Yttrandefrihet i all ära – men måttet är snart rågat

Rektor Isam Bardaqji skriver i NT att ”det finns gott om plats för sionister och judar på europeisk, amerikansk och kanadensisk mark till exempel”.

Vi kan nog inte längre tala om smygande rashets när dylika uttalanden får fritt utrymme i svensk media, utan detta är ett tecken på ett ohälsosamt högt tak vad gäller religions- och rasintolerans. I likhet med en tilltagande skara fanatiker predikar Bardaqji en radikalisering av samhället där judar inte har en plats.

Sedan kan man förstås analysera annat av det Bardaqji skrev. Som till exempel att ”vi palestinier visar vårt stöd för vårt fosterland”. Det anmärkningsvärda är att inga palestinier tycks ha fattat något tycke för ett fosterland när området ockuperades av de muslimska turkarna. Eller de kristna britterna. Eller de muslimska jordanierna (Västbanken). Eller de muslimska egyptierna (Gazaremsan). Det är först när judarna i Israel kommer på scenen som de lokala araberna – till överväldigande del inflyttade från de omringande fattiga arabländer i jakt efter arbete i kölvattnet på judisk invandring och arbetsskapande – plötsligt upptäcker att de vill ha del av det ”fosterland” som betalats för och skapats av judarna. De ville då, och de vill än idag, helt enkelt ha en del av det som någon annan har byggt upp och betalat för och som de aldrig tidigare gjort något som helst anspråk på.

Bardaqji skriver om terrorbombningar mot israeliska civila som ”självförsvar och frihetskamp mot ockupationen”. Han anser att judarna inte har i denna arabisk-muslimska del av världen att göra, och att alla medel är tillåtna i kampen mot dem. Tänk bara om en kristen eller jude hade sagt att muslimer inte hade att göra i en viss del av världen på grund av sin religion! Man hade – med all rätt i världen – blivit anklagade och förmodligen rannsakats för hets mot folkgrupp. Men här accepteras detta vidriga argument som en legitim åsiktsförklaring.

Och ska vi acceptera Bardaqjis förhållningssätt, måste man väl ur ren logisk synpunkt tillstå att även Israel i så fall har rätt att kräva samma sak – ett judiskt land utan ”främmande” muslimer.

Tack och lov är detta en tanke som är så främmande det judiska (och även kristna) tankesättet att idén inte ens väcks. Tur det, för då hade judarna anklagats för etnisk rensning. Men det går tydligen lika bra att uttrycka precis samma sak om man som Bardaqji är rektor med ansvar för småbarns utbildning och framtid och även företräder Palestina Informationscenter i Norrköping.