A noble cause?

So the Nobel Awards for 2009 have come and gone.

US Nobel Peace Prize laureate Barack Hussein Obama – who was nominated for the prize within mere days of taking up office – arrived in Oslo, accepted the award and promptly left.

Obama said that “the instruments of war do have a role to play in preserving the peace”. That’s when the US itself is involved. However, it appears not to be a consideration he extends to America’s staunchest ally, Israel.

President Obama, whose very entitlement to the US presidency has been called into question owing to uncertainty over his country of birth, has come in for fierce criticism for accepting the Peace Prize when he has not actually contributed to peace.

Swedish journalist and commentator Per Gudmundson said on Swedish TV that President Obama makes as fitting a Peace Prize laureate as Yasser Arafat did – both have done equally little to advance the cause of peace, albeit in entirely different spheres. Arafat through decades of terrorist attacks on civilian Jews in Israel and around the world, Obama though ongoing and heightened military commitments in Iraq and Afghanistan respectively.

Here’s the speech Nobel Peace Prize Laureate Barack Hussein Obama should have made in Oslo:


Dear friends of peace,

I am humbled by your gesture and vow to act in the spirit in which this signal honour was bestowed on me. If there is one lesson recent history has taught us, it is that of Northern Ireland. Decades of violence ended when funding for weapons and training dried up. As a result of international determination to strangle the supply of armaments to hate-mongers and violent terror groups, guns have been replaced by conference tables and very real progress has been made towards genuine, lasting peace. Friendship requires trust, and trust is based on mutual recognition of the other’s concerns and rights.

It is this same approach that I will apply now that I am in receipt of this, the greatest honour I have ever received. I have admittedly done nothing whatsoever to deserve it, yet, but I promise to live up to your expectations and to deliver on those expectations.

Here’s how I will do it: in Afghanistan and Iraq I will use military means to fight the hate-mongers and violent terror groups to a standstill. I will use the money from my Award to set up foundations for education so that future generations in these two war-torn countries see a different reality, a better future. I will above all else do absolutely everything it takes to proactively battle the supply of arms to these two fractured societies.

It is this very same approach I will adopt in that other Middle East hot-spot, the one that for so many decades has pitched the 50-odd Arab and Muslim states against the world’s sole Jewish nation, Israel. To paraphrase a former US President, read my lips: there will be an absolute stop to the supply of weapons to hate-mongers and violent terror groups. When the ability to perpetrate violence has been removed from the equation, the relevant sides will sit down and negotiate a solution. A solution that is a compromise. Because only a mutually agreed compromise will once and for all put an end to this conflict. A conflict that the community of nations has deliberately maintained as a running sore over a number of decades for reasons of political expediency.

Political expediency is at an end. From today the focus is on the human being. Whether Christian in Bethlehem, Muslim in Ramallah, Baha’i in Haifa or Jew in Jerusalem – the Nobel Peace Prize is going to sow the seeds for an approach that brings equal dignity to human beings across this conflict-ridden region.

Human dignity. For everyone. That means an end to Palestinian Arabs living in squalid refugee camps. It means full citizenship, and compensation, for all displaced peoples, both Arab Muslims and Arab Christians, as well as Jews from Arab lands. It means an absolute – and resolutely enforced – ban on arms shipments to all groups engaged in violence, as well as the financing of such groups by any means whatsoever. It means an unequivocal refusal to countenance a nuclear-armed Iran. That will not happen, for the simple reason that the Iranian regime has clearly announced it intends to erase a fellow member of the UN family, Israel, off the map. The UN is not Mafia family which countenances the rubbing out of other family members. It is supposed to be a family of tolerant nations that enshrine mutual respect. If this kind of family is not to your taste, you’re welcome to leave.

And it means, finally, the immediate and absolute ban on all further state-sponsored interference in the affairs of other sovereign nations. This means – and I spell it out very clearly – the total and absolute cessation of government funding of subversion within Israel. The Israelis and their Arab neighbours, including the Palestinians, need to have sufficient peace of mind to work out their differences without outside interference. I am absolutely convinced that without the interference and active subversion of nations such as Sweden via a plethora of “NGOs” – activities that only serve to preserve and extend the atmosphere of mutual distrust and conflict – the Israelis and their Arab neighbours will come to an agreement that meets the widest possible consensus. Not everybody will be satisfied, but the majority will – on all sides.

However, that requires an end to subversion through the use of state-funded organisations that really serve as the extended arm of various nations’ covert foreign policy aims.

That has got to stop. No more covert interference from outside.

While I am here in Oslo, allow me therefore to spell it out clearly for your Swedish neighbours: no more use of Swedish tax revenues to fund disparate organisations such as SIDA, Diakonia, Palestinagruppen, Palmecentret, the Swedish Church and their obsessive meddling in the Middle East. Swedish foreign policy should be conducted openly and transparently through its Foreign Minister. Sweden’s Foreign Minister Carl Bildt has used his time and energy and his nation’s considerable resources to try and persuade the entire EU to push through the division of Jerusalem. Some observers may find it remarkable that the EU would actively support partition in one city while celebrating the 20th anniversary of reunification in another city, Berlin.

However, while the drive to partition Jerusalem may be cheered in certain quarters and abhorred in others, it is nonetheless the openly declared policy of Sweden, through its Foreign Ministry, and as such perfectly legitimate. It is a policy that can be contested in many forums, and doubtless will. What is not legitimate, however, is for the Swedish Foreign Ministry to extend its reach under the table by employing a web of subversive organisations, providing massive government funding for the execution of an invisible policy. To give one single example, Sweden’s extremist Palestinagruppen, with membership totalling just 800 or so members, gets government grants totalling in the region of 5.5 million US dollars, which it uses to fund anti-Israel operations both in Sweden and in Israel. Sweden is of course far from the only country engaged in this subversion. Many European and other countries pursue an active strategy of parallel yet invisible foreign policy via various NGOs.

This will stop.

Today I received the Nobel Peace Prize, for which I offer my heartfelt thanks. It is an award that brings with it serious obligations. I intend to live up to the obligations that came with this award – I will promote peace. Robustly.

Because sometimes, promoting peace requires going to war.

If you are engaged in subverting peace, I put you on notice.

I am Nobel Peace Prize Laureate Barack Hussein Obama, and I am prepared to go to war to ensure peace. Because the instruments of war have a very real role to play in preserving the peace.

I will go to war to preserve peace because I hold human dignity dear.

Thank you for you attention.

Barack Hussein Obama


NGO Monitor: Promoting Israel's isolation
NGO Monitor: Lawfare
Gerald Steinberg: European Funding
Barbara Sofer: Letter to the Swedish Foreign Minister
Manfred Gerstenfeld: Behind the Humanitarian Mask
Jerusalem Post: Raising funds for Hamas on US campuses
JCPA/Dore Gold: Europe Seeks to Divide Jerusalem
IPT: Radical Movement's Leader Forecasts America's Demise
Honest Reporting: UNRWA Perpetuating the Misery
Spectator/Melanie Phillips: An Inconvenient Truth
Spectator/Melanie Phillips: Spot the Difference
Daniel Pipes: Sheikh Obama and his Two Wars
GLORIA/Barry Rubin: Radical Islamism
Isi Leibler: Candidly Speaking: Europe Has Forsaken Israel
Israel National News: Sweden's Radical Anti-Israel Programme
Ilya Meyer: The Swedish Foreign Minister's Crusade Against Israel
Ilya Meyer: EU Buys Swedish Votes

Ekonomin blomstrar

Alltså inte för dig om du är svensk skattebetalare och ser såväl arbetstillfällen som besparingar försvinna i spåret av den ekonomiska krisen.

Men definitivt om du tillhör Diakonia och den stora gruppen av andra ”hjälporganisationer” eller ”biståndsorganer” vars enda uppgift är att delegitimisera Israel.

För dem finns inga dåliga tider. Förra året kom det oberoende researchorganet NGO Monitor ut med en rapport med titeln ”NGO Lawfare – Exploitation of Courts in the Arab-Israeli Conflict” (ungefär ”De Frivilliga Organisationernas Krigsföring via Domstol – Missbruk av Rättssystemet i den Arabisk-Israeliska Konflikten”).

Rapporten är lång – och den behövde vara det eftersom listan av dessa NGOs medvetna missbruk of donerade medel samt missbruk av rättsystemet är notorisk.

I augusti 2009 kom ytterligare en rapport, denna gång en fördjupad analys av svenska Diakonias uppvigling mot den judiska staten.

Det som gör dessa analyser intressant är den klarhet de bringar i hur såväl statliga (dvs svenska skattemedel) som halvstatliga och privat donerade medel används målmedvetet för ett enda ändamål: att svartmåla Israel.

Det senaste i raden av dessa flagranta missbruk av medel för demonisering av den judiska staten är det dagsfärska försöket av palestinska ”biståndsorganisationen” Al-Mezan att få den israeliska försvarsministern och tidigare premiärministern Ehud Barak arresterad vid sitt besök i Storbritannien. Bland de största biståndsgivare till Al-Mezan återfinns Sverige på statsnivå, svenska Diakonia samt Europeiska Kommissionen.

Våra pengar för hela slanten, med andra ord.

Pengar som inte går till att trycka nya skolböcker i Gaza och på Västbanken där Israel återfinns på kartan. Pengar som inte går till att trycka skolböcker där antisemitism inte längre är ett grundämne. Pengar som inte går till att bygga upp ett rättsväsende som garanterar samma grundlagsrättigheter för kvinnor, politiska oliktänkande, olika religioner, människor med annan hudfärg eller alternativ sexuell läggning.

