Svenska English

Close
Integrationsforum

Intresserad av föreläsningar om integration, multikulturalism och invandring?


Jag sätter pennan – eller tangentbordet – åt sidan och tar istället upp mikrofonen.

Hos dig.

Det vill säga hos statliga verk, statliga/regionala/lokala myndigheter, företag, föreningar, skolor, religiösa samfund.

Hälsningar
Ilya

Klicka här för att veta mer.

måndag 29 december 2008

Lika mått för alla?

Under Andra världskriget utvecklade Hitlers naziregim ett terrorvapen: V2 raketen.

V2 raketen sköts medvetet mot civila mål. Mot till exempel London sköts ungefär 1400 terrorraketer. Londonborna fick leva under jorden medan raketerna härjade, eftersom missilerna inte hade något ledningssystem och hela målet var ju att inte ha något bestämt mål: de avfyrades sålunda inte mot brittiska militära mål utan rätt och slätt mot civila områden.

Storbritannien och de övriga allierade svarade med att fullständigt demolera hela den tyska staden Dresden. Antalet döda i dessa brittiska självförsvarsattacker var mellan 25 000 och 40 000. Samtliga döda var civila.

Likheten med dagens situation i Gaza och Sderot är slående - men ändå inte. Tack och lov.

Under de nästan 3 åren sedan Israel helt lämnade Gaza har Hamasregimen utvecklat ett terrorvapen: Kassamraketen.

Kassamraketen skjuts medvetet mot civila mål. Mot till exempel de israeliska städer Sderot och Ashkelon har Hamas skjutit 5520 terrorraketer under de senaste 3 åren. Befolkningen får hela tiden leva under jorden medan raketerna härjar, eftersom missilerna inte har något ledningssystem och hela målet är ju att inte ha något bestämt mål: de avfyras sålunda inte mot israeliska militära mål utan rätt och slätt mot civila områden.

Hittills har Israel besvarat de palestinska raketerna med tonvis med medicin, mat, bränsle och andra förnödenheter. Ibland har Israel även skjutit mot terrorister i färd med att avfyra raketer mot israeliska civila.

Alldeles tills nyligen då Hamas beslutade sig för att trappa upp kriget mot den judiska staten och började skjuta upp till 80 raketer per dag mot Israel.

Då beslöt Israel att måttet var rågat: sedan tre dagar tillbaka slår Israel ut varenda Hamasenhet man hittar, vare sig det rör sig om terrorister eller deras infrastruktur eller ammunitionsförråd. Facit hittills är ungefär 320 döda, av vilka ungefär 30-40 civila.

Varje civilt liv som släcks är en ofattbar tragedi. Men Israel anstränger sig till det yttersta att minimera civila skador. Hamas gör precis tvärt om: deras raketer slår mot civila, och de gömmer och avfyrar sina raketer från tättbebyggt civila områden, ett brott mot Genévekonventionen.

30-40 döda civila i utbyte mot 5520 raketer låter som om Israel är långt bättre på att föra krig mot terrorister än vad de Allierade någonsin var.

För med Hamas missilstatistik som facit i handen, borde Israel vid det här laget har dödat 90 000-157 700 civila.

Tack och lov är det ingen i Israel som ens tanker i dessa banor. Denna sorts blodtörst är förbehållen Hamas.

Etiketter: , , , , , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

torsdag 8 november 2007

Gert Gelotte i GP är skrämmande enögd

Gelotte berättar bara en del av sanningen.

Här några fakta som saknades i hans serie propagandaartiklar:

Palestinska Myndighetens TV, 23-28 oktober 2007:
”Vi kommer att befria Palestina … Palestina är arabiskt i såväl historia som identitet … från Nablus (på Västbanken) till Galilén (i Israel), från Tiberias (i Israel) till Hebron (på Västbanken) … ”.
För palestinierna finns ingen Israel, världens enda judiska stat är utraderad genom 50 års indoktrinering i palestinsk TV och palestinska skolböcker.

Alla palestinska rörelser – Fatah, PLO, Islamiska jihad, Hamas och de 14 övriga – har på sin symbol införlivat HELA Israel i deras vision om Palestina. Gelotte har träffat en (1) israel, en privat individ, som anser att palestinier inte är ett folk.

Inte ett ord om de tusentals civila israeler som fått ögon, armar, ben, magar, hela ansikten bortsprängda av palestinska kullagerförsedda bomber vars avsikt inte är att döda utan att orsaka obeskrivliga fysiska och psykiska skador.

Inget om israeliska skolbarn som tvekar att gå på en skolbuss av rädsla för att sprängas i småbitar.

Inget om hur vanligt förekommande Hitlers ”Mein kampf” är i palestinska bokaffärer.

Ingen illustration om hur palestinska polismän står i givakt och gör Hitlerhälsning.

Mycket saknas i Gelottes krönikor.

Etiketter: , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

söndag 30 juli 2006

Hizbollahs krigsoffer

Den 12:e juli genomförde Hizbollah en attack i Israel som resulterade i åtta döda och två kidnappade israeler samt omfattande raketbeskjutning av norra Israel. Därmed bestämde Hizbollah Libanons öde för lång tid framöver. Världen enades i sitt fördömande av ytterligare en i en lång rad av provokationer från denna terrorstämplade grupp.

Det är intressant att analysera Hizbollah och vad organisationen står för.

Hizbollah säger sig representerar den libanesiska ”mannen på gatan”. Det är en intressant synpunkt, för när Israel besvarade Hizbollahs attacker visade det sig att de enda skyddsrummen som fanns i Libanon var enbart var avsedda för Hizbollahs krigare. När bomberna och raketerna regnade ner i norra Israel och den judiska staten besvarade med samma mynt, fick den libanesiska mannen på gatan utstå regnet just på gatan, medan Hizbollah förskansade sig i säkerhet 30 meter under jord.


Hizbollah gör stor sak av att organisationen har ett omfattande socialt program, vilket naturligtvis är sant. Den driver skolor, ger ekonomiskt stöd till fattiga och så vidare. Och den inkasserar lika naturligt återbetalningen genom att rekrytera barn från dessa hjälpmottagare så att organisationens fortlevnad på det sättet garanteras. Så här till exempel säger Hizbollahkrigaren och prästen (en egendomlig kombination) Sayed Ali i staden Tyr i en intervju i brittiska Guardian 060729: ”Vi odlar våra krigare från späd ålder. Vi tar emot dem som småbarn och lär dem att vara Hizbollahkrigare. Varenda en av oss krigare anser att det ultimata målet är att uppnå martyrdöden.”


Det är även intressant att analysera Hizbollahs insatser i ett mer historiskt perspektiv: även Hitler var mån om att ge fattiga tyskar omfattande ekonomiskt stöd, han byggde skolor, motorvägar, såg till att varje hem skulle ha en radio – en lyx i 30-talets Europa. Eftervärlden vet hur Hitler inkasserade sin investering från dåtidens tyska massor. En fattig befolkningsgrupp som står i tacksamhetsskuld till en demagogisk ledare är aldrig ett bra recept för fredlig utveckling.

Hizbollahs existensberättigande mals sönder i takt med att deras krig i Libanon mal sönder det landets infrastruktur, så nu tar organisationen till ett intressant nytt grepp: nu heter det att de strider för ett område som heter Shebaa Farms som de vill befria från Israel. Det finns dock ett litet problem: vare sig FN, Israel eller Libanon anser att Shebaa Farms tillhör Libanon, utan det är ett omtvistat område som Israel övertog från Syrien efter det att Syrien invaderade Israel därifrån i oktober 1973.

Med det argumentet ur bilden tar Hizbollah till ett nytt: nu heter det att de har inlett sitt krig mot Israel från Libanon för att visa sitt stöd för palestinierna. Men här också finns det en hake: palestinierna är ursinniga på Hizbollah, eftersom organisationens krig har ändrat fokus totalt från palestiniernas situation i Gaza och på Västbanken. Israel har redan utrymt hela Gazaremsan och har aviserat stora tillbakadraganden från Västbanken som ett första steg i ett långtgående paket för att skapa möjligheter för fred med palestinierna. Nu är det dock ingen som ägnar palestiniernas situation minsta intresse medan hela världens uppmärksamhet är riktad mot Hizbollah-Israel. Såväl palestiniernas Mahmud Abbas som Ismail Haniyeh är därför ordentligt förbannade på Hizbollah.

