Svenska English

Close
Integrationsforum

Intresserad av föreläsningar om integration, multikulturalism och invandring?


Jag sätter pennan – eller tangentbordet – åt sidan och tar istället upp mikrofonen.

Hos dig.

Det vill säga hos statliga verk, statliga/regionala/lokala myndigheter, företag, föreningar, skolor, religiösa samfund.

Hälsningar
Ilya

Klicka här för att veta mer.

lördag 14 februari 2009

Förberedelser för en ny värld

En ny värld väntar. En förändrad värld.

Fråga bara de mest övertygande.

För alla som försöker övertyga dig om att "Jihad" betyder "den inre striden" eller någon annan form av intern förbättringsprocess eller uppgörelse med samvetet, här ser man vad Jihad innebär för de utövande.



http://www.liveleak.com/view?i=bc4_1234284944

Så här kommer det nya samhället att se ut. Sätt igång och förbered dig.

Det här är stödtrupperna för Hizbullah i Libanon och Hamas i Gaza. Det är till Libanon och Gaza som våra ofrivilligt donerade pengar skickas via diverse FN-fonder. Det är det här budskapet som når ut via de pengarna som vi donerar.

Det är dags att kräva lite bättre valuta för pengarna.

DN, DN, DN, GD, GD

Etiketter: , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

söndag 21 december 2008

Brinnande antipati mot världens enda judiska stat.

Brinnande antipati mot världens enda judiska stat.
Förnekande av judarnas rättigheter i Mellanöstern.
Uppmuntran till indoktrinering och terrorism genom frikostigt medie- och penningstöd till militanta grupper.
Medveten vinkling av fakta och medvetna lögner om staten Israel.
En anmärkningsvärd tystnad när den judiska minoriteten i vårt eget land attackeras på öppen gata.
Fullständigt ointresse för mänskliga rättigheter i omvärlden.

Det här handlar inte om de globalt terrorstämplade Hamas, Hizbollah eller Taliban.

Det handlar om Svenska kyrkan och det nominellt kristna biståndsorganet Diakonia.

Två organisationer som ser det som sin heliga plikt att tvinga bort judar från deras historiska och nuvarande boplatser i Mellanöstern (först Jordanien, sedan Gazaremsan och nu Västbanken ska göras judenrein – vi minns fortfarande förra gången det ordet klingade i våra öron för inte så länge sedan).

Politisk drivkraft förklarar enögdheten
Ett utmärkt exempel på dessa organisationers politiskt drivna enögdhet är deras förhållande till Västbanken, ett område som FN först öronmärkte för palestinska judar men som sedan övertogs av palestinska araber. Västbanken ockuperades senare av Jordanien, och är sedan dess administrerat av Israel efter att området användes som plattform för krig mot Israel. Just nu avvaktar parterna en slutlig överenskommelse om Västbankens framtida status. Svenska kyrkan och Diakonia motsätter sig byggande av hus för judar på Västbanken. Däremot är de inte emot byggande av hus för araber: i bara en enda stad, Jerusalem, till exempel, har araberna olagligt byggt fler än 6000 hus enligt den opolitiske Jerusalem Center for Public Affairs. Svenska kyrkan och Diakonia driver ingen kampanj för att riva dessa hus. Judarnas anspråk erkänns inte, enbart arabernas krav beaktas. En måttstock för judar och ett annat för alla andra. Det låter bekant.

Helig plikt att stänga arbetstillfällen
Svenska kyrkan och Diakonia ser det som sin heliga plikt att stänga arbetstillfällen för palestinska araber bara man samtidigt lyckas sparka några israeliska judar från deras jobb – Diakonia tvingade nyligen svenska låsföretaget Assa-Abloy att flytta från industriområdet Barkan byggt på det omtvistade Västbanken och som var tillgänglig för både araber och judar. När företaget nu flyttar några kilometer västerut får palestinska araber ingen möjlighet att arbeta där – det är ju ett annat land enligt Svenska kyrkans och Diakonias egna tolkning.

Hela vitsen med industriområdet Barkan var att ge alla en möjlighet att arbeta tillsammans, bli sams, umgås med varandra. Produktivt arbete, lika lön för alla, en hederlig inkomst brukar sällan uppmuntra till eller ens lämna utrymme för rasism, politisk extremism och benägenhet att utföra självmordsbombningar mot civila. Så var det tänkt. Så här skrev till exempel den framåttänkande liberale israeliske filantropen Stef Wertheimer: ”Dessa gemensamma industriområden kan markera en era då produktion, export, utbildning och en högre levnadsstandard kan ersätta terrorism och fattigdom.” Det bakåtsträvande Diakonia förstör förutsättningarna för samlevnad mellan israeler och palestinier.

Diakonia blundar över Darfur men spyr över Israel
Vilket i och för sig är ganska förståeligt – för hur skulle Diakonia överleva om araber och judar blev sams? Vem skulle då behöva Diakonia? Hela deras existensberättigande skulle slås i spillror – utan konflikt, inget behov av Diakonia, som enbart fokuserar på konflikten i detta smala landområde, utan minsta intresse för massakrer i Tjetjenien, Armenien, Burma, Tibet, Sri Lanka, Iran, Darfur, Egypten, Syrien, Saudiarabien, Pakistan.

Knappast förvånande eftersom vare sig Svenska kyrkan eller Diakonia, två skenbarligen kristna organisationer, har engagerat sig i den horribla situationen för de kristna på Västbanken, som av islamister fördrivs från sina hem – där de levt i 2000 år. Eller den förödande situationen för Egyptens koptiska kristna, en minoritet som genomlider systematisk rasism. Eller de kristna i Pakistan, som systematiskt mördas och jagas på flykt av en alltmer stridbar våg av islamism. Eller de kristna på Filippinerna, som kommer under allt starkare attacker från den extremistiska islamistiska omgivningen.

