Vem äger sanningen med stort ”S”?

Uppenbarligen inte Sveriges utrikesminister Carl Bildt.

Han skriver på sin blogg om sin oro över att israeliska spaningsplan överflyger Libanon – men nämner inte med ett ord anledningen till detta: att Hizbollah och Libanon i flagrant brott mot en resolution i FNs Säkerhetsråd fortsätter att med Irans hjälp beväpna Hizbollah i Libanons södra del. Ändå bloggar Bildt om det som han ser – eller vägrar att inse – från helikoptern som flyger i Libanons luftrum och som ger honom en utmärkt överblick över situationen. Om han bara inte blundade.

Uppenbarligen ser inte de stora medierna sanningen heller. Vare sig i Sverige eller ute i världen. FNs eget Mellanösternsändebud Robert Serry säger klart och tydligt att det inte finns någon humanitär kris i Gazaremsan. Underförstått att all hysteri kring Gazabornas påstått trängda situation är mediemanipulerad, upphaussad av politiskt motiverade aktivister med en bestämd strategisk dagordning. Han ignoreras av de stora medierna världen över – budskapet passar lika illa med den önskade bilden som Bildts ”blunda och tala” politik.

Under tiden byggs islamismens högborgar lite varstans – även i Storbritannien. Samtidigt som Bildt inte rapporterar om vad han ser, och Robert Serry ignoreras för att han rapporterar om vad han ser, växer styrkan hos islamistiska terroristorganisationer inte bara i Mellanöstern utan även utomlands. Journalisten Martin Bright rapporterar om att Storbritannien har utvecklats till ett avgörande centrum för Hamas – som har stämplats som terrororganisation av såväl FN som EU och Kvartetten. Det är skrämmande läsning.

Här i Sverige ses inget av detta. Flamman har en intervju med Anna Wester, informationsansvarig för Palestinagrupperna i Sverige, där hon bland annat vill ”kalla tillbaka den svenska militärattachén och att vapenexporten till Israel upphör om de rödgröna vinner valet”. Hon uttryckte inga åsikter om nödvändigheten av att på motsvarande sätt upphöra med kontakter med Libanon, Syrien och Iran för den fortsatta beväpningen av Hizbollah. Ej heller uttryckte hon någon åsikt om det folkrättsriktiga i att kidnappa en israelisk tonåring från Israel och hålla honom inspärrad i Gaza utan tillgång till vare sig advokat (han är inte anklagad för något förutom att vara jude), läkare, Röda korset (som han heller inte krävt att få träffa honom), föräldrar eller andra än Hamasterrorister.

Flamman går faktiskt ett steg vidare: i god Aftonbladet-anda skriver man på ett insinuant sätt att det nog kanske måhända har skett massvåldtäkter på kvinnor i Gaza (underförstått av israeler) eftersom massvåldtäkter sker i andra oroshärdar i världen. Den selektiva tystnaden och den ännu selektivare frispråkigheten säger måhända mer om de röd-gröna än om till exempel Hamas, som ju fortsätter att idka människohandel som man alltid gjort – också det ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Samtidigt som inte ens Hamas påstår att det har skett massvåldtäkter av kvinnor i Gazaremsan. Nog har Flamman sitt alldeles eget lilla smutsiga krig att föra mot den judiska staten.

I övrigt fortsätter den tilltagande och alltmer öppna röd-grön-bruna antisemitismen i Sveriges tredje största stad, Malmö. Vissa svenska skribenter har varit föredömligt tidiga med att rikta rampljuset mot denna avart i civilisation som antisemitism faktiskt är – namn som Per Gudmundson, Gulan Avci, Mathias Sundin och Dilsa Demirbag-Sten är prominenta bland andra.

Det konstiga är att otaliga bloggare skrev redan för ett år sedan om det fullständigt olämpliga i att kommunistledaren Lars Ohly stolt bar på ett plagg där hela Israel hade ersatts av ett arabiskt Palestina, medan hela resten av den svenska medievärlden valde att tiga om det. År 2010, dock, som är valår, har detta plötsligt blivit hett stoff.

Bättre sent än aldrig, förstås. Men varför så sent?

För en vacker dag kommer det att bli alldeles för sent. Offren har redan utsetts – och inte bara här i Sverige.

Ömsom tystnad, ömsom oväsen. Till den senare kategorin tillhör Mellanösterns ständige ståuppare, Libyens Kadaffi, som manar till jihad mot bland andra Schweiz. Schweiz!
 
Medan Libyen piskar upp en jihadi stämning mot Europa, tar Iran målmedvetet de steg som krävs för att genomföra planen på den globala jihadens intåg på världsscenen på ett sätt som aldrig tidigare skådats. Läs vad Reuters skriver om Irans planer på att tvinga omvärlden på knä. Man syftar inte på Israel eller USA, utan hela omvärlden, första anhalt Europa.
 
 
Läs andras åsikter om antisemitism, jihadism, islamism och om hur röd + grön alltid blir brun:
Fred i Mellanöstern
ME Aktualia mm
Dagen
SvD
SvD
SvD
SvD
Sydsvenskan
UNT
Expressen
Aftonbladet
KvP
Corren
NSK
Sapere Aude
Karin Rebel
SwedenIsrael
MXp
I Gilboas Svala Skugga
Israel i Sverige
 
 
 

Haiti blöder, i arabvärlden är det business as usual

Indien.
Tibet.
Turkiet.
Azerbajdzjan.
Sudan.
Nigeria.
Kamerun.
Nicaragua.
Grekland.
Peru.
Thailand.
Sri Lanka.
Nu senast Haiti.

Några av de länder där natur- och andra katastrofer har lett till obeskrivliga konsekvenser för civilbefolkningen.

Länder dit Israel omgående, utan hänsyn till människornas religion, etnicitet eller hudfärg, har skickat katastrofhjälp. Utan att fråga om gensvar, utan att ens bli tillfrågad. Länder med vilka Israel ibland inte ens har diplomatiska relationer - men som är tacksamma för katastrofhjälp från landet som av sin aggressiva islamistiska omvigning tvingats bli expert på katastrofinsatser.

Länder där religionen är hinduism, sikhism, buddhism, islam, kristendom. Länder som bebos av asiater, lankeser, svarta. Länder där statsskicket är monarki, republik, demokrati, teokrati, kommunism.



Indien.
Tibet.
Turkiet.
Azerbajdzjan.
Sudan.
Nigeria.
Kamerun.
Nicaragua.
Grekland.
Peru.
Thailand.
Sri Lanka.
Nu senast Haiti.

Länder dit knappast något arabland har skickat katastrofhjälp.

Trots mångmiljarder i oljeinkomster.

Och nu börjar människor med stora namn och ännu större egon komma till Haiti istället för att lämna (flyg)fältet fritt för inkommande hjälpinsatser.

Gissa vilket land som ändå anklagas i arabvärlden samt av medierna i den tjänstevilliga västvärlden för att vara rasistiskt, för att tillämpa apartheid, för att vara islamofobiskt?

Just det: Israel. Israel, som alltjämt beskjuts av islamisterna i det arabiska Gaza. Ett Gaza med vilket det likaledes arabiska och muslimska Egypten vägrar att ha öppna gränser, och där alla förnödenheter måste fraktas in från den förhatliga judiska grannen Israel.

Israel, vars gränsövergångar för transport av förnödenheterna till Gaza beskjuts av islamisterna i Gaza - medan omvärlden tyst tittar bort. Tills Israel svarar.

Israel, som år 2009 ökade sina sändningar av humanitär hjälp till Gaza med 28 procent.

Medan Egypten blundade.

Och resten av arabvärlden blundade.

Finns det ingen måtta på hyckleri, förljungenhet och kallsinnig själviskhet i islamistvärlden?

Uppenbarligen inte, åtminstone vad gäller förljugenhet. Läs här organisationen Fred i Mellanösterns (FiM) artikel om SR-korren Cecilia Uddéns senaste upptäckter om hur man hanterar begrepp som medmänsklighet i Gazaremsan.

Senaste tillägg:
För att följa Israels hjälpinsatser i Haiti via Twitter, gå till: http://twitter.com/idfinhaiti

Där läser ni det allra senaste, bland annat att en bebis som det israeliska fältsjukhuset hjälpt till världen har av mamman fått sitt namn: barnet heter Israel.

For information about The Israel Project (TIP) and up-to-date feedback on and from IsraAID, Israel's international aid organisation, visit the following links for information in each respective language: English, Arabic, Russian, Spanish, French, German.

För en länk till The Israel Project och informationen om IsraAID, Israels katastrofhjälporganisation, besök följande för information på respektive språk: Engelska, Arabiska, Ryska, Spanska, Franska, Tyska.

The Aftonbladet non-story

Question:
When is organ trafficking involving Palestinian victims not a headline-grabbing story?