När sålunda även det argument försvinner i tomma intet vädjar Hizbollah till den muslimska omvärlden och slår sig för bröstet som islams väktare i det heliga kriget att befria regionen från judar. Problemet här är dock att en överväldigande majoritet av regionens och världens muslimer är sunni, medan Hizbollah tillhör shia-islam, som är allmänt avskydd av sunni och ahmadiya-muslimerna. Den muslimska omvärlden ser gärna att Hizbollah, som ju är den iranska shia-statens lydmilis, försvagas i krig, och ännu bättre i ett krig som även försvagar den judiska staten. Därigenom uppnås två mål med samma krig, i deras ögon.

Kort sagt är den ingen som är gynnad av Hizbollah, denna shia-stat i Libanon som står utanför libanesisk lag men samtidigt innanför den libanesiska regeringen.

Alla är offer för Hizbollahs krig.

Etiketter: , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

torsdag 11 maj 2006

En mördare är en mördare är en mördare

Alla kriminella har ett liv vid sidan av sin kriminalitet. Ska de därför inte straffas för begångna brott?

Hamas är en kriminell rasistisk organisation som dödar civila judar just för att de är civila judar. Sådant bestraffas i civiliserade länder. EU, Schengenländer och USA samtycker. Men inte Erik Wikström (Metro 060509).

Wikström skriver att Hamas även driver sjukhus och skolor. Då så, det gör allt mycket bättre, inte sant?

Hitler byggde fina motorvägar. Är han ett oskyldigt gossebarn bara för det? Ska Hitler och Hamas, med samma ideologi, inte behandlas i enlighet med sina brott?

Ska pedofiler släppas därför att de även arbetar hederligt på dagis?

Ska mördare inte dömas därför att de jobbar hederligt vid sidan om?

Finns det inga gränser för logiska absurditeter?

Etiketter: , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

lördag 27 mars 2004

Palestinierna missar aldrig en chans att missa en chans

För första gången sedan Yassir Arafat genom sin intifada givit klartecken för massmord på civila judar i Israel, är Mellanöstern nära verklig fred. Anledningen är att Hamasledaren Ahmed Yassin har röjts ur vägen.

Joakim Johansson skriver i GP (Debatt 040326) att ”Ariel Sharon har skapat en palestinsk politisk motpart … en fiende med … våldspredikande agenda”. Historiska fakta visar dock hur fel Johansson har: Sharon skapade inte Hamas eller dess våld. Tvärtom, Ariel Sharon valdes som svar på Arafats och Hamas besinningslösa våld mot civila judar i Israel; Sharon valdes eftersom våldet redan inletts.

Johansson påstår att Israel arresterade ”tusentals palestinier och av dessa var enbart 20 procent anhängare av Hamas ... Resterande var till största delen al Fatah-anhängare, Arafats rörelse, som ställt sig bakom en fredlig lösning”. Om resterande 80% enligt Johansson bestod av Arafats egna – som alltså mördade civila judar i Israel varhelst de hittade dem – och detta av Johansson likställs med en ”fredlig lösning” är det knappast konstigt att Israel betraktar Arafat som en fullständig omöjlig partner.

Vi kan enligt Johanssons egen logik därför utesluta Arafat, återstår då Hamas. Han skriver att i vakuumet skapat av Arafats brister har Hamas ”fått större spelrum, inte bara socialt och ekonomiskt utan även politiskt”. Eftersom Arafat missbrukat alla de miljarder han fått – bland annat av SIDA – har Hamas kunnat fylla tomrummet med ekonomisk och social hjälp till nödställda palestinier. Men Hitler var också mycket mån om att köpa tyskarnas tacksamhet genom frikostiga bidrag och imponerande löften – ett judenreint Europa och ett tusenårigt rike – alltmedan den demokratiska världen kuvades till tystnad. Att Hitler lyckades skapa jobb åt massorna – i krigsindustrin – räcker knappast för att göra honom rumsren. Hamas existerar för att skapa ett judenreint Palestina samt ett tusenårigt muslimskt kalifat. Deras präster basunerar ut detta varje dag – i de av Arafat kontrollerade moskéerna. Och denna våldsuppmuntran fungerar, hittills har Hamas dödat 377 israeler samt lemlästat 2076.

