Krönika: Israels utplånande närmar sig

Så här kunde Britt-Marie Mattssons krönika i GP 021215 ha sett ut med några justeringar - om hon hade velat analysera istället för att propagera. Ordalaget är detsamma, innehållet detsamma. I stort sett inget har tagits bort, men ny fakta och nya perspektiv har lagts till. Den nya texten speglar precis samma problem fast ur en bredare synvinkel.

Krönika: Israels utplånande närmar sig

Det är många bollar i luften. Risken är att konflikterna lever sina egna liv om man inte ser sanningen i vitögat och agerar omgående. För snaran mot Israel och demokrati dras åt allt hårdare i ett vakuum där ingen vågar ta första steget.

Att de flesta arabländerna har för avsikt att avlägsna Israel från ett exklusivt arabiskt Mellanöstern, och att de tar till alla möjliga vapen – inklusive media och public relations – i detta utrotningskrig, är helt klarlagt [1]. Vad exempelvis Irak har idag av massförstörelsekapacitet för detta ändamål är oklart. Klart är, dock, att de hotat vända sina vapen mot Israel om USA attackerar Irak. Kopplingen är obegriplig för den oinvigde om inte man förstår antisemitismens mekanismer. Den dokumentation om Iraks eventuella innehav av dessa vapen, som Irak tillställt FN:s inspektionsorgan Unmovic, håller på att analyseras. Irak antas inte medge innehav, men USA har redan framhållit att det skulle finnas andra för irakierna besvärande bevis.

Unmovics chef, Hans Blix, har en stram och korrekt hållning. Men man tar inte itu med Saddam Hussein och hans mål med stramhet och korrekthet, utan med kompetens och styrka. Per Ahlmark, tidigare Folkpartiledare som känner Hans Blix väl, skrev 21 november i år att ”politiskt är (Blix) svag och lättlurad. Jag kommer på få Europeiska tjänstemän som är mindre lämpade för en kraftmätning med Saddam”. [2] Hans Blix sägs, med andra ord, inte mäkta med eftertänksamma genomlysningar och resonemang eftersom han är farligt naiv.

FN-inspektörernas arbete har hittills direkt kopplats till ett eventuellt krig mot Irak. Men USA, och övriga allierade, har insett att låsningen till FN-inspektionens resultat inte bör knytas för hårt. Anledningen är att Saddam Hussein till varje pris måste avlägsnas från den post som han intog genom riktade mord och behöll genom massmord. Om det skulle kärva med Unmovic som skäl, finns en rad andra möjligheter att motivera ett högst angeläget anfall mot Saddam Hussein.

Anledningen är att USA och de övriga allierade har insett att faran med Saddam Hussein är att han är en mästare på att blanda ihop saker och ting. Han försvarar sin makt i Irak genom att med våld knyta Palestiniernas framtid till sin egen. Riskerna för yttre inblandning i denna konstgjorda allians skall, enligt Husseins strategi, bli så stora att det inte längre går att avgöra hur man avlägsnar den ena utan att samtidigt krossa de andras rättmätiga behov. Palestinierna används av Saddam Hussein som levande sköldar.

Nedmonteringen av Iraks massförstörelsevapen, med olika avbrott sedan 1991, är ett resultat av Iraks invasion av Kuwait och Gulfkriget som tvingade irakierna ut ur grannlandet. Här kan också den direkta kopplingen till Mellanösternkonflikten göras. För att den FN-allians, som skapades 1991, skulle komma till stånd måste USA lova att tvinga Israel att leva upp till de FN-resolutioner som antagits där Israel uppmanades att dra sig tillbaka från områden som Israel tog i krig. Det delikata bestod i att göra detta utan att nämna de många FN-resolutioner som antagits där motparten (Israels arabiska grannar samt PLO) har bundit sig att fullfölja men helt ignorerat. USA fullföljde denna strategi efter Kuwaitkriget, och Mellanösterndiplomatin som utmynnade i Oslo-avtalet var därmed inledd. Det innebar krav på ena parten (Israel) som ledde till i stort sett allt som PLO sagt sig vilja ha, men som ändå utmynnade i den våg av palestinska självmordsbombningar som pågår än idag. Det är svårt för den oinvigde att förstå varför freden uteblev om man inte förstår antisemitismens mekanismer hos de extrema islamisterna.

Mellan Irak och Mellanösternkonflikten finns klara band. Saddam Hussein stöder palestinska självmordsbombare genom att betala ut ersättningar till deras familjer. Saddam Hussein sände också iväg Scud-missiler mot Israel under Gulfkriget. På 1980-talet bombade Israel de irakiska anläggningar som hade kapacitet att producera kärnvapen. Vid tiden för Israels attack var omvärlden samstämmig i sitt fördömande av aktionen, men idag ses den för vad den var: ett nödvändigt företag som fördröjde Saddam Husseins upptåg i flera år. Hade inte Israel bombat Osirak-anläggningen, hade utgången av Kuwaitkriget sannolikt varit en helt annan. Det är dock ett scenario som ovilligt nämns i arabländernas retorik, där man istället fokuserar på att förinta Israel – det landet som de facto fördröjde Iraks attack mot Kuwait och som gjorde att Saddam Hussein fick genomföra kriget utan kärnvapen.

Saddam Husseins katt-och-råtta lek med omvärlden ger otaliga anledningar för en eskalering av trycket mot honom. Irak har haft gott om tid att gömma undan all den teknik som den välmenande men naive Hans Blix har ombetts hitta. Ett USA-dominerat anfall mot Saddam Hussein är nödvändigt eftersom denne despot länge har fört Unmovic bakom ljuset.Att det skulle finnas en koppling mellan Irak och Usama bin Ladins terrornätverk Al Qaida är något svårare att leda i bevis. Dock spelar båda dessa krigsherrar på samma extremistiska strängar med allt vad det innebär av självmordsbomber mot civila – och de gör det öppet och med stolthet. Detta stöd till terrorism räcker som motivation för ett krig mot Saddam Hussein – kriget mot bin Ladin är ju redan igång. Saddam Husseins Irak plockas med all rätt i världen in som en del av den internationella terrorismen.

Med så många skäl till ett anfall, och så många tydliga kopplingar till internationell terror, bör det vara svårt för opinionen att förneka sambanden och att ignorera konsekvenserna av passivitet. Oron finns för att det är alltför många krafter inom extrem fundamentalistiskt islam som vill rita om kartorna i Mellanöstern och ägna sig åt "nationsbyggande" på bekostnad av Israel – fortfarande den enda demokratin i hela regionen. I en konflikt som inte kan kontrolleras, kan krafter som stöds av Saddam Hussein och al Qaida få den roll i Mellanöstern som fruktas av alla och hittills undvikits genom USA:s aktiva roll.

Nu gör Nordkorea entré i argumentationen, och det gör situationen ännu mer komplicerad. Nordkorea tillhör de "skurkländer" som president George W Bush identifierat. Det är inget fel på analysen, Nordkorea är ett allvarligt säkerhetspolitiskt hot i den egna regionen och framförallt har regimen i Pyongyang under femtio år förtryckt den nordkoreanska befolkningen. Nordkorea har ett kärnvapenprogram och misstänks för att exportera bland annat Scud-missiler. Ett sådant försök ertappades när ett fartyg uppbringades med missiler till Jemen under en cementlast. Värt att notera är att det var just Scud-missiler som Saddam Hussein avfyrade mot Israel under Kuwaitkriget trots att Israel höll sig utanför stridigheterna och än idag inte besvarat attackerna.

Men Nordkorea är ett internationellt hot av stort format. Det går varken att plocka in under "kriget mot terrorismen" eller betraktas som ett renodlat vapenbekymmer.Afghanistan är fortfarande ett oavslutat kapitel som kräver fortsatt engagemang, både fredsbevarande och för civil uppbyggnad, för att inte explodera i nya strider och våld.

Att Unmovic bara är en liten – dock viktig – del i ett världsomspännande problem, står helt klart. Nya skäl behöver inte sökas för att angripa Irak, skäl finns redan i överflöd. Ett krig mot Irak är ett riskfyllt företag, men att inte agera i tid ökar riskerna dramatiskt för en okontrollerbar utveckling när man ser vilka partners Saddam Hussein omger sig med.

