Är Homer Simpson mer objektiv än vad Hussein Obama är?

När presidentkandidat Hussein Obama behövde röster för att säkra jobbet som den globala politikens starke man, tvekade han inte ett ögonblick att besöka Jerusalem.

Idag, dock, då hans maktposition är säkrad under åtminstone de kommande två åren, har han inget behov av judiskt – eller demokratiskt – stöd så nu tar han varje tillfälle att demonstrera sitt hat gentemot Israel, speciellt hatet mot den judiska statens valda ledare Benjamin Netanyahu.

Då, när Obamakandidaturen behövde judiska röster, talade kandidat Obama om erkännandet av Jerusalem som odelad huvudstad för den judiska staten Israel.



Idag talar istället president Obama om det absoluta behovet för judar att upphöra med att bygga bostäder i den judiska statens huvudstad. Detta är, enligt Obama, ett grundläggande villkor för att få våldsamma araber och islamister att avbryta sin krigsföring mot den judiska staten tillräckligt länge för att specificera hur lång tid de behöver för att förinta Israel. Av en ren händelse är tiden de behöver för detta ädla ändamål exakt samma tid som Obamas senaste bundsförvant, Teherans Ahmadinejad (läs också detta) behöver för att avsluta utvecklingen av sin kärnvapenarsenal (läs även detta och detta).

Då, när Obama desperat behövde varenda röst, reste han till och med till den israeliska staden Sderot, staden som har bombarderats med fler än 10 000 Hamasmissiler från Gaza. Där sade Obama att oavsett Jerusalems slutliga status är det "inte USAs uppgift att diktera hur stadens slutliga status ska vara" utan att det måste beslutas "av parterna själva":



Idag, med de amerikanska valen undanstökade, gör Hussein Obama precis tvärtom – han dikterar exakt var Washington anser judar får lov att bo i det Heliga landet i ett område som aldrig någonsin tidigare i historien tillhört någon annan suverän stat. Mer specifikt, Obama anstränger sig för att förhindra varje möjlighet för israeler och palestinier att diskutera lösningen sinsemellan genom att han dikterar till Israel villkor som till och med palestinierna själva är för generade för att kräva.

Men nu kommer Homer Simpson till undsättningen. Denna 2-dimensionella figur från Springfield som är så uppskattade på TV-skärmar världen över har gjort något som den 2-dimensionella figuren i Washington har vägrat göra: Homer tog sin familj och besökte Israel EFTER de amerikanska valen – när det inte fanns några röster att fiska.

Det var ingen sockersöt bild som Homer försökte måla upp. Tvärt om, hans följe inkluderade den aggressive Jakob, en israelisk turistguide vars röst lånas från Sacha Baron Cohen, skådespelaren bakom de högst kontroversielle figurerna Bruno och Borat.

Ändå har Homer Simpson och hans familj gjort något som Obama och hans familj hårdnackat vägrat: besökt, lärt sig från första parkett, blivit fotograferade framför judendomens heligaste plats när det INTE är valår.

Dags så att upprepa något som allt fler amerikanska medborgare öppet erkänner:

Homer Simpson för president.
 
Utsikterna för fred i Mellanöstern skulle säkerligen inte bli sämre än med den som för tillfället innehar posten.

Is Homer Simpson more objective than Hussein Obama is?

When presidential candidate Hussein Obama needed votes to secure what is arguably the most powerful position in global politics, he had no hesitation in visiting Jerusalem.

Today, however, secure in his position for the next couple of years at least, he has no need for Jewish – or indeed democratic – support and has gone out of his way to demonstrate his aversion to Israel, in particular the Jewish nation’s elected leader Benjamin Netanyahu.

Back then, when the Obama candidacy needed Jewish votes, candidate Obama talked about recognition of an undivided Jerusalem.



Today, president Obama talks about the absolute need for Jews to stop building homes in the Jewish capital in order to get intransigent Arabs and Islamists to pause long enough in their assault on the Jewish nation to sign an agreement in which they specify how long they wish to spend destroying Israel. By sheer coincidence, the time-span being kicked around is exactly the time needed by Obama’s latest buddy, Teheran’s Ahmadinejad, to conclude the development of his nuclear arsenal.

Back then, when Obama desperately needed every vote, he even travelled to Sderot, the town that has been battered by more than 10,000 Hamas missiles from Gaza, and said that whatever the final status of Jerusalem, "it s not the job of the United States to dictate the form that will take" but that it must be decided "by the parties themselves":



Today, of course, with US elections well out of the way, the US administration under Hussein Obama is doing just that, dictating precisely where Washington agrees for Jews to live in an area of the Holy Land that has never in history belonged to any other sovereign state. More specifically, what Obama is doing is