Denna eviga selektivitet riktad mot enbart Israel

Utrikesminister Laila Freivalds skrädde inte sina ord när hon den 17 april 2004 kritiserade den israeliska arméns dödande av Hamasledaren Abdel-Aziz Rantisi i Gaza.

Under lång tid var Rantisi pådrivande bakom mordet på dussintals civila israeler, däribland många barn. Freivalds var otvetydig i sin kritik: ”Jag fördömer den israeliska utomrättsliga avrättningen av ledaren för terroristorganisationen Hamas.” Hon kommenterade vidare att ”det internationella samfundet måste öka sina ansträngningar än mer för att få parterna att inse att våldet inte kan fortsätta.”

Utrikesminister Laila Freivalds uttryckte inte ett enda ord av vare sig kommentar eller kritik när den saudiska armén den 18:e juni 2004 dödade al Qaedaledaren Abdulaziz al-Moqrin i Saudiarabien. Under lång tid var al-Moqrin pådrivande bakom mordet på flera civila saudier och utlänningar, däribland många barn.

Men Utrikesminister Freivalds hade inget att säga om internationella ansträngningar för dialog med al Qaeda, det var inga fördömanden av våld, ingenting om utomrättsliga riktade mord. Det är en tystnad som är moraliskt bekymmersam.

Fundamentalistiska islamister demoniserar judarna och den judiska staten, samtidigt som de blundar när andra gör samma sak. Särbehandling av judar kallas för antisemitism. Laila Freivalds är naturligtvis ingen antisemit – hon är intelligent, påläst och har en kunskap som har fört henne till den betydande position hon innehar idag.

Men när hon blundar och kritiserar selektivt spelar hon rakt i händerna på antisemiter. De uppfattar signalerna på det enda sätt de kan: att tvetydighet är rumsrent så länge det gäller den judiska staten – och enbart den judiska staten.