Efter Saddam Hussein kan man ta itu med de övriga aktörerna – inklusive palestinsk extremism som yttrar sig i form av upprepade självmordsbombningar mot civila – och israelisk intransigens. Annars är risken stor att tanken om utplånandet växer till besatthet och fullföljs med framgång.

[1] “Visa ingen barmhärtighet mot judarna, oavsett var de är, i vilket land de än må vara. Strid mot dem, var helst ni befinner er. Varje gång ni träffar dem, döda dem … (eftersom) de etablerade Israel här, i hjärtat av den arabiska världen, i Palestina.” Dr Ahmad Abu-Halabia, medlem av “Fatwa-Rådet” tillsatt av Palestinska Myndigheten, 13 oktober 2000

[2] Ahlmark skriver mer konkret att ”Hr Blix, naiv och relativt okunnig om tekniska detaljer – hans område är internationell lag – är lätt att lura”. Per Ahlmark, Washington Times. 21 november 2002

Mediernas ansvar för hatsamhället

Inte ens den mest naiva betraktaren eller den mest hängivna deltagaren i händelserna i Mellanöstern skulle påstå att det finns en sida med full rätt på sin sida och en med totalt fel. Båda sidor är i rimlighetens namn skyldiga till kontraproduktiva handlingar, missade tillfällen och misstolkningar. Det tjänar inget till att – för hundrade gången – upprepa den ena eller andra sidans fel. Omvärlden är vid det här laget mycket medveten om vad som har skett, och om resultatet av det som har skett.

Man kan med visst mått av objektivitet misstänka att President Bill Clinton hade för bråttom med sin tidtabell för fred – att hans behov av att kröna sin ämbetsperiod med ett storverk gick före en grundlig förankring i de båda lägren.

Man kan med visst mått av objektivitet kritisera Israel för att det tog så många år innan en ledare med Ehud Baraks vision tog steget och erbjöd en banbrytande lösning. Att superhöken Menachem Begin lämnade tillbaka Sinai till Egypten i utbyte mot fred – därtill utan ett enda skott under förhandlingsprocessen – borde ha uppmuntrat de efterföljande israeliska ledarna att följa efter medan tid var, istället för att ovilligt släpas dit av en utomstående part.

Man kan med visst mått av objektivitet kritisera den Palestinska Myndigheten för sin oförmåga – eller cyniska ovilja – att strypa självmordsbombningarna och beskylla denna inaktivitet på den av Israel tillämpad isoleringen. Samtidigt som samma Palestinska Myndighet besitter så mycket rörelsefrihet och auktoritet samt ledningsförmåga att man har kunnat beordra och genomföra summariska avrättningar och ibland även rättegångar av misstänkta Palestinska kollaboratorer trots isoleringen.

Vi är alla medvetna om vilken syn som möter oss när vi tittar i backspegeln. Vi kan alla – på bägge sidor i konflikten – ”vår” del av historien. Det sägs att den som inte lär av sin historia är dömd att misslyckas med sin framtid.

Samtidigt vet vi av bitter erfarenhet att om vi låter enbart vår historia forma våra ställningstaganden idag, kommer vi aldrig att bygga en framtid för imorgon. Grunden för undergång befästes därmed.

Är allt det ovanstående bara vackra tankar? Är filosofiska funderingar en lyx som förbehålls dem som har tid över för teoretiska lekar? Icke alls – de styr vårt tankesätt och därför våra handlingar på ett mycket konkret sätt.

I fallet Mellanöstern kan det hela sammanfattas med en uppmaning till pressen: Kyl ner situationen. Bidra inte till hets. Titta förbi fasader som består av orättvisa, grovt förenklade ”svartvita” förklaringar och bortförklaringar. Som yrke är journalistikens uppgift att ifrågasätta – inte att ge färdiglagade svar som backar upp förutfattade meningar.

I t ex Aftonbladet skriver Carl Hamilton att President Bush är ”blodtörstig”, och på ledarsidan påstår man att Palestiniernas President Arafat ”korsfästs” (1 april). Ingenstans i samma skrivelser står något om blodsutgjutelse från Palestinskt håll, ej heller att hela den muslimska världen reagerade med oerhörd ilska när President Bush använde just det religiöst laddade uttrycket ”korståg mot terror” efter 11:e september. Varför är Hamiltons användande av begreppet plötsligt acceptabelt? När man i Aftonbladet läser samme Carl Hamiltons betraktelser om ”nio miljoner Israeler” (7 april) kan man bara dra slutsatsen att det har skett en massinvandring av ca 3 miljoner människor under natten – Israels befolkning är ju inte större än ca 6 miljoner. Sanningen brukar som bekant vara det första som korsfästs när pressetik får stå tillbaka för personligt tycke och en högst personlig agenda.

Om man nu vänder sig till GöteborgsPosten är det intressant att analysera Britt-Marie Mattsons artiklar. Mattson skriver ur en snedvriden propalestinsk och antiisraelisk synvinkel. Till exempel påstår hon att ”Israels olycka är valet av en ledare som lovade det som han aldrig hade för avsikt att uppfylla” (6 april). Har Sharon verkligen anförtrott Mattsson detta? Just det faktum att Israel valde den hårdföre Sharon pga att Baraks mjuka linje möttes av Palestinskt våld, figurerar inte alls i Mattssons resonemang.

Hamilton och Mattsson befäster polariseringen då de skriver så grovt vinklat. Deras obalanserade ”reportage” ger bra grogrund för samhällets mörka krafter, som även de hoppas kunna dra nytta av turbulensen i Mellanöstern. Resonemanget är lika isande makabert som det är logiskt: om journalister ostraffat kan skriva så uppenbart vinklat om Israel, kan väl även dessa människor uppträda på samma sätt: oemotsagd antiisraelisk propaganda (som ju får härja fritt) får tjäna som bärare för antijudisk verksamhet. Samhällets tystnad tolkas som samhällets stöd.

Och vi ser redan resultatet här hemma. Det ohämmade hatet som idag villigt publiceras i media – både i form av hejdlöst partiska ”reportage” och som öppet hatiska insändare utan understöd av fakta – börjar få genomslag på gator och torg. Alldeles nyligen i till exempel Göteborg har judar och judiska verksamheter fått utstå bombhot, vandalisering, telefonterror. Judar slås ned på öppen gata för att de bär kalotten, den judiska huvudbonaden.

Frågan är: Kommer medierna att inse sitt ansvar och samhället att upptäcka vad som pågår först när kristna svenskar inte vågar gå ut bärande halsband med ett kors? När kommer vi som samhälle att inse att våra handlingar – och brist på handlingar – faktiskt har konkreta effekter?

Mediernas viktiga roll i en konflikt är att vägleda i fråga om respekt, sanningshalt och bevisföring i det skrivna ordet. Allt vars syfte är att enbart gagna ena sidan på bekostnad av den andra är destruktivt.

Ett rykande färskt exempel: EU-representanternas försök att besöka Palestiniernas President Yasser Arafat för att visa sitt stöd under belägringen var ett principiellt viktigt och mycket lovvärt initiativ.

Tyvärr var det inte ett dugg trovärdigt eftersom samma aktioner inte genomdrevs till förmån för Israel medan Israel var belägrad: när 4 självmordsbombningar på raken och otaliga attacker med skjutvapen utfördes av palestinska terrorister utan någon respons från Israel. Responsen kom först när bedjande judar massakrerades under påskfirande, och det är den responsen som alltjämt pågår.

Samma sak gäller Norska Nobelkommitténs uttalade vilja att ta ifrån Shimon Peres hans Fredspris. Arafat, å andra sidan, föreslås behålla sitt. På vilket sätt ska sådana partiska inlägg tolkas, om inte att det är ytterligare ett sätt att särbehandla allt som har med judar och Israel att göra?

Det samma gäller de fredsaktivister som så modigt visar sin solidaritet med de nu drabbade Palestinierna genom att agera som mänskliga sköldar. Mycket lovvärt, en aktion som med rätta hyllas i media. Men var fanns alla dessa mänskliga sköldar när hela Israel höll sig inomhus av rädsla för fler självmordsbombare? Varför, om de ville vara trovärdiga, satt inte dessa människor på Israeliska kaféer och åkte på Israeliska bussar med sina banderoller och flaggor för att visa sin solidaritet med Israelerna?

Men framför allt, varför ställer inte media denna fråga? Istället prisas dessa människor som hjältar. Det finns dock inget hjältemodigt i att skydda ett folk men samtidigt blunda för ett annat folks död. Uppmuntrar inte detta rasism, hat som segregerar folk?

Bygg istället broar! Det genereras tillräckligt med hat mellan dem i Mellanöstern som verkligen lever med dagens våld och motvåld. Det ligger inte i någons intresse att avlägsna ”experter” på bekvämt och säkert avstånd spär på hetsen och underblåser blind partiskhet, religiöst raseri och grovt våld även här hemma.

Det är medias skyldighet att se till att publiken får en rättvis bild av det som sker. Det är en skyldighet så att vi gemensamt kan arbeta för ett rättvist närmande från bägge sidor.

Annars bär medierna ansvaret för det hatsamhället som byggs upp. Och det gagnar ingen – speciellt inte i det avlägsna Sverige.

Journalismens tudelade ansikte

Utåt är vissa journalister måna om att se ut att vara objektiva, men inåt anstränger de sig för att vara subjektiv nog att locka anhängare med en redan förutbestämd åsikt.

Ingen i målgruppen skall känna sig direkt hotad av den subjektiva journalistens framfart. Det är grunden för den smygande propaganda som förtäckt kallas för ”analytisk journalism”. Effektivast är detta vapen när det utåt ges ett stort mått av objektivitet under journalistisk täckmantel.

Britt-Marie Mattsson på GP vet precis vad jag talar om – det är ju i stort sett hennes formuleringar jag använder ovan. Men till skillnad från Mattsson, väljer jag att belysa något som hon konstigt nog inte klarade av i GP den 25:e oktober. I en ”analys” av terrorismen i världen i efterdyningarna av det människovidriga gisslantagandet av mer än 700 civila i Moskva, lyckas hon med bedriften att reorientera nyheten så att den istället fokuserar på Israel. Inte på Israel av idag, men för 60 år sedan. Mycket vilseledande skriver hon att i upptakten till ”etablerandet av en judisk stat var terror, inklusive bombdåd, det viktigaste vapnet”. Det Mattsson inte lyckades förmedla var att denna terror, då som nu, utövades av palestinska araber. De militanta judiska aktivister som tog till sådana handlingar mot civila rannsakades och fängslades alla av den gryende israeliska staten. Just samma åtgärd som Israel idag vill att Yasser Arafats Palestinska Myndighet ska göra. Utan gensvar. Tvärtom glorifierar Arafat våldet och dödandet av civila israeler.

Det är intressant att inget av detta nämns i Mattssons skriverier. Intressant, men knappast förvånande. Det som är märkvärdig tär inte att hon skriver det hon tror på. Den felande länken måste istället vara hos dem som tillåter en oberoende tidning att kapas för ett sådant ändamål. Mattsson har ju en pro-palestinsk dagordning. Som verktyg i striden ljuger hon aldrig eller i alla fall ytterst sällan; hon undviker helt enkelt de delar av sanningen som inte matchar den förutbestämda bild hon till varje pris vill förmedla. Exempelvis är hon ytterst noga med att inte använda ordet ”terrorist” i textavsnitt som handlar om palestinier, trots otaliga bussbombningar och restaurangsprängningar bland civila i Israel än idag; nej, det ordet använder hon först i sammanhanget Israels återkomst – för 60 år sedan.

Kom igen Mattsson: hymla inte om vad du står för, säg precis som det är: det är helt OK att du står stadigt på den palestinska sidan – det är ju din rättighet. Men kalla det för allt i världen inte för ”journalism” eller ”analys”. Ordet du söker är ”propaganda”. Möjligtvis ”PR”...

Låt oss mötas på lika villkor, spaltcentimeter för spaltcentimeter. Skriv precis det du vill, precis som du gjort hittills. Men ge mig lika stor möjlighet att möta dina argument. Du vet att det skulle innebära nedmontering av vartenda argument du kan komma med, bit för bit.

För inte är du väl rädd för att behöva stå för dina gärningar mot en motpart som debatterar på samma villkor som du gör?