Ärkebiskopen KG Hammar är mycket tydlig när han talar om rätt och fel i Mellanöstern.

Han kritiserar Israels ”utomrättsliga avrättningar” av exempelvis Hamasledaren Abdel-Aziz Rantisi i Gaza och han kräver att ”den israeliska statens skyddsåtgärder måste hålla sig inom den internationella och humanitära rätten”. Under lång tid var Rantisi pådrivande bakom mordet på dussintals civila israeler, däribland många barn.

Men det är en märklig tystnad från Ärkebiskopens håll när den saudiska armén den 18:e juni 2004 dödar al Qaedaledaren Abdulaziz al-Moqrin i en likvideringsaktion likt Israels mot Rantisi. Under lång tid var al-Moqrin pådrivande bakom mordet på flera civila saudier och utlänningar, däribland många barn.

Ärkebiskopen säger inget om att den saudiska statens skyddsåtgärder måste hålla sig inom den internationella och humanitära rätten; det finns ingen kritik mot utomrättsliga avrättningar. Kontrasten är påfallande när man jämför hans starka kritik av den judiska statens aktioner med den talande tystnaden när samma aktioner begås av en icke-judisk stat.

Ärkebiskopen uppmanar också ”svenska konsumenter att fråga sina handlare om produkter märkta "Made in Israel" kommer från själva Israel eller från ockuperat område.” När den judiska staten Israel försäkrar att produkter märkta ”Made in Israel” inte kommer från israeliska bosättare boende på Västbanken/Gazaremsan men Ärkebiskopen deklarerar att man inte kan lita på en judes ord, är detta farligt nära ett klassiskt antisemitisk grepp. Han menar det måhända inte på det viset, men det är knappast intentionen som är det viktiga, utan effekten. Och effekten är att spä på klassisk antisemitism.

Särbehandling av judar kallas för antisemitism. Ärkebiskop Hammar kan självfallet inte vara antisemit, det hade varit en pinsamhet för Sverige. Han är oerhört intelligent och påläst och han vet vad som är sant och vilka sanningar som går att töja när man har en politisk dagordning vid sidan om den kyrkliga.

För sanningen om produkter märkta ”Made in Israel” är att den försvinnande lilla del som faktiskt kommer från Västbanken/Gazaremsan är produkter som odlas inte av israeler bosatta där, utan av palestinier bosatta där – det är Israels sätt att trots allt hjälpa till att bygga upp en palestinsk ekonomi trots andra palestiniers terrorhandlingar. De palestinska odlarna får betalt för sina produkter i Israel och sedan samtransporteras dessa produkter tillsammans med israeliska produkter (odlade innanför Gröna linjen) till exportmarknader i Europa. Detta är enda sättet för palestinierna att få en marknad för sina produkter när nu palestinsk terror har satt stopp för deras traditionella marknad – Israel.

När Arkebiskop KG Hammar kritiserar selektivt spelar han rakt i händerna på antisemiter – trots att han bedyrar att han ingalunda tillhör den skaran. Antisemiter uppfattar antisemitiska signaler hur oskyldigt de än uttrycks. Ärkebiskopen borde vara medveten om att ensidig kritik av den judiska staten – och enbart den judiska staten – uppmuntrar och fostrar antisemitism.

Ärkebiskopen är inte bara ansvarig för de ord han fäller, han är lika ansvarig för de ord han väljer att inte fälla.

Mellanösternjournalistik: tyckande eller rapportering?

I debatten om Mellanöstern hör man åsikter som att ”Ariel Sharon vill inte ha fred” (Lena Askling, Aftonbladet 030120). Påståenden bör backas upp av källor. Enligt mina källor (Jerusalem Post, också 030120) sade Ariel Sharon: ”Vi har ingen avsikt att stanna. Om palestinierna hade stoppat sina attacker mot oss, hade vi för länge sedan dragit oss tillbaka från de palestinska städerna.” Sharon gick till interna Likudval med parollen “Tvåstatslösning för Fred” – och vann.

Fakta behövs. Som att palestiniernas Hamas, Islamiska Jihad, Tanzim, Fatah avrättar civila israeler på bussar, i restauranger, skolor, barnsängar – fakta som ofta förtigs i svensk media. Vi har dock upplevt det förut – en sanning för judarna och en helt annan för alla andra.

Är det israeler som spränger civila på bussar, restauranger, diskotek? Sanningen är att det är palestinska terrorister – ofta i svensk media omskrivna som ”aktivister” – som utför dessa massmord. Men vissa svenska journalister stödjer en enkelfacetterad demonisering av Israel. Sydsvenskan (030128) t ex ger en partisk skildring om svenskar som ”åker (palestinsk) ambulans på nätterna så att ambulanserna inte behöver vänta mer än tio minuter vid vägspärrarna istället för två timmar”. Det man inte berättar är att flera israeliska och palestinska ambulanser har kapats av palestinska terrorister för transport av vapen och för senare bruk som mobila bomber. Härav de långa väntetiderna medan de undersöks. Men enögda journalister tycks inte ha vare sig tid eller utrymme för att förmedla den sortens sanning i sina artiklar. Vi har dock upplevt det förut – en sanning för judarna och en helt annan för alla andra.

