Svenska English

Close
Integrationsforum

Intresserad av föreläsningar om integration, multikulturalism och invandring?


Jag sätter pennan – eller tangentbordet – åt sidan och tar istället upp mikrofonen.

Hos dig.

Det vill säga hos statliga verk, statliga/regionala/lokala myndigheter, företag, föreningar, skolor, religiösa samfund.

Hälsningar
Ilya

Klicka här för att veta mer.

fredag 30 oktober 2009

Skriv om problemen

De verkliga problemen.


12 år.

Det är medelåldern på prostituerade i Indien.

2 dollar.

Det är den dagliga medelinkomsten för deras familjer.

0 dollar.

Det är vad dessa barn får i handen. De är slavar. Slavar i en sexhandel som bedrivs av de vuxna. Barnen får precis så mycket mat de behöver så att de går att sälja. Dag ut, dag in. När de inte längre är säljbara ersätts de. Det finns 60 miljoner barnarbetare i Indien, så utbudet är inte precis begränsat.



Lite fler siffror:

0.

Det antal artiklar som Dagens Nyheter skrivit om barnprostitution i Indien under 2009.

0.

Det antal artiklar som Dagens Nyheter skrivit om barnarbete i Indien under 2009.

0.

Det antal journalister från Dagens Nyheter som åkte till Indien 2009 för att forska om barnprostitution eller barnarbete.

Det kan hända att någon av de tre sistnämnda siffrorna behöver justeras uppåt från 0 till 1, det kan DN bäst upplysa om. Det blir i så fall en hundraprocentig förbättring.

Ännu fler siffror:

324.

Det antal artiklar som Dagens Nyheter skrev jan-okt 2009 om Israel, en demokrati under ständigt hot om förintelse från en fientlig omgivning bestående av våldsamma diktaturer.

Fråga:

Fokuserar DN – och många andra svenska medier – så hårt på Israel för att det är ett judiskt land? DN har år 2009 skrivit i stort sett inget om Israels icke-judiska grannländer. Gör detta DN till en tidning med en rasistisk ideologi?

DN har år 2009 inte skrivit något om barnprostitution eller barnarbete i Indien. Indien är inte ett judiskt land. Bekräftar nu detta misstanken att DN är en tidning med en rasistisk ideologi?

Som Sveriges största dagstidning bör Aftonbladet undersöka saken. Artiklar om moraliskt sedesfördärv är Aftonbladets specialitet.

Hoppas arbetet inte är för ansträngande.

Det finns en annan möjlig förklaring till snedvridningen. Svaret kan vara så oerhört mondänt att Israel är ett västland där man kan leva gott, äta gott och dricka gott i luftkonditionerad komfort, utan att man som svensk journalist behöva bedriva något så ansträngande som en enda dags riktigt arbete. Detta eftersom allt finns serverat direkt av Hamas och Fatah. Uppbackade av UNRWA, Amnesty, Röda korset, Human Rights Watch – de organisationer som i mer än 3 år fortfarande inte fått eller ens bett om att få träffa den av Hamas kidnappade israelen Gilad Schalit.

Är det verkligen så pinsamt enkelt att svenska journalister vet att man egentligen inte kan lita på vare sig maten eller vattnet i Indien, därtill är landet så ofantligt stort att det skulle kräva mycket resande och – vilken hädelse – ansträngning för att arbeta där? Israel är i jämförelse endast några kilometer brett och långt. Ett drömland att arbeta i – stranden ligger alltid nära och många luftkonditionerade hotell ligger vid stranden.

Innan någon får för sig att mina kommentarer om Indien kan tolkas som respektlösa eller grundlösa: jag föddes och växte upp i Indien, mitt älskade födelseland. Jag gick i skola i Himalayabergen i trakterna kring Nepal, varifrån så många av barnen stjäls för ett liv i dödsbringande prostitution eller andra former av evigt slaveri i andra delar av Indien. Jag vet vad jag skriver om.

Redan där en avsevärd skillnad gentemot de flesta svenska journalister, åtminstone när de skriver om Israel.

Deras expertis om Indien, däremot, kan jag inte säga något om. De har inte skrivit många ord om mitt födelseland med dess befolkning på en miljard, av vilka ett par tusen judar. De är för upptagna med att skriva om Israel, med dess befolkning på 7 miljoner, av vilka 5,5 miljoner judar.

