Mellanöstern: enögdhet är ingen dygd

Läste med stigande intresse Ingvar Perssons ledarkrönika i Aftonbladet 9 september 2003. Mot bakgrund av Mahmud Abbas avgång som palestiniernas premiärminister, gjorde Persson ett antal mycket intressanta observationer och analyser.

Exempelvis att ”den israeliska politiken snarast underminerat (Abbas) ställning … Israel har på ett till synes medvetet sätt spelat de militanta palestinierna i händerna. Bara timmar efter att Abbas lämnade in sin avskedsansökan riktades en raketattack mot organisationen Hamas.” Tidsaspekten tycks inte ha bekymrat Persson nämnvärt: som bevis för att Israel underminerat Abbas ställning, nämns bland annat att Israel EFTER hans avgång attackerade Hamas.

Vi kan även titta på vad detta Hamas är, och undersöka Abbas respektive Arafats relation till denna gruppering som av världssamfundet stämplats som terrororganisation. Abbas menade allvar med avsikten att bana en ny väg framåt. En väg ur palestinsk frustration med ständiga vägspärrar, en ekonomi i spillror, en befolkning gradvis instängda bakom en mur. Men Abbas har från dag ett varit vingklippt av Arafat, som istället satsat sina kort på Hamas.

Arafat har därigenom fallit tillbaka på det enda verktyg han känner till – i valet mellan förhandling och våld, är det alltid statsmannen Arafat som står tillbaka för terroristen Arafat. Abbas får ingen makt, Hamas får fria händer. Exempelvis fria händer att slita 22 civila judiska israeler i stycken på en buss i Jerusalem den 19:e augusti, med ytterligare ett hundratal skadade – mitt under Hamas ”eldupphör”! En tredjedel av offren är småbarn. Religiösa judar på väg från kvällens böner vid judarnas heligaste plats, Västra muren. Inget av detta platsar tyvärr i Perssons analys.

Men Persson kanske har rätt: han kanske vill separera religion från politik, kapa bort ett störningsmoment i ekvationen – religion – och istället koncentrera på det politiska, det humana, det pragmatiska. Ett utomordentligt bra sätt att fokusera energin på det allra väsentligaste, så att man inte underblåser religionsmotsättningarnas vindar i ett redan giftigt moln av hat och misstro.

Så synd då att Persson väljer att visa sina verkliga intentioner med en artikelavslutning som är direkt ämnad att få religiösa motsättningar att koka över, inte bara i Mellanöstern utan globalt: vi får veta av Ingvar Persson att den israeliska premiärministern Ariel Sharon nu gör gemensam sak med ”Indiens hindunationalistiska regeringschef Vajpayee (för att tillsammans) enas i kampen mot militanta muslimer, på den indiska subkontinenten och i Mellanöstern”. Enligt Persson är det hinduer och judar som nu gör gemensam sak mot världens muslimer.

Där ansvarsfulla människor världen över anstränger sig för att kyla ner politiska, humana och framför allt religiösa motsättningar, väljer Ingvar Persson det omvända. Bakvända händelsesekvenser, missriktad skuld och religiösa motsättningar är hans recept för en fredlig framtid.

Må den gud som tillbedjas av muslimer, hinduer, judar och kristna även skydda oss från sådana analytiker som Ingvar Persson. Enögdhet är ingen dygd, utan en samhällsfara.