Sanningen offras på politikens altare

”Krigets första offer är sanningen” skrev Phillip Knightley i boken med samma namn.

Sverige är inte i krig och har varit befriat från denna farsot under många generationer, men Sveriges utrikesminister Laila Freivalds fäktar mot såväl Elisabeth Krantz, mamman till de fem barnen som kidnappades och hölls fängslade i Gaza i sju månader, som mot offren för tsunamikatastrofen i Asien, mot hennes eget departementsanställda, mot de politiker och journalister som stred för Gazabarnens frigivande, och nu mot själva sanningen bakom barnens frigivande.

Freivalds nonchalerar dokumenterade fakta när hon helt tar åt sig äran för frigivandet – barnen och deras mamma intygar att UD hela tiden ignorerat dem under fångenskapen.

Så här skriver Laila Freivalds till Riksdagsledamoten Annelie Enochson (Kd) som svar till interpellationen (noteras bör att det dröjde drygt 8 veckor innan svaret gavs):

I ärendet rörande de fem barnen i Gaza konstaterar jag att fadern tidigt under juldagsmorgonen återkom med barnen till Sverige. Därmed hade den samförståndslösning som UD och Generalkonsulatet i Jerusalem tillsammans med palestinska myndigheten, den anlitade advokaten i Gaza samt palestinier i Sverige och i Gaza under de senaste månaderna gemen­samt och intensivt arbetat för glädjande nog givit resultat.

Enbart påstådd palestinsk assistans nämns. Inte de långvariga ansträngningarna i både Sverige och utomlands, framför allt i Israel, från privata personer, medier och organisationer som till slut satte press på UD att agera. Mamman själv hävdar kategoriskt att hon vare sig erbjudits eller fått någon hjälp av palestinska instanser här i Sverige eller någon annanstans. Dock har hon fått en räkning på 15.000 kronor för denna hjälp.

Sanningen är att barnen inte frigavs på grund av utan trots Freivalds ”samförståndslösning” – som mest bestod i varningar till mamman att inte kontakta media. Juridisk hjälp kom inte från Gaza utan från en israelisk advokat i Jerusalem, och palestinskt intresse väcktes först de två sista veckorna sedan det stod klart att fallet redan engagerat hela världen i flera månader tack vare enskilda svenska oppositionspolitikers och massmedias hängivenhet.

Med barnen tillbaka sedan en dryg månad och deras far i häkte för missdådet, verkar det som om tiden kändes mogen för historieomskrivning enligt klassisk stalinistisk förlaga. Sanningen blir alltså vad makthavaren bestämmer att den ska vara när politik står på spel.

Annelie Enochson kommer att svara Laila Freivalds i interpellationsdebatten tisdagen den 1:e februari och begära klargörande kring utrikesministerns märkliga påståenden.

Riksdagsförhandlingar om frihet för en apa - tystnad medan fem svenska barn är fångar i Gaza

Riksdagsledamoten Jan Emanuel Johansson (s) reser nu till Thailand för att förhandla om frigivningen av rikskända apan Ola.

Fem rikskända svenska barn sitter inspärrade i Gaza sedan de kidnappades och tvångsförflyttades dit av sin internationellt efterlysta far. Ingen svensk riksdagsledamot från den sittande s-regeringen gör några resor för att förhandla om deras frigivning.

Trots barnens förtvivlade rop om hjälp, trots att ett av barnen är allvarligt sjuk i diabetes, och trots att två av barnen – flickor 15 och 16 år gamla – riskerar att giftas bort med sina egna kusiner mot sin vilja.

Svenska regeringen skulle hedras om dess medlemmar engagerade sig lika aktivt och öppet för Sara, Miriam, Zakarias, Amina och Adam i Gaza som vissa ledamöter gör för apan Ola.

Den svenska regeringen har makten att agera: hot om fryst bistånd tills barnen är hemma i Sverige hos deras mamma Elisabeth Krantz, sedan kan man återbörda fullt bistånd igen – omgående och fullt ut.

Det är det enda verktyg Sverige har. Använd det.

15-year-old Swedish girl dying in Gaza

15-year-old Swede Miriam Nowajha will soon slip into a coma. Miriam, who together with her four siblings aged 6-16 was kidnapped and has been incarcerated in Gaza since June, suffers from Type 1 diabetes and is about to die.

Miriam has no more facilities for testing her blood-sugar level. Without knowing her blood-sugar level, she does not dare take insulin in case the dosage is wrong. Without her constant medication, Miriam is incapable of making rational decisions, even those affecting her health and life.

Without insulin, the 15-year-old will slip into a coma within 48 hours. She will then die in a slow but irreversible process. She has not been eating since the 6th of December.

Her mother Elisabeth Krantz has appealed to Swedish Prime Minister Mr Göran Persson, to Foreign Minister Ms Laila Freivalds, and to the Swedish Foreign Office. She has appealed to the Swedish Consulate General in Israel, which is the local Swedish authority best able to obtain the children’s release. Thus far without result.

The Swedish media have interviewed Elisabeth Krantz on a number of occasions. She has explained on the air and in the papers that her estranged husband, the children’s father, has announced his intention to marry off the two eldest girls, Sara and Miriam aged 16 and 15, to their first cousins, his own brother’s sons. Elisabeth has explained that the children – who were taken to Gaza back in June at the height of the summer when clothing requirements were minimal – do not even have shoes.

Elisabeth Krantz is appealing to media and politicians the world over to help save her children. Miriam’s situation is critical. In another couple of days’ time, it may be too late.

There is one means of getting the children released immediately: freeze Swedish aid to the PA, which is doing nothing to secure the children’s release. PM Persson stated in Parliament that it “would be a most unfortunate development if we were to confuse aid with any one legal case”.

Miriam is not a legal case, she is a 15-year-old Swede who will die far from home. She will die while Sweden continues to make huge financial contributions to the Palestinian Authority – which has still not released Miriam or her four siblings. Linking aid to the lives of Miriam, Sara, Zakarias, Amina and Adam is not an “unfortunate development” – failure to do so is tantamount to criminal negligence. Financial aid can be restored within a few seconds, without any side-effects. Miriam has one life. It cannot be restored, and it is ebbing away while these words are being read.

15-årig svensk flicka snart död i Gaza

15-åriga Kungsbackaflickan Miriam Nowajha kommer snart att sjunka in i koma. Miriam, som tillsammans med sina övriga fyra syskon i åldrarna 6-16 kidnappats och hålls inspärrade i Gaza sedan juni, lider av typ 1 diabetes och håller nu på att dö.

Miriam har bara en teststicka kvar för att mäta sitt blodsockervärde, som idag är farligt höga 28. Utan att veta blodsockervärdet vågar hon inte ta sitt insulin av rädsla för att dosen blir felaktig. Utebliven medicinering leder bland annat till att hon blir oförmögen att fatta avgörande beslut, ens när det rör hennes hälsa eller liv.

Utan insulin kommer 15-åriga Miriam att sjunka in i koma inom 48 timmar. Därefter dör hon i en sakta men oåterkallelig process. Sedan den 6:e december äter hon inte.

Mamman Elisabeth Krantz har vädjat till statsministern, till utrikesminister Laila Freivalds och till UD. Hon har vädjat till svenska generalkonsulatet i Israel som är den lokala svenska myndigheten som har möjlighet att få ut barnen, och i all synnerhet Miriam, från Gaza. Inget har hittills gett något resultat.

Svensk media har ställt upp och intervjuat Elisabeth Krantz. Hon har bland annat berättat att barnens pappa har sagt att han tänker gifta bort de två äldsta flickorna, 15 och 16 år gamla, med deras kusiner, hans brorsbarn. Hon har berättat att barnen – som ju togs till Gaza under sommarens varmaste månad, juni – inte ens har skor på fötterna.

Nu vädjar Elisabeth Krantz till media och politiker att rädda barnen. Läget är nu absolut kritiskt för Miriam. Inom ett par dagar kommer Miriams liv inte att kunna räddas.

Det finns ett verktyg som kan få barnen släppta omgående: fryst svenskt bistånd. Statsministern anser att det ”vore en olycklig utveckling om vi blandade ihop biståndet med ett enskilt rättsfall”.

Miriam är inget rättsfall, hon är en svensk 15-årig medborgare som kommer att dö. Hon kommer att dö medan Sverige fortsätter att betala pengar till den palestinska myndigheten. Att inte pröva icke-konventionella möjligheter att rädda Miriam är ingen ’olycklig utveckling’, det är ett brott. Biståndet kan återställas inom några sekunder utan några biverkningar. Miriam har bara ett liv, och det håller på att sippra ut medan dessa rader läses.

Stoppa biståndet NU!

Den 4 juni 2004 kidnappades fem svenska barn i åldrarna 6-16 av sin far och fördes olagligen till Gazaremsan.

Pappan är internationellt efterlyst för brottet och häktad i sin frånvaro. Brottsrubriceringen är "grov egenmäktigt förfarande med barn", men kan utvidgas till att omfatta grövre brott.

Kidnappningen skedde på svensk mark, offren är svenskar, svensk lagstiftning gäller.

Den svenska mamman Elisabeth Krantz har av svensk domstol tilldelats gemensam vårdnad av barnen Adam, Amina, Zakarias, Miriam och Sara tillsammans med fadern Ismail Nowajah.

15-åriga Miriam är allvarligt sjuk i en svår form av diabetes – typ 1 – men nekas vård av pappan. Hennes svenska läkare kräver att hon får akutvård för att förebygga allvarliga men i framtiden, inklusive risken att bli blind.

Barnen är numera uppdelade på olika adresser. De kan inte arabiska, och kan sålunda inte kommunicera med den omvärld i vilken de befinner sig. De får ingen skolgång. I mitten av november registrerades barnen som flyktingar av FN-organet UNRWA – svenska barn har alltså klassats som flyktingar i Gaza efter att de blivit bortrövade från sitt hem i Sverige. Sverige är världens per capita största bidragsgivare till FN:s insatser i Gaza.

Diskussioner från svenskt håll har inte lett till barnens frigivande, trots att Sverige årligen ger den Palestinska Myndigheten (PA) 284 miljoner kronor i direkt bistånd.

Det är otänkbart att Sverige fortsätter att bekosta barnens fångenskap.

Svenskr och demokrater bör därför skriva under ett tvärpolitiskt upprop där man kräver att svenska regeringen drar in allt bistånd till PA tills barnen återbördats till sin mamma i Sverige. Finansiellt bistånd kan alltid återbördas, barnens förlorade ungdom kan inte det.

Stoppa biståndet NU!

Swedish children for sale in Gaza

The welfare – perhaps even the lives – of 5 Swedish children is being sacrificed on the altar of political expediency.

Swedish mother Elizabeth Krantz’s five children were kidnapped from Sweden back in June 2004 by her estranged Palestinian husband Ismail Nowajah. The children – Adam, Amina, Zakarias, Miriam and Sara – range in age from six to sixteen. They were taken to the Gaza Strip against their will and in contravention of Swedish law and have since been incarcerated in separate locations. Their mother, from a small town outside Gothenburg on Sweden’s west coast, has custody of the children, with visitation rights granted to her estranged husband.

Holding children as ransom

Ismail Nowajah says he disapproves of the upbringing the children were getting in Sweden, where they were born, and that he wishes to bring them up according to a stricter Islamic code which he says cannot be done in Sweden but is possible in Gaza. However, he has signalled that he is willing to release the children back into the custody of their mother against a payment of five million Swedish kronor (about 720,000 US dollars).

The children are Swedes. They are unfamiliar with Arab culture and have no knowledge of the Arabic language. They are thus unable to communicate with the surroundings into which they have been forcibly thrust. They are being denied schooling, and 15-year-old Miriam suffers from an unusual form of diabetes – type 1 – that requires special medication, treatment that has thus far been denied her by her father.

“A sensitive issue”
Commenting on the case, the Swedish Foreign Office noted that the situation is highly sensitive since the children have dual nationality – Swedish and Palestinian – and that according to Palestinian law the children are the wards of their father.

This is a remarkable point of view on several accounts. Firstly because Swedish law applies to Swedish citizens, the more so since they were kidnapped from Sweden. No other legislation is relevant until the children have been returned home. The father is in breach of Swedish law, for a crime committed in Sweden.

The second consideration is the illogic of the Foreign Office’s standpoint: the children do not – and in point of law cannot – have dual nationality. There is no country called Palestine. While the emergence of such a country may well be a highly desirable goal for reasons of geopolitical interest, Palestine does not today exist. The children therefore do not have dual nationality, and Sweden accordingly need take no such consideration into account.

“Citizens” – yet “stateless”: a matter of expediency
What is even more remarkable about Sweden’s claim that the children are citizens of a country called Palestine, is that Sweden at the same time provides asylum to countless Palestinians as “stateless refugees”. They are apparently both stateless and nationals – depending on the political niceties at stake.

In the most recent twist to the plight of the five kidnapped children, they have now been enrolled by UNWRA as refugees. Sweden is one of the largest per capita contributors to UN aid in the Gaza Strip, and is now in the remarkable position of witnessing the kidnapping of its own citizens from the country of their birth, seeing them incarcerated against their will in a foreign country – which according to the political needs of the day either exists as a legal entity or does not – and then paying from its own coffers to maintain them as refugees in their place of imprisonment.

Absurd logic
The situation is a logic-defying absurdity that has been further exacerbated by the impenetrable wall of obstruction thrown in the face of the children’s mother by the Swedish Foreign Office. It was not until she packed her bags and flew to Israel on her own cognizance that Elisabeth Krantz was finally able to meet her children, albeit for only a few short hours before she was forced to leave them again. Their desperate plea: “When are we coming home?”

Mr Jan Norlander of the Swedish Foreign Office repeated most recently in a radio interview on Monday 15th November that his staff have to tread most carefully in this highly volatile area, as they do not want to expose either themselves or Elisabeth Krantz to danger. That is not an argument that is calculated to put Elisabeth’s mind at ease. She took the risk that the Swedish consular staff are paid to take on her behalf and visited her children. At no time have the Swedish consular staff attempted to visit the children themselves to monitor their condition, or offered their mother the opportunity to do so.

No help from official Sweden
Swedish Foreign Minister Ms Laila Freivalds visited Ramallah back in September 2004 and maintains that she received assurances from Yasser Arafat that he had dealt with the issue and that the children would soon be on their way home. That was then, Mr Arafat is no more, and the children are still imprisoned without access to either medical care or schooling. Elisabeth Krantz contacted Swedish MP Yvonne Ruwaida – herself a Palestinian – in the hope that Ms Ruwaida might feel a strong inclination to have the matter cleared up smoothly and swiftly. MP Ruwaida did not even acknowledge receipt of the letter. There was some hope that Swedish Prime Minister Göran Persson’s attendance at Yasser Arafat’s funeral might assist in opening doors to the Palestinian hierarchy – after all, PM Persson was accompanied by Arafat’s lifelong friend, former Swedish Foreign Minister Sten Andersson. However, they landed in Cairo and like most of the non-Arab participants, witnessed the proceedings from afar, returning to Sweden within two hours of touching down. So from Swedish officialdom, there appears to be little hope.

Stop financial aid. Immediately.
There remains just one highly effective means of persuading the Palestinian Authority to abide by its legal and moral obligations: Sweden must stop all financial aid to the PA until the children have been returned to their mother. Financial aid can always be returned, the children’s stolen youth cannot.

There is only one effective means of persuading Sweden to adopt this measure – foreign media attention. The foreign press are invited to tackle the Swedish authorities on this issue to help bring the situation to a swift resolution. Past experience reveals that Sweden is highly sensitive to the foreign media spotlight.

The fact is that the Swedish government’s vision for a future Palestinian state is at a formative stage. It appears the Swedish authorities will go to any length to avoid jeopardizing the delicate balance while the government carves out a role for itself as a peace-broker and nation-maker.

The welfare of five Swedish children and their Swedish mother is simply getting in the way of Swedish political ambition. The children have been sold for political coin – and Swedish citizens are paying for the children’s incarceration with monetary coin.

Huvuden borde redan rulla på Aftonbladet

Svenska Elisabeth Krantz fem barn har kidnappats av hennes frånskilde palestinske man och olagligen forts till Gaza.

Den 26:e oktober hade Aftonbladet följande förstasidesrubriker: "Elisabeths barn är instängda i Israel", "Barnen: varför är det ingen som hjälper oss?" samt "Nu söker Elisabeth sina barn i Israel".

Publicitet behövs kring detta tragiska fall där barnen har rövats bort och tvångsinternerats i Gazaremsan. Barnen måste förenas med sin mamma i enlighet med svensk lagstiftning.

Dock gör sig Aftonbladet skyldig till grovt förtal när man väljer att medvetet vilseleda sina läsare. Rubriksättningen är ämnad att få läsaren att tro att Israel ligger bakom bortrövandet. Barnen är inte "instängda i Israel", utan i Gaza. Elisabeth Krantz söker inte "sina barn i Israel", utan hon vet att de finns i Gaza; Israel är det närmaste hon kan komma dem.
Avsikten och effekten med rubriksättningen är att läsare som enbart ögnar igenom rubrikerna får en helt förvrängd bild av situationen och skyller på den judiska staten.

Det är svårt att tro att Aftonbladet har svängt i sin politiska uppfattning och numera anser – till skillnad från resten av världen inklusive Israel självt – att Gaza tillhör Israel. Tidningen slår kallblodigt mynt av en svensk mammas desperation. Alla vapen är tillåtna i tidningens förtalskampanj mot den judiska staten.

Men fallet har inget med storpolitik att göra. Det är en högst personlig humanitär kris som drabbar en västsvensk mamma och hennes fem svenska barn.

Aftonbladet visar prov på en ofattbart låg etisk moral. Tidningen missbrukar desperata människoöden för att driva sin hatkampanj mot Israel istället för att rikta kritik mot Yasser Arafat. Det var ju Arafat som framför TV-kamerorna redan för flera veckor sedan lovade Laila Freivalds att han hade löst problemet och att barnen var på väg hem till sin mamma.

Huvuden borde redan rulla på Aftonbladet.

Samma empati för alla?

Sveriges utrikesminister Laila Freivalds åker snart på personligt besök till Ramallah på Västbanken. Där kommer hon personligen att be om Yasser Arafats hjälp för att få ett slut på det svåra lidandet hos en svensk mamma, Elisabeth Krantz, sedan hennes fem barn kidnappats av deras palestinska far och nu hålls inspärrade någonstans i Gaza.

Laila Freivalds bör reservationslöst lovordas för att hon tar en sådan framstående personlig roll i dessa barns välbefinnande. Hon förtjänar all uppmuntran och stöd i detta mycket känsliga ärende. Förhoppningen är att hon kan hjälpa till att snabbt få ett slut på en moders oanade vånda sedan hon berövats sina barn, och dessutom hjälpa till att få ett slut på de drabbade barnens konstanta rädsla och oro. Det yngsta barnet är blott 6 år gammalt.

Det som dock är anmärkningsvärt är att utrikesministern inte någon gång tyckts känna sig lika manad att rikta en liknande personligt levererade vädjan till Yasser Arafat att stoppa det urskillningslösa dödandet av israeliska barn på gator, i bussar, vid religiösa sammankomster – inklusive mordet på svenska medborgare samt mordförsök på flera andra vid påskfirandet i staden Netanya.

Det krävs inte mycket fantasi för att räkna ut att denna sorts subtila signal helt naturligt uppfattas av en liten skara aggressiva, fanatiska islamister som att man tillämpa en måttstock för judar och israeler och en helt annan för muslimer och palestinier.

Utrikesministern förtjänar allt stöd och all tacksamhet för den viktiga och svåra uppgiften hon har framför sig. Det skulle dock öka trovärdigheten i den berömda svenska neutraliteten och omtänksamheten om hon var lika mån om att uttrycka och visa precis samma medkänsla för resten av områdets lidande befolkning – alltså de ständigt rädda israeliska barnen och deras ständigt ångestfyllda föräldrar som utsätts för ständiga mordförsök av palestinska terrorister.

Att bakom scenen ge tyst stöd till en svensk-judisk befolkning som utsätts för ständiga trakasserier, och lika tyst visa privat sympati för de israeliska barnens och föräldrars svåra umbäranden, är inte tillräckligt. Tvärtom, det är just avsaknaden av ett klart balanserat förhållningssätt som per definition tolkas som ett slags tyst acceptans av tilltagande antisemitism bland en liten men aggressiv del av Sveriges befolkning.

Det är inte längre enbart våra ord eller aktioner som bestämmer var vi står, utan även i lika hög grad vilka ord och aktioner vi väljer att avstå från.

Utrikesminister Freivalds är värd allt stöd i världen för att hon väljer att med ord och aktion ingripa för att försöka rädda de fem bortrövade barnen.

One law for Israelis and Jews, another for Palestinians and Muslims

Swedish Foreign Minister Ms Laila Freivalds will soon be making a personal visit to Ramallah. There she will enlist Yasser Arafat’s help in bringing to an end the anguish of a Swedish mother, Elisabeth Krantz, whose five children have been kidnapped by their Palestinian father and held hostage in Gaza.

Ms Freivalds is to be commended for playing such a personal role in the well-being of young children. She deserves every best wish in her endeavour and it is to be hoped that she manages to put a swift end to the unimaginable agony of a mother who has lost her children, and to the constant fear and anxiety of five children, the youngest a mere 6 years old.

What is remarkable, however, is that the Swedish Foreign Minister has never felt it necessary to make an equally personal appeal to Yasser Arafat to bring an end to indiscriminate killing of Israeli children on public streets, in buses, at parties, at religious celebrations – including the murder of a Swedish citizen and the attempted murder of several others at a Pesach celebration in Netanya.

While not for one moment suggesting that Ms Freivalds is either personally anti-Semitic or that she in any way reflects an anti-Semitic Swedish government, it cannot take much imagination to realise that this is precisely the kind of subtle signal that is – quite correctly – interpreted by Islamist fanatics in Sweden and elsewhere that they are indeed off-limits and that Europe does indeed apply one yardstick to Jews and Israelis and quite another to Muslims and Palestinians.

The Swedish Foreign Minister deserves all the support she can muster in the immensely delicate task facing her. It would be so much more of a credit to the Swedish administration if she were to apply the very same standards to the rest of an equally suffering regional population.

Behind-the-scenes support for and quiet words of encouragement to Sweden’s Jewish population not only don’t go far enough – the very absence of outright public support is per definition encouragement of a growing anti-Semitic undercurrent among the more extreme fringes of Sweden’s Muslim population.