Varför denna rädsla för sanningen?

Judehat är judehat är judehat, oavsett hur man försöker bortförklara företeelsen.

Gunnar Thorell skriver att ”med många tusental dödade och skadade (i Mellanöstern) måste kanske en sorts avräkning göras för starka känslor”.

Men varför anser Thorell att detta endast fungerar i EN riktning? Varför tycker han att det hat som byggs upp av konstanta nyheter om döda och lemlästade människor i Mellanöstern bara ska få ventileras av svenska muslimer genom attacker mot svenska judar?

Tror inte Thorell att svenska judar också har känslor som rivs upp när de dagligen läser om släktingar och vänner som lemlästas av bussexplosioner, självmordsbombningar, skarpskytte utövat mot spädbarn av palestinska terrorister? Hur i all sin dar lyckas då svenska judar lägga band på sig själva och aldrig tar ut sin frustration på svenska muslimer? Vi ser aldrig svenska judar gå omkring och attackera eller förödmjuka svenska muslimer. Vad för sorts supermänniskor är dessa svenska judar som lyckas bete sig som civiliserat folk trots det konstanta dödandet av familj och vänner – samtidigt som svenska muslimer ursäktas för sitt raseri uttryckt i judehat i Sverige när de konfronteras med det konstanta dödandet av familj och vänner i samma landområde?

Faktum är naturligtvis att de svenska judarna är inga som helst supermänniskor – de har bara anammat värdlandets civiliserade värderingar med allt vad det innebär av respekt för ens medmänniskor. Thorell blandar bort antisemitism med antisionism och urskuldar den förra under täckmantel av det senare. Men de svenska judarna lyckas alldeles galant att hålla isär sina olustkänslor mot exempelvis Arafat från sina känslor för de svenska muslimerna – av den enkla anledningen att den ena inte har med den andra att göra. Kan de så kan väl andra?

De som ägnar sig åt ursäkter och bortförklaringar för antisemitism slår knut på sig själva när de försöker rättfärdiga och förmildra uppkomsten av rått judehat. Enbart genom att angripa källorna kan man komma till rätta med problemet.

Lösningarna heter öppenhet, debatt och utbildning. Definitivt inte förnekande.