Massmord som skön konst

Christian Kanold tror (januari 2004) att jag vill “debattera vilken tolkning av konstverket som är den korrekta”. Det handlar inte om rätt tolkning utan om hur frånstötande man får vara i skydd av konstnärlig frihet.

Kanold påstår att en bild på Palmes eller Lindhs mördare skulle ”väcka en debatt”. Svenska ambassaden i Israel inväntar inte någon debatt: när sådan ”protestkonst” ställdes ut där beordrade upprörd ambassadpersonal polisen att avlägsna den frånstötande installationen. Vilket också skedde.

Kanold anser att det ropas ”antisemitism” varje gång israelkritik framförs. Installationen visar inte självmordshelvetet i Tjetjenien, Saudi Arabien, Irak, Turkiet, Indonesien, Marocko. Vi uppmanas inte i konst och dikt förstå motiven bakom dessa illdåd. Ca 50 procent av FN:s resolutioner är Israelkritiska. Israel utsätts för fler debatter och omröstningar än övriga världen tillsammans. Inget om Tjetjenien, Tibet, Kashmir – men så är de inte heller judiska länder. När judar diskrimineras för att de är judar, är det antisemitism.

Arve skriver att han betvivlar att barn någonstans ”vill växa upp för att kunna döda”. Palestinska Ungdoms- och Sportministerium uppkallar en konferens om skolsport efter Marwan Zalum – mannen bakom det kallblodiga mordet på det judiska spädbarnet Shalevet Pass.

Nyligen dog 17-åriga palestiniern Iyad al Masri när hans bomb oavsiktligt detonerade varvid enbart han dödades. Föräldrarna var upprörda – över bristande planering eftersom utegångsförbud ändå hade gjort det omöjligt för pojken att genomföra sin ”hedervärda” aktion. Palestinska skolbarn byter samlarkort – med bilder på självmordsbombare.

Självmordsbomberskans pappa sade i måndags att han är ”stolt” över hennes bombdåd som dödade 21 israeler, både judar och araber. Familjen har åtta barn till som lyssnar och lär.

Är problemet då barnen? Eller de vuxna som i ord och bild – i konst – förhärligar värderingar som endast i fallet Israel och judarna blivit alltmer rumsrent?