”Vi glömmer aldrig.”
Så sade 18-årige Jonatan Macznik i ett tal i Göteborgs synagoga söndagen den 27 september 2009.
Han talade med anledning av Göteborgs Judiska Församlingens invigning av ett minnesmonument för Förintelsens offer. Ett monument med namnen på alla församlingsmedlemmars anhöriga som mördades av det rasistiska nazistyret för drygt 60 år sedan.
Denne unge pojke, som läser tredje året på gymnasiet, talade om hur viktigt det är att vi aldrig glömmer och, minst lika viktigt, aldrig medverkar genom tystnad när oförrätter sker. Han nämnde några av de folkmord som har skett sedan Andra världskriget – Balkan, Darfur – och påpekade det farliga i att samhället blundar för grova oförrätter, varhelst de sker. Kloka ord från en så ung man.
Judiska församlingens ordförande George Braun sade i sitt tal att han hoppades att monumentet över de mördade ”blir en plats för reflektion och en påminnelse om gårdagen samt inspiration för morgondagen”.
George Braun sade vidare att barnen och barnbarnen till dem som överlevde Förintelsen ”har ett ansvar att vårda människovärdet och motarbeta de krafter som predikar människors olika värde. Vi måste kompromisslöst vända oss emot de som förespråkar en herrefolksmentalitet i alla dess former.”
Två generationer, barnbarn respektive barn till överlevande från försöket att systematiskt utrota ett helt folk, och ändå denna uppmaning att tänka på framtiden, att behandla alla lika, att föregå med gott exempel och visa respekt.
Vilket gör det så mycket värre när såväl svenska som utländska röster hörs som ständigt ifrågasätter det förflutna, som ständigt försöka forma en framtid lika mörk som det förflutna.
Irans president Ahmadinejad har upprepade gånger nekat att Förintelsen ägt rum. De 400 människor som närvarade i Göteborgs synagoga och som invigde monumentet vet annorlunda. Monumentet bär namnen på deras anhöriga, 1308 familjmedlemmar som fabriksmässigt mördades av rasister för 60 år sedan. Min egen svärmor var enda överlevande ur hela sin familj, resten utrotades av rasister med en politisk ideologi, en brinnande besatthet och en hel nations resurser till sitt förfogande. Alltmedan medierna och befolkningen var tysta antingen av rädsla eller av andra skäl.
Ett av talen i Göteborgs synagoga hölls av Elisabeth Fogel. Hennes familj härstammar från Transsylvanien, från ett område med ett rikt judiskt liv som samtidigt kännetecknades av en kosmopolitisk livsstil. Så här sade Elisabeth om hur just hon hamnade här i Sverige:
”Mamma och pappa växte upp på samma gata i Sighet (i Transsylvanien) … Redan i Sighet fick dom sällskap, och planerade att gifta sig. Men kriget kom emellan.
Pappa fördes bort till militärt tvångsarbete i ungerska armén.
Mamma fördes till Auschwitz tillsammans med resten av den judiska befolkningen som fösts ihop i ghettot. Farfar och morfar, pappas älsklingssyster Terri med sina tre barn Malka, Shlomo och Zelig - - - mina kusiner. Dom var bara tre, fem och sju år när dom gasades i Auschwitz tillsammans med sin mamma och två andra av mina kusiner på ett och två år som båda hette Erwin. Och tillsammans med de flesta av mina andra släktingar.
Ja kriget kom emellan. Och Förintelsen. Hela det judiska Sighet är borta, försvunnet.”
I Sverige återförenades Elisabeths föräldrar, de var bland de relativt få som överlevde från sina respektive familjer.
Ändå denna ständiga förnekelse av Ahmadinejad, samtidigt som han anklagar judarna för att styra världen och samtidigt som han bygger upp en kärnvapenarsenal med det uttalade målet att radera världens enda judiska stat, Israel, från kartan. Demonisering av detta slag anses av psykologer vara ett förberedande stadium, en nödvändig omskolning av en hel befolkning för att rättfärdiga och sedan verkställa planerna på massmord. Hitlers ankomst till makten föregicks av samma tongångar.
Frågan är om Ahmadinejad är en enstaka företeelse, en psykologisk avvikelse, eller om andra former av demonisering matar samma behov. Mycket har skrivits om Aftonbladets kontroversiella artikel som på ett egendomligt sätt flätade samman organtransplantationer i Israel, dödade palestinska terrorister samt en amerikansk jude som i USA anklagas för bland annat penningtvätt.
Det kontroversiella är inte att artikeln skrevs, utan att den utan bevis och byggd på lösa spekulationer (som senare togs tillbaka) gjorde kopplingar och drog slutsatser som inte håller. Det intressanta är därför inte att artikeln skrevs, utan varför. Sedd ur demoniseringsperspektivet betraktas den som en mediemässig attack på judar och världens enda judiska land, Israel.
Det är upp till varje samhälle att sätta gränser för det tillåtna. Tolerans är en dygd, det är en nödvändighet för varje samhälle med självaktning.
Men att tolerera de intoleranta är vare sig en dygd eller ett mål. Det är en samhällsfara. Ahmadinejad mottas tyvärr med värdighet när han besöker FN. Och Aftonbladet, vars organhandelsartikel skrevs i uppviglingssyfte, släpps in i de seriösa medieaktörernas kretsar.
I Göteborg vet fyra generationer vad systematiskt hat och uppvigling innebär. De närvarande vid monumentets invigning var i åldrarna 2 månader till 102 år. Alla hade de en sak gemensamt: de överlevde en av de värsta mardrömmarna i modern tid, antingen själva eller som barn, barnbarn eller barnbarns barn till överlevande från Förintelsen.
En 18-årig svensk gymnasist är smart nog att inse att man måste lära sig av det förflutna för att kunna bygga en bättre framtid. Det är pinsamt att världsvana internationella politiker som Ahmadinejad inte har samma insikt, och att vissa betydande svenska medieaktörer inte har tillräcklig kunskap om det förflutna för att kunna undvika en upprepning.
Historien förpliktigar. Det gör även framtiden. Om du är en villrådig politiker på toppnivå, eller en rådvill journalist på tabloidnivå, fråga en 18-årig svensk gymnasist i Göteborg om du behöver hjälp med att klara jobbet.
Ilya Meyer om Röda Korset/Magen David Adom/Röda Halvmånen, Ilya Meyer om FN och rasism, Ilya Meyer om rasism och segregering, Ilya Meyer om rättvisa,
Han talade med anledning av Göteborgs Judiska Församlingens invigning av ett minnesmonument för Förintelsens offer. Ett monument med namnen på alla församlingsmedlemmars anhöriga som mördades av det rasistiska nazistyret för drygt 60 år sedan.
Denne unge pojke, som läser tredje året på gymnasiet, talade om hur viktigt det är att vi aldrig glömmer och, minst lika viktigt, aldrig medverkar genom tystnad när oförrätter sker. Han nämnde några av de folkmord som har skett sedan Andra världskriget – Balkan, Darfur – och påpekade det farliga i att samhället blundar för grova oförrätter, varhelst de sker. Kloka ord från en så ung man.
Judiska församlingens ordförande George Braun sade i sitt tal att han hoppades att monumentet över de mördade ”blir en plats för reflektion och en påminnelse om gårdagen samt inspiration för morgondagen”.
George Braun sade vidare att barnen och barnbarnen till dem som överlevde Förintelsen ”har ett ansvar att vårda människovärdet och motarbeta de krafter som predikar människors olika värde. Vi måste kompromisslöst vända oss emot de som förespråkar en herrefolksmentalitet i alla dess former.”
Två generationer, barnbarn respektive barn till överlevande från försöket att systematiskt utrota ett helt folk, och ändå denna uppmaning att tänka på framtiden, att behandla alla lika, att föregå med gott exempel och visa respekt.
Vilket gör det så mycket värre när såväl svenska som utländska röster hörs som ständigt ifrågasätter det förflutna, som ständigt försöka forma en framtid lika mörk som det förflutna.
Irans president Ahmadinejad har upprepade gånger nekat att Förintelsen ägt rum. De 400 människor som närvarade i Göteborgs synagoga och som invigde monumentet vet annorlunda. Monumentet bär namnen på deras anhöriga, 1308 familjmedlemmar som fabriksmässigt mördades av rasister för 60 år sedan. Min egen svärmor var enda överlevande ur hela sin familj, resten utrotades av rasister med en politisk ideologi, en brinnande besatthet och en hel nations resurser till sitt förfogande. Alltmedan medierna och befolkningen var tysta antingen av rädsla eller av andra skäl.
Ett av talen i Göteborgs synagoga hölls av Elisabeth Fogel. Hennes familj härstammar från Transsylvanien, från ett område med ett rikt judiskt liv som samtidigt kännetecknades av en kosmopolitisk livsstil. Så här sade Elisabeth om hur just hon hamnade här i Sverige:
”Mamma och pappa växte upp på samma gata i Sighet (i Transsylvanien) … Redan i Sighet fick dom sällskap, och planerade att gifta sig. Men kriget kom emellan.
Pappa fördes bort till militärt tvångsarbete i ungerska armén.
Mamma fördes till Auschwitz tillsammans med resten av den judiska befolkningen som fösts ihop i ghettot. Farfar och morfar, pappas älsklingssyster Terri med sina tre barn Malka, Shlomo och Zelig - - - mina kusiner. Dom var bara tre, fem och sju år när dom gasades i Auschwitz tillsammans med sin mamma och två andra av mina kusiner på ett och två år som båda hette Erwin. Och tillsammans med de flesta av mina andra släktingar.
Ja kriget kom emellan. Och Förintelsen. Hela det judiska Sighet är borta, försvunnet.”
I Sverige återförenades Elisabeths föräldrar, de var bland de relativt få som överlevde från sina respektive familjer.
Ändå denna ständiga förnekelse av Ahmadinejad, samtidigt som han anklagar judarna för att styra världen och samtidigt som han bygger upp en kärnvapenarsenal med det uttalade målet att radera världens enda judiska stat, Israel, från kartan. Demonisering av detta slag anses av psykologer vara ett förberedande stadium, en nödvändig omskolning av en hel befolkning för att rättfärdiga och sedan verkställa planerna på massmord. Hitlers ankomst till makten föregicks av samma tongångar.
Frågan är om Ahmadinejad är en enstaka företeelse, en psykologisk avvikelse, eller om andra former av demonisering matar samma behov. Mycket har skrivits om Aftonbladets kontroversiella artikel som på ett egendomligt sätt flätade samman organtransplantationer i Israel, dödade palestinska terrorister samt en amerikansk jude som i USA anklagas för bland annat penningtvätt.
Det kontroversiella är inte att artikeln skrevs, utan att den utan bevis och byggd på lösa spekulationer (som senare togs tillbaka) gjorde kopplingar och drog slutsatser som inte håller. Det intressanta är därför inte att artikeln skrevs, utan varför. Sedd ur demoniseringsperspektivet betraktas den som en mediemässig attack på judar och världens enda judiska land, Israel.
Det är upp till varje samhälle att sätta gränser för det tillåtna. Tolerans är en dygd, det är en nödvändighet för varje samhälle med självaktning.
Men att tolerera de intoleranta är vare sig en dygd eller ett mål. Det är en samhällsfara. Ahmadinejad mottas tyvärr med värdighet när han besöker FN. Och Aftonbladet, vars organhandelsartikel skrevs i uppviglingssyfte, släpps in i de seriösa medieaktörernas kretsar.
I Göteborg vet fyra generationer vad systematiskt hat och uppvigling innebär. De närvarande vid monumentets invigning var i åldrarna 2 månader till 102 år. Alla hade de en sak gemensamt: de överlevde en av de värsta mardrömmarna i modern tid, antingen själva eller som barn, barnbarn eller barnbarns barn till överlevande från Förintelsen.
En 18-årig svensk gymnasist är smart nog att inse att man måste lära sig av det förflutna för att kunna bygga en bättre framtid. Det är pinsamt att världsvana internationella politiker som Ahmadinejad inte har samma insikt, och att vissa betydande svenska medieaktörer inte har tillräcklig kunskap om det förflutna för att kunna undvika en upprepning.
Historien förpliktigar. Det gör även framtiden. Om du är en villrådig politiker på toppnivå, eller en rådvill journalist på tabloidnivå, fråga en 18-årig svensk gymnasist i Göteborg om du behöver hjälp med att klara jobbet.
Ilya Meyer om Röda Korset/Magen David Adom/Röda Halvmånen, Ilya Meyer om FN och rasism, Ilya Meyer om rasism och segregering, Ilya Meyer om rättvisa,
Etiketter: Ahmadinejad, antisemitism, Elisabeth Fogel, Förintelsen, George Braun, Göteborgs judiska församling, Jonatan Macznik
UNHCR vs UNRWA