Man läser om ”Israels brott mot folkrätten” (upprop i DN 030118). Men man läser väldigt sällan sanningen om palestinsk media: rått judehat basunerat ut i skolböcker, på kartor, från minareterna, i TV, radio och tidningar. Man läser aldrig att Palestinska Myndigheten glorifierar våldet, exempelvis genom en fotbollsturnering som enligt den palestinska tidningen ”Al Hayat Al Jadida” kallas ”Självmordsmartyrernas Fotbollsturnering till minne av Shahid Abd Al-Baset Odeh” (som sprängde 23 påskfirande judar till döds i fjol).

Omvärlden bör ”sätta ökad press på Israel att återgå till fredssamtal”. Så skriver bl a ärkebiskop KG Hammar i DN-uppropet nyligen. Vilka fredssamtal är det man syftar på? Samtalen om att ge palestinierna land? De bör absolut få ett land som de kan kalla sitt eget. De har aldrig ägt det förut, men det spelar ingen roll – vi lever i nuet och vi måste med gemensamma ansträngningar och god vilja lösa nuets problem.

Konflikten handlar inte om ”ett folk som kräver tillbaka” ett land, utan om att vissa araber bland andra araber nu vill ha land som de aldrig tidigare ägt och som idag administreras av Israel, tidigare av Jordanien respektive Egypten, innan dess av Storbritannien, och dessförinnan av Turkiet. Detta är sanning – sanning som delar av svensk massmedia förtiger.

Icke desto mindre betyder inte denna sanning att dagens palestinier för alltid är dömda att leva under andras beskydd. Men vill man ha något man inte äger är nog alla civiliserade samhällen överens om att det rätta sättet att be om det är just att be om det. Exempelvis runt ett förhandlingsbord. Ett sådant förhandlingsbord som Israels Ehud Barak dukade fram och som nästan ledde till undertecknandet av ett fredsavtal för två år sedan – innan Arafats intifada satte stopp för det. Sanningen om dessa förhandlingar har förvrängts. T ex skrev Aftonbladets Olle Svenning (2002-07-13) att ”via Oslo-avtalet hade palestinierna redan avstått 78 procent av sitt land”. Det han inte nämnde var att sagda 78 procent syftade på det BRITTISKA MANDATET Palestina, det som blev det arabiska Jordanien. Detta är sanning, men för den sortens sanning finns varken tid eller utrymme. Vi har dock upplevt det förut – en sanning för judarna och en helt annan för alla andra.

Som i alla konflikter har båda sidor legitima farhågor. Båda sidor har behov som måste tillgodoses, så att de kan leva sida vid sida i fred och säkerhet. För att skapa de rätta förutsättningarna krävs att media bidrar genom att förmedla nyheterna med objektivitet och sanning.

Stora delar av svensk media tycks dock inte ha vare sig tid eller utrymme för den sortens sanning. Vi har dock upplevt det förut – en sanning för judarna och en helt annan för alla andra.

Protest mot Ärkebiskopens underskrift på ett upprop mot Israel

Öppet brev till Kyrkomötets Presidiet författat och undertecknat av flera svenska judar

Protest mot Ärkebiskopens underskrift på ett upprop mot Israel

Undertecknade bor i Sverige och är av judisk börd. Vi vill härmed protestera mot att Ärkebiskopen KG Hammar, högsta representant för Svenska kyrkan, skriver på ett upprop som uppmanar till aktioner mot staten Israel. Vi har inget emot KG Hammars ensidiga, privata ställningstagandet mot Israel – han har naturligtvis full rätt till sin uppfattning hur förvriden den än är. Vad vi anser, däremot, är att genom underskriften med sin titel som Ärkebiskop i Svenska Kyrkan ger Ärkebiskopen intryck av att Kyrkan står bakom denna uppmaning.

Som framgår av namnlistan på uppropet är KG Hammar i sällskap med flera f d kommunister som t ex Ylva Johannson, Gudrun Schyman, Hanna Zetterberg m fl, samt ytterlighetsfigurer som exempelvis Henry Asher, representant för KFMLr. Alla dessa människor är kända som hatare av staten Israels, liksom de flesta av de övriga uppropsdeltagarna.

Vi menar att ett ensidigt ställningstagande mot den judiska staten är orättvist och utgör ett allvarligt och konkret hinder för lösningen av konflikten. Utan fördömande av palestinska massmord på civila är uppropet föga trovärdigt och ännu mindre konstruktivt.

Undertecknade stödjer helhjärtat en tvåstatslösning i Mellanösternkonflikten.

Men till skillnad från Ärkebiskopen, känner vi till de historiska fakta. Eller rättare sagt, både Ärekbiskopen och vi känner till samma historiska fakta men till skillnad från Ärkebiskopen väljer vi inte att förvränga eller förtiga utvalda delar på det sätt som så kallsinnigt görs i uppropet, vilket gör det till en anmärkningsvärt aggressiv och motbjudande aktion.

Flera av oss har släktingar och vänner som bor i Israel. Många av dem har förlorat barn och andra familjemedlemmar i terroraktioner. Vi menar att antiisraeliska demonstrationer med aktivt deltagande av Ärkebiskopen uppmanar palestinier till fortsatt våld och fortsatt krig mot den judiska staten, utan att det ställs några som helst motprestationskrav på palestinierna.

Vi uppmanar Svenska Kyrkan att ta avstånd från Ärkebiskopens ställningstagande och på detta sätt visa att kyrkans teologiska grunder som baseras på gamla och nya testamentet är vägvisande för ett opartiskt förhållningssätt i den pågående konflikten i Mellanöstern.