Svenska English

Close
Integrationsforum

Intresserad av föreläsningar om integration, multikulturalism och invandring?


Jag sätter pennan – eller tangentbordet – åt sidan och tar istället upp mikrofonen.

Hos dig.

Det vill säga hos statliga verk, statliga/regionala/lokala myndigheter, företag, föreningar, skolor, religiösa samfund.

Hälsningar
Ilya

Klicka här för att veta mer.

onsdag 28 januari 2009

Den förtryckta sanningen

Svenska medier tvekar sällan att publicera allt som kan skada Israels anseenden.

Även sådant som inte har källkontrollerats och sådant som gränsar till uppmuntran till antisemitism i ett onyanserat debattklimat.

Ett onyanserat debattklimat skapat av medierna själva.

Ett exempel på mediernas ovilja att källkontrollera israelfientligt material är Göteborgs-Postens beryktade historia 090109. Där berättar en person utan tillstymmelse till bevis att israeliska soldater attackerade nio busslaster Gaza-araber med dubbelt medborgarskap som av Röda korset eskorterades först med buss och sedan till fots (!) från den krigshärjade Gazaremsan till jordanska gränsen.

Nio busslaster bestående av människor med dubbelt medborgarskap, plus representanter från Internationella Röda korset som eskorterade dem, och ingen av dem hade vare sig kamera eller mobiltelefon för att dokumentera den påstådda händelsen, och inte ens Röda korset tyckte ”händelsen” var värd att rapportera, trots att det påstås att en busschaufför kallblodigt mördades av israeliska soldater mitt framför ögonen på alla dessa människor – i runda tal 400 personer av olika nationaliteter! GP tryckte storyn med hänvisning till att personen som rapporterade det, en ung mamma med arabisk-svensk anknytning, verkade trovärdig och vill berätta något.

Riktiga journalister världen över är måna om sitt yrkesmässiga anseende. Göteborgs-Posten har sina egna yrkesprinciper.

Detta om utebliven källkontroll. När det gäller publicering av grova anklagelser mot den judiska staten tornar en bild fram av medveten och undermedveten uppvigling mot judar, israeler och den judiska staten.

I många medier har man gett utrymme till två absurda påståenden under de gångna veckorna: om ”oproportionerlighet” och om ”folkmord”.

Om proportionerlighet:
Hamas och de övriga palestinska terrororganisationernas krig mot civila judar har i det senaste skedet pågått i 2920 dagar, med 10 000 missiler mot judiska skolor, dagis, sjukhus och lägenheter.
Israels svar på detta 2920 dagar långa krig varade i endast 21 dagar. Facit: 1100-1200 döda, av vilka ungefär 900 Hamasterrorister och 200-300 civila.

1177 israeler har mördats och över 9000 direkt skadats i palestinska terrorattacker de senaste 2920 dagar inklusive Västbanken och Gazaremsan.

Resonemanget tycks vara att allt hade varit bra om bara lika många judar hade dött som araber i Gaza. Att så har skett – fast i olika tidsperspektiv och med avsevärt fler judiska civila än arabiska civila döda – är något som de flesta svenska medierna hellre kväser än belyser.

Genom en mängd åtgärder, inte minst säkerhetsbarriären och Israels närvaro på Västbanken, har ”framgångsrika” terrorattacker med dödsfall utförda från Västbanken i stort sett avstannat. Återstår terrorattacker med dödsfall utförda från Gazaremsan.

Hamas har inte dödat fler civila judar eftersom de inte lyckades sikta bättre. Det är inte viljan utan bristande kunskap som har begränsat dödssiffrorna.

Enda sättet för Israel att möta det beryktade svenska ”proportionalitetskriteriet” hade varit att skjuta 10 000 missiler mot civila i Gaza, under långa åtta år. Ett barbari som Israel inte ens överväger.

