Mellanösternjournalistik: tyckande eller rapportering?
I debatten om Mellanöstern hör man åsikter som att ”Ariel Sharon vill inte ha fred” (Lena Askling, Aftonbladet 030120). Påståenden bör backas upp av källor. Enligt mina källor (Jerusalem Post, också 030120) sade Ariel Sharon: ”Vi har ingen avsikt att stanna. Om palestinierna hade stoppat sina attacker mot oss, hade vi för länge sedan dragit oss tillbaka från de palestinska städerna.” Sharon gick till interna Likudval med parollen “Tvåstatslösning för Fred” – och vann.
Fakta behövs. Som att palestiniernas Hamas, Islamiska Jihad, Tanzim, Fatah avrättar civila israeler på bussar, i restauranger, skolor, barnsängar – fakta som ofta förtigs i svensk media. Vi har dock upplevt det förut – en sanning för judarna och en helt annan för alla andra.
Är det israeler som spränger civila på bussar, restauranger, diskotek? Sanningen är att det är palestinska terrorister – ofta i svensk media omskrivna som ”aktivister” – som utför dessa massmord. Men vissa svenska journalister stödjer en enkelfacetterad demonisering av Israel. Sydsvenskan (030128) t ex ger en partisk skildring om svenskar som ”åker (palestinsk) ambulans på nätterna så att ambulanserna inte behöver vänta mer än tio minuter vid vägspärrarna istället för två timmar”. Det man inte berättar är att flera israeliska och palestinska ambulanser har kapats av palestinska terrorister för transport av vapen och för senare bruk som mobila bomber. Härav de långa väntetiderna medan de undersöks. Men enögda journalister tycks inte ha vare sig tid eller utrymme för att förmedla den sortens sanning i sina artiklar. Vi har dock upplevt det förut – en sanning för judarna och en helt annan för alla andra.
Man läser om ”Israels brott mot folkrätten” (upprop i DN 030118). Men man läser väldigt sällan sanningen om palestinsk media: rått judehat basunerat ut i skolböcker, på kartor, från minareterna, i TV, radio och tidningar. Man läser aldrig att Palestinska Myndigheten glorifierar våldet, exempelvis genom en fotbollsturnering som enligt den palestinska tidningen ”Al Hayat Al Jadida” kallas ”Självmordsmartyrernas Fotbollsturnering till minne av Shahid Abd Al-Baset Odeh” (som sprängde 23 påskfirande judar till döds i fjol).
Omvärlden bör ”sätta ökad press på Israel att återgå till fredssamtal”. Så skriver bl a ärkebiskop KG Hammar i DN-uppropet nyligen. Vilka fredssamtal är det man syftar på? Samtalen om att ge palestinierna land? De bör absolut få ett land som de kan kalla sitt eget. De har aldrig ägt det förut, men det spelar ingen roll – vi lever i nuet och vi måste med gemensamma ansträngningar och god vilja lösa nuets problem.
Konflikten handlar inte om ”ett folk som kräver tillbaka” ett land, utan om att vissa araber bland andra araber nu vill ha land som de aldrig tidigare ägt och som idag administreras av Israel, tidigare av Jordanien respektive Egypten, innan dess av Storbritannien, och dessförinnan av Turkiet. Detta är sanning – sanning som delar av svensk massmedia förtiger.
Icke desto mindre betyder inte denna sanning att dagens palestinier för alltid är dömda att leva under andras beskydd. Men vill man ha något man inte äger är nog alla civiliserade samhällen överens om att det rätta sättet att be om det är just att be om det. Exempelvis runt ett förhandlingsbord. Ett sådant förhandlingsbord som Israels Ehud Barak dukade fram och som nästan ledde till undertecknandet av ett fredsavtal för två år sedan – innan Arafats intifada satte stopp för det. Sanningen om dessa förhandlingar har förvrängts. T ex skrev Aftonbladets Olle Svenning (2002-07-13) att ”via Oslo-avtalet hade palestinierna redan avstått 78 procent av sitt land”. Det han inte nämnde var att sagda 78 procent syftade på det BRITTISKA MANDATET Palestina, det som blev det arabiska Jordanien. Detta är sanning, men för den sortens sanning finns varken tid eller utrymme. Vi har dock upplevt det förut – en sanning för judarna och en helt annan för alla andra.
Som i alla konflikter har båda sidor legitima farhågor. Båda sidor har behov som måste tillgodoses, så att de kan leva sida vid sida i fred och säkerhet. För att skapa de rätta förutsättningarna krävs att media bidrar genom att förmedla nyheterna med objektivitet och sanning.
Stora delar av svensk media tycks dock inte ha vare sig tid eller utrymme för den sortens sanning. Vi har dock upplevt det förut – en sanning för judarna och en helt annan för alla andra.
Fakta behövs. Som att palestiniernas Hamas, Islamiska Jihad, Tanzim, Fatah avrättar civila israeler på bussar, i restauranger, skolor, barnsängar – fakta som ofta förtigs i svensk media. Vi har dock upplevt det förut – en sanning för judarna och en helt annan för alla andra.
Är det israeler som spränger civila på bussar, restauranger, diskotek? Sanningen är att det är palestinska terrorister – ofta i svensk media omskrivna som ”aktivister” – som utför dessa massmord. Men vissa svenska journalister stödjer en enkelfacetterad demonisering av Israel. Sydsvenskan (030128) t ex ger en partisk skildring om svenskar som ”åker (palestinsk) ambulans på nätterna så att ambulanserna inte behöver vänta mer än tio minuter vid vägspärrarna istället för två timmar”. Det man inte berättar är att flera israeliska och palestinska ambulanser har kapats av palestinska terrorister för transport av vapen och för senare bruk som mobila bomber. Härav de långa väntetiderna medan de undersöks. Men enögda journalister tycks inte ha vare sig tid eller utrymme för att förmedla den sortens sanning i sina artiklar. Vi har dock upplevt det förut – en sanning för judarna och en helt annan för alla andra.
Man läser om ”Israels brott mot folkrätten” (upprop i DN 030118). Men man läser väldigt sällan sanningen om palestinsk media: rått judehat basunerat ut i skolböcker, på kartor, från minareterna, i TV, radio och tidningar. Man läser aldrig att Palestinska Myndigheten glorifierar våldet, exempelvis genom en fotbollsturnering som enligt den palestinska tidningen ”Al Hayat Al Jadida” kallas ”Självmordsmartyrernas Fotbollsturnering till minne av Shahid Abd Al-Baset Odeh” (som sprängde 23 påskfirande judar till döds i fjol).
Omvärlden bör ”sätta ökad press på Israel att återgå till fredssamtal”. Så skriver bl a ärkebiskop KG Hammar i DN-uppropet nyligen. Vilka fredssamtal är det man syftar på? Samtalen om att ge palestinierna land? De bör absolut få ett land som de kan kalla sitt eget. De har aldrig ägt det förut, men det spelar ingen roll – vi lever i nuet och vi måste med gemensamma ansträngningar och god vilja lösa nuets problem.
Konflikten handlar inte om ”ett folk som kräver tillbaka” ett land, utan om att vissa araber bland andra araber nu vill ha land som de aldrig tidigare ägt och som idag administreras av Israel, tidigare av Jordanien respektive Egypten, innan dess av Storbritannien, och dessförinnan av Turkiet. Detta är sanning – sanning som delar av svensk massmedia förtiger.
Icke desto mindre betyder inte denna sanning att dagens palestinier för alltid är dömda att leva under andras beskydd. Men vill man ha något man inte äger är nog alla civiliserade samhällen överens om att det rätta sättet att be om det är just att be om det. Exempelvis runt ett förhandlingsbord. Ett sådant förhandlingsbord som Israels Ehud Barak dukade fram och som nästan ledde till undertecknandet av ett fredsavtal för två år sedan – innan Arafats intifada satte stopp för det. Sanningen om dessa förhandlingar har förvrängts. T ex skrev Aftonbladets Olle Svenning (2002-07-13) att ”via Oslo-avtalet hade palestinierna redan avstått 78 procent av sitt land”. Det han inte nämnde var att sagda 78 procent syftade på det BRITTISKA MANDATET Palestina, det som blev det arabiska Jordanien. Detta är sanning, men för den sortens sanning finns varken tid eller utrymme. Vi har dock upplevt det förut – en sanning för judarna och en helt annan för alla andra.
Som i alla konflikter har båda sidor legitima farhågor. Båda sidor har behov som måste tillgodoses, så att de kan leva sida vid sida i fred och säkerhet. För att skapa de rätta förutsättningarna krävs att media bidrar genom att förmedla nyheterna med objektivitet och sanning.
Stora delar av svensk media tycks dock inte ha vare sig tid eller utrymme för den sortens sanning. Vi har dock upplevt det förut – en sanning för judarna och en helt annan för alla andra.
Etiketter: Hamas, Jordanien, KG Hammar, massmord, media, terror, ärkebiskop
<< Startsida