Dialog är enda vägen att nå resultat

Dialog är enda vägen att nå resultat –
men dialog är något Hamas inte vill ha

Den palestinske flyktingministern Atef Adwan fick tillgång till hela Europa efter att Sverige som enda land bröt en internationell överenskommelse om bannlysning av terrororganisationen. Än mer anmärkningsvärt än Sveriges trots mot det internationella samfundet är sättet att föra omvärlden bakom ryggen.

Till Sverige kom flyktingministern Adwan i egenskap av regeringsminister för att söka stöd för något som aldrig tidigare existerat – bildandet av ett oberoende arabiskt Palestina. Det är en framtidsvision han delar med den israeliska regeringen. Men i egenskap av flyktingminister var Atef Adwan i Sverige för att få stöd för Hamas mycket säregna sätt att skapa denna oberoende stat: genom massinvandring av palestinier till just Israel – ett land som Hamas inte erkänner, ett land som enligt Hamas skall ersättas av ett islamistiskt Palestina, ett land som enligt Hamas skall tömmas på sina judiska invånare.

Förtroende på flykt
Det är till denna flyktingminister, och det är till denna flyktingpolitik, som Sverige som enda land gav en megafon. De sista resterna av Sveriges förtroendekapital försvann tillsammans med Atef Adwan när han lämnade landet. Det försvann på samma sätt som de många miljarder i bidrag som palestinierna förskingrat genom årtionden.

Vapen kommer till Gaza, men inte mat
I Sverige sade Atef Adwan: ”vi har kunnat förklara hur det palestinska folket lider under den belägring … som har lett till brist på mat, vatten, mediciner och bränsle”. Han kommenterade inte hur det trots ”belägringen” strömmar mängder av vapen, bomber, raketer och ammunition in i Gaza. Det verkar vara en mycket selektiv israelisk belägring där mat, vatten, mediciner och bränsle blockeras medan vapnen tillåts, trots att vapnen ju används mot israeliska civila. En alternativ förklaring är att palestinierna helt enkelt ignorerar sitt eget folks välbefinnande och hellre smugglar in vapen än mat, eftersom det är viktigare att döda judar än att mata muslimer.

Adwan förstår inte omvärldens inställning till hans terrororganisation. ”Allt vi har gjort är att genomföra ett demokratiskt val och nu straffas folket för det” säger han. Faktum är att de har gjort både långt mer och samtidigt långt mindre än att bara ”genomföra ett demokratiskt val”.

Systematisk rasism hos Hamas
Långt mer därför att palestinierna har demokratiskt valt en terrororganisation vars program är att med Irans hjälp sudda bort en annan stat från världskartan, av den enkla anledningen att den statens befolkningsmajoritet är judar. Hamas är en rasistisk antisemitisk organisation som drivs främst av judehat.

Och långt mindre därför att Adwan underlät att nämna att omvärlden gärna omprovar sin inställning till Hamas om bara organisationen upphör med våld mot Israel, stoppar antisemitisk indoktrinering av småbarn, håller redan ingångna avtal och, framför allt, erkänner Israels rätt till existens som judisk stat på samma sätt som den själv kräver erkännandet av ett Palestina som arabisk stat. Att Hamas därutöver kräver att det framtida Palestina skall vara judefritt medan 20 procent of befolkningen i Israel är araber – såväl muslimska som kristna – säger allt om Hamas syn på etnisk renhet och om den palestinska befolkningen som valt detta parti, och lika mycket om Israels omfamnande av det mångkulturella samhället.

Ta utan att ge
Men Hamas vill inte kompromissa på någon punkt, de vill bara fortsätta att ta emot utan att ge något i gengäld. Samtidigt hotar de med upptrappat våld om inte de får som de vill. Problemet är att det de vill är ett annat lands utplånande, ett helt folks etniska rensning. Och Sverige har bidragit genom att ge Hamas den megafon denna rasistiska organisation behöver för att få ut budskapet.

Hamas: ingen dialog med judar
Dialog är enda vägen att nå resultat. Dialog avvisas av Hamas eftersom dialog med judar är under partiets värdighet (judar kallas rutinmässigt för ”bröder till apor och grisar” – till och med från moskéernas predikstolar). Och det tilltänkta resultatet står att läsa i Hamas programförklaring: en värld utan Israel. Så frågan är vilken dialog, vilket resultat Sverige vill bidra till.

De som hjälpte Hamas föra fram detta budskap i Sverige borde ställas till svars. Om inte juridiskt så åtminstone moraliskt.

Därför att de har bidragit till att förlänga misären för såväl palestinier som israeler i åratal framåt.

Hamilton säger som det är

Carl Hamilton säger som det är: judarna i Israel ”har upptäckt hur goda affärer som finns att göra genom att sälja mat, rent vatten och medicin till de instängda (palestinierna) i utbyte mot palestinskt guld, juveler, smycken”.

Hamilton skriver inte ovanstående som antisemit, utan som objektiv observatör, även om både språkbruket och bilderna hans språk frammanar är klassiskt antisemitiska. Han bör absolut inte beskyllas för antisemitism bara för att det han observerar ser antisemitiskt ut, bara för att hans ord avhumaniserar judarna.

Det hade förstås hedrat Hamilton om han även observerat att i det av honom betecknade palestinska ghettot tycks palestinierna visa en sällan skådad uppfinningsrikedom när det gäller olika sätt att smuggla in vapen, bomber, TNT, dynamit och raketer, men att de av någon outgrundlig anledning aldrig lyckas smuggla in mat och medicin.

Nej, för att få dessa livsnödvändigheter måste en stackars palestinsk kvinna sälja sina smycken. Hamilton kan inte precisera vilka det är som köper kvinnans smycken, men observerar att det måste väl vara judar som, trots att de inte finns inom Gazaremsan och inte kan smuggla in mat och medicin, ändå måste profitera från utsmugglingen av smycken i utbyte mot den mat och medicin som inte smugglas in.

Ställ frågan: när är antisemitiska ord, antisemitiska bilder och antisemitiska intentioner inte tecken på antisemitism?

Palestina fanns – men finns inte idag på grund av palestinierna

Daniel Söderberg ’tror’ väldigt mycket men vet desto mindre.

Han påstår att det varit lugnt sedan Hamas kom till makten. Endast två självmordsattacker har skett. Allt går att förvränga med lite statistik.

Fakta: Sedan Israels uttåg ur Gazaremsan har raketanfallen därifrån tiodubblats. Och visserligen har bara två självmordsbombningar genomförts, men 74 stoppades innan de verkställdes.

Fakta: Hamas erkänner inte Israel i någon del av mellersta östern. Däremot accepterar de en vapenvila i 20 år för att bygga upp sina styrkor för det ”avgörande slaget mot dessa bröder till apor och svin” – alltså judar. Läs Hamas stadgar och programförklaring.

Fakta: Vare sig Hamas eller något arabiskt land förutom Egypten och Jordanien är berett att acceptera Israel inom 1948-års gränser – som Israel accepterade då. Istället inledde araberna 1948 ett ”utrotningskrig” för att ”avhysa judarna från hela det muslimska Palestina mellan Medelhavet och Jordanfloden”.

Fakta: palestinierna har raket- och bombverkstäder utspridda genom hela det civila samhället. Söderberg undrar hur jag ”tror att palestinierna ska ha kunnat bygga bombfabriker … utan att Israel fått reda på det”. Fakta: i nittio procent av fallen får Israel informationen från civila palestinier som inte vill att deras hem används som bas för terrorverksamhet.

Söderberg tror inte på kopplingen mellan oljepriset och Israel-Palestinakonflikten – utan det beror på ”USA:s orättfärdiga krig nere i Mellanöstern”. Arabländerna förutspådde alltså redan på 1970-talet att USA skulle inleda ett krig i Mellanöstern på 2000-talet! Det var ju på 70-talet som den första arabiska oljekrisen inleddes för att tvinga omvärlden att sluta handla med judar. Historieböcker är intressant läsning.

Söderberg ”tror att om palestinierna skulle slippa Israels förtryck och ockupation” skulle attackerna upphöra. Säg det till de efterlevande till de drygt 120 judar som massakrerades av palestinier i staden Hebron på 1920-talet – decennier innan Israel ens kom till, innan ”ockupation” blev ett så användarvänligt vapen i mediekriget.

Men Söderberg har rätt i en sak. Jag skrev att palestinierna vill förstöra vattentillförseln från Israel. Jag menade eltillförseln – deras raketer har som mål Ashkelons kraftstation i södra Israel, som förser Gazaremsan med el. Att Gaza blir totalt strömlös är alltså ett litet pris att betala bara Israel blir utan.

Det blir aldrig fred förrän palestinierna älskar sina egna mer än de hatar israeler. Med Hamas vid makten är utsikterna avlägsna.

Bomb i blöja - Röda korset och Rädda barnen är tysta

Förra veckan arresterade israeliska säkerhetsstyrkor tre efterlysta palestinier tillhörande Fatah – den palestinska presidentens eget politiskt parti – misstänkta för flera bombdåd.

I huset där de påträffades hittade soldaterna 10 kilo sprängmedel. Materialet skulle användas för ett terrordåd mot civila i Israel – precis som andra palestinier gjorde 3 dagar senare i staden Hadera, där fem civila israeler sprängdes till döds och 40 skadades.

Medan soldaterna utförde arresteringen höjdes misstankarna mot frun till en av de efterspanade, som bar på ett spädbarn på ett mycket egendomligt sätt.

De krävde att undersöka kvinnan och babyn, och upptäckte till sin fasa en handgranat instoppad i bebisens blöja.

Inget av detta rapporterades i svenskt media. Icke desto mindre hände det. Och liknande grova incidenter sker varenda dag, år ut, år in.

Medvetet missbruk av palestinska spädbarn, ständig indoktrinering av palestinska skolbarn, hatpredikningar i palestinska moskéer där judar kallas för ”grisars avkomma”, politiska tal där man kräver att Israel försvinner från kartan, skolböcker där Israel inte nämns men där ordet ”Palestina” är skrivit över hela området – allt detta måste stoppas.

En bra början skulle vara att stoppa missbruket av spädbarn i terrorsyfte. Annars är det dags att överväga ett totalstopp för svenskt bistånd tills dessa minimala krav på mänsklig anständighet möts.

Sverige är procentuellt sett världens största bidragsgivare till palestinierna. Som i sin tur är de största bidragstagarna genom världshistorien.

Det är nog inte många svenskar som vill fortsätta finansiera denna sorts makabra vidrigheter.
Det är dags att kräva åtminstone att palestinierna slutar missbrukar palestinska barn i ivern att spränga israeliska barn i småbitar.

Om konsten att inte se det man inte vill

Med oroväckande blindhet väljer Per Gahrton och Henrik Carlborg att ignorera 97 procent av det som pågår i Mellanöstern, och enbart fokusera på de återstående 3 procenten.

Att konsekvent kalla det israeliska säkerhetsbarriären för en mur när blott 3 procent av dess sträckning består av just en mur och de återstående 97 procenten består av genomskinnligt staket, säger mer om Gahrtons och Carlborgs inställning och selektivitet än om barriären, dess uppkomst, dess sträckning eller områdets prekära situation.

Gahrton och Carlborg skriver lika vältaligt – om än lika felaktigt – om ”etnisk rensning”. Men de syftar konstigt nog på Israel. Ett egendomligt påstående om ett Israel där 20 procent av dess befolkning består av just muslimska araber. Siffror kanske inte är Gahrtons och Carlborgs starka sida, trots allt? Än egendomligare blir deras påstående när man tar i beaktande att hela avsikten med det palestinska våldet mot israeliska civila går ut på att säkerställa att inga judar bor bland araber. Som till exempel i Hebron – judarnas heligaste plats jämte Jerusalem. Palestinierna förespråkar ett judenreint Palestina, men det tycks inte bekomma Gahrton och Carlborg.

Gahrton och Carlborg uppmanas härmed göra ett litet experiment: klä sig i typiska arabiska kläder, med kefiyyeh och allt, och ta en promenad i det israeliska Tel Aviv. På sin höjd kommer de att lida av enorm uttråkighet, då de upptäcker att ingen ägnar dem mer uppmärksamhet eller tid än de gör någon annan förbipasserande. Sedan bör Gahrton och Carlborg fullfölja experimentet genom att ta på sig typiskt judiska kläder, med kalotten och allt, och ta en promenad i det palestinska Ramallah. De borde förstås skriva sina testamenten först, för därifrån kommer de inte levande.

Bara den som öppnar sina ögon och sina sinnen ser vad som pågår. Varken Gahrton eller Carlborg tycks vara medveten om till exempel det allra senaste i en lång rad attentat utförda av palestinska terrorister, det mot Kalandia förra veckan då två palestinier dödades och flera palestinier samt israeler skadades av en palestinsk bomb. Gahrtons och Carlborgs bundsförvanter inom det palestinska al Aqsa Martyrernas Brigad tog på sig det dådet och omgående deklarerade de två palestinska offren som hjältemodiga martyrer. Liksom de gjorde med den 14-åriga palestinska pojken som palestinska terrorister dödade när han försökte förhindra dem från att avfyra raketer mot civila israeler från hans hem. Ytterligare en ofrivillig martyr som radarparet Gahrton/Carlborg inte tycks veta något om.

Men den största missen av alla som Gahrton och Carlborg gör sig skyldig till är att inte poängtera att våldet enkelt kan stoppas genom att strypa biståndet till palestinska myndigheten, eftersom dessa medel frigör motsvarande pengar från den egna budgeten för att finansiera fortsatt palestinsk terror.

Terror som även drabbar palestinier. Fast då kallas de förstås ”ofrivilliga martyrer”.

Systematisk palestinsk barnmisshandel

Måndag den 15:e mars hejdades den 12-årige palestinske pojken Abdullah vid en israelisk armévägspärr i Nablus. Abdullah hade ombetts av en palestinsk man att mot betalning transportera en väska genom vägspärren och ge den till en palestinsk skolflicka på andra sidan vägspärren.

När väl Abdullah kom fram tyckte en kvinnlig israelisk soldat att väskan såg lite tung ut. Väskan undersöktes och visade sig innehålla en mobiltelefon kopplad till uppemot tio kilo sprängmedel samt några kilo vassa skruvar och spikar.

Medan 12-årige Abdullah stod bredvid soldaterna tillkallades desarmeringsexperter till platsen. Då upptäckte man att upprepade försök gjordes att fjärrutlösa bomben via mobiltelefonen, utan att lyckas. De israeliska soldaterna förde Abdullah i säkerhet och bomben detonerades i en kontrollerad explosion.

Förövaren kom från Fatah Tanzim – Yasser Arafats egen rörelse. Och Arafat vägrar att ta itu med de som cyniskt misshandlar småbarn på detta sätt.

Palestinska Abdullah är 12 år – och kan kommer att kunna fylla 13 år. Trots palestinska Fatah Tanzim.

Al Ahram scarcely the most objective of commentators

In its most recent issue (no. 674, 22-28 Jan.) Al Ahram fired a broadside at Israel's ambassador to Sweden, Mr Zvi Mazel, who has previously served as his country's ambassador to Egypt.

The highly respected tone-setting Egyptian weekly took Ambassador Mazel to task, noting that his actions smacked of vandalism against an exhibit that merely “invited spectators to examine the motives of the suicide bomber”.

I would be delighted if Al Ahram were to write another article in a similarly straight-talking vein. This article should invite the Egyptian and wider Arab public to examine the motives and celebrate the fanatics who almost brought the Egyptian tourist industry and thus the entire Egyptian economy to its knees a few years ago with a spate of indiscriminate bombings targeting randomly selected tourists and tourist installations throughout the country. In the interests of even-handedness, I would naturally expect to see an art piece of a similarly controversial nature commissioned by the Government of Egypt and put on display on the premises of the Egyptian Tourism Ministry, while Ministry officials in Arabic defend the artwork's legitimacy and instruct the country's security forces to defend the right to freedom of expression through art.

This would make it far easier to agree with Al Ahram's article in Issue no. 674 and to sympathise with both its tone and intent.

Until then, it might be better to refrain from adding further fuel to an issue that is causing immense pain to the people most closely affected by the scandalous exhibit in Stockholm – Sweden’s Jewish minority who for years have been suffering increasingly overt aggression by extremists nurtured on precisely this kind of encouragement.

Massmord som skön konst

Christian Kanold tror (januari 2004) att jag vill “debattera vilken tolkning av konstverket som är den korrekta”. Det handlar inte om rätt tolkning utan om hur frånstötande man får vara i skydd av konstnärlig frihet.

Kanold påstår att en bild på Palmes eller Lindhs mördare skulle ”väcka en debatt”. Svenska ambassaden i Israel inväntar inte någon debatt: när sådan ”protestkonst” ställdes ut där beordrade upprörd ambassadpersonal polisen att avlägsna den frånstötande installationen. Vilket också skedde.

Kanold anser att det ropas ”antisemitism” varje gång israelkritik framförs. Installationen visar inte självmordshelvetet i Tjetjenien, Saudi Arabien, Irak, Turkiet, Indonesien, Marocko. Vi uppmanas inte i konst och dikt förstå motiven bakom dessa illdåd. Ca 50 procent av FN:s resolutioner är Israelkritiska. Israel utsätts för fler debatter och omröstningar än övriga världen tillsammans. Inget om Tjetjenien, Tibet, Kashmir – men så är de inte heller judiska länder. När judar diskrimineras för att de är judar, är det antisemitism.

Arve skriver att han betvivlar att barn någonstans ”vill växa upp för att kunna döda”. Palestinska Ungdoms- och Sportministerium uppkallar en konferens om skolsport efter Marwan Zalum – mannen bakom det kallblodiga mordet på det judiska spädbarnet Shalevet Pass.

Nyligen dog 17-åriga palestiniern Iyad al Masri när hans bomb oavsiktligt detonerade varvid enbart han dödades. Föräldrarna var upprörda – över bristande planering eftersom utegångsförbud ändå hade gjort det omöjligt för pojken att genomföra sin ”hedervärda” aktion. Palestinska skolbarn byter samlarkort – med bilder på självmordsbombare.

Självmordsbomberskans pappa sade i måndags att han är ”stolt” över hennes bombdåd som dödade 21 israeler, både judar och araber. Familjen har åtta barn till som lyssnar och lär.

Är problemet då barnen? Eller de vuxna som i ord och bild – i konst – förhärligar värderingar som endast i fallet Israel och judarna blivit alltmer rumsrent?

Rädda barnens fortsatta ensidighet

Jag läste med stigande larm Rädda Barnens rapport ”Nyhetsbrev från Gaza/Västbanken” (http://www.rb.se/www/sv/Aktuellt/Nyheter/Nyhet_nyhetsbrevfranvastbankengazamaj2003.htm), där man kan få information om den utsatta situationen för palestinska barn i båda dessa områden.

Jag fick en mycket obehaglig bild av ensidiga övergrepp utförda av vuxna, där barn av en viss etnicitet selekteras och drabbas av Mellanösterns våld.

Jag letade förgäves efter en lika utförlig rapport – eller del av samma rapport – som även behandlade den fruktansvärda psykiska pressen som judiska israeliska barn genomlider varje gång de ska stiga på en buss för att åka till skolan.

Jag väntade med spänning på den del av rapporten – eller en hänvisning till någon annan rapport – som nämnde det stigande antalet judiska israeliska barn som lemlästas; judiska israeliska barn vars ben slits av, som får sina armar avskurna och sina ögonen utstuckna av vässade spikar doppade i råttgift och packade runt självmordsbomber som vuxna palestinska ”förhandlare” för med sig in i Israel för att övertyga den israeliska allmänheten om hur barnens mänskliga rättigheter tolkas i Gaza och på Västbanken.

Jag var säker på att jag skulle läsa om attacken på en skolbuss för drygt ett år sedan där lärare och barn mördades. Det hände ju i Gaza så det borde rimligtvis ha omfattats av er rapport om Gaza som annars återgav i stor detalj exempel på svårigheterna som drabbar områdets skolbarn. Tills jag insåg att just den incidenten handlade om judiska israeliska barn. Och mycket riktigt, någon hänvisning till den incidenten finns inte i er rapport trots detaljrikedomen annorstädes.

Visserligen handlade er rapport om lidande hos barn, men alla barns lidande tycks inte väcka samma sympati i er organisation.

När till och med barnens välbefinnande politiseras, finns det inte mycket hopp i en värld där ”Rädda Barnen” alltmer kommer att betyda ”Rädda Vissa Barn”.

Med stor besvikelse från en hittills hängiven supporter av och donator till ”Rädda Barnen”, ”Barncancerfonden” samt ”BRIS”.

School quiz is political propaganda

I am writing with regard to your quiz no. 9 (May 2003, Basic), which my 13-year old son enjoyed doing this morning.

I would like to congratulate you on putting together a well-expressed and highly topical quiz that trains the spotlight on current events in an interesting and easy to understand way, yet without talking down to youngsters.

I do, however, take serious issue with one of the questions in this quiz:
The first question asks: “Yassir Arafat is the President of Palestine. Now the country also has a Prime Minister. What is his name?”

While it is highly laudable to draw attention to such a topical event of great current interest and potentially far-reaching importance, I strongly object to what is at best perhaps an unintentional error, at worst an invidious departure from fact designed to indoctrinate impressionable young children: there is no country called Palestine.



The facts of the matter are that Arabs of former Jordanian and Egyptian colonies – people who never previously expressed a wish for independence while under Arab occupation – now express a wish to create an independent state on lands currently administrated by Israel, lands that were secured from the aforementioned two Arab countries by Israel following a series of wars aggressed against Israel by these and other Arab states. Before that, Palestine was a geographical area (not a politically defined entity) administrated by Britain, and before that by Turkey. This historical Palestine included all of what is today Israel, as well as parts of the Lebanon, Syria, Iraq, all of Jordan and Egypt.

It is an unequivocal fact that local Arabs on the West Bank and in Gaza identify themselves as Palestinian Arabs. Equally so, it is an unequivocal fact that the region as a whole stands to reap immense benefits from a solution to the conflict that would grant the Palestinian Arabs the right to determine their own future once they stop perpetrating suicide-bombing massacres and armed ambushes against Israeli civilians. There is a wide gap, however, between this highly desirable theoretical state of affairs, on the one hand, and the presentation of “Palestine” as an already existing fact, on the other – this simply smacks of the indoctrination of impressionable schoolchildren.


Until the current state of conflict is resolved, might I suggest the use in future of the internationally accepted definition for the area under advisement? It is referred to by all the foremost authorities, including the UN, as “the Palestinian Territories” or “the Palestinian Authority Area”. I feel sure you would not wish to put yourselves forward as a greater authority on the subject than even the UN – the very body under whose auspices the conflict erupted in the first place.

Och terrorn bara fortsätter

Tidigt i mars 2003 lättade Israel på inreserestriktioner för den palestinskarabiska befolkningen. Denna goodwillgest möttes den 3:e mars av sedvanliga antisemitiska attacker i Palestinska Myndighetens officiella TV kanal.

Man sade att judarna ”släpper ner saker från sina flygplan som våra barn ska tro är leksaker. Men i själva verket är de minor”. Man fortsatte: "Judarna planerar att rasera Al Aksa-moskén under förevändning att de letar efter sitt Heliga Tempel trots att Templets ruiner inte ligger där – brotten mot våra heliga platser fortsätter”.

Två dagar efter detta utfall kritiserade utrikesminister Anna Lindh Israels terrorbekämpningsmetoder på Västbanken och i Gazaremsan – men nämnde inte Palestinska Myndighetens uppvigling som ger näring till terrorismen.

Ett par timmar efter Anna Lindhs kritik av Israel massakrerade en palestinskarabisk självmordsbombare 15 israeliska civila – de flesta skolbarn – och ytterligare cirka 40 lemlästades på en buss i Haifa.

Det kan tyckas vara bara dålig tajming att Anna Lindhs kritik av Israel framfördes ett par timmar före massmordet. Men det faktum att inget massmord skett mot israeliska civila mellan 5:e januari och 5:e mars beror inte på att den palestinskarabiska regimen gjort en helomvändning ifråga om användandet av terror mot civila israeler. Förklaringen är att Israel lyckats förhindra dessa dåd genom att aktivt jaga terroristerna på deras egen planhalva. Varje dag stoppas 2-3 försök till självmordsbombningar, och det inkommer cirka 50 terrorvarningar varje dag. Den 5:e mars lyckades terroristerna göra det som de förhindrats göra under två månaders tid – förhindrats genom just de metoder som vår utrikesminister anser är ”fullständigt förkastliga ur mänsklig synvinkel”.

Motsvarande kritik mot Palestinska Myndigheten står inte att läsa någonstans. Inget fördömande av Arafatregimens uppvigling till religiös motsättning, massindoktrinering, stöd för terrorhandlingar. Inga förslag om bestraffning av Myndigheten, eller strypning av bistånd från Sverige eller EU tills en mer transparent struktur för dess användning införs. Inga förslag på militära eller ekonomiska krafttag mot terrorns infrastruktur på Västbanken eller i Gazaremsan.

Israel kämpar mot terrorister som tvångsanvänder mänskliga sköldar i form av civila palestinska araber. För terroristerna är strategin lika klar som cynisk: visserligen kommer de att förlora varje militär aktion mot israelerna, men de kommer att vinna PR-slaget för varje död civil arab de kan uppvisa. Bomber förvarade i skolor, ambulanser, till och med i moskéer, hör till vardagen. Det är upp till civila palestinier att bestämma sig för om de vill fortsätta missbrukas på detta sätt, eller själva krossa terroristerna. En sak är uppenbar, och det är att verklig förändring bara kan komma från palestinierna själva. Israelerna kan inte påtvinga dem en lösning, ej heller kan Hamas, Islamiska Jihad eller en korrumperad Arafat. Sverige kan aktivt bidra genom motkrav för fortsatt finansiellt stöd. När väl den palestinskarabiska befolkningen har bestämt sig för att priset för att vara i klorna på terroristerna är för högt, först då kan verkliga förändringar ske. Och först då kan man åter sätta sig runt det förhandlingsbordet som Arafat bombade sönder för drygt två år sedan när han utlöste den våg av självmordsattentat som åter exemplifierades den 5:e mars.

Öppet brev till utrikesminister Anna Lindh

Bästa utrikesminister Anna Lindh,

Vilken enastående dålig tajming att Din kritik av Israel framförs samma dag som 15 civila israeler sprängs till döds och ytterligare 40 lemlästas i Haifa.

Du kritiserar Israel för hårdhänthet mot palestinaaraberna på Västbanken och i Gazaremsan. Du säger att ”under den senaste månaden har 72 palestinier, många av dem civila, dödats”. Jag letade förgäves efter Ditt klargörande angående just hur många av dessa som var civila och hur många som faktiskt var beväpnade terrorister. Jag letade också förgäves efter Din förklaring att samtliga dessa dödsfall skedde mot bakgrunden av oförminskat tryck från palestinskarabiska terrorister mot den judiska staten.

Bästa utrikesminister, det faktum att inget massmord skett mot israeliska civila i sina bussar mellan 5:e januari och 5: mars beror inte på att den palestinskarabiska regimen har gjort en helomvändning ifråga om användandet av terror mot civila israeler. Nej, förklaringen – som jag förgäves letade efter bland Dina kommentarer – är just att Israel har lyckats förhindra dessa dåd. Det sker cirka 10 sådana försök varje dag. Varenda dag utan avbrott. Den 5:e mars lyckades dock terroristerna göra det som de förhindrats göra under två månaders tid – förhindrats genom just de metoder som Du anser är ”fullständigt förkastliga ur mänsklig synvinkel”.

Jag läser Din kritik av Israels aktioner mot terrorism. Jag delar helt Din sorg, Din vrede över att oskyldiga civila palestinska araber såras eller dödas i dessa aktioner. Men jag läser aldrig något förslag till alternativ från Din sida. Jag har aldrig läst att Du föreslagit strypning av bistånd från Sverige eller EU då dessa medel missbrukas av Palestinska Myndighetens korrumperade ledning för terrorändamål. Jag läser inte att Du föreslagit krafttag mot terrorns infrastruktur på Västbanken eller i Gazaremsan, Du begränsar dig till att kritisera dem som tar dessa krafttag.

Israel kämpar emot människor som medvetet använder sig av mänskliga sköldar i form av vanliga civila palestinska araber. Hur, bästa utrikesminister Lindh, föreslår Du att man ska få bukt med terroristerna utan att oskyldiga kommer till skada när dessa oskyldiga används som sköldar? Hur övertygar man en hel befolkning att man inte vill dem något illa trots att deras EU- och SIDA-finansierade informationsministerium indoktrinerar dem att tro att israeler och judar är omänskliga varelser?

Det senaste beviset för detta, bästa utrikesminister Lindh, kom bara två dagar innan 15 civila israeler massakrerades av palestinska terrorister och Du fällde din lika okänsliga som opassande kommentar: den 3:e mars basunerades det ut i Palestinska Myndighetens officiella TV-kanal att israelerna ”släpper ner olika objekt från sina flygplan, som våra barn tror är leksaker som de hittat. Men i själva verket är de bomber och minor förklädda till leksaker.”