Pengar som inte går till att få den ende juden i Gaza, den i tre år kidnappade killen Gilad Schalit, frisläppt ur sin olagliga fångenskap hos Hamas. Pengar som inte går till att tvinga Hamas att leva upp till de mest minimala anständighetskraven och tillåta Röda korset, EU, pojkens familj, en advokat, att besöka pojken. Han var tonåring när han kidnappades.

Pengarna – dina pengar – används istället till att gång efter annan störa alla aspekter av den israeliska statens liv. Till att förhindra israeler och palestinier från att leva ett normalt liv. Till att förhindra en tillräckligt lång period av lugn för att tillåta israeler och palestinier att bygga upp någon form att tillit eller dialog. Palestinierna ska ständigt bekräftas i sina mest bisarra, kompromisslösa och radikala krav, israeler ska ständigt bekräftas i sin väsande misstanke att inte bara arabvärlden utan stora delar av omvärlden arbetar emot dem.

Med obegränsade resurser förs än det ena, än det andra, ”mål” upp i rätten. Allt för att förhindra normalitet och förstöra lugn. Inga resurser läggs på att skapa, enbart på att förstöra. Det är viktigare för Diakonia och de andra organisationerna att förstöra det israeliska samhället än att bygga det palestinska.

Läs rapporterna. Och när ni har gjort det, ta lite tid och gå till nedanstående hemsida och titta på den korta – blott två minuter långa – filmen nedan.

Filmen visar hur lätt det är att våra pengar – dina och mina skattepengar – missbrukas av internationella organisationer under alla sorters förevändningar. Den här gången är det en israelisk läkare som nästan miste livet i en palestinsk raketattack från Gaza, men vars vittnesmål inte togs upp i den nästan 600 sidor långa Goldstonerapporten om kriget tidigare i år i södra Israel och Gaza. Rapportens klart och i förväg uttalade uppgift var att fördöma Israel. Det var redan på förhand bestämt att den israeliska läkaren – många av vars patienter var arabiska kvinnor från Gaza – inte skulle få komma till tals.

Två minuter lång film om israeliskt vittnesmål som ströks från Goldstonerapporten.

Så funkar det när dina pengar och mina kapas.

Det är ingen idé att sitta och nicka instämmande när du läser dessa rader.

Gör något. Skriv till Statsministern. Och till Utrikesministern.

Men framför allt, skriv dagligen till varenda tidning i Sverige.

Ett problem – eller ett brott – blir bara uppmärksammat om det blir uppmärksammat.

Uppmärksamma det då. Ja, just du.

NGO Monitor Lawfare Report, NGO Diakonia Report, Gloria, Svensk Israel-Information, FiM, FiM2, FiM3, Israel i Sverige, MxP, JPost, Ilya Meyer om Diakonia, om Diakonia igen, Diakonia, Ilya Meyer om Bistånd, Ilya Meyer om FN, om UNRWA, om skillnaden mellan UNRWA och UNHCR, om FN/2, om FN och mänskliga rättigheter, om selektiv tystnad,

In Sweden, silence is golden – literally

Just ask Swedish Foreign Minister Carl Bildt

The gold is in the form of Swedish tax revenues paid dutifully by hard-working Swedes lucky enough to still have a job.

That gold is used by the Swedish government. Not for the Swedish population but for the Palestinian Arab population. 700 million kronor per annum, and increasing year on year. As can be seen from the pictures in the following articles, the Gaza Palestinians don’t exactly seem to be in any danger of under-nourishment…

Silence is golden according to Swedish Foreign Minister Carl Bildt, the government official who insists his country’s ambassador to Israel must refrain from expressing an opinion on virulent anti-Semitic accusations in Swedish left-wing tabloid Aftonbladet. Accusations intended as a blood-libel against all Jews and Israelis everywhere.

Silence is so golden according to Carl Bildt that despite the millions that he takes from Swedish citizens to give to Palestinian Arabs, he deliberately chooses not to condition these payments on the Palestinians’ release of the only Jew in the otherwise ethnically cleansed Gaza Strip: the young Gilad Schalit who was kidnapped by Palestinian government party Hamas 1200 days ago and since then not allowed contacts with his family, legal representation or the Red Cross – or indeed even granted the privilege of seeing sunlight.

Carl Bildt firmly believes in silence. He maintains total silence on the issue of the Jewish hostage Gilad Schalit, while at the same time plundering Swedish state coffers to support the Palestinians in Gaza.

Carl Bildt firmly believes in silence. He insists that his ambassadors remain silent in the face of raw anti-Semitism.

Carl Bildt firmly believes in silence. That’s why there is no Foreign Ministry investigation into the link between the increasing Swedish funding of Palestinian Arabs and the corresponding increase in Palestinian Arabs disappearing from life-supporting dialysis sessions, only for them to turn up instead abroad where they purchase organs from cash-strapped donors and have them transplanted into their own bodies before returning to the West Bank.

Is the Swedish Foreign Minister thus suffering from an inability to see, as well as his documented inability to speak, hear, think and do elementary maths?

Ultimately we have to remember what the whole fuss is about: Swedish tabloid Aftonbladet published a story about organ trafficking that involved people in the US – but when it turned out that one of the people involved was a Jew, angled the entire article as a blatant anti-Semitic tirade.

In Sweden, anti-Semitism is not punishable. Nor is crass stupidity. Neither is gross incompetence in public office. But an ambassador who expresses her honest dismay over anti-Semitism while at the same time upholding Sweden’s proud tradition of freedom of expression and freedom of the press, is censured by the Swedish Foreign Minister. The same Foreign Minister who declines to say a word about the kidnapped Jew Gilad Schalit, held by Muslim Arab human traffickers in the Gaza Strip.

Israel’s Ambassador to Sweden Benny Dagan gave a resounding interview in Swedish daily Sydsvenskan, summarising his nation’s and his people’s view of the situation.

Rampant Swedish media distortion and the tacit and blatant anti-Semitism expressed in various Swedish governmental and quasi-governmental organisations can be charted with the utmost clarity in a report by NGO Monitor.

The results of media distortion and constant demonising of Jews and Israelis are felt in Sweden all the time – most recently yesterday in a soccer match involving Jewish youth club IF Hakoah, in which spectators raced onto the pitch during and after the match to beat up the Hakoah players for the crime of being Jewish. One problem, however: at this particular match, none of the Hakoah players were actually Jewish. Not that it mattered in a climate of hate fuelled by large swathes of the Swedish media and government silence.

So back to the infamous article in populist left-wing tabloid Aftonbladet. The article’s author Donald Boström freely admits that he has absolutely no evidence of any of his allegations but says it is up to Jews and Israelis to prove themselves innocent. An interesting twist – Jews are guilty until they prove themselves innocent. Now where have we heard that before? Democracy doesn't appear to be Boström’s or Aftonbladet’s strongest suit.

Much of the material in Boström’s article came from a book he published in 2001, “Inshallah” (the title is something of a giveaway, you can probably already see where this is going), which was jointly financed by the Swedish Foreign Ministry and various other government-backed organisations. Here in fact is what Boström writes in the acknowledgements section (comments in brackets are my explanations):

"Thanks to Diakonia [90% government-financed Christian aid organisation], Forum Syd [government-financed aid organisation], Graphics Industry Union, Stockholm Graphic Workers' Union [part of the Swedish Trade Union Confederation, co-owner of Aftonbladet], the Swedish Christian Study Center, the Brotherhood Movement [Christian branch of the Social Democratic Party], the Swedish Palestinian Solidarity Movement [partly government-financed], Trade union TCO and the Swedish Foreign Ministry for their financial donations."

It appears Foreign Minister Carl Bildt has every reason to be tight-lipped. There’s too much at stake if people start talking, writing or asking questions. Swedes might start demanding some of their tax money be spent on their welfare rather than on organ-harvesting for Palestinian Arabs.

And Israel, which sees Sweden spending huge amounts on Palestinians involved in organ trafficking and human trafficking, might start considering legal action.

That would put Sweden’s selective silence in jeopardy.


For additional perspective on the subject of selective treatment of Israel, read Professor Barry Rubin's blog: http://rubinreports.blogspot.com/2009/08/why-is-israel-demonized-while-real.html

With thanks to Dmitri Wasserman, Stockholm, for valuable supplementary material.

Haaretz, Barry Rubin, Vlad Tepes, Tundra Tabloids

Vadå politisk korrekthet? Vi är araber…

Palestinska myndighetens senaste bidrag till lösningen av Mellanösternkonflikten är att vägra erkänna Israel som det judiska hemlandet.

Detta samtidigt som Palestinska myndigheten har decimerat den kristna befolkningen på Västbanken – i Jesu födelsestad Betlehem har den kristna befolkningen via politiska påtryckningar, ekonomiska sanktioner, våldtäkt och mord minskats från ungefär 60 procent till ungefär 15 procent på 20 år.

Västbanken, en av pelarna i den tilltänka 23:e arabiska staten Palestina, ska bli utpräglat muslimskt är det tänkt. Från Gazaremsan har kristna araber jagats på flykt i ännu större antal – deras kyrkor bränns och prästerna mördas.

Samtidigt kan man konstatera att i hela Gazaremsan, den andra av pelarna i den tilltänkta 23:e arabiska staten Palestina, finns bara en enda jude. Och han är inte ens där frivilligt utan kidnappades från Israel för nästan tre år sedan av regeringspartiet Hamas och används som gisslan för att utverka ekonomiska och politiska vinster. Sådant som i alla andra sammanhang brukar kallas för slaveri alternativt människohandel, vilka är strängt förbjudna enligt internationell lag.