Johansson skriver att världen ”accepterar … en ’realpolitisk ordning’, inte en ordning som är baserad på internationell rätt”. Han syftar på de aktioner Israel tar som skydd mot Hamas massmördare, men han är fåordig om det folkrättsvidriga i att Hamas och Arafats Al Aqsa urskillningslöst dödar alla civila judar de kommer åt, inklusive spädbarn. Men Johansson har ändå rätt, världssamfundet accepterar en realpolitisk ordning utan att reagera – så länge det gäller mord på judar och israeler. Cirka 50 procent av FN:s resolutioner är Israelkritiska. Israel utsätts för fler omröstningar än övriga världen tillsammans. Inget om Tjetjenien, Tibet, Kashmir – men så är de inte heller judiska länder. Till detta ger mycket riktigt världssamfundet sitt tysta medgivande.

Johansson påpekar att ”inga europeiska regeringschefer … idag kräver att få träffa Yassir Arafat”. Om Arafat har makt att stoppa självmordsbombarna men väljer att inte göra det, varför förhandla med honom? Och om Arafat inte har makt att stoppa dem, varför förhandla med honom?

Johansson påstår att förhandlingar om fred är omöjliga utan Hamas. Sanningen är snarare tvärtom – med Hamas undanröjt och deras strupgrepp på det egna samhället brutet, vågar fredliga palestinier träda fram. Flera framstående palestinier, däribland Sari Nusseibeh, Hanan Ashrawi och Yassir Abed Rabbo, undertecknade ett upprop i ’al Ayyam’, det palestinska etablissemangets eget organ, med uppmaning till realpolitisk behärskning efter Ahmed Yassins död. Den palestinska allmänheten förstår att detta är deras stora chans att bryta dödläget – om bara Hamas krossas en gång för alla.

Den utan jämförelse största vinnaren är Yassir Arafat, som nu får en sista chans att åstadkomma något bestående för sitt folk. Israel röjer hans största hot, och Arafat kan leda dem framåt.

Men hittills har han aldrig missat en chans att missa en chans.

Etiketter: , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

torsdag 29 januari 2004

14 year-old boy on anti-Semitism in Sweden:

I’m not free to wear my Star of David

I’m afraid every time I’m alone in the city. Just because I’m Jewish, I’m constantly attacked by racist guys with roots in the Arab countries Journalists such as Helle Klein in Aftonbladet deny that the hate that I experience almost every week even exists As a young Jew, I want to treat others and be treated with respect.



These are the words of fourteen-year old Nadav Meyer in Swedish daily Expressen on 29 January 2004.

I am Jewish, 14 years old and born in Gothenburg. And I’m afraid every time I’m on my own in the centre of town – on my way to school, sports training, friends.

I’m afraid because I am often threatened. I am threatened and attacked and have even been thrown off buses because I wear my Magen David, my Star of David, which shows that I am Jewish.

The people doing these things to me are always (with one single exception) young Muslim or Arab guys with roots in the Middle East. I don’t know if they were born there or here. It’s never adults, and never girls; always young guys.

They feel that because of the conflict far away in the Middle East between the Jewish state of Israel and a whole bunch of Arab/Muslim states, especially the Palestinians, it is therefore OK to attack a Jew on the other side of the world – me. For them, I represent everything they hate about Israel and Israelis. They’ve said it to me time after time.

I just walk away when they start, because I don’t want to be involved in any trouble. They swear, push, shove and hit, but I always walk away. Once, when I was hit twice by two guys, I hit one of them hard in the face. His face started bleeding and I took the chance to run off. But I don’t want to fight. They never ask me what I think about the politics of Israel. In any case, I’m entitled to think what I like, but they never even ask.

It’s always the same: “Pity Hitler didn’t finish off the job properly, you bloody Jews don’t have the right to breathe the same air as real people, we’ll finish off the job Hitler started” and so on. But just think if I did the same? If I started insulting and beating up Arabs or Muslims on the street just because I don’t like what a Muslim Arab named Osama bin Laden did in the USA, or what Saddam Hussein did to the Kurds? That’s ridiculous.

I still wear my Magen David openly. I’ve always worn it since I was little. Christians often wear a crucifix around their necks. Sikh men wear a turban, Hindu ladies sometimes have a bright red spot on the forehead, Muslim ladies often wear a veil. How can any of this be a problem to anyone? I think it’s great to see so many different styles and colours.

I would like the newspapers to stop writing so much, and above all so aggressively, about Israel. Israel is not the only place in the world where there are problems, although you could easily get that impression judging by the huge number of aggressive articles that are written about Israel. But they never write in an aggressive way about other countries with big problems. The guys who attack me don’t understand the difference between a Jew and an Israeli. If the newspapers keep writing in this aggressive way about everything that Israel does, and never ever write anything negative about any Arab country, it’s really quite understandable that these people are going to see me as their enemy. All they ever hear is negative things. Why should they treat me any differently?

I saw one example of this on Monday 26 January, the morning after I appeared on Swedish TV2 in “Agenda”, where I was interviewed about the anti-Semitic things that have happened to me. On Monday, a journalist called Helle Klein who writes in Aftonbladet, wrote “thankfully, there is nothing to suggest that … Jews are harassed by Muslims everywhere – in schools, on the streets, on the subways”. But just the very evening before, on TV, I had talked about exactly these things, about these exact same places. When we visited Stockholm last autumn, I was attacked on the subway because I was wearing my Magen David. My father tried to talk to the guy, who was about 17-18. My dad tried to calm him down and put out his hand to shake hands, saying adults shouldn’t behave in this way. But the guy just stared at him, he was really insulted, and he shouted “Are you mad? I don’t shake hands with any **** Jews!” Nobody on the train said anything. We got off.

The police, who have been really nice and kind when I reported these incidents, say I should hide my Magen David to avoid making trouble. But just think if the problem wasn’t that I was Jewish, but that I was black? I mean, there are lots of idiot racists who hate black people just because they are black. Would the police tell me to hide my black skin just to avoid making trouble? That means we wouldn’t see any black people on the streets – that’s just sick.

Everyone agrees that Nazis are racists. In Sweden, everyone protests loudly against Nazis, but they are quiet when Muslim or Arab racists say and do exactly the same things against Jews. Nobody wants to be accused of being against Muslims, so they stay quiet. I am not against Muslims or any other minorities. My father grew up as part of a small Jewish minority in India, among Muslims and Hindus. He never had any problems there. My mother’s mother was her family’s only survivor after Hitler finished with his terror of Europe’s Jewish minority. She survived Ravensbruck and Auschwitz. In my family we know what it is like to be part of a minority.

Here in Sweden, I’ve never ever heard of any Jew walking up to people in the street and threatening them or beating them up just because they are Muslims or Arabs. I think that is because we Jews grew up with the feeling that it is always difficult to be in a minority, so we must always show respect to all other people. I would like to talk to people, instead of having to protect myself from them. In my family this is called showing respect.

Etiketter: , , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

söndag 26 oktober 2003

Vågar man definiera judehat i Sverige?

Johanne Hildebrandt skriver med all rätt i världen att ”trötta generaliseringar spär bara på misstron”. Judehat bland muslimer i Sverige är ett alldeles för allvarligt ämne att generalisera bort.


Johanne undrar ”är man judehatare om man motsätter sig Israels ockupation av Palestina? Självklart inte. Alla har rätt till sina egna politiska åsikter. Så vad är då sanningen kan man undra?”

För att ge ett svar på den undran och för att sätta fokus på frågan om politik kontra religion, vill jag belysa situationen ur min familjs personliga erfarenheter. Allt är dokumenterat hos polisen, vilket naturligtvis bör tillfredsställa alla krav på presentation av ”genomarbetade och faktabaserade sanningar”.


Sedan höstterminens början har min 13-åriga son blivit misshandlad och hotad 5 gånger på bussar och tåg - senast för två veckor sedan mitt framför våra ögon.

En gång utanför synagogan av 2 killar i 15-16-års ålder; en gång när han blev avkastad från en spårvagn av en ensam kille i ca 16-17 års ålder; flera gånger på sin shackklubb där han har hotats fysiskt och fått höra vad man skulle göra med honom när tillfället ges; en gång när han blev avhyst från en fullsatt buss av fyra stycken killar i 15-16 års ålder, och sist på ett tunnelbanetåg medan vi vuxna och andra barn i hans bekantskapskrets faktiskt var där och såg det hela.

Anledningen? Min 13-åriga son bär en Davidsstjärna runt halsen, som identifierar honom som jude. På samma sätt som kristna bär ett kors, muslimska damer bär en slöja, manliga sikher bär en turban, gifta hinduiska kvinnor bär en röd prick mitt på pannan. Samtliga min sons attackerare var unga muslimska killar. Ingen enda gång frågade hans attackerare om han var israel eller ens Israelvän - det räckte att han var jude. De skulle slutföra Hitlers jobb, judarna skulle slaktas, alla judar är smutsiga och inte värdiga att andas samma luft som riktigt folk, han skulle knäböja inför överhögheten osv osv.

Vid incidenten på tunnelbanan där jag närvarade försökte jag prata med killarna. Jag frågade varför de pratade på det här sättet och speciellt framför unga barn. Jag räckte ut min hand och frågade om inte åtminstone vi kunde bygga en bro och hantera detta på ett civiliserat sätt. Svaret jag fick var att de inte skulle ta någon smutsig judejävel i hand. De sade avsevärt mycket mer än detta, men jag tänker inte upprepa alla de okvädningsorden som användes.

Jag frågade killarna om de visste skillnaden mellan en jude och en israel. Svaret jag fick var att ”alla är samma skit och alla ska dödas.” Det var då vi steg av tåget innan de yngsta barnen i 10-11 års ålder fick utstå ännu mer.

Johanne skriver att när han talar om påstått judehat/antisemitism bland svensk-muslimska ungdomar ”så visar det sig att det är Israels politik som eleverna är emot, inte direkt judarna själva.” Det speglar säkert dem han har tillfrågat eller det de velat förmedla; våra erfarenheter speglar det vi har upplevt. Min son attackerades inte för hans politiska åsikters skull. Han attackerades för att det syns att han är jude.

Samtliga fall där vår son har blivit attackerad är rapporterade till polisen och ligger nu hos åklagaren. Detta har vi gjort i samma anda som Johanne ger uttryck för när han skriver att ”man blir så trött på alla generaliseringar”. Vi vill inte leva med generaliseringar, vi lägger vår tillit till svensk rättvisa – och det kräver fakta, inte generaliseringar. Nu hoppas vi, precis som Johanne, att sanningen inte ”förtigs eller förringas av journalister och debattörer”.

Detta är vår sanning. Hoppas den inte förtigs eller förringas. Beviset ser vi i form av Aftonbladets publicering av denna artikel - eller ej.


Fotnot: Aftonbladet publicerade INTE denna artikel.

Etiketter: , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

måndag 20 oktober 2003

Att vara jude i Sverige är förenad med fara

Sedan höstterminens början i augusti 2003 har min 13-åriga son blivit misshandlad och hotad 5 gånger på bussar och tåg - senast för en vecka sedan mitt framför mina ögon.


Anledningen? Han bär en Davidsstjärna runt halsen, som identifierar honom som jude. På samma sätt som kristna bär ett kors, muslimska damer bär en slöja, manliga sikher bär en turban, gifta hinduiska kvinnor bär en röd prick mitt på pannan. Samtliga min sons attackerare var unga muslimska killar. Ingen enda gång frågade hans attackerare om han var israel eller ens Israelvän - det räckte att han var jude. De skulle slutföra Hitlers jobb, alla judar är smutsiga och inte värdiga att andas samma luft som riktigt folk, han skulle knäböja inför överhögheten osv osv.


Och ändå påstår Lars Andersson i DNs debattforum att dylika händelser inte kan kallas för antisemitism eftersom ”både araber och judar är semiter”. Andersson fortsätter: "Om (författaren) i stället skrivit antisionister skulle det hela vara mer förståligt."


Min son attackerades inte för att han är sionist – hans muslimska attackerare bad inte om hans politiska åsikter. Som 13-åring, skulle det förvåna mig om han ens har några. Men jude är han, och det räcker tydligen. Men sådana som Lars Andersson medvetet blundar för vad som händer i det svenska samhället. De spenderar all sin energi på att klä om judehat med en massa finare namn.


Det ÄR antisemitism – eller judehat om man envisas med finurliga ordlekar – när judar attackeras för att de är judar. Ingen ordlek ändrar den saken.


Samtliga fall där vår son har blivit inblandad är rapporterade till polisen och ligger nu hos åklagaren.

Etiketter: , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

torsdag 25 september 2003

Diary snapshot of anti-Semitism in Sweden: one family's experiences over 6 months

Log of anti-Semitism in Sweden: one family's experiences over six months

On Tuesday 16 September, my 13-year old son took the tram as usual to his school in Gothenburg. Since he was wearing a silver Magen David around his neck, he was confronted by a large boy aged about 14-16 who demanded that my son, being a ”filthy Jew”, bow down to his superior. My son refused. Nobody on the tram intervened. The boy kept returning, repeating that it was a shame Hitler’s job hadn’t been completed. When my son got to his tram stop outside his school and opened the door to disembark, the boy rushed at him from behind and either pushed or kicked him in the small of the back, so he fell the metre or so down onto the pavement and part of his body ended up under the tram. Luckily he managed to pull himself back onto his feet before the tram moved off, so he was rather shaken but not physically hurt. When he looked back into the tram from outside, he saw that nobody had intervened with the boy who had thrown him off, who remained on board the tram.

On Wednesday 10 September, my son went as usual to his chess club, which he has been attending for a year. There he met, among other friends his age, 3 older and larger boys, one Swede and two Muslims (although apparently born here in Sweden) who sat right beside him and discussed among themselves what a pity it was that Hitler hadn’t finished off the job he’d started, and that they were proud to count themselves as anti-Semites. Another boy in the club overheard these same 3 boys discussing half an hour later a totally different subject, namely whether ghosts and spirits actually existed in the real world. One of the three replied that we human beings have a predetermined idea of what a ghost is, but that’s just a Hollywood representation – in his opinion ghosts can most certainly be found among us but that they don’t necessarily look the way they are depicted in films but can in fact appear as real people. Whereupon another of the three replied, “Perhaps you’re right, but surely they can’t appear as Jews, because Jews aren’t real people.”

In March this year, these same three boys were doing much the same thing directly to my son and loudly in his presence (he wears a Star of David around his neck and does not see any need to be intimidated into taking it off). When we spoke to the adult in charge of the chess club, both back in March and now, his response was that these three boys were “just letting off steam the way teenagers do, it’s all talk and nothing to get upset about”. Our response was that vulgar contempt for people on account of their religion is morally repugnant and in fact illegal. He said he would speak to the boys. The chess trainer’s response to another mother who protested about these boys’ behaviour was that if she or her son felt the situation was unpleasant, they were always free to go to another chess club.

On Saturday 23 August, my wife, son and I left the synagogue together at about 11.30 to return home after the Shabbat service. My wife and I cycled home, my son was going to take the bus home to a friend. He related later that evening when he returned home that already outside the synagogue, he saw two boys aged about 15-17 following him when they noticed his Magen David. They were Muslims. They kept calling after him and telling him what they would do when they got the chance, how no filthy Jews should be allowed to live or walk the streets, and other things of a similar nature. We have taught our children never to respond when spoken to in this kind of way. When their provocation did not have the desired effect, the two boys moved around in front of my son and blocked his way. He then spoke to them for the first time, telling them that this was a free country and that they could have any opinion they wanted and even express it in public, but that now he wanted to catch his bus and they were preventing him. One of them hit my son in the chest and raised his fist to hit him again, whereupon my son did as he has been taught and smashed his fist into his opponent’s face, severely cutting and possibly fracturing his cheekbone. The two ran away, with the second boy holding his friend’s face together and blood streaming from his cheek. My son continued by bus to his friend, with blood all over his hand. Luckily not his own, but he said it was very embarrassing being seen like that in public because nobody would sit near him at the bus stop or on the bus. He was able to wash the blood off when he got to his friend’s house.

All three events have been reported to the police, and all three have been officially classified in the police report as racial crimes. The matter is currently in the hands of the police and the public prosecutor.

We have since been informed by a large number of people that crimes of this nature are very commonplace, but are seldom reported because of fear of reprisals, insufficient interest by the victim in pursuing the matter through the legal channels and so on. We were beginning to worry that my son seemed to be more of a target than others, but the fact is that he is one of the only – if not in fact THE only – youngster his age who dares go out in public with a Star of David. Most parents forbid their children from wearing this, or a kippa or any other outward sign of their Jewishness, specifically in order to avoid provoking racist attacks.

My son refuses to bow down to such pressure, and we are fully behind him since this is his own decision. I now sit for an hour and a half outside the chess club premises every Wednesday to serve as his protection from racist attacks.


Etiketter: , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

fredag 11 april 2003

Journalister borde alltid ha en förankring i verkligheten

Är Staffan Hjertén helt verklighetsfrämmande eller bara fullkomligt cynisk? Han försöker (http://tidning.hd.se/11/hd0169.htm) omvandla bilden av Saddam Hussein till något slags missförstådd statsman som i sina äldre dagar tyvärr tappat greppet något. En statsman som gjort vissa ibland tveksamma saker mot somliga medborgare, som ju trots allt alltid varit föremål för trakasserier tidigare och sålunda inte bör förvänta sig bättre av honom heller. Han lyckas dessutom med konststycket att få orsak och verkan att helt sonika byta plats med varandra.

Lite kortfakta för Staffan Hjertén: Det suveräna landet Iraks misslyckande härstammar inte från ”90-talets sanktioner (som) malde ned välfärden” som han skrev, utan från Saddam Husseins redan då 20-åriga brist på empati för sitt eget folks välbefinnande. Samtidigt som han omgav sig med ofattbar lyx och beordrade sina regimtrogna skaror att begå den ena folkrättsvidriga aktionen efter den andra – såväl mot det egna folket som mot grannländerna. Halabja, träskaraberna, Iran, Kuwait, logistisk och finansiellt stöd till självmordsbombare – behöver Hjertén påminnas om mer fakta innan han slutar med den självpåtagna uppgiften att bättra på Saddam Husseins gloria?

Staffan Hjertén skriver helt förvirrande om att Saddam Hussein behöll ”garden uppe mot kommunismen”. Detta är bland det mest absurda som tänkas kan – Saddam samarbetade intimt med Sovjet, det land som dessutom levererade i stort sett hela Iraks vapenarsenal, inklusive de vapnen som användes mot Iraks egen befolkning. Lite faktamässig verklighetsförankring hade inte skadat Hjerténs skriverier.

Staffan Hjertén skriver att ”för att få möjlighet att upprätta ett auktoritärt för att inte säga fascistiskt styre såg (Saddam Hussein) till att folk hade mat, utbildning och hälsovård”. Säg det till dem som undkom Baathpartiets utrensningar – om det går att hitta överlevande inom Iraks gränser.

Staffan Hjertén målar en hjärtskärande bild av hur bra irakierna hade det med Saddam Hussein åtminstone under en del av hans regim. Så sant – ingen har påstått att ALLA irakierna led under Saddams välde. Fråga bara hans familj – de som han inte lät mörda, förstås, eller de stora skaror anhängare som skodde sig på resten av befolkningens bekostnad. Inte heller har någon påstått att ALLA år av hans styre var enbart av ondo – till och med Saddam Hussein lyckades göra gott för utvalda delar av hans land. Frågan är dock inte bara vem som tjänade på detta, utan om det verkligen var Saddams huvudavsikt eller bara en sidoeffekt av alla förändringar som skedde med avsikt att förbättra livet för Saddam själv och hans underhuggare.

I varje fall är det fullkomligt obegripligt för varje normalt funtad betraktare hur hela detta multietniska land som heter Irak deltar så unisont i ett frosseri av Saddamhat nu när han verkligen är borta och inte längre kan skada dem. Vilket idiotiskt folk som inte ens vet hur bra de hade det under Saddam innan han blev lite konstig till följd av den stygga omvärldens ständiga påhopp.

Antagligen handlar Staffan Hjerténs nästa alster om hur mycket vi bör vörda Pol Pot eftersom han onekligen skapade jobb åt tusentals människor - han ombildade dem till skoningslösa bödlar. Staplarna av skelett och benrester vittnar om denna hans framgångsrika insats för minskad arbetslöshet.

Likaså bör vi resa statyer till Hitler, som ju fick igång en strålande industriell tillväxt i Nazityskland – låt vara att industrin användes för tillverkning av vapen vilka användes för att krossa resten av Europa.

Saddam Hussein är borta – länge leve Staffan Hjertén.

Etiketter: , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer