Önskas fred eller fanatism?

Den 20 mars 2002 sprängde en palestinsk självmordsbombare 7 människor i luften på en buss i norra Israel. 34 människor fick svåra splitterskador av metallfragment som medvetet packades in i bomben för att åstadkomma så många söndertrasade överlevande som möjligt.

Mindre än 24 timmar senare sprängdes minst 2 människor i luften, ytterligare ett 40-tal sargades av vassa spikar doppade i råttgift. Ännu en självmordsbombare, denna gång i Jerusalem.

Medan dessa rader skrivs briserar ytterligare en självmordsbomb i Jerusalem.
Samtliga offer var förstås israeler. Och alla offer var medvetet valda. Inte en enda av dem ”hade oturen att stå för nära ett fönster” medan strider pågick, som stackars tioåriga Mariya i Balata (Charlotte Svärdström, GP Fria Ord 26 mars 2002). Dessa mordoffer var på väg till skolor, bio, tandläkare, arbetet. Som Mariya, helt oskyldiga. Till skillnad från Mariya, medvetat utvalda.

Vad tjänar det framtiden att Charlotte Svärdström skriver hetsiga inlägg där endast ena sidas ont, umbäranden och förluster omnämns? Att ”än fler palestinier måste alltså dö för israeliska kulor…” innan det blir en ändring. Israeliska liv räknas tydligen inte i ekvationen hos journalisten Charlotte Svärdström. Yrkesetik har tydligen olika tolkningar.

För dem som verkligen vill se en helhetsbild – och därigenom trappa ned en fruktansvärd situation – är just erkännandet av alla inblandades roller och lidanden oumbärlig.

Men bara om man verkligen vill se ett slut på lidandet – överallt.

Annars kan man fortsätta spela upp den ena sidas bedrövelser och fortsätta svartmåla den andra sidan.

Ungefär i stil med Yasser Arafat som sade till samlade arabdiplomater den 30:e januari 1996 på Grand Hotel i Stockholm:

”Ni förstår att vi ämnar eliminera staten Israel … jag har ingen som helst användning för judar; de är och förblir bara judar.”

Eller som Sveriges Ahmed Rami skriver på Radio Islams hemsida:

”Framtiden tillhör Islams krafter. Hizbollah, Hamas, Islamisk Jihad…”.

Frågan kvarstår dock: vad tjänar sådan hets till i en värld som skriker efter verklig förändring?

Undergrävande och avhumanisering av ena parten i en konflikt förbättrar inte situationen. Vi behöver sätta folk på sina fötter, inte sparka undan benen.

Dessa attityder tillhör det förflutna: det är dags för intelligenta människor med bredare vyer att ta vid.