Att döda sin granne är ingen mänsklig rättighet

Palestinierna i Gazaremsan skjuter uppemot 50 raketer mot civila i Israel varje dag. Israel har svarat genom att tillfälligt avbryta införsel av dieselbränsle till Gaza därför att Hamas använder bränslet i sina raketfabriker.

EU:s Kommissionär för Yttre Förbindelser Benita Ferrero-Waldner har sagt att Israel är ansvarig för ”strömavbrott i delar av Gaza, som slår mot bostäder och sjukhus”. Hon nämner inget om Gazaraketer som avfyras mot israeliska bostäder eller sjukhus – eller mot den israeliska kraftstation varifrån 70 % av Gazas el kommer. Hon är ”emot kollektiv bestraffning av civila i Gaza”, men tar inte upp kollektiv bestraffning av civila i Sderot i Israel, som i år redan beskjutits med 460 raketer.

Arabstaterna har krävt att FN:s Säkerhetsråd sammankallar ett möte om situationen i Gaza, som de betecknar som en humanitär kris.

En artificiell kris
Hamas har skapat denna ”humanitära kris” genom att dels kanalisera dieselbränslet till sina raketfabriker och dels strypa flödet av bränslet till sjukhus för att skapa skenet av en kris.

Krisen kan avslutas snabbt och permanent, genom ett stopp på raketer från Gaza mot civila i Israel, som då inte behöver ta några åtgärder alls mot Gaza. Fritt fram för bränsle och allt annat som ett normalt samhälle behöver.

Men är Gaza ett normalt samhälle? Hamas kräver rätten till gratis bränsle för att använda det för tillverkning av raketer, vilka sedan riktas mot civila i grannlandet och mot den kraftstation som förser Gaza med el. Det är en logisk absurditet.

Hamas har makten att stoppa raketerna. Det har de gjort tidigare. Hamas visade sin makt genom att med våld ta över Gaza. Hamas väljer att inte avsluta raketregnet eftersom det inte passar deras behov just nu – de är inte tillräckligt pressade.

Olika måttstock
Hamas vill hellre övertyga världen om att Gazaborna utsätts för ”kollektiv bestraffning”. Men varken Hamas eller FN, EU eller ICRC säger något om Sderots kollektiva bestraffning – sju långa års palestinsk raketbeskjutning.

Strömavbrott och brist på bränsle är inte direkt trevliga, men Hamas har dragit slutsatsen att det är en mänsklig rätt att få gratis tilldelning av bränsle medan man skjuter raketer mot civila.

Det märkliga är att länder och institutioner som ömmar för mänskliga rättigheter, som säger sig verka för fred i Mellanöstern, accepterar Hamas självpåtagna rätt att ostraffat raketbeskjuta civila samtidigt som organisationen kvitterar ut gratis bränsle för tillverkning av raketerna.

Är det skillnad på förnödenhet och förnödenhet?
Det finns ytterligare en dimension: det är ingen mänsklig rättighet att alla förnödenheter som Hamas behöver för sitt krig mot judarna i Israel ska transporteras genom Israels territorium. Hamas kan få vilka förnödenheter som helst via Egypten. Hittills har de skött detta med den äran, visserligen via tunnlar men det har inte hindrat införseln av skjutvapen, raketer, dynamit, granater, bomber, kemikalier för bomber, pengar, till och med människor. Endast civila förnödenheter tycks vara omöjliga att transportera via Egypten.

FN bör därför utveckla transportvägen via Egypten. Det arabisk-muslimska Egypten, som har olje- och gasresurser, ansvarar för 5% av det arabisk-muslimska Gazas kraftförsörjning, medan det judiska Israel, som inte har några som helst olje- eller gaskällor, ansvarar för resten. Israel förväntas sålunda bekosta sin egen undergång.

Det Hamas behöver veta är följande: att döda sin granne är ingen mänsklig rättighet.

Det är det internationella samfundets ansvar att förklara, klart och tydligt: inget mer subventionerat våld. Hamas behöver tämjas via omvärldens ekonomiska påtryckningar.