Answer 1:
When Swedish extreme-Left tabloid Aftonbladet realizes that the despicable practice cannot be blamed on Jews, Israelis, Zionists or democrats.

Answer 2:
When Swedish extreme-Left tabloid Aftonbladet realizes that the despicable practice is in fact taking place among Muslims in Jordan, the West Bank, Gaza and Egypt.

The Aftonbladet Effect:
Total clampdown. The story does not exist.

Not in the totalitarian media empire run by Aftonbladet, Sweden’s biggest-circulation daily and largest stakeholder in TT, the Swedish news agency that dedicates itself to demonisation of the Jewish state while maintaining absolute silence on human rights abuses in such beacons of democracy and respectful coexistence as Sudan, Syria, Iran, the Lebanon, Saudi Arabia, Egypt, the Hamas-ruled Gaza Strip, the Fatah-ruled West Bank, Jordan, Pakistan, Afghanistan.

Is there a pattern in the above shortlist?

Scarcely surprisingly, Aftonbladet declined to publish a story about a massive organ-trafficking industry that continues to this day.

That’s because it discovered no Jews were involved. All the alleged perpetrators are Muslims. The victims are all Palestinian Arabs, exactly as in the original story published by Aftonbladet alleging systematic Israeli abuse (later retracted). All the other parameters are similar. It’s only the religion and ethnicity of the alleged perpetrators that are different.

Is a pattern beginning to emerge?

Immaterial really, since the story never made it into Aftonbladet.

CAMERA has published its exchange of correspondence with Aftonbladet on the issue of organised Muslim organ trafficking. “Exchange” is perhaps not the best word to use – Aftonbladet never replied. It’s a non-issue for the newspaper since no Jews were alleged to have been involved.

Is the pattern any clearer now?

No honest, principled or loyal Swedes were hurt in the publication of this article, but a whole lot of rabid publicly funded anti-Semites, virulent anti-Israeli fanatics and blatant pro-Islamists have undoubtedly been significantly aggrieved by its tone and content.

NGO Monitor - Dishonest Reporter Award
The Israel Project (TIP) - background to the organ trafficking allegations
Barry Rubin - The Blood Libel that Won't Die
Tundra Tabloids - Swedish Tabloid Aftonbladet Rejects Story of Organ Harvesting from Amman, Jordan
Mere Rhetoric - The Chinese Organ Harvesting Story that Also Doesn't Exist
Ilya Meyer on Swedish funding of anti-Israel radicalism: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8,
Ilya Meyer on Swedish news agency TT and its anti-Israel project: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8,

Haniyeh and Nasrallah to be tried for war crimes

Just kidding - they're protected after all by the UN.

The purpose of the UN is to protect dictatorships from the onslaught of democracy. And the democracies pay for this travesty of justice.

It is common knowledge that Gaza’s Hamas leader Ismail Haniyeh personally ordered the missile onslaught that culminated in last December's Israeli response. During the eight years of Gaza-inflicted missile terror on Israeli civilians, something in the region of 12,000 missiles rained down on Jewish towns and cities such as Sderot and Ashkelon, farming communities, hospitals and schools.

Ismail Haniyeh is not the first Arab leader to order mass destruction of civilian Israeli infrastructure for political gain – Hizbollah leader Hassan Nasrallah did precisely the same thing in 2006, unleashing several thousand missiles on exclusively civilian Israeli targets such as hospitals, schools, railway stations and residential apartments.

Interestingly – and entirely predictably owing to the automatic pro-islamist and anti-Israel majority in a UN that is deeply flawed and increasingly marginalized – it is Israel, the victim of these and many other systematic targeted attacks, that is now the victim of yet another systematic targeted attack: by the UN itself.

The Goldstone Report has no parallel in history. It has been paid for by the UN member states with the predetermined aim of finding UN member state Israel guilty. And only that state, on the premise that the conflict only began when the victim hit back.



There is no parallel in history for similarly bold, publicly funded prejudice

Bizarrely, absurdly, there is still no international tribunal to try either Haniyeh or Nasrallah for war crimes. Indeed, there has been no UN-commissioned report to investigate their guilt, let alone bring them to trial.

Both Haniyeh and Nasrallah should by now be the focus of immense international determination to bring them to The Hague. Instead, both leaders enjoy absolute support in the UN, and there have been no UN attempts whatsoever to bring either to account.

Perhaps it is time to enlist Swedish journalist Donald Boström to write an article accusing Haniyeh and Nasrallah of cannibalism. In accustomed Boström style he can then publish his allegations in Swedish tabloid Aftonbladet and demand that if they are innocent, they spend their own time and resources proving it.

A UN commission financed by funds earmarked for famine relief in Africa should be appointed to investigate the allegations. Failure to respond to the allegations will be interpreted as guilt, and the pair will then be referred to the UN General Assembly and finally to the UN Security Council for robust military and legal action.

After all, the precedent has already been set.



How the truth is officially ignored - by UN decree

It’s hard to know what’s more offensive – the UN’s total dedication to vilifying the world’s only Jewish state – the only democratic state in the entire Middle East – or the UN’s total dedication to whitewashing the most disgraceful human rights abuses by the anti-democratic Arab states surrounding Israel.

Either way, the result is systematically racist. Nothing the Jewish state does is correct, nothing any Arab state does is wrong.

It really is time to stop taking the UN seriously. After all, it hasn’t taken itself seriously for decades.

SWC
Solomonia
IM - end the occupation of the UN
IM - UNHRC: and excellent investment

Mummy Knows Best

“As [US] President Barack Obama has made clear, the key factor that prevents peace is the continuing building of Israeli settlements in Palestine.”
JIMMY CARTER (former president of the United States)

“Sometimes, when I look at my children, I say to myself, 'Lillian, you should have remained a virgin.'”
LILLIAN CARTER (mother of Jimmy Carter)

Question:
When does self-delusion cease to be a personal embarrassment and start becoming an existential threat?

Answer:
When an unhealthy obsession with the world’s sole Jewish state overrides everything else.

That perpetual jack-in-the-box of American politics, Jimmy Carter, just keeps popping up everywhere, with startling irregularity but predictable effect.

You’ve got to feel sorry for Hussein Obama.

Not only is he America’s first president from an ethnic minority.

Not only has he so far succeeded in getting absolutely everything wrong on the international political horizon.

Not only has he trashed America’s reputation and image internationally.

Not only has he succeeded in the amazing feat of losing the support and respect of both Arabs and Israelis at one and the same time.

He is also being constantly shadowed – some would say overshadowed – by has-beens from the Democratic Party who have also made their mark on US history and Middle East events. Jimmy Carter and Bill Clinton just won’t disappear off the US political stage.

The UN Climate Summit has Bill Clinton basking in the media floodlights, while the situation in the Middle East sees Jimmy Carter making one increasingly bizarre statement after the other.

Jimmy Carter is of the considered opinion that “the key factor that prevents peace is the continuing building of Israeli settlements in Palestine”. Really? The key obstacle wouldn’t be the Arabs’ refusal to cease their constant barrage of anti-Semitic propaganda via the state media, in school textbooks, in mosques?

The key obstacle wouldn’t be their insistence on a Palestine ethnically cleansed of Jews, while demanding that the Jewish state of Israel become home to a flood of Arab immigrants in addition to the 20 or so percent of Arabs who already make up the population of Israel?

The key obstacle wouldn’t be the Arab states’ refusal to recognize Israel as a Jewish nation-state, while at the same time repeatedly demanding that Palestine be recognized as an Arab nation-state – the 22nd such state in the Middle East?

The key obstacle wouldn’t be Iran's strident calls to wipe Israel off the map, accompanied by repeated Holocaust denials and a rapid burst of activity in the final hours of its pursuit of nuclear weapons to allow it to do just that?

The key obstacle wouldn’t be the fact that it is only under Israeli rule that the holy sites of the three main monotheistic religions have finally been opened freely to all worshippers, that Jewish and Christian sites were desecrated under Muslim rule, and that more of the same is on offer should Israel relinquish control over its own capital city?

The key obstacle wouldn’t be the fact that Jerusalem has over the past 1400 years of Islam’s existence never been mentioned once in the Muslim holy scriptures? That it has never figured once in any Muslim prayer, never been the capital city of any Muslim state, never figured on any Muslim coin? While at the same time being named 669 times in the Jewish holy scriptures, served as the capital of Jewish nations over the millennia, and has had a continuous Jewish population since time immemorial – since way before either Islam or Christianity were born.

It seems to be beyond the ken of Jimmy Carter’s limited powers of reasoning that it takes two to tango. Israel was offered peace with Egypt – and promptly pulled out of all of Sinai, handing over the only oil reserves it has ever had. Israel was offered peace with Jordan – and promptly built up joint industrial and agricultural zones for the benefit of both nations and peoples.

Israel tried kick-starting a similar process in the Lebanon by pulling completely out of that country – even though southern Lebanon had repeatedly been used as the launching pad for vicious attacks on Israel. The result was all-out war. Instigated by Iran’s Hizbollah militia invading Israel, killing and kidnapping Israelis and then unleashing thousands of rockets on civilian Israelis from Lebanese territory.

One bad experience doth not a trend make, so Israel tried kick-starting a similar process in Gaza by pulling out completely – even digging up the dead for reburial in Israel, so insistent were the Gaza Arabs on a Jew-free, ethnically cleansed Gaza Strip. The result was all-out war. Instigated by Iran’s Hamas militia invading Israel, killing and kidnapping Israelis and then unleashing thousands of rockets on civilian Israelis from Gaza territory. Now THERE'S a trend.

Jimmy Carter doesn’t see that any of this prevents peace in the Middle East.

They say “Mummy Knows Best”. It was never truer than in the case of Lillian Carter. Just think how much anguish could have been prevented if only she’d had the courage of her convictions.

JPost, Gloria, Gloria2, Tundra Tabloids/Daniel Pipes, Israel Matzav, Ilya Meyer, Ilya Meyer2, Ilya Meyer3, IlyaMeyer4

Read also Alan Dershowitz's 6-part exposé of Jimmy Carter, "Ex-President for Sale":
Part 1, Part 2, Part 3, Part 4, Part 5, Part 6,

Meningen med livet

Israels premiärminister Bibi Netanyahu har ett styvt jobb.

Han ska försöka förmå USAs president Barack Obama att se det som resten av världen - och framför allt det som Israels arabiska grannar - ser:

Hur saker och ting hänger ihop. Orsak och verkan. Aktion och resultat.

Hittills har President Obama inte visat sig vara speciellt mottaglig för resonerade argument om Mellanösterns situation, utan stirrar sig blint på behovet av att Israel ensamt ska göra det som de palestinska arberna själva inte förmår göra: ta de mått och steg som krävs för att åstadkomma vad de själva vill ha, istället för att hänge sig till våld av gammal vana och skicka räkningen till FN.

Istället för att avkräva palestinierna ansvar för sina handlingar, väljer Obama att lägga ansvaret för uteblivna framgångar enbart på Israel. Medan Gazaaraberna fortsätter att skjuta raketer mot Israel - i genomsnitt en om dagen. Detta ska föreställa "fred" eller möjligen "eldupphör" - Gaza style. Allt skylls åndå på världens enda judiska stat. Som förresten inte erkänns som en judisk stat av någon av världens alla muslimska stater. Som kräver omvärdens erkännande som exklusivt muslimska stater där andra religioner inte får förekomma...

Det är mycket som President Obama inte tycks kunna se eller höra.

När Netanyahu möter Obama bör han därför överväga att lämna därhemma all bevisbar statistik, alla aktuella kartor, de många kilometer med filmat bevis för palestinsk terroraktivitet och all annan fakta som hans säkerhetsstab tar fram för honom. Obama kommer inte att lyssna på det örat ändå.

Netanyahu bör dra ner ambitionsnivån rejält och istället förse den amerikanska presidenten med följande teckande film, ett slags "Gaza för dummies". Den är kort, den innehåller allt väsentligt och den innehåller inget språk alls. Allt är på enklaste nivå, så enkelt att till och med en amerikansk president kan förstå budskapet:

Orsak och verkan.



Den förödande enkla logiken är ofelbar.

Låt oss se om President Obama har förmåga att förstå en kort, enkel tecknad film. Förståelse är en bra grund att bygga strategi på.

DN, GP, Rabnor, MXp, SapereAude, Israel i Sverige, Gilboa,

Påven kom till Israel

Han kom med ett budskap.

Ett budskap som han uttalade på fyra språk: Shalom, Salve, Salaam, Peace.

Det var hans första besök till Israel som påve, faktiskt endast det andra besöket som en påve någonsin gjort i Israel.

Ändå visade Påven Benediktus XVI på en sällsynt principfasthet och oberoende, en avundsvärd inre styrka och en underbar medmänsklighet. Påven, som är en religiös och inte är en politisk ledare och som sådan inte får betalt för politiska ställningstaganden, gjorde det som till exempelvis svenska politiska ledare inte gjort. Han träffade pappan till den enda juden som hålls kvar i ett Gaza som i övrigt är etniskt rensat från judar. Till och med döda judar har fått grävas upp från Gazaremsan för att åter begravas i Israel. Allt för att blidka Gazapalestiniernas krav på ett område kliniskt rensat från judar.

Under sitt besök i Israel tog Påven Benediktus XVI tillfället att träffa Noam Schalit, pappa till pojken Gilad Schalit som kidnappades från Israel för 1100 dagar sedan och har sedan dess inte fått se familj, Röda korset, advokat, läkare, eller solljus – han sitter inspärrad i en håla 10 meter under jorden. Hamas, det palestinska regeringspartiet som kidnappade Gilad Schalit, betraktar honom som en mänsklig handelsvara, att användas i utbyte mot dömda arabiska massmördare som av Hamas hyllas som hjältar. Slaveri och människohandel är förbjudna i hela världen med praktiseras alltjämt av Hamas samt av somaliska pirater.

Påven träffade pojkens pappa och bad dels en bön för pojkens välbefinnande och dels vädjade om hans frisläppande.

Påven, som inte får betalt för politiska ställningstaganden och som är en respekterad oberoende ledare, ansåg inte att det låg något kontroversiellt i att vädja för en ung pojkes liv. I all synnerhet då pojken inte anklagas för något utan bara är handelsvara.

Europeiska och i all synnerhet svenska ledare, å andra sidan, får lön för att ta politiska ställningstaganden. Lönen inkasseras, men någon resa till familjen Schalits hem för att i anständighetens namn vädja om sonens frigivande har uteblivit.

Det som gör det hela ännu mer smaklöst är att svenska politiska ledare såsom statsministern, utrikesministern och biståndsministern faktiskt har möjlighet att utan våld säkra pojkens frigivande: via det svenska biståndet. Svenskar genomlever just nu den svåraste ekonomiska krisen i modern tid med ständigt stigande arbetslöshet, men biståndet till palestinierna fortsätter i oförminskad takt.

Man kan alltid återuppta, till och med fördubbla, biståndet. Men att fortsätta betala pengar till ett samhälle som idkar människohandel är inte bara motbjudande, det är riktigt ociviliserat.

Sverige tycks ha mycket att lära sig av Vatikanen.

Påven pratar öppet – medan Sverige intar en genant tystnad. Samtidigt som plånboken gapar allt öppnare och en strid ström av svenska skattekronor flyger till Gaza.

En märklig värld vi lever i.

Andra tidningsartiklar och bloggare:
Ynet, Haaretz, MXp, FiM, SapereAude, IsraelISverige, 2, 3, Gilboa,

Andra artiklar om Gilad Schalit, Hamas och selektivitet från denna webbsida:
IM1, IM2, IM3, IM4, IM5, IM6, IM7, IM8, IM9, IM10,

Perceptions of the Middle East & the Gaza War

PERCEPTIONS OF THE MIDDLE EAST AND THE GAZA WAR:
The View from Sweden and Norway

If ever there were a paradise on earth, leaving aside any religious implications of that phrase, Sweden would have to be a top contender. The same length as the whole of continental Europe, Sweden nonetheless has a population less than that of London. The country is green, clean, spacious, quiet, and rich in just about everything humankind could want apart from oil--and that is partly offset by clean and plentiful hydropower.

After decades of left-wing Social Democrat cradle-to-the-grave government, Swedes have been largely conditioned to having someone else do their thinking for them. The nanny-state was designed in Stockholm and exported around the world, with political correctness evolving to the point of self-effacement --all of which speaks volumes about the welfare of this wonderful nation and the time that its population has on its hands to voluntarily engage in "good works."

Foremost among these good works is the Israel-Palestine issue. The problem as explained to the Swedish public is between Israel and "Palestine"--the wider Arab instigation and perpetuation of the problem is largely ignored. Swedes like their problems neatly packaged and easy to handle--like their IKEA furniture.

Justifiably proud of Swedish diplomat Raoul Wallenberg's heroic personal role in rescuing so many Jews from the jaws of death in Hungry during World War II, Swedes are also palpably distressed that this was nonetheless just a personal role--the Swedish government itself did nothing; hence Sweden's traditionally friendly attitude to Israel.

That all changed in 1967. Jews were now asserting themselves, no longer the cowed remnants of a smashed minority in Europe. With their love for neat packages and simple black-and-white images, Swedes were quick to abandon their support of the Jewish state and Sweden's Jewish community and instead embrace the freshest batch of downtrodden victims packaged for them--the Palestinian Arabs. Sweden has for most of the past half-century been governed by a series of left-wing socialist governments. Former Minister Olof Palme moved Sweden from its traditionally Israel-friendly stance to being an increasingly belligerent, non-nuanced critic of the Jewish state.

Keen not to be perceived as once again standing on the sidelines, Sweden as a nation was ripe for over-compensation. In a culture conditioned to deal with one problem at a time and to solve it with engineering efficiency--Sweden has given us both Volvo and Saab, cars renowned for their engineering excellence--Swedes embraced and disseminated the Palestinian Arab narrative without question.

Sweden's oil dependency may be another factor in this change. In 1978, Sweden was given the opportunity of a barter deal with Norway whereby the Swedish state would buy out vehicle manufacturer Volvo and exchange a part of its shareholding in the company for a stake in Norway's recently discovered offshore oil reserves. For a variety of reasons the agreement was never ratified, and Sweden was left without any oil resources of its own. The pronounced shift in Sweden's Middle East stance largely coincides with the country's increasing dependence on oil to fuel its economy and its ever-larger oil bill.

To this mixture a number of other ingredients must be added: Not having been at war for 200 years, there is generally little nationalistic feeling in Sweden. Self-effacement is so far developed that native Swedes now question the suitability of flying the national flag, bearing in mind that the country has over the years become home to several hundred thousand "new Swedes"--the politically correct term for refugees, asylum-seekers, and other immigrants (mostly from the Middle East). There are about 400,000 Muslims--4 percent of the population--and 20,000 Jews in Sweden.

In 2006, a non-socialist coalition government came to power led by the Conservatives and supported by the Liberals, Center Party, and Christian Democrats. The current coalition adopts a more balanced approach to the Middle East but has been unable to make a real change. For example, economic aid to the Palestinians is never conditioned on such issues as greater democracy and human rights or even a limitation on not using Swedish aid for anti-Israel incitement.

How has all this affected Sweden's perception of Israel over the years, and more specifically in the aftermath of the war that Hamas provoked with Israel in December 2008? To say that attitudes have changed would be both correct and incorrect. Correct because for the first time since 1967, the man in the street is expressing understanding of Israel's security position and the geopolitical dilemma Israel faces: an aggressive Iran using Hizballah and Hamas proxies to expand its hegemony in the Middle East; an Arab world that seldom, if ever, questions its own policies; the abuse of Islam by Islamist political extremists for seeking political power; and the ever-present threat and commission of violence by large and growing minorities of disenchanted Muslim youths against other Muslims or non-Muslims.

In private, Swedes are as never before expressing concern over the demographic changes to their society and concern that their long-standing Jewish minority are under existential threat--Jews have lived here for almost 250 years, yet synagogues and other Jewish facilities require police protection, something no other minority group has ever needed in this country.

Meanwhile, the most important tone-setter in this country--the media--is still largely committed to a political agenda that sees vilification of the Jewish state as a legitimate means of bringing about its demise. The mainstream Swedish media--the national and local newspapers, state-funded radio and TV--are traditionally and still are openly anti-Israel. Swedish Radio and Swedish TV are both widely perceived as mouthpieces for pro-Palestinian activist groups. At an inter-faith rally in Gothenburg recently, a non-political event designed to bring together followers of Judaism, Christianity, and Islam, and whose sole banner read "A prayer for peace," Gothenburg's largest daily GP labelled the event an "anti-war rally," in other words, opposing Israel's policy in Gaza, something the organizers vehemently deny. The organizers were never asked for their comments.

One of the most active advocates against the Jewish state is news agency TT, the Swedish equivalent of Reuters or AFP. TT is 80 percent owned by the country's six biggest dailies, so its politically filtered news is automatically spread to 80 percent of the country's newspaper readers and to Swedish TV teletext news consumers. TT relies on three main strategies: deletion of news items that do not match its agenda, mistranslation of news or quotes to suit its agenda, and the insertion of lies in a stream of otherwise genuine news items.

Many journalists adopt TT's strategy. This explains why anti-Semitism is once again on the rise in Sweden. It also helps explain why specifically Jewish targets are selected whenever the conflict in the Middle East takes a turn for the worse--all Jews are by definition made collectively responsible for the actions of Israel. While the vast majority of Jews in Sweden are unequivocal and proud in their support of the Jewish state, this strategy is aimed at making Swedish Jews directly responsible for Israel's actions.

Sweden's Christian press and many of the smaller local and regional newspapers are often a clear contrast to the virulent anti-Israel, bordering anti-Semitic, discourse of the mainstream media. The Christian press, particularly, but by no means only the evangelical Protestant media, routinely maintains a higher ethical standard in its coverage of the Middle East. In contrast, the leadership of the Church of Sweden is strongly politicized and vociferous in its routine condemnations of Israel, while rank-and-file churchgoers seem to have a very different attitude. On January 27 every year, Sweden commemorates World War II and the Holocaust in which six million Jews were slaughtered. This year, in 2009, citing Israel's actions in Gaza as the reason, the Church of Sweden in Luleå announced its withdrawal from the customary commemorative service.

Just two days before that, on January 25, 2009, Jews and non-Jews gathered in the southern city of Malmö at a police-authorized rally in support of peace and the Jewish state. They were attacked by an illegal demonstration consisting of hundreds of Palestinians and Swedes who cut the power supply to the public address system and hurled stones, bottles, and rockets at the rally participants. The police responded immediately--by ordering the Jews off the streets. Holocaust survivors attending the rally recounted reawakened terror as uniformed officers with snarling German Shepherd dogs hustled Jews down dark alleys while a frenzied mob shouting "Heil Hitler" and "Death to the Jews" seized their meeting place.

In today's Sweden, such an event is by no means remarkable. What is equally disturbing is the minimal coverage it received in the mainstream media and the vilifying inaccuracies in the few stories published, with incorrect reports that the police had to quell a riot between Jewish demonstrators and anti-Israel counter-demonstrators. In fact, the Jews were singing about peace and engaged in no violence; the pro-Hamas demonstrators were carrying Hizballah's rifle-emblazoned flag and attacking them without provocation. There is film footage to prove it.
When it comes to the overwhelmingly negative and partisan treatment of Israel in the Swedish press, the saving grace is the electronic media, to which the general public is increasingly turning for unbiased news coverage and on which even politicians are increasingly relying for accurate news and incisive analysis.

Sweden may be a paradise in many respects, but as the propagandists and political extremists move ever more confidently onto center stage in an official Sweden paralyzed by political correctness, the grass-roots native population is becoming increasingly restive with the ugliness of a discourse imported from the Arab Middle East.

Similar issues can be seen in Norway. To give a sense of the atmosphere there, after speaking at a rally in Oslo on January 8, 2009, Siv Jensen, chairwoman of the Progress Party, the main opposition party, had to be placed under around-the-clock police protection after receiving a number of death threats. The party's foreign policy advisor, Dr. Asle Toje, remarked, "I have never experienced this kind of hatred in Norway. There were people throwing stones at and spitting on rally-goers. Afterward, people carrying Israeli flags were randomly attacked in the streets."

Remarkably, this reaction came despite the fact that Jensen's speech was an even-handed one, calling for secure borders for Israel coupled with an end to fighting and aid to the Palestinians in Gaza.

In contrast, the Socialist Party, which is part of the current government, has proposed boycotts of Israel. In August 2006, Jostein Gaardner, Norway's most famous living writer, wrote in the newspaper Aftenposten saying Israel should be dismantled. "Zionist terrorists started operating in the days of Jesus," he wrote, among other antisemitic slurs.

Ilya Meyer is a writer and translator living in Sweden. He served as chairman of the Board of Information of the Gothenburg Jewish Community, was vice-chairman of the Sweden-Israel Friendship Society, West Sweden Branch and a former board member of the Interfaith Dialogue Group, West Sweden Division.

Gloria, Meria Full Symposium, Sweden, UK, Italy, France, Germany

Thanks to Professor Barry Rubin (info@gloria-center.org) of GLORIA (http://www.gloria-center.org/) for permission to reprint this article. It is one in a series of several (see links above) in an international symposium dealing with perceptions of the Middle East after the Gaza War.

Piecing together a constantly expanding jigsaw puzzle

Sometimes piecing together a jigsaw puzzle is more difficult than it need be because not all the pieces are in one and the same place.

Just like a dough set aside to rise and expand, when it comes to the Middle East the problems endemic to the region seem to expand out of the confines of the oven and spread far and wide.

"Piecing the Jigsaw" (Al-Ahram Issue no 136) was a revealing and disturbing piece of analysis. Not because the article was in any way incorrect but rather because it was so very correct.

The bombing at the Al-Hussein Mosque was an atrocious act of terrorism.

That anyone could link the killing of French tourists and maiming dozens of other civilians to events in the Gaza Strip is ludicrous. 2920 days of Gaza rockets fired at civilians in Israel, followed by 21 days of Israeli retaliation to put a stop to the terror emanating from Gaza, has no bearing whatsoever on events in Egypt. This was terror on Egyptian soil with a very specific domestic agenda of political subversion in Egypt. Tenuous links to events abroad are nonsensical, a convenient way of deflecting attention away from the real aim.

What isn't nonsensical, however, is the way such acts and such thought processes are finding their way far beyond the borders of Gaza, Egypt and the Middle East.

The Swedish cities of Malmö and Södertälje were recently rocked by Islamist/Left-wing violence claiming inspiration from the Hamas war against Israel and Israel's response last month. Battles with the police, massive demonstrations against the presence of Jews guilty of the crime of playing tennis, shops being blown up and torched and schools being shut by the police to protect the children.

All in the name of Islamist and Left-wing "dissatisfaction" with events in Gaza.

When enough's enough, you have to say so. Hopefully Egypt will be firm in saying "enough" and will deal with its problem

And hopefully Sweden will be courageous enough to do exactly the same.

Firmly.

Al-Ahram, Times, Expressen, AB, Sydsvenskan, SvD, SvD2, SR, Erixon, JTA, MXp, FiM, Världen Idag, Världen Idag2, Kino, DN, Skanskan,

Varför ljuga när halvsanningar duger minst lika bra?

Birger Schlaug skriver i BT 090204 att ”över 1300 palestinier dödades i Gaza”.

Birger Schlaug är före detta språkrör i Miljöpartiet. Som föredetting har han ingen nutidspost att försvara och sålunda inget att förlora.

Heder räknas inte in.

Siffran är någorlunda korrekt, sammanhanget är långt ifrån korrekt. Mellan 1100 och 1200 palestinier dog i Gaza. 900 av dessa var terrorister med vapen i hand. Det berättar inte Schlaug. Halva sanningen är ofta mer effektiv än en hel lögn.

Schlaug inte bara påstår saker som är halvsanna.

Han ställer även frågor som enbart är ämnade att få fram halvsanningar. Han frågar: ”Vad tror Israels politiska ledning att man kan vinna för framtid om man bombar fram förtvivlan och hat? Hur hade du som bor i Borås reagerat om ditt barn lemlästats, din livskamrat dödats och din grannes hus bombats till en brädhög precis som dina egna drömmar?”

Svar: Vad tror Hamas att man kan vinna för framtid om man bombar fram förtvivlan och hat genom 10 000 missiler under åtta långa år? Hur hade du som bor i Borås reagerat om ditt barn lemlästats, din livskamrat dödats och din grannes hus bombats till en brädhög precis som dina egna drömmar?

Hade Schlaug bemödat sig med att åka till södra Israel hade han sett bevis för allt detta. Men bevis är kanske inte riktigt Schlaugs grej, liksom.

Det han säger om Gaza är sant. Han bara helt undviker att säga något om Israel. I Schlaugs föreställningsvärld behövs uppenbarligen bara en part för att skapa en motsättning – allt sker i något slags mystiskt vakuum.

Sanningar och halvsanningar. Schlaug skriver om ”Israels massdödande”. 900 beväpnade terrorister samt 200-300 civila är inte massdödande. Varenda civilt dödsfall är ytterst beklagligt. Men dödsfall, även civila, sker i krigstid. Än mer när motparten i kriget är Hamas, som använder civila som mänskliga sköldar.

Sanningar och halvsanningar. Schlaug gör en jämförelse och skriver att dödsfallen skulle motsvara nästan 8000 i Sverige. Här en jämförelse som han väljer att inte göra: 10 000 missiler mot en befolkning i södra Israel på runt en halv miljon motsvarar 180 000 missiler mot hela den svenska befolkningen under åtta år. Jag antar att till och med Schlaug skulle protestera mot detta. I all synnerhet om missilerna föll på dagis i Borås, skolor i Åmål, äldreboende i Lycksele och sjukhus i Södra Älvsborg. För att inte glömma kraftstationen i Ringhals. Jämförelser blir intressanta först när de är kompletta.

Schlaug ondgör sig över att Israel, efter 2920 dagar av raketbombardemang från den demokratiskt valda regimen i Gaza, besvarade elden med en operation som varade i 21 dagar. Han undrar hur en ”formell demokrati” som Israel kunde handla som den gjorde. Intressant nog ställer inte Schlaug samma fråga till den formella demokratin i Gaza – han medger att Hamas är demokratiskt valt men han frågar inte hur det kommer sig att de får lov att skjuta upp till 80 missiler om dagen mot israeliska civila utan efterräkning.

Analytiker och strateger som planerar för fred behöver inte som Schlaug nedlåta sig till en barnslig diskussion om vem som började. Israel har upprepade gånger gjort klart att namnet på en person eller en organisation inte är något hinder för att träffa avtal för en bestående fred – även en bestående fred måste börja med ett första steg.

Det hänger sålunda inte på namnet utan på handlingarna. Konflikten kan trappas ned genom att våldet trappas ned: utan raketer, inget behov av att försvara sig mot raketer.

Det är verkligen så förödande enkelt. Israel finns inte i Gaza. Israel vill inte vara i Gaza.

Det är riktigt politiskt bottenskrap att åberopa det gamla antisemitiska ”öga för öga och tand för tand”-argumentet. Föga förvånande, men knappast ämnat att föra dialogen framåt på en anständig nivå. Det finns många israeler och palestinier som faktiskt för en fruktsam dialog och som faktiskt fungerar tillsammans på en avsevärt mycket högre nivå än Birger Schlaug gör.

Civilisationen är verkligen ett ganska bräckligt skal. Och skalet tunnas ut när före detta namn ur ett politiskt förflutet försöker slå mynt av en grym konflikt.

Palestinier och israeler behöver lugn och ro för att skapa en gemensam grund för framtiden.

Framtiden byggs på sanningar. Inte på halvsanningar.

BT
SvD

Vad händer efter Hamas krig mot södra Israel?

Egentligen är rubriken fel. Den borde lida:

Vad händer efter Israels svar på Hamas åtta år långa krig mot Israel?

För någon gång kommer kriget att ta slut. Ju förr desto bättre – för palestinier och israeler, för judar, kristna och muslimer, för de stridande och, framför allt, för de civila.

Det är de civila som har lidit mest. Att Hamas började skjuta raketer på israeliska civila redan för åtta år sedan och hittills har skjutit mer än 10 000 missiler mot dagisbarn, skolelever, sjukhus och äldreboende hör egentligen inte hit.

Inte heller att som svar på åtta års bombardemang har Israel hittills stridit mot Hamas i två (2) veckor.

Det väsentliga är vad som händer när väl bomberna slutar.

Det är vägen framåt som är det enda intressanta.

Det är med Hamas som det är med Hizbollah, någon gång får man dra ett streck över det förflutna. Man kanske inte kan glömma det men om man har den egna civila befolkningens bästa för ögonen kan man åtminstone börja lägga det förflutna där det hör hemma: bakom sig. Bakom sig för att bygga en framtid för den egna befolkningen.

Detta är inget man behöver övertyga Israel om eftersom den judiska staten upprepade gånger har sagt att namnet på organisationer inte är det väsentliga, inte heller vad organisationen gjorde igår. Det enda intressanta är vad organisationen gör idag och vad den ämnar göra imorgon. Sedan får de heter Hizbollah, Hamas, Fatah eller vad som helst.

Om Hamas inte överger sin regeringsdeklaration om att striden ska fortsätta tills den sista juden har kastats i havet, lär dagens situation upprepas med förödande frekvens även i framtiden.

Om Hamas medger att den med tanke på den palestinska civila befolkningens bästa nu tänker överge förstörelse av grannstaten Israel och istället bygga upp den egna staten, då ändras läget över en natt.

Företag och industrier, banker och universitet väntar på att etableras i Gaza. Gaza väntar på att blomstra – vilket är befolkningens rättighet.

Det gäller bara för Gazas ledare gömda i Hamastunnlarna att förstå det.

Det gäller för Gazas ledarskap att äntligen leda sitt eget folk – eller försvinna.

För palestiniernas bästa.

När är ett krig inte ett krig?

Fråga: När är ett krig inte ett krig?

Svar: när SSU får bestämma.

SSU (Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund) uppmanar människor runt om i landet att ringa den israeliska ambassaden för att protestera mot kriget i Gaza.

Det är helt riktigt att protestera mot krig. Alla krig är vedervärdiga, det finns sällan några vinnare men alltid en massa civila förlorare.

Men varför uppmuntrar SSU folk att protestera mot kriget i dess åttonde år, varför inte från allra första början, det vill säga för åtta år sedan när regimen i Gaza började skjuta raketer mot civila i Israel? Det kan inte vara så att SSU inte har märkt dessa raketer – de är fler än 10 000 till dags dato.

Menar SSU att krig är OK så länge offren är judiska civila? Vet SSU hur detta låter? Det låter helt i linje med Hamas antisemitiska linje:

Hamas stadgar, introduktion:
”Israel får existera tills Islam utplånar det, precis som Islam tidigare har utplånat andra.”
Samt:
”Vår strid mot judarna är oerhört allvarlig och viktig.”
Notera: inte israeler, utan judar. Inte ett politiskt ställningstagande utan ett religiöst.

Anser verkligen SSU att Hamas är rätt part att stödja i dess åttaåriga terrorkrig mot Israel?

Kommer SSU också att kontakta Hamas med liknande starka protester mot raketbeskjutningen som gav upphov till dagens krig?

Många frågor. När man skickar SSU ett meddelande med ovanstående innehåll får man bara ett automatiskt genererat svar om vilken adress man ska skriva till för att bli medlem.

Rätt så typiskt – ställningstagande men inget ansvarstagande.

Det är en mycket bekymmersam utveckling i SSU. Men tyvärr inte alls förvånande.

Skriv gärna till SSU och fråga dem när de anser att ett krig börjar: börjar det först när judarna slår tillbaka? Skriv till: jytte.guteland@ssu.se, robert.johansson@ssu.se

Hamas och Fatah: två sidor av samma mynt?

Världen fokuserar nu nästan uteslutande på Hamas sedan terrororganisationen inledde den senaste fasen i sitt fleråriga krig mot Israel.

Sedan Hamas övertog Gazaremsan i en brutal militärkupp för två sedan och jagade Fatah på flykt till Västbanken, har omvärlden på något märkligt sätt börjat särskilja dessa två organisationer som vore de olika, som om de hade helt olika mål.

Men faktum är att såväl Hamas som Fatah och Hizbollah har precis samma mål: utplånandet av staten Israel. Det är bara medlen som skiljer – om än marginellt.



Palestinsk president Mahmud Abbas välkomnas av EU-betalda Fatahsoldater. Nazisalut.

Hizbollahledaren Hassan Nasrallah välkomnas av FN-subventionerade Hizbollahsoldater. Nazisalut.

Hamas säger att organisationen har valts demokratiskt för att förbättra livet för gemene medborgare i Gaza och på Västbanken.

Ingen har ännu lyckats förklara hur man åstadkommer detta genom att jaga den politiske partnern Fatah på flykt, kasta politiska motståndare av taket till sjuvåningsbyggnader, slakta kristna araber i deras hem, skjuta raketer på civila judar, och inför korsfästelse som straff.

Fatah å sin sida är genomkorrumperad och dödar Hamasanhängare var helst de finns, skjuter mot civila judar och kastar brandbomber på kvinnor och barn. Dessutom använder Fatah fredagsbönen vid al-Aqsa moskén som tillfälle att kasta stenbumlingar på judar som ber vid foten av Västra muren, judendomens heligaste plats, några tiotal meter längre ner. Det är också Fatah som förhindrar judar från att be i Patriarkernas grotta i Hebron, judendomens nästheligaste plats.

Både Fatah på Västbanken och Hamas i Gazaremsan tror på våld mot judar för att de är judar. Ändå lyckas Fatah och Hamas utöva utpressning på omvärlden att donera än mer pengar förutom de miljarder som redan skänkts till dem, annars blir det än mer våld. Och omvärlden betalar utan att kräva full insyn, utan att insistera på ömsesidighet.

Och emellan Fatah/Hamas finns Israel – två ytterligheter på den moraliska skalan.

Israel tror på livets okränkbarhet och gör allt för att få tillbaka kvarlevorna av döda soldater i utbyte mot fred. Hamas och Fatah å andra sidan tror på indoktrinering av småbarn i martyrskapets ädla konst. Hur byggs en framtida fred i en sådan atmosfär av hat?

Småbarn indoktrineras i judehat och martyrskap

Israel och ett tilltänkt Palestina – två ytterligheter på den humanitära skalan. Hamas och Fatah tror på missbruk av kvinnor och barn som mänskliga sköldar medan de vuxna utför sina bestialiska handlingar mot judiska civila.


Palestinskt missbruk av civila som mänskliga sköldar

Israel och ett tilltänkt Palestina – två ytterligheter åtskiljda av en avgrund av politisk mognad.

Fatah och Hamas tycks vara två partners med tvillingars likheter.

Fatahs mål är att eliminera Israel, Hamas mål är att sudda ut Israel från kartan. Ett intressant val för Israel.

Fatahledaren Yasser Arafat, Fatah: ”Vi förbereder oss för ett totalt krig som kommer att pågå i flera generationer. … Vi ska inte vila förrän den dagen då vi återvänder till vårt hem, och förrän vi förgör Israel.”

Muhamemd Hijazi, armébefälhavare hos den palestinske presidenten Mahmud Abbas, Fatah): ”Vi tänker fortsätta våra martyroperationer (självmordsbombningar) inuti Israel … med guds vilja.”

Hamasledaren Rantissi: ”Jag svär vid gud den allsmäktige att vi inte kommer att lämna en enda jude kvar i Palestina” samt ”Israel, den judiska staten, måste försvinna från kartan.”

Så långt de palestinska parternas demokratiska förtecken och fredsintresse.

Hamas karta ser ut så här (hela Israel försvinner):

Och PLO/Fatahs karta ser ut så här (hela Israel försvinner):

Mellan dessa finns Israel. Dessutom med Iran på landets norra gräns, via den betalda iranska lydmilisen Hizbollah.

Så oavsett hur dagens krig avslutas hänger hela regionens framtid på de palestinska parternas egentliga mål. Är det fortfarande samma mål som tidigare, ja då kan vi förvänta oss ett nytt krig om några månader. Om det är nya mål som mer går i civilisationens tecken kan hela regionen blomstra som aldrig förr. Allt hänger på palestinsk mognad.

Israel har visat sin mognad – man lämnade Gaza och har aviserat stora gränsjusteringar på Västbanken. Om palestinierna – med arabvärldens och i synnerhet Irans – benägna hjälp fortsätter att kräva omöjligheter som ett kollektiv judiskt och israeliskt självmord, kommer inget att förändras.

Grannar måste prata med varandra för att lösa sina tvister. Det gör man runt bordet, med pennan och papperet som enda vapen, inte med raketer och självmordsbombare. Man behöver inte älska sina grannar, men man måste försöka leva med dem. Det gör man inte om man istället försöker döda dem.

Med lite hjälp från omvärlden kommer både Fatah och Hamas att sansa sig. Den hjälpen tar formen av bistånd. Inte förrän palestinierna förstår att de för första gången verkligen måste arbeta fram en fred – att de verkligen måste tjäna de miljarder de får i bistånd – kommer de att vilja göra det.

Till dess ligger det en avgrund mellan vad Israel respektive vad Hamas/Fatah står för.

Och medierna är inte ens i närheten av att rapportera vad dessa organisationer står för. Medierna rapporterar inte längre nyheterna, de flesta skapar och formar sedan om nyheterna för att passa en förutbestämd politisk dagordning.

För om medierna verkligen var intresserade av att rapportera vad dessa organisationer står för, skulle de på bred front ha tagit upp fallet Gilad Schalit, en unge israelisk grabb som kidnappades av Hamas från Israel och som har hållits inspärrad i en underjordisk håla i 930 dagar utan att ha fått se solljus under hela denna tid, utan tillgång till familj, Röda korset, advokat.

Hade Fatah varit en partner för fred, hade man tvingat Hamas att släppa grabben som en gest som då obönhörligen skulle besvarats av Israel med stora lättnader vid gränsövergångarna. Det skulle betytt ett slut på raketer från Gaza, och som resultat ett slut på israeliska flygplan över Gaza.

Men Fatah anser att kidnappning är OK och förblir tyst. Och då blir omvärldens medier också tysta. Och Gazas och Israels civila befolkning lider medan tystnaden sprids.

Fatah och Hamas: två sidor på samma blodiga mynt. En mynt som kunde svarvas om till en nyckel för att frige den kidnappade Gilad Schalit och snabbt lösa en blodigt problem.

Irans krigföring går nu in i sin andra fas

Israels försvarskrig mot Iran via den iranska lydmilisen Hamas går nu in på sin andra vecka. För Israels del påverkar kriget för det mesta landets södra och centrala delar, då raketerna söker sig allt längre norrut.

Det är inte första gången Iran har attackerat Israel i försöket att sprida militant Shiaislam västerut. Förra gången var sommaren 2006, via lydmilisen Hizbollah i norr. Då var det Israels norra del som tog emot Irans raketer, och den urskillningslösa raketterrorn spreds till Israels centrala delar.