Avgrundsdjup skillnad
Det finns en avgrundsdjup skillnad mellan å ena sidan den genompolitiserade ledningen för Svenska kyrkan och Diakonia, och å andra sidan det stora flertalet hyggliga, ärliga och troende kristna – helt enkelt hederligt folk med tro på demokrati, etik och moral – i vårt underbara avlånga land. Det är dags för de olika samfunden att sätta stopp för Svenska kyrkans och Diakonias systematiska enögdhet, deras sjuka besatthet med Israel, deras fullständiga oförmåga att betrakta och behandla judar och araber med samma måttstock, och den rasism detta innebär.

Det är dags för Sveriges kristna att återta sin kyrka. Och de finansiella medel som idag brukas på ett minst sagt anmärkningsvärt sätt. En kyrka med egen utrikespolitisk linje och stora finansiella medel är sällan ett lyckat recept för fred.

Detta har historien lärt oss. Om detta må vi verkligen berätta.

Etiketter: , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

tisdag 5 augusti 2008

Västbanken i Skandinavien



”Västbanken i Skandinavien”
Intervju med Ron Nachman, borgmästare i staden Ariel i Samarien

Ron Nachman är borgmästare i den israeliska staden Ariel i Samarien, området mellan Israel och Jordanien som också kallas för Västbanken.


Rent formellt tillhör området vare sig Israel, den nuvarande ockupationsmakten, eller Jordanien, den tidigare ockupationsmakten. Inte heller har området tillhört något annat land i modern tid. Man får gå tillbaka ett par tusen år för att hitta nationell tillhörighet för detta markstycke, då som judiska kungadömen. Sedan dess har ockupationer av kortare eller längre perioder avlöst varandra.

Jordansk ockupation


Och därav den moderna tidens låsta politiska läget – Jordanien ockuperade området och fördrev judarna därifrån 1948; i ett panarabiskt krig mot den judiska staten 1967 lyckades Israel kasta ut jordanierna därifrån och ockuperar nu området, och sedan dess kräver de lokala palestina-araberna något de aldrig tidigare krävt eller haft; nämligen att området ska rensas från judar för att bli ett framtida oberoende arabiskt land, ytterligare ett utöver de 22 arabiska länder som redan finns i Mellanöstern. Israel har konsekvent sagt att etablerandet av ytterligare ett arabiskt land möter inget hinder, under förutsättning att detta 23:e arabiska land byggs vid sidan om världens enda judiska stat, istället för som Palestinska Myndighet, Hamas, Hizbollah, Iran, Syrien med flera kräver – på ruinerna av den judiska staten.

Ron Nachman är borgmästare i staden Ariel som är byggd på en tidigare obebodd bergskedja. Fast det är en sanning med modifikation: här fanns det visst boende tidigare, judiska städer från ungefär 2000 år sedan har hittats vid arkeologiska utgrävningar. De invandrande araberna har enligt tradition byggt sina samhällen i dalarna, aldrig på kullarna eller bergskedjorna, varför området länge låg öde.

Ron Nachman minns ett besök i Skandinavien, i Norge år 2000. Han var bjuden av en kristen grupp för att tala om framtiden och utsikterna för fred samt för att samla in pengar till utvecklingsprojekt. Norsk TV intervjuade honom efteråt.

Skandinaviens Västbank


Han skrädde inte sina ord. ”Norge är Skandinaviens Västbank. Tänk er en snar framtid med följande scenario: ni har redan en stor pakistansk minoritet i Oslo, faktiskt den största pakistanska minoriteten per capita i hela Europa. Vad skulle hända om deras familjer i flera generationsled nu plötsligt krävde ”rätten att återvända” till Norge, så som palestinska araber som aldrig har bott i Samarien kräver ”rätten att återvända” till ett område de aldrig varit i. Jag skulle vilja se hur Norge hanterade en sådan situation. Ändå är det Norge och Sverige som går i spetsen för kravet att araber som aldrig varit i Samarien – och vars föräldrar förresten själva invandrade dit bara några år tidigare i jakt på arbete – ska få fritt tillträde hit. Jag säger rakt ut: Oslo(-processen) är själva grundorsaken till hela regionens politiska och ekonomiska problem.”

Det märks att Ron Nachman inte är rädd att säga sin mening. ”Jag sade till Norsk TV:s generaldirektör att den så kallade ’muren’ finns enbart på er TV. Endast tre procent av anti-terrorstaketet består av mur men då detta är det enda som visas i rutan, kan man bara dra en av två möjliga slutsatser: antingen ljuger era journalister medvetet och är därför ett skam för yrket, eller så är ni rätt så korkade eftersom ni skriver vältaligt om något ni inte har sett och inte skriver alls om något ni verkligen har sett. Själv skulle jag kalla min stad för en ’gated community’, alltså ett samhälle som är skyddat från utomstående. Skyddet kan ju alltid tas bort den dagen det inte behövs, men med de många bestialiska mord på våra civila, utförda av araber som anser att mord på judar på något sätt skapar förutsättningarna för en egen stat, föredrar vi att skydda oss själva tills ni i Skandinavien kan övertyga era arabiska vänner att sluta med otyget.”

Effektivt säkerhetsbarriär


Jag frågar borgmästaren om denna omtalade säkerhetsbarriär har varit effektiv. ”Absolut!” säger han och tillägger: ”Morden på våra oskyldiga civila har minskat med ungefär 97 procent. Men allra bäst vore ju om barriären inte fanns, inte behövdes. Se här, vi kan alltid plocka ner den på några korta dagar, det är ju bara elektroniskt övervakad ståltråd och, på vissa ställen där ni älskar att filma, betongmur. Vi kan jämna den med marken, plantera gräs och träd så ingen skulle veta att den någonsin funnits. Samma sak kan man tyvärr inte säga om alla de civila liv som släckts och alltjämt skulle släckas om barriären inte fanns. Förmå era vänner att sluta sin terrorverksamhet och resultatet av deras terror – barriären – försvinner också. Barriären är tillfällig, de döda är borta permanent.”

Hinder mot fredlig samlevnad


Jag frågar Ron Nachman vilka enligt hans mening mer specifikt utgör hinder i den delikata balansen som krävs för fredlig samlevnad i området. ”Främst ISM, som är en illa dold palestinsk-arabisk terrororganisation trots det tjusiga namnet; vänstern; de tyvärr vilseledda ”fredsälskare” som bara ställer krav på Israel men inga krav alls på någon annan – inte på palestina-araberna, inte på Hizbollah, Syrien, Kina angående Tibet, Ryssland angående Tjetjenien, Burma angående sin egen civilbefolkning, Sudan angående massakrerna i Darfur – listan är hur lång som helst.”