Israels ”folkmord” och ”rasism”:
När Israel intog Gazaremsan 1967 under sitt försvarskrig mot Egypten bestod Gazaremsans befolkning av 360 000 araber. När Israel lämnade Gazaremsan 2005 som ett totalt judenreint område – till och med döda judar fick grävas upp och förflyttas till Israel för att blidka Gazabornas krav på etnisk rensning – bestod Gazaremsans arabiska befolkning av 1.5 miljoner människor.

”Folkmord”? Uppenbarligen är judarna så korkade att de inte ens kan genomföra ett folkmord utan att fyrfaldiga befolkningen.

Siffrorna har sin naturliga förklaring i den sjukvårdsinfrastruktur Israel lämnade efter sig, som gjorde att livslängden för kvinnor i Gazaremsan ökade från 46 år 1967 till 73 år knappt 40 år senare.

Men inga av dessa nyanserade analyser står att läsa i de flesta svenska medierna.

För hos de flesta svenska medierna är sanningen antingen något man förtrycker, eller något man tillverkar.

Beroende på de egna politiska målen.

I Sverige får man antingen lita på medierna – eller välja sanningen.

Sanningen får man oftast leta efter på egen hand.

Som till exempel hos FiM http://fredimellanostern.wordpress.com/, Samfundet Sverige-Israel http://www.sverigeisrael.org/ och Svensk Israel-Information http://www.si-info.org/. Många fler lika bra som objektiva och oberoende länkar hittar du under rubriken ”Alla länkarhttp://www.ilyameyer.com/allLinks.php till höger här.

Besök dem alla. Regelbundet.

Etiketter: , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

onsdag 15 januari 2003

Att det ska vara så svårt med objektivitet och perspektiv

I det omfattande nyhetsflödet om Mellanöstern som GöteborgsPosten bidrar till, har två viktiga händelser missats av utlandsredaktionen.

Vid FN:s säkerhetsrådets nyligen avslutade debatt om internationella ansträngningar ämnade att skydda barn i väpnade konflikter, fördömde FN:s specielle representant, Biträdande Generalsekreterare Olara Otunnu, de palestinska självmordsbombningar som destruktiva mot såväl israeliska som palestinska barn.


"Användandet av självmordsbombningar är helt förkastligt. Inget i världen kan rättfärdiga detta,” sade Otunnu, och fortsatte: "Vi har bevittnat båda ändar av dessa förfärliga illdåd: barn har använts som självmordsbombare, och barn har massakrerats av självmordsbombare. Jag kräver av den Palestinska Myndigheten att den gör allt i dess makt för att sätta stopp för allt deltagande av barn i denna konflikt."

Den andra utvecklingen har en än mer Sverige-aktuell koppling, då det gäller besöket i Israel av Ugandas President, Yoweri Kagata Museveni. Museveni, som hjälpte till att driva slaktaren och massmördaren tillika Ugandas tidigare president Idi Amin på flykt, var under en tid bosatt i Sverige – till och med i Göteborg, och mer GP-aktuell kan det knappast bli. President Museveni sade under sitt besök i Israel: ”När vi pratar om frihet är det ingen som kan säga att jag inte vet vad jag talar om – jag hjälpte till att fördriva båda Idi Amin och Milton Obote från mitt land, och jag säger att i Afrika har vi aldrig sänkt oss till terrorism. Vi har stridit för vår frihet, ja, vi har använt vapen, sant, men aldrig terrorism – vi riktade oss enbart mot soldater och mot människor med vapen. Detta är historien om frihetskamperna i Sydafrika, i Mocambique, Zimbabwe, Angola, Namibia. De palestinska metoderna med massmord på civila känner vi inte igen som ett sätt att strida för frihet.”

President Museveni förespråkar istället dialog. Just den sortens dialog som avbröts av Yasser Arafat och ersattes av självmordsbombningar när fredsavtalet – och en självständig palestinsk stat – i stort sett var undertecknat for två år sedan.

Etiketter: , , , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

måndag 9 december 2002

GöteborgsPosten har en "bibel för trovärdighetens skull". Verkligen?

I Göteborgs-Posten läser man med ett stort mått glädje Kenth Andreassons ledare med titeln ”En bibel för trovärdighetens skull” (Läsardialog, GP 021208).

Glädje eftersom artikeln adresserar ett länge känt behov. Ett behov från den tidningsläsande publiken.

Bara det faktum att Kenth Andreasson ens resonerar om tidningens journalistik bådar gott för den moral som per definition måste styra hur en tidning med anseende sköts.

Det är därför avståndet känns ännu större mellan Kenth Andreassons otvivelaktiga vilja att göra det allra bästa med och för tidningen, å ena sidan, och det som allt som oftast sker på tidningssidorna. Eller rättare sagt – inte sker.

Jag syftar på tidningens hårdnackade vägran att tillåta en objektiv diskussion om den starkt pro-palestinska och lika starka anti-israeliska hållningen som får allt större utrymme i GP.

Hur objektiv är en tidning som tar ut en helsidesannons som bedyrar att den ger ”plats för många olika röster” (GP 021118) samtidigt som den konsekvent blockerar alternativa synpunkter? En tidning som gång efter annan refuserar insändare och debattartiklar som ger en annan bakgrund till konflikten i Mellanöstern, insändare och debattartiklar som prisar ett framtidsscenario präglad av nya tankesätt. En tidning där utrikeskorrespondenten Britt-Marie Mattson ger en minst sagt kontroversiell syn på Mellanösterns historia (B-M Mattsson, GP 021125), men där en saklig, objektiv syn präglad av respekt för båda sidors behov och rättigheter inte får utrymme.

Jag tror helt på Kenth Andreassons vilja och höga ambitioner gällande journalistetiken hos Göteborgs största tidning. Jag undrar bara hur väl förankrade hans idéer är hos dem som gång på gång lyckas stävja hans genuina strävan mot högre etik. Han skriver att hans artikel bör ses som ”en liten inblick i den etiska diskussion som förs på Göteborgs-Postens redaktion till vardags. Syftet är givetvis att behålla eller stärka vår trovärdighet.”

Diskussion om etik visar sin trovärdighet när den omsätts i praktiken. Därför bör tidningen bevisa sin trovärdighet genom att låta andra komma till tals som debattör eller krönikör. Jag till exempel är beredd att underkasta mig vilka som helst redaktionella krav som sätts, och har en enda begäran: att jag i förväg får läsa igenom och godkänna allt material som redigeras och publiceras med min underskrift.

Det enda jag vill är att ge tidningens 600,000 läsare en möjlighet att läsa om en verklighet som inte speglas någon annanstans i tidningens kolumner. Den bibeln jag känner till prisar en etisk attityd till ens medmänniskor, den prisar medvetenhet om och respekt för människans mångfald. GPs Etikbibel predikar, enligt Kenth Andreasson, en ”hög etisk medvetenhet”.

Jag hoppas att GP omsätter denna höga etiska medvetenhet i praktiken. Jag är beredd att ta risken att den läsande publiken inte alls håller med mig. Varför är GP inte lika beredd att ta den risken?

Etiketter: ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

lördag 16 november 2002

Selektiv nyhetsförmedling bidrar till fortsatt elände och hat

Efter Hebronmassakern på sabbatsdagen 021116 i vilken 12 människor på väg hem från synagogan bragdes om livet och ytterligare ett 20-tal skadades svårt, då ambulanser besköts medan de skadade förblödde på marken, då Gazabor kom man ur hus för att fira dådet, står följande att läsa som förstasidesrubrik i GöteborgsPosten följande morgon:





Just det: ingenting. Absolut ingenting. Inte ett enda ord.

Ytterligare ett fall av selektiv nyhetsförmedling.

Vi vet förstås hur första sidan hade ommöblerats om situationen hade varit den omvända och det var palestinier som var offren.

Etiketter: , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

tisdag 9 april 2002

Mediernas ansvar för hatsamhället

Inte ens den mest naiva betraktaren eller den mest hängivna deltagaren i händelserna i Mellanöstern skulle påstå att det finns en sida med full rätt på sin sida och en med totalt fel. Båda sidor är i rimlighetens namn skyldiga till kontraproduktiva handlingar, missade tillfällen och misstolkningar. Det tjänar inget till att – för hundrade gången – upprepa den ena eller andra sidans fel. Omvärlden är vid det här laget mycket medveten om vad som har skett, och om resultatet av det som har skett.

Man kan med visst mått av objektivitet misstänka att President Bill Clinton hade för bråttom med sin tidtabell för fred – att hans behov av att kröna sin ämbetsperiod med ett storverk gick före en grundlig förankring i de båda lägren.

Man kan med visst mått av objektivitet kritisera Israel för att det tog så många år innan en ledare med Ehud Baraks vision tog steget och erbjöd en banbrytande lösning. Att superhöken Menachem Begin lämnade tillbaka Sinai till Egypten i utbyte mot fred – därtill utan ett enda skott under förhandlingsprocessen – borde ha uppmuntrat de efterföljande israeliska ledarna att följa efter medan tid var, istället för att ovilligt släpas dit av en utomstående part.

Man kan med visst mått av objektivitet kritisera den Palestinska Myndigheten för sin oförmåga – eller cyniska ovilja – att strypa självmordsbombningarna och beskylla denna inaktivitet på den av Israel tillämpad isoleringen. Samtidigt som samma Palestinska Myndighet besitter så mycket rörelsefrihet och auktoritet samt ledningsförmåga att man har kunnat beordra och genomföra summariska avrättningar och ibland även rättegångar av misstänkta Palestinska kollaboratorer trots isoleringen.

Vi är alla medvetna om vilken syn som möter oss när vi tittar i backspegeln. Vi kan alla – på bägge sidor i konflikten – ”vår” del av historien. Det sägs att den som inte lär av sin historia är dömd att misslyckas med sin framtid.

Samtidigt vet vi av bitter erfarenhet att om vi låter enbart vår historia forma våra ställningstaganden idag, kommer vi aldrig att bygga en framtid för imorgon. Grunden för undergång befästes därmed.

Är allt det ovanstående bara vackra tankar? Är filosofiska funderingar en lyx som förbehålls dem som har tid över för teoretiska lekar? Icke alls – de styr vårt tankesätt och därför våra handlingar på ett mycket konkret sätt.

I fallet Mellanöstern kan det hela sammanfattas med en uppmaning till pressen: Kyl ner situationen. Bidra inte till hets. Titta förbi fasader som består av orättvisa, grovt förenklade ”svartvita” förklaringar och bortförklaringar. Som yrke är journalistikens uppgift att ifrågasätta – inte att ge färdiglagade svar som backar upp förutfattade meningar.

I t ex Aftonbladet skriver Carl Hamilton att President Bush är ”blodtörstig”, och på ledarsidan påstår man att Palestiniernas President Arafat ”korsfästs” (1 april). Ingenstans i samma skrivelser står något om blodsutgjutelse från Palestinskt håll, ej heller att hela den muslimska världen reagerade med oerhörd ilska när President Bush använde just det religiöst laddade uttrycket ”korståg mot terror” efter 11:e september. Varför är Hamiltons användande av begreppet plötsligt acceptabelt? När man i Aftonbladet läser samme Carl Hamiltons betraktelser om ”nio miljoner Israeler” (7 april) kan man bara dra slutsatsen att det har skett en massinvandring av ca 3 miljoner människor under natten – Israels befolkning är ju inte större än ca 6 miljoner. Sanningen brukar som bekant vara det första som korsfästs när pressetik får stå tillbaka för personligt tycke och en högst personlig agenda.

Om man nu vänder sig till GöteborgsPosten är det intressant att analysera Britt-Marie Mattsons artiklar. Mattson skriver ur en snedvriden propalestinsk och antiisraelisk synvinkel. Till exempel påstår hon att ”Israels olycka är valet av en ledare som lovade det som han aldrig hade för avsikt att uppfylla” (6 april). Har Sharon verkligen anförtrott Mattsson detta? Just det faktum att Israel valde den hårdföre Sharon pga att Baraks mjuka linje möttes av Palestinskt våld, figurerar inte alls i Mattssons resonemang.

Hamilton och Mattsson befäster polariseringen då de skriver så grovt vinklat. Deras obalanserade ”reportage” ger bra grogrund för samhällets mörka krafter, som även de hoppas kunna dra nytta av turbulensen i Mellanöstern. Resonemanget är lika isande makabert som det är logiskt: om journalister ostraffat kan skriva så uppenbart vinklat om Israel, kan väl även dessa människor uppträda på samma sätt: oemotsagd antiisraelisk propaganda (som ju får härja fritt) får tjäna som bärare för antijudisk verksamhet. Samhällets tystnad tolkas som samhällets stöd.

Och vi ser redan resultatet här hemma. Det ohämmade hatet som idag villigt publiceras i media – både i form av hejdlöst partiska ”reportage” och som öppet hatiska insändare utan understöd av fakta – börjar få genomslag på gator och torg. Alldeles nyligen i till exempel Göteborg har judar och judiska verksamheter fått utstå bombhot, vandalisering, telefonterror. Judar slås ned på öppen gata för att de bär kalotten, den judiska huvudbonaden.

Frågan är: Kommer medierna att inse sitt ansvar och samhället att upptäcka vad som pågår först när kristna svenskar inte vågar gå ut bärande halsband med ett kors? När kommer vi som samhälle att inse att våra handlingar – och brist på handlingar – faktiskt har konkreta effekter?

Mediernas viktiga roll i en konflikt är att vägleda i fråga om respekt, sanningshalt och bevisföring i det skrivna ordet. Allt vars syfte är att enbart gagna ena sidan på bekostnad av den andra är destruktivt.

Ett rykande färskt exempel: EU-representanternas försök att besöka Palestiniernas President Yasser Arafat för att visa sitt stöd under belägringen var ett principiellt viktigt och mycket lovvärt initiativ.

Tyvärr var det inte ett dugg trovärdigt eftersom samma aktioner inte genomdrevs till förmån för Israel medan Israel var belägrad: när 4 självmordsbombningar på raken och otaliga attacker med skjutvapen utfördes av palestinska terrorister utan någon respons från Israel. Responsen kom först när bedjande judar massakrerades under påskfirande, och det är den responsen som alltjämt pågår.

Samma sak gäller Norska Nobelkommitténs uttalade vilja att ta ifrån Shimon Peres hans Fredspris. Arafat, å andra sidan, föreslås behålla sitt. På vilket sätt ska sådana partiska inlägg tolkas, om inte att det är ytterligare ett sätt att särbehandla allt som har med judar och Israel att göra?

Det samma gäller de fredsaktivister som så modigt visar sin solidaritet med de nu drabbade Palestinierna genom att agera som mänskliga sköldar. Mycket lovvärt, en aktion som med rätta hyllas i media. Men var fanns alla dessa mänskliga sköldar när hela Israel höll sig inomhus av rädsla för fler självmordsbombare? Varför, om de ville vara trovärdiga, satt inte dessa människor på Israeliska kaféer och åkte på Israeliska bussar med sina banderoller och flaggor för att visa sin solidaritet med Israelerna?

Men framför allt, varför ställer inte media denna fråga? Istället prisas dessa människor som hjältar. Det finns dock inget hjältemodigt i att skydda ett folk men samtidigt blunda för ett annat folks död. Uppmuntrar inte detta rasism, hat som segregerar folk?

Bygg istället broar! Det genereras tillräckligt med hat mellan dem i Mellanöstern som verkligen lever med dagens våld och motvåld. Det ligger inte i någons intresse att avlägsna ”experter” på bekvämt och säkert avstånd spär på hetsen och underblåser blind partiskhet, religiöst raseri och grovt våld även här hemma.

Det är medias skyldighet att se till att publiken får en rättvis bild av det som sker. Det är en skyldighet så att vi gemensamt kan arbeta för ett rättvist närmande från bägge sidor.

Annars bär medierna ansvaret för det hatsamhället som byggs upp. Och det gagnar ingen – speciellt inte i det avlägsna Sverige.

Etiketter: , , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer