Mänsklighet, rättighet och förakt för medmänniskor

Ropen om ”mänskliga rättigheter” och ”islamofobi” klingar allt högre – och allt falskare – i dagens samhälle.

Arabförbundet rullar ut röda mattan för den muslimske massmördaren, Sudans starke man Omar al-Bashir. Hans massmord på svarta afrikaner tystas ner. Samtidigt höjer samma muslimska kretsar rösten för att tvinga omvärlden att avstå från kritik av religion. Den enda religion som nämns i sammanhanget är islam.

Är alla muslimer massmördare, sympatiserar alla muslimer med massmord som strategi? Fullständigt absurt, så är naturligtvis inte fallet. Men faktum är att den enda religion i vars namn mord, massmord och hedersmord sker i dagens samhälle är just islam. Låt vara att islam har kapats av ett möjligtvis fåtal men oerhört aktiva och våldsamma företrädare. När resten av religionens anhängare genom sin kollektiva tystnad ger dessa våldsverkare och fanatiker företrädesrätt, faller en skugga på hela religionen.

Islam är värd ett långt bättre öde än att förknippas med det mörka som ett fåtal representerar. Men inget förändras av sig självt – man måste vara aktiv för att rädda sitt eget rykte, för att skydda sitt eget goda namn, för att garantera sin egen självklara roll i det moderna samhället. Sådant serveras inte av andra på en silverbricka; sådant måste man kämpa sig till, värna om.

Den som inte värnar om sitt eget goda namn riskerar att förlora det. Muslimska organisationer och länder som kräver omvärldens tystnad om muslimska övergrepp i religionens namn, samtidigt som de sprider den värsta sortens antisemitism och förnedrande åsikter om bland andra kristendom, bahai’ism, hinduism och buddhism, gör sig skyldiga till dubbelmoral.

Dubbelmoral leder inte till konstruktiva lösningar.

En värld utan religion som terrorinspiration kräver konstruktiva lösningar.

Tystnad är inte lösningen. Tystnad är täckmanteln för fortsatt demonisering och segregering.

Alltså precis det som det moderna samhället inte vill ha.

Svenska tidningsartiklar:
Corren, SMP, HelaGotland, Expressen, Expressen2, NSD,

Utländska tidningar:
WSJ, INN, Southtownstar,

Andra bloggar i relaterade ämnen:
IsraelMatzav, FiM, FiM2, Boccara, Erixon, Israelnyheter, Gilboa, Gilboa2, Sturesson, Sturesson2, MXp, MXp2, AlHamatzav,

Från denna blogg i samma ämne, svenska:
Ilyameyer, IM2, IM3,

From this website, related, English:
Ilyameyer3, IM4, IM5,

“The law is a ass”

Charles Dickens knew a thing or two.

His use of English grammar as expressed through the words of the inimitable Mr Bumble, might seem quaint by today’s standards, but there’s nothing wrong with his perception, his clarity and his honesty. Here’s what Charles Dickens wrote in “Oliver Twist more than 170 years ago but with direct relevance to events playing out before our eyes to this very day.

“If the law supposes that,” said Mr. Bumble,… “the law is a ass—a idiot. If that’s the eye of the law, the law is a bachelor; and the worst I wish the law is that his eye may be opened by experience—by experience.”

Note the last few words: “…the worst I wish the law is that his eye may be opened by experience—by experience”.

The modern world seems to have an undying penchant for ignoring the lessons of experience.

Question: When is the law not the law?

Answer: When it applies to the Arab world.

Sudanese dictator and genocide practitioner Omar Hassan al-Bashir is the subject of an International Criminal Court (ICC) arrest order issued on March 4 this year. He has been accused of giving Arab Muslim militias a free rein and active logistical and political support in the genocide of three to four hundred thousand black Africans and the forced expulsion of almost three million people from their homes in a massive – and widely reported – ethnic cleansing drive.

Democratic countries the world over are sworn to implement al-Bashir’s arrest should he step within their jurisdiction. Within the Arab world, however, he travels freely.

Not only that, he is given the full red-carpet treatment as an honoured head of state. Even by countries as apparently “pro-Western” as Qatar and Saudi Arabia.

There’s an increasingly serious disconnect between the abysmal ethical record of the Arab world where black Africans can be slaughtered with impunity, and the moral code of the democratic world which lives by certain minimal standards of decency and civilised behaviour.

Some of the worst offenders on human rights issues are being unquestioningly protected by the Arab world. Saudi Arabia gave shelter to disgraced dictator and mass-murderer Idi Amin. Omar Hassan al-Bashir’s grand welcome in Qatar is merely the latest in a string of similar travesties of justice and moral lapses in the Arab world.

The Arab world’s compact refusal to implement the law is not just a warning about the fragility of the legal system as it is openly flouted. It also calls into question the civilized world’s continued willingness to deal with a major global political and economic bloc that openly demonstrates its contempt for the most basic foundations of civilized society.

Yet these are the people with whom we do lucrative business, every single day. What price black African lives?

Related articles in English:
Washington Post, New Republic, Jewish World Review, Newsweek, MidEastWeb, Melanie Phillips, 2, Världen Idag, JPost, YahooNews,

Related articles in French:
Le Figaro,

Related articles in Swedish:
SvD, Nyhetskanalen, HD, GA, SVT, DN, NT,

Articles from this website on related topics:
IlyaMeyer, IlyaMeyer, IlyaMeyer, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11

Swedish independence in jeopardy

Who sets the political agenda in Sweden?

And who actually holds the reins of power?

A large number of Swedish Muslims, backed up by extremist supporters flooding in from Denmark, marched through the streets of Malmö in southern Sweden shouting the notorious Muslim battle-cry ”Khaiber, Khaiber ya yahud, ya’ish Muhammad saufa ya‘ud" (Khaiber, Khaiber, Oh Jews, Mohammed’s army will return to finish you off). This racist call to arms refers to the Muslim slaughter of Jews about 1300 years ago in the oasis of Khaiber in what is now Saudi Arabia. The problem is that this racist battle-cry is echoing through the streets of Malmö in March 2009 – and nobody is being arrested for racial incitement.

http://www.youtube.com/watch?v=qMP0_DMaIjU

This is one picture of how some Muslims choose to profile their social mores, political beliefs and religious affiliations.

A totally different picture of Muslim-Jewish relations is obtained when reading an article written by an objective observer of Israel from the inside.

The writer is an Arab. And a Muslim.Ishmael Khaldi holds is Israel’s deputy consul general for the Pacific Northwest in the United States. He writes as follows.

Other Muslims with insight into both the Muslim and the Jewish Israeli worlds also provide a different view. Their perceptions are based on their flight from Muslim Sudan through Muslim Egypt and past a whole raft of Muslim states in order to seek and receive asylum in the world’s only Jewish nation, Israel.


http://www.youtube.com/watch?v=ZGa2_8tgsKw&eurl

There thus appears to be a worrying disconnect between how Swedish Muslims view Jews on the one hand, and the way Israeli Muslims and Muslim refugees from countries formally at war with Israel view Jews.

How is it that perceptions in Sweden are so radically and frighteningly different?

Could it be because of Sweden’s infatuation with political correctness, no matter what that costs Swedish society? Or because the Left has so totally infiltrated the media that there is no longer any room for an alternative discourse other than the radically pro-Islamist and anti-Semitic narrative pursued among an increasingly vociferous Muslim population? It should be noted that about one-quarter of the population of Malmö is Muslim and the Left-wing parties are currently in opposition, with the government being headed by a centrist coalition. With Sweden’s Muslims numbering about 400,000 (out of a total population of 9 million) the next election could be decided on the streets of Malmö. One TV report among many others that poses interesting questions can be seen here.


http://www.youtube.com/watch?v=wRnP-XzB_U0

Irrespective of whether one’s political affiliations are aligned towards the Left or the Right or anywhere in between, these contrasting snapshots undoubtedly pose some interesting questions.

Perhaps foremost among these questions is: how is it that the Swedish Left consistently refuses to strongly, openly and unequivocally distance itself from the extremist Islamist forces that always seem to figure so prominently in Left-wing gatherings? The demonstration against Israel’s participation in the Davis Cup tennis tournament in Malmö on March 7 turned into an outright anti-Semitic hate-fest, yet Socialist Party (formerly known as the Communist Party) leader Lars Ohly was proudly wearing a keffiyeh which showed all of Israel erased and replaced by the single Islamistic Arab state of Palestine. A policy entirely in line with what prominent – and highly vocal – Socialist Party figure Muhammad Omar openly supports (this article is in Swedish).

A Swedish Member of Parliament wearing a keffiyeh that clearly shows the whole of Israel eradicated and replaced by a single Islamist Palestine. Democracy in Sweden in 2009 has a distinctly worrying future.

If Swedish domestic security is not to continue to be shaped by cruel events from Middle Ages Khaiber in the Arabian Peninsula, and if Swedish foreign policy is not to continue to be dictated by political demagogues sowing seeds of racist hatred in order to reap a political harvest in the next elections, then Swedish politicians, the media, the police and judiciary, the nation’s schools – in short, Swedish society – is going to have to think very carefully about where the nation is headed.

Towards democracy, or towards democracy’s destruction.

Svenskt oberoende i gungning

Vem sätter den politiska dagordningen i Sverige?

Och vem har den egentliga makten?