”Men det största faktiska hindret utgörs av omvärldens urskiljningslösa och omdömeslösa finansiering av palestinsk-arabisk orubblighet. Omvärldens finansiering, via både privata organisationer och regeringar, säger de arabiska extremisterna en enda sak: de avkrävs ingenting och kommer aldrig att avkrävas något – inga kompromisser, ingen insyn, inga svar. De bara tar emot – från era skattepengar. Samtidigt säger denna ohämmade finansiering av palestinsk-arabisk verksamhet – och total avsaknad av finansiering av israelisk verksamhet – en annan sak: det är legitimt för utländska intressen att underminera den suveräna judiska staten Israel och dess demokrati på ett sätt som är fullständing otänkbart någon annanstans. Man öser in pengar för att välta omkull en demokratisk process i ett demokratiskt land. Men jag säger rakt ut: det är fel att lägga sig i, det kommer aldrig att leda till något produktivt.”

Utländska besserwisser förstör fredsmöjligheter


Jag frågar Ron Nachman hur detta konstanta bombardemang från utlänningar, både privata och officiella, påverkar situationen. ”Inte alls, de påverkar ingenting på marken, det är bara deras attityd som är förolämpande. Och när man förolämpas är man inte precis benägen att lyssna. Titta här, jag kommer inte till Sverige och lägger mig i hur ni behandlar era samer eller talar om för er hur ni ska hantera deras anspråk i norr. Jag använder inte stora summor skattepengar för att underblåsa hat och motvilja bland vissa delar av den svenska befolkningen mot andra delar av befolkningen eller mot era grannar. Enligt min mening har ni fullständigt rätt att sköta era affärer själva. Skulle ni fråga mig om råd skulle jag med glädje dela med mig av mina kunskaper i den mån jag hade några om era mycket specifika förhållanden, men jag vet faktiskt inte så mycket om hur man driver ett multinationellt företag som Volvo, jag kan inget om renskötsel, här uppe i öknen har vi liksom ingen stor erfarenhet av snöröjning. Alltså skulle jag förmodligen tacka för förtroendet – i den mån jag tillfrågades – men hålla tyst. Men ni i Sverige och i resten av Europa, som inte kan ett endaste dugg om Mellanöstern, dess politik, etniciteter, rättigheter, folkvandringar eller ens historia, ni anser er själva vara experter och lägger er i. Förstå detta: Skandinavien är 100% annorlunda gentemot Mellanöstern, ändå lägger ni er i. Ni är helt enkelt uttråkade, därför har ni råd med åsikter utan att förstå, utan att veta. Ni lever i en illusion om hur det är här. Ni är inte naiva, för då skulle ni vara mottagliga för bevisbar fakta och sakliga argument; ni vill helt enkelt inte lyssna, ni kan inte förmås att förstå för då skulle hela ert existensberättigande vad gäller engagemanget i Mellanöstern slås i spillror. Det vill ni undvika till varje pris.”

Selektiv kritik, opportun tystnad


Ron Nachman ger ett exempel. ”Detta med ’Land for Peace” – mark i utbyte mot fred – är något ni enbart åberopar när det gäller Israel. Inte när det gäller Storbritannien och Falklandsöarna – ett långvarigt irritationsmoment som till och med lett till krig med Argentina. Inte när det gäller Kinas 60-åriga våldtäkt på Tibet – er handel med Kina är större än någonsin samtidigt som röster höjs för att bojkotta all handel med Israel. Inte när det gäller Japan och ön Sakhlin; inte Ryssland och den fullständiga demoleringen av Tjetjenien – ni säljer fler Volvofordon till Ryssland än någonsin och Ryssland blir snart företagets näststörsta exportmarknad, det finns till och med Volvofabriker där. Ändå leder Sverige resten av Europa i kritik av Israel. Det är dubbelmoral utan like. Belgien, Frankrike, Storbritannien, som i stort sätt ägde hela världen till för inte så länge sedan, kuvade nationalstat efter nationalstat i hunger efter makt och pengar, men det har aldrig rests krav på mark i utbyte mot fred eller krav på dessa tre länders utplåning från världskartan. Endast här, där det aldrig någonsin funnits någon palestinsk-arabisk stat, enbart en palestinsk-judisk – eller rättare sagt två palestinsk-judiska stater – endast här krävs mark i utbyte mot fred. Av utomstående!”

Svensk inblandning har orsakat än mer våld


”Och vilken fred sedan? Vad har palestina-araberna – med er hjälp – åstadkommit sedan vi inledde processen ”mark i utbyte mot fred”? Aggression. Mord. Självmordsbombningar. Raketer. Granater. Detta är trejde gång ni upprepar samma misstag – vi utrymde Libanon till 100%, varifrån vi bombades i våra egna hem, och vi fick ett krig med Hizbollah. Vi utrymde Gaza till 100% och raketanfallen ökade med 500% – med 8000 missiler avfyrade mot våra städer. Nu kräver samma kloka människor att vi ska upprepa samma mönster i Judéen och Samarien. Till vilken nytta? De flesta normalt funtade människor skulle säga att det är värt att pröva något nytt om det finns någorlunda utsikterna för framgång. Men med facit i handen har vi sett att vi tidigare har gjort precis det ni kräver av oss nu, och resultatet har blivit död och förstörelse. Man behöver inte precis vara kärnfysiker för att inse att de som förespråkar detta lever i en egen värld. Förmå palestina-araberna att leva i fred med oss först, sedan kan vi diskutera saken, men att upprepade gånger stånga pannan blodigt på samma sätt och varje gång tro att resultatet kommer att bli annorlunda är bara befängt.”

FNs roll i det fortsatta våldet


Som om inte intervjun redan är tillräckligt livlig, hettar det till ordentligt när jag tar upp ämnet FN. Det märks att Ron Nachman inte gillar oschysst spel. ”Den israeliska regeringen godkänner byggandet av 20 lägenheter – inte 20 städer utan 20 lägenheter – för att minska trångboddheten i ett samhälle i Samarien, och tro’t eller ej men detta avhandlas i självaste FN-skrapan! FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon fördömer det från talarstolen!”