Länkar:
Indier vädjar om rättvist indiskt bistånd
Journalisten Lisa Lings skakande TV-dokumentär "Slavflickorna i Indien"
CNN om barnprostitution i Indien
Daniel Pipes om arabisk sexturism i Indien
Sarika Misha om barnprostitution i Indien

Etiketter: , , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

söndag 3 maj 2009

Dags att skaffa nya glasögon?

Det är dags för Israel att gå till optikern.

Dags att titta noggrant på var landets egentliga stöd finns nu när USA:s President Obama signalerar en väsentligt ändrad policy gentemot demokratin Israel och diktaturen Iran.

USA har under Obamas första 100 dagar i Vita Huset klart signalerat att landets Mellanösternpolicy väsentligen kommer att skilja sig från det förflutna. Objektiva bedömare anser att denna kursändring inte beror på någon övertygelse om vikten av en nydanande politik, utan snarare beror på ett närmast desperat behov av att på någon punkt – vilken som helst – skilja sig från det förgångna. Obama har lovat förändring (”Yes, we can”) utan att specificera vad denna förändring går ut på, och hans administration är i trängande behov av att leverera en förändring – vad som helst.

USA har närmat sig Iran, vars regims grundpelare är fyra till antal: kvinnoförtryck, antisemitism, det uttalade målet att förinta en nation som är medlem i FN, samt uttalat antipati mot demokrati. Det kan kännas egendomligt att en amerikansk president som själv representerar en minoritet sällar sig till en iransk regim med sådana mål, men det är något för de amerikanska väljarna att ta ställning till

Som så ofta förut är det Israel som får betala priset när USA i desperation prövar ny kurs. USA tvingar nu Israel att backa inför den hårdföre iranska diktaturens krav, utan att vare sig Iran eller dess lydmiliser Hamas och Hizbullah ger något. Tvärtom ser det nära stundande libanesiska valet ut att bli en förkrossande seger för Hizbollah.

Israel ser sig därigenom allt mer omringad av fiender i Irans uniform, från Hizbollah i norr till Hamas i söder och med Iran spelande en allt större roll i Irak i öster.

För israelerna återstår snart endast ett val: Medelhavet. Islamisternas gamla dröm om ett Mellanöstern etniskt rensat från judar tar nu ett steg närmare avgörande, med USA:s aktiva hjälp via en president som i bästa fall är farligt naiv, och som i värsta fall vet precis vad han gör – åsikterna går fortfarande isär huruvida President Obama i grund och botten fortfarande är troende muslim (han uppfostrades som muslim och har Hussein som mellannamn) och därigenom har en helt annan dagordning för USA gentemot Israel än vad som uttalats. Därtill är det juridiska läget angående Obamas presidentskap fortfarande oklart – han använder den amerikanska statens juridiska och polisiära instanser för att förhindra allmänheten från att ta reda på hans födelsestatus. Enligt amerikansk lag har endast de som är födda i USA rätten att bli president, och mycket talar för att Obama är född i Afrika och att han missbrukar statliga medel för att dölja detta faktum.

Vad har allt detta att göra med Israel?

Följande: När nu USA under President Obama signalerar sin avsikt att lämna Israels sida är det dags för Israel att se sig om efter riktiga vänner. En alldeles färsk undersökning visar att av alla världens länder, hamnar USA först på andra plats (56%) gällande stöd till Israel. Det land som har starkast sympatier för Israel är Indien (58%). På tredje respektive femte plats återfinns Ryssland (52%) och Kina (50%).

Varför är detta intressant? Av följande mycket enkel anledning: USA:s stjärna är i dalande. Dess ekonomi är körd i botten, dess moraliska kompass är sedan länge krossad, dess ledarskaps ärlighet och avsikter är höljda i dunkel.

De tre starkaste ekonomierna och de länder med vilka Israel redan har stor handel och stort säkerhetsutbyte är just Indien, Ryssland och Kina. Därtill är dessa tre länder, i likhet med Israel, hotade av våldsamma islamistiska element vars mål är att använda civila som politiska brickor i det våldsamma krossande av respektive lands regering. Med andra ord är det mycket som förenar dessa fyra länder.

USA har av tradition värderat kortsiktiga vinster och snabba resultat. Dagens behov är det som styr. Ett litet land som Israel har inte råd att tänka så kortsiktigt.

Medan USA medvetet styr om till Iran, är det sålunda dags för även Israel att objektivt omvärdera sin kurs. Israel behöver ta att en lång, hård titt på var dess framtid ligger – i ett redan moraliskt sönderfallet USA och de västländer som fortfarande finns i dess sfär (notera att till exempel Storbritannien (34%) , Frankrike (27%) och Spanien (23%) visade bara ungefär hälften så mycket stöd för Israel som Indien gjorde).

Eller om Israel istället bör blicka österut mot de tre ekonomiska och militära stormakter vars stjärnor skjuter i höjden: Ryssland, Indien och Kina.

Att betänka inte minst i dessa tider av ekonomiskt fritt fall och kommande transportbehov: det israeliska företaget Better Place ligger långt framme i utvecklingen av inte bara bilar utan en helt integrerad infrastruktur för serieproducerade personbilar som drivs med el. Världens främsta utvecklare och tillverkare av hypermoderna, högeffektiva batterier för bland annat drivning av fordon, BYD Co, ligger i Kina.

Och såväl Kina som Ryssland och Indien utgör en enorm framtida marknad för persontrafik och godstransport. Behoven och möjligheter förenar. Amerikanska GM och Ford, å andra sidan, drar ner hela USA i fördärv. Ett fördärv som är symptomatisk för hela det amerikanska synsättet.

Om några dagar åker den israeliska premiärminister Benjamin Netanyahu till USA för överläggningar med President Obama. Situationen uppfattas som så prekär att Israel för första gången i dess historia har tagit det extraordinära steget att ge landets president, Shimon Peres, i uppdrag att åka i förväg för att om möjligt mjuka upp Obamas inställning. Peres har ett formidabelt rykte som diplomat och han är varmt omtyckt över i stort sett hela världen. Men inte ens han kan åstadkomma mirakel.

Den judeo-kristna teologin säger att när Jesus – som av judarna anses som en viktig profet – föddes, uppvaktade tre visa män från öster honom och därigenom riktade omvärldens uppmärksamhet på honom.

I Israel idag står landets framtid till tre stjärnor som också de kommer från öst: Indien, Kina och Ryssland.

Det är dags att lämna det sjunkande skeppet USA, medan USA fortsätter att göra allt intimare affärer med den ena hårdföre islamistregim efter den andra. Risken är att de sjunker tillsammans.

Netanyahus ansvar är att se till att västvärlden inte drar ner Israel i virvlarna. Han får kasta ankar i öst.

På engelska:
Ynet, Daniel Pipes, Barry Rubin, Haaretz, Haaretz2, JPost,

På svenska:
FiM, SapereAude, IsraeliSverige, MEAktualia, Dick Haas, Erixon, MXp, Boccara, Gudmundson, Mats Tunehag,

Från denna blogg:
IM1, IM2, IM3,

Etiketter: , , , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

lördag 2 augusti 2008

Det färggranna Israel

Israel är ett färggrant land, i all synnerhet när man tittar på befolkningen.

Solbrända sabras (infödda israeler) som tycks leva hela sommaren på stranden, svalt ljushyade nya immigranter från Ryssland och Europa, svarta judar av etiopisk härkomst, mörkbruna Bnei israel-judar från södra Indien – färgpaletten är verkligen bred och alla samsas i ett samhälle som står under starkt existensiellt tryck utifrån med sju krig på 60 år, och inifrån med ekonomiska bekymmer orsakade av en oproportionerligt stor försvarsbudget.

Mångfald i generna
Jag föddes i Indien. Mina föräldrar tillhörde de hundratusentals judar som fördrevs från arabvärlden under förra seklet. Min far föddes i Calcutta i Indien, hans föräldrar kom från Baghdad i Irak. Min mor föddes i Teheran i Iran, hennes mamma i Jerusalem men hennes pappa och hans familj i Basra, i Irak. Min fru föddes i en judisk familj i Sverige: hennes mamma räddades till Sverige från Polen och diverse koncentrationsläger av de vita bussarna efter Andra världskriget. Min frus far föddes i Sverige men hans föräldrar kom från Vitryssland. Våra två äldsta barn föddes i Israel, våra två yngsta i Sverige.

Denna personliga mångfald återspeglas i och återspeglar landet Israel och den judiska nationen. Min familjs påtvingade flykt från Irak och Iran efter seklers boende i dessa länder är typisk för det öde som har drabbat de allra flesta individer i Israel och själva landet under hela dess historia.

Arabiska terrorattacker mot civila judar
Krig och hot tycks alltid bubbla under ytan i Israel. Nyligen utfördes inte mindre än tre arabiska terrorattacker mot civila judar i huvudstaden Jerusalem under kort tid, med många dödsfall. Det finns en strid ström av afrikanska muslimska asylsökande från Darfur som ständigt blir skjutna i ryggen av egyptiska muslimska gränsvakter när de försöker fly undan likaledes muslimska pogromer till världens enda judiska land. Samma egyptiska gränsvakter som lyckas skjuta dessa asylsökanden har aldrig under 30 år lyckats arrestera eller döda en enda terrorist som smugglat in vapen och bomber från Egypten till Gaza för bruk mot civila judar i Israel. Trots detta ständiga tryck utifrån och inifrån, sker i Israel dagligen ett mirakel som det lugna Sverige, med närmare 300 år utan krig, fullständigt misslyckats med: framgångsrik integration.

Framgångsrik integration
En betraktelse av livet på stranden i Tel Aviv vilken sommardag som helst visar på skillnaden: småbarn och tonårsbarn med olika bakgrund och hudfärg som tillsammans njuter av solen, sanden och havet. Ryska invandrare, etiopiska immigranter, infödda israeler, muslimska flyktingar från Darfur – de pratar alla hebreiska och på frågan hur de identifierar sig själva svarar de i mun på varandra ”israel och jude”. De mest märkliga är flyktingarna från Darfur – det tål att upprepas att de utstår rån, våldtäkt och mord i det muslimska Egypten när de flyr hemlandet, och söker därför sin tillflykt i världens enda judiska land, Israel. De anser alla att det är värt riskerna. Det känns lite märkligt att höra att de inte vill stanna i Egypten eller åka till något annat muslimskt land, endast till det judiska Israel, i väntan på att kunna åka tillbaka hem. Här behandlas man väl, säger de.

Skillnaden gentemot hemma i Sverige där segregationen tycks vara starkt befäst är markant. I Israel spelar hudfärg eller ursprungsland ingen roll. Skillnaderna anses berikande för landet. Man kan inte låta bli att undra hur det kommer sig att vi misslyckas så totalt med integration i det socialt-liberala Sverige.

Israel, ett land under konstant hot från en aggressiv omgivning, lyckas integrera en ständig ström av nya immigranter.

Sverige har mycket att lära av Israel, inte minst på den oerhört viktiga integrationsfronten.

Etiketter: , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

onsdag 4 oktober 2006

SVT-programmet Existens erkänner inte judarnas existens

Existens i SVT2 (060930) kännetecknades av partiskhet, tolkningsföreträde för människor avogt inställda till Israel, bristfälliga kunskaper och oroväckande blandning av politik och religion.

I programmet kommenterade Brödraskapsrörelsens Peter Weiderud kristet stöd för judarnas återkomst till Israel. Som både kristen och politiker varnade Weiderud för religiösa fundamentalister som blandar religion med politik. Sedan pratade han länge om palestinska kristna och muslimers rätt till Det heliga landet och hur orättvist Israel behandlar icke-judar – ett skolexempel i blandning av religion med politik.

Enligt Peter Weiderud är palestinierna de ursprungliga kristna. Som alla vet var dock Jesus jude, likaså hans apostlar, Maria Magdalena och de flesta av hans anhängare. Om palestinierna är de ursprungliga kristna bevisar detta bara att judarna bott i området längst och att dagens palestiniers förfäder var judar. Weiderud kanske vill ta upp detta med Hamas.

Weiderud pratade om konflikten mellan palestinier och judar. Han antingen kan inte eller medvetet vill inte skilja mellan en nation och en religion – judendomen står i vägen för palestiniernas nation, enligt honom. Detta är antisemitisk uppviglig av grövsta sort.

Programmakarna ansåg Weiderud vara den lämpligaste personen att tolka judarnas inställning till kristet stöd. Vill de inte ha en judes åsikt i frågan? Låt mig därför ge det som Existens ansåg irrelevant: min judiske far är palestinier (det finns även muslimska och kristna palestinier) och min mormor föddes i Jerusalem och var sålunda också judisk palestinier. Resten av min familj, alla judar, härstammar från Irak och Iran – dit judarna deporterades från Jerusalem och varifrån de senare flydde undan muslimska pogromer.

Som individ med en stark tro på ärlighet, öppenhet och ansvar; som demokrat med en stark tro på alla människors lika värde oavsett religion, etnicitet, hudfärg eller kön; och som jude född, uppvuxen och utbildad i Indien bland hinduer, sunni-, shia- och ahmadiyamuslimer, buddhister, judar, zoroastrer, katoliker och protestanter vill jag uttrycka min enorma tacksamhet till alla kristna individer och samfund, kyrkor och organisationer, som stödjer min rätt att leva utan rädsla för mitt liv eller för deportering, vare sig jag väljer att leva i Sverige eller i Israel.

Israels existens är inte en fråga för den kristna världen att avgöra. Den stora majoriteten kristna visar oss judar och vårt ursprungsland Israel samma respekt som de visar alla andra religioner, folk och nationer. Judar och kristna lever i en symbios av genuin ömsesidig respekt i den moderna civilisationen, eftersom vi båda mognat i takt med samhällsutvecklingen.

Däremot är Israels existens en fråga som den muslimska världen inte tycks kunna släppa av anledningar som bara blir begripliga om man förstår klassisk antisemitism i både historiskt och nutidssammanhang, en monstruös kvarleva från en ond tid. Begreppet religiös fundamentalism tillämpas långt bättre på muslimsk fanatism och på Peter Weideruds världsåskådning än på de kristna vars brott är att stödja Israel.

Israel garanterar i lag Weideruds rätt att säga vad han vill, var han vill. Han och Existens bör testa gränsen för yttrandefrihet i grannstater som Libanon, Syrien, Egypten, Iran och i Gaza. De bör dock i utbildningssyfte prata först med Salman Rushdie, Taslima Nasreen och Påve Benedict XVI, som alla har en global islamistisk dödsdom utfärdat mot sig för vad de sagt.

Etiketter: , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

tisdag 9 september 2003

Mellanöstern: enögdhet är ingen dygd

Läste med stigande intresse Ingvar Perssons ledarkrönika i Aftonbladet 9 september 2003. Mot bakgrund av Mahmud Abbas avgång som palestiniernas premiärminister, gjorde Persson ett antal mycket intressanta observationer och analyser.

Exempelvis att ”den israeliska politiken snarast underminerat (Abbas) ställning … Israel har på ett till synes medvetet sätt spelat de militanta palestinierna i händerna. Bara timmar efter att Abbas lämnade in sin avskedsansökan riktades en raketattack mot organisationen Hamas.” Tidsaspekten tycks inte ha bekymrat Persson nämnvärt: som bevis för att Israel underminerat Abbas ställning, nämns bland annat att Israel EFTER hans avgång attackerade Hamas.

Vi kan även titta på vad detta Hamas är, och undersöka Abbas respektive Arafats relation till denna gruppering som av världssamfundet stämplats som terrororganisation. Abbas menade allvar med avsikten att bana en ny väg framåt. En väg ur palestinsk frustration med ständiga vägspärrar, en ekonomi i spillror, en befolkning gradvis instängda bakom en mur. Men Abbas har från dag ett varit vingklippt av Arafat, som istället satsat sina kort på Hamas.


Arafat har därigenom fallit tillbaka på det enda verktyg han känner till – i valet mellan förhandling och våld, är det alltid statsmannen Arafat som står tillbaka för terroristen Arafat. Abbas får ingen makt, Hamas får fria händer. Exempelvis fria händer att slita 22 civila judiska israeler i stycken på en buss i Jerusalem den 19:e augusti, med ytterligare ett hundratal skadade – mitt under Hamas ”eldupphör”! En tredjedel av offren är småbarn. Religiösa judar på väg från kvällens böner vid judarnas heligaste plats, Västra muren. Inget av detta platsar tyvärr i Perssons analys.

Men Persson kanske har rätt: han kanske vill separera religion från politik, kapa bort ett störningsmoment i ekvationen – religion – och istället koncentrera på det politiska, det humana, det pragmatiska. Ett utomordentligt bra sätt att fokusera energin på det allra väsentligaste, så att man inte underblåser religionsmotsättningarnas vindar i ett redan giftigt moln av hat och misstro.

