Konsten att ignorera fakta

Göran Buréns artikel i VK är anmärkningsvärd för vad den inte säger.

Att FNs delningsresolution gällde delning i såväl en judisk som en arabisk del – Israel respektive Palestina.

Att delningen följde på en redan tidigare genomförd delning då 80 % av marken gavs till Palestina-araberna som kallade sitt nya land Transjordanien, senare Jordanien.

Att FNs delningsplan bara handlade om de återstående 20 procenten men att araberna inte accepterade judar någonstans i världen – deras ivriga anammande av Nazismen gjorde detta kristallklart.

Att delningsplanen till stor del fått avsett resultatet: ett judiskt land (Israel) med en stor muslimsk, kristen och Bahai minoritet. Det är resten av resultatet som väntar på sig: ytterligare en arabisk muslimsk stat, vid namn Palestina. Att denna stat inte finns på kartan är inte på grund av den judiska staten – Israel ockuperade inte Västbanken eller Gaza 1948, utan det var Jordanien och Egypten som ockuperade dessa landområden. Burén citerar märkligt nog inte Hägglöfs åsikter om denna 19-åriga arabiska ockupation.

Begreppet ”Palestinier” betydde ”boende i Palestina” – invandrande muslimer från hela den arabisk-muslimska världen och invandrande judar från hela världen – inklusive hela den muslimska världen som slängde ut sina judar efter Andra världskrigets slut. Därtill har både muslimer och judar bott i Palestina sedan länge – muslimer av och till i 1400 år och judar oavbrutet i mer än 3500 år. Jerusalem har två gånger varit judarnas huvudstad, muslimer har aldrig haft en stat, än mindre en huvudstad, i Palestina.

Burén menar ändå att endast en del av lokalbefolkningen – den ickejudiska – hör hemma i Palestina. Ordet ”Palestinier” föraktades av de lokala araberna, de sade själva att de var araber och att namnet ”Palestinier” bara gällde lokala judar. Tanken på att kapa åt sig namnet föddes samtidigt som dessa lokala araber också började kapa flygplan. När Göran Burén skriver ”Från palestiniernas sida var motståndet kompakt” utestänger han den judiska befolkningen från sin definition.

Om Burén följer nyheterna vet han vilken sorts stat Israel är och hur den arabiska och muslimska omvärlden ser på den: vid Annapolismötet vägrade de arabiska delegaterna att ens ta de judiska representanterna i hand. Saeb Erekat, palestiniernas chefsförhandlare, accepterar inte Israel som ett judiskt land. Samtidigt kräver han och övriga arabvärlden att det tilltänkta Palestina ska bli ett muslimskt land.

Israel är en judisk stat med lika rätt för alla. Motsvarande kan inte sägas om något arabiskt eller muslimskt land. Inte om Saudiarabien där en kvinna som våldtagits dömts till 200 piskrapp för att hon ”sällskapat med män” eller Sudan där en lärare anklagas för att ha ”förolämpat Islam”.

Israel är ett demokratiskt faktum. Ett faktum som förbigått arabvärlden och Göran Burén.

Olika syn på civiliserat uppförande

Våld föder våld. Förakt föder förakt. Fred når man inte med vänner, utan med fiender.

I Annapolis häromdagen skulle man markera en ny avstamp mot fred i Mellanöstern.
Amerikanerna organiserade. Israelerna kom. Stora delar av den traditionella arabiska vägrarfronten (”nej till fred, nej till förhandling, nej till erkännande”) kom också.

Alla arabiska utrikesministrar vägrade prata med Israels utrikesminister.
Israels utrikesminister heter Tzipi Livni.
Hon är israel.
Hon är judinna.
Hon är kvinna.

Frågan är bara vilken av ovanstående gällde som anledning till arabsidans vägran att prata om fred, framtid och förändring.

Följdfrågan är om något överhuvudtaget går att förändra i arabvärlden.

Detta var ju trots allt arabvärldens allra högsta tongivande elit.

Arabvärlden har kanske alldeles rätt – Israel, ett judiskt land där en kvinna kan bli utrikesminister, hör inte i Mellanöstern.

Hamas tolererar inte judar

Hamas – vinnarna i det senaste valet – sade 29 november att beslutet 1947 att dela området i två stater, en för judarna och en för araberna, måste återkallas.

Regeringspartiet Hamas sade i sitt uttalande att ”Palestina är arabisk-islamisk mark, från Jordanfloden till Medelhavet, inklusive Jerusalem … det finns inget utrymme här för judar.”

Hamas är åtminstone ärliga, de har aldrig förnekat sitt stöd för nazismen – Mein Kampf är en storsäljare i Gaza.

Beslutet 1947 gällde upprättandet av två stater, ett palestina-judiskt och ett palestina-muslimskt. De skulle skapas på de 20 procent av marken som återstod efter det att 80 procent redan getts till palestina-araberna och döpts till Transjordanien, idag Jordanien. Men de ville ha allt så de inledde ett krig som nu pågått i 60 år.

Palestina-judarna byggde genom hårt arbete ett blomstrande Israel, där 20 procent av befolkningen är araber. Palestina-araberna vill hellre förstöra det som judarna byggt än bygga något för sig själva. Och de vill inte ha med judar att göra. Inte ens som grannar.

Samma anda då som nu.

Gert Gelotte + pressetik = möjligt?

Gert Gelottes krönikor på GPs ledarsida föranleder en titt på Svenska Journalistförbundets ”Etiska regler för press, radio och TV”, sektion II Yrkesregler.

Under rubriken ”Journalistens integritet” står följande:

1. Ta inte i tjänsten emot journalistiska uppdrag av personer utanför den redaktionella ledningen.
2. Acceptera inte uppdrag från utomstående, ej heller inbjudan, gåva, gratisresa eller annan förmån i och utanför tjänsten som kan misstänkliggöra ställningen som fri och självständig journalist.
3. Använd inte ställningen som journalist till att utöva påtryckning för egen eller andras vinning eller till att skaffa privata förmåner.

Gelottes resa till Västbanken (han besökte aldrig den andra parten i konflikten om vilken han skrev) bekostades av Svenska kyrkan.

Dessa pressetiska regler går inte ihop med Gelottes resa vad gäller finansieringen, utförandet, slutresultatet eller syftet.

Gert Gelotte motsägs av fakta.

Han skriver: ”80 procent av barriären byggs inne på palestinskt område.”

Fakta: det finns inget palestinskt område eftersom palestinierna inte vill förhandla med judar om det. Palestinska araber har aldrig haft något land, orsaken är girighet. De kunde ha fått landet redan 1948, efter att 80 procent av brittiska mandatet tilldelades araberna (Palestina fick då namnet Transjordanien, idag Jordanien); de återstående 20 procent skulle till judarna. Judarna accepterade. Araberna sade nej. De ville ha allt.

Då delades de återstående 20 procenten en gång till. Judarna fick tre av varandra avklippta och omringade bantustans, som mest bestod av öken. Judarna accepterade. Araberna sade nej. De ville ha allt.

Gelottes ståndpunkt bygger på tesen att araberna har rätt därför att de säger sig ha rätt. Återstår då att judarna per definition inte kan ha rätt.

En skrämmande syn, bekostad av Svenska kyrkan som finansierade Gelottes artikelserie.

Den dagen palestinierna upphör med dödandet av judar tillräckligt länge för att förhandla om en slutlig gräns kan Gelotte prata om ”palestinskt område”. Till dess är det bara ”det område som palestinierna kräver”: hela Israel.

Gert Gelotte i GP är skrämmande enögd

Gelotte berättar bara en del av sanningen.

Här några fakta som saknades i hans serie propagandaartiklar:

Palestinska Myndighetens TV, 23-28 oktober 2007:
”Vi kommer att befria Palestina … Palestina är arabiskt i såväl historia som identitet … från Nablus (på Västbanken) till Galilén (i Israel), från Tiberias (i Israel) till Hebron (på Västbanken) … ”.
För palestinierna finns ingen Israel, världens enda judiska stat är utraderad genom 50 års indoktrinering i palestinsk TV och palestinska skolböcker.

Alla palestinska rörelser – Fatah, PLO, Islamiska jihad, Hamas och de 14 övriga – har på sin symbol införlivat HELA Israel i deras vision om Palestina. Gelotte har träffat en (1) israel, en privat individ, som anser att palestinier inte är ett folk.

Inte ett ord om de tusentals civila israeler som fått ögon, armar, ben, magar, hela ansikten bortsprängda av palestinska kullagerförsedda bomber vars avsikt inte är att döda utan att orsaka obeskrivliga fysiska och psykiska skador.

Inget om israeliska skolbarn som tvekar att gå på en skolbuss av rädsla för att sprängas i småbitar.

Inget om hur vanligt förekommande Hitlers ”Mein kampf” är i palestinska bokaffärer.

Ingen illustration om hur palestinska polismän står i givakt och gör Hitlerhälsning.

Mycket saknas i Gelottes krönikor.

The Church of Sweden and its Crusade against the Jewish State

The Church of Sweden (in Swedish, Svenska kyrkan) is shifting into high gear in its increasingly aggressive stance against the world’s sole Jewish nation.

At the same time, it has spectacularly avoided making a firm comment on the appalling bloodletting going on in many of the world’s 49 Muslim nations. And it has stunningly failed to comment on the increasingly deplorable plight of Christian Arabs at the hands of Muslim Arabs in Bethlehem and other Palestinian towns and communities.

A couple of years ago the Church of Sweden infamously launched its HOPP-campaign to persuade the Swedish public to boycott and divest from Israel. The word HOPP was an acronym for “End the Occupation of Palestine”. At the height of the campaign, several writers, commentators and politicians in Sweden pointed out to the venerable Church of Sweden, led by its outspokenly anti-Israel Archbishop K.G. Hammar, that what the Church was engaged in was uncomfortably close in word, intention and expression to the events that heralded Hitler’s attack on Europe’s Jews. The Church expressed public outrage at the similarity but the campaign quickly subsided after that.

Selective view of what constitutes humanity
Not long after, however, it was followed by a vast Swedish media campaign by another church organisation in Sweden, Diakonia, which appealed to the nation to “Stand up for humanity” (in Swedish “Ställ dig på människornas sida”). Pictured with this heart-rending text was a stereotypically strong, robust and armed-to-the-teeth Israeli soldier standing behind an elderly, weak-looking Arab. There were striking similarities between these depictions and the infamous Der Stürmer caricatures as Hitler’s propaganda machine worked overtime to demonise the Jews and whip up public frenzy against them.

Diakonia professes to be “a Christian development organisation working together with local partners for a sustainable change for the most vulnerable people of the world” according to its own website. Yet Diakonia, like the Church of Sweden, has never seen fit to work together with its “local partners” to plead the case of Jews abducted from sovereign Israeli territory, illegally incarcerated and then denied the privileges accorded to all prisoners the world over, whether combatants or not, such as visits by the Red Cross. Prisoners are apparently only seen as “vulnerable” if they are Arab and held in Israeli jails, where they are visited by the Red Cross, but not if they are Israeli and held incommunicado for 25 years in the Arab world.

The anti-humanitarian "humanitarians"
The Church of Sweden prides itself on its humanitarian stance (“the Church of Sweden works in cooperation for peace, atonement, justice, and sustainable development. It does this through direct efforts and through its strive (sic) to be a critical voice in society”; taken from its website http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=37014). But the organisation is not all that critical of anyone apart from the Jewish state, because the Church of Sweden has shown remarkable unwillingness to approach Arab and Muslim entities on behalf of missing Israeli soldiers or justice for their families – some of whom have not heard a word from or about their loved ones for almost a quarter of a century. What the Church of Sweden is very good at, however, is to document the plight of Palestinian prisoners convicted of terror crimes against Israeli civilians – despite the fact that these prisoners are entitled to and do receive visits from the Red Cross. A courtesy not extended to a single Israeli prisoner in any Arab jail, and a case of human injustice with which the Church of Sweden does not feel any need to involve itself.

What price justice?
Two years ago Swedish Chancellor of Justice Göran Lambertz famously told the nation’s Jews that calls by an imam in the Stockholm Grand Mosque to kill the Jews were no reason to prosecute the imam and should instead merely be regarded as part of the general discourse on the situation in the Middle East. The then Labour government of Sweden felt this was a perfectly acceptable response and accordingly no legal proceedings were instituted against the imam. The Church of Sweden, which professes to be in favour of “peace, atonement … and justice”, did not see fit to take the imam to task for his unforgivable attack on other Swedes, nor did it lodge a complaint against the Chancellor for failing to take seriously the threat to fellow Swedes of Jewish birth. To recap: incitement to kill Jews in Sweden owing to a conflict on another continent involving non-Swedes was seen as part of the natural discourse on that conflict, and the Church of Sweden had nothing to say on behalf of “peace and justice” for Swedes whose sole misfortune was being born Jewish.

Silent on the plight of Christian Arabs
But the Church of Sweden is not only vociferous in its attacks on the Jewish state, nor is it only silent when it witnesses attacks on Sweden’s Jews. The Church of Sweden also has absolutely nothing to say about the increasingly desperate plight of Christian Arabs on the West Bank and in the Gaza Strip. Just 25 years ago 80 percent of the population of Bethlehem, for instance, was Christian. Today that figure has dropped to 20 percent and is still falling. The cause is Islamist aggression against not only the Jewish state but the nascent Palestinian state’s own Christian minority. The Church of Sweden has nothing to say about the increasingly precarious plight of its own brethren, even as it channels millions of kronor into the West Bank and Gaza.

All-expenses-paid propaganda trips
This may be because the Church of Sweden has found a way of blaming Israel not only for this situation but also for all other evils assailing Palestinian society. The Church has embarked on an extensive – and expensive – publicly funded propaganda drive to take Swedish journalists to the Palestinian Territories – all expenses paid – where they are taken to selected households to hear carefully groomed “witnesses” make claims that, were they not so totally horrendous in their anti-Semitic pitch, would otherwise be funny to the point of absurdity. These journalists return to Sweden from their free trips and write articles about how Palestinian in-breeding is the result of the Israeli “apartheid wall” and roadblocks because Palestinian Arab men can no longer move freely enough to propose marriage to women outside their own immediate families! According to these beacons of Swedish analytical journalism, this situation has resulted in a preponderance of genetic disorders among the Palestinian population. Yet the scientific article entitled “Genetic Disorders in the Arab World” (http://www.bmj.com/cgi/content/extract/333/7573/831) states that genetic disorders are about 40% among the Palestinian population on the West Bank and in Gaza, but 50% among Palestinians living in Jordan – where there is no Israeli “apartheid wall” and there are no roadblocks.

In one article published in Swedish daily GöteborgsPosten the journalist – whose “fact-finding” trip to the West Bank may or may not have been financed by the Swedish Church, this information is being withheld – was able to devote his entire text to statements such as: “The West Bank is occupied and colonised – in practice it is Israeli territory where Israelis live the life of a well-armed master-race while the Palestinians are corralled into guarded enclaves. The similarity to South African apartheid and Bantustan policy is remarkable.”

However, the journalist saw no reason to offset any of the above observations with mention for instance of Israel’s offer of an independent Palestinian state on 96% of the West Bank with East Jerusalem as its capital and 1:1 compensation for the remaining 4%, or Israel’s unwillingness to compromise on security in light of its experiences from Gaza, which after handover to the Palestinians has resulted in more than 4000 rockets being fired into Israeli civilians. The Church of Sweden sees no reason to confuse the issue with fact, and the journalists whose trips it finances see no reason to jeopardize a free holiday by failing to toe the line.

Aggressive crusade or abject fear?
So what does all the above say about Sweden and the increasingly aggressive role being played by some of its key church institutions? Are we seeing a concerted Christian attack on the symbol of Jewish survival – the sole symbol of Jewish strength in an increasingly subdued Christian world and increasingly ascendant Muslim world? We already see an England where it is no longer possible to buy piggy-banks to save one’s children’s pocket-money for fear of offending the nation’s Muslim minority (http://www.theage.com.au/news/World/Piggy-banks-offend-UK-Muslims/2005/10/24/1130006056771.html); where office staff are requested to refrain from eating lunch at their desks for an entire month to avoid offending Muslims observing the Ramadan fast (http://www.timesonline.co.uk/tol/comment/faith/article2258664.ece); where a blind eye is being turned to medical students of the Muslim faith who walk out of lectures dealing with AIDS or alcoholism because these are conditions that are anathema to their religious beliefs (http://www.timesonline.co.uk/tol/news/uk/health/article2603966.ece); where it is scarcely possible, in the upcoming Christmas holiday season, to buy a card which says “Merry Christmas” – for fear of offending the nation’s Muslim minority, with most cards having more neutral wording such as “Happy Holidays” (http://www.hindu.com/2005/12/14/stories/2005121404491000.htm).

The Christian church: time to protect its reputation
Truth be told, we are seeing a Western society where Christian faith is imploding owing to its unwillingness to stand up for its own rights and beliefs, where everything Jewish is being sacrificed in order to demonstrate Christianity’s acceptance of Islam’s superiority.

This may be a sign of crass cowardice, or a fear of Islamist-inspired violence, or it may be the result of dedication to a cause that we all thought had died out with the last of the Crusaders, but the fact is that the Jewish nation is under attack by certain institutions of Swedish Christianity for the simple reason that it is a Jewish nation. Thankfully, there are Swedish Christian entities that are appalled by this disgrace and strongly voice their opposition. If the rest of the Christian world also objects to Christian faith and beliefs being hijacked in this way, it is high time for Christians throughout the world to make their voices heard.

Because a terrible moral travesty is being committed by the Church of Sweden. In the name of Christianity.

Skev logik?

Skev logik?
Pakistans härskare tar över landet i en militärkupp och västvärldens svar är att hota skära av allt ekonomiskt stöd till landet.

Palestiniernas härskare Hamas tar över Gazaremsan i en militärkupp och västvärldens svar är att vilja fördubbla ekonomiskt stöd till palestinierna.

Logiken verkar flyga ut genom fönstret så fort palestinierna kommer på tal.

Mänskliga rättigheter: läpparnas bekännelse, ekonomiska intressen eller rädsla för våld?

Vad är förklaringen till att tidigare svenska regeringar aldrig satt sin betydande tyngd bakom försöken att komma till rätta med ett av nutidens värsta fall av människohandel?

Sverige har ett avundsvärt rykte som mänskliga rättigheternas förkämpe – överallt i världen och för alla lidanden förutom i ett enda fall: israeler som hålls olagligt fångna av arabiska terrorgrupper och/eller terrorstater, i vissa fall i en kvarts sekel.

Handel med människoliv och döda kroppar
1982 tillfångatog den syriska armén tre israeliska soldater – Zachary Baumel, Yehuda Katz och Tzvi Feldman.

1985 frigav Israel 1,150 fångar i utbyte mot tre israeliska soldater som kidnappats i Libanon.

1986 kidnappades den israeliske soldaten Ron Arad av den libanesiska shi’itiska
terrorgruppen Amal. Amal sålde senare Ron Arad till iranska agenter.

1986 kidnappade och mördade Irans terrormilis Hezbollah två israeliska soldater – Joseph Fink och Rahamim Alsheich.

1996 frigav Israel 123 Hezbollahterrorister i utbyte mot Joseph Finks och Rahamim Alsheichs kroppar.

1997: den israeliska soldaten Guy Hever försvann från Golanhöjderna.

1998 frigav Israel 65 fångar i utbyte mot kvarlevorna av en israelisk soldat.

Den 25 juni 2006 kidnappades den 19-årige israelen Gilad Schalit från inne i Israel av det palestinska regeringspartiet Hamas styrkor.

Den 12 juli 2006 kidnappades Ehud Goldwasser och Eldad Regev från israelisk mark av terrorister från Hezbollah, som dessutom dödade åtta israeliska soldater i räden.

Genèvekonventionen
Genèvekonventionen från 1949 beskyddar sårade soldater mot attacker och ger dem rätten till ordentlig medicinsk behandling och vård. Konventionen föreskriver också hur både sårade och icke-sårade krigsfångar skall behandlas i övrigt.

Trots Genèvekonventionens stadgar vet Israel inte ens var dessa soldater hålls fångna, än mindre hur de behandlas.

Internationella röda korset (ICRC)
Internationella röda korset säger att organisationen har mandat att besöka krigsfångar:

’Människor som har blivit tillfångatagna eller anhållna i en konflikt anses av förövarna vara fiende, och därför behövs ingripande av en neutral och självständig part som kan försäkra sig om att de tillfångatagna behandlas humant och har anständiga levnadsvillkor, samt att de har möjlighet att kommunicera med sina familjer.’

Antal fångar som ICRC besökt bara år 2002, för att ta ett enda exempel: 448,063
Antal tillfångatagna israeliska soldater som ICRC har besökt sedan 1948: 0

FN
FN har spelat en central roll i frigivningen av flera hundra fångar från israeliska fängelser. Samtliga dessa fällda terrorister har under fångenskap besökts av Röda korsets personal i enlighet med gällande regler. Många av dessa före detta fångar har sedan frigivningen utfört nya terrorattacker mot israeliska civila.

Det tål att upprepas: FN har inte fått en enda israelisk soldat fri.
Röda korset har inte besökt en enda israelisk fånge. På nästan 60 år.

De senaste 30 åren har Israel frigett nästan 7000 fångar i sina försök att få 19 israeliska soldater fria och att få tillbaka ytterligare åtta soldaters kvarlevor. Trots ingångna avtal har de berörda arabiska terrorgrupper och arabländer inte infriat sina löften. Såväl levande fångar som döda kroppar hålls kvar som gisslan. För tre veckor sedan skickade Hezbollah ett brev skrivet av israelen Ron Arad, fånge sedan 1986. Brevet var daterat några månader efter att han fängslades, men Hezbollah lämnade ut det nyss. Groteskt, människovidrigt bortom förstånd, men i västvärlden och i synnerhet i Sverige fortsätter vi att göra affärer med Iran, Syrien och Libanon, som ju håller Hezbollah med vapen, träning, logistik och mark. Och med det knark som finansierar hela terrorindustrin.

En pinsam tystnad – var är Svenska kyrkan?
Varför har tidigare svenska regeringar varit tysta? Varför har Svenska röda korset varit fullständigt tyst sedan 1948? Varför har Svenska kyrkan och Diakonia inte sagt ett enda ord i ärendet? De är annars mycket aktiva i området, organiserar manifestationer, kurser, möten, lobbyseminarier, bojkottkampanjer. Visserligen bara mot Israel och till förmån för palestinier oavsett vad dessa palestinier har gjort, men de kan inte vara emot elementära mänskliga rättigheter för israeliska fångar och deras lidande familjer, väl? Varför denna tystnad, Svenska kyrkan och Diakonia?

Varför har svenska regeringar genom tiderna och svenska företag gjort och alltjämt gör betydande affärer med terrorsponsorer som Syrien och Iran när det är just dessa länder som står bakom denna makabra och motbjudande människohandel? Det är Iran som tränar och finansierar Hezbollah och Hamas, och Syrien som står för logistiken, och det är ju Hezbollah och Hamas som håller israeliska fångar på ett sätt som går stick i stäv mot internationell rättspraxis.

Alla demokratiska politiska partier är starkt emot människohandel av alla det slag. Nu är det dags för alla svenska partier att göra sina röster hörda angående denna människovidriga slavhandel.

För alla som anser att mycket står att göra i detta fall, hänvisas till en nystartad kampanj till förmån för dessa soldaters befriande. Besök http://www.namninsamling.com/israeliska_soldater och underteckna uppropet. Om inte Svenska Kyrkan, Röda Korset, FN, Human Rights Watch, Amnesty International, Diakonia eller tidigare svenska regeringar velat göra något, kanske vi liberaler kan dra vårt strå till stacken och agera, hjälpa till att avsluta en av världens mest bortglömda orättvisor.

Vi sätter vår tilltro till den nuvarande regering, en regering av helt annan etik och moral än under tidigare år, och hoppas att den vill verka för en lösning.

Skrivit tillsammans med Talia Meyer, Student i statskunskap och mänskliga rättigheter