Konflikten ”Palestina-Israel”? Lyft blicken!

Det största bedrägeriet i modern tid är myten om en ”Palestinsk-Israelisk” konflikt.

Från allra första början fram till dagens datum har konflikten handlat om helt andra saker, där de minst viktiga är palestinska araber och palestinska judar, senare israeler.

Från allra första början fram till idag har det istället handlat om en konflikt mellan radikal islamism med en ren och skär antisemitisk programförklaring och världens judar.

Inget annat.

Mandatet Palestina, under turkarnas välde och senare under brittiskt styre, tillät invandring av såväl judar som muslimer och kristna. De flesta invandrande muslimer och kristna var araber från de omringande områdena, idag Libanon, Syrien, Jordanien, Irak, Egypten, Sudan. De flesta invandrande judarna kom från samma länder plus hela Nordafrika samt Europa inklusive Östeuropa/Ryssland.

För mer än 60 år sedan, till följd av upprepade arabisk-muslimska pogromer och massakrer mot judar i Islams namn, beslutade FN att området skulle delas upp i ett judiskt land med en stor minoritet muslimer och kristna, och ett arabiskt där judar i stort sett var etniskt rensade från landet. Judarna accepterade och staten Israel återföddes på en liten del av den mark som under flera sekler tidigare varit judiska kungadömen med Jerusalem (och även Hebron) som huvudstad.

Araberna accepterade inte. De har aldrig haft vare sig oberoende eller en stat, än mindre en huvudstad, i någon som helst del av området. Men när de upptäckte att de kunde få såväl oberoende som stat och huvudstad, men att villkoret var att judar också skulle få motsvarande, vägrade de. De gick istället till anfall mot judarna, hjälpta av fem arabiska arméer från den övriga muslimska världen.

Vägrarfronten i Arabvärlden har hittills hårdnackat nekat alla inviter till fred. Tvärtom är arabvärldens relationer med Egypten och Jordanien, som båda två har undertecknat ”fredsfördrag” med Israel, oerhört ansträngda. Man ska inte prata med judar.

Punkt slut.

I en sådan anda av tvärarabisk vägran och pan-islamistiskt motstånd mot fred är det därför knappast förvånande att höra att Israel nyligen bombade sönder en konvoj med vapen ämnade för Hamas. Konvojen bombades i Sudan. Långt ifrån Gaza, men i den arabiska vägrarfrontens miljö finns inga avstånd som avskräcker. Vapnen från Iran gick via Sudan och skulle sedan via Egypten till Gaza. För att bekämpa skolor, dagis, sjukhus och bostadshus i södra Israel.

Vägrarfrontens logik är ett kapitel för sig.

Inget av detta är speciellt förvånande. Ledda av Iran driver de konsekvent en linje som går ut på demokratin Israels försvinnande. Det finns många länder som dock motsätter sig förintelsen av Staten Israel. Visserligen finns vare sig arabländer eller några muslimska länder med i listan över nationer som motsätter sig detta drastiska och fullständigt horribla ändamål.

Exempelvis har USA, Storbritannien, Norge, Tyskland, Frankrike, Kanada, Italien, Nederländerna och Danmark kommit överens om att tillämpa ”icke-tvingande” metoder för att slå ner på det iranska vapenflödet till Hamas i Gaza i terrororganisationens fortsatta kamp för att omintetgöra staten Israel meddelst raketer och andra missiler. Dessa länder har kommit överens om att använda metoder såsom diplomati, militären, underrättelse och polisväsendets resurser, inklusive information/intelligens. Israels tillslag mot missilleveransen via Sudan kan ses mot bakgrund av detta informationsutybyte.

Det mest talande i sammanhanget är dock inte vilka länder som är med i sammanslutningen, utan vilka som inte är med.

Sverige är inte med.

Sverige och arabvärldens vägrarstater gör gemensam sak.

Sverige står allt mer ensamt. Ensamt i Europa, men varmt uppskattad i arabvärlden.

Det sätter än skarpare fokus på Malmö och Ilmar Reepalu, Lars Ohly och hans keffiyeh med hela Israel ersatt av ett muslimskt Palestina, Per Gahrton och hans medvetna lögner om ”en handfull entusiastiska ungdomar” när istället flera hundra vuxna svenska muslimer ropade rasistiska slagord mot judar häromveckan.

Sverige är på väg att bli det första europeiska medlemslandet i Arabförbundet.

Utrikesbloggen, DN, FiM, 2, 3, MXp, JPost, YNet, CommentaryMagazine, NationalPost, AFP, Erixon, Sapere, 2, IlyaMeyer, 2, 3, 4, 5, 6, 7