Problemlösning i Mellanöstern

Mycket har skrivits om UNRWAs och UNHRCs ansvar för att flyktingproblemet i Mellanöstern har förevigats – till ingen som helst nytta, till ofantliga kostnader och utan minsta vilja eller utsikt till en lösning eller anständig framtid för de drabbade.

UNRWA är till för att skapa jobb för de egna anställda. Inget annat. Definitivt inte för att lösa de 3-4 miljoner (av ursprungliga 700 000) palestinska flyktingarnas situation. UNHCR, som har samma budget som UNRWA men som har hand om mångdubbelt fler flyktingar i hela resten av världen, har som uppgift att lösa deras flyktingstatus – och lyckas med det.

Är det för att UNRWA inte kan arbeta lika effektivt som UNHCR? Eller är det för att UNRWA inte vill? I vilket fall som helst bör den stängas med omedelbar verkan för att ersättas av en organisation med helt andra mandat: att lösa situationen. Inte att förlänga den i ytterligare 60 år.

Någon har med utsökt elegans och enkelhet liknat arabvärldens inställning till Israel som att köpa en lott med hopp om att vinna en miljon kronor – men att när det visar sig vara en nitlott, kräva tillbaka insatsen. Efter att Palestinamandatet delades, 80 procent till araber (Transjordanien, sedermera Jordanien, där 80 procent av befolkningen är palestinska araber) och 20 procent till judar, och efter att judarnas del delades ytterligare en gång 50-50 för att skapa det arabiska Palestina och det judiska Israel, anföll arabvärlden ändå den judiska staten.

Anfallet misslyckades. Nu kräver arabvärlden att allt ska gå tillbaka till utgångsläget för att möjliggöra ytterligare ett anfall. Iran står beredd, dess kärnvapen är snart färdiga att tas i tjänst. När arabvärlden inte kammade hem storvinsten, kräver de alltså lottpriset tillbaka för att kunna spara till en ny insats.

Den arabiska flyktingströmmen orsakades av arabvärldens misslyckade anfall mot judarna. Arabvärlden har ändå konsekvent vägrat ta hand om sina arabiska bröder. Istället är det omvärlden, via främst UNRWA men även en mängd andra organ finansierade av världssamfundet, som får betala notan för att bevara deras flyktingstatus – nu i tredje och även fjärde generation.

Den judiska flyktingströmmen, dock, som orsakades av att samma arabländer kastade ut sina judiska medborgare, fick absorberas på egen bekostnad av den judiska staten Israel. Inga FN-pengar här inte.

Hur var det nu man kallar särbehandling av judar?

Arabvärldens avoga inställning till judar har historiska anor. Se här en artikel och film från SvDs ledarredaktionsblogg, som behandlar det sätt på vilket stora delar av arabvärlden, med Jerusalems Stormufti i spetsen, ivrigt anammade nazism och stödde Hitler under Andra världskriget. Arabvärldens negativa inställning till judar har inte vuxit i ett vakuum, det har heller inte kommit till efter Israels återskapande 1948, utan hade en stark inre drivkraft långt innan.

UNRWA är förstås inte ensam om att missbruka enorma summor donerade medel för att föreviga flyktingproblemet, utan att ägna minsta tanke på de mänskliga tragedierna som utspelas i hopplöshetens spår. Det är många organisationer, nominellt klassade som biståndsorgan, där missbruk av finansiella medel, ofattbar slöseri, total avsaknad av finansiell transparens, korruption, samt inte minst en kultur där många biståndsgivare på olika sätt tillskansar sig fördelar har blivit praxis. SIDA dras med enorma finansiella och etiska problem, likaså Rädda Barnen. Arabvärldens minimala hjälpinsatser blir föremål för allt öppnare och intensivare kritik – även i arabvärlden. Framför allt ifrågasätter man allt tydligare arabvärldens eget ansvar för problemets uppkomst och dess fortsatta existens, 60 år senare.

USA, EU, Kvartetten – de kan lägga fram vilka förslag de vill, inget kommer att förändras för det. Förändringen kommer endast när omvärlden en gång för alla rensar upp i biståndsträsket och istället börjar använda bistånd för att lösa problem, inte att föreviga dem.

Israelerna och deras arabiska grannar förtjänar hjälp och incitament till fred, till lösningen av sina problem. Det de inte behöver är skandalöst stora investeringar specifikt ämnade att bevara ett existerande problem.

Problemet har visserligen skapats av arabvärlden. Men det är ändå människor som blir lidande, människor i andlig misär under 60 långa år. Att kallsinnigt använda finansiella medel som ett slags vapen och därigenom förlänga deras misär, att odla hopplöshet som ett politiskt verktyg istället för att lösa problemet, ligger på världssamfundets samvete.

Valuta för pengarna. UNRWA, SIDA, Rädda Barnen – alla förevigar de problemet via våra pengar.

Gör nu plats åt problemlösare. Använd pengarna ansvarsfullt. Till att lösa – inte föreviga – problemet.

MXp om Rädda Barnen
IsraeliSverige (artikel från 2005 om att palestinerna förtjänar ett långt bättre öde)
IsraeliSverige om ökande terrorangrepp mot Israel under september månad
IsraeliSverige om behovet av en UNHRC undersökning om 1000 Hamasmissiler
UNHCR vs UNRWA
Avsluta ockupationen
En ny internationell kommission behövs
Missbruk av medierna som skadar palestinierna

När selektiv blindhet börjar bli en pinsam belastning

Sanningar och lögner. Ibland är det svårt att avgöra vad som är vad.

Som när svenska medier okritiskt återger uppgifter de får från palestinska terrororganisationer. År 2002 handlade det om 1500-2000 påstådda civila döda i Jenin på Västbanken som istället visade det sig vara 53 döda, av vilka 48 terrorister med vapen i handen.

Och nu senast de palestinska uppgifterna om 1300 döda civila och 48 döda Hamasmilitanta som resultat av Hamas krig mot Israel, vilket istället visar sig handla om totalt 1300 döda, av vilka i skrivande stund 900 visat sig vara Hamasterrorister.

Uppenbarligen lider många svenska journalister av samma svåra problem i hantering av siffror som deras palestinska uppgiftslämnare.

Än svårare är att bedöma hur Hamas och deras stödtrupp i den övriga muslimska världen tänker.

Fowzi Barhoum representerar Hamas i de egyptiska diskussionerna om framtiden. En framtid som kommer att bli en upprepning av de gångna 60 åren om inte Hamas och den övriga arab- och muslimska världen för en gångs skull bryter med det förflutna och verkligen tänker framåt:

Framtiden kräver acceptans av fredlig samlevnad, sida vid sida. Israel har upprepade gånger visat att landet är berett att kompromissa för fred. Utan kompromissvillighet från Hamas och deras stödtrupp utomlands kommer inget att förändras.

Desto sorgligare är det att Fowzi Barhoum säger att Hamas inte kommer att acceptera mindre än öppna gränser och borttagning av bojkott mot Hamas styre. ”Vi förkastar en öppen vapenvila men vi kan tänka oss en tillfällig period av lugn”.

Israel har upprepade gånger förklarat att de stängda gränserna har ingen egenvärde: gränserna är stängda på grund av att Hamas gärna understryker att öppna gränser ska användas för att importera raketer för beskjutning mot civila israeler, precis som skett under åtta långa år, 10 000 raketer. Om därför något ska ändras, måste det vara Hamas inställning. En ändrad inställning från Hamas – eller terrororganisationens totala kollaps – är det enda som kan öppna dörren till gränserna. Utan import av raketer för avfyrning mot judiska barn, inget behov av stängda gränser.

Logiken är så förbluffande enkel. Kanske för enkel för Hamas.

Och uppenbarligen för enkel för Turkiets statsminister Recep Tayyip Erdogan som sade idag att visserligen hade Hamas gjort fel genom att skjuta mot Israel – 834 missiler under den ”vapenvila” som Hamas själva ville ha – men att Hamas ändå ”måste anses ha helt uppfyllt sina åtaganden genom att efterfölja vapenvilan”. Det är en logisk och statistisk absurditet utan like.

Tyvärr en absurditet som är vardagsmat i en arab- och muslimsk värld som ger näring till Hamas omedgörlighet. De ser ingen som helst anledning att ändra sin oresonliga ståndpunkt när de får sådant stöd från det internationella samfundet.

Desto bättre är det att vissa delar av de svenska medierna nu äntligen börjar rapportera om de faktiska förhållanden i Gaza, om stämningen där mot Hamas, om de verkliga dödssiffrorna. Arne Lapidus i Göteborgs Posten 090125 är en i raden av journalister som nu äntligen börjar arbeta som journalister: han rapporterar nyheterna, han skapar dem inte som del av kampen i en förutbestämd politisk dagordning (”Palestinsk kritik mot Hamas” http://gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=130&a=472226.

Det är riktigt pinsamt när till och med vissa arabiska medier ifrågasätter ”sanningar” som stora svenska medier blundar för. Den egyptiska tidningen Al Ahram är knappast känd för att vara proisraelisk (”Vad gäller Israels brott: det som hände är ytterligare ett förkastligt exempel ovanpå allt annat som det landet gjort sig skyldigt till”). Ändå skriver Al Ahram i samma nr 931 det som stora svenska medier inte gör (http://weekly.ahram.org.eg/2009/931/ed.htm): ”Förlusten i liv och egendom är lika stor som den var onödig. De som tog beslutet att sätta igång detta onödiga krig gick under jorden. Så vad exakt var deras poäng?”

Tidningen fortsätter: ”En del av ansvaret måste åläggas några bland den palestinska befolkningen – de som vägrade att förnya vapenstilleståndet och som fortsatte skjuta … Konstigt nog är det ingen som funderar på att lägga ansvaret hos dem som tog det felaktiga beslutet och som fortsatte skjuta raketerna.”

Al Ahram visar en klarsynthet och en objektivitet som borde stå modell för svenska medier:
“Idag visar det sig att vilken militant grupp som helst med ett par dussin anhängare och några hemmagjorda raketer med en räckvidd på 10 eller 20 kilometer kan dra in en hel region i krig. På samma sätt kan vilket som helst litet land med en satellitkanal föra miljoner TV-tittare bakom ljuset.
”Så här funkar det: skicka ut en journalist med en kamera och folk samlas runt honom. Någon enskild person kanske uttrycker fanatiska åsikter och voila! Resultatet är färdigt – TV-kanalen redigerar och vinklar materialet så det ”bevisar” att åsikterna representerar alla som fanns med i TV-bilden.”

Arabiska medier börjar ifrågasätta de förljugna mediebilderna som kablas ut, men TTs klienter runt om i Sverige sväljer allt med hull och hår. Där viljan finns är inget för grovt i kampen mot den judiska staten.

Förhoppningsvis är den svenska publiken långt mer omdömesgill än de stora svenska medierna. Allt större delar av den arabiska världen tycks inse sanningen medan de röda svenska medierna fortfarande lyckas blunda för samma sanning.

GP rapporterar om händelser som aldrig ägt rum

I GP 090111 skrev Ingalill Löfgren en artikel i vilken en rad påståenden gjordes utan att backas upp av bevis eller kommentar.

Artikeln handlade om en svensk-palestinsk mamma, Fadia Ayad, med fem barn som fick lämna Gaza via Röda korsets försorg. Nio bussar förde civila med dubbla medborgarskap via Israel till Jordanien för utresa hem.

Det påstås att ett par kilometer från den jordanska gränsen blev vägen helt ofarbar med höga med stenar och sandhögar och passagerarna fick gå ur fordonen och fotvandra resten av vägen till gränsen genom ”ett ökenliknande öde landskap”. Det påstås att en av bussförarna försökte hjälpa till genom att flytta på sand- och grushögarna och att ”israelerna sköt honom. De bara dödade honom, framför ögonen på oss alla.”