Så synd då att Persson väljer att visa sina verkliga intentioner med en artikelavslutning som är direkt ämnad att få religiösa motsättningar att koka över, inte bara i Mellanöstern utan globalt: vi får veta av Ingvar Persson att den israeliska premiärministern Ariel Sharon nu gör gemensam sak med ”Indiens hindunationalistiska regeringschef Vajpayee (för att tillsammans) enas i kampen mot militanta muslimer, på den indiska subkontinenten och i Mellanöstern”. Enligt Persson är det hinduer och judar som nu gör gemensam sak mot världens muslimer.

Där ansvarsfulla människor världen över anstränger sig för att kyla ner politiska, humana och framför allt religiösa motsättningar, väljer Ingvar Persson det omvända. Bakvända händelsesekvenser, missriktad skuld och religiösa motsättningar är hans recept för en fredlig framtid.

Må den gud som tillbedjas av muslimer, hinduer, judar och kristna även skydda oss från sådana analytiker som Ingvar Persson. Enögdhet är ingen dygd, utan en samhällsfara.

Etiketter: , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

tisdag 28 maj 2002

Terrorist dödar civila i Pakistan, frihetskämpe dödar civila i Israel

Det rapporteras i media och kommenteras i omvärlden om islamiska terrorister som använder våld för att främja politiska syften och rita gränser. Fördömanden är i stort sett universella – våld förkastas av omvärlden som ett sätt att uppnå politiska mål.

Ovanstående handlar om det dagliga våldet över separationslinjen mellan Pakistan och Indien, ett våld som trappas upp dagligen och håller på att utmynna i fullskaligt krig.

När det handlar om precis samma sorts våld i Israel – terrorbombningar mot intet ont anande vuxna och barn – är dock omvärldens syn en annan. De som utför dåden är nu inte terrorister utan ”aktivister” och ”frihetskämpar”. Deras mål att döda civila ses av samma media och kommenteras i samma omvärld som en kamp för frihet. Hamasledaren i Gaza, Ismail Abu Shanab, citerades så sent som i GP den 28:e maj enligt följande: ”De som inte trodde på självmordsdåd har nu börjat med det”. Enligt Shanab är detta ett led i visionen att rensa Mellanöstern från judar. Han förstår inte varför judarna ”insisterar på att leva i en judisk stat. Det innebär bara ett nytt getto i Mellanöstern”. Allt enligt en ledare för Palestinierna som inte kritiseras av vare sig det officiella Palestinska ledarskapet eller världens media.

Enligt svenska mediafigurer som Jan Guillou, är dock varje kritik av sådana människor och deras handlingar bara ett bevis på att världsjudendomen manipulerar media på ett sätt som ”är oerhört störande” (Metro 020527). Märkligt att en person med sådan erfarenhet av media kritiserar publikens rätt att ifrågasätta och kräva svar. Vem vill leva i en värld utan möjlighet att göra människor ansvariga för sina handlingar, som Jan Guillou förespråkar?

Två konflikter som båda handlar om omtvistad mark, två konflikter som riskerar att spira utom kontroll, två konflikter där ena sidans tro på fanatismen och våld möter så olika reaktioner av omvärlden, och i all synnerhet av media.

Pakistan och Palestina, båda styrda av hårdföra ledare som besitter sina positioner trots respektive folks krav på demokrati. Indien och Israel, båda demokratiska länder som styrs av folkvalda ledare. I konflikten Pakistan-Indien möts oprovocerat våld av universellt fördömande, i Palestina-Israel av universalt gillande.

Förklaringen till denna gapande skillnad undkommer varje tänkande människas förstånd.

Etiketter: , , , , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

onsdag 3 oktober 2001

Vem behöver fred? Våld betalar sig.

Den 11:e september 2001 skedde ett fruktansvärt dåd i New York och Washington, där flera tusen människor, i stort sett alla civila, dödades i en rad koordinerade självmordsattacker.


Dådet utfördes av Osama bin Laden, en man som under åren öppet och upprepat deklarerat sin intention att störta ett demokratiskt land – USA – eftersom hans personliga smak vad gäller politiska, sociala och religiösa normer inte motsvaras av det han ser i USA. Osama bin Laden har sagt att varje amerikanskt mål – såväl civilt som militärt – är ett legitimt mål i hans krig. Han brännmärktes som ledare för en terroristorganisation.

Den 1:a oktober 2001 skedde ett fruktansvärt dåd i den Indiska staden Srinagar i det omtvistade Kashmir, som såväl Pakistan som det demokratiska Indien gör anspråk på. 329 civila dödades och ett fyrtiotal personer skadades i en självmordsattack på delstatsparlamentet.


Dådet utfördes av Jaish-e-Mohammed, en organisation som har sagt att varje indiskt mål i det omstridda Kashmir – såväl civilt som militärt – är ett legitimt mål i deras krig att befria Kashmir. USA såg sig nödgad att officiellt brännmärka denna organisation som terroristorganisation. Sålunda anses den utgöra ett legitimt mål för den tilltagande globala koalitionen mot terrorismen.

Den 3:e oktober dödades 2 ungdomar och 15 skadades svårt i Alei Sinai i det omtvistade gränsområdet mellan det demokratiska Israel och det självstyrande Palestina.


Dådet utfördes av Hamas, en organisation som har sagt att varje israeliskt mål såväl i Palestina som inom Israel – såväl civilt som militärt – är ett legitimt mål i deras krig att befria området från all israelisk närvaro. Hamas brännmärktes dock inte som terroristorganisation. Detta var tydligen inte ett lika fruktansvärt dåd som de övriga i omvärldens öga, trots att det bara var det senaste i en lång rad av liknande aktioner som även inkluderat självmordsattacker liknande dem i USA och Indien.

USA har sagt att man ska öka trycket på Israel att hålla sig lugn, att den senaste tidens händelser visar hur viktigt det är att någon gång bryta med gamla mönster och verkligen inrikta sig mot en ny världsordning i kölvattnet på dådet där cirka 3000 civila dödades. Helt rätt – förmodligen kommer Israel aldrig att frivilligt ge med sig på någon punkt om inte landet tvingas till det.


Det man dock glömmer är att för att lyckas åstadkomma en hållbar ändring, måste samma tryck även utövas på de länder och organisationer som både aktivt och i det fördolda stödjer fortsatt våld i området. Någon gång måste man helt enkelt bryta med gamla mönster. Den tidigare Israeliska premiärministern Ehud Baraks oerhörda eftergifter för precis ett år sedan visar just precis på en målmedveten israeliska ändring i denna riktning. Ändå drog sig palestiniernas ledare Yasser Arafat tillbaka från avtalet i samma stund som det skulle undertecknas. Förklaringen är lika intressant som den är oroande.

I stort sett allt som Yasser Arafat hade lagt fram som krav accepterades av Israel. Det som återstod var lite finlir, små gränsjusteringar på bägge sidor för att möjliggöra en gränsdragning som skulle gynna båda sidor i lika höga grad. Yasser Arafats vägran att skriva under och den efterföljande andra Intifadan måste således hänvisas till villkor som INTE fanns nedtecknat på avtalet – ett avtal som ju gav honom i stort sett allt han önskat. Det som saknades var punkten som kräver utplånandet av landet Israel.

Men är detta en önskan som Yasser Arafat egentligen ställer up på? Förmodligen inte. Han är en realpolitiker, han vet ju att hans folks bästa är intimt sammanflätat med Israel, att båda folken egentligen har mer som förenar än som skiljer dem åt – såväl ekonomiskt som säkerhetsmässigt. Problemet är att Yasser Arafat är i händerna på de fanatiska våldsfixerade extremistgrupper som utövar den egentliga makten i området. Organisationer som Arafat inte mäkta göra något åt, organisationer som han dock använder sig av för att sätta press på motparten. Organisationer som Hamas, Islamiska Jihad och Hizbollah.

Det är med dessa organisationer som med alla andra som utövar våld för att främja sina politiska mål: antingen är de legitima parter med vilka man kan förhandla, eller så är de terroristorganisationer. Är de legitima, borde i rimlighetens namn Yasser Arafat dra sig tillbaka till förmån för dem så att Israel kan värdera dem och behandla dem därefter. Uppför de sig och betraktas dem däremot som terroristorganisationer, borde omvärlden värdera dem som sådana. Frågan är varför denna logiska progression inte tillämpats.

Därför att om man undlåter att agera konsekvent, kan man annars dra slutsatsen att våld faktiskt betalar sig – bara man väljer ens mål noggrant.

Etiketter: , , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer