Rätt låt vann

En sångfestival avhölls i Malmö i helgen.

Och rätt låt vann. Det måste ha varit rätt låt för uppemot 7000 människor tågade längs centrala Malmös gator och sjöng den för fulla hals.

Låten var ”Khaibar Khaibar” och i översättningen betyder den klatschiga refrängen ”Khaibar Khaibar, hör ni judarna, Mohammeds armé kommer tillbaka”. Sången syftar på en stad vid namn Khaibar där många judar slaktades av muslimer för ungefär 1400 år sedan. Judar har inte beträtt Khaibars gator sedan dess.


http://www.youtube.com/watch?v=qMP0_DMaIjU

För ett tag sedan förbjöd Malmös rödbrune Ilmar Reepalu ett israeliskt taekwondolag att beträda hans stad. Det judiska laget har inte beträtt Malmös gator.

Sedan försökte han göra likadant med det israeliska Davis Cup tennislaget, men fick backa. Matcherna fick spelas, men inför i stort sett tomma läktare. Av säkerhetsskäl, säger Reepalu. Nonsens, säger polisen, säkerheten ansvarar polisen för och Reepalu vet inte vad han talar om.

Kanske inte, men Reepalu vet hur man äventyrar säkerheten. Man går till Lars Ohly och Per Gahrton och ber dem se till att de rätta sångerna sjungs, att man eldar på massorna med rätt sorts verbal ammunition så att steget till riktig ammunition aldrig är långt.

Ohly spädde på med knappt dolt förakt för sanningen och ännu mindre hänsyn till de helt förutsägbara konsekvenserna av hans eldiga – populistiska – tal. Ohly talade om Israels ”krigsförbrytelser” och ”folkrättsbrott” och dess ”ockupation” av Gaza. Han talade dock inte om Hamas och Fatahs indoktrinering av småbarn i antisemitiskt hat, eller de 10 000 missiler som från Gazaremsan under åtta under skjutits mot enbart civila mål i Israel såsom skolor och dagis och sjukhus. Inte heller talade han om varför svarta afrikanska muslimer från Sudan föredrar att söka asyl i världens enda judiska land hellre än stanna i det rasistiska Egypten – ett muslimskt land de ändå måste korsa för att komma till Israel.

Istället påstod Ohly att ”fler än 400 barn” dödades i Israels 21 dagar långa svar mot Gazaregimens 2920 dagar långa missilbombardemang. Eftersom det nu är ställt utom allt tvivel att 1100 personer dog i Gazaremsan och att minst 900 av dessa har identifierats som Hamassoldater, måste detta betyder att Ohly vet om att Hamas använder sig av barnsoldater. Men han talade inte om barnmisshandel genom Hamas tvångsrekrytering av barn som soldater.

Så vad exakt handlade demonstrationerna om? Trots Ohlys bedyrande om ”mänskliga rättigheter” så handlade demonstrationerna inte om brott mot de mänskliga rättigheterna i Sudan, Saudiarabien, Iran, Egypten, Syrien, Hamas Gazaremsan, Fatahs Västbanken, Kina, Burma, Ryssland eller Kuba, länder med vilka Sverige har utomordentligt bra och nära idrottsliga relationer trots dessa länders dokumenterade brott mot de mänskliga rättigheterna.

http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/7930432.stm
Läs artikel och se BBCs reportage från Malmö

Demonstrationerna bör istället ses mot bakgrund av Ohlys stolta erkännande att en av hans favoritbloggare är Jinge, en antisemit som är lite för magstark till och med för många på den yttersta högerkanten men som anammas av folk på den yttersta vänsterkanten.

Demonstrationerna bör också ses mot bakgrund av att det numera nästan har blivit vardagsmat att synagogor i Sverige sätts i brand, att judiska begravningsplatser vandaliseras, att judar som demonstrerar för fred och som manifesterar sitt stöd för Israel attackeras på öppen gata av en pöbel beväpnad med järnrör, stora stenar, glasflaskor, raketer, smällare och mer därtill.