”Jag ringde upp honom, jag tackade honom för hans engagemang i världens svåra problem. Alltså inte slakten i Darfur, för det diskuterades inte; inte slakten i Burma, för det diskuterades inte; inte slakten i Tjetjenien, för det diskuterades inte; men byggandet av 20 lägenheter i Samarien. Jag bjöd in honom för att komma hit och se situationen själv innan han delgav oss sin åsikt. Han tackade artigt nej, det är uppenbarligen lättare att kritisera på avstånd utan att störas av fakta.”

”Jag var på mottagning med Storbrittaniens före detta premiärminister Tony Blair, som är Kvartettens speciella sändebud till Mellanöstern. Jag tyckte, naturligt nog, att det skulle vara bra för ett sändebud att bese området från första parkett så han kunde bilda sig en uppfattning. Jag bad honom om hjälp för ökad välfärd för judar och araber – både muslimer och kristna – genom att undersöka situationen på plats. Du kan inte ’skapa’ fred från en bekväm fåtölj i London, fred måste göras mellan grannar. Vill du bidra till denna fred måste du träffa dessa grannar. Vi vill ha fred, palestina-araberna säger de vill ha fred. Varför inte komma hit och prata med oss båda på ort och ställe, hjälp oss på plats?”

Fåtöljsexperter


”Allt jag fick som svar var ett stammat ’Du förstår det är inte så lätt’”. Varför, frågade jag? Du vill ju hjälpa, kom hit och hjälp oss då. ’Det är lite mer komplicerat än så’, fick jag som svar. De andra inbjudna tittade på varandra – här är mannen som säger sig vilja hjälpa men kan inte tänka sig komma till området han säger sig vilja hjälpa.”

”Det är just problemet: alla ’experter’ är experter på att delge sina åsikter, men är inte experter på att göra något konstruktivt,” säger staden Ariels måttligt provokativa borgmästare Ron Nachman.

Återkalla Fredspriset från dem som förhindrade freden


Borgmästaren har ett speciellt önskemål gällande Skandinavien: ”Ni har under många år skänkt Nobelpris för excellens i många områden, inklusive i den politiska arenan – Rabin, Peres och Arafat fick Nobels Fredspris 1994.”

”14 år senare har vi krig i Gaza, krig i Libanon, daglig terrorism i Judéen och Samarien, hotande kärnvapenkrig från Iran, kidnappningar, självmordsbombningar. Och dessa tre herrar fick Nobels Fredspris.”

”Jag vill att priset krävs tillbaka, även postumt i fallen Rabin och Arafat, eftersom man inte bör få pris för något så förfärligt som de har skänkt världen: oförminskat krig och elände som drabbar både araber och judar. Detta kallar jag att stå till svars för sina handlingar, att erkänna sina misstag. Enbart om vi inser våra misstag kan vi göra annorlunda nästa gång för att nå verkliga förbättringar, till allas fördel, palestina-araber såväl som israeliska araber och israeliska judar. Detta skulle utgöra ett lysande exempel på civilkurage för kommande generationer.”

Fred inom räckhåll


Jag frågar slutligen om utsikterna för fred mot bakgrund av alla misstag som han anser har gjorts och som fortfarande görs.

”Jag tror freden är inom räckhåll. I Israel har vi en stark fredsrörelse, ledd framförallt av Shalom Akhscav, Fred Nu. Jag tycker inte som de, men faktum är att de finns och de syns och hörs. Så fungerar det i en demokrati. Tyvärr finns inget liknande i något enda arabland eller muslimskt land. Det är ett beklämmande faktum, och det är där ni i Skandinavien borde lägga era resurser. Hos oss finns viljan – vi har ju redan tagit initiativet. Nu väntar vi på våra arabiska grannars gensvar – och det kommer inte utan er hjälp och era massiva investeringar i riktig samhällsutveckling. Lägg era pengar på utbildning i den arabiska världen, fokusera på att utrota antisemitismen i arabvärlden, håll inne era stora donationer när ni ser att pengarna går till att ge småbarn utbildning i martyrskapets ädla konst. Och kräv insyn för varenda krona ni donerar – svinnet är enormt!”

Med dessa ord avslutar Ron Nachman intervjun i trädgården utanför hans helt vanliga parhus i staden Ariel, där han bor granne med ett dagis och en småbarnsfamilj. Sedan visar han oss sin stora passion: orkidéer. Hundratals om inte tusentals, en del så ovanliga att ingen annan israel har sett några, vare sig på bild eller levande. När dagen går mot sitt slut och politiken läggs på hyllan, njuter Ron Nachman av ett par timmar i trädgården och växthuset med sina älskade orkidéer.

Etiketter: , , , , , , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

torsdag 17 juli 2008

Avgrundsdjup skillnad mellan Israel och arabvärlden

Min semester i Israel sammanföll med återlämnandet och begravning av två israeler som kidnappades och dödades år 2006 av libanesiska Hizbollahterrorister.

Familjerna och en hel nation hölls medvetet i ovisshet om deras öde i hela två år.

Vad fick Hizbollah i utbyte?

Frihet för barnamördare
De fick frihet för Samir Kuntar, en libanes som för 30 år sedan dödade en 28-årig israel inför ögonen på hans 4-åriga dotter, och sedan krossade flickans huvud mot en sten. I Libanon välkomnades Kuntar som hjälte. Libanons premiärminister Saniora hyllade hans frigivning som ”en nationell framgång”.

Tillsammans med Kuntar överlämnades kvarlevorna av en kvinnlig terrorist, Dalal Mughrabi. Palestinska myndigheten (PA) krävde hennes kropp eftersom man ville fira hennes ”hjältemodiga gärningar”.

13 mördade judiska barn gör palestinskan till "hjältinna"
Det som gjort Dalal Mughrabi så berömd att Hizbollah och PA slåss över hennes kvarlevor är att hon i mars 1978 utförde en terrorattack som lämnade trettiosex israeliska civila döda, varav tretton barn.

PAs tidning Al-Hayat Al-Jadedda hyllade Mughrabi som en ”levande legend och ett utmärkt exempel för alla kvinnor”.

Hizbollah, Hamas och PA anser dödandet av civila judar vara höjden på deras samhällsaspirationer. Israel ser att omvärlden inte gör något för att sätta stopp för denna makabra utveckling, utan tvärt om fortsätter att finansiellt hjälpa dessa organisationer trots att attacker mot israeliska civila fortsätter medan förövarna frisläpps i utbyte mot döda israelers kroppar.

180 israeler har mördats av frisläppta terrorister sedan år 2000, barnamördaren Kuntar är bara den senaste i raden.

I Israel förstår man inte varför omvärlden inte avkräver islamisterna samma standard. Efter Kuntars frigivande anser man här att bestialiska mördare bör skickas tillbaka i kistor.

Tusentals Gazaraketer mot civila i Israel
Detta bådar inte gott för Gaza. Med israelen Gilad Schalit fortfarande kidnappad i Gaza i mer än två år, kommer förmodligen Gazaborna i en nära framtid att betala ett högt pris för detta brott mot mänskliga rättigheter. Redan nu höjs röster för att allt vatten och el skärs av tills Schalit frisläpps. Förmodligen kommer detta inte att resultera i hans frigivning, utan kanske åtföljas av dagliga israeliska bombningar mot på måfå utvalda mål i Gaza, på samma sätt som den israeliska staden Sderot har utsatts för bombardering med fler än 8000 missiler från Gaza under de senaste sju åren. Gazaborna kommer att betala ett högt pris för Gilad Schalits fortsatta fångenskap medan omvärlden inte lyfter ett finger för att hjälpa honom, lika lite som omvärlden hjälpte de två soldaterna som Hizbollah höll i två år och skickade tillbaka i kistor.

Hizbollahs människohandel
Hizbollah, som idkar människohandel, har visat att terror betalar sig. Varför skulle Hamasterrorister överlämnar en levande jude när Israel är berett att betala vad som helst för att få tillbaka en död kropp? Att döda judar är ju själva idén med terrorattackerna.

Redan för 60 år sedan sade man ”aldrig mer” när terror utövades av nazister på judar i Europa, men samma mönster upprepas idag av nazisternas arvtagare i arabvärlden.

Veckan efter att två israeler begravdes inser Israel att man bara kan lita på sig själv. Kostnaderna i arabiska liv och egendom för framtida kidnappningar – för de kommer nu obönhörligen att ske – kommer att sättas på EUs, FNs, Kvartettens och Röda Korsets konto: alla de som satt och sitter tysta medan en hel nation hålls som gisslan.

Israel värdesätter kärlek högre än hat
Ett av begravningstalen hölls av en av offrens bröder. Denne visade på den grundläggande värdeskillnaden mellan Israel och landets fiender. ”Vi levde i en värld där vi trodde att vår fiende var som oss, att vi kunde prata med människor som också ville ge sina barn ett gott liv, som också ville se blommor växa, finna sin stora kärlek och bilda familj. Precis som vi. Men det visade sig att våra fiender är vår raka motsats och att vi inte har något gemensamt. Men trots det kommer vi inte att sluta försöka.” Han sade vidare att han var stolt över att han tillhörde en nation som värdesätter kärlek högre än hat.

Hatet är finansierat av den tysta omvärldens skattebetalare.

Etiketter: , , , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

onsdag 13 juni 2007

Det oseriösa Diakonia

Diakonias Bo Forsberg och Sven-Erik Lilja skriver i Dagen 070612 att Diakonia är en ”seriös biståndsorganisation” som under 40 år har arbetat i regionen för fred och samförstånd.

Beviset för detta engagemang hittar man i organisationens historia fram till idag – det antal gånger Diakonia har kritiserat Israel respektive palestinierna, Hamas, Fatah, PLO, Hizbullah, den libanesiska armén, UNIFIL och andra aktörer för de senaste 40 årens händelser.

Forsberg och Lilja bör därför sammanställa med datum och länkar alla pressreleaser, insändare, ledare och debattartiklar som de medverkat till som är kritiska till palestinierna, Hamas, Fatah, PLO, Hizbullah, den libanesiska armén och UNIFIL under dessa 40 år. Jag garanterar att denna lista blir pinsamt kort. Det blir då upp till läsarna att bedöma Diakonias verkliga medmänsklighet, objektivitet och intresse för mänskligt lidande.

Tacksam om Forsberg och Lilja dessutom vill sammanställa en lista över de kritiska artiklar Diakonia har skrivit om palestinsk terror i Israel samt det antal gånger Diakonia har protesterat skriftligen mot palestiniernas mer än 3000 raketer mot den israeliska staden Sderot de senaste 3 åren.

Tacksam också för bevis om Diakonias protester mot Hamas avrättning av familjen Hatuel för 3 år sedan där de satt fastspända i bilbälten i sin av Hamas sönderskjutna bil: systrarna Hila 11 år, Hadar 9 år, Roni 7 år och Merav 2 år samt mamma Tali med sitt ofödda barn i magen. De avrättades med ett skott var i huvudet från en meters håll. Vill Forsberg och Lilja ge datum och länkar till de artiklar de skrivit som tar avstånd från denna omänskliga händelse – de har ju varit verksamma i regionen i 40 år i medmänsklighets tecken så händelsen kan inte ha gått dem förbi – ja då blir det naturligtvis lättare att ta Forsbergs och Liljas ord på större allvar.

Etiketter: , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

onsdag 6 september 2006

Rewarding the aggressors

Sweden recently organised an international donors’ conference for the victims of Hizbollah’s war in southern Lebanon. However, the fund-raiser benefited only the Lebanese victims and excluded victims from the Jewish state.

It is interesting to put Sweden’s initiative into a wider perspective. Hizbollah’s war was launched from sovereign Lebanese territory. Eight soldiers were killed on Israeli soil, two soldiers were abducted from Israel, and rockets were fired into towns in northern Israel.

Set against this backdrop is Sweden’s own record on recent issues relating to Israel and to Jewish interests. The Swedish Chancellor of Justice declined to try a case where an imam in the main Stockholm mosque called for “death to the Jews”. The Chancellor said that Jews in Sweden should accept that this was part of the ‘normal discourse’ in a democracy.

Recently, Swedish state-owned wines and spirits monopoly changed the labelling on some Israeli-produced wines to state they came from “occupied Syrian territory”. No similar differentiated labelling was implemented for other conflict-ridden areas, such as the Lebanon (until recently occupied by Syria and with a strong wine-export industry). While the EU and UN labelled Hamas a terror organisation and banned dealings with the group, Sweden was the sole country in Europe to give a leading Hamas representative an entry visa, thereby opening the door to his entry into the rest of the EU under Europe-wide visa regulations.

Swedish minister for International Development Cooperation Ms Carin Jämtin, on the subject of the Israeli anti-terror barrier that has slashed Palestinian suicide bombings by over 90 percent, said the barrier, which she also termed an apartheid wall, was “entirely incomprehensible, it is not possible to express in words how incredibly sick it is”. She was then promoted to Deputy Foreign Minister. Twenty-three percent of the Swedish Jewish communities’ budget is allocated to security – that’s before one single cent is spent on providing any benefits for the communities’ members. We have to pay for the privilege of living here. There is a term for that in Arabic – dhimmi.

In the meantime, Swedish Jews demonstrating for peace are attacked by mobs burning flags and throwing stones. Once again there are posters bearing the hated Nazi swastika – now carried by Islamist extremists. The Swedish judiciary cannot decide whether or not to ban the swastika. Jews have to cancel Shabbat services and move them to secret locations because the lives of worshippers cannot be guaranteed. The Swedish police do an admirable job, they are the most sympathetic, understanding and dedicated of public servants, but they cannot do what they have neither the mandate nor the resources to do.

Sweden goes to elections in mid-September. This a country with about 400,000 Muslims and 16,000 Jews, with the Labour government trailing in the polls despite support from the Swedish Left (formerly Communist) party.

Hosting a donors’ conference that bizarrely rewards the Arab aggressors and ignores the victims in the Jewish state does not come as a surprise. In Sweden, expediency comes before principle.

Etiketter: , , , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

tisdag 15 augusti 2006

Givarkonferens för krigsoffer – men bara vissa

Det är glädjande att Sverige vill i slutet av denna månad anordna en internationell givarkonferens för krigsdrabbade.

Vad som förbryllar är att endast Libanon står som hjälpmottagare. Libanon är det land som illegalt övertogs och användes av den iranska regimens Hizbollahmilis för att iscensätta ett oprovocerat krig riktat mot civila i Israel.

Ett kapat land
Hela Libanon kapades av det libanesiska regeringsparti som hade minst antal mandat – Hizbollah med endast 2 ministerposter. Hela Libanon påtvingades ett krig av detta minoritetsparti, och hela Libanon är med all rätt nu fokus för en stor internationell hjälpverksamhet. Skamligt vore det annars om världssamfundet inklusive Sverige, som stillatigande under sex år tillät Hizbollah bygga upp sina aggressiva styrkor medan vi tittade på, nu inte skulle hjälpa Libanon ur den förödelsen som omvärlden därigenom bidragit till. Det hedrar nu Sverige att vi vill hjälpa Libanon, ett offer för Hizbollahs brutala krig.

Två offer
Men det som förbryllar är att givarkonferensens organisatörer inte tycks anse att Libanon bara är ett av två offer. Israel drabbades ju också av Hizbollahs krig, men den judiska staten anses inte vara värd någon internationell hjälpinsats. En miljon israeler har fått leva i underjordiska skyddsrum i en månad, nästan en halv miljon israeler har blivit flyktingar, fler än 2000 bostadshus har förstörts, ekonomin är slagen i spillror, Hizbollahs krig har kostat Israel i runda tal 300 miljarder kronor, såväl sjukhus och skolor som fabriker och transportinfrastruktur har förstörts av Hizbollahs raketer. Men Sverige tycks inte anse att den judiska staten förtjänar samma hjälp som den arabiska stat som också drabbades av samma krig. Det är en skrämmande inställning.Det tål att upprepas att det var terrorregimen Hizbollah och inte det arabiska Libanon som startade kriget. Libanon får nu finansiell hjälp för sin återuppbyggnad. Men trots att det inte heller var Israel som startade kriget, anses inte den judiska staten vara värd någon hjälp.

Segregation?
Förhoppningsvis är det inte något inbyggt anti-israeliskt eller, vad värre är, antisemitiskt i detta handlingssätt. Förmodligen har man så starkt och med all rätt fokuserat på det libanesiska folkets skriande behov att man helt enkelt glömt det israeliska folkets lika skriande behov. Att göra misstag, att glömma, är trots allt bara mänskligt.

Det svenska sättet
Att rätta ett misstag, att agera när glömska påpekas, är värdigt och mänskligt. Det är också det svenska sättet, det som gör Sverige så internationellt uppskattat som neutral medlare. Det är därför en from förhoppning att givarkonferensen nu görs om så den ger välbehövligt stöd till alla offer för Hizbollahs krig, oavsett etnicitet, hudfärg eller religion.

Signalen som skickas ut vore förödande annars.

Etiketter: , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

fredag 5 maj 2006

Double-dealing or mere incompetence?

It appears that either Sweden or Hamas has been engaging in some rather astute double-dealing over the past few days. While the media spotlights were focusing on the impending visit of Mr Salah Muhammed al Bardawil of the terror-branded Hamas organisation, attention was being drawn away from the person whose entry into Sweden was higher on the Hamas list of priorities. His name is Atef Adwan.

On Friday 5 May he’ll be in Sweden. The Hamas minister, representing a terror organisation that demands the eradication of Israel, received his entry visa into Sweden on Israel’s 58th Independence Day.

Background:
Mr Atef Adwan, Refugee Minister in the Hamas government
Previously assistant to terror-branded Gaza Islamist Sheikh Ahmed Yassin; wrote Yassin’s biography
Captured by Israel in 1992, deported to Lebanon
In Lebanon he was trained by Hizbullah ahead of his return to Gaza in conjunction with Yasser Arafat’s takeover of the Palestinian Authority (PA)

All the indications are that Atef Adwan’s name was sneaked in without any reference to his ministerial position among a hundred or so names of civilian Palestinians applying for visas to Sweden at the Swedish consulate in Jerusalem. His Swedish entry visa was granted for a civilian visitor. Whether this roundabout procedure was coordinated with the Swedish authorities in Jerusalem or was in fact sanctioned all the way from the Foreign Office in Stockholm cannot at present be verified.

Schengen visa – despite a very public “no” from Sweden
A phone call to the Swedish Foreign Office revealed that Mr Adwan was granted a Schengen visa, although Sweden firmly stated that she would not issue any such visa to Hamas representatives, in line with the pan-Schengen decision following France’s denial of visas for Hamas representatives.

The question is how the visa application slipped past Austria, which holds the chair at present, if Mr Adwan’s official ministerial position as a Hamas representative was specified on his visa application. And if he concealed this, exactly which paragraph of the immigration law he will be contravening when he steps off the plane and touches Swedish soil?

Who pulls the strings?
There is some reason to believe that the Swedish government may have been rather economical with the truth by assisting Mr Adwan to his visa in this rather roundabout manner. Either that, or Swedish Prime Minister is not fully in charge of his cabinet, with a Foreign Office setting its own agenda in defiance of its PM, since the premier was extremely adamant in his recent statement that his government would never contravene the Schengen agreement. Another possibility is that both the Prime Minister and his Foreign Minister are in agreement on this issue of international principle, but that the Swedish consulate in Jerusalem either colluded with Hamas or failed to do an adequate job of checking the identity of so prominent a member of the Hamas government.

Palestine to be built in place of Israel
On Friday, Mr Atef Adwan will talk in Malmö, Sweden, about the Palestinian demand for mass immigration into Israel. This despite the Palestinian declaration – for Western consumption – that they merely want a sovereign Palestinian state alongside Israel. It would appear that the term “alongside Israel” is a synonym for “instead of Israel”, because it is hard to imagine how one could otherwise explain a struggle for national independence from Israel by a demand to colonise the very Israeli state from which one demands independence. The minister is coming to Sweden to talk about exactly that – despite the terms of the visa agreement and despite the Swedish government’s public denials.

There are a lot of questions that need answering. One question is what happens next? The answer was provided the very day after it became public that Sweden had broken ranks with the rest of Europe: France, which had taken a tough stance on refusing entry to other Hamas representatives just a few days previously, accused Sweden of undermining the Schengen customs and immigration signatory countries by granting Mr Adwan a visa – he now has full access to all Schengen member states in the wake of Sweden’s about-turn.

The Swedish government is going to have a hard time explaining itself.

Etiketter: , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

torsdag 4 maj 2006

Dubbelspel eller inkompetens?

Det verkar som om antingen Sverige eller Hamas medvetet har spelat ett dubbelspel – uppmärksamheten riktades mot två helt andra namn för att dra uppmärksamheten ifrån den som man egentligen vill ha hit till Sverige. Han heter Atef Adwan.

Och på fredag 5:e maj kommer han. Hamasministern, som representerar en terrororganisation som kräver Israels utplåning, fick sitt inresevisum till Sverige på Israels självständighetsdag igår onsdag 3:e maj.

Bakgrund:
Atef Adwan, Flyktingminister i Hamasregeringen
Tidigare assistent till terroriststämplade Sheikh Ahmed Yassin, skrev Yassins biografi
Fängslades av Israel 1992, deporterades till Libanon
I Libanon utbildades han av Hizbullah inför hans överföring till Gazaremsan i och med Arafats återkomst som ledare för Palestinska myndigheten (PA)

Allt tyder på att Atef Adwans namn smögs in (utan titel) bland ett hundratal namn på civila palestinier som sökte visum till Sverige vid svenska konsulatet i Jerusalem. Inresevisum beviljades som till en civil palestinier för inresa till Sverige som privatperson. Om detta förfarande gjordes i samförstånd med de svenska myndigheterna på plats i Jerusalem eller med Utrikesdepartementets goda minne i Stockholm kan inte fastställas för tillfället.

Schengenvisum – trots svenskt nej
Enligt uppgift från Utrikesdepartementet har han fått ett Schengenvisum, trots att Sverige sagt att landet inte skulle utfärda sådana visum till Hamasrepresentanter, detta efter att Frankrike redan 2 ggr nekat visum till Hamas representanter.

Fråga: Hur gick visumet förbi Österrike, som innehar ordförandeposten, om Adwans officiella ställning som Hamasrepresentant klargjordes när han ansökte om visumet? Och om han inte uppgav sin ställning, exakt vilken paragraf i immigrationslagen bryter han emot när han kommer in i Sverige på detta sätt?

Det är mycket som tyder på att Sverige kan ha fört sina egna medborgare och allmänna opinionen bakom ljuset genom att medverka till Adwans visum på detta sätt. Alternativet är att svenska konsulatets anställda gjorde ett otillräckligt förberedande arbete i Jerusalem.

Palestina ska byggas där Israel står
Atef Adwan kommer nu imorgon fredag att i Malmö talar om palestiniernas planer för massinflyttning till Israel – trots att de slåss för en suverän palestinsk stat vid sidan om Israel. Det verkar som om begreppet ”vid sidan om Israel” egentligen innebär ”istället för Israel”. Ministern kommer hit för att prata om just detta – i trots mot viseringsavtalet och i trots mot den svenska regeringens offentliga försäkran.

Etiketter: , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

fredag 11 mars 2005

Krav på Israel, inga krav på Hizbullah

Göran Samuelson skriver 11 mars 2005:

Ett tillbakadragande borde gälla även Israel”.

Helt rätt. Precis så som sker i Gazaremsan inom några veckor, och som är planerad för delar av Västbanken med omedelbar verkan. Allt för att möjliggöra en palestinsk stat där någon sådan aldrig existerat. I den pragmatiska värld i vilken vi lever bör vi naturligtvis vara öppna för saker som aldrig tidigare existerat, såsom en palestinsk stat. Och ett Israel utan ständiga hot mot dess existens.

Om nu Samuelson är rättvis och kräver att Irans lydmilis, terroriststämplade Hizbullah, drar tillbaka sina ockupationsstyrkor från södra Libanon och skrotar de 14.000 missiler som hotar Israels existens, blir det lättare att ta hans krav mot Israel på allvar.

Ensidighet skapar aldrig några lösningar.

Det intressanta är alltså inte vad Göran Samuelson kräver, utan vad han INTE kräver. Som den syrisk-iranska lydmilisen Hizbullahs tillbakadragande från Libanon. Hizbullah deklarerades av EU 050311 vara en terroristorganisation. Hizbullah har 14.000 missiler i Libanon riktade mot Israel.

Samuelson nämner ej heller varför Israel överhuvudtaget befinner sig på Västbanken – Syriens och Jordaniens anfallskrig mot Israel och dessa staters mångåriga illegala ockupation av Golanhöjderna respektive Västbanken. Sedan Israel drev tillbaka de anfallande syriska och jordanska arméerna från deras språngbräda i dessa områden administreras de av Israel. Nu vill palestinierna ha detta landområde, som genom årtusenden administrerats av bland andra Rom, Ottomanturkiet, Storbrittanien, Syrien och Jordanien.

Man kan som Göran Samuelson visst kräva att alla israeler lämnar hela Västbanken, om man samtidigt kräver att alla palestinier lämnar hela Israel – etnisk rensning som är fullständigt otänkbart i det demokratiska Israel.

Etiketter: , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

söndag 27 februari 2005

Historien upprepar sig

Judar sprängdes till döds i Tel Aviv i Israel fredag den 26:e februari i kön utanför en nattklubb. En nattklubb – ingen politik inblandad, inga militäraktioner, ingenting som på något sätt kunde tolkas eller vantolkas som ett ställningstagande i den snabbt upptinande konflikten mellan israeler och palestinier.


Ändå var förövaren en palestinier. Han dödade sina på måfå selekterade offer för att demonstrera sitt missnöje med det egna palestinska ledarskapet under den nytillträdde och mycket lovande presidenten Mahmud Abbas (Abu Mazen).


Det tål att upprepas: civila judar selekteras för döden när palestinier gör upp i en intern palestinsk maktkamp.


När antijudiska pogromer iscensattes i Polen, Ryssland, Nazityskland för 100, 80, 60 år sedan var världen enad i sin syn: det är antisemitism att selektera judar för urskillningslöst våld bara för att de är judar och tillgängliga.


Våldsfanatiker och fredsmotståndare kommer aldrig att sluta döda civila judar förrän en enad omvärld slår fast att detta är terrorism och vidtar mått och steg – finansiellt, mediemässigt och polisiärt – mot dessa grupper.


Mordet i Tel Aviv som tog 4 liv och skadade och lemlästade 40 andra planerades, organiserades och finansierades av Hizbullah. Hizbullah är en terrororganisation som finansieras av Iran. Hizbullah har herravälde under syriskt överinseende över södra Libanon – det område som Syrien ockuperar i strid mot internationell lag och mot FN-resolution 1559.


På lördagskväll efter sabbatens utgång begravdes 4 offer för en attack utförd av en organisation som inte anses vara en terroristorganisation.


Undrar om beslutet hade varit likadant om Hizbullahs ständiga terroraktioner riktats mot något EU medlemsland.

Etiketter: , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

lördag 26 februari 2005

Att döda civila i politiska syften är terror. Utövarna är terrorister.

Ett annat ord för dödandet av civila för politiska syften är terror.


Med siktet inställt på att döda så många judar som möjligt sprängdes fyra människor i småbitar och flera andra lemlästades i Tel Aviv i Israel fredag den 26:e februari i kön utanför en nattklubb. En nattklubb – ingen politik, inga militäraktioner, inget som kunde tolkas som ett ställningstagande i den snabbt upptinande konflikten mellan israeler och palestinier.
Förövaren var en palestinier.


Han dödade sina civila offer för att markera sitt missnöje med det egna palestinska ledarskapet under den nya och mycket lovande presidenten Mahmud Abbas.


Judar blir alltså till offer när palestinier gör upp i en intern maktkamp.


Mordet genomfördes av Islamiska Jihad, en av många våldsamma palestinska organisationer som Mahmud Abbas genom diskussion vill förmå att avstå från våldshandlingar, i försöken att stadga den gryende men hoppfulla fred som möjliggjorts efter Yasser Arafats död. Mahmud Abbas har goda förhoppningar om att med olika metoder kunna sätta stopp för sådana illdåd i framtiden – Islamiska Jihad är en palestinsk organisation som han ju kan påverka.


Men dådet planerades, organiserades och finansierades av Hizbullah. Hizbullah är en libanesisk terrororganisation som tränas och finansieras av Iran – långt utanför Mahmud Abbas kontroll. Under syriskt beskydd har Hizbullah total kontroll över södra Libanon – ett område som Syrien ockuperar i strid mot internationell lag och mot FN-resolution 1559.


EU bestämde nyligen att Hizbullah inte är en terrororganisation.


Efter sabbatens utgång begravdes 4 civila offer för en attack utförd av en organisation som EU alltså inte anser vara en terroristorganisation.


Mot bakgrund av 4 begravningar är det dags att sluta med EU:s ordklyveri: det är dags att kalla dödandet av civila för politiska syften vid sitt rätta namn – terror.


Terror anses inte vara någon acceptabel förhandlingstaktik i interna politiska diskussioner inom EU. Att tillämpa andra regler utanför EU är på gränsen till rasistisk.


Anständigheten kräver att EU terroriststämplar varje organisation som utövar våld mot tredje part för politisk vinning.


Organisationer som Islamiska Jihad – som palestiniernas Mahmud Abbas själv hoppas kunna sätta stopp för. Men även organisationer som Hizbullah, dess beskyddare Syrien och dess finansiär Iran. Att tvinga fram ett slut på deras ohämmade våld är inte palestiniernas ansvar utan i första hand EU:s. Terroriststämplig är ett nödvändigt första steg.

Etiketter: , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer