Hopplös röd-grön Mellanösternpolitik

Palestinska regeringspartiet Fatah beslagtar palestinska terroristers kassamraketer på Västbanken och överlämnar dem till Israel, som ytterligare ett steg i en ömsesidig normalisering av relationerna.

PLO och Fatah verkar vara angelägna om att göra upp med sitt väldokumenterade förflutet som terrororganisation och till och med betalar enorma summor i kompensation till PLOs många terroroffer. Det är en anmärkningsvärd framsteg.
 
Helle Klein är tyst.
 
NATO-styrkan i Afghanistan dödar av misstag flera afghanska civila vid åtminstone två tillfällen under den senaste veckan – förödande misstag i krigets hetta i kampen mot Talibaner som slaktar religiösa och politiska oliktänkande samt kvinnor varhelst de påträffas.

Helle Klein är tyst.

Sunnimuslimer utför våldsamma attacker mot shiamuslimer, och shiamuslimer utför våldsamma attacker mot sunnimuslimer.

Helle Klein är tyst.
 
Ilmar Reepalu gör en serie fördömande uttalanden mot judar – i Sverige. Hans uttalanden upplevs som rasistiska - även av medierna och politikerna.

Helle Klein är tyst.

Arablandet Dubai är värdland för en internationell tennisturnering där israeliskan Shachar Pe’er deltar, medan israeler som ville spela tennis i den svenska staden Malmö först förbjöds av Kleins partikamrat Reepalu, sedan fick spela inför tomma läktare – och därigenom förlorade det ekonomiskt hårt trängda Malmö värdefulla biljett- och turistintäkter.
 
Helle Klein är tyst.
 
De utländska medierna börjar allt mer få upp ögonen för ett nytt Sverige vars anseende i allt högre grad befläckas röd-brunt med kontrasterande islamistiska färger i form av den gula Hizbollahflaggan och den svarta Islamiska Jihadflaggan. Den gröna Hamasflaggan har vajat i Malmö sedan länge.
 
Helle Klein är tyst.
 
Sveriges anseende som tolerant land börjar allvarligt ifrågasättas. Läs Dick Erixons utmärkta bloggpost i ämnet.
 
Helle Klein är tyst.
 
Muslimska asylsökanden flyr genom det muslimska Egypten i ett desperat försök att söka fristad i världens enda judiska land, Israel, men de skjuts i ryggen av muslimska soldater i Egypten.

Helle Klein är tyst.
 
Islamistiska Hamas attackerar det svenskaste som tänkas kan – Palmecentrets verksamhet i Gazaremsan. Läs vad SMP, Palmecentret och FiM skriver om detta väl magstarka tillvägagångsätt, då välmenande svenskt bistånd blir föremål för islamistiska påhopp.
 
Helle Klein är tyst.

Men nu äntligen tar Helle Klein bladet från munnen. Nu äntligen är hon inte tyst. Hon skriver om en ”Hoppfull rödgrön Mellanösternpolitik”. Hon hänvisar till en artikel i den i internationella journalistkretsar helt sågade populistiska publikationen Aftonbladet skriven av företrädare för extremvänstern, och hon prisar just Olof Palmes Internationella Center som tillsammans med andra aktörer ska hålla seminarium där temat är Gaza och den internationella rätten.
 
Helle Klein är inte känd för sitt sinne för humor, hon menar allvar. Hon syftar inte på man inom ramen för den internationella rätten nu ska rannsaka Hamas för att terroristorganisationen trakasserar Palmecentret i Gaza, ej heller syftar hon på att terroristorganisationen än idag skjuter missiler mot civila judar i Israel.
 
Nej, hon menar att man bör anstifta en total bojkott mot den judiska staten just för att Israel besvarar Hamas angrepp. Hon vill bland annat driva på en total svensk bojkott av all handel med Israel, i synnerhet gällande försvarsangelägenheter.
 
För drygt ett år sedan var det Ilmar Reepalu som hellre förhindrade hans stad från att tjäna välbehövliga pengar under en tennisturnering om det innebar att judar skulle komma till hans stad – inget pris var för högt för det politiska ändamålet. Slutsumman för Reepalus islamistiska vurm kostade både staden och staten mångmiljoner kronor i polisinsatser och förstörd egendom - förutom uteblivna intäkter. Läs här hur Reepalus framfart har gett namn åt ett föga hedervärt tillstånd – Malmösyndromet.
 
Och idag är det partikollegan Helle Klein, några dagar efter att två svenska soldater tragiskt stupade i Afghanistan i frontlinjen mot internationell terrorism, som anser att det är bättre att fler svenska soldater dör än att de skyddas av den bästa utrustning som finns i form av obemannade bevakningsflygplan – av israelisk tillverkning. Läs bloggen Mellanöstern Aktualia MM för en skarp analys om vilka effekter en sådan bojkott kan ha för svenskars liv.
 
Det är naturligtvis en politik som för står för det rödgröna blocket, med figurer som Reepalu, Klein och Gahrton i spetsen.

Samtidigt bör man komma ihåg att kombinationen röd + grön = brun.

Helle Klein avslutar sina tankar med det oförglömliga ”De rödgrönas artikel bådar gott för framtiden”.
 
Vilket gör det så mycket bättre att jag redan några dagar före henne skrev om just den rödgröna sörjan i en bloggpost med titeln ”Den oheliga treenigheten” och vilka förödande konsekvenser det skulle ha för Sverige och faktiskt för Mellanöstern.

Helle Klein och de rödgröna: vare sig först med nyheterna, eller speciellt logiska i sina tankar, eller ens solidariska vad gäller nationens intressen.
 
Men hörs – det gör de allt.

Sverige 2009: Ingen tid för demokrati

Stör inte ordningen i Sverige.

Ett nytt svenskt samhälle håller på att växa fram och regeringar, poliser, val, demokrati, sanning, pressetik och andra störande element är precis som det låter: störande.

I socialdemokraternas högborg här och var i vårt avlånga land hörs skrämmande okunniga kommentarer och vanvettiga förslag. Fast ordet ”vanvettigt” är kanske lite att ta i. Det är vanligtvis ett ord som Aftonbladets Helle Klein gillar – hon anser att Israels 21 dagar långa försvarsaktion mot 2920 dagar av raketbeskjutning från Gaza var ”vanvettig”.

Enligt allas vår Helle är lösningen enkel: för att skapa fred mellan Israel och det antisemitiska Hamas som härskar i en Gazaremsa som är etniskt rensad från judar bör Sverige inleda dialog med Hamas.

Så enkelt. Svensk dialog med rasistiska araber i den etniskt rensade Gazaremsan skapar fred. Det räcker alltså inte att vi svenska skickar miljarder i bistånd till rasisterna, vi måste för att skapa fred ha dialog med dem också.

Samtidigt som vi förhindrar judiska israeler från att spela tennis eller delta i taekwondotävlingar i Sverige. Och förhindrar svenska judar att hålla fredliga manifestationer på våra gator i samförståndets tecken.

Helle är inte ensam socialdemokrat med dessa tankar. Urban Ahlin anser visserligen inte att Sverige bör förhindra judar från att spela tennis i Sverige. Däremot anser han att Israels försvarsaktion mot 10 000 Gazaraketer under 2920 dagar var otillbörlig. Men inte att raketerna som orsakade Israels aktion var otillbörliga.

Socialdemokraterna tycks leva i en parallell värld där helhetsbilder är lika främmande inslag som sanning och etik.

Begreppet etik leder tanken direkt till TT. Visserligen är TT och etik i samma mening lika kompatibel som svordom i kyrkan. Men i sann TT-anda där man har en anmärkningsvärt tänjbar relation till sanningen och etik står det i DN att palestinska hus rivs i östra Jerusalem. DN undviker att klargöra att anledningen inte är politik utan arkeologiska fyndigheter och att invånarna får full ersättning. Likaså nämner inte heller DN att husen var svartbyggen från tiden från den jordanska ockupationens tid – de byggdes på en historiskt arkeologisk fyndplats.

Som sagt, helhetsbilder, sanning och etik.

Bristvara i det nya Sverige.

Lite deprimerande nyheter för dem som tror att detta är ett specifikt svenskt problem: i en artikel med titel ”No Speech, Please, We’re British”, lyfter Christopher Caldwell på locket på situationen i Storbritannien. Skrämmande lika.

Fast med den skillnaden att Storbritannien har en lång tradition av inte bara demokrati utan än viktigare fritt tänkande. Bevis? Britterna kör fortfarande på vänster sida om vägen (med motiveringen att ’the left side is the right side’) och köper sina bananer i ”pounds”, inte kilo.

Detta är bevis för ett oberoende och grundläggande krav på frispråkighet samt en tradition av att räcka lång näsa åt myndighetsidioti som i allt högre grad saknas i det nya okritiskt likformiga Sverige.

http://www.corren.se/archive/2009/2/22/k46oj34acqkt37y.xml

http://www.corren.se/archive/2009/2/20/k42lc1yy6bjgkab.xml
http://gd.se/ledare/1.542739
http://www.vlt.se/article.asp?article=177368

DN, 2, SvD, Syd, 2, Ab, 2, 3, Hd, 2, Smp, Kri, Y, Tra, B, Etc, Ps, 2, 3

Reepalu
Judefientlighet, Judenrein
Socialdemokraterna

AB

DN

Weekly Standard

KP

14 year-old boy on anti-Semitism in Sweden:

I’m not free to wear my Star of David

I’m afraid every time I’m alone in the city. Just because I’m Jewish, I’m constantly attacked by racist guys with roots in the Arab countries Journalists such as Helle Klein in Aftonbladet deny that the hate that I experience almost every week even exists As a young Jew, I want to treat others and be treated with respect.


These are the words of fourteen-year old Nadav Meyer in Swedish daily Expressen on 29 January 2004.

I am Jewish, 14 years old and born in Gothenburg. And I’m afraid every time I’m on my own in the centre of town – on my way to school, sports training, friends.

I’m afraid because I am often threatened. I am threatened and attacked and have even been thrown off buses because I wear my Magen David, my Star of David, which shows that I am Jewish.

The people doing these things to me are always (with one single exception) young Muslim or Arab guys with roots in the Middle East. I don’t know if they were born there or here. It’s never adults, and never girls; always young guys.

They feel that because of the conflict far away in the Middle East between the Jewish state of Israel and a whole bunch of Arab/Muslim states, especially the Palestinians, it is therefore OK to attack a Jew on the other side of the world – me. For them, I represent everything they hate about Israel and Israelis. They’ve said it to me time after time.

I just walk away when they start, because I don’t want to be involved in any trouble. They swear, push, shove and hit, but I always walk away. Once, when I was hit twice by two guys, I hit one of them hard in the face. His face started bleeding and I took the chance to run off. But I don’t want to fight. They never ask me what I think about the politics of Israel. In any case, I’m entitled to think what I like, but they never even ask.

It’s always the same: “Pity Hitler didn’t finish off the job properly, you bloody Jews don’t have the right to breathe the same air as real people, we’ll finish off the job Hitler started” and so on. But just think if I did the same? If I started insulting and beating up Arabs or Muslims on the street just because I don’t like what a Muslim Arab named Osama bin Laden did in the USA, or what Saddam Hussein did to the Kurds? That’s ridiculous.

I still wear my Magen David openly. I’ve always worn it since I was little. Christians often wear a crucifix around their necks. Sikh men wear a turban, Hindu ladies sometimes have a bright red spot on the forehead, Muslim ladies often wear a veil. How can any of this be a problem to anyone? I think it’s great to see so many different styles and colours.

I would like the newspapers to stop writing so much, and above all so aggressively, about Israel. Israel is not the only place in the world where there are problems, although you could easily get that impression judging by the huge number of aggressive articles that are written about Israel. But they never write in an aggressive way about other countries with big problems. The guys who attack me don’t understand the difference between a Jew and an Israeli. If the newspapers keep writing in this aggressive way about everything that Israel does, and never ever write anything negative about any Arab country, it’s really quite understandable that these people are going to see me as their enemy. All they ever hear is negative things. Why should they treat me any differently?

I saw one example of this on Monday 26 January, the morning after I appeared on Swedish TV2 in “Agenda”, where I was interviewed about the anti-Semitic things that have happened to me. On Monday, a journalist called Helle Klein who writes in Aftonbladet, wrote “thankfully, there is nothing to suggest that … Jews are harassed by Muslims everywhere – in schools, on the streets, on the subways”. But just the very evening before, on TV, I had talked about exactly these things, about these exact same places. When we visited Stockholm last autumn, I was attacked on the subway because I was wearing my Magen David. My father tried to talk to the guy, who was about 17-18. My dad tried to calm him down and put out his hand to shake hands, saying adults shouldn’t behave in this way. But the guy just stared at him, he was really insulted, and he shouted “Are you mad? I don’t shake hands with any **** Jews!” Nobody on the train said anything. We got off.

The police, who have been really nice and kind when I reported these incidents, say I should hide my Magen David to avoid making trouble. But just think if the problem wasn’t that I was Jewish, but that I was black? I mean, there are lots of idiot racists who hate black people just because they are black. Would the police tell me to hide my black skin just to avoid making trouble? That means we wouldn’t see any black people on the streets – that’s just sick.

Everyone agrees that Nazis are racists. In Sweden, everyone protests loudly against Nazis, but they are quiet when Muslim or Arab racists say and do exactly the same things against Jews. Nobody wants to be accused of being against Muslims, so they stay quiet. I am not against Muslims or any other minorities. My father grew up as part of a small Jewish minority in India, among Muslims and Hindus. He never had any problems there. My mother’s mother was her family’s only survivor after Hitler finished with his terror of Europe’s Jewish minority. She survived Ravensbruck and Auschwitz. In my family we know what it is like to be part of a minority.

Here in Sweden, I’ve never ever heard of any Jew walking up to people in the street and threatening them or beating them up just because they are Muslims or Arabs. I think that is because we Jews grew up with the feeling that it is always difficult to be in a minority, so we must always show respect to all other people. I would like to talk to people, instead of having to protect myself from them. In my family this is called showing respect.

När Helle Klein inte besvarar frågor får man skriva till hennes överordnade

Helle Klein svarar inte när hennes artiklar ifrågasätts. därför måste man skriva till någon med förnuft på Aftonbladet. Följande gick till Ingvar Persson.

Hej Ingvar,

Jag hade förväntat mig ett svar från Helle, men noterar att hon föredrar att du rensar upp bland hennes missuppfattningar.

Så till frågan: Påstår du att Mellanösterns historia började för 35 år sedan när Israel tågade in på Västbanken och i Gazaremsan? Är det endast så långt - eller kort - tillbaka dina perspektiv sträcker sig? Hade övertagandet av dessa områden inte föregåtts av någonting alls?

Ska vi på grund av just ditt snäva politiska perspektiv och din ovilja att erkänna historiska fakta, därför bortse från upprepade folkrättsvidriga, arabisk-palestinska och panarabiska försök att fördriva judarna från landet under hela dess historia? Ska vi bortse från Israels acceptans år 1948 av delningsplanen – som besvarades av 5 arabiska arméers anfall?

Ska vi ignorera det faktum att den muslimska världen – med de omringande arabiska länderna i spetsen – alltid har försökt skära bort Israel från världskartan? Att de gör det i sin religions namn? Att det är de arabiska länderna som talar om panarabisk makt, men att det plötsligt blir väldigt fel när Israel använder det uttrycket som araberna själva har myntat?

Jag är palestinier. Därför att min far var palestinier, och min mormor med för den delen. Det var judiska palestinier. Det fanns (och naturligtvis än idag finns) arabiska palestinier också, såväl muslimer som kristna. De allra flesta av dem invandrade till dåvarande Palestina från de omringande arabiska länderna i kölvattnet på den ekonomiska uppsving som judisk-palestinsk invandring och industrialisering skapade.

Du ondgör dig över ett icke-bevisat påstående att i Israel ”på allvar diskuteras attfördriva den palestinska befolkningen från Västbanken”. Hemsk tanke. Vill du eller Helle då tala om för Hebrons arabiska medborgare att de har en judisk minoritet boende vid en av judendomens heligaste platser, i stadens mitt, där de, judarna, massakreras och fördrivs för att staden skall vara ”juderein”?

Har då arabiska palestinier ensamrätt till namnet ”palestinier”? Vill du ha en kopia av min fars ID-kort där det står att han är palestinier? Nej, de är araber, eller rättare sagt efter de nutidshistoriska händelserna är de palestina-araber, men araber är de. Den dagen de får sitt land – vilket vi är många som vill att de ska få – kan de välja att kalla sig vad de vill. Och det landet som de både behöver och förtjänar kan de endast få med ett enda medel: slut på terror och slut på massaker på judiska civila.

Du är antingen otroligt naiv eller rent av medvetet vilseledande när du skriver att ”på samma sätt talar palestinska (och andra arabiska) ledare om judar snarare än om israeler”. Nej Ingvar, de gör det därför att det är precis det de menar: när de säger ”slakta alla judar varhelst i världen du finner dem”, menar de inte ”uniformsklädda och beväpnade Israeliska soldater varhelst du finner dem”. Bomberna vid synagogorna i Istanbul är bara det allra senaste i en lång rad händelser som visar på länken mellan arabledarnas ord och de resulterande massakrerna på judar världen över.

Du har betänkligheter över att ”en nationell konflikt växer till en konflikt mellan … civilisationer”. Det, snälla Ingvar, är precis vad det här är – en konflikt mellan civilisationer, för inget civiliserat folk beter sig så som Arafat, Hamas, Islamiska Jihad osv gör. Eller tycker du man kan betrakta självmordsbombningar – finansierat av miljarder kronor i bidrag som "försvunnit" i Arafats fickor – som civiliserat?

Hoppas du meddelar Helle mina synpunkter.

Selektiv blindhet eller ovanligt kort minne?

Följande skriver Helle Klein i Aftonbladet torsdagen den 30:e oktober:

”Deras (den så kallade Genéveinitiativtagarnas) fredsplan går ut på att Israel drar tillbaka trupperna till 1967 års gränser. Palestinierna återfår hela Gazaremsan och huvuddelen av Västbanken. De få procent som blir kvar inom Israel kompenseras av mark på annat håll. Palestinierna erkänner staten Israels judiska karaktär. Terrorismen bekämpas och militanta förband avväpnas. Jerusalem delas juridiskt, men inte fysiskt. Östra Jerusalem blir palestinsk huvudstad. Tillträde till de heliga platserna garanteras.”

Snälla nån! Tala om återuppvärmda rester från gårdagens festmåltid! Det var ju precis detta som förra israeliske premiärministern Ehud Barak trodde att han redan kommit överens om med Yasser Arafat.

Istället konfronterades han av Arafats ”andra intifada”. Arafats andra intifada utlöstes för att tvinga fler eftergifter ur Israel, men det ledde istället till att Barak tvingades bort från makten i demokratiska val. Han ersattes i dessa demokratiska val av Ariel Sharon. Nu inser palestinierna att de trots allt hade det bättre under Barak, och försöker återskapa något de med civilt israeliskt blod tackat nej till. Nu vill inte ens Barak ställa upp på de generösa villkoren som gällde då, med förklaringen att han var medvetet förd bakom ljuset av just Arafat.

Resultatet av 3 års oavbrutet massmord på israeliska civila är en säkerhetsbarriär mellan Israel och de palestinska araber som har som mål att förgöra staten Israel. När barriären nu ser ut att lyckas förhindra de fortsatta massmorden som våldsamma palestinier kräver som sin rätt, höjs plötsligt trycket för att få ett stopp på byggandet. En liknande barriär runt Gazaremsan har haft precis den lyckosamma effekten – endast en ”lyckad” självmordsbombning därifrån på mer än 5 år.

Journalism handlar om konsten att opartiskt rapportera händelser. Fiktion ger skribenten fria händer att inte bara tolka, utan till och med skapa fakta för att passa en förut bestämd linje där man redan vet slutet innan första ordet är skrivet. Vilket slut förutser Helle Klein när hon skriver sina texter?

Helle Klein gör enögdhet till en dygd

Helle Kleins artikel i Aftonbladet 12 maj 2003 (Apartheid-murar ger inte fred) ger all anledning att undra över faktakällorna och – vad värre är – avsikten.

Klein skriver uteslutande utifrån ena partens synpunkter, en taktik som har få beröringspunkter med nyhetsrapportering men desto mer med propagandaspridning. Hon hänvisar till ISM (International Solidarity Movement) utan att tala om att detta är en militant palestinsk rörelse vars uttalade mål är att störa israeliska säkerhetsaktioner ämnade att förhindra palestinsk terror. Klein förtiger att en efterspanad terrorist skyddades av ISM i deras lokaler innan han arresterades. Hon rubricerar ISM som ”ickevåldsaktivister” – definitionen av våld tycks sålunda inte inkludera mord på judiska civila.

Ännu mer egendomligt är Kleins påstående om den säkerhetsbarriär som ses av många som enda sättet att hålla terroristerna borta från judiska civila – tills Mahmoud Abbas eller någon annan kan få bukt med palestinsk terror. Klein skriver om säkerhetsmuren längs ”den gröna linjen, det vill säga gränsen som gällde före kriget 1967”.
Snälla nån! Gröna linjen är inte och aldrig har varit någon internationell gräns. Det är en vapenstilleståndslinje. Det är den plats där de israeliska soldaterna stod när de lyckades slå tillbaka de anfallande panarabiska arméerna och vapenvilan trädde i kraft. Låt mig upprepa det som Klein inte ens åberopar: det var araberna som anföll. De förlorade. Någonstans slutade stridigheterna. Det är den ”gröna linjen”.
Alla vapenstilleståndsavtal som slöts mellan Israel och dess grannar klargör att inga fientligheter i någon form får ske över gränserna. Avtalen gör även klart att vapenstilleståndsgränserna skall vara tillfälliga, och att permanenta gränser skall förhandlas fram mellan parterna och fastställas genom fredsavtal.
Om Klein menar att ett fredsavtal redan existerar mellan Israel och dess palestinska grannar, då är ju naturligtvis en säkerhetsbarriär som inkräktar på palestinskt territorium en olaglighet. Problemet är dock att Klein nog är ensam om att tro att ett sådant fredsavtal existerar – fråga bara Hamas, Islamiska Jihad, Hizbollah, Arafats Al-Aqsa Brigaderna osv om deras syn på ett fredsavtal. Samtidigt kan man gärna be om en karta från vilken palestinsk skolbok i geografi som helst, och se var landet Israel finns på denna karta – den finns inte eftersom ordet inte ens förekommer. Hela området är benämnt Palestina. Klein är märkligt tyst om denna aspekt av gränsdiskussioner.
Kan Klein revidera sin syn på vad som är en gräns kontra vad som är en vapenstilleståndslinje kontra vad som är en tillfällig barriär mot terror, kan diskussionen framgent föras på en mer faktamässig nivå.
Klein avslutar sin artikel med ”Sharons mur är ingen säkerhetsåtgärd. Den är en apartheidmur och måste omedelbart stoppas.” Faktum är att antalet terrorattacker drastiskt har minskat sedan muren började byggas. Den är inte färdig än, så attackerna fortsätter alltjämt. Barriären är inte tänkt som en permanent lösning eller markering på en evig gränsdragning, utan dess sträcka bestäms naturligtvis av var de judiska invånarna för tillfället bor – till och med den mest enögde måste ju inse att det är civila judar som är målet för palestinsk terror så om en skyddsmur ska byggas ska denna mur naturligtvis finnas där civila judar finns. Var gränsen senare dras är en helt annan fråga som inte har några beröringspunkter med denna tillfälliga barriärs sträckning.
Men Helle Klein väljer att skriva om apartheidmurar. Hon kanske syftar mer på den mur som har byggts upp i hennes egen föreställningsvärld; en mental mur som effektivt förhindrar att båda sidors belägenhet belyses med samma objektivitet; en mental mur som effektivt förhindrar att israelers syn på tillståndet någonsin får yttras; en mental mur som effektivt ljuger bort palestinskt våld; en mental mur som automatiskt förkastar allt israeliskt utan att undersöka – eller ens vilja undersöka – vad det handlar om.
I en sak har Helle Klein således alldeles rätt: israels problem med sina palestinska grannar har absolut med apartheid att göra – med den apartheidmur som subjektiva, partiska och faktafrämmande journalister medvetet bygger upp.