Det oseriösa Diakonia

Diakonias Bo Forsberg och Sven-Erik Lilja skriver i Dagen 070612 att Diakonia är en ”seriös biståndsorganisation” som under 40 år har arbetat i regionen för fred och samförstånd.

Beviset för detta engagemang hittar man i organisationens historia fram till idag – det antal gånger Diakonia har kritiserat Israel respektive palestinierna, Hamas, Fatah, PLO, Hizbullah, den libanesiska armén, UNIFIL och andra aktörer för de senaste 40 årens händelser.

Forsberg och Lilja bör därför sammanställa med datum och länkar alla pressreleaser, insändare, ledare och debattartiklar som de medverkat till som är kritiska till palestinierna, Hamas, Fatah, PLO, Hizbullah, den libanesiska armén och UNIFIL under dessa 40 år. Jag garanterar att denna lista blir pinsamt kort. Det blir då upp till läsarna att bedöma Diakonias verkliga medmänsklighet, objektivitet och intresse för mänskligt lidande.

Tacksam om Forsberg och Lilja dessutom vill sammanställa en lista över de kritiska artiklar Diakonia har skrivit om palestinsk terror i Israel samt det antal gånger Diakonia har protesterat skriftligen mot palestiniernas mer än 3000 raketer mot den israeliska staden Sderot de senaste 3 åren.

Tacksam också för bevis om Diakonias protester mot Hamas avrättning av familjen Hatuel för 3 år sedan där de satt fastspända i bilbälten i sin av Hamas sönderskjutna bil: systrarna Hila 11 år, Hadar 9 år, Roni 7 år och Merav 2 år samt mamma Tali med sitt ofödda barn i magen. De avrättades med ett skott var i huvudet från en meters håll. Vill Forsberg och Lilja ge datum och länkar till de artiklar de skrivit som tar avstånd från denna omänskliga händelse – de har ju varit verksamma i regionen i 40 år i medmänsklighets tecken så händelsen kan inte ha gått dem förbi – ja då blir det naturligtvis lättare att ta Forsbergs och Liljas ord på större allvar.

TT bestämmer i Sverige

70 palestinier har dött under en veckas strid mellan Fatah och Hamas, 170 har dödats i år i gängkrig över drog- och vapensmugglingsrättigheter.

Det palestinska samhället är en konstgjord skapelse – Gaza har inget gemensamt med Västbanken. Gazabor är egyptier (området ockuperades av Egypten 1948-67) medan de sistnämnda är jordanier – efter anfallet mot Israel ockuperade Jordanien Västbanken fram till 1967. Det enda som förenar Gaza och Västbanken är judehat.

Regeringspartiet Hamas raketer mot Israel – 1300 enbart i år – syftar till att ena araberna när nu det artificiella ”palestinska samhället” faller sönder.

Palestiniernas etniska krig mot judarna behöver utländsk hjälp. Inte bara finansiell som vi i Sverige ger genom att slussa medel från våra egna medborgare, utan även psykologiskt stöd från icke-statliga organisationer. Inte minst TT.

TT skriver att palestinierna firar 14 maj som ”al-nakba” (katastrofdagen) till minne av ”judiska milisers fördrivning och mord på palestinier” 1948. Sanningen är att det var araberna som anföll Israel för att utplåna världens enda judiska land (araberna har 22 länder, muslimerna 46).

”Al-nakba” är resultatet av palestiniernas vägran att acceptera FN:s tvåstatslösning 1947. FN delade återstoden av Palestina sedan 80 procent först kapats bort för att skapa det konstgjorda kungadömet Jordanien. De två staterna på den återstående marken, ett judiskt Israel och ett arabiskt Palestina, var lika stora.

Israel accepterade delningen, palestinierna vägrade och attackerade Israel tillsammans med fem arabländer.

Judar bannlystes från sin allra heligaste plats i Jerusalem, staden som nämns 823 gånger i judarnas heliga skrift Tanakh, synagogor och judiska begravningsplatser förstördes. Dessa områden i Jerusalem (en stad som inte är nämnd i Koranen) blev etniskt rensade på judar trots FN:s beslut.

Enligt FN ska flyktingar få en hemstad i mottagarländerna. Palestinierna är de enda vars flyktingskap ärvs. Av ursprungliga 650 000 palestinska flyktingar finns nu 3 miljoner. Våra miljarder förevigar deras flyktingskap.

TT:s rapportering belyser inget av detta. Istället särbehandlar TT Israel i nyheterna. I oktober 2005 sköt den israeliska armén ihjäl tre människor som kröp i ingenmanslandet mellan Gaza och Israel; ungefär samtidigt sköt en palestinsk terrorist medvetet ihjäl tre unga israeler vid en busshållplats. I båda fallen var dödsoffren i åldrarna 15 till 20. I TT-telegrammet om den första incidenten stod det ”Israeler sköt ihjäl tonårspojkar” trots att det var omöjligt att i nattmörkret veta vem som kröp mot gränsen (avsikten var terrordåd). Om den andra incidenten stod det ”Israel fryser samtal med palestinier” – inget om anledningen, att tre israeliska ungdomar kallblodigt avrättats.

Palestinska terrorister avfyrade raketer mot den israeliska staden Sderot 070507, en landade intill en förskola. TT teg om anfallet. Senare samma dag var en palestinsk trupp på väg att avfyra raketer, israeliska flygvapnet hann upp dem och förhindrade attentatet genom att angripa terroristerna. TT:s rubrik: ”Israelisk flygattack i Gaza”.

TT återger ålder och kön på palestinska offer för israelisk militäraktion medan israeliska offer för palestinsk terror beskrivs som ”israeler” eller ”bosättare”. I maj 2004 skrev TT att ” israeliska bosättare” dödats. De namngavs inte. Men systrarna Hila 11 år, Hadar 9 år, Roni 7 år och Merav 2 år, samt mamman Tali Hatuel med sitt ofödda barn i magen hade alla avrättats av Hamas med en kula i pannan från en meters håll.

Det finns en internationellt godkänd israelisk plan för att ge palestinierna något ingen arabisk härskare någonsin velat ge dem: ett eget land. Men palestinierna föredrar att skjuta raketer mot Israel framför att bygga Palestina.

TT:s rapportering är vinklad. Resultatet är att svenska nyhetskonsumenter inte får en ärlig bild av situationen och sålunda hindras från att bidra till en lösning.

Det är en demokratisk absurditet att Sveriges utrikespolitik i så stor grad formas av en parallell maktutövande organisation som inte är folkvald. Bestäms Svea rikes politik genom transparent regeringsutövning i Rosenbad eller genom dunkla politiska utspel hos TT?

British MP singles out Israel for criticism

British MP Gerald Kaufman, commenting on the death of ISM militant Tim Hurndall during a provocative action in a Palestinian terrorist battle against the IDF two years ago, demands that the accused Israelis should be “put … before an international war crimes tribunal. If the Israelis don't agree … then I think we have got to consider economic sanctions against Israel”.

It would be interesting to gauge MP Kaufman’s reaction were Brazil to request the extradition of the British policeman who put several bullets into the head of a young Brazilian civilian last year whose crime was to run for a train in London at a time when terrorist activities had reached a climax.

It would be equally interesting to observe the response should Brazil demand that Britain be subjected to international economic sanctions.

Primitive Israel-bashing
MP Kaufmann is not concerned with “justice” but rather with run-of-the-mill Israel-bashing. At the time of the tragic killing in London, that city was under threat in a terror-war scenario, but there were and are no demands for a war crimes tribunal against Britain’s security services.

Interestingly, MP Kaufman is not on record as demanding a war crimes tribunal or economic sanctions for crimes committed by Palestinian Authority security officers on Israeli and European civilians, including lynching of Israeli soldiers or Hamas’ execution at point-blank range of Israeli mother Tali Hatuel and her four young daughters, the youngest a mere few months old, while they were strapped into the child seats of their car. They got a bullet each to the head from a distance of one metre. Hamas now runs the Palestinian government. It’s a worrying silence on MP Kaufman’s part.

Kaufman is simply another proponent of one rule for Israel and another for everyone else.

Inga anständighetsgränser i palestiniernas jakt på nationella gränser

Ryad Dyab undrar (Götebors Posten maj 2004) varför Ariel Sharon fått gehör för ståndpunkten att ”nya realiteter har skapats”, varför dessa nya realiteter ska få diktera framtiden.

Svaret ligger i den realitet som de beslutande palestinska organen uppmuntrar såväl finansiellt, logistiskt som politiskt. Nu senast i söndags när en israelisk höggravid mamma, Tali Hatuel, mördades av palestinska terrorister. Inte nog med att de sköt ihjäl mamman medan hon körde, de gick sedan fram till den krockade bilen och kallblodigt avrättade de 4 småbarnen där de satt fastspända i sina bilbälten. Flickorna blev 2, 7, 9 och 11 år gamla.

Detta är realiteten därhelst palestinier kommer i kontakt med israeler. Det krävs inte mycket fantasi att inse att det enda rätta är att minimera kontakterna dem emellan.

Palestinierna vill inte ha några judar boende bland dem. Sharon har frivilligt accepterat detta krav på etnisk rensning där det är möjligt att genomföra, och har därför aviserat ett tillbakadragande från i första hand Gazaremsan. Men palestinierna ogillar det också.
Anledningen är att de befarar att tillbakadragandet från Gazaremsan och stora delar av Västbanken, samt fortsatt byggande av Israels säkerhetsbarriär för att förhindra precis den sorts massaker på civila som skedde i söndags, även skulle innebära nya realiteter gällande gränsdragningar. Men palestinierna vill inte upphöra med terror ens för att främja sina egna önskemål gällande gränsdragningen.

Den nya realiteten är att de palestinska araberna – som aldrig tidigare haft eller önskat sig ett eget land förrän judarna fick sitt – nu vill ha något nytt, ett eget land. Denna nyskapade realitet går parallellt med Israels säkerhet och fortsatta existens – också den en relativt ny realitet, som dock ses med avsmak av arabvärlden.

Att kräva en egen palestinsk stat, att till och med döda judiska spädbarn i detta ädla syfte, men att samtidigt kräva bosättningsrätt i Israel, är en logisk absurditet som trotsar förstånd. Tills man inser att enda anledningen är att på detta sätt skapa ytterligare en ny realitet – Israels försvinnande genom en demografisk obalans: kraftig palestinsk invandring till Israel för att rösta sig fram till majoritet – Israel är ju en demokrati.

Den nya realiteten är att palestinierna vill ha ett eget land. De borde också få just det – ett eget land. Inte Israels land. De slutliga gränserna bestäms via förhandlingar. Förhandlingar kommer igång när palestiniernas beslutande organ en gång för alla förkastar terror som förhandlingsteknik.