Vissa svenska muslimer, uppbackade av hitresta extremister från Danmark, skanderar på Malmös gator det ökända islamistiska pogromstridsropet ”Khaiber, Khaiber ya yahud, ya’ish Muhammad saufa ya‘ud" (Khaiber, Khaiber, Khaybar, o judar, Muhammeds armé kommer för att återerövra er). Det rasistiska stridsropet hänvisar till en muslimsk slakt på judar i Khaiber i nuvarande Saudiarabien för ungefär 1300 år sedan. Problemet är att det skanderas år 2009 på Malmös gator – och ingen har ännu arresterats för uppvigling.


http://www.youtube.com/watch?v=qMP0_DMaIjU

Det är en bild av hur vissa muslimer väljer att profilera sig.

En helt annan bild får man när man läser en artikel skriven av en sansad betraktare som beskriver det riktiga Israel inifrån.

Tilläggas bör att skribenten är arab.

Och muslim.

Han innehar den israeliska muslimska minoritetens högste sekulära befattning utomlands – han är Israels vicekonsul i San Francisco, USA. Han skriver så här.

Även webbsidan MXp beskriver andra perspektiv från den muslimska världen om judar och Israel.

http://www.youtube.com/watch?v=ZGa2_8tgsKw&eurl

Detta om hur svenska muslimer betraktar Israel, kontra hur muslimska flyktingar från muslimska länder betraktar Israel, kontra hur israeliska muslimer betraktar Israel.

Hur kan det vara att just i Sverige är uppfattningarna så totalt annorlunda?

Kan det vara på grund av vår förkärlek för politisk korrekthet, oavsett vad det kostar oss som samhälle?

En TV-rapport bland många andra som ställer intressanta frågor kan ses här.

http://www.youtube.com/watch?v=wRnP-XzB_U0

Alldeles oavsett man hör hemma på den politiska vänsterkanten eller högerkanten eller någonstans mittemellan, ställer dessa tre betraktelser onekligen intressanta frågor.

Den kanske viktigaste frågan är hur det kommer sig att den svenska vänstern inte vill ta kraftigt och offentligt avstånd från de extremistiska islamistiska krafterna som går i samma demonstrationståg som deras ledare. Tvärt om, Lars Ohly till och med bär på en halsduk där hela Israel är utraderad och ett islamistiskt Palestina finns i dess ställe. Helt i linje med vad Muhammad Omar öppet förespråkar.


En svensk partiledare bär en halsduk där hela Israel har raderats och ersatts av ett islamistiskt Palestina. Demokrati i Sverige 2009 ser verkligen annorlunda ut.

Om svensk inrikessäkerhet inte ska fortsätta dikteras från medeltidens Khaiber och svensk utrikespolitik inte ska fortsätta dikteras av Ilmar Reepalu i Rosengård istället för Carl Bildt i Rosenbad, är det hög tid att politikerna, medierna, poliserna, skolorna – ja samhället i stort – tar sig en allvarlig funderare över vart Sverige är på väg.

Mot demokrati, eller mot demokratins undergång.

SvD, BT, KB

Hur länge är en flykting en flykting?

För ett par dagar sedan avslöjades att ett antal flyktingar räddades från Jemen där de under många år utstått trakassarier, hot och mord.

Tio flyktingar flögs i största hemlighet ut från Jemen och togs emot i sitt nya land.

Flyktingarna är judar. Med dessa tio judar borta ur Jemen finns nu endast 280 judar kvar i landet.

Jemen, varifrån de flydde, är strängt muslimskt. Israel, dit flyktingarna fördes, är övervägande judiskt med en stor minoritet (21%) bestående av muslimer, kristna och bahaiister.

I Israel togs flyktingarna emot som nya medborgare, judar i ett majoritet-judiskt land.

För sex decennier sedan flydde många palestinska araber från en krigszon i det som idag är Västbanken, Gazaremsan och Israel. De flydde till följd av det krig som de arabiska grannstaterna började. Dessa flyktingar flydde till arabiska grannländer som i stort sett var etniskt rensade från judar. Sex decennier senare är dessa människor fortfarande flyktingar – trots att de lever i arabiska länder, har samma religion och talar samma språk.

I Israel finns inga flyktingar. I arabvärlden finns fortfarande flyktingar. Arabiska flyktingar skapade ur ett panarabiskt krig.

Fast det är egentligen inte riktigt sant. Det finns visst flyktingar i Israel.

Muslimska flyktingar från arabiska massakrer mot svarta muslimer i Darfur. Flyktingarna flyr genom det muslimska Sudan och det muslimska Egypten för att söka sin tillflykt i det enda landet där de vet att de är i säkerhet.

Det judiska Israel.

Judiska flyktingar bortjagade från Jemen blir medborgare i Israel, och israelerna betalar integrationskostnaden.

