Om konsten att "förlöra" något man aldrig ägt

Bo-Inge Andersson säger i SVT1 (021204) att “Palestiniernas stora problem ligger i att de förlorade sitt land när staten Israel grundades” (jag tror men är inte helt säker på att jag citerar honom ordagrant).

Jag efterlyser svar till följande frågor:
1.

Hur förlorar man något som man formellt, officiellt och politiskt aldrig haft, och ej heller tidigare haft anspråk på? Hela det omstridda geografiska området som kännetecknades av skiftande gränsdragningar fram till staten Israels grundande behärskades av britterna, och innan dess av ottomaner. Var kommer ”palestinier” in som politiskt begrepp? Svaret är att som begrepp kom de till endast efter det att judarna spelade en mer framträdande roll i området.[1]

2.

Det landområde som palestinierna idag säger sig vilja ha suveränitet över var mark som behärskades av Jordanien (Västbanken) samt Egypten (Gazaremsan) – om man bortser från Fatah, Hamas, Islamiska Jihad, Hizbollah, Tanzim och diverse andra palestinska terrorgrupper som säger rakt ut att de vill ha hela Israel – ”hela landet mellan Havet och Sjön”.[2] Hur kan Bo-Inge Andersson i sin vildaste fantasi få till det så att det är Israels bildande som har kommit till på bekostnad av palestinierna? Hur kommer det sig att palestinierna bara rest sina krav när judarna fick ett starkare fotfäste i Mellanöstern? Hur kommer det sig att de var alldeles tysta när jordanier och egyptier hade herraväldet över dessa landområden? Och hur kan man ge ett svar på dessa frågor utan att åberopa en ordentlig portion judehat – i vardagsspråk kallat antisemitism? Den sortens hat som vi hörde Iraks utrikesminister Tariq Aziz ge exempel på i samma program när han talade om ”påstådda” övergrepp mot judar under andra världskriget. Vill man på SVT verkligen sälla sig till den här sortens vidrighet?

Jag förespråkar och har alltid förespråkat en lösning av Mellanösternkonflikten som tillgodoser allas – ALLAS – behov och rättigheter. Vi trodde att vi faktiskt var där för två år sedan, men sedan kom vågen av självmordsbombningar mot civila i Israel. Om ena sidan envisas med att försöka vinna på bekostnad av den andra, vet vi ju redan hur det kommer att sluta – vi har sett det utsiktslösa resultatet under sex decennier. Ett led i skapandet av en rättvis lösning är att kyla ner situationen genom objektiv, saklig och korrekt faktarepresentation. Den svenska publiken är inte betjänt av snedvriden rapportering, och sådan mediemanipulation kommer inte att gagna en lösning som ser till allas – ALLAS – bästa. Vilket vi alla vill.

[1] Focus, Almqvist & Wiksell 1961. s 651. “Palestina: område i Främre Asien vid Medelhavet. Från 1000-t f. Kr. dominerat av judisk befolkning. Kom under arabernas välde 636, under turkarnas 1577. P. blev britt. mandatområde efter 1:a världskr. o. delades 1947 av FN i en judisk stat, Israel, o. en arabisk stat, vars område 1948 delades mellan Israel, Jordanien och Egypten.” Tilläggas kan att Israel fick del av den tänkta arabiska staten (som i övrigt delades av Jordanien och Egypten) efter det att samtliga Israels arabiska grannar anföll landet 1948 men förlorade ändå kriget mot Israel. Då detta svenska uppslagsverk skrevs redan 1961 kan den knappast beskyllas för att vara färgad av nutida politiska hänsynstaganden.

[2] Shiekh Yuosouf Abu Sneina, officiell predikant på Al Aqsa Moskén, på palestinsk radio (April 30, 1999):
"Det islamiska landet Palestina är en enhet som icke är delbar. Det finns ingen skillnad mellan Haifa och Nablus, mellan Lod och Ramallah, mellan Jerusalem och Nazareth.”