Om konsten att skriva genom att utelämna allt väsentligt

Det är alltid underhållande att läsa Gunnar Olofssons alster. De är anmärkningsvärda inte för vad som står där, utan för vad han utelämnar.

Utökade ekonomiska kontakter mellan länder är alltid av godo eftersom de bygger broar och cementerar kontakt folken emellan. Olofsson anser dock att de är av ondo – om de gynnar världens enda judiska land. Israel tar sin plats i omvärlden genom hårt arbete, genom att betala sin väg, genom att konkurrera på lika villkor. Olofsson anser dock att lika behandling för världens enda judiska land är en skymf. Han anser att bästa sättet att etablera världens 23:e arabiska land på en plats där inget sådant land någonsin existerat är genom donationer från andras skattemedel istället för som i Israel genom att arbeta hårt och konkurrera på lika villkor. Det får stå för honom.

Olofsson har rätt i att EU:s handelsregler vilar på "respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer" (artikel 1). Han tycks dock anse att genom att Israel levererar elektricitet, vatten, bränsle och avloppsrening till palestina-araberna bryter Israel mot dessa rättigheter och principer. Återigen får det stå för Olofsson.

Att Israels befolkning till 22 procent består av såväl muslimska som kristna araber, medan det inte tillåts finnas en enda jude i de palestinsk-arabiska områdena, anser inte Olofsson vara kränkande för mänskliga rättigheter och demokratiska principer. Det är en segregationsinstinkt som får stå för Olofsson.

Olofsson anser att människor som är födda och lever i ett visst samhälle är “illegala bosättare” om de är judar. Han förklarar inte vilken tidsgräns för invandring och bosättning gäller, ej heller vilka etniciteter som inbegrips i hans beskrivning. Sålunda är alla judar boende i Judéen och Samarien illegala bosättare, medan alla invandrande araber från Irak, Syrien, Jordanien, Sudan, Egypten och Libanon betraktas som urbefolkningen. Återigen är det en särbehandling som får stå för Olofsson.

Olofsson beklagar sig över alla palestinsk-arabiska ”bönder (som) separeras från sina jordar och barnen från sina skolor. Människor lever, föder barn och dör i olika checkpoints.” Han kommenterar inte de tusentals civila judar i Israel som antingen slaktats eller lemlästats av sina palestinsk-arabiska grannar. Enligt Olofsson finns ingen anledning för checkpoints. Som han ser saken har han nog rätt, det är ju judiska liv som räddas genom dessa checkpoints och säkerhetsstaketet.

Olofsson säger inte ett ord om de fler än 8000 raketer som Gazas ”demokratiskt valda palestinska parlamentet och regering” (hans ord) har skjutit mot israeliska civila – EFTER det att hela Gaza etniskt rensades på judar i enlighet med palestina-arabernas krav.

Det är bra att Olofsson räknar upp några israeliska produkter som går att köpa i Sverige. Hans lista kommer att öka efterfrågan på dessa produkter, och det israeliska handelsdepartementet bör premiera Olofsson för hans goda gärning, hans avsikter till trots. Värt att notera, dock, är att han inte räknar in alla livsviktiga produkter som han vet att Sverige inte skulle klara sig utan, såsom dialysmaskiner, datorer, kirurgiska hjälpmedel, mobiltelefoner med mera.

Objektivitet är trots allt inte Olofssons starka sida.

Heder åt Saudiarabien. Försök att säga det utan att skratta.

Gunnar Olofsson (i ”Heder åt Saudiarabien” 0605024) kommer med intressanta synpunkter.

I begreppen ”Saudiarabien” och ”heder” är det främst det unikt islamistiska begreppet ”hedersmord” man tänker på. Olofsson skriver istället utan självironi att det ”finns ingen internationell regel som tvingar en regering eller stat att erkänna en annan”.

Samtidigt anser han att omvärlden är skyldig att ekonomiskt underhålla den Hamasledda terrorstat som vägrar erkänna sina grannar.

Olofsson verkar inte se den logiska kullerbytta detta innebär: Hamas är inte lagenligt tvungen att erkänna något annat land – men andra länder är moraliskt tvungna att ekonomiskt underhålla Hamas i dess strävan att skapa ett Mellanöstern utan vare sig Israels land eller dess judar. En svår ekvation för läsare belastade med demokratiska värderingar.

Vilket Hamasledda palestinskt land är det då som omvärlden uppenbarligen har så svårt att finansiellt stödja ur sina redan hårt ansträngda statskassor? Jo, det är samma palestinska land vars regim – trots att den är världens utan jämförelse största bidragstagare genom tiderna – inte lyckats skapa fabriker, vägar, skolor, fungerande vattenförsörjning, sportarenor. Trots de miljarder dollar regimen fått genom åren.

Fast det är en sanning med modifikation: fabriker har skapats – för tillverkning av självmordsbomber. Vägar finns – inte för civilbefolkning utan tunnlar för smuggling av knark och vapen. Skolor finns – där barn från 3 år indoktrineras i hur man bäst tar med sig så många judar som möjligt i martyrdöden. Vattenförsörjning försöker man faktiskt slå ut med raketanfall, allt för att skapa en bild av palestinskt lidande – som om de inte redan lider tillräckligt. Sportarenor finns – det är härifrån man skjuter raketer mot civila mål inne i Israel.

Detta har pågått sedan 1920-talet. Omvärlden lägger nu sina knappa resurser – knappa på grund av det ständigt upptrissade oljepriset orsakat av ständigt bråk i arabvärlden – på den egna sjukvården, äldreomsorgen, skolan. De gör det hellre än prioritera palestinska regimer vars deklarerade mål är utplånande av Israel, tvångsdeportering av judar, etablerandet av ett kalifat där islam blir den härskande religionen och där judendomen och kristendomen ska underkasta sig eller kastas ut.

Västvärlden är trött på att se sina donationer försvinna i palestinska gevärspipor istället för framtida projekt, och vill för första gången i historien uppmuntra de många omkringliggande muslimska länderna att stödja sina egna palestinska bröder. Något de aldrig tidigare visat minsta intresse av att göra - utan det är vi i väst som har betalat hela kalaset.

Etnisk rensning är OK - om den utförs av araber

Gunnar Olofsson anser inte att Hamas är så farlig. Visserligen vill de avskaffa staten Israel men de har ingenting mot judar som grupp, bara de bor någon annanstans.

Undrar om Olofsson är lika angelägen att acceptera samma resonemang när Sverigedemokraterna säger att de inte har något emot utlänningar, bara de bor utanför Sverige? Är de rasister, enligt Olofsson?

Olofsson tolkar Hamas mycket selektivt. Här några citat som inte lämnar utrymme för tolkning:

Hamasledaren Khaled Meshaal i Damaskus i februari:

”Man inser inte i västvärlden att Allahs lagar inte kan ändras eller ersattas... Vår nation … kommer att vinna slutgiltig seger och gå segrande fram över hela världen.”

”Islam kommer att återta herraväldet i världen. Med Allahs vilja ar den dagen inte längre avlägsen.”

”Västvärlden förstår inte vare sig den arabiska eller den muslimska mentaliteten, som avvisar det främmande.”

Så långt Khaled Meshaal. Det har väl inte undgått Olofsson att Meshaal inte pratar om enbart israeler eller judar, utan om alla som vägrar lyda under islam?

Nu kommer några ord från Ismail Haniya, den nya palestinska premiärministern, om just Israel och judar, och då bortser vi från hans vanliga tal om judar som ”apors och grisars avkommor”, och vi bortser från Hamas vanhelgande av judiska synagogor i Gazaremsan några månader innan den muslimska världen exploderade i vrede över danska teckningar föreställande profeten Muhammed:

”Vi inom Hamas har ingenting mot judarna som sådana. Men vi kommer att tvinga bort dem från landet. Vi har inte for avsikt att dränka dem i Medelhavet. Vi kommer att låta dem resa härifrån per båt nar det blir dags.”

Jag undrar om Olofsson kan svara huruvida ovanstående skiljer sig från de tongångar som annars hörs från nazistiska och andra rasistiska kretsar?

Olofsson anstränger sig för att dra likhetstecken mellan Hamas och Israel (han väljer ut Likud som representant för hela Israel av någon anledning). Men Olofsson kommenterar inte följande: samtidigt som Hamas vill driva bort alla judar från Palestina, består 20 procent av Israels befolkning av palestinier.

Är ”etnisk rensning” ytterligare ett selektivt begrepp som Olofsson inte är förtrogen med?

Ack denna selektiva blindhet

Gunnar Olofsson har lyckats skriva hela 521 ord i HT (060110) om säkerhetsbarriären utan att nämna ordet ”terror” någon gång.

Olofsson behöver sålunda en lektion i logik: utan terror, ingen barriär.

Att palestinier behöver passera checkpoints i säkerhetsbarriären och till och med stå där i timmar är en fråga om bekvämlighet. Att dessa checkpoints och själva barriären har rests för att förhindra fortsatt urskillningslöst palestinskt massmord mot civila israeler är det priset palestinierna får betala tills de själva får bukt med våldet. Att ett palestinskt skolbarn kommer sent till skolan på grund av en barriär byggd för att stoppa palestinsk terror är definitivt att föredra framför att israeliska skolbarn inte kommer till skolan alls eftersom de ligger döda i sitt eget blod efter en palestinsk terrorattack – en attack som en barriär hade kunnat förhindra.

Olofsson säger att barriären inkräktar på ”ockuperad palestinsk mark”.

Arabisk ockupation
Olofsson behöver tydligen även lektioner i historia, juridik och språk: hur accepterat man än försöker göra begreppet ”ockupation”, är området ur juridisk synpunkt omtvistat. Det hade varit ockuperat om Jordanien fortfarande gjorde anspråk på det, men det gör de inte. Det är omtvistat område, omtvistat därför att två parter – israeler och palestinier – gör anspråk på något som tidigare illegalt ockuperades av en tredje part, Jordanien.

Med andra ord är det ett invecklat juridiskt problem Olofsson så grovt förenklar. Israel försöker förhandla om en slutlig gräns med en partner som inte ens har kontroll över den egna gränsen vid Rafah, än mindre har kontroll över den florerande terrorn. Tills palestinierna själva får bukt med terrorn, får de helt enkelt finna sig i att förhindras från sin favoritunderhållning – massmord på civila israeler. Ett led i detta är en barriär där den gör mest nytta.

Olofsson är upprörd över att barriären av Tzipi Livni har betecknats som Israels kommande östgräns.

Israel raderas
Jag letade förgäves i hans artikel efter upprördhet gällande palestinska Hamas uttalande att Israel kommer att utplånas till förmån för ett muslimskt palestinskt land ”mellan Medelhavet och Jordanfloden”. Eller hans upprördhet över att den officiella palestinska karta som självaste Mahmud Abbas sitter framför inte visar några gränser alls utan där ordet ”Palestina” skrivits tvärs över hela Israel.

Mot den bakgrund är det generöst av Livni att överhuvudtaget pratar om en östra gräns för ett kommande Palestina – hon har ju accepterat tanken på dess existens.

Olofsson väljer att inte nämna att Israel ofta har justerat barriärens sträckning i enlighet med de förhandlingar som förs mellan parterna.

Men förhandlingar kräver slut på något som Olofsson inte berör med ett enda ord: palestinsk terror.

Utan terror, ingen barriär
Utan terror, ingen barriär. Den som förvägrar palestinierna att ta konsekvenserna av sina frivilliga handlingar – såsom terror – är i själva verket en rasist som underkänner palestiniernas intellekt och förutsätter att de är för sinnessvaga för att dömas för sina handlingar.

Gunnar Olofsson är antingen rasist eller blind för synlig terror. Barriären är den synliga konsekvensen av palestinsk terror.

En regel för judarna, en helt annan för alla andra

Gunnar Olofssons replik i HT 050608 är en uppvisning i klassisk ”svansen viftar med hunden”-logik.

Han skriver angående favoritslagordet apartheid att ”med tiden har uttrycket … kommit att användas på andra former av diskriminering på etnisk eller religiös grund”. Vad Olofsson inte nämner är att det är han och hans meningsfränder som drivit fram denna ändrade användning av uttrycket. Ingen annan använder sig av det.

Bland de många rent häpnadsväckande påståenden i Olofssons text är det en som lyser klarast med sina klassiska antisemitiska drag – påståendet att judar inte får lov att gifta sig med icke-judar. Detta borde han ta upp med alla de tusentals judar och judinnor i Israel som är gifta med muslimer och kristna – han deklarerar ju att de inte existerar. Även det ett klassiskt rasistiskt drag – att ”ickeönskvärda” helt enkelt inte existerar. Med risk för att störa Olofssons uppfattning med inslag av fakta, vill jag nämna att Israel inte har borgerliga vigslar, utan det är enbart religiösa samfund som viger par – såväl judiska som muslimska som kristna samfund. Alla lyder under samma regel.

Olofsson skriver som vore det sanningen att ”en israelisk ’demokrati’ förutsätter att det palestinska folket mer eller mindre fördrivs”. Israelerna tänkte inte på det viset 1948 när det enda ämnet på den arabiska dagordningen var att förinta Israel, ej heller under de arabiska anfallskrigen 1967 och 1973, under Osloperiodens fredsuppbyggnad som besvarades av den palestinska intifadan, eller idag. Tvärtom är Israel mån om att ett palestinskt land ska byggas trots att det aldrig existerat något sådant i världshistorien. Men nu gäller det att hitta formerna för detta land där industrialiserat mord på judar tas bort från dagordningen.

Men morden stoppas inte. Inte av Palestinska Myndigheten, palestiniernas beslutsfattande organ. Beslutet tas uppenbarligen inte. Men Olofsson kritiserar inte Palestinska Myndigheten för att den inte uppfyller sina avtal om avväpning av terrorgrupperna. ”Vad gör man med en stat som inte respekterar internationell rätt” skriver Olofsson, men han syftar inte på de dagliga palestinska raketbeskjutningar eller de tidigare så förödande självmordsbombningarna som säkerhetsbarriären effektivt stoppat. Nej, han är enbart upprörd mot den judiska motparten.

Precis så tänker en äkta rasist och antisemit – en regel för judarna, en helt annan för alla andra.

När faktaunderlag saknas är inga slutsatser omöjliga - även de mest ologiska

Gunnar Olofsson, refererar till Israel – Mellanösterns enda demokrati – som apartheidstat. En intelligent läsare letar förgäves efter något som styrkar detta påstående. Här kommer lite fakta som Olofsson saknar.

Fakta: apartheid definieras av Nordstedts som ”politik som kännetecknas av rasåtskillnad och i praktiken svår diskriminering av icke-vita”.

Fakta: Israel har tagit in mer än 80.000 svarta etiopier till Israel. Det är svårt att förlika detta välkomnande av svarta med ”apartheidpolitik”.

Olofsson kanske inte refererar till hudfärg när han åberopar det laddade ordet apartheid, utan han kanske tillämpar begreppet på något helt ovidkommande i sammanhanget, det vill säga Israels behandling av araber. Det är olyckligt för hans argument att 20 procent av Israels egen befolkning består av araber. Det är så långt ifrån apartheid och rasåtskillnad man kan komma för i Israel lever israeliska judar och israeliska araber i samma land med lika rösträtt och med ett parlament – Knesset – som har både judiska och arabiska ledamöter. Situationen skiljer sig markant från läget för judarna i det tilltänkta Palestina, som skapas som ett judefritt land.

Olofsson syftar då kanske på utländska palestinier när de hänvisar till israelisk apartheid. Svårt då att förklara varför Israel varje år tillåter i runda tal 20.000 palestinier att invandra – återföreningsfall, oliktänkande, homosexuella, journalister och andra som lever under ständigt hot i det gryende Palestina.

Vill åter påminna Olofsson om att apartheid kännetecknas av åtskillnad, inte av välkomnande.

Ordet ”apartheid” missbrukas medvetet eftersom det framkallar negativa associationer. Precis som ”muren” används för att beteckna den israeliska säkerhetsbarriären. Men sanningen står sällan i vägen för människor med en bestämd dagordning. Att använda ord som ”apartheid” och ”muren” har blivit som en drog för många – de vet att det inte överensstämmer med sanningen, de vet att lögner inte hjälper till att skapa det lugn som behövs för en bättre framtid, men de kan bara inte hjälpa det – de är obönhörligen fast i missbruket.

Fast i fallen ”apartheid” och ”muren” finns all anledning att ifrågasätta inte bara dessa människors dagordning och deras missbruk, utan även deras syn – för Israel är ett svart-brunt-vitt hav av hudfärger, och landets ”mur” består till 95 procent av genomskinligt staket, som Olofsson uppenbarligen inte kan se igenom.

Politisk blindhet verkar tyvärr gå hand i hand med ordblindhet och nedsatt syn när det gäller den judiska staten Israel. När juden konsekvent väljs ut som föremål för kritik som inte riktas mot andra, och när denna kritik baseras på bevisbara lögner, brukar det definieras som ”antisemitism” – eller som Nordstedts definierar begreppet: ”ståndpunkt eller rörelse som är fientlig mot judar”.

Den definitionen är fakta.