”Khaibar Khaibar”, när det ekades längs Malmös gator i lördags, var sålunda inte en enstaka händelse utan del av ett större sammanhang. Då polisen mycket osportsligt förhindrade demonstranterna från att komma åt de judiska tennisspelare, vändes ”demonstrationen” till våldsamt upplopp riktat mot polisen.

http://edition.cnn.com/video/#/video/world/2009/03/07/vo.sweden.anit.israel.demo.tv4
TV4s reportage visades i CNN

Den svenska polisen och vårt svenska samhälle bör nu ha fått sig en tankeställare efter helgens nakna rasism och våldsamma upplopp.

Vann rätt låt? Frågar du dirigenten Lars Ohly svarar han onekligen ja. Frågar du de 7000 entusiastiska sångarna svarar även de onekligen ja.

Fråga nu Malmöborna, polisen, Malmö kommunfullmäktiges kassör som nu tittar in i en tom kassakista: inga biljettintäkter, inga hotellnätter, inga restaurangbesök, inga taxi- eller bussresor, plus kostnaden för att reparera dussintals polisfordon och återställa det vandaliserade området – och då har vi inte ens tagit med i beräkningen mångmiljonkostnaden för själva säkerhetsarrangemangen, inte minst 1000 poliser som fick transporteras till Malmö.

Svaret blir ett rungande nej. Det är svaret från Malmö. Jag vet, jag var där, jag pratade med poliser, säkerhetsvakter, fans från den israeliska och svenska sidan, förbipasserande. Men jag undrar om till exempel Borås Tidningen och Dagbladet var där, för de hävdar att det hela inte var så farligt, bara ”några få minuter av våld”. Historieomskrivningen är redan i full gång, av vissa medier som vare sig såg något eller hörde något.

Jag både såg och hörde. Fel låt vann.

Men tyvärr kommer vi nog åter att höra ”Khaibar Khaibar” nästa gång en jude från Israel försöker delta i något arrangemang i Sverige.

Svensk apartheid i full blom. Med ”Khaibar Khaibar” rungande i öronen för att fira apartheids fullbordan.

Läs engelskspråkiga och svenskspråkiga tidningsartiklar i ämnet:
JPost, JPost2, YNet, BT, DB, HG, BBC, CNN, SvD 2 3 4 5 6 7 SydS 2 3 4 5 6 7 DN 2 3 4 5 AB 2 Barom 2 BLT HD 2 3 4 5 6 7 8 KrB 2 3 4 5 6 TrA 2 3 4 5 6 YA 2 3 4

Andra artiklar i ämnet från denna blogg:
1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10

Andra bloggar i ämnet:
FiM, MXp,

Selektivt ordblindhet i missbruk av ordet "apartheid"

Nyss hemkommen från två veckor i ett Israel som Pär Granstedt betecknar som ”apartheidstat” undrar jag om Granstedt någonsin varit där (SvD Brännpunkt 070724).

Han skriver att ”Israels politik mot palestinierna har hämtat inspiration från Sydafrikas apartheid”. Ett märkligt påstående – i vårt hotell i kuststaden Netanya var 15-20 procent av gästerna araber. Ungefär 15 procent av de anställda på hotellet var araber.

Jag var i Israel för att ta hand om min åldrande och demenssjuke far, som bor i hamnstaden Haifa – 20 procent av vars befolkning är araber. En vecka av mina två i Israel gick åt till att besöka olika myndigheter, socialtjänsten, sjukhus osv. Två av läkarna, en sjuksköterska och ett av teamen som kör maten dagligen till min far var araber. Av de 10-12 taxiresor jag gjorde i Haifa, Netanya och Jerusalem kördes jag fyra gånger av araber. På stranden i Netanya var kanske 15-20 procent av familjerna araber – med kvinnorna plaskande i det blåa vattnet fullt påklädda såsom seden påbjuder.

Fakta: Israels befolkning består till 20-22 procent av araber. Jag undrar om bilden börjar klarna för Pär Granstedt – ser han något slags mönster här?

Israel - Mellanösterns enda mångkulturella och mångreligiösa land - beskylls för apartheid!
Ändå skriver Granstedt att ”Israels politik mot palestinierna har hämtat mycket inspiration från apartheid”. I så fall kan judarna i Israel inte ens sköta apartheid korrekt: israelerna tar välvilligt in svarta etiopiska judar – en märklig åtgärd för en apartheidstat! Tusentals svarta muslimer och kristna som flyr muslimskt folkmord i Sudan, Nigeria, Etiopien och i synnerhet Darfur åker genom flera muslimska länder för att söka en fristad i världens enda judiska land, Israel. Där interneras de inte i flyktingläger, utan de får om de så vill arbeta medan myndigheternas hjul snurrar. Apartheid, enligt Granstedt.

Groteskt muslimskt övervåld
Granstedt kanske endast utgår från det politiska perspektivet, inte det mänskliga, för på det mänskliga planet ger Israel mer hjälp till offer för groteskt muslimskt övervåld än något muslimskt land och flertalet kristna länder gör.

Granstedt kräver att Israel förhandlar politiskt med Hamas, eftersom även med terroristerna måste man sluta fred. Där har han naturligtvis rätt. Och Israel har mycket riktigt sagt att man inte har något problem med att vare sig erkänna eller förhandla med Hamas eller någon annan organisation. Det är inte organisationens namn som är stötestenen, utan dess aktioner.

Inga krav på Hamas från omvärlden
Hamas aktioner talar ett otvetydigt klarspråk: kriminella kidnappningar av utländska medborgare; fängslande utan besök av Internationella Röda Korset, i trots mot internationella avtal; Hamas dödar politiska meningsmotståndare på öppen gata, avrättar judiska småbarn och avfyrar missiler mot israeliska städer. Granstedt vill ändå att det internationella samfundet ska ge terrorgruppen internationellt erkännande – utan att Hamas ska behöva leva upp till det civiliserade samhällets mest minimala anständighetskrav.

Granstedt skriver att ”en hållbar fred i Mellanöstern kräver att Israel … (blir) en positiv tillgång i regionens utveckling.” Där har han fullständigt fel: en hållbar fred kräver uteslutande att Hamas och övriga våldsgrupper överger sin hobby – att döda judar – och överger indoktrineringen av småbarn i rasism och religiöst betingat hat. Då – endast då – finns hopp om att Hamas kan omvandlas till en positiv tillgång för både sitt eget folk och regionens utveckling.

När blev stillståndslinjer plötsligt "gränser"?
Granstedt kräver att ”Israel drar sig tillbaka till 1967 års gränser” och avslöjar därmed sin fullständiga brist på de mest elementära fakta. Alla vet att det inte finns några gränser från 1967, bara en vapenstilleståndslinje även kallad ”gröna linjen” där arabernas attacker nedkämpades till stillestånd. Gränsen ska bestämmas i direkta förhandlingar mellan de berörda parterna. Problemet är att Hamas inte vill nedlåta sig till att förhandla något med judar – i sin programförklaring (http://www.palestinecenter.org/cpap/documents/charter.html) skriver Hamas: ”our struggle against the Jews is extremely wide-ranging and grave” (Introduktion till Hamas Charter). De skriver även: ”Israel, by virtue of its being Jewish and of having a Jewish population, defies Islam and the Muslims” (artikel 28 i Hamas charter). Och även: ”The prophet, prayer and peace be upon him, said: The time will not come until Muslims will fight the Jews (and kill them)” (artikel 7 i Hamas charter). För Hamas gäller inte någon diskussion om ”gröna linjen” – för Hamas gäller ”blåa linjen” eftersom deras vision om ett judefritt Palestina täcker hela området från Döda Havet till Netanyas blåa kust.

Apartheid: finns enbart i Hamaskontrollerade Gaza
Det, Pär Granstedt, brukar kallas för apartheid – ett land där minoriteter inte äger tillträde. Det är vad Hamas vill med världens 57:e muslimska land. Vill du ha bevis? Räkna först antalet judar boende i det av Hamas kontrollerade Gaza. Räkna nu antalet araber – både muslimer och kristna – boende i världens enda judiska land.

Skriv sedan om apartheid.

Vänsterns synfel blir bara värre med åren

Berglund, Larsson och Lindgren (HT, 060102) kräver att Israel river en ”apartheidmur” men pga synfel har de ännu inte upptäckt att säkerhetsbarriären består till 96 procent av genomskinligt staket, 4 procent mur. ”Mur” kanske bara låter bättre?

Liknande brister upptäcks när skribenterna kritiserar Israels krav på kontrollen över vem som släpps in i landet. De skriver att ”ingen kan ta sig in eller ut ur Gaza utan tillstånd av Israel”. Rätt – utan Israels tillstånd kommer ingen in i Israel. Det kallas för gränskontroll. Precis som sker på Arlanda, till exempel. Och samtidigt fel – kontrollen över förbindelserna mellan Gaza och Egypten är helt utanför Israels händer – och resultatet ses i det mångdubbla raketanfall mot Israel som skett sedan kontrollen överlämnades i palestinska händer.

Skribenterna ondgör sig över Israels säkerhetsbarriär, men nämner förstås inte att den har drastiskt minskat antal attacker mot oskyldiga civila sedan den byggdes.

Skribenterna ondgör sig över svårigheterna för palestinierna att ”leva, verka och bo”, men nämner inte med ett ord att det är just palestinska massmord som gjort barriären nödvändig. Onekligen lider palestinierna av barriären, men att jämställa palestinsk komfort med israeliska liv – än mer när det är just palestinierna som tar livet av israelerna – är groteskt.

Sist ondgör sig skribenterna över att Israels säkerhetsbarriär ”strider mot internationell rätt”. De har förstås inte nämnt något om palestiniernas upprepade brott mot FN:s och EU:s rättmätiga krav att upphöra med terror mot israeliska civila och palestinska oliktänkande.

Skribenterna ter sig lika enögda som de extremister de företräder. Tydligen ett ganska vanligt synfel i deras kretsar.

En regel för judarna, en helt annan för alla andra

Gunnar Olofssons replik i HT 050608 är en uppvisning i klassisk ”svansen viftar med hunden”-logik.

Han skriver angående favoritslagordet apartheid att ”med tiden har uttrycket … kommit att användas på andra former av diskriminering på etnisk eller religiös grund”. Vad Olofsson inte nämner är att det är han och hans meningsfränder som drivit fram denna ändrade användning av uttrycket. Ingen annan använder sig av det.

Bland de många rent häpnadsväckande påståenden i Olofssons text är det en som lyser klarast med sina klassiska antisemitiska drag – påståendet att judar inte får lov att gifta sig med icke-judar. Detta borde han ta upp med alla de tusentals judar och judinnor i Israel som är gifta med muslimer och kristna – han deklarerar ju att de inte existerar. Även det ett klassiskt rasistiskt drag – att ”ickeönskvärda” helt enkelt inte existerar. Med risk för att störa Olofssons uppfattning med inslag av fakta, vill jag nämna att Israel inte har borgerliga vigslar, utan det är enbart religiösa samfund som viger par – såväl judiska som muslimska som kristna samfund. Alla lyder under samma regel.

Olofsson skriver som vore det sanningen att ”en israelisk ’demokrati’ förutsätter att det palestinska folket mer eller mindre fördrivs”. Israelerna tänkte inte på det viset 1948 när det enda ämnet på den arabiska dagordningen var att förinta Israel, ej heller under de arabiska anfallskrigen 1967 och 1973, under Osloperiodens fredsuppbyggnad som besvarades av den palestinska intifadan, eller idag. Tvärtom är Israel mån om att ett palestinskt land ska byggas trots att det aldrig existerat något sådant i världshistorien. Men nu gäller det att hitta formerna för detta land där industrialiserat mord på judar tas bort från dagordningen.

Men morden stoppas inte. Inte av Palestinska Myndigheten, palestiniernas beslutsfattande organ. Beslutet tas uppenbarligen inte. Men Olofsson kritiserar inte Palestinska Myndigheten för att den inte uppfyller sina avtal om avväpning av terrorgrupperna. ”Vad gör man med en stat som inte respekterar internationell rätt” skriver Olofsson, men han syftar inte på de dagliga palestinska raketbeskjutningar eller de tidigare så förödande självmordsbombningarna som säkerhetsbarriären effektivt stoppat. Nej, han är enbart upprörd mot den judiska motparten.

Precis så tänker en äkta rasist och antisemit – en regel för judarna, en helt annan för alla andra.

När faktaunderlag saknas är inga slutsatser omöjliga - även de mest ologiska

Gunnar Olofsson, refererar till Israel – Mellanösterns enda demokrati – som apartheidstat. En intelligent läsare letar förgäves efter något som styrkar detta påstående. Här kommer lite fakta som Olofsson saknar.

Fakta: apartheid definieras av Nordstedts som ”politik som kännetecknas av rasåtskillnad och i praktiken svår diskriminering av icke-vita”.

Fakta: Israel har tagit in mer än 80.000 svarta etiopier till Israel. Det är svårt att förlika detta välkomnande av svarta med ”apartheidpolitik”.

Olofsson kanske inte refererar till hudfärg när han åberopar det laddade ordet apartheid, utan han kanske tillämpar begreppet på något helt ovidkommande i sammanhanget, det vill säga Israels behandling av araber. Det är olyckligt för hans argument att 20 procent av Israels egen befolkning består av araber. Det är så långt ifrån apartheid och rasåtskillnad man kan komma för i Israel lever israeliska judar och israeliska araber i samma land med lika rösträtt och med ett parlament – Knesset – som har både judiska och arabiska ledamöter. Situationen skiljer sig markant från läget för judarna i det tilltänkta Palestina, som skapas som ett judefritt land.

Olofsson syftar då kanske på utländska palestinier när de hänvisar till israelisk apartheid. Svårt då att förklara varför Israel varje år tillåter i runda tal 20.000 palestinier att invandra – återföreningsfall, oliktänkande, homosexuella, journalister och andra som lever under ständigt hot i det gryende Palestina.

Vill åter påminna Olofsson om att apartheid kännetecknas av åtskillnad, inte av välkomnande.

Ordet ”apartheid” missbrukas medvetet eftersom det framkallar negativa associationer. Precis som ”muren” används för att beteckna den israeliska säkerhetsbarriären. Men sanningen står sällan i vägen för människor med en bestämd dagordning. Att använda ord som ”apartheid” och ”muren” har blivit som en drog för många – de vet att det inte överensstämmer med sanningen, de vet att lögner inte hjälper till att skapa det lugn som behövs för en bättre framtid, men de kan bara inte hjälpa det – de är obönhörligen fast i missbruket.

Fast i fallen ”apartheid” och ”muren” finns all anledning att ifrågasätta inte bara dessa människors dagordning och deras missbruk, utan även deras syn – för Israel är ett svart-brunt-vitt hav av hudfärger, och landets ”mur” består till 95 procent av genomskinligt staket, som Olofsson uppenbarligen inte kan se igenom.

Politisk blindhet verkar tyvärr gå hand i hand med ordblindhet och nedsatt syn när det gäller den judiska staten Israel. När juden konsekvent väljs ut som föremål för kritik som inte riktas mot andra, och när denna kritik baseras på bevisbara lögner, brukar det definieras som ”antisemitism” – eller som Nordstedts definierar begreppet: ”ståndpunkt eller rörelse som är fientlig mot judar”.

Den definitionen är fakta.

Denna selektiva blindhet bland somliga journalister...

I sin artikel i Dagen daterad 041109 återger Jonatan Sverker den ena sidas berättelse i en situation där två sidor lider.

Rubriken skriker ”Barn utsätts för tortyr”, vi läser om ”övergrepp” och ”tortyr” och mycket annat. Inramningen är ett seminarium med temat ”Stolen Youth” (stulen ungdom) på Juridiska Institutionen på Göteborgs Handelshögskola. Där satt en panel bestående av propalestinska aktivister, inklusive advokat och jurist från Internationella Juristkommissionen (IJC).

Temat var barnens rättigheter, fast enbart palestinska barns rättigheter. Och enbart rättigheter som påstås trampas på av israeler. Som en i panelen, en palestinsk socialarbetare, ständigt kallade för ”judar”, inte israeler. Detta synsätt talar för sig själv.

Jag var inbjuden att delta i debatten som motvikt. Men med den syn på demokrati som uppvisades av arrangörerna, var upplägget följande: den propalestinska sidan skulle få 90 minuter på sig att visa en film samt presentera en bok, båda med titel ”Stolen Youth”. Den fyramanna palestinska panelen skulle under dessa 90 minuter lägga fram oemotsagda påståenden om israeliska övertramp av palestinska barns rättigheter.

Sedan skulle jag, som ensamrepresentant för motsidan, få fem (5) minuter på mig att diskutera uppkomsten till konflikten i Mellanöstern, varvid motsidan också skulle få 5 minuter för samma ändamål, samt 5 minuter att diskutera lösningen på konflikten, som också motsidan skulle få. Jag fick inte ta upp innehållet i den 90 minuter långa ensidiga presentationen som palestinagruppen inledde seminariet med. Jag fick inte ha en juridisk bisittare som motvikt till deras två. Jag fick agera ensamt gentemot deras panel på 4 personer plus en palestinaaktiv jurist från ICJ.

Jag drog mig ur eftersom jag ansåg hela upplägget vara en skymf mot varje demokratisk princip som vi är vana vid här i Sverige.

Sverker citerar George Abu Al-Zulof, en av deltagarna, som sade: ”Barn utsätts för tortyr och övergrepp i det israeliska rättssystemet.” Det enda beviset som framfördes var påståenden i boken – skriven av aktivistgruppen – samt påståenden i filmen – gjord av aktivistgruppen. Ingen företrädare från den israeliska sidan intervjuades, inga bevis lades fram och jag fick naturligtvis ingen möjlighet att besvara påståendena – förhållningsreglerna hade ju fastställts före seminariet. Frågan är naturligtvis varför man är rädd för sanningen.

Flera studenter i publiken lämnade ilsket tillställningen som de beskrev som en ensidig hatfest. De hade kommit för att lära sig något, den möjligheten uteblev. Det blev en tre timmars uppvisning i ensidig propaganda.

Men ensidighet hjälper ingen. Inom föreningen Fred i Mellanöstern (FiM) är vi mycket måna om att understryka att lösningen bygger på att vi inte enbart tar hand om en sidas intressen, utan båda sidors – bara om grannen mår bra kan även vi må bra. Detta kräver kompromisser – och en stor portion ärlighet.

Ärlighet genom att antingen själva nämna eller tillåta mig nämna att det visst sker brott mot barnens rättigheter i denna härjade del av världen – mot palestinska barn som blir tagna av israeliska militären för inblandning i terroraktioner; mot palestinska barn av palestinska vuxna som medvetet indoktrinerar och hjärntvättar dem i skolböcker, TV, radio, mosképredikningar, sagoberättelser och teaterpjäser till att bli självmordsbombare; mot palestinska barn som används som levande sköldar av palestinska terrorister; mot palestinska barn som blir utnyttjade som vapenkurirer; mot palestinska barn som dödas av palestinska vuxna när de försöker förhindrar terroristerna från att använda deras hem för avfyrning av missiler mot israeliska skolor och dagis; och inte minst mot israeliska barn som sprängs, lemlästas och bränns till döds av palestinska barn och vuxna i sökande efter ett från högsta ort utlovat martyrskap.
När allt detta får lov att nämnas i ärlighetens namn, finns det även utrymme att ta upp påstådda israeliska övergrepp – de som går att bevisa. Innan detta sker, är varje försök att belasta enbart ena sidan dömt att föreviga den horribla situationen som nu råder – där barn på bägge sidor lider.

Inom FiM vill vi söka vägar som leder framåt, vägar som får användas av båda parter i dispyten. Den väg som Sverker visade med sitt ensidiga referat är en apartheidväg, en väg som judarna (vem annars) inte fick lov att beträda – man hade ju inte ens yttranderätt! Att seminariets palestinska företrädare ivrar för denna sorts vägbygge är en sak – de militanta palestinska rasistiska kraven på ett judenreint Hebron, till exempel, är bara ett ärligt uttryck för vad de vill åstadkomma. Men att en journalist antingen övertalas eller är naiv nog att beträda denna väg gör en mycket fundersam.

Sannerligen en mörk dag när en journalist inte förmådde lyfta fram något av detta. Men trots allt en ganska ljus dag, egentligen, för det var dagen då IJC-juristen medgav utan omsvep – fast bara i privat samtal, förstås – att det visst sker fruktansvärda övergrepp mot palestinska barn i de palestinska områden och mot arabiska barn i alla de omringande arabiska länderna, men att dessa inte kommer att belysas. Anledningen? ”Israel är det enda landet i regionen som släpper in oss, tillåter oss att granska, medverka, intervjua – och sedan lämna landet och avlägga våra rapporter där helst vi vill.”

Låter knappast som ett land där övergrepp mot barn sätts i system. Synd bara att en rutinerad journalist inte lyckades dra denna slutsats.

Israels "gettostängsel"

Ett gettostängsel håller på att byggas i Israel. Palestinier och övriga arabvärlden kallar den för apartheidmur och menar då att palestinska araber låses in bakom den, men barriärens rätta namn är ”Arafats stängsel”. För det är Yasser Arafat som har tvingat fram den genom en oupphörlig terrorkampanj mot den judiska staten.

För 60 år sedan tvingade nazisterna sina judiska fångar att betala för sin egen undergång: judarna skulle först lämna ifrån sig sina ägodelar, sedan gräva sina egna gravar, och därefter hoppa i eller bli nedskjutna vid randen till de färska gravarna. På samma sätt tvingar Arafat, Hamas, Islamisk Jihad och övriga palestinska terrorister den judiska staten att först betala för sin egen barriär, för att sedan långsamt kväva judarna inuti det inhägnade området. Byggnadsmaterialet de använder heter ”terror”.

Att ett getto byggs är det sålunda inget tvivel om. Meningarna går dock isär om vem som sitter på insidan, och vem som vaktar på utsidan. En titt på regionens karta visar ett Israel med en befolkning på 6 miljoner sittande inlåsta med fiender runt om och med endast en öppning bakom ryggen – Medelhavets djupa vatten.

Denna smala landremsa – som inte mäter mer än 10 km vid sin smalaste punkt – omges av en vidsträckt båge med 22 arabiska länder med en sammanlagd befolkning på ungefär 300 miljoner. Plus en muslimsk värld som sträcker sig långt utanför regionen hela vägen till Asien. Samtliga dessa länder stöder den härskande Arafatdoktrinen att den judiska staten ska uppslukas av den omgivande muslimska världen.

Ett getto? Absolut. Men det är Arafat som är gettostängslets arkitekt.

Lider palestinska araber av Arafats gettostängsel? Självklart.
Bryr han sig? Inte ett dugg – inget pris är för högt att betala för ett juderent Palestina.
Finns det en lösning? Naturligtvis:

Stopp för palestinsk terror.
Stopp för antisemitisk indoktrinering och uppvigling i den arabiska världen, inklusive i statliga läromedel.
Stopp för det automatiska anti-israeliska mandatet i FN.
Stopp för den arabiska världens konstanta vägran att erkänna och förhandla med Israel.
Stopp därefter på säkerhetsbarriärens byggande då barriären inte längre behövs.

Ett Mellanöstern utan Arafat och hans verktyg Hamas och Islamisk Jihad är det viktigaste steget mot ett Mellanöstern utan säkerhetsbarriär.

Helle Klein gör enögdhet till en dygd

Helle Kleins artikel i Aftonbladet 12 maj 2003 (Apartheid-murar ger inte fred) ger all anledning att undra över faktakällorna och – vad värre är – avsikten.