Segregering och etnisk rensning är därmed inte bara konstaterat i den tilltänkta 23:e arabiska staten Palestina, utan de är del av den officiella programförklaringen. Saudiarabien tillåter inga andra religioner än islam inom landets gränser, ändå betraktas Saudiarabien som tillräckligt rumsren för att få lägga fram en ”fredsplan” som går ut på att Israel dels inte får kännetecknas som judiskt land och dels tvingas acceptera oförsvarbara gränser.

Enda anledning till att det inte finns gränser mellan Israel och alla dess grannländer är arabvärldens konstanta vägran att acceptera ett judiskt land någonstans i Mellanöstern. Israel är judarnas religiösa, etniska, politiska och geografiska hemvist men arabländerna, som gör islam till statsreligion, accepterar inte Israel som ett land som kännetecknar sig själv som judiskt.


En intressant diskussion om sionism och hur den islamiska världen avfärdar både judendom och sionism. 1 m 30 sek in i sändningen nämner man specifikt Sverige och årets Davis Cup Tennisturnering i Malmö.

Det är så rasism får fotfäste och växer – genom officiell statsuppmuntrad selektivitet och olika behandling av människor på grund av deras religion och etnicitet. De enda länderna i världen idag där rasism är officiell statspolicy återfinns i de arabiska länderna. Motorn bakom denna statsrasism är en vantolkning och bokstavlig implementering av islam. Lika tråkigt som det är sant. Problemet är att i brist på alternativa muslimska röster som klart och tydligt säger ifrån, riskerar alla muslimer att dras över en kam – och bli betraktade som rasister. På grund av uteblivna alternativa röster i den arabiska och bredare muslimska världen, uppfattas alla muslimer världen över som rasister.

Palestinska myndigheten vägrar att acceptera Israel som ett judiskt land samtidigt som det tilltänkta arabiska Palestina blir etniskt rensat på alla andra religioner. Samtidigt ses alltmer Durban II-konferensen som ytterligare ett antisemitiskt påhopp från en muslimsk värld som visar total uppslutning bakom det rasistiska anfallet mot den judiska staten. Anfallet leds av Iran, vars regim upprepade gånger sagt att man ämnar sudda ut Israel från kartan eftersom den judiska staten är en cancer i världssamfundets kropp.

Därför växer nu listan på länder som drar sig ur Durban II. Vissa länder drar sig ur helt, andra som Sverige visar sitt missnöje genom att skicka representanter på lägre nivå.

Det konstiga i sammanhanget är att framstående organisationer som säger sig arbeta för mänskliga rättigheter, såsom Diakonia, Svenska Kyrkan och Röda Korset, och som livligt förespråkar bojkott av judiska/israeliska varor/idrott/politiker, är helt tysta nu. De kräver ingen bojkott mot vare sig den Palestinska myndigheten på grund av dess uttalade rasism, eller Iran med anledning av dess uttalade mål att förinta den judiska staten Israel. Samtidigt som både Palestinska myndigheten och Iran stolt betecknar sig själva som muslimska länder.

Politisk inkorrekthet inte bara frodas hos den muslimska världens vägrarfront – den får sin näring i bland annat de svenska hjälporganisationernas underdåniga attityd och deras fullständiga ovilja att behandla alla lika.

Det som tills nyligen brukade kallas för institutionaliserad rasism – innan politisk inkorrekthet upphöjdes till statsreligion i Sverige.

Svenska tidningsartiklar i ämnet:
GP, SvD, DN, Yle,

Engelskspråkiga tidningsartiklar i ämnet:
VOA, Haaretz1, Haaretz2, Haaretz3, Google, JPost1, JPost2, JPost3,

Bloggar i ämnet:
CarlBildt, Sydsvenskan, Leman, Svansbo, IsraelISverige,

Segregering, selektiv behandling, rasism – och tystnad

När det gäller Mellanöstern, islamism och terrorism kan man vare sig dokumentera vad som sker eller analysera det utan att ingående behandla ämnen som segregering, selektiv behandling och rasism.

Mellanösternkonflikten bygger på segregering, selektiv behandling och rasism – både de palestinska araberna och de övriga arabländerna och i stort sett hela den muslimska världen vägrar acceptera en judisk närvaro i judarnas religiösa, etniska, politiska och fysiska hemvist – Israel. De vägrar acceptera Israel som ett judiskt land trots att de själva definierar sig själva som muslimska länder och lagstiftar mot andra religioner.

Det här är länder där det ofta är olagligt och alltid livsfarligt att tillhöra en annan religion än den statskontrollerade grenen av islam – fråga Egyptens kopter, Betlehems kristna, Pakistans Ahmadiyamuslimer, Irans Bahaianhängare, Gazaremsans judar (det finns inga, området är etniskt rensat från judar förutom en ung kille, Gilad Schalit, som kidnappades från Israel och har hållits som gisslan i 1050 dagar). Saudiarabien bygger enorma moskéer i England, Italien, USA – men vägrar tillåta kristna att bygga kyrkor i Saudiarabien. Införseln av bibeln till Saudiarabien är olaglig och kan beivras med halshuggning. Och så rullar det på i stora delar av den muslimska världen.

Som sagt, segregering, selektiv behandling och rasism – de centrala pelarna som alltjämt bär upp Mellanösternkonflikten och som exporteras mycket framgångsrikt.

Lite hårt draget kan man säga att välrenommerade organisationer som vi svenskar donerar enorma summor pengar till – såsom Diakonia, Svenska Kyrkan och Röda Korset – är verksamma där de visserligen behövs, men aldrig i områden eller länder där de verkligen behövs. Som till exempel i stora delar av den muslimska världen. Och är de verksamma där karakteriseras deras närvaro av underdånig tystnad, parallellt med högljudd kritik av världens enda judiska land, Israel – ett judiskt land där ungefär 25 procent av befolkningen tillhör andra religioner än judendom, främst islam och kristendom. En fungerade demokrati där integration och samexistens är de främsta ledorden, även om man inte alltid lyckas, mycket beroende på det existentiella trycket utifrån..

Diakonia, Svenska Kyrkan och Röda Korset är heller inte verksamma där fundamentalism, våld, segregering, selektiv behandling och rasism frodas. Där myndigheterna tycks ha totalt gett upp, där grundläggande samhällsnyttiga tjänster undanhålls minoritetsbefolkningen, där utanförskap och extremism växer sig starka och där närsamhället håller på att kollapsa i ett träsk av hopplöshet, fullständigt avsaknad av integration och konkretiserad selektiv behandling av minoriteter.

Det vill säga Rosengård. Malmö. Sverige. År 2009. Nu är måttet rågat, brandkåren vägrar att släcka bränder i det segregerade svenska Rosengård av risk för ytterligare attacker, stenkastning och andra faror som de utsätts för i sin arbetsutövning – ett bemötande de inte behöver utstå någon annanstans i Sverige.

Organisationer som svenska Diakonia, Svenska Kyrkan och Röda Korset refererar ibland till Israel i termer som tangerar ”etnisk rensning”, ”segregering”, ”selektiv behandling” och ”rasism”, men i det ”etniskt rensade” Israel växer den muslimska befolkningen snabbare än den judiska. Och till ”apartheidstaten Israel” söker sig både svarta muslimer från Sudan och palestinsk-arabiska muslimer och kristna. De förra på grund av att inget muslimskt land vill ta emot dem, och de sistnämnda på grund av att de är homosexuella – ett brott som bestraffas med döden i Gaza och på Västbanken. Israel tar emot dessa asylsökande.

Det verkar som om det finns mycket att göra för att motarbeta segregering, selektiv behandling och rasism.

Dock inte i Israel – men väl här hemma i Sverige.

Hittills har Diakonia, Svenska Kyrkan och Röda Korset intagit en märklig tystnad om oförrätterna här på hemmafronten. Hoppas att de läser detta och sätter in nödvändiga åtgärder där de verkligen behövs. I Malmö. De kan agera tämligen riskfritt där. I Sverige, precis som i Israel, får de arbeta ostört. Ett arv av demokrati.

Organisationerna kanske kan åstadkomma verkliga förbättringar. De behövs.

Om segregering, selektiv behandling och rasism i Rosengård, april 2009:
Syd, City, Nyheter24, Kvp, SVT, SR P1/Nordic Dervish, Efterdiskussion om P1-programmet,

Relaterat, om rasism/Durban II:
Syd, Axess, FiM, IsraelISverige, SapereAude, Gilboa, Boccara, MXp1, MXp2, MXp3, MXp4, Erixon,

Från denna blogg, om Malmö/integration/segregation/rasism:
Ilyameyer1, IM2, IM3, IM4, IM5, IM6, IM7, IM8, IM9, IM10, IM11,

”Allt som behövs för att ondskan ska triumfera är de godas tystnad”

Edmund Burke visste vad han skrev.

Tystnaden hos våra främsta "förkämpar för mänskliga rättigheter" är påfallande öronbedövande.

Röda Korset, Diakonia, Svenska Kyrkan, TT, UNHRC, UNRWA och resten av FN, Amnesty International, svenska regeringen…

Ta Röda Korsbrevet som publicerades tidigare idag på denna blogg (se nedan) och ändra lite detaljer och vips kan brevet tyvärr lika gärna skickas till många fler mottagare.