Araber som blir flyktingar till följd av ett arabiskt krig förblir flyktingar mer än 60 år senare, och omvärlden betalar kostnaden via UNRWA för att de inte ska integreras någonstans.

Människoovärdigt så det förslår.

Men här i Sverige riktas ingen uppmärksamhet mot det faktum att judar hotas till livet i arabvärlden just för att de är judar.

Istället är man fullt upptagen med att förhindra judar från att spela tennis i Davis Cupturneringen.

YNet, JPost , AoL, Refugees, Haaretz, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, Dagbladet, Sydsvenskan, Sydsvenskan, Sydsvenskan, Sydsvenskan, Dagen, VG, DN, DN, AB, HD, HD, Barometern, KB, KB, KB, YA, YA, YA, YA, TA, TA

Det färggranna Israel

Israel är ett färggrant land, i all synnerhet när man tittar på befolkningen.

Solbrända sabras (infödda israeler) som tycks leva hela sommaren på stranden, svalt ljushyade nya immigranter från Ryssland och Europa, svarta judar av etiopisk härkomst, mörkbruna Bnei israel-judar från södra Indien – färgpaletten är verkligen bred och alla samsas i ett samhälle som står under starkt existensiellt tryck utifrån med sju krig på 60 år, och inifrån med ekonomiska bekymmer orsakade av en oproportionerligt stor försvarsbudget.

Mångfald i generna
Jag föddes i Indien. Mina föräldrar tillhörde de hundratusentals judar som fördrevs från arabvärlden under förra seklet. Min far föddes i Calcutta i Indien, hans föräldrar kom från Baghdad i Irak. Min mor föddes i Teheran i Iran, hennes mamma i Jerusalem men hennes pappa och hans familj i Basra, i Irak. Min fru föddes i en judisk familj i Sverige: hennes mamma räddades till Sverige från Polen och diverse koncentrationsläger av de vita bussarna efter Andra världskriget. Min frus far föddes i Sverige men hans föräldrar kom från Vitryssland. Våra två äldsta barn föddes i Israel, våra två yngsta i Sverige.

Denna personliga mångfald återspeglas i och återspeglar landet Israel och den judiska nationen. Min familjs påtvingade flykt från Irak och Iran efter seklers boende i dessa länder är typisk för det öde som har drabbat de allra flesta individer i Israel och själva landet under hela dess historia.

Arabiska terrorattacker mot civila judar
Krig och hot tycks alltid bubbla under ytan i Israel. Nyligen utfördes inte mindre än tre arabiska terrorattacker mot civila judar i huvudstaden Jerusalem under kort tid, med många dödsfall. Det finns en strid ström av afrikanska muslimska asylsökande från Darfur som ständigt blir skjutna i ryggen av egyptiska muslimska gränsvakter när de försöker fly undan likaledes muslimska pogromer till världens enda judiska land. Samma egyptiska gränsvakter som lyckas skjuta dessa asylsökanden har aldrig under 30 år lyckats arrestera eller döda en enda terrorist som smugglat in vapen och bomber från Egypten till Gaza för bruk mot civila judar i Israel. Trots detta ständiga tryck utifrån och inifrån, sker i Israel dagligen ett mirakel som det lugna Sverige, med närmare 300 år utan krig, fullständigt misslyckats med: framgångsrik integration.

Framgångsrik integration
En betraktelse av livet på stranden i Tel Aviv vilken sommardag som helst visar på skillnaden: småbarn och tonårsbarn med olika bakgrund och hudfärg som tillsammans njuter av solen, sanden och havet. Ryska invandrare, etiopiska immigranter, infödda israeler, muslimska flyktingar från Darfur – de pratar alla hebreiska och på frågan hur de identifierar sig själva svarar de i mun på varandra ”israel och jude”. De mest märkliga är flyktingarna från Darfur – det tål att upprepas att de utstår rån, våldtäkt och mord i det muslimska Egypten när de flyr hemlandet, och söker därför sin tillflykt i världens enda judiska land, Israel. De anser alla att det är värt riskerna. Det känns lite märkligt att höra att de inte vill stanna i Egypten eller åka till något annat muslimskt land, endast till det judiska Israel, i väntan på att kunna åka tillbaka hem. Här behandlas man väl, säger de.

Skillnaden gentemot hemma i Sverige där segregationen tycks vara starkt befäst är markant. I Israel spelar hudfärg eller ursprungsland ingen roll. Skillnaderna anses berikande för landet. Man kan inte låta bli att undra hur det kommer sig att vi misslyckas så totalt med integration i det socialt-liberala Sverige.

Israel, ett land under konstant hot från en aggressiv omgivning, lyckas integrera en ständig ström av nya immigranter.

Sverige har mycket att lära av Israel, inte minst på den oerhört viktiga integrationsfronten.