Antisemitism i Sverige: publicerad i Expressen, skribent Nadav Meyer, 14 år
Jag är jude, 14 år, född i Göteborg. Och rädd varje gång jag går själv på stan – till skolan, träningen, kompisar.
Jag är rädd därför att jag är hotad. Jag är hotad, attackerad och avkastad från spårvagnar därför att jag bär min Davidsstjärna, som visar att jag är jude.
De som gör dessa saker är alltid (förutom en gång) unga muslimska eller arabiska killar med rötter i mellanöstern. Jag vet inte om de är födda där eller här. Det är aldrig vuxna, och aldrig tjejer, enbart killar.
De tycker att på grund av bråket borta i mellanöstern mellan ett judiskt land och några arabiska/muslimska länder, speciellt palestinierna, är det därför OK att attackera en jude på andra sidan jorden – mig. Jag representerar för dem allt som de inte tycker om i Israel och hos israeler. Detta har de sagt till mig gång på gång. Jag brukar bara gå min väg, eftersom jag inte vill bråka. De knuffas och slåss, men jag går alltid iväg. En gång efter att ha tagit emot två slag, slog jag tillbaka i ansiktet på en kille. Han blödde kraftigt och jag sprang därifrån.
Men jag vill inte slåss. De frågar mig aldrig vad jag tycker om politiken i Israel. I alla fall har jag rätt att tycka vad jag vill om den. Men ingen frågar. Alltid samma sak: ”Synd att inte Hitler gjorde hela jobbet, judejävlar har inte rätt att andas samma luft som riktigt folk, vi ska göra jobbet som Hitler inte avslutade” och så vidare. Men tänk om jag gjorde samma sak? Trakasserade araber eller muslimer på gatan bara för att jag ogillar det som Osama bin Laden gjorde borta i USA, eller Saddam Hussein gjorde mot kurderna? Det är inte klokt.
Jag fortsätter att bära min Davidsstjärna öppet. Jag har alltid gjort det sen jag var liten. Kristna har ofta ett kors runt halsen. Sikher har en turban på huvudet, hinduiska kvinnor har en röd punkt mitt på pannan, muslimska kvinnor bär slöja. Hur kan detta vara ett problem? Själv tycker jag det är bara kul.
Jag skulle vilja att tidningar slutade skriva så mycket, och framför allt så negativt, om Israel. Israel är inte den enda problempunkten i världen, men man kan lätt tro det när man ser hur mycket negativt som skrivs om det landet men inte om andra problemområden. De som attackerar mig förstår inte skillnaden mellan jude och israel. Om man fortsätter att skriva på detta negativa sätt om allt som Israel gör, och aldrig negativt om något arabiskt land, är det ganska naturligt att dessa killar inte vet bättre och ser mig som fiende. Det enda de hör är negativa saker. Hur skulle de då kunna behandla mig på ett annorlunda sätt?
Ett exempel på detta läste jag i måndags, dagen efter det att intervjun om mina trakasserier visades i ”Agenda” på TV2. Då skrev en journalist som heter Helle Klein i Aftonbladet att ”lyckligtvis finns inget som tyder på att ... judar trakasseras av muslimer överallt, i skolor, på gatan, i tunnelbanan.” Men just kvällen innan hade jag berättat om allt detta, om precis dessa ställen. När vi besökte Stockholm i höstas blev jag attackerad för min Davidsstjärna. Min pappa försökte tala med killen som var 17-18 år, pappa räckte fram handen och sade att vuxna inte behövde hålla på så där. Men killen bara tittade på honom och sade ”Är du klok? Jag skakar inte hand med någon judejävel.” Ingen på tåget sade något. Vi steg av.
Polisen, som varit jättesnälla när jag rapporterat allt detta, vill att jag döljer min Davidsstjärna för att undvika bråk. Men tänk om problemet inte var att jag var jude, utan att jag var svart? Det finns dumma rasister som hatar svarta. Skulle polisen även då säga att jag inte skulle visa min svarta hud, för att undvika bråk? Då skulle vi ju inte se en enda svart människa på gatan, och det är helt sjukt.
Alla tycker att nazister är rasister. I Sverige säger alla ifrån om nazister, men är tysta om muslimska eller arabiska rasister som säger och gör precis samma saker mot judar, man vill inte bli anklagad för att vara mot muslimer. Jag är inte mot muslimer eller andra minoriteter. Min pappa växte upp i en liten judisk minoritet i Indien bland muslimer och hinduer, utan problem. Min mormor var familjens enda överlevande efter att Hitler gjorde hemska saker med Europas judiska minoritet. Hon överlevde Ravensbruck och Auschwitz. I min familj vet vi vad det är att vara ett minoritetsfolk.
Här i Sverige har jag aldrig hört talas om någon jude som gått fram och hotat folk för att de är muslimer eller araber. Jag tror det beror på att vi judar växer upp med känslan att det alltid varit svårt att vara minoritet, vi måste därför visa respekt för alla andra. Jag skulle vilja prata med folk istället för att behöva skydda mig från dem. I min familj kallas det för respekt.
Nadav Meyer
14 år
Jag är rädd därför att jag är hotad. Jag är hotad, attackerad och avkastad från spårvagnar därför att jag bär min Davidsstjärna, som visar att jag är jude.
De som gör dessa saker är alltid (förutom en gång) unga muslimska eller arabiska killar med rötter i mellanöstern. Jag vet inte om de är födda där eller här. Det är aldrig vuxna, och aldrig tjejer, enbart killar.
De tycker att på grund av bråket borta i mellanöstern mellan ett judiskt land och några arabiska/muslimska länder, speciellt palestinierna, är det därför OK att attackera en jude på andra sidan jorden – mig. Jag representerar för dem allt som de inte tycker om i Israel och hos israeler. Detta har de sagt till mig gång på gång. Jag brukar bara gå min väg, eftersom jag inte vill bråka. De knuffas och slåss, men jag går alltid iväg. En gång efter att ha tagit emot två slag, slog jag tillbaka i ansiktet på en kille. Han blödde kraftigt och jag sprang därifrån.
Men jag vill inte slåss. De frågar mig aldrig vad jag tycker om politiken i Israel. I alla fall har jag rätt att tycka vad jag vill om den. Men ingen frågar. Alltid samma sak: ”Synd att inte Hitler gjorde hela jobbet, judejävlar har inte rätt att andas samma luft som riktigt folk, vi ska göra jobbet som Hitler inte avslutade” och så vidare. Men tänk om jag gjorde samma sak? Trakasserade araber eller muslimer på gatan bara för att jag ogillar det som Osama bin Laden gjorde borta i USA, eller Saddam Hussein gjorde mot kurderna? Det är inte klokt.
Jag fortsätter att bära min Davidsstjärna öppet. Jag har alltid gjort det sen jag var liten. Kristna har ofta ett kors runt halsen. Sikher har en turban på huvudet, hinduiska kvinnor har en röd punkt mitt på pannan, muslimska kvinnor bär slöja. Hur kan detta vara ett problem? Själv tycker jag det är bara kul.
Jag skulle vilja att tidningar slutade skriva så mycket, och framför allt så negativt, om Israel. Israel är inte den enda problempunkten i världen, men man kan lätt tro det när man ser hur mycket negativt som skrivs om det landet men inte om andra problemområden. De som attackerar mig förstår inte skillnaden mellan jude och israel. Om man fortsätter att skriva på detta negativa sätt om allt som Israel gör, och aldrig negativt om något arabiskt land, är det ganska naturligt att dessa killar inte vet bättre och ser mig som fiende. Det enda de hör är negativa saker. Hur skulle de då kunna behandla mig på ett annorlunda sätt?
Ett exempel på detta läste jag i måndags, dagen efter det att intervjun om mina trakasserier visades i ”Agenda” på TV2. Då skrev en journalist som heter Helle Klein i Aftonbladet att ”lyckligtvis finns inget som tyder på att ... judar trakasseras av muslimer överallt, i skolor, på gatan, i tunnelbanan.” Men just kvällen innan hade jag berättat om allt detta, om precis dessa ställen. När vi besökte Stockholm i höstas blev jag attackerad för min Davidsstjärna. Min pappa försökte tala med killen som var 17-18 år, pappa räckte fram handen och sade att vuxna inte behövde hålla på så där. Men killen bara tittade på honom och sade ”Är du klok? Jag skakar inte hand med någon judejävel.” Ingen på tåget sade något. Vi steg av.
Polisen, som varit jättesnälla när jag rapporterat allt detta, vill att jag döljer min Davidsstjärna för att undvika bråk. Men tänk om problemet inte var att jag var jude, utan att jag var svart? Det finns dumma rasister som hatar svarta. Skulle polisen även då säga att jag inte skulle visa min svarta hud, för att undvika bråk? Då skulle vi ju inte se en enda svart människa på gatan, och det är helt sjukt.
Alla tycker att nazister är rasister. I Sverige säger alla ifrån om nazister, men är tysta om muslimska eller arabiska rasister som säger och gör precis samma saker mot judar, man vill inte bli anklagad för att vara mot muslimer. Jag är inte mot muslimer eller andra minoriteter. Min pappa växte upp i en liten judisk minoritet i Indien bland muslimer och hinduer, utan problem. Min mormor var familjens enda överlevande efter att Hitler gjorde hemska saker med Europas judiska minoritet. Hon överlevde Ravensbruck och Auschwitz. I min familj vet vi vad det är att vara ett minoritetsfolk.
Här i Sverige har jag aldrig hört talas om någon jude som gått fram och hotat folk för att de är muslimer eller araber. Jag tror det beror på att vi judar växer upp med känslan att det alltid varit svårt att vara minoritet, vi måste därför visa respekt för alla andra. Jag skulle vilja prata med folk istället för att behöva skydda mig från dem. I min familj kallas det för respekt.
Nadav Meyer
14 år
<< Startsida