Selektivt ordblindhet i missbruk av ordet "apartheid"

Nyss hemkommen från två veckor i ett Israel som Pär Granstedt betecknar som ”apartheidstat” undrar jag om Granstedt någonsin varit där (SvD Brännpunkt 070724).

Han skriver att ”Israels politik mot palestinierna har hämtat inspiration från Sydafrikas apartheid”. Ett märkligt påstående – i vårt hotell i kuststaden Netanya var 15-20 procent av gästerna araber. Ungefär 15 procent av de anställda på hotellet var araber.

Jag var i Israel för att ta hand om min åldrande och demenssjuke far, som bor i hamnstaden Haifa – 20 procent av vars befolkning är araber. En vecka av mina två i Israel gick åt till att besöka olika myndigheter, socialtjänsten, sjukhus osv. Två av läkarna, en sjuksköterska och ett av teamen som kör maten dagligen till min far var araber. Av de 10-12 taxiresor jag gjorde i Haifa, Netanya och Jerusalem kördes jag fyra gånger av araber. På stranden i Netanya var kanske 15-20 procent av familjerna araber – med kvinnorna plaskande i det blåa vattnet fullt påklädda såsom seden påbjuder.

Fakta: Israels befolkning består till 20-22 procent av araber. Jag undrar om bilden börjar klarna för Pär Granstedt – ser han något slags mönster här?

Israel - Mellanösterns enda mångkulturella och mångreligiösa land - beskylls för apartheid!
Ändå skriver Granstedt att ”Israels politik mot palestinierna har hämtat mycket inspiration från apartheid”. I så fall kan judarna i Israel inte ens sköta apartheid korrekt: israelerna tar välvilligt in svarta etiopiska judar – en märklig åtgärd för en apartheidstat! Tusentals svarta muslimer och kristna som flyr muslimskt folkmord i Sudan, Nigeria, Etiopien och i synnerhet Darfur åker genom flera muslimska länder för att söka en fristad i världens enda judiska land, Israel. Där interneras de inte i flyktingläger, utan de får om de så vill arbeta medan myndigheternas hjul snurrar. Apartheid, enligt Granstedt.

Groteskt muslimskt övervåld
Granstedt kanske endast utgår från det politiska perspektivet, inte det mänskliga, för på det mänskliga planet ger Israel mer hjälp till offer för groteskt muslimskt övervåld än något muslimskt land och flertalet kristna länder gör.

Granstedt kräver att Israel förhandlar politiskt med Hamas, eftersom även med terroristerna måste man sluta fred. Där har han naturligtvis rätt. Och Israel har mycket riktigt sagt att man inte har något problem med att vare sig erkänna eller förhandla med Hamas eller någon annan organisation. Det är inte organisationens namn som är stötestenen, utan dess aktioner.

Inga krav på Hamas från omvärlden
Hamas aktioner talar ett otvetydigt klarspråk: kriminella kidnappningar av utländska medborgare; fängslande utan besök av Internationella Röda Korset, i trots mot internationella avtal; Hamas dödar politiska meningsmotståndare på öppen gata, avrättar judiska småbarn och avfyrar missiler mot israeliska städer. Granstedt vill ändå att det internationella samfundet ska ge terrorgruppen internationellt erkännande – utan att Hamas ska behöva leva upp till det civiliserade samhällets mest minimala anständighetskrav.

Granstedt skriver att ”en hållbar fred i Mellanöstern kräver att Israel … (blir) en positiv tillgång i regionens utveckling.” Där har han fullständigt fel: en hållbar fred kräver uteslutande att Hamas och övriga våldsgrupper överger sin hobby – att döda judar – och överger indoktrineringen av småbarn i rasism och religiöst betingat hat. Då – endast då – finns hopp om att Hamas kan omvandlas till en positiv tillgång för både sitt eget folk och regionens utveckling.

När blev stillståndslinjer plötsligt "gränser"?
Granstedt kräver att ”Israel drar sig tillbaka till 1967 års gränser” och avslöjar därmed sin fullständiga brist på de mest elementära fakta. Alla vet att det inte finns några gränser från 1967, bara en vapenstilleståndslinje även kallad ”gröna linjen” där arabernas attacker nedkämpades till stillestånd. Gränsen ska bestämmas i direkta förhandlingar mellan de berörda parterna. Problemet är att Hamas inte vill nedlåta sig till att förhandla något med judar – i sin programförklaring (http://www.palestinecenter.org/cpap/documents/charter.html) skriver Hamas: ”our struggle against the Jews is extremely wide-ranging and grave” (Introduktion till Hamas Charter). De skriver även: ”Israel, by virtue of its being Jewish and of having a Jewish population, defies Islam and the Muslims” (artikel 28 i Hamas charter). Och även: ”The prophet, prayer and peace be upon him, said: The time will not come until Muslims will fight the Jews (and kill them)” (artikel 7 i Hamas charter). För Hamas gäller inte någon diskussion om ”gröna linjen” – för Hamas gäller ”blåa linjen” eftersom deras vision om ett judefritt Palestina täcker hela området från Döda Havet till Netanyas blåa kust.

Apartheid: finns enbart i Hamaskontrollerade Gaza
Det, Pär Granstedt, brukar kallas för apartheid – ett land där minoriteter inte äger tillträde. Det är vad Hamas vill med världens 57:e muslimska land. Vill du ha bevis? Räkna först antalet judar boende i det av Hamas kontrollerade Gaza. Räkna nu antalet araber – både muslimer och kristna – boende i världens enda judiska land.

Skriv sedan om apartheid.

Svenska kyrkans kampanj för att nedmontera Israel

”Rättvis fred i Mellanöstern … baserad på 1967 års gränser” är hur Gustaf Ödquist beskriver HOPP-kampanjen.

Det finns inga gränser från 1967, bara en vapenstilleståndslinje som inte erkänns av arabvärlden. Kampanjen bidrar inte till vare sig rättvisa eller fred när den likställer begreppen – vapenstilleståndslinjen omvandlas till gräns via förhandlingar.

Enligt kampanjen kräver fredsplanerna att varaktig fred uppnås genom att ”den israeliska ockupationen avslutas och … bosättningarna … avvecklas”. Fel. Samtliga planer kräver att palestinskt våld först upphör innan beslut tas i andra frågor.

Ödquist förespråkar markering av varor från Västbanken/Gaza. Produkter därifrån säljs enbart i Israel. Uppmaningen är därför i praktiken en bojkott mot Israel. Handlarna kommer inte att orka en lång procedur för ursprungsmarkering – de kommer att upphöra med all import från Israel för att gardera sig.

Ödquist nämner att i Tel Aviv samlades 120 000 israeler under mottot ’Lämna Gaza – börja förhandla nu’. Detta var en manifestation för fred, inte för bojkott. Det var också ett öppet bevis för israelisk demokrati. På Västbanken och i Gaza sker istället summariska mord på oliktänkande. Det kanske är på sin plats med en bojkott mot allt som produceras av palestinierna i dessa områden. Detta skulle dock vara kontraproduktivt – selektivt stöd uppmuntrar positiva krafter; bojkott drabbar samhället.

HOPP-kampanjen bör fundera på detta när den säger sig arbeta för ”alla människors lika värde”.

Inga anständighetsgränser i palestiniernas jakt på nationella gränser

Ryad Dyab undrar (Götebors Posten maj 2004) varför Ariel Sharon fått gehör för ståndpunkten att ”nya realiteter har skapats”, varför dessa nya realiteter ska få diktera framtiden.

Svaret ligger i den realitet som de beslutande palestinska organen uppmuntrar såväl finansiellt, logistiskt som politiskt. Nu senast i söndags när en israelisk höggravid mamma, Tali Hatuel, mördades av palestinska terrorister. Inte nog med att de sköt ihjäl mamman medan hon körde, de gick sedan fram till den krockade bilen och kallblodigt avrättade de 4 småbarnen där de satt fastspända i sina bilbälten. Flickorna blev 2, 7, 9 och 11 år gamla.

Detta är realiteten därhelst palestinier kommer i kontakt med israeler. Det krävs inte mycket fantasi att inse att det enda rätta är att minimera kontakterna dem emellan.

Palestinierna vill inte ha några judar boende bland dem. Sharon har frivilligt accepterat detta krav på etnisk rensning där det är möjligt att genomföra, och har därför aviserat ett tillbakadragande från i första hand Gazaremsan. Men palestinierna ogillar det också.
Anledningen är att de befarar att tillbakadragandet från Gazaremsan och stora delar av Västbanken, samt fortsatt byggande av Israels säkerhetsbarriär för att förhindra precis den sorts massaker på civila som skedde i söndags, även skulle innebära nya realiteter gällande gränsdragningar. Men palestinierna vill inte upphöra med terror ens för att främja sina egna önskemål gällande gränsdragningen.

Den nya realiteten är att de palestinska araberna – som aldrig tidigare haft eller önskat sig ett eget land förrän judarna fick sitt – nu vill ha något nytt, ett eget land. Denna nyskapade realitet går parallellt med Israels säkerhet och fortsatta existens – också den en relativt ny realitet, som dock ses med avsmak av arabvärlden.

Att kräva en egen palestinsk stat, att till och med döda judiska spädbarn i detta ädla syfte, men att samtidigt kräva bosättningsrätt i Israel, är en logisk absurditet som trotsar förstånd. Tills man inser att enda anledningen är att på detta sätt skapa ytterligare en ny realitet – Israels försvinnande genom en demografisk obalans: kraftig palestinsk invandring till Israel för att rösta sig fram till majoritet – Israel är ju en demokrati.

Den nya realiteten är att palestinierna vill ha ett eget land. De borde också få just det – ett eget land. Inte Israels land. De slutliga gränserna bestäms via förhandlingar. Förhandlingar kommer igång när palestiniernas beslutande organ en gång för alla förkastar terror som förhandlingsteknik.

När logik och fakta tryter kommer antisemitismen fram

Ingmar Karlsson påpekar det oheliga i en påstådd allians (“Kristen höger styr Bush”, SvD 040428) mellan den i grunden antisemitiska amerikanska högerrörelsen och USA:s judar, en allians som enligt Karlsson uttrycks i stöd för Israel.

Han antyder att Israel per definition är medskyldig för stödet landet får när ”kristna fundamentalister ansluter sig till en bokstavstrogen tolkning av Bibeln”. Att fördöma någon – i det här fallet det judiska landet Israel – på grund av andras åsikter är ett klassiskt antisemitiskt grepp. Samma taktik – att projicera onda avsikter på judarna via ombud – används när han skriver att Bush ”präglas av en gammaltestamentlig retorik om den eviga kampen mellan gott och ont” där Bush påstås använda judarna i den kamp i Mellanöstern som han inte vågar föra på hemmaplan.

Intressant är att Karlsson genomför sin attack mot Israels existensberättigande genom att poängterar att man enligt planerna vill ”återuppbygga (det judiska) templet på dess ursprungliga plats – där Klippmoskén står idag”. Han tar inte resonemanget till dess logiska ursprung – att moskén faktiskt och med flit byggdes ovanpå det judiska templet som stod där innan Islam ens var född, ett moskébygge som var en avsiktlig markering mot judendomen. Det verkar vara förkastligt att vilja bygga ett judiskt tempel där en moské står, men det är fullt acceptabelt att bygga en moské där ett judiskt tempel stått.

Men denna diskussion är egentligen fullständigt irrelevant eftersom den överväldigande majoriteten av Israels befolkning och vänner utanför landet inte vill ändra den nuvarande statusen gällande de religiösa områdena, utan enbart agerar för att staten Israel skall få existera i fred och säkerhet, inom erkända gränser som överenskommes via förhandling. Religiösa övertoner figurerar inte i ekvationen.

Karlsson berättar om Israels historia och dess nuvarande situation som om den skapades i ett högervridet kristet fundamentalistiskt vakuum. Han skriver att enligt kristna fundamentalister ingår ”Israels grundande 1948, erövringen av Västbanken och östra Jerusalem under junikriget 1967 … i ett gudomligt scenario som förutsägs i Uppenbarelseboken.”

Det är som om judarna inte fanns på plats före 1948. Som om palestinsk-muslimska pogromer mot judarna aldrig skedde före 1948. Som om 5 anfallskrig mot Israel utlösta av arabstaterna aldrig ägde rum. Som om Israels agerande enbart har stämts av med kristna fundamentalisters tolkning av Bibeln. Som om den judiska staten – som förbehållslöst accepterade den föreslagna delningen av Palestina 1948 i en israelisk och en arabisk-palestinsk del, en delning som araberna förkastade – aldrig blev attackerad. Inte bara av de palestinska araberna, utan även av araberna från Libanon, Syrien, Jordanien, Irak och Egypten. Som om Suezkanalen aldrig blev blockerad för israeliska fartyg i ett försök att krossa den judiska staten ekonomiskt. Som om den världsomspännande arabiska bojkotten aldrig ägde rum. Som om de tre ökända ”nejen” (nej till erkännande av Israel, nej till förhandlingar med Israel, nej till fred med Israel) aldrig uttalades av arabländerna på Khartoumtoppmötet. Som om allt detta inte skedde långt före junikriget 1967, som resulterade i utökningen av Israels territorium på Golanhöjderna, Västbanken, Gazaremsan samt Sinaiöknen. Som om Israel inte välvilligt lämnade ifrån sig Sinai till Egypten i utbyte mot varaktig fred – en fred som håller än idag, 25 år senare.

De kristna fundamentalisterna må ha vilka åsikter de vill när de stödjer det ena eller det andra, men det är bara Israel som vet vad som behöver göras för att säkerställa landets existens.

Karlssons text visar inte vad han anser om de muslimska fundamentalisternas syn på expansionism då de kräver att varje landområde som en gång tillhört Islam skall återerövras för att ingå i det världsomspännande muslimska Kalifatet. Däremot skriver han om President Bush stöd åt den ”israeliska expansionspolitiken” som vill återskapa det bibliska Storisrael – en intention som gärna får stå för Karlsson och för vissa kristna grupperingar men inte för Israel. För det är svårt att veta hur man skall relatera till denna påstådda ”expansionspolitik” samtidigt som Israel har aviserat att man efter drygt 30 år – varav 10 års resultatlösa förhandlingar – enhälligt drar sig tillbaka helt från Gazaremsan samt från cirka 50 procent av Västbanken, och att resten av tillbakadragandet skall ske när väl palestinierna kan föra fram ett ledarskap som överger terror för förhandling om framtida säkerhet och välstånd. Detta låter som allt annat än expansion.

Det står naturligtvis varje individ helt fritt att stödja vilka politiska partier och politiska dagordningar man vill. Det kallas för demokrati. Men att blanda in religiösa förtecken som ett led i detta stöd, som Ingmar Karlsson gör, är knappast ämnat att föra fram diskussioner baserade på fakta, logik och sanning. Världen har redan tillräcklig erfarenhet av det kaos och blodsspill som blandningen politik-religion utgör – det vi istället behöver är sanning och ärlighet.

Alla fakta, hela tiden.