FN-betalda raketer skjuts dagligen från Gaza mot Sderot i Israel

För ett par timmar sedan var vi i den lilla staden Sderot i södra Israel. En trevlig liten stad, mycket vackert belägen i Negevöknen ett par kilometer från Gazaremsan.

En trevlig stad, men ändå bedrägligt lugn. Vid infarten står polisbilar parkerade här och var. Alla polisbilar är vända västerut – mot Gazaremsan. Poliserna är inte där för att ta fast fartdårar eller för att vakta staden mot tjuvar. Faktum är att brottsligheten i Sderot är nära noll. Folk har alldeles för mycket annat att tänka på.

Överlevnad, till exempel.

Poliserna tittar ständigt upp mot himlen, en hand vilande på komradions sänd-knapp. Anledningen: att varna allmänheten – skolbarn, husmödrar, kontorsarbetare, fabrikspersonal, sjukstugepatienter, besökare från Sverige – när palestinska raketer slår ner på måfå i stadens centrala delar.

Min fru Ragnhild och jag är där för att träffa vänner, men eftersom vi är lite tidiga passar jag på att klippa mig och Ragnhild tar tillfället att handla. Fel val, båda två. Precis när Ragnhild har gått iväg och frisören har tagit fram saxen och klippt den första av mina dyrbara lockar tjuter polisbilarnas sirener och genom högtalarna ropas ”Tseva Adom” – Röd varning. Då har man 4 till 5 sekunder på sig att hitta något säkert ställe att överleva en raket som kan slå ner i ett vardagsrum, en sjukstuga, ett öppet fält, en förskola, en vägkorsning eller en fabrik.

Och den senaste tidens facit är 6 palestinska raketer mot Sderot enbart idag på förmiddagen. Medan jag febrilt letar efter Ragnhild skyndar hon sig tillbaka till frisörsalongen och den relativa säkerheten som dess väggar erbjuder. Fast egentligen är det ingen bra idé. För till skillnad från konventionell krigsföring där man normalt under raketanfall är säkrast på ett öppet fält där sprängkraften inte är instängd och av den anledning mångdubblad (eller på den öppna marknaden där min fru befann sig) är just palestiniernas raketer packade med sylvassa metallskärvor och kullager, som gör att den som befinner sig på en öppen plats obönhörligen peppras från huvud till tå med brännheta metallbitar. Här gäller det sålunda att hitta en vägg; då har man åtminstone 25 procents chans att överleva de tusentals flygande projektilerna. Någon kallt beräknande palestinsk ekonom har kommit fram till att det är mycket dyrare för Israel att vårda dessa skadade offer livet ut än om de dör genom raketer med konventionella explosiva stridsspetsar. Offren bär sina skador – ögonen, huden och köttet genomborrade av hundratals metallsplitter – hela livet och kräver sålunda dyrt medicinskt vård livet ut.

”Vår” raket landar alldeles intill en lågstadieskola med ett dån som får marken att skaka våldsamt. Skolans väggar tar emot tryckvågen och de tusentals metallfragment som frigörs i explosionen. Inga barn får fysiska skador denna gång, men 18 personer, däribland 10 barn, behandlas för chock av ditkallade ambulanspersonal.

I Sderot finns inte ljudsignalen ”faran över”. Den behövs inte eftersom palestiniernas kassamraketer ju är en del av den palestinska terrorarsenalen – offren vet aldrig när nästa raket kommer. De kan komma en varannan timme eller en salva om 10-12 stycken på en gång. Detta är sannerligen ett asymmetriskt krig som de palestinska terroristerna, som avskjuter sina raketer från palestinska bostadsområden, vet att de egentligen inte kan förlora – med mindre än att Israel jämnar hela palestinska samhällen med marken. Det säger den israeliska premiärminister Ehud Olmert att han inte kommer att ens överväga.

Vi frågar min frisör och hans kunder vad de tycker om situationen. De suckar uppgivet och pekar på affischerna som är klistrade på den stora annonspelaren utanför – stadens invånare frågar sig varför omvärlden inte skriker högt om denna ohållbara situation. De frågar varför det finns hundratals utländska journalister på Västbanken, där de skyddas av israelisk militär samtidigt som de skriver fränt kritiska artiklar om Israel, men däremot inte en enda utländsk journalist i Sderot, där faran är uppenbar och stavas ”palestinsk terrorism”. De frågar vad medierna i Europa gör för att offentliggöra denna orättvisa situation. De frågar varför palestinierna fortsätter att få miljarder i europeiska bidrag när alla raketer som anländer i Sderot – upp till 30 om dagen – är gjorda av järnrör som köps med de pengar som doneras till palestinierna för byggande av vattenledningar.

Sderot är en allt tommare stad. Ungefär 16 procent av befolkningen har flyttat, kvar finns de som inte har möjligheten. Den överväldigande majoriteten är judar från arabländer, som efter att ha flytt arabiska pogromer i sina tidigare hemländer nu attackeras av araber i sitt nya hemland.

Många vill att armén går in och rensa Gazaområdet. Huruvida det låter sig göras är mer en politisk än en militär fråga. Under tiden börjar folk i Sderot prata om att sätta igång egen tillverkning av hemmagjorda raketer för att skjuta tillbaka. Min frisör Avi är fullständigt klar på en punkt: om israeliska civila börjar skjuta hemmagjorda raketer mot palestinska civila på samma sätt som palestinier har skjutit mot Sderot under de gångna sju åren, skulle omvärldens fördömanden inte vänta på sig.

Men han tillägger: ”Mellan fördömanden från en omvärld vars journalister inte ens finns på plats för att se våra lidanden, å ena sidan, och rätten till mitt eget liv i mitt eget hem, vet jag nog vad jag skulle välja. Problemet är att våra poliser inte tillåter sådant, de säger att vi inte har rätten att ta lagen i egna händer, att Israel är en demokrati där sådant inte tillåts.”

Vi träffar våra vänner i Sderots centrum. Som alla andra håller vi ett ständigt öga på himlen för att upptäcka svansen efter avfyrade palestinska raketer. Man vänjer sig vid att dricka kaffe på en uteservering och samtala utan att se folk i ögonen utan istället ständigt titta uppåt.

För som vi nyss upptäckte är 4 till 5 sekunder inte mycket tid att söka skydd.