Brevet kunde lika gärna adresseras till Svenska Kyrkan, som donerar enorma mängder pengar till området som styrs av Hamas- och Fatahterrorister – utan att kräva en motprestation i form av de mest fundamentala mänskliga rättigheterna för den olagligt kidnappade och fångna Gilad Schalit eller ett slut på de ständiga terrorattackerna. Återigen pengar som svenska medborgare frivilligt donerar i tron att man hjälper en organisation som betraktar alla människor som lika värda. Dina pengar, med andra ord. Pengar som enbart spenderas på araber under det arabiska kriget mot judarna, men som aldrig spenderas på de judiska offren för arabernas krigsföring, såsom judiska småbarn som har ett skriande behov av skyddsrum i sina dagis och skolor på grund av de ständiga palestinsk-arabiska terrorattackerna. Selektivitet år 2009.

Brevet kunde också lika gärna adresseras till Diakonia, som är ännu mer aktiv i området. Diakonia organiserar till och med mänskliga sköldar – för palestinska terrorister på Västbanken (organisationen kommer inte längre lika lätt in i Gazaområdet). Men Diakonia har aldrig betalat för att mänskliga sköldar skulle skickas till den israeliska staden Sderot, som bombarderats av upp till 100 Hamasmissiler om dagen under åtta långa år. Selektivitet lämnar verkligen en bitter eftersmak.

Brevet kunde också lika gärna adresseras till UNHRC, FNs speciella organ för de mänskliga rättigheterna. Men det är nog ingen bra idé, där är man istället allt för upptagen med den nära förestående ”Durban II”-konferensen, ett antisemitiskt spektakel iscensatt och understött av FNs muslimska länder, ett sällan skådat tillfälle att brännmärka världens enda judiska land samtidigt som samma muslimska länder rullar ut röda mattan för den internationellt efterlyste massmördaren tillika Sudans starke man Omar al-Bashir.

Brevet bör absolut även adresseras till TT. Om TTs ökända Israelhat och vinklade rapportering kan man skriva spaltkilometer. Här en alldeles färsk artikel från den välrenommerade bloggen FiM (Fred i Mellanöstern). Besök FiMs webbsida varje dag om du är intresserad av ärlig fakta.

Naturligtvis bör brevet också omformuleras och skickas till den svenska regeringen. Sverige är de palestinska arabernas största per capita bidragsgivare i världen. Vi tar från våra fickor även mitt under den svåraste ekonomiska krisen i mannaminne och ger – utan att bli tillfrågade, för det går automatiskt via våra skatter – till regimledare som har gjort terrorism till en livsåskådning.

Vi kräver inga motprestationer från bidragsmottagarna. Som till exempel efterlevande av fundamentala mänskliga rättigheter – ett slut på hedersmord på arabiska kvinnor, ett slut på terror mot civila judar, ett slut på den dagliga och öppna antisemitiska propagandan i palestinska tidningar/skolor/TV, frigivning för en olagligt bortrövad jude.

Vi bara ger.

Dags att sluta ge.

Svenska Magen David Adom har postgiro 765455-1. De pengarna används i sin helhet till välgörande ändamål.

Utan hänsyn till religion eller etnicitet.

Något för Röda Korset, Svenska Kyrkan, Amnesty International, Diakonia et al att fundera på.

Läs också:
Gloria, Birgitta Ohlsson

Från denna blogg i samma ämne:
Ilyameyer1, 2, 3, 4, 5, 6

Om TTs partiskhet:
Ilyameyer7, 8, 9, 10, 11

Om Diakonia och Svenska Kyrkans undfallenhet:
Ilyameyer12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19

Läs detta om hur palestinsk-arabisk orubblighet fortsätter oförminskat - medan omvärlden fortsätter att betala:
MXp

… och förödelsen bara fortsätter…

De civila förlusterna från militärens framfart bara fortsätter.

Dussintals FN-anställda och deras släktingar tillbringade en skrämmande natt tillsammans medan bomber och missiler regnade ner på ett område som utlysts som en ”fridlyst zon för civila”, enligt en intern FN-rapport.

Rapporten klargör att missilerna dödade nio civila och att de avfyrades av de överlägsna militära styrkorna. Militären förnekar anklagelsen och upprepade regeringens försäkran att man inte siktar på civila flyktingar i sina försök att nå de beväpnade militanta som ofta gömmer sig bland civila.

Medan oro växer för de uppskattningsvis 250 000 civila i krigszonen uppger hälsoministeriet att minst 1140 civila – av vilka hela 248 yngre än 15 år – har skadats och tagits till lokala sjukhus.

Dödsantalet är än så länge svårt att uppskatta eftersom de civila har slutat transportera sina döda släktingar till sjukhusen på grund av arméns bombardemang och svarselden från de militanta.

Mest synd av allt är att knappt någon i Sverige har hört talas om detta, trots att det utspelas medan detta skrivs.

Anledningen är enkel: dessa förödande händelser utspelar sig på Sri Lanka.

Sri Lanka är inte i Mellanöstern. De civila som skadas är inte palestinska araber.

Och framför allt – den attackerande armén tillhör inte världens enda judiska nation.

Resultat: totalt ointresse från TT, Svenska kyrkan, Diakonia, Carl Bildt, Lars Ohly, Andreas Malm.

Inget i ovanstående fruktansvärda händelseförlopp kunde belastas judar eller israeler. Alltså fullständig tystnad.

Inga raskravaller i Malmö. Inget krav från Svenska kyrkans präster i Luleå att avbryta allt svenskt samröre med Sri Lanka. Ingen vältalig provokatör som i TVs Aktuellt påpekar att Sri Lankas förödelse har orsakats av en global konspiration vars tentakler styrs av sionister och amerikaner. Inga unga sabotörer som åker land och rike runt för att märka och förstöra frukt och grönsaker importerade från Sri Lanka. Inga uppmaningar från Socialdemokratiska riksdagskvinnor att bojkotta Sri Lanka. Inget krav på akademisk bojkott av studenter och lärare från Sri Lanka.

Och knappt ett enda ord i de svenska medierna.

Ett märkligt land vi lever i, inte sant? Ett förödande tyst land.

När det passar.

Arabvärlden börjar få nog av arabiskt våld och hyckleri

Arabvärldens vägar äro ofta outgrundliga och våldsamma. Men arabisk kritik mot våldsverkare som Hamas och Hizbollah växer sig starkare.

Så här skriver den arabiska nyhetskanalen Al Jazeera på www.Aljazeera.com 081228:
”Hur konstigt detta än låter sprängde sig en självmordsbombare i Mosul, Irak, mitt bland araber som demonstrerade mot Israels flygattacker i Gazaremsan. I självmordsdådet dödades en civil och 16 skadades. Enligt polisen kom självmordsbombaren på en cykel. Irak och regeringen i Bagdad har fördömt Israels attack mot Gaza.”

Och så här skriver den kända egyptiska journalisten Mona Eltahawy i den egyptiska engelskspråkiga tidningen Daily News http://www.thedailynewsegypt.com/article.aspx?ArticleID=18767:

”I söndags sprängde sig en man på en cykel mitt i en anti-israelisk demonstration i den irakiska staden Mosul. Den teknik som har legitimiserats och välsignats av präster i hela den arabiska världen som ett vapen mot Israel har gått fullständigt snett och användes mot araber som demonstrerade mot Israels bombardemang i Gaza.”

Hon skriver vidare: ”Detta fullständigt förvrängda och morbida kretslopp som fullbordades på Mosuls gator kan endast förstås genom att parafrasera Karl Marx - Israel är folkets opium.” ”Hur kan vi annars förklara den kollektiva minnesförlusten som vi såg nu i helgen i Mellanöstern?”

Hon syftade på terrororganisationen Hizbollahs ledare Hassan Nasrallahs kritik mot Egyptens tystnad under Hamas pågående krig mot Israel, samtidigt som ”generationer palestinska flyktingar hålls i Libanon i läger som inget annat är än fängelser”.

Vidare påminde hon den arabiska läsekretsen om att demonstranterna i Jordanien och Libanon har allt annat än rena samveten, då den jordanska regimen redan på 70-talet slaktade tiotusentals palestinska civila och militanta i kriget över herraväldet i Jordanien. Därifrån flydde tusentals till Libanon 1982 där de kristna Falangisterna dödade ett par tusen flyktingar i flyktinglägren Sabra och Shatila.

Och för att återknyta till 70- och 80-talets bristande arabiska ledarskap och cyniska manipulerande av människoliv till dagens tragiska händelser i Gaza och Södra israel, skriver Eltahawy: ”Det är svårt att kritisera palestinierna när så många ha dött under den gångna helgen, men deras Hamasledare är helt enkelt de senaste i en lång rad palestinska ledare som svikit dem … Var fanns vreden när två palestinska skolflickor dödades i Gaza när Hamasraketer avsedda för Israel felaktigt exploderade på avskjutningsrampen, blott en dag före Israels attack? … Gazas palestinier är lika mycket offer för Hamas som för Israel.”

Det som gör ovanstående så intressant är att det visst finns många röster i den arabiska världen som protesterar mot Hamas fortsatta våldföring på både den egna och grannlandet Israels civila. Dessa röster kommer från araber boende i Gaza och i andra länder.

Det som är ännu intressantare är det stora antal svenska ”analytiker” och ”experter” som Pierre Schori, Diakonia och Svenska kyrkan som väljer att ignorera arabiska röster som inte passar in i deras förutbestämda dagordning där israelhat står i främsta rummet.

Visst kan man länge ignorera folkets röst – Sovjet lyckades med det under flera decennier – men till syvende och sist vinner folkets vilja trots allt.

Och folkets vilja i Gaza och i Israel är fred, utveckling, utbildning, samarbete. En framtid helt enkelt.

Inte otillbörlig inblandning från fåtöljrevolutionärer som är beredda att offra hur många palestinska och israeliska liv som helst genom fortsatt stöd till Hamas, Hizbollah och andra terrororganisationer via svenska skattepengar utan minsta krav på reciprocitet.

Pierre Schori, Birger Schlaug, Mahmud Ahmedinejad, Joakim Wohlfeil, Kim Jong Il och alla ni andra: läs det som Mona Eltahawy skriver.

Tänk på de civila som lider i Gaza och Israel. Inte på era egna politiska ambitioner.

Diakonias politiska extremism

Tänk politisk extremism. Tänk religiös fanatism, diktatur, despotism, obeskrivligt våld och fullkomligt åsidosättande av ens de mest grundläggande mänskliga rättigheter.

Tänk Iran, Sudan, Tjetjenien, Saudiarabien, Afghanistan, Darfur, Jemen, Tibet.

Länder och områden som Diakonia inte engagerar sig i.

Tänk Zimbabwe, där diktatorn Robert Mugabe i flera år har slaktat sin egen befolkning och utarmat Afrikas bördigaste land i jakt på personlig makt. Där har Diakonia 7 partners.

Tänk ett ännu inte existerande land som vi i omvärlden gärna vill se grundat med fria och demokratiska rättigheter men där religiös och politisk extremism och antisemitisk indoktrinering är en del av samhällets grundvärderingar: tänk Palestina. Där kollaborerar Diakonia med 33 partners.

Det vänsterkristna Diakonia tycks vara mindre intresserade av kristna zimbabwier än muslimska araber. Något intresse av kristna araber har Diakonia uppenbarligen inte – Betlehems kristna befolkning har decimerats på några få år sedan Palestinska Myndigheten tog kontroll. Alltmedan Diakonia fortsatt pumpa in pengar till myndigheten men inte gjort sin röst hörd om den systematiska fördrivningen av kristna från Jesu födelsestad.

I demokratin Israel arbetar Diakonia intimt ihop med vänsterradikala organisationer som är fränt Israelkritiska. I diktatur-Palestina arbetar Diakonia intimt ihop med fanatiska organisationer som inte ens markerar landet Israel på kartan och där palestinska barn indoktrineras i antisemitiskt hat redan i förskoleåldern.

Den israeliska staden Sderot, vars civila har terroriserats av mer än 8000 palestinska raketer och där lekplatser för förskolebarn byggs inomhus av rädsla för raketer, nämns inte en enda gång. Ändå får palestinierna 13 % av Diakonias insamlade medel. Donerat av intet ont anande svenskar.

I Diakonias 60-sidiga årsberättelse nämns inte Taliban en enda gång. Terror nämns en gång – i samband med Paraguay. Därtill med reservation om ”påstådda terrorister”. Hos Diakonia är våldsbehandlingar utförda mot civila av fanatiker med extrem religiös och/eller politisk övertygelse inte terrorister.

Under enbart oktober i år medverkade Diakonia i 10 artiklar i de svenska medierna. 9 av dessa handlade om världens enda judiska land, Israel. En besatthet som gränsar till rasism.

Det är till denna organisation som donatorer i Sverige bidrar – med mångmiljonbelopp.

Sjuk besatthet är något man bör ha i åtanke innan man öppnar plånboken.

Brinnande antipati mot världens enda judiska stat.

Brinnande antipati mot världens enda judiska stat.
Förnekande av judarnas rättigheter i Mellanöstern.
Uppmuntran till indoktrinering och terrorism genom frikostigt medie- och penningstöd till militanta grupper.
Medveten vinkling av fakta och medvetna lögner om staten Israel.
En anmärkningsvärd tystnad när den judiska minoriteten i vårt eget land attackeras på öppen gata.
Fullständigt ointresse för mänskliga rättigheter i omvärlden.

Det här handlar inte om de globalt terrorstämplade Hamas, Hizbollah eller Taliban.

Det handlar om Svenska kyrkan och det nominellt kristna biståndsorganet Diakonia.

Två organisationer som ser det som sin heliga plikt att tvinga bort judar från deras historiska och nuvarande boplatser i Mellanöstern (först Jordanien, sedan Gazaremsan och nu Västbanken ska göras judenrein – vi minns fortfarande förra gången det ordet klingade i våra öron för inte så länge sedan).

Politisk drivkraft förklarar enögdheten
Ett utmärkt exempel på dessa organisationers politiskt drivna enögdhet är deras förhållande till Västbanken, ett område som FN först öronmärkte för palestinska judar men som sedan övertogs av palestinska araber. Västbanken ockuperades senare av Jordanien, och är sedan dess administrerat av Israel efter att området användes som plattform för krig mot Israel. Just nu avvaktar parterna en slutlig överenskommelse om Västbankens framtida status. Svenska kyrkan och Diakonia motsätter sig byggande av hus för judar på Västbanken. Däremot är de inte emot byggande av hus för araber: i bara en enda stad, Jerusalem, till exempel, har araberna olagligt byggt fler än 6000 hus enligt den opolitiske Jerusalem Center for Public Affairs. Svenska kyrkan och Diakonia driver ingen kampanj för att riva dessa hus. Judarnas anspråk erkänns inte, enbart arabernas krav beaktas. En måttstock för judar och ett annat för alla andra. Det låter bekant.

Helig plikt att stänga arbetstillfällen
Svenska kyrkan och Diakonia ser det som sin heliga plikt att stänga arbetstillfällen för palestinska araber bara man samtidigt lyckas sparka några israeliska judar från deras jobb – Diakonia tvingade nyligen svenska låsföretaget Assa-Abloy att flytta från industriområdet Barkan byggt på det omtvistade Västbanken och som var tillgänglig för både araber och judar. När företaget nu flyttar några kilometer västerut får palestinska araber ingen möjlighet att arbeta där – det är ju ett annat land enligt Svenska kyrkans och Diakonias egna tolkning.

Hela vitsen med industriområdet Barkan var att ge alla en möjlighet att arbeta tillsammans, bli sams, umgås med varandra. Produktivt arbete, lika lön för alla, en hederlig inkomst brukar sällan uppmuntra till eller ens lämna utrymme för rasism, politisk extremism och benägenhet att utföra självmordsbombningar mot civila. Så var det tänkt. Så här skrev till exempel den framåttänkande liberale israeliske filantropen Stef Wertheimer: ”Dessa gemensamma industriområden kan markera en era då produktion, export, utbildning och en högre levnadsstandard kan ersätta terrorism och fattigdom.” Det bakåtsträvande Diakonia förstör förutsättningarna för samlevnad mellan israeler och palestinier.

Diakonia blundar över Darfur men spyr över Israel
Vilket i och för sig är ganska förståeligt – för hur skulle Diakonia överleva om araber och judar blev sams? Vem skulle då behöva Diakonia? Hela deras existensberättigande skulle slås i spillror – utan konflikt, inget behov av Diakonia, som enbart fokuserar på konflikten i detta smala landområde, utan minsta intresse för massakrer i Tjetjenien, Armenien, Burma, Tibet, Sri Lanka, Iran, Darfur, Egypten, Syrien, Saudiarabien, Pakistan.

Knappast förvånande eftersom vare sig Svenska kyrkan eller Diakonia, två skenbarligen kristna organisationer, har engagerat sig i den horribla situationen för de kristna på Västbanken, som av islamister fördrivs från sina hem – där de levt i 2000 år. Eller den förödande situationen för Egyptens koptiska kristna, en minoritet som genomlider systematisk rasism. Eller de kristna i Pakistan, som systematiskt mördas och jagas på flykt av en alltmer stridbar våg av islamism. Eller de kristna på Filippinerna, som kommer under allt starkare attacker från den extremistiska islamistiska omgivningen.

Avgrundsdjup skillnad
Det finns en avgrundsdjup skillnad mellan å ena sidan den genompolitiserade ledningen för Svenska kyrkan och Diakonia, och å andra sidan det stora flertalet hyggliga, ärliga och troende kristna – helt enkelt hederligt folk med tro på demokrati, etik och moral – i vårt underbara avlånga land. Det är dags för de olika samfunden att sätta stopp för Svenska kyrkans och Diakonias systematiska enögdhet, deras sjuka besatthet med Israel, deras fullständiga oförmåga att betrakta och behandla judar och araber med samma måttstock, och den rasism detta innebär.

Det är dags för Sveriges kristna att återta sin kyrka. Och de finansiella medel som idag brukas på ett minst sagt anmärkningsvärt sätt. En kyrka med egen utrikespolitisk linje och stora finansiella medel är sällan ett lyckat recept för fred.

Detta har historien lärt oss. Om detta må vi verkligen berätta.

Inlåst i underjordisk håla i 900 dagar - och Diakonia är tyst

En ung jude, Gilad Schalit, kidnappades från Israel av palestinska regeringspartiet Hamas för 900 dagar sedan. Han har sedan dess spärrats in i en underjordisk håla. Hamas meddelar att han inte har sett solen sedan dess. Röda Korset får inte träffa honom, men å andra sidan har Röda korset aldrig krävt att få göra det.

Schalit får inte heller träffa en advokat – han inte anklagad för något och han får inte anlita advokat som kan arbeta för hans frigivning.

Han får inte heller besök av sin familj. Allt detta i strid mot såväl Genévekonventionen och uppenbara mänskliga rättigheter.

Söndagen den 13 december firade Hamas 21 år. För att markera dagen spelades en pjäs där en man föreställande Gilad Schalit offentligt bad för sitt liv framför tusentals jublande Hamasanhängare i Gaza. ”Snälla pappa och mamma, jag saknar er” skrek han. ”Varför har ni glömt mig?” Hamasanhängarna svarade med ”Vi erkänner aldrig Israel.”

Detta obscena barbari är bara ett exempel på Hamas medeltida grymhet. En högt uppsatt Hamasrepresentant togs nyligen emot av Palmecentret.

Hamas har de senaste dagarna skjutit över 100 missiler mot den israeliska staden Sderot – under pågående ”vapenvila”.

Vare sig Palmecentret, Diakonia, Svenska Kyrkan eller Sveriges Kristna Råd har kritiserat dessa inhumana handlingar. Inget fördömande av kollektiv bestraffning mot hela Sderot eller Hamas vägran att erkänna Israel, inget om att Gilad Schalit nekas grundläggande mänskliga rättigheter. Svenska organisationer som säger sig arbeta för fred och rättvisa i Mellanöstern har fortfarande inte gjort ett tydligt ställningstagande. Men svenska SIDA-pengar fortsätter att stödja Hamas via dessa organisationer. Så det kanske trots allt ska ses som ett klart ställningstagande.

Palmecentret, Diakonia, Svenska Kyrkan och Sveriges Kristna Råd visar inga tecken på engagemang när judar är offer för systematiska arabiska övergrepp, men är högljudda i sin kritik när araber är offer för påstådda och verkliga israeliska övergrepp.

Den systematiska obalansen och selektiva tystnaden från dessa svenska opinionsbildande och kristna hjälporganisationer är mycket besvärande för svenska kristna, svenska demokrater och – kanske framför allt – svenska skattebetalare.

En ung jude, Gilad Schalit, kidnappades från Israel av palestinska regeringspartiet Hamas för 900 dagar sedan. Han har sedan dess spärrats in i en underjordisk håla. Hamas meddelar att han inte har sett solen sedan dess. Röda Korset får inte träffa honom, men å andra sidan har Röda korset aldrig krävt att få göra det.
Schalit får inte heller träffa en advokat – han inte anklagad för något och han får inte anlita advokat som kan arbeta för hans frigivning.
Han får inte heller besök av sin familj. Allt detta i strid mot såväl Genévekonventionen och uppenbara mänskliga rättigheter.
Söndagen den 13 december firade Hamas 21 år. För att markera dagen spelades en pjäs där en man föreställande Gilad Schalit offentligt bad för sitt liv framför tusentals jublande Hamasanhängare i Gaza. ”Snälla pappa och mamma, jag saknar er” skrek han. ”Varför har ni glömt mig?” Hamasanhängarna svarade med ”Vi erkänner aldrig Israel.”
Detta obscena barbari är bara ett exempel på Hamas medeltida grymhet. En högt uppsatt Hamasrepresentant togs nyligen emot av Palmecentret.
Hamas har de senaste dagarna skjutit över 100 missiler mot den israeliska staden Sderot – under pågående ”vapenvila”.
Vare sig Palmecentret, Diakonia, Svenska Kyrkan eller Sveriges Kristna Råd har kritiserat dessa inhumana handlingar. Inget fördömande av kollektiv bestraffning mot hela Sderot eller Hamas vägran att erkänna Israel, inget om att Gilad Schalit nekas grundläggande mänskliga rättigheter. Svenska organisationer som säger sig arbeta för fred och rättvisa i Mellanöstern har fortfarande inte gjort ett tydligt ställningstagande. Men svenska SIDA-pengar fortsätter att stödja Hamas via dessa organisationer. Så det kanske trots allt ska ses som ett klart ställningstagande.
Palmecentret, Diakonia, Svenska Kyrkan och Sveriges Kristna Råd visar inga tecken på engagemang när judar är offer för systematiska arabiska övergrepp, men är högljudda i sin kritik när araber är offer för påstådda och verkliga israeliska övergrepp.
Den systematiska obalansen och selektiva tystnaden från dessa svenska opinionsbildande och kristna hjälporganisationer är mycket besvärande för svenska kristna, svenska demokrater och – kanske framför allt – svenska skattebetalare.

Sweden's Diakonia aid agency wages war against Israel

It is unreasonable to provide information about the Holocaust, in which Hitler murdered six million civilian Jews in a meticulously planned industrialised process, without at the same time providing information about “al Naqba”.

These words mean “The Catastrophe” and refer to the 400,000 to 750,000 Palestinian Arabs who became refugees in 1948 when, backed by five Arab armies, they attacked the Palestinian Jews in the fledgling state of Israel but lost their war.

This is the official view of Swedish Christian aid organisation Diakonia, whose Policy Officer for Conflict and Justice Joakim Wohlfeil said at a meeting in Gothenburg in October this year that Diakonia is more a lobby group with a clear political agenda for the Middle East than a Christian aid organisation. The shocked silence that ensued was quickly filled by his boss, Secretary General Bo Forsberg, who said that Diakonia was still first and foremost a Christian aid organisation.

Anti-Israel policies
Diakonia operates freely in Israel and the Palestinian territories in pursuit of anti-Israel policies that are often remarkably anti-Semitic in effect. Its record speaks for itself.

Modern developments show that political extremism, religious fanaticism, dictatorships and crimes against humanity are all on the rise. As democrats rooted firmly in the Judeo-Christian affirmation of inalienable human rights, it is always our moral duty to stop human suffering at the hands of anti-democratic despots and their collaborators. Iran, Darfur, Chechnya, Saudi Arabia, Afghanistan, Yemen, Tibet – all require our focus if we are to contribute to a better world.

These, however, are areas in which Sweden’s Diakonia is not involved.

Unhealthy obsession against the Jewish state
The ostensibly Christian aid organisation Diakonia appears instead to be totally obsessed with the world’s only Jewish state and is uninterested even in coming to the aid of Christian communities in acute distress. Copts are suffering systematic racism in Egypt, Pakistan’s Christian minority are being hunted to extinction, Christians in the Philippines are being exterminated, Bethlehem’s Christian population has been decimated since the Palestinian Authority took control over the area. Diakonia continues to pump Swedish money into the PA apparatus but maintains total silence on the systematic expulsions of Christians from Bethlehem, the birthplace of Jesus and the cradle of Christianity.

Diakonia's collaborators
In the democratic state of Israel, Diakonia collaborates intimately with a whole raft of extreme left-wing organisations. In the dictatorship of the Palestinian Authority, Diakonia collaborates intimately with radical political groups and fanatical religious organisations that refuse to mark Israel on the map and where young schoolchildren are systematically indoctrinated in anti-Semitic hatred from grade one.

Diakonia’s 60-page annual report makes no mention of the Taliban. The word “terror” appears just once – in conjunction with Paraguay. And then only with the qualifier “alleged terrorists”. According to Swedish aid organisation Diakonia’s world view, acts of violence against civilians perpetrated by fanatics with an extreme religious and/or political agenda are not characterised as terrorism.

Overt one-sidedness
Diakonia’s annual report makes no mention of Sderot, whose civilians have been terrorised by more than 8000 Palestinian Arab rockets and where playgrounds for toddlers have to be built indoors for protection against these rockets. Yet the Palestinian Arabs get 13% of Diakonia’s total aid. Donated by Christians in Sweden who believe in democracy and the equal value of all human life.

In one single month, October 2008, Diakonia participated in 10 articles in the Swedish media. Nine of them dealt with the world’s only Jewish country, Israel. Diakonia writes in its annual report that its second focus area outside Israel/the Palestinian Authority is Congo. Yet Congo, which has seen thousands of civilians slaughtered, raped and expelled, has merited just one single article. That was written in February…

Diakonia runs what it calls an “ecumenical accompaniment programme in Palestine and Israel” whose stated aims are to “reduce the brutality of the Occupation” and to “End the Illegal Occupation of Palestine”. But it does not aim to bring an end to terrorism – the root cause of the occupation and the violence. Despite the flowery language in its policy document, there has not been one single recorded instance of Diakonia ever accompanying children in Sderot, who have been bombarded by 150 missiles from Gaza in the past week alone. But then these are Jewish children.

It is to this organisation that Christians in Sweden donate their millions. And it is this organisation that Israel gives free right to operate within its sovereign territory.

Religion and politics dangerous bedfellows
If there is one thing that history has taught us it is that religion and politics are dangerous bedfellows. When the Church pursues its own foreign-policy agenda with substantial financial backing, the result is seldom pleasant and always predictable. One natural question regarding Diakonia’s obsession with the world’s sole Jewish state while ignoring human rights issues in the world’s 23 Arab states is whether its Christian benefactors in Sweden actually know what is being done with the hard-earned money they donate. Because if there is one thing Diakonia does not do, it does not contribute to calm and mutual respect in the Middle East by pursuing such a flagrantly prejudiced stance.

The other question that begs an answer is whether the Israeli authorities really understand the nature of the fifth column that is being allowed to work within its borders. The Israeli foreign ministry and security establishment may find it helpful to contact Swedes with an objective insight to obtain first-hand information about the nature of Diakonia and other like-minded Swedish organisations that operate freely within Israel to bring down the country.

Unconscionable hatred and partisanship
It is incompatible with a Christian, humanitarian and democratic world-view that a radical left-wing organisation be allowed to operate under the mantle of Christian aid. It is inconceivable that it should receive Swedish governmental financial aid and official Israeli sanction to engage in lobbying and domestic politics in Jerusalem while remaining silent on the plight of Christians being decimated in Christianity’s birthplace a few kilometres away in Bethlehem. And it is unconscionable that its obsession with the Jewish state causes it to turn a blind eye to the plight of millions of people the world over who are suffering indescribable injustices.

The Church of Sweden and its Crusade against the Jewish State

The Church of Sweden (in Swedish, Svenska kyrkan) is shifting into high gear in its increasingly aggressive stance against the world’s sole Jewish nation.

At the same time, it has spectacularly avoided making a firm comment on the appalling bloodletting going on in many of the world’s 49 Muslim nations. And it has stunningly failed to comment on the increasingly deplorable plight of Christian Arabs at the hands of Muslim Arabs in Bethlehem and other Palestinian towns and communities.

A couple of years ago the Church of Sweden infamously launched its HOPP-campaign to persuade the Swedish public to boycott and divest from Israel. The word HOPP was an acronym for “End the Occupation of Palestine”. At the height of the campaign, several writers, commentators and politicians in Sweden pointed out to the venerable Church of Sweden, led by its outspokenly anti-Israel Archbishop K.G. Hammar, that what the Church was engaged in was uncomfortably close in word, intention and expression to the events that heralded Hitler’s attack on Europe’s Jews. The Church expressed public outrage at the similarity but the campaign quickly subsided after that.

Selective view of what constitutes humanity
Not long after, however, it was followed by a vast Swedish media campaign by another church organisation in Sweden, Diakonia, which appealed to the nation to “Stand up for humanity” (in Swedish “Ställ dig på människornas sida”). Pictured with this heart-rending text was a stereotypically strong, robust and armed-to-the-teeth Israeli soldier standing behind an elderly, weak-looking Arab. There were striking similarities between these depictions and the infamous Der Stürmer caricatures as Hitler’s propaganda machine worked overtime to demonise the Jews and whip up public frenzy against them.

Diakonia professes to be “a Christian development organisation working together with local partners for a sustainable change for the most vulnerable people of the world” according to its own website. Yet Diakonia, like the Church of Sweden, has never seen fit to work together with its “local partners” to plead the case of Jews abducted from sovereign Israeli territory, illegally incarcerated and then denied the privileges accorded to all prisoners the world over, whether combatants or not, such as visits by the Red Cross. Prisoners are apparently only seen as “vulnerable” if they are Arab and held in Israeli jails, where they are visited by the Red Cross, but not if they are Israeli and held incommunicado for 25 years in the Arab world.

The anti-humanitarian "humanitarians"
The Church of Sweden prides itself on its humanitarian stance (“the Church of Sweden works in cooperation for peace, atonement, justice, and sustainable development. It does this through direct efforts and through its strive (sic) to be a critical voice in society”; taken from its website http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=37014). But the organisation is not all that critical of anyone apart from the Jewish state, because the Church of Sweden has shown remarkable unwillingness to approach Arab and Muslim entities on behalf of missing Israeli soldiers or justice for their families – some of whom have not heard a word from or about their loved ones for almost a quarter of a century. What the Church of Sweden is very good at, however, is to document the plight of Palestinian prisoners convicted of terror crimes against Israeli civilians – despite the fact that these prisoners are entitled to and do receive visits from the Red Cross. A courtesy not extended to a single Israeli prisoner in any Arab jail, and a case of human injustice with which the Church of Sweden does not feel any need to involve itself.

What price justice?
Two years ago Swedish Chancellor of Justice Göran Lambertz famously told the nation’s Jews that calls by an imam in the Stockholm Grand Mosque to kill the Jews were no reason to prosecute the imam and should instead merely be regarded as part of the general discourse on the situation in the Middle East. The then Labour government of Sweden felt this was a perfectly acceptable response and accordingly no legal proceedings were instituted against the imam. The Church of Sweden, which professes to be in favour of “peace, atonement … and justice”, did not see fit to take the imam to task for his unforgivable attack on other Swedes, nor did it lodge a complaint against the Chancellor for failing to take seriously the threat to fellow Swedes of Jewish birth. To recap: incitement to kill Jews in Sweden owing to a conflict on another continent involving non-Swedes was seen as part of the natural discourse on that conflict, and the Church of Sweden had nothing to say on behalf of “peace and justice” for Swedes whose sole misfortune was being born Jewish.

Silent on the plight of Christian Arabs
But the Church of Sweden is not only vociferous in its attacks on the Jewish state, nor is it only silent when it witnesses attacks on Sweden’s Jews. The Church of Sweden also has absolutely nothing to say about the increasingly desperate plight of Christian Arabs on the West Bank and in the Gaza Strip. Just 25 years ago 80 percent of the population of Bethlehem, for instance, was Christian. Today that figure has dropped to 20 percent and is still falling. The cause is Islamist aggression against not only the Jewish state but the nascent Palestinian state’s own Christian minority. The Church of Sweden has nothing to say about the increasingly precarious plight of its own brethren, even as it channels millions of kronor into the West Bank and Gaza.

All-expenses-paid propaganda trips
This may be because the Church of Sweden has found a way of blaming Israel not only for this situation but also for all other evils assailing Palestinian society. The Church has embarked on an extensive – and expensive – publicly funded propaganda drive to take Swedish journalists to the Palestinian Territories – all expenses paid – where they are taken to selected households to hear carefully groomed “witnesses” make claims that, were they not so totally horrendous in their anti-Semitic pitch, would otherwise be funny to the point of absurdity. These journalists return to Sweden from their free trips and write articles about how Palestinian in-breeding is the result of the Israeli “apartheid wall” and roadblocks because Palestinian Arab men can no longer move freely enough to propose marriage to women outside their own immediate families! According to these beacons of Swedish analytical journalism, this situation has resulted in a preponderance of genetic disorders among the Palestinian population. Yet the scientific article entitled “Genetic Disorders in the Arab World” (http://www.bmj.com/cgi/content/extract/333/7573/831) states that genetic disorders are about 40% among the Palestinian population on the West Bank and in Gaza, but 50% among Palestinians living in Jordan – where there is no Israeli “apartheid wall” and there are no roadblocks.

In one article published in Swedish daily GöteborgsPosten the journalist – whose “fact-finding” trip to the West Bank may or may not have been financed by the Swedish Church, this information is being withheld – was able to devote his entire text to statements such as: “The West Bank is occupied and colonised – in practice it is Israeli territory where Israelis live the life of a well-armed master-race while the Palestinians are corralled into guarded enclaves. The similarity to South African apartheid and Bantustan policy is remarkable.”

However, the journalist saw no reason to offset any of the above observations with mention for instance of Israel’s offer of an independent Palestinian state on 96% of the West Bank with East Jerusalem as its capital and 1:1 compensation for the remaining 4%, or Israel’s unwillingness to compromise on security in light of its experiences from Gaza, which after handover to the Palestinians has resulted in more than 4000 rockets being fired into Israeli civilians. The Church of Sweden sees no reason to confuse the issue with fact, and the journalists whose trips it finances see no reason to jeopardize a free holiday by failing to toe the line.

Aggressive crusade or abject fear?
So what does all the above say about Sweden and the increasingly aggressive role being played by some of its key church institutions? Are we seeing a concerted Christian attack on the symbol of Jewish survival – the sole symbol of Jewish strength in an increasingly subdued Christian world and increasingly ascendant Muslim world? We already see an England where it is no longer possible to buy piggy-banks to save one’s children’s pocket-money for fear of offending the nation’s Muslim minority (http://www.theage.com.au/news/World/Piggy-banks-offend-UK-Muslims/2005/10/24/1130006056771.html); where office staff are requested to refrain from eating lunch at their desks for an entire month to avoid offending Muslims observing the Ramadan fast (http://www.timesonline.co.uk/tol/comment/faith/article2258664.ece); where a blind eye is being turned to medical students of the Muslim faith who walk out of lectures dealing with AIDS or alcoholism because these are conditions that are anathema to their religious beliefs (http://www.timesonline.co.uk/tol/news/uk/health/article2603966.ece); where it is scarcely possible, in the upcoming Christmas holiday season, to buy a card which says “Merry Christmas” – for fear of offending the nation’s Muslim minority, with most cards having more neutral wording such as “Happy Holidays” (http://www.hindu.com/2005/12/14/stories/2005121404491000.htm).

The Christian church: time to protect its reputation
Truth be told, we are seeing a Western society where Christian faith is imploding owing to its unwillingness to stand up for its own rights and beliefs, where everything Jewish is being sacrificed in order to demonstrate Christianity’s acceptance of Islam’s superiority.

This may be a sign of crass cowardice, or a fear of Islamist-inspired violence, or it may be the result of dedication to a cause that we all thought had died out with the last of the Crusaders, but the fact is that the Jewish nation is under attack by certain institutions of Swedish Christianity for the simple reason that it is a Jewish nation. Thankfully, there are Swedish Christian entities that are appalled by this disgrace and strongly voice their opposition. If the rest of the Christian world also objects to Christian faith and beliefs being hijacked in this way, it is high time for Christians throughout the world to make their voices heard.

Because a terrible moral travesty is being committed by the Church of Sweden. In the name of Christianity.

Mänskliga rättigheter: läpparnas bekännelse, ekonomiska intressen eller rädsla för våld?

Vad är förklaringen till att tidigare svenska regeringar aldrig satt sin betydande tyngd bakom försöken att komma till rätta med ett av nutidens värsta fall av människohandel?

Sverige har ett avundsvärt rykte som mänskliga rättigheternas förkämpe – överallt i världen och för alla lidanden förutom i ett enda fall: israeler som hålls olagligt fångna av arabiska terrorgrupper och/eller terrorstater, i vissa fall i en kvarts sekel.

Handel med människoliv och döda kroppar
1982 tillfångatog den syriska armén tre israeliska soldater – Zachary Baumel, Yehuda Katz och Tzvi Feldman.

1985 frigav Israel 1,150 fångar i utbyte mot tre israeliska soldater som kidnappats i Libanon.

1986 kidnappades den israeliske soldaten Ron Arad av den libanesiska shi’itiska
terrorgruppen Amal. Amal sålde senare Ron Arad till iranska agenter.

1986 kidnappade och mördade Irans terrormilis Hezbollah två israeliska soldater – Joseph Fink och Rahamim Alsheich.

1996 frigav Israel 123 Hezbollahterrorister i utbyte mot Joseph Finks och Rahamim Alsheichs kroppar.

1997: den israeliska soldaten Guy Hever försvann från Golanhöjderna.

1998 frigav Israel 65 fångar i utbyte mot kvarlevorna av en israelisk soldat.

Den 25 juni 2006 kidnappades den 19-årige israelen Gilad Schalit från inne i Israel av det palestinska regeringspartiet Hamas styrkor.

Den 12 juli 2006 kidnappades Ehud Goldwasser och Eldad Regev från israelisk mark av terrorister från Hezbollah, som dessutom dödade åtta israeliska soldater i räden.

Genèvekonventionen
Genèvekonventionen från 1949 beskyddar sårade soldater mot attacker och ger dem rätten till ordentlig medicinsk behandling och vård. Konventionen föreskriver också hur både sårade och icke-sårade krigsfångar skall behandlas i övrigt.

Trots Genèvekonventionens stadgar vet Israel inte ens var dessa soldater hålls fångna, än mindre hur de behandlas.

Internationella röda korset (ICRC)
Internationella röda korset säger att organisationen har mandat att besöka krigsfångar:

’Människor som har blivit tillfångatagna eller anhållna i en konflikt anses av förövarna vara fiende, och därför behövs ingripande av en neutral och självständig part som kan försäkra sig om att de tillfångatagna behandlas humant och har anständiga levnadsvillkor, samt att de har möjlighet att kommunicera med sina familjer.’

Antal fångar som ICRC besökt bara år 2002, för att ta ett enda exempel: 448,063
Antal tillfångatagna israeliska soldater som ICRC har besökt sedan 1948: 0

FN
FN har spelat en central roll i frigivningen av flera hundra fångar från israeliska fängelser. Samtliga dessa fällda terrorister har under fångenskap besökts av Röda korsets personal i enlighet med gällande regler. Många av dessa före detta fångar har sedan frigivningen utfört nya terrorattacker mot israeliska civila.

Det tål att upprepas: FN har inte fått en enda israelisk soldat fri.
Röda korset har inte besökt en enda israelisk fånge. På nästan 60 år.

De senaste 30 åren har Israel frigett nästan 7000 fångar i sina försök att få 19 israeliska soldater fria och att få tillbaka ytterligare åtta soldaters kvarlevor. Trots ingångna avtal har de berörda arabiska terrorgrupper och arabländer inte infriat sina löften. Såväl levande fångar som döda kroppar hålls kvar som gisslan. För tre veckor sedan skickade Hezbollah ett brev skrivet av israelen Ron Arad, fånge sedan 1986. Brevet var daterat några månader efter att han fängslades, men Hezbollah lämnade ut det nyss. Groteskt, människovidrigt bortom förstånd, men i västvärlden och i synnerhet i Sverige fortsätter vi att göra affärer med Iran, Syrien och Libanon, som ju håller Hezbollah med vapen, träning, logistik och mark. Och med det knark som finansierar hela terrorindustrin.

En pinsam tystnad – var är Svenska kyrkan?
Varför har tidigare svenska regeringar varit tysta? Varför har Svenska röda korset varit fullständigt tyst sedan 1948? Varför har Svenska kyrkan och Diakonia inte sagt ett enda ord i ärendet? De är annars mycket aktiva i området, organiserar manifestationer, kurser, möten, lobbyseminarier, bojkottkampanjer. Visserligen bara mot Israel och till förmån för palestinier oavsett vad dessa palestinier har gjort, men de kan inte vara emot elementära mänskliga rättigheter för israeliska fångar och deras lidande familjer, väl? Varför denna tystnad, Svenska kyrkan och Diakonia?

Varför har svenska regeringar genom tiderna och svenska företag gjort och alltjämt gör betydande affärer med terrorsponsorer som Syrien och Iran när det är just dessa länder som står bakom denna makabra och motbjudande människohandel? Det är Iran som tränar och finansierar Hezbollah och Hamas, och Syrien som står för logistiken, och det är ju Hezbollah och Hamas som håller israeliska fångar på ett sätt som går stick i stäv mot internationell rättspraxis.

Alla demokratiska politiska partier är starkt emot människohandel av alla det slag. Nu är det dags för alla svenska partier att göra sina röster hörda angående denna människovidriga slavhandel.

För alla som anser att mycket står att göra i detta fall, hänvisas till en nystartad kampanj till förmån för dessa soldaters befriande. Besök http://www.namninsamling.com/israeliska_soldater och underteckna uppropet. Om inte Svenska Kyrkan, Röda Korset, FN, Human Rights Watch, Amnesty International, Diakonia eller tidigare svenska regeringar velat göra något, kanske vi liberaler kan dra vårt strå till stacken och agera, hjälpa till att avsluta en av världens mest bortglömda orättvisor.

Vi sätter vår tilltro till den nuvarande regering, en regering av helt annan etik och moral än under tidigare år, och hoppas att den vill verka för en lösning.

Skrivit tillsammans med Talia Meyer, Student i statskunskap och mänskliga rättigheter

Det oseriösa Diakonia

Diakonias Bo Forsberg och Sven-Erik Lilja skriver i Dagen 070612 att Diakonia är en ”seriös biståndsorganisation” som under 40 år har arbetat i regionen för fred och samförstånd.

Beviset för detta engagemang hittar man i organisationens historia fram till idag – det antal gånger Diakonia har kritiserat Israel respektive palestinierna, Hamas, Fatah, PLO, Hizbullah, den libanesiska armén, UNIFIL och andra aktörer för de senaste 40 årens händelser.

Forsberg och Lilja bör därför sammanställa med datum och länkar alla pressreleaser, insändare, ledare och debattartiklar som de medverkat till som är kritiska till palestinierna, Hamas, Fatah, PLO, Hizbullah, den libanesiska armén och UNIFIL under dessa 40 år. Jag garanterar att denna lista blir pinsamt kort. Det blir då upp till läsarna att bedöma Diakonias verkliga medmänsklighet, objektivitet och intresse för mänskligt lidande.

Tacksam om Forsberg och Lilja dessutom vill sammanställa en lista över de kritiska artiklar Diakonia har skrivit om palestinsk terror i Israel samt det antal gånger Diakonia har protesterat skriftligen mot palestiniernas mer än 3000 raketer mot den israeliska staden Sderot de senaste 3 åren.

Tacksam också för bevis om Diakonias protester mot Hamas avrättning av familjen Hatuel för 3 år sedan där de satt fastspända i bilbälten i sin av Hamas sönderskjutna bil: systrarna Hila 11 år, Hadar 9 år, Roni 7 år och Merav 2 år samt mamma Tali med sitt ofödda barn i magen. De avrättades med ett skott var i huvudet från en meters håll. Vill Forsberg och Lilja ge datum och länkar till de artiklar de skrivit som tar avstånd från denna omänskliga händelse – de har ju varit verksamma i regionen i 40 år i medmänsklighets tecken så händelsen kan inte ha gått dem förbi – ja då blir det naturligtvis lättare att ta Forsbergs och Liljas ord på större allvar.

En märklig tystnad

Svenska medier har drabbats av en märklig tystnad.

Hundratals palestinier har dödats de gångna veckorna och ytterst lite har hörts från organisationer som Human Rights Watch, Amnesty International, Internationella Röda Korset, Svenska Kyrkan. Inte ett enda resolutionsförslag i FN:s generalförsamling eller säkerhetsråd. De senaste 2 dygnen har mer än 20 palestinier dödats i Gazaremsan, en kastades från femtonde våningen på ett höghus. Det pågår regelrätta strider med maskingevär och raketer inuti Gazaremsans sjukhus.

Den svenska vänstern har inte fördömt detta oproportionerliga våld, såsom den alltid gör när till exempel Israel besvarar palestinsk raketbeskjutning av civila israeliska samhällen.

Lika tyst är det också från ovanstående organisationer när ett palestinskt flyktingläger i Libanon bombas sönder och jämnas med marken. Det pågår regelrätta strider mellan terrorister förskansade i de trånga gatorna och libanesiska säkerhetsstyrkor vars uppgift är att förhindra terrorism och som löser uppgiften genom att spränga sönder husen där terroristerna gömmer sig. Hundratals civila, såväl libaneser som palestinier, har dödats och skadats.

Det är viktigt att särskilja mellan dessa två grupper i Libanon eftersom palestinier födda i Libanon inte får lov att bli libanesiska medborgare, de får inte arbeta i en mängd yrken eller ens äga hus. FN:s konvention om absorption av flyktingar tillämpas på alla världens flyktingar, förutom just palestinska flyktingar. Men de är lika mycket offer för den libanesiska arméns oproportionerliga våld som den övriga libanesiska befolkningen är.

Ändå denna märkliga tystnad från Human Rights Watch, Amnesty International, Internationella Röda Korset, Svenska Kyrkan, FN.

En tystnad som är lika talande som samma organisationers högljudda protester när Israel försvarar sig själv under exakt samma förhållanden.

Vad betyder det när dessa organisationer fördömer den judiska staten för det som arabiska stater och muslimska grupperingar får lov att göra? Ska det tolkas som ett uttryck för simpel, primitiv rasism i form av antisemitism, där enbart juden fördöms?

Eller ska det tolkas som ett uttryck för simpel, primitiv rasism i form av nedvärdering av araber och muslimer eftersom ”man kan ju inte förvänta sig en normal moralstandard av dem”?

Vad exakt betyder denna märkliga, för att inte säga motbjudande, särbehandling?