En fruktansvärd händelse.

Ett problem bara: det hände aldrig. Fadia Ayad har måhända lämnat Gazaremsan med buss tillsammans med övriga civila med dubbla medborgarskap och eskorterats till Jordanien, men någon dödsskjutning av en bussförare har aldrig ägt rum.

Vi pratar om Israel där byråkratin, den fria journalistiken och tillgången till offentlig information är om något ännu mer utvecklad än i Sverige.

Ingen chaufför har skjutits till döds som det påstås – det hade gett enorma rubriker i Israel. Det går inte att dölja en sådan händelse för medierna. Det går inte att dölja ett dödsfall i Israel – byråkratin är alldeles för omfattande för att det ens skulle vara tänkbart än mindre genomförbart. Och sist men inte minst, israeliska soldater får inte ens lov att skjuta beväpnade terrorister med mindre än att terroristen redan har använt sitt vapen; det är inte bara otänkbart att soldater skulle skjutit ihjäl en civil bussförare, det är fullständigt befängt. Vare sig den arabiska, hebreiska eller utländska pressen har hänvisat till någon sådan händelse.

Via kontakter i den israeliska pressen har jag inte kunna finna någon som helst bekräftelse på att den påstådda händelsen ägde rum. Via kontakter i den israeliska militären har jag fått bekräftelse på att de aldrig tillåter civila evakuerade från Gaza att promenera genom öknen till den jordanska gränsen – dessa civila har ju inget egentligt inresetillstånd till Israel utan har släppts in i landet som nödåtgärd för att evakuera dem till tredje land, Jordanien. Det är därför helt otänkbart att Israel plötsligt skulle låta dem vandra omkring i landet utan tillstånd. Detta är som sagt Israel, byråkratins förlovade land.

Inget bevis har lagts fram av Ingalill Löfgren, inga officiella israeliska kommentarer har publicerats, inga länkar finns till andra artiklar skrivna i utländsk press om denna påstådda händelse (det var ju civila av många olika nationaliteter som var med på samma bussresa, någon annan skulle ju säkert skrivit en liknande artikel i ett annat land).

Hela händelsen verkar utgöra en del av propagandakriget som tar sig allt mer extrema former. Att GP som respekterad tidning publicerar sådana bisarra påståenden utan källkontroll tyder på brister i den journalistiska utövningen.

Av nio busslaster passagerare tycks det vara endast Fayad som såg händelsen och i hela världen är det endast Ingalill Löfgren på GP som har publicerat historien. Förklaringen till varför hon är ensam om storyn finns nog i det pågående propagandakriget som nu börjar ta smått absurda former.

Gert Gelotte på GP versus sanningen

För ett år sedan (november 2007) var Göteborgs Postens Gert Gelotte i farten med att förklara för svenska läsare hur snälla Hamas, Islamiska Jihad och de övriga Gazaorganisationerna egentligen var. Under det året som gått sedan han skrev sin serie artiklar har de snälla Gazagossarna avfyrat ungefär 1500 missiler mot civila i Israel.

Det har lett till dagens storkrig i södra Israel och Gaza, där alla civila är förlorare. Tänk vad gott det skulle vara om Gelotte erkände sina misstag. Här en artikel från ett år tillbaka, som sätter Gelottes skriverier då och den tragiska situationen idag i sammanhang.

Å ena sidan har vi Gert Gelottes vältaliga spalter.
Å andra sidan har vi sanningen.
Här kommer några fakta som inte figurerade i Gelottes artiklar i november 2007:

Från den moderate palestinska presidenten Mahmud Abbas Palestinska Myndighetens TV, 23-28 oktober 2007 (alltså drygt en vecka sedan):
”Vi kommer att befria Palestina, religionernas modersland … detta land är arabiskt i både dess historia och identitet … Palestina är arabiskt i såväl historia som identitet … från Nablus (på Västbanken) till Galilén (i Israel), från Tiberias (i Israel) till Hebron (på Västbanken) …”. För palestinierna finns ingen Israel och inga israeler.

Här kommer ytterligare fakta som Gert Gelotte glömde när han skrev sin artikel ”Det finns inga palestinier!” (GP 071108).

Varenda palestinsk rörelse visar som sin symbol HELA Israel införlivad med deras vision om ett framtida Palestina. Gelotte verkar ha missat detta.

Några fler symboler som förbigick Gelotte (nerladdade från Internet, det är svårt att förstå hur en journalist kan ha missat denna offentliga informationskälla):

Islamiska Jihad

Hamas

Palestine Liberation Front

Alla visar ett tilltänkt Palestina där den judiska staten är utraderad.

I den palestinska föreställningsvärlden finns inga israeler och ingen Israel. Världens enda judiska stat är utraderad – i palestinsk TV och i palestinska skolböcker – till förmån för ytterligare ett muslimskt land att lägga till världens 50 muslimska länder.

50 mot 1 är ändå lite för dåligt odds för Gelotte, han vill jämna ut det lite till med sin artikelserie i GP.

Med hjälp av propaganda – nu när de sista kvarlevorna av journalistisk etik har sprängts bort.

Bristfällig analys om Israels säkerhetsbarriär

I GP:s ledare fredag den 24 oktober 2003 skriver man att “många ser byggandet av en säkerhetsbarriär som en felsatsning”. De många för vilka barriären är en förutsättning för överlevnad nämns inte.

Som bevis för hur feltänkt denna säkerhetsbarriär är, hävdar man att ”trots den höga säkerhetsbarriär som är under uppförande har självmordsbombare fortsatt sitt dödliga värv”.

Maken till omvänd logik är svår att finna någonstans: barriären är inte komplett – ledarartikeln understryker själv att den fortfarande är ”under uppförande” – men det faktum att palestinska massmördare lyckas kringgå de många sträckor där ingen barriär ännu finns anges som bevis för att barriären inte fungerar. Vilken logisk och språklig kullerbytta!