Klein skriver uteslutande utifrån ena partens synpunkter, en taktik som har få beröringspunkter med nyhetsrapportering men desto mer med propagandaspridning. Hon hänvisar till ISM (International Solidarity Movement) utan att tala om att detta är en militant palestinsk rörelse vars uttalade mål är att störa israeliska säkerhetsaktioner ämnade att förhindra palestinsk terror. Klein förtiger att en efterspanad terrorist skyddades av ISM i deras lokaler innan han arresterades. Hon rubricerar ISM som ”ickevåldsaktivister” – definitionen av våld tycks sålunda inte inkludera mord på judiska civila.

Ännu mer egendomligt är Kleins påstående om den säkerhetsbarriär som ses av många som enda sättet att hålla terroristerna borta från judiska civila – tills Mahmoud Abbas eller någon annan kan få bukt med palestinsk terror. Klein skriver om säkerhetsmuren längs ”den gröna linjen, det vill säga gränsen som gällde före kriget 1967”.
Snälla nån! Gröna linjen är inte och aldrig har varit någon internationell gräns. Det är en vapenstilleståndslinje. Det är den plats där de israeliska soldaterna stod när de lyckades slå tillbaka de anfallande panarabiska arméerna och vapenvilan trädde i kraft. Låt mig upprepa det som Klein inte ens åberopar: det var araberna som anföll. De förlorade. Någonstans slutade stridigheterna. Det är den ”gröna linjen”.
Alla vapenstilleståndsavtal som slöts mellan Israel och dess grannar klargör att inga fientligheter i någon form får ske över gränserna. Avtalen gör även klart att vapenstilleståndsgränserna skall vara tillfälliga, och att permanenta gränser skall förhandlas fram mellan parterna och fastställas genom fredsavtal.
Om Klein menar att ett fredsavtal redan existerar mellan Israel och dess palestinska grannar, då är ju naturligtvis en säkerhetsbarriär som inkräktar på palestinskt territorium en olaglighet. Problemet är dock att Klein nog är ensam om att tro att ett sådant fredsavtal existerar – fråga bara Hamas, Islamiska Jihad, Hizbollah, Arafats Al-Aqsa Brigaderna osv om deras syn på ett fredsavtal. Samtidigt kan man gärna be om en karta från vilken palestinsk skolbok i geografi som helst, och se var landet Israel finns på denna karta – den finns inte eftersom ordet inte ens förekommer. Hela området är benämnt Palestina. Klein är märkligt tyst om denna aspekt av gränsdiskussioner.
Kan Klein revidera sin syn på vad som är en gräns kontra vad som är en vapenstilleståndslinje kontra vad som är en tillfällig barriär mot terror, kan diskussionen framgent föras på en mer faktamässig nivå.
Klein avslutar sin artikel med ”Sharons mur är ingen säkerhetsåtgärd. Den är en apartheidmur och måste omedelbart stoppas.” Faktum är att antalet terrorattacker drastiskt har minskat sedan muren började byggas. Den är inte färdig än, så attackerna fortsätter alltjämt. Barriären är inte tänkt som en permanent lösning eller markering på en evig gränsdragning, utan dess sträcka bestäms naturligtvis av var de judiska invånarna för tillfället bor – till och med den mest enögde måste ju inse att det är civila judar som är målet för palestinsk terror så om en skyddsmur ska byggas ska denna mur naturligtvis finnas där civila judar finns. Var gränsen senare dras är en helt annan fråga som inte har några beröringspunkter med denna tillfälliga barriärs sträckning.
Men Helle Klein väljer att skriva om apartheidmurar. Hon kanske syftar mer på den mur som har byggts upp i hennes egen föreställningsvärld; en mental mur som effektivt förhindrar att båda sidors belägenhet belyses med samma objektivitet; en mental mur som effektivt förhindrar att israelers syn på tillståndet någonsin får yttras; en mental mur som effektivt ljuger bort palestinskt våld; en mental mur som automatiskt förkastar allt israeliskt utan att undersöka – eller ens vilja undersöka – vad det handlar om.
I en sak har Helle Klein således alldeles rätt: israels problem med sina palestinska grannar har absolut med apartheid att göra – med den apartheidmur som subjektiva, partiska och faktafrämmande journalister medvetet bygger upp.