Smygande anti-semitism i Svenska skolor

Följande fakta belyser smyg-antijudiska strömningar som man möter i skolvärlden.

Den 11:e september 2001 smällde ett antal flygplan in i World Trade Center samt Pentagon i USA.

Chocken föranledde många – om inte alla – rektorer att be sina lärare diskutera händelserna med sina elever dagen efter, då så mycket osäkerhet rådde och skolbarn i alla åldrar hade stort behov av att ventilera sina farhågor, få höra lugnande ord från de vuxna.

I min tretton och en halvåriga dotters klass kom läraren in och sade att lektionen skulle ägnas fri diskussion om föregående dags fruktansvärda händelser.

Läraren inledde med att säga att dessa terrordåd var fruktansvärda, att det var många civila som hade omkommit men att siffrorna var fortfarande osäkra. Hon förklarade vidare som bakgrund att trots att ett sådant dåd var oacceptabelt, måste man samtidigt förstå arabernas vrede (för det var redan vid det här laget klart att det var araber av något slag som hade genomfört aktionerna). Detta vrede bottnade i deras hat för allt amerikanskt, på grund av att amerikanerna hade gett judarna Palestiniernas land några decennier tidigare, för att bilda ett judiskt land som heter Israel på den Palestinska marken. Den arabiska världen (fortsatte förklaringen) motsatte sig denna amerikanska inblandning och därför kunde man förstå – men inte acceptera – arabvärldens våldsamma vrede mot allt amerikanskt.

Min dotter kom hem chockad. När jag senare samma dag ringde läraren för en diskussion, förnekade hon allt det ovanstående och sade att min dotter ljög. När jag svarade att jag var beredd att ordna ett möte där samtliga elever skulle närvara för att bekräfta eller dementera sanningshalten i min dotters påståenden, ville läraren inte alls vara med på förslaget. Jag lät det bero efter det att jag gjorde klart att vidare försök till hjärntvätt skulle resultera i anmälan till Skolverket.

Cirka 7 månader senare, i mitten på april 2002, är det politiska och militära läget i Israel och på Västbanken/Gazaremsan mycket prekär. I Sverige är tonläget mot Israel och judar mycket fränt. Såväl judiska institutioner som synagogan och skolan samt individer har hotats på olika sätt, och det är en ganska utbredd hatstämning mot allt Israeliskt och i viss mån judiskt. I alla fall i Göteborg, där detta utspelar sig.

Söndagen den 7:e april hålls en stor propalestinsk demonstration i staden. Min dotter och hennes bästa väninna, från samma skola och klass som ovan, promenerar genom staden på väg hem efter en gemensam aktivitet. Då säger väninnan att hon tycker demonstranterna har helt rätt, att ”landet bör ges tillbaka till Palestinierna eftersom det var Amerikanerna som hade gett er judar landet”. Min dotter blir mycket illa berörd och vill dels förklara sin syn på Israels ställning i konflikten och dels det faktum att Israeler och judar är två skilda ting. Väninnan avfärdar henne med nästan ord för ord samma uttryck som läraren hade använt 7 månader tidigare. De orden har uppenbarligen fått bra grogrund. Väninnan går därifrån.

Min dotter är mycket upprörd. Dagen innan hade hon varit i synagogan – som numera patrulleras av beväpnade poliser efter ett flertal hot – och dagen efter är det Åminnelsedagen för Förintelseoffren. Hennes mormor var familjens enda överlevande från Auschwitz, vägde 40 kilo när hon befriades och fick en fristad i Sverige. Allt detta hade hon velat berätta för väninnan, men fick inte eftersom väninnan hade sagt sitt och gått sin väg.

Min fru skriver till dotterns klassföreståndare (inte samma som läraren ovan) och skissar bakgrunden utan att nämna väninnans namn. Hon ber att få lov att komma till klassen eller skicka någon annan från Judiska Församlingen för att sätta både det politiska men, mycket viktigare, det religiösa i perspektiv. Hon skriver uttryckligen att hon inte vill ändra elevernas uppfattning i någon som helst fråga, utan vill bara ge dem balanserad fakta så att eleverna kan dra sina egna slutsatser. Hon vill också tala om hur viktigt det är att lyssna till andras synpunkter innan de godtas eller avfärdas. Klassföreståndaren slussar frågan vidare till skolledningen. Skolledningen återkommer till klassföreståndaren en dag senare med avslag om min frus begäran, utan någon förklaring.

Såväl min fru som jag och min dotter anser detta vara ett skrämmande tecken på de smyg-antijudiska – antisemitiska – strömningar som alltmer breder ut sig i samhället. När dessa strömningar når långt in i skolan – där lärare uttrycker sig som ovan och eleverna upprepar dessa synpunkter i stort sett ordagrant – och det finns inget forum för diskussion eller nyanserad faktapresentation, tycker vi att situationen behöver belysas.