Ledarartikeln fortsätter med att ”ingen har hittills förmått leda i bevis att skammens mur, som den ibland kallas, ger Israel ett högre mått av säkerhet”.

Det beror naturligtvis på hur intresserad man är av att leta efter beviset. Ett nog så talande bevis är att en liknande barriär sedan flera år har omgärdat Gazaremsan efter det att flera självmordsbombare utförde sina dödliga värv därifrån. Sedan barriärens uppförande har inte en enda – läs det statistiska beviset – inte ens någon enda attack skett därifrån. Av den enkla anledningen att barriären fungerar.

Ledarartikeln inleder med påståendet att ”Sverige röstade på goda grunder” för resolutionen som brännmärkte byggandet av säkerhetsbarriären. Som synes ovan räcker inte ens statistiskt bevis som grund för Sveriges överväganden i frågan. Den svenska förkärleken för samsyn oavsett principen och priset, och dess konsekventa inrättning i ledet i enlighet med den automatiska FN-majoritet som är ständigt Israelfientlig, kan därför lämnas utanför ekvationen.

Ledaren tar – naturligtvis – upp Ariel Sharons ”hårdföra politik med riktade mord och allt”. Men vare sig i ledarartikeln eller i tidigare analyser har man kunnat läsa lika rättfram kritik mot den konstellation av palestinska ledare och den strategi som gav upphov till denna politik; som överhuvudtaget gjorde det möjligt för Ariel Sharon att ens komma till makten när Israels kanske bästa hopp för en fredlig framtid – Ehud Barak – sveptes åt sidan av Arafats och Hamas självmordsbomber for ett par år sedan.

GP brännmärker de resulterande symptomen istället för att bränna bort den cancer som ger upphovet till sjukdomen. Barriären bör absolut plockas ned – när det är bevisat att den inte behövs.

Det skulle krävas mod att skriva det i en ledarartikel.

Samt en klarsynthet som gör att man angriper problemet vid dess källa istället för vid dess utmynning.

Låt inte våldsförespråkarna ta över

Låt inte våldsförespråkarna ta över:
Thomas Hammarberg spär på våldet i Mellanöstern

Israels Ariel Sharon fortsätter samtalen med palestiniernas Abu Mazen trots självmordsbombningar. Enligt Palmecentrets Thomas Hammarberg måste Israel på förhand acceptera samtliga palestinska krav för att överhuvudtaget ges rätten att närvara vid förhandlingsbordet. Israels vägran att gå med på dessa villkor rättfärdigar fortsatt palestinskt våld.

”Förhandla: överlägga i syfte att utarbeta överenskommelse av kompromisstyp.”
Definitionen återfinns i Nordstedts Stora Svenska Ordbok. Ändå skriver Palmecentrets Thomas Hammarberg på ett sätt som ifrågasätter hans förståelse av ordets innebörd (GP Debatt 030520). Efter 5 palestinska självmordsbombningar i Israel inom loppet av 48 timmar, väljer Hammarberg en rubrik ”Låt inte våldsmännen ta över” – men med en bild av Israels premiärminister Ariel Sharon under rubriken. En logisk kullerbytta som tar omvänd argumentering till helt absurda höjder.

Hammarberg kritiserar Israels vägran att i förväg och utan förbehåll acceptera ”vägkartan” i sin helhet. Detta kallar han för att ”underminera fredsprocessen” – det visar på Israels ovilja att förhandla. ”Att vägra ens diskutera detta är att sabotera fredsförsöken” skriver Hammarberg lite senare i sin artikel. Då syftar han på flyktingarna, men det är principen som är kärnan – att vägra diskutera är likställt med sabotage.

Palestiniernas lika bestämda krav att Israel ovillkorligen måste acceptera samtliga punkter i vägkartan ses dock inte av Hammarberg som något tecken på ovilja att förhandla – där är det ett tecken på beslutsamhet. Inga kraftiga fördömanden om ”att vägra ens diskutera (ett alternativ) är att sabotera fredsförsöken”.

Historiskt sett finns åtskilliga situationer där en definition tillämpats för judar och en helt annan för icke-judar – situationer som har lett till katastrofer för det judiska folket. Hammarberg har kanske inte läst de historieböckerna.

Fem palestinska självmordsbombningar inom loppet av 48 timmar, och Sharon upprepar sin ståndpunkt att han fortsätter att hålla alla dörrar öppna för Abu Mazen. Detta rimmar illa med Hammarbergs påstående om att Sharon inte vikit från sitt tidigare krav på ”absolut lugn som villkor för att förhandla”. Hammarbergs selektiva blindhet tycks sålunda inte gälla enbart historia, utan även nutida fakta. Inklusive fakta som att de senaste bombningarna egentligen inte är riktade mot Israel, utan utgör ett varningsskott från Hamas och Islamiska Jihad mot Palestinska Myndigheten – men där som vanligt judiskt blod offras i de interna palestinska maktkamperna.

För Hammarberg är ett minikrav att Abu Mazen måste ”kunna visa något enda resultat av fredsarbetet” – därför är det så viktigt att Israel ger honom något. Annars får inte Abu Mazen sitt folks stöd. Israels judar behöver dock tydligen inte se ”något enda resultat av fredsarbetet” – som exempelvis möjligheten att kunna ta sig till skola, daghem, arbete utan att bli sprängd i luften. Om den judiska staten insisterar på ett goodwilltecken som undanröjer denna dagliga fara, då visar man hårdnackat motstånd mot fred. En definition för judarna, en annan för övriga. Måhända är det inte det som Hammarberg förespråkar, men lyxen att avsäga sig ansvaret för effekterna av ens ord och aktioner är ett privilegium som är få förunnat.

Hammarberg talar varmt för palestiniernas rätt att bosätta sig i Israel. Han syftar på de ”700,000 palestinier (som) drevs, skrämdes eller lockades iväg från sina hem”. Hammarberg talar dock inte alls om upphovet till denna tragedi: att de invaderande arabiska arméerna beordrade de arabiska invånarna att utrymma området för att förenkla invasionen och krossandet av den judiska staten. Detta trots att Israel utan förbehåll accepterade delningsplanen som skulle ge såväl palestinska judar som palestinska araber varsitt självständigt land. Idag, 55 år senare, pratar Hammarberg om nödvändigheten av att Israel utan förbehåll accepterar villkoren. En märklig förhållning till historisk fakta.

Betyder ovanstående att de palestinska flyktingarna och deras ättlingar för evigt är dömda att leva i misär hos sina egna arabiska bröder, så som de hållits fångna under 5 decennier? Inte alls: med lite välvilja från dessa arabiska bröder kunde de integreras där de bor – på samma sätt som judiska flyktingar från arabländerna togs emot av Israel och integrerades. Med lite välvilja kunde Hammarberg göra det enda ärliga och upplysa om det som han vet är sanningen – att Israel har garanterat att bekosta flyktingarnas integration där de bor eller att bekosta deras flytt till ett framtida Palestina. Trots att inget arabland någonsin erbjudit sig att göra motsvarande för Israel.

Vi pratar förstås om ett Palestina som skapas sida vid sida med – inte istället för – Israel. En titt på vilken palestinsk skolbok som helst belyser dock hur palestinska myndigheten (som ju ansvarar för skolundervisningen) ser på framtiden – Israel finns inte, hela området mellan Medelhavet och Döda Havet benämns Palestina.

Är det den här sortens ”förhandlingsvilja” som Hammarberg förespråkar? Indoktrinering, att skapa ”fakta” i hjärnan på varje litet barn så att en ändring blir omöjlig att genomföra när de blir vuxna?

Fem självmordsbomber i Israel inom loppet av 48 timmar. ”Låt inte våldsmännen ta över” skriver Thomas Hammarberg. Med en obeskrivlig smaklöshet väljer man att para ihop rubriken med en bild på offrens premiärminister, Ariel Sharon.

Läsarna väntar fortfarande på att Thomas Hammarberg ska upplysa om vilka av dessa fem självmordsbombare som skickades av Ariel Sharon. För Hammarberg nämner inte Arafat, Hamas eller Islamisk Jihad med ett enda ord.

GP censurerar nyheter. Igen...

I det pågående mediakriget om Mellanöstern, har GP gjort det igen: selekterat bort nyheter som riskerar att försätta palestinierna i dålig dager.

Igår kväll (030121) hittades en minibuss med fyra palestinaaraber och packad med 300 kg sprängmedel samt fyra gastuber på väg in i Israel för att iscensätta ett massivt terrordåd. Bilens ”besättning” lyckades fly in till den närliggande arabiska byn Umm el-Fahm, men detta vet ingen GP-läsare något om. Eftersom nyheten inte fanns med i dagens tidning.

Varför? Var det för att inget faktiskt hände? Alla andra media har dock rapporterat om det. I samma GP av dagen innan har man minsann rapporterat om en likaledes icke-händelse – att Israeliska agenter får lov att eliminera terrorister utomlands – trots att så ännu inte skett.

Balans och objektivitet, tack! Liberalismen är en politisk åskådning, inte en liberal inställning till vilka nyheter man ska publicera och vilka som ska kväsas.

Att det ska vara så svårt med objektivitet och perspektiv

I det omfattande nyhetsflödet om Mellanöstern som GöteborgsPosten bidrar till, har två viktiga händelser missats av utlandsredaktionen.

Vid FN:s säkerhetsrådets nyligen avslutade debatt om internationella ansträngningar ämnade att skydda barn i väpnade konflikter, fördömde FN:s specielle representant, Biträdande Generalsekreterare Olara Otunnu, de palestinska självmordsbombningar som destruktiva mot såväl israeliska som palestinska barn.

"Användandet av självmordsbombningar är helt förkastligt. Inget i världen kan rättfärdiga detta,” sade Otunnu, och fortsatte: "Vi har bevittnat båda ändar av dessa förfärliga illdåd: barn har använts som självmordsbombare, och barn har massakrerats av självmordsbombare. Jag kräver av den Palestinska Myndigheten att den gör allt i dess makt för att sätta stopp för allt deltagande av barn i denna konflikt."

Den andra utvecklingen har en än mer Sverige-aktuell koppling, då det gäller besöket i Israel av Ugandas President, Yoweri Kagata Museveni. Museveni, som hjälpte till att driva slaktaren och massmördaren tillika Ugandas tidigare president Idi Amin på flykt, var under en tid bosatt i Sverige – till och med i Göteborg, och mer GP-aktuell kan det knappast bli. President Museveni sade under sitt besök i Israel: ”När vi pratar om frihet är det ingen som kan säga att jag inte vet vad jag talar om – jag hjälpte till att fördriva båda Idi Amin och Milton Obote från mitt land, och jag säger att i Afrika har vi aldrig sänkt oss till terrorism. Vi har stridit för vår frihet, ja, vi har använt vapen, sant, men aldrig terrorism – vi riktade oss enbart mot soldater och mot människor med vapen. Detta är historien om frihetskamperna i Sydafrika, i Mocambique, Zimbabwe, Angola, Namibia. De palestinska metoderna med massmord på civila känner vi inte igen som ett sätt att strida för frihet.”

President Museveni förespråkar istället dialog. Just den sortens dialog som avbröts av Yasser Arafat och ersattes av självmordsbombningar när fredsavtalet – och en självständig palestinsk stat – i stort sett var undertecknat for två år sedan.

Krönika: Israels utplånande närmar sig

Så här kunde Britt-Marie Mattssons krönika i GP 021215 ha sett ut med några justeringar - om hon hade velat analysera istället för att propagera. Ordalaget är detsamma, innehållet detsamma. I stort sett inget har tagits bort, men ny fakta och nya perspektiv har lagts till. Den nya texten speglar precis samma problem fast ur en bredare synvinkel.

Krönika: Israels utplånande närmar sig

Det är många bollar i luften. Risken är att konflikterna lever sina egna liv om man inte ser sanningen i vitögat och agerar omgående. För snaran mot Israel och demokrati dras åt allt hårdare i ett vakuum där ingen vågar ta första steget.

Att de flesta arabländerna har för avsikt att avlägsna Israel från ett exklusivt arabiskt Mellanöstern, och att de tar till alla möjliga vapen – inklusive media och public relations – i detta utrotningskrig, är helt klarlagt [1]. Vad exempelvis Irak har idag av massförstörelsekapacitet för detta ändamål är oklart. Klart är, dock, att de hotat vända sina vapen mot Israel om USA attackerar Irak. Kopplingen är obegriplig för den oinvigde om inte man förstår antisemitismens mekanismer. Den dokumentation om Iraks eventuella innehav av dessa vapen, som Irak tillställt FN:s inspektionsorgan Unmovic, håller på att analyseras. Irak antas inte medge innehav, men USA har redan framhållit att det skulle finnas andra för irakierna besvärande bevis.

Unmovics chef, Hans Blix, har en stram och korrekt hållning. Men man tar inte itu med Saddam Hussein och hans mål med stramhet och korrekthet, utan med kompetens och styrka. Per Ahlmark, tidigare Folkpartiledare som känner Hans Blix väl, skrev 21 november i år att ”politiskt är (Blix) svag och lättlurad. Jag kommer på få Europeiska tjänstemän som är mindre lämpade för en kraftmätning med Saddam”. [2] Hans Blix sägs, med andra ord, inte mäkta med eftertänksamma genomlysningar och resonemang eftersom han är farligt naiv.

FN-inspektörernas arbete har hittills direkt kopplats till ett eventuellt krig mot Irak. Men USA, och övriga allierade, har insett att låsningen till FN-inspektionens resultat inte bör knytas för hårt. Anledningen är att Saddam Hussein till varje pris måste avlägsnas från den post som han intog genom riktade mord och behöll genom massmord. Om det skulle kärva med Unmovic som skäl, finns en rad andra möjligheter att motivera ett högst angeläget anfall mot Saddam Hussein.

Anledningen är att USA och de övriga allierade har insett att faran med Saddam Hussein är att han är en mästare på att blanda ihop saker och ting. Han försvarar sin makt i Irak genom att med våld knyta Palestiniernas framtid till sin egen. Riskerna för yttre inblandning i denna konstgjorda allians skall, enligt Husseins strategi, bli så stora att det inte längre går att avgöra hur man avlägsnar den ena utan att samtidigt krossa de andras rättmätiga behov. Palestinierna används av Saddam Hussein som levande sköldar.

Nedmonteringen av Iraks massförstörelsevapen, med olika avbrott sedan 1991, är ett resultat av Iraks invasion av Kuwait och Gulfkriget som tvingade irakierna ut ur grannlandet. Här kan också den direkta kopplingen till Mellanösternkonflikten göras. För att den FN-allians, som skapades 1991, skulle komma till stånd måste USA lova att tvinga Israel att leva upp till de FN-resolutioner som antagits där Israel uppmanades att dra sig tillbaka från områden som Israel tog i krig. Det delikata bestod i att göra detta utan att nämna de många FN-resolutioner som antagits där motparten (Israels arabiska grannar samt PLO) har bundit sig att fullfölja men helt ignorerat. USA fullföljde denna strategi efter Kuwaitkriget, och Mellanösterndiplomatin som utmynnade i Oslo-avtalet var därmed inledd. Det innebar krav på ena parten (Israel) som ledde till i stort sett allt som PLO sagt sig vilja ha, men som ändå utmynnade i den våg av palestinska självmordsbombningar som pågår än idag. Det är svårt för den oinvigde att förstå varför freden uteblev om man inte förstår antisemitismens mekanismer hos de extrema islamisterna.

Mellan Irak och Mellanösternkonflikten finns klara band. Saddam Hussein stöder palestinska självmordsbombare genom att betala ut ersättningar till deras familjer. Saddam Hussein sände också iväg Scud-missiler mot Israel under Gulfkriget. På 1980-talet bombade Israel de irakiska anläggningar som hade kapacitet att producera kärnvapen. Vid tiden för Israels attack var omvärlden samstämmig i sitt fördömande av aktionen, men idag ses den för vad den var: ett nödvändigt företag som fördröjde Saddam Husseins upptåg i flera år. Hade inte Israel bombat Osirak-anläggningen, hade utgången av Kuwaitkriget sannolikt varit en helt annan. Det är dock ett scenario som ovilligt nämns i arabländernas retorik, där man istället fokuserar på att förinta Israel – det landet som de facto fördröjde Iraks attack mot Kuwait och som gjorde att Saddam Hussein fick genomföra kriget utan kärnvapen.

Saddam Husseins katt-och-råtta lek med omvärlden ger otaliga anledningar för en eskalering av trycket mot honom. Irak har haft gott om tid att gömma undan all den teknik som den välmenande men naive Hans Blix har ombetts hitta. Ett USA-dominerat anfall mot Saddam Hussein är nödvändigt eftersom denne despot länge har fört Unmovic bakom ljuset.Att det skulle finnas en koppling mellan Irak och Usama bin Ladins terrornätverk Al Qaida är något svårare att leda i bevis. Dock spelar båda dessa krigsherrar på samma extremistiska strängar med allt vad det innebär av självmordsbomber mot civila – och de gör det öppet och med stolthet. Detta stöd till terrorism räcker som motivation för ett krig mot Saddam Hussein – kriget mot bin Ladin är ju redan igång. Saddam Husseins Irak plockas med all rätt i världen in som en del av den internationella terrorismen.

