Vågar man definiera judehat i Sverige?

Johanne Hildebrandt skriver med all rätt i världen att ”trötta generaliseringar spär bara på misstron”. Judehat bland muslimer i Sverige är ett alldeles för allvarligt ämne att generalisera bort.

Johanne undrar ”är man judehatare om man motsätter sig Israels ockupation av Palestina? Självklart inte. Alla har rätt till sina egna politiska åsikter. Så vad är då sanningen kan man undra?”

För att ge ett svar på den undran och för att sätta fokus på frågan om politik kontra religion, vill jag belysa situationen ur min familjs personliga erfarenheter. Allt är dokumenterat hos polisen, vilket naturligtvis bör tillfredsställa alla krav på presentation av ”genomarbetade och faktabaserade sanningar”.

Sedan höstterminens början har min 13-åriga son blivit misshandlad och hotad 5 gånger på bussar och tåg - senast för två veckor sedan mitt framför våra ögon.

En gång utanför synagogan av 2 killar i 15-16-års ålder; en gång när han blev avkastad från en spårvagn av en ensam kille i ca 16-17 års ålder; flera gånger på sin shackklubb där han har hotats fysiskt och fått höra vad man skulle göra med honom när tillfället ges; en gång när han blev avhyst från en fullsatt buss av fyra stycken killar i 15-16 års ålder, och sist på ett tunnelbanetåg medan vi vuxna och andra barn i hans bekantskapskrets faktiskt var där och såg det hela.

Anledningen? Min 13-åriga son bär en Davidsstjärna runt halsen, som identifierar honom som jude. På samma sätt som kristna bär ett kors, muslimska damer bär en slöja, manliga sikher bär en turban, gifta hinduiska kvinnor bär en röd prick mitt på pannan. Samtliga min sons attackerare var unga muslimska killar. Ingen enda gång frågade hans attackerare om han var israel eller ens Israelvän - det räckte att han var jude. De skulle slutföra Hitlers jobb, judarna skulle slaktas, alla judar är smutsiga och inte värdiga att andas samma luft som riktigt folk, han skulle knäböja inför överhögheten osv osv.

Vid incidenten på tunnelbanan där jag närvarade försökte jag prata med killarna. Jag frågade varför de pratade på det här sättet och speciellt framför unga barn. Jag räckte ut min hand och frågade om inte åtminstone vi kunde bygga en bro och hantera detta på ett civiliserat sätt. Svaret jag fick var att de inte skulle ta någon smutsig judejävel i hand. De sade avsevärt mycket mer än detta, men jag tänker inte upprepa alla de okvädningsorden som användes.

Jag frågade killarna om de visste skillnaden mellan en jude och en israel. Svaret jag fick var att ”alla är samma skit och alla ska dödas.” Det var då vi steg av tåget innan de yngsta barnen i 10-11 års ålder fick utstå ännu mer.

Johanne skriver att när han talar om påstått judehat/antisemitism bland svensk-muslimska ungdomar ”så visar det sig att det är Israels politik som eleverna är emot, inte direkt judarna själva.” Det speglar säkert dem han har tillfrågat eller det de velat förmedla; våra erfarenheter speglar det vi har upplevt. Min son attackerades inte för hans politiska åsikters skull. Han attackerades för att det syns att han är jude.

Samtliga fall där vår son har blivit attackerad är rapporterade till polisen och ligger nu hos åklagaren. Detta har vi gjort i samma anda som Johanne ger uttryck för när han skriver att ”man blir så trött på alla generaliseringar”. Vi vill inte leva med generaliseringar, vi lägger vår tillit till svensk rättvisa – och det kräver fakta, inte generaliseringar. Nu hoppas vi, precis som Johanne, att sanningen inte ”förtigs eller förringas av journalister och debattörer”.

Detta är vår sanning. Hoppas den inte förtigs eller förringas. Beviset ser vi i form av Aftonbladets publicering av denna artikel - eller ej.

Fotnot: Aftonbladet publicerade INTE denna artikel.