Då Israel endast är 9 kilometer bred vid sin smalaste punkt och Iran oavbrutet försöker skaffa sig ett Hamasfäste även i Judéen och Samarien (Västbanken) är det lätt att inse att Israels dilemma är verkligt och månghövdat - landet är omgivet av Iran.

Än så länge håller sig Hizbollah lugn, trots alltmer hotfulla toner från norr. Hamas däremot är inte lugn. Under ”vapenvilan” som Hamas själv ville ha förra året sköt terrororganisationen 830 raketer mot civila mål i Israel och firade ”vapenvilans” slut med att trappa upp raketkriget med upp till 80 missiler om dagen. När nu Israel skyddar sin civilbefolkning mot Hamas terrorraketer har den judiska staten ett stort problem: det är svårt att förstöra Hamas raketramper och vapengömmor eftersom de uteslutande finns i civila bostadskvarter – ett brott mot folkrätten och mot Genèvekonventionen.

Israel har därför ett svårt jobb framför sig. Målet är att få ett absolut stopp på Hamas beskjutning av civila israeler. Om Hamas väljer att skydda sig bakom civila, i brott mot folkrätten, är ansvaret för varje skadad och dödad civil Hamas ansvar. Men icke desto mindre är alla civila skadade och döda personliga tragedier för offren och deras familjer. Tragedier som bara spär på hatet och avlägsnar försoning än mer. Precis vad Iran vill ha.

Därför tillämpar Israel extraordinära åtgärder för att i möjligaste mån minska risken för civila offer. Först släpper man ner hundratusentals flygblad med varningar om vilka byggnader som ska bombas eftersom de innehåller raketer, sedan skickas tusentals SMS-meddelanden till mobiler i Gaza med samma varning, och sedan kommer bombplanen för att oskadliggöra de olagligt lagrade raketerna.

Olagligt lagrade? Ja, för de finns i moskéer, sjukhus, skolor, bostadshus. Alltid mitt i bostadskvarter.

Och under tiden Hamas raketer dundrar fram över Israel och israeliska flygplan besvarar elden över Gaza, och vanliga civila Gazabor och israeler betalar priset med sina liv, fortsätter den andra delen av Israels strategi, dag ut och dag in: bistånd till Gazaborna i form av mat, medicin, bränsle och andra förnödenheter. Under de senaste fem dagarna har 7800 ton förnödenheter skickats från Israel till Gaza, och sjuka och skadade Gazabor fortsätter att få vård i Israel – trots den uppenbara svårigheten med att genomföra dessa hjälpinsatser eftersom terminalerna som används för dessa hjälptransporter dagligen bombarderas av Hamas. Hamas gör allt i sin makt för att hålla Gazaborna kvar som gisslan. Det är så Iran vill ha det – ett öppet sår av mänskligt lidande som aldrig kommer att få läkas om Ahmadinejad får sin vilja fram. Inget palestinskt lidande är för mycket för att Iran ska vinna kriget mot omvärlden.

Lösningen ligger i stabilitet. Stabilitet kräver inte i första hand att Hamas eller Hizbollah kuvas, trots att detta är viktigt i det korta perspektivet.

Bestående stabilitet bygger på att Iran inser att västvärlden är fast besluten att sätta stopp för Teherans fortsatta sabotage. Vare sig Hizbollah eller Hamas kan överleva längre än till den sista lagrade raketen utan Irans hjälp. Att slå ut Hamas och Hizbollah är möjlig, fast till ett mycket högt pris i civila liv eftersom dessa terrororganisationer använder sig av mänskliga sköldar och dessutom skjuter mot civila. Långt mer förnuftigt är därför att sikta in sig, beslutsamt och orubbligt, mot Iran. När raketkällan torkar, kommer även Hizbollah och Hamas att inse sina begränsningar.

För bland det mest talande i Irans senaste krig i Mellanöstern är den öronbedövande tystnaden från den övriga arabiska världen. Där man för 5 år sedan hade sett ett automatiskt massivt stöd för attacker mot Israel, upplever man nu istället den smått overkliga situationen att arabvärlden i stort sett är tyst, förutom några mumlade kondoleanser till Gazaborna för formens skull.

Arabvärlden har haft nog av Irans växande herravälde i Mellanöstern. Arabvärldens politiska ledare och journalister har börjat göra något de aldrig tidigare gjort: höja sin röst mot den fortsatta terrorn. De börjar kräva att palestinierna koncentrerar på att bygga upp sitt eget blivande land, istället för att förstöra grannlandet Israel – och de kräver att Iran tillåter dem att göra det utan fortsatt sabotage.

Om arabvärlden äntligen är modig nog att vilja få ett slut på evig terror och iransk inblandning, skulle det vara ironiskt om det var västvärlden som inte hoppade på tåget och gjorde gemensam sak med arabvärlden för att en gång för alla sätta stopp för Irans växande hegemoni.

Medlen är många: diplomati, politik, ekonomi, teknik, och som sista utväg militären.

Klockan är fem i tolv. Om fem minuter har Iran sitt åtråvärda kärnvapen. Och sekunderna tickar iväg.

Gaza i händerna på Hamasrasister

Hamas krig mot den judiska staten Israel:
Orsak och verkan. Citat och bilder säger allt. Kommentarer egentligen överflödiga, men frågorna hopar sig.

Hamas stadgar, introduktion:
”Israel får existera tills Islam utplånar det, precis som Islam tidigare har utplånat andra.”

Paragraf 7:
“Profeten, Allah prisar honom, har sagt: Domedagen kommer inte förrän muslimerna strider mot judar och dödar dem, då judarna gömmer sig bakom stenar och träden. Då säger stenarna och träden ’O muslim, O Abdullah, en jude gömmer sig bakom mig, kom hit och döda honom’.”

Någon som fortfarande tror att Hamas krig mot Israel har med gränser att göra? Eller handlar det helt enkelt om den värsta sortens primitiva rasism, den som bygger på förnekande av andra religioners rättigheter?




Som svar på Hamas rasism levererar Israel ambulanser och lastbilar till Gaza medan Hamas skjuter raketer mot gränsterminalen som används för att leverera fordonen.

Hamas stadgar, introduktion:
”Vår strid mot judarna är oerhört allvarlig och viktig.”
Notera: inte israeler, utan judar. Alltså inte ett politiskt ställningstagande utan ett religiöst.



Medan Hamas slår fast att det är varje troende muslims religiösa plikt att döda judar varhelst de finns skickar Israel tonvis med mat till Gaza. Terminalen som används för denna införsel av förnödenheter för civila Gazabor bombas ändå dagligen av Hamas.

Israel tar hand om skadade palestinska civila: en israelisk sjukvårdare i hjälm skakar hand med en palestinsk sjukvårdare som lämnar över en skadad palestinsk pojke för vård på israeliskt sjukhus.




Samtidigt fortsätter Hamas att regna ner raketer på israeliska civila. Förloppet under 32 minuter 090101:

12.28 Brand i en byggnad som träffades av en Hamasraket i den israeliska staden Ashdod
12.36 Hamas raketattack mot hyreshus i Ashdod, inga personskador
12.39 Missilalarm i Ashkelon i Israel, inkommande raketer
12.40 Tre raketnedslag i Ashkelon
12.52 Två raketer i bostadsområde i Ashkelon
13.01 Byggnaden i Ashdod som några minuter tidigare träffades av raket nära kollaps
13.04 Fjärde Hamasraketen inom loppet av 21 minuter träffar bostadskvarter i Ashkelon

Det är lättare att förstå Hamas aktioner mot civila judar om man läser organisationens programförklaring och inser vilken central roll rasismen spelar för Hamas.

Klarnar bilden nu? Eller förstår Joakim Wohlfeil, Pierre Schori, Birger Schlaug, Helle Klein och Bitte Hammargren fortfarande inte varför läget är som det är?

Gazas civila vill ha fred. Israels civila vill ha fred. Hamas vill ha krig i religionens namn.

Hur primitivt får man lov att vara och fortfarande åtnjuta frikostigt svenskt bistånd?

Arabvärlden börjar få nog av arabiskt våld och hyckleri

Arabvärldens vägar äro ofta outgrundliga och våldsamma. Men arabisk kritik mot våldsverkare som Hamas och Hizbollah växer sig starkare.

Så här skriver den arabiska nyhetskanalen Al Jazeera på www.Aljazeera.com 081228:
”Hur konstigt detta än låter sprängde sig en självmordsbombare i Mosul, Irak, mitt bland araber som demonstrerade mot Israels flygattacker i Gazaremsan. I självmordsdådet dödades en civil och 16 skadades. Enligt polisen kom självmordsbombaren på en cykel. Irak och regeringen i Bagdad har fördömt Israels attack mot Gaza.”

Och så här skriver den kända egyptiska journalisten Mona Eltahawy i den egyptiska engelskspråkiga tidningen Daily News http://www.thedailynewsegypt.com/article.aspx?ArticleID=18767:

”I söndags sprängde sig en man på en cykel mitt i en anti-israelisk demonstration i den irakiska staden Mosul. Den teknik som har legitimiserats och välsignats av präster i hela den arabiska världen som ett vapen mot Israel har gått fullständigt snett och användes mot araber som demonstrerade mot Israels bombardemang i Gaza.”

Hon skriver vidare: ”Detta fullständigt förvrängda och morbida kretslopp som fullbordades på Mosuls gator kan endast förstås genom att parafrasera Karl Marx - Israel är folkets opium.” ”Hur kan vi annars förklara den kollektiva minnesförlusten som vi såg nu i helgen i Mellanöstern?”

Hon syftade på terrororganisationen Hizbollahs ledare Hassan Nasrallahs kritik mot Egyptens tystnad under Hamas pågående krig mot Israel, samtidigt som ”generationer palestinska flyktingar hålls i Libanon i läger som inget annat är än fängelser”.

Vidare påminde hon den arabiska läsekretsen om att demonstranterna i Jordanien och Libanon har allt annat än rena samveten, då den jordanska regimen redan på 70-talet slaktade tiotusentals palestinska civila och militanta i kriget över herraväldet i Jordanien. Därifrån flydde tusentals till Libanon 1982 där de kristna Falangisterna dödade ett par tusen flyktingar i flyktinglägren Sabra och Shatila.

Och för att återknyta till 70- och 80-talets bristande arabiska ledarskap och cyniska manipulerande av människoliv till dagens tragiska händelser i Gaza och Södra israel, skriver Eltahawy: ”Det är svårt att kritisera palestinierna när så många ha dött under den gångna helgen, men deras Hamasledare är helt enkelt de senaste i en lång rad palestinska ledare som svikit dem … Var fanns vreden när två palestinska skolflickor dödades i Gaza när Hamasraketer avsedda för Israel felaktigt exploderade på avskjutningsrampen, blott en dag före Israels attack? … Gazas palestinier är lika mycket offer för Hamas som för Israel.”

Det som gör ovanstående så intressant är att det visst finns många röster i den arabiska världen som protesterar mot Hamas fortsatta våldföring på både den egna och grannlandet Israels civila. Dessa röster kommer från araber boende i Gaza och i andra länder.

Det som är ännu intressantare är det stora antal svenska ”analytiker” och ”experter” som Pierre Schori, Diakonia och Svenska kyrkan som väljer att ignorera arabiska röster som inte passar in i deras förutbestämda dagordning där israelhat står i främsta rummet.

Visst kan man länge ignorera folkets röst – Sovjet lyckades med det under flera decennier – men till syvende och sist vinner folkets vilja trots allt.

Och folkets vilja i Gaza och i Israel är fred, utveckling, utbildning, samarbete. En framtid helt enkelt.

Inte otillbörlig inblandning från fåtöljrevolutionärer som är beredda att offra hur många palestinska och israeliska liv som helst genom fortsatt stöd till Hamas, Hizbollah och andra terrororganisationer via svenska skattepengar utan minsta krav på reciprocitet.

Pierre Schori, Birger Schlaug, Mahmud Ahmedinejad, Joakim Wohlfeil, Kim Jong Il och alla ni andra: läs det som Mona Eltahawy skriver.

Tänk på de civila som lider i Gaza och Israel. Inte på era egna politiska ambitioner.

6 000 Hamasraketer mot civila israeler bryter mot folkrätten

I juni 2005 lämnade Israel hela Gazaremsan, med industri, jordbruk och infrastrukturen intakt. Inte en enda jude fanns kvar – Gazas etniska rensning var fullbordad.

Sedan dess har 6 000 Hamasraketer regnat ner på civila i södra Israel från Gaza – ett flagrant brott mot folkrätten. Folkrätten säger att man inte får sikta på civila.

Raketförstört hus, Ashkelon, Israel.

Pojke gråter efter Hamas raketattack.

Folkrätten säger också att stridande inte får gömma sig bland civila. Tvångsanvändning av värnlösa som mänskliga sköldar är förbjudet. Hamas 6 000 raketer har skjutits från bostadsområden, skolor och sjukhus.

Raketer avfyras från utanför en skola i Gazaremsan.

Hamas avfyrar raketer från bostadsområden i Gaza.

Hamas vapenlager är inhysta i vanliga bostadshus, vanligtvis på nedre våning i flervåningshus med civila boende som skydd på de övriga våningar.

”Proportionalitetsprincipen” betyder inte att samma antal raketer får skjutas tillbaka mot Gaza som kommer därifrån – tror ISM att krig är ett slags sällskapsspel där alla får lika chans att vinna? Rosalyn Higgins, President för Internationella domstolen i Haag (ICJ) säger att ”proportionalitet kan inte relateras till någon specifik tidigare skada – den måste relateras till det övergripande legitima målet att få ett slut på aggressionen”. 6 000 raketer från Gaza är vad Israel måste få ett slut på. Om Hamas avfyrar sina raketer från bostadsområden, blir dessa områden legitima mål under det resulterande militära responsen. Skulden för eventuella civila skador beläggs den part som använder sig av mänskliga sköldar.

Som här när Israel attackerar raketramper och raketerna exploderar och landar i näraliggande bostadshus.

Enligt ISM började dock kriget när israelerna slog tillbaka – en bakvänd logik utan like. Orsak och verkan – först ett massangrepp med 6 000 raketer från Gaza mot hela södra Israel under flera år, sedan svar från Israel med början 27 december i år.

ISM har dock rätt i en sak: Sverige måste agera kraftigt. Genom att omgående stoppa allt Gazabistånd tills Hamasregimen uppför sig civiliserat – mot både den israeliska och den egna befolkningen. Både israeler och palestinier har allt för länge hållits gisslan av Hamas medan våra skattepengar har underhållit dessa despoter.

Barnen i Gaza och i Israel förtjänar en ändring av den havererade svenska biståndspolitiken.

Lika mått för alla?

Under Andra världskriget utvecklade Hitlers naziregim ett terrorvapen: V2 raketen.

V2 raketen sköts medvetet mot civila mål. Mot till exempel London sköts ungefär 1400 terrorraketer. Londonborna fick leva under jorden medan raketerna härjade, eftersom missilerna inte hade något ledningssystem och hela målet var ju att inte ha något bestämt mål: de avfyrades sålunda inte mot brittiska militära mål utan rätt och slätt mot civila områden.

Storbritannien och de övriga allierade svarade med att fullständigt demolera hela den tyska staden Dresden. Antalet döda i dessa brittiska självförsvarsattacker var mellan 25 000 och 40 000. Samtliga döda var civila.

Likheten med dagens situation i Gaza och Sderot är slående - men ändå inte. Tack och lov.

Under de nästan 3 åren sedan Israel helt lämnade Gaza har Hamasregimen utvecklat ett terrorvapen: Kassamraketen.

Kassamraketen skjuts medvetet mot civila mål. Mot till exempel de israeliska städer Sderot och Ashkelon har Hamas skjutit 5520 terrorraketer under de senaste 3 åren. Befolkningen får hela tiden leva under jorden medan raketerna härjar, eftersom missilerna inte har något ledningssystem och hela målet är ju att inte ha något bestämt mål: de avfyras sålunda inte mot israeliska militära mål utan rätt och slätt mot civila områden.

Hittills har Israel besvarat de palestinska raketerna med tonvis med medicin, mat, bränsle och andra förnödenheter. Ibland har Israel även skjutit mot terrorister i färd med att avfyra raketer mot israeliska civila.

Alldeles tills nyligen då Hamas beslutade sig för att trappa upp kriget mot den judiska staten och började skjuta upp till 80 raketer per dag mot Israel.

Då beslöt Israel att måttet var rågat: sedan tre dagar tillbaka slår Israel ut varenda Hamasenhet man hittar, vare sig det rör sig om terrorister eller deras infrastruktur eller ammunitionsförråd. Facit hittills är ungefär 320 döda, av vilka ungefär 30-40 civila.

Varje civilt liv som släcks är en ofattbar tragedi. Men Israel anstränger sig till det yttersta att minimera civila skador. Hamas gör precis tvärt om: deras raketer slår mot civila, och de gömmer och avfyrar sina raketer från tättbebyggt civila områden, ett brott mot Genévekonventionen.

30-40 döda civila i utbyte mot 5520 raketer låter som om Israel är långt bättre på att föra krig mot terrorister än vad de Allierade någonsin var.

För med Hamas missilstatistik som facit i handen, borde Israel vid det här laget har dödat 90 000-157 700 civila.

Tack och lov är det ingen i Israel som ens tanker i dessa banor. Denna sorts blodtörst är förbehållen Hamas.