Med så många skäl till ett anfall, och så många tydliga kopplingar till internationell terror, bör det vara svårt för opinionen att förneka sambanden och att ignorera konsekvenserna av passivitet. Oron finns för att det är alltför många krafter inom extrem fundamentalistiskt islam som vill rita om kartorna i Mellanöstern och ägna sig åt "nationsbyggande" på bekostnad av Israel – fortfarande den enda demokratin i hela regionen. I en konflikt som inte kan kontrolleras, kan krafter som stöds av Saddam Hussein och al Qaida få den roll i Mellanöstern som fruktas av alla och hittills undvikits genom USA:s aktiva roll.

Nu gör Nordkorea entré i argumentationen, och det gör situationen ännu mer komplicerad. Nordkorea tillhör de "skurkländer" som president George W Bush identifierat. Det är inget fel på analysen, Nordkorea är ett allvarligt säkerhetspolitiskt hot i den egna regionen och framförallt har regimen i Pyongyang under femtio år förtryckt den nordkoreanska befolkningen. Nordkorea har ett kärnvapenprogram och misstänks för att exportera bland annat Scud-missiler. Ett sådant försök ertappades när ett fartyg uppbringades med missiler till Jemen under en cementlast. Värt att notera är att det var just Scud-missiler som Saddam Hussein avfyrade mot Israel under Kuwaitkriget trots att Israel höll sig utanför stridigheterna och än idag inte besvarat attackerna.

Men Nordkorea är ett internationellt hot av stort format. Det går varken att plocka in under "kriget mot terrorismen" eller betraktas som ett renodlat vapenbekymmer.Afghanistan är fortfarande ett oavslutat kapitel som kräver fortsatt engagemang, både fredsbevarande och för civil uppbyggnad, för att inte explodera i nya strider och våld.

Att Unmovic bara är en liten – dock viktig – del i ett världsomspännande problem, står helt klart. Nya skäl behöver inte sökas för att angripa Irak, skäl finns redan i överflöd. Ett krig mot Irak är ett riskfyllt företag, men att inte agera i tid ökar riskerna dramatiskt för en okontrollerbar utveckling när man ser vilka partners Saddam Hussein omger sig med.

Efter Saddam Hussein kan man ta itu med de övriga aktörerna – inklusive palestinsk extremism som yttrar sig i form av upprepade självmordsbombningar mot civila – och israelisk intransigens. Annars är risken stor att tanken om utplånandet växer till besatthet och fullföljs med framgång.

[1] “Visa ingen barmhärtighet mot judarna, oavsett var de är, i vilket land de än må vara. Strid mot dem, var helst ni befinner er. Varje gång ni träffar dem, döda dem … (eftersom) de etablerade Israel här, i hjärtat av den arabiska världen, i Palestina.” Dr Ahmad Abu-Halabia, medlem av “Fatwa-Rådet” tillsatt av Palestinska Myndigheten, 13 oktober 2000

[2] Ahlmark skriver mer konkret att ”Hr Blix, naiv och relativt okunnig om tekniska detaljer – hans område är internationell lag – är lätt att lura”. Per Ahlmark, Washington Times. 21 november 2002

GöteborgsPosten har en "bibel för trovärdighetens skull". Verkligen?

I Göteborgs-Posten läser man med ett stort mått glädje Kenth Andreassons ledare med titeln ”En bibel för trovärdighetens skull” (Läsardialog, GP 021208).

Glädje eftersom artikeln adresserar ett länge känt behov. Ett behov från den tidningsläsande publiken.

Bara det faktum att Kenth Andreasson ens resonerar om tidningens journalistik bådar gott för den moral som per definition måste styra hur en tidning med anseende sköts.

Det är därför avståndet känns ännu större mellan Kenth Andreassons otvivelaktiga vilja att göra det allra bästa med och för tidningen, å ena sidan, och det som allt som oftast sker på tidningssidorna. Eller rättare sagt – inte sker.

Jag syftar på tidningens hårdnackade vägran att tillåta en objektiv diskussion om den starkt pro-palestinska och lika starka anti-israeliska hållningen som får allt större utrymme i GP.

Hur objektiv är en tidning som tar ut en helsidesannons som bedyrar att den ger ”plats för många olika röster” (GP 021118) samtidigt som den konsekvent blockerar alternativa synpunkter? En tidning som gång efter annan refuserar insändare och debattartiklar som ger en annan bakgrund till konflikten i Mellanöstern, insändare och debattartiklar som prisar ett framtidsscenario präglad av nya tankesätt. En tidning där utrikeskorrespondenten Britt-Marie Mattson ger en minst sagt kontroversiell syn på Mellanösterns historia (B-M Mattsson, GP 021125), men där en saklig, objektiv syn präglad av respekt för båda sidors behov och rättigheter inte får utrymme.

Jag tror helt på Kenth Andreassons vilja och höga ambitioner gällande journalistetiken hos Göteborgs största tidning. Jag undrar bara hur väl förankrade hans idéer är hos dem som gång på gång lyckas stävja hans genuina strävan mot högre etik. Han skriver att hans artikel bör ses som ”en liten inblick i den etiska diskussion som förs på Göteborgs-Postens redaktion till vardags. Syftet är givetvis att behålla eller stärka vår trovärdighet.”

Diskussion om etik visar sin trovärdighet när den omsätts i praktiken. Därför bör tidningen bevisa sin trovärdighet genom att låta andra komma till tals som debattör eller krönikör. Jag till exempel är beredd att underkasta mig vilka som helst redaktionella krav som sätts, och har en enda begäran: att jag i förväg får läsa igenom och godkänna allt material som redigeras och publiceras med min underskrift.

Det enda jag vill är att ge tidningens 600,000 läsare en möjlighet att läsa om en verklighet som inte speglas någon annanstans i tidningens kolumner. Den bibeln jag känner till prisar en etisk attityd till ens medmänniskor, den prisar medvetenhet om och respekt för människans mångfald. GPs Etikbibel predikar, enligt Kenth Andreasson, en ”hög etisk medvetenhet”.

Jag hoppas att GP omsätter denna höga etiska medvetenhet i praktiken. Jag är beredd att ta risken att den läsande publiken inte alls håller med mig. Varför är GP inte lika beredd att ta den risken?

Sansat reportage tack!

GPs Britt-Marie Mattsson har världens bästa jobb! Hon får skriva vad hon vill, de egna åsikterna får blandas friskt med ostyrkta påståenden på tidningens utrikesnyhetssida.

Mattsson lägger all skuld för dagens fruktansvärda situation i Mellanöstern på Israels premiärminister Ariel Sharon. Enligt henne har ingen annan i hela världen något ansvar för situationen än just Sharon. Att vågen av självmordsbombningarna inleddes medan Israels mjukaste duva genom tiderna, Ehud Barak, satt vid styret och förhandlade fram en politisk lösning berörs inte i hennes artikel. Denna sanning skulle ju bara vara i vägen för hennes resonemang.

Dock kommer Mattsson sanningen snubblande nära vid ett tillfälle, då hon skriver om mordet på Israels premiärminister Yitzhak Rabin: ”Extremister finns på alla sidor.”

Så sant, Britt-Marie: De finns på alla sidor och i det demokratiska Israel låter man arrestera och rannsaka dem i domstolar, och döma dem enligt lagen.

Vilket är precis vad Israel har bett Yasser Arafat göra under de senaste 19 månaderna. Arrestera dem som planerar och genomför slakten mot Israeliska barn på väg till skolan eller födelsedagsfesten, vuxna på väg till snabbköpet eller arbetet. Svaret är istället ännu fler självmordsbombare. Helt i linje med Faisal Husseini, Palestinska Myndighetens Minister för Jerusalemfrågor, som säger: ”Valet ligger inte alls mellan förhandling och strid – man bör ha både förhandling och strid på samma gång … med vapen, med jihad, med intifada, med självmordsaktioner.” Omvärldens opinionsmakare mobiliseras först då Israels tålamod tryter – som förra helgen efter det att 3 självmordsbombningar och 2 attacker genomfördes på raken utan svar från Israel, med 50 döda och hundratals skadade.

Men det finns en lösning:

Tvinga Yasser Arafat uppmana sitt folk – på arabiska – att sluta slakta civila Israeler. Rikta därefter lika mycket energi på att tvinga Israel lämna de ockuperade områden – det skulle då inte finnas någon som helst ursäkt för en enda Israelisk soldat att närvara på Palestinsk mark.

Eller vill man hellre tvinga dem vara kvar på Västbanken och Gazaremsan, för att cyniskt använda deras närvaro i propagandasyfte?

Vad vill Yasser Arafat egentligen? Blod eller ett eget land, verklig fred och ömsesidig respekt?

Journalismens tudelade ansikte

Utåt är vissa journalister måna om att se ut att vara objektiva, men inåt anstränger de sig för att vara subjektiv nog att locka anhängare med en redan förutbestämd åsikt.

Ingen i målgruppen skall känna sig direkt hotad av den subjektiva journalistens framfart. Det är grunden för den smygande propaganda som förtäckt kallas för ”analytisk journalism”. Effektivast är detta vapen när det utåt ges ett stort mått av objektivitet under journalistisk täckmantel.

Britt-Marie Mattsson på GP vet precis vad jag talar om – det är ju i stort sett hennes formuleringar jag använder ovan. Men till skillnad från Mattsson, väljer jag att belysa något som hon konstigt nog inte klarade av i GP den 25:e oktober. I en ”analys” av terrorismen i världen i efterdyningarna av det människovidriga gisslantagandet av mer än 700 civila i Moskva, lyckas hon med bedriften att reorientera nyheten så att den istället fokuserar på Israel. Inte på Israel av idag, men för 60 år sedan. Mycket vilseledande skriver hon att i upptakten till ”etablerandet av en judisk stat var terror, inklusive bombdåd, det viktigaste vapnet”. Det Mattsson inte lyckades förmedla var att denna terror, då som nu, utövades av palestinska araber. De militanta judiska aktivister som tog till sådana handlingar mot civila rannsakades och fängslades alla av den gryende israeliska staten. Just samma åtgärd som Israel idag vill att Yasser Arafats Palestinska Myndighet ska göra. Utan gensvar. Tvärtom glorifierar Arafat våldet och dödandet av civila israeler.

Det är intressant att inget av detta nämns i Mattssons skriverier. Intressant, men knappast förvånande. Det som är märkvärdig tär inte att hon skriver det hon tror på. Den felande länken måste istället vara hos dem som tillåter en oberoende tidning att kapas för ett sådant ändamål. Mattsson har ju en pro-palestinsk dagordning. Som verktyg i striden ljuger hon aldrig eller i alla fall ytterst sällan; hon undviker helt enkelt de delar av sanningen som inte matchar den förutbestämda bild hon till varje pris vill förmedla. Exempelvis är hon ytterst noga med att inte använda ordet ”terrorist” i textavsnitt som handlar om palestinier, trots otaliga bussbombningar och restaurangsprängningar bland civila i Israel än idag; nej, det ordet använder hon först i sammanhanget Israels återkomst – för 60 år sedan.

Kom igen Mattsson: hymla inte om vad du står för, säg precis som det är: det är helt OK att du står stadigt på den palestinska sidan – det är ju din rättighet. Men kalla det för allt i världen inte för ”journalism” eller ”analys”. Ordet du söker är ”propaganda”. Möjligtvis ”PR”...

Låt oss mötas på lika villkor, spaltcentimeter för spaltcentimeter. Skriv precis det du vill, precis som du gjort hittills. Men ge mig lika stor möjlighet att möta dina argument. Du vet att det skulle innebära nedmontering av vartenda argument du kan komma med, bit för bit.

För inte är du väl rädd för att behöva stå för dina gärningar mot en motpart som debatterar på samma villkor som du gör?