Det är den ledning och övertygelse, officiellt framförd på arabiska av Palestinska Myndigheten och finansierad av bl a Sverige, med vilken de palestinska araberna konfronterar israels civila befolkning. Vad gör Du för att få stopp på det? För lyckas Du göra det, behöver inte en enda israelisk soldat närvara vare sig på Västbanken eller i Gazaremsan, och då kan man återgå till de förhandlingarna som Arafat bombade sönder och samman för drygt två år sedan med just sådana självmordsattentat som skedde återigen den 5:e mars.

Vem är Hanan Ashrawi?

Palestiniern Hanan Ashrawi besökte Stockholm förra veckan (januari 2003) för att ta emot Olof Palmes pris för insatser för fred och mänskliga rättigheter.

För två år sedan sade Ashrawi att hon ”hoppas att de som står bakom (palestinsk självmordsterror) mot israeliska civila … upphör att uppmuntra våra pojkar att utföra dessa operationer, därför att vi inte ser några resultat från dessa aktioner…” (tidningen Al-Quds 000619). Ashrawi var inte upprörd över det dubbla brottet mot mänskliga rättigheter genom att palestinska barn hjärntvättas till att bli levande bomber och israeliska civila slaktas i dessa attacker; nej, missnöjet gäller bara att hon ”inte ser några resultat från dessa aktioner”.

Ändå inbjöds Ashrawi till Stockholm för att få Palmepriset för fred och mänskliga rättigheter.

Samma Hanan Ashrawi citerades i den officiella Palestinska myndighetens tidning ett par år tidigare (Al-Hayat Al-Jadeeda, 980702). Där beskrev hon Förintelsen av judarna under andra världskriget som ”en bedräglig myt som judarna har betecknat som Förintelsen och exploaterat för att få sympati.”

Tack och lov har vi en statsminister som har helt motsatta värderingar, exemplifierad genom hans fantastiska insats för just Förintelsens offer i ”Om detta må ni berätta”.

Vi lever verkligen i en konstig värld.

Med livet som insats

ISM:s hjältemodiga aktivister förtjänar ett stort tack för sina insatser. De demonstrerar med all önskvärd tydlighet hur mycket varje liv är värt genom sin blotta närvaro på israeliska kaféer, israeliska restauranger, israeliska bussar, israeliska diskon osv.

Det faktum att man aldrig läser något om dessa opartiska och osjälviska livräddningsaktioner i svensk media bevisar bara hur partisk och ensidigt pro-israelisk svensk media är.

Varför bannlyser svensk media nyheten om ISM:s humanitära insatser i israel?

Kan svaret vara så förödande enkelt att ISM aldrig – aldrig någonsin – satt ett likhetstecken mellan ett judiskt liv i Israel och ett arabiskt liv på Västbanken eller i Gazaremsan? Helt enkelt att ISM inte tycker det är värt att skydda judiska civila genom att åka på deras bussar, sitta i deras restauranger och kaféer, åka i deras ambulanser så de inte kapas av palestinska ”militanta” (aldrig terrorister) för att senare användas som mobila bomber? Helt enkelt att det är viktigt att ”förhindra att (israeliska) soldater skjuter tårgas in i (palestinska) klassrum” men att det inte är lika viktigt att förhindra en blodtörstig palestinier från att spränga 23 påskfirande israeler till döds och lemlästa ett 70-tal till? Att det är ett kall att ”försöka skydda civila … där oskyldiga dödas så gott som dagligen” – men bara om dessa oskyldiga civila inte är judar?

Sanningen bakom dessa opartiska, orädda aktivister kryper till slut fram:

”Fredsaktivisterna tror att muren (mellan israeler och palestinier) tvärtom kan bidra till att skapa ännu fler terrorister.”

En säkerhetsbarriär byggs nu för att stänga ut palestinska våldsverkare som har som sitt livs heliga uppgift att förinta judarna på andra sidan. Men ISM-aktivisterna ser inte ”något gott med betongbarriären som nu reses mellan palestinier och israeler”. Läste jag rätt? Inte något gott? Alls? Exempelvis att judiska liv kommer att sparas? Exempelvis att om muren gör sitt jobb, behöver israeliska soldater inte befinna sig på den palestinska sidan – vilket enligt palestinierna är precis vad de önskar mest av allt?

Men det är klart: muren är naturligtvis en skymf, eftersom den står i vägen för det heliga ändamålet. Man ska inte bygga någon mur eftersom den stör våldsmännen i deras heliga upptåg. Palestinierna vill inte ha något med israeler att göra, de vill ha ett eget land, men det är helt enkelt inte schysst av judarna att förhindra palestinierna från att ta sig in i judarnas land och genomföra förintelsen av fler judar! Usch så osolidariskt av judarna då!

Och så undrar man varför antisemitism, judehat, judefobi – kalla det vad man vill – frodas alldeles utmärkt i arabvärlden och exporteras med sådan entusiasm och framgång till väst!

Enligt ISM är ett liv inte alltid värt lika mycket som ett annat – i alla fall om det är ett judiskt liv. Men vi har upplevt det förut också.

At the end of last week (January 2003), there were media reports that Palestinian terrorists used live donkeys as mobile bombs in their attempts to kill Jews in the ongoing conflict in the Middle East.

Whatever one’s political affiliations, it is outrageous that innocent animals be used as live carriers of bombs, to be blown up by remote control.

I slutet på förra veckan (januari 2003) rapporterades det att palestinska terrorister använt levande åsnor som vandrande bomber i sina försök att döda judar.

Detta fruktansvärda brott mot djurens rättigheter måste fördömas å det kraftigaste. Att ta steget från levande människobomber till levande djurbomber är att bevisa hur lite respekt man har för mänskliga rättigheter och för livet, oavsett vems liv det handlar om.

SVT Text-TV fortsätter sitt krig mot Israel

Idag dog 5 människor vid en självmordsattack på en buss i Tel Aviv. Hittills, vill säga.
Detta refererade Ni på Text-TV.

Därefter upphör allt samband med verkligheten.

ETT: det var ett 60-tal oskyldiga som skadades, inte det "tiotal" som Ni vill göra gällande. Ni har förstås Era skäl till att vilja försumma israeliskt lidande i konflikten genom att skriva ned antalet israeliska skadade.

TVÅ: Ni skriver som första nyhet att Arafats högkvarter attackeras av Israel, som vore just detta huvudnyheten. Därefter, längst ned, nämner Ni att det föregicks av ett bombdåd. Ett ytterst märkligt sätt att förvrida en kronologiskt fastlagd händelsesekvens. Ni har förstås Era skäl till att vilja byta orsak och verkan sinsemellan, när det gäller att försumma israeliskt lidande i konflikten.

TRE: Ni citerar både talesmän och siffror, men ingenstans har Ni citerat det enkla faktum att Israel har lyckats stävja inte mindre än 46 sådana attacker innan de förövades – under loppet av några veckor. Varför var inte detta faktum värt att nämna? Men det passade kanske inte in i den bild som Ni har föresatt Er att förmedla – hur distanserat det än är från verkligheten. Ni har förstås Era skäl till att vilja kväva fakta om den bekräftar sanningen från ”fel” sida.

FYRA: De siffror Ni anger för skadade och dödade Palestinier, å andra sidan, är helt korrekta och inte nedskrivna.

En skam för journalistisk etik.

Terrorist dödar civila i Pakistan, frihetskämpe dödar civila i Israel

Det rapporteras i media och kommenteras i omvärlden om islamiska terrorister som använder våld för att främja politiska syften och rita gränser. Fördömanden är i stort sett universella – våld förkastas av omvärlden som ett sätt att uppnå politiska mål.

Ovanstående handlar om det dagliga våldet över separationslinjen mellan Pakistan och Indien, ett våld som trappas upp dagligen och håller på att utmynna i fullskaligt krig.

När det handlar om precis samma sorts våld i Israel – terrorbombningar mot intet ont anande vuxna och barn – är dock omvärldens syn en annan. De som utför dåden är nu inte terrorister utan ”aktivister” och ”frihetskämpar”. Deras mål att döda civila ses av samma media och kommenteras i samma omvärld som en kamp för frihet. Hamasledaren i Gaza, Ismail Abu Shanab, citerades så sent som i GP den 28:e maj enligt följande: ”De som inte trodde på självmordsdåd har nu börjat med det”. Enligt Shanab är detta ett led i visionen att rensa Mellanöstern från judar. Han förstår inte varför judarna ”insisterar på att leva i en judisk stat. Det innebär bara ett nytt getto i Mellanöstern”. Allt enligt en ledare för Palestinierna som inte kritiseras av vare sig det officiella Palestinska ledarskapet eller världens media.

Enligt svenska mediafigurer som Jan Guillou, är dock varje kritik av sådana människor och deras handlingar bara ett bevis på att världsjudendomen manipulerar media på ett sätt som ”är oerhört störande” (Metro 020527). Märkligt att en person med sådan erfarenhet av media kritiserar publikens rätt att ifrågasätta och kräva svar. Vem vill leva i en värld utan möjlighet att göra människor ansvariga för sina handlingar, som Jan Guillou förespråkar?

Två konflikter som båda handlar om omtvistad mark, två konflikter som riskerar att spira utom kontroll, två konflikter där ena sidans tro på fanatismen och våld möter så olika reaktioner av omvärlden, och i all synnerhet av media.

Pakistan och Palestina, båda styrda av hårdföra ledare som besitter sina positioner trots respektive folks krav på demokrati. Indien och Israel, båda demokratiska länder som styrs av folkvalda ledare. I konflikten Pakistan-Indien möts oprovocerat våld av universellt fördömande, i Palestina-Israel av universalt gillande.

Förklaringen till denna gapande skillnad undkommer varje tänkande människas förstånd.

Anti-Jewish sentiment spreads in Swedish schools

The following case-history highlights creeping anti-Jewish sentiment in Swedish society.

On the 11th of September 2001, four civilian aircraft were deliberately crashed into the World Trade Center and the Pentagon headquarters in the USA.

The shock of this event prompted many head teachers in Sweden to advise their staff to take time from scheduled school classes to discuss this event with students. School students of all ages were arriving at school not knowing, not understanding, looking for guidance and reassurance from the adults in their lives.

My thirteen year old daughter’s teacher came into the class and announced that the lesson would be spent discussing the previous day’s events.

The teacher started by explaining that these were terrorist actions, that they were terrible events, and that many civilians had undoubtedly died – the figures in those first hours were very uncertain. She then went on to explain, by way of background, that although actions of this sort are terrible, it is nonetheless important to understand the justifiable anger of the Arab and Muslim world against everything American (it was already at this early stage clear that the aircraft had been hijacked by people with an Arab connection). This justifiable anger stemmed from general Arab and Muslim hatred of the Americans because, a few decades previously, the Americans had given the Jews the land that had previously belonged to the Palestinians, so that the Jews could build their own country of Israel. The Arab and Muslim world (continued the teacher) did not accept this outside interference by the Americans, which explained their hatred of everything American and probably prompted the previous day’s terror action.

My daughter returned home in a state of shock. When I later phoned the teacher to discuss the issue, she denied saying anything of the sort and accused my daughter of lying. I replied that I was prepared to attend a meeting with the entire class at which all students would be given free opportunity to confirm or deny my daughter’s version. The teacher declined to participate. I pointed out that any further attempt to indoctrinate the children would prompt me to make a formal complaint to the Swedish Ministry of Education, and I left it at that.

It is now about 7 months later, mid-April 2002, the political and security situation in Israel and the West Bank/Gaza Strip is very precarious. In Sweden, the media attitude towards Israel is extremely offensive, openly biased towards the Palestinian cause. The media’s and the public’s distinction between Israeli and Jew is becoming increasingly clouded. Jewish institutions like the synagogue and school, and individuals going about their lives, have been targeted in a variety of ways, including bomb threats, beatings and vandalisation. There is an increasingly aggressive public stance towards everything Israeli, and to a growing extent everything Jewish.

On Sunday the 7th of April, a large pro-Palestinian demonstration is held in the city centre. My by now 14 year old daughter is walking home with her best friend – a classmate from the class in which the above explanation of the Twin Towers action was given by the teacher. The friend says that she thinks the demonstrators are absolutely right, that “the country should be given back to the Palestinians since it was the Americans who gave you Jews the country in the first place”. My daughter is stunned. She wants to explain to her friend how she sees Israel’s rights and entitlements on this issue, she wants to explain that there are two sides to every dispute, that there is scope for both sides to come to an agreement if only the violence would stop. Perhaps most importantly, she wants to explain the distinction between Israelis and Jews. Her friend fends off her explanations with virtually the same words that the teacher had delivered all those months ago – they seem to have made a strong impression. The friend then leaves, having heard nothing and denying my daughter the opportunity to explain anything.

My daughter is extremely upset. The day before, she had attended Shabbat services in the synagogue – guarded by armed police patrols on foot and in squad cars – and the day after is Holocaust Remembrance Day. Her grandmother was her family’s only survivor from Ravensbruck and Auschwitz, weighing 40 kilos when the camp was liberated and she was granted a new lease of life in Sweden. My daughter wants to explain all this and much more to her best friend. Instead, she can do nothing but watch her friend walk away.

My wife now writes to our daughter’s class teacher (not the same teacher as the one above) and sketches the background to these distressing events, taking care not to mention names. My wife asks permission to come to the class or to ask someone from the Jewish Community’s staff unit to come to the class and help put both the political and – in particular – the religious/social aspects into a more accurate perspective. She states that she does not in any way wish to influence the students’ opinions in any direction, only to give them balanced facts so that they can draw their own conclusions – whatever those conclusions may be. She also wants to talk about the importance of respect, of listening to one another’s opinions before deciding whether to accept or reject them. The class teacher declines to deal with the request, although this is her home class, and she instead passes the note on to the school management – the headmaster.

One day later, my wife gets a single-sentence reply: “Your request has been denied.” No explanation, no justification.

This is Sweden, the year is 2002.

My wife and I – and our daughter – feel this is a frightening sign of the creeping anti-Jewish sentiments that are becoming increasingly widespread throughout Swedish society. When these sentiments spread throughout the school system – when teachers express themselves as above and their students repeat their words virtually verbatim 7 months later – and there is no forum for discussion or balanced presentation of facts, we feel that the situation needs to be illuminated.

I’m not sure we can blame the school, however. The press in Sweden are blatantly anti-Israel, letters to the editor with a pro-Israel stance are virtually always refused, there is no forum in the public media where Jews with a moderate profile or Jews who support Israel can be heard, although there is always editorial space for Jews who are critical of Israel. Anti-Jewish activity is concealed behind ostensibly anti-Israeli opinions. The media do not support the position of the country’s Jews, nor of Israel, they refuse to point out the difference between Jew and Israeli, and they will not accept Jewish input that explains any of the above.

The school takes its cue and follows suit.

Journalismens tudelade ansikte

Utåt är vissa journalister måna om att se ut att vara objektiva, men inåt anstränger de sig för att vara subjektiv nog att locka anhängare med en redan förutbestämd åsikt.

Ingen i målgruppen skall känna sig direkt hotad av den subjektiva journalistens framfart. Det är grunden för den smygande propaganda som förtäckt kallas för ”analytisk journalism”. Effektivast är detta vapen när det utåt ges ett stort mått av objektivitet under journalistisk täckmantel.

Britt-Marie Mattsson på GP vet precis vad jag talar om – det är ju i stort sett hennes formuleringar jag använder ovan. Men till skillnad från Mattsson, väljer jag att belysa något som hon konstigt nog inte klarade av i GP den 25:e oktober. I en ”analys” av terrorismen i världen i efterdyningarna av det människovidriga gisslantagandet av mer än 700 civila i Moskva, lyckas hon med bedriften att reorientera nyheten så att den istället fokuserar på Israel. Inte på Israel av idag, men för 60 år sedan. Mycket vilseledande skriver hon att i upptakten till ”etablerandet av en judisk stat var terror, inklusive bombdåd, det viktigaste vapnet”. Det Mattsson inte lyckades förmedla var att denna terror, då som nu, utövades av palestinska araber. De militanta judiska aktivister som tog till sådana handlingar mot civila rannsakades och fängslades alla av den gryende israeliska staten. Just samma åtgärd som Israel idag vill att Yasser Arafats Palestinska Myndighet ska göra. Utan gensvar. Tvärtom glorifierar Arafat våldet och dödandet av civila israeler.

Det är intressant att inget av detta nämns i Mattssons skriverier. Intressant, men knappast förvånande. Det som är märkvärdig tär inte att hon skriver det hon tror på. Den felande länken måste istället vara hos dem som tillåter en oberoende tidning att kapas för ett sådant ändamål. Mattsson har ju en pro-palestinsk dagordning. Som verktyg i striden ljuger hon aldrig eller i alla fall ytterst sällan; hon undviker helt enkelt de delar av sanningen som inte matchar den förutbestämda bild hon till varje pris vill förmedla. Exempelvis är hon ytterst noga med att inte använda ordet ”terrorist” i textavsnitt som handlar om palestinier, trots otaliga bussbombningar och restaurangsprängningar bland civila i Israel än idag; nej, det ordet använder hon först i sammanhanget Israels återkomst – för 60 år sedan.

Kom igen Mattsson: hymla inte om vad du står för, säg precis som det är: det är helt OK att du står stadigt på den palestinska sidan – det är ju din rättighet. Men kalla det för allt i världen inte för ”journalism” eller ”analys”. Ordet du söker är ”propaganda”. Möjligtvis ”PR”...

Låt oss mötas på lika villkor, spaltcentimeter för spaltcentimeter. Skriv precis det du vill, precis som du gjort hittills. Men ge mig lika stor möjlighet att möta dina argument. Du vet att det skulle innebära nedmontering av vartenda argument du kan komma med, bit för bit.

För inte är du väl rädd för att behöva stå för dina gärningar mot en motpart som debatterar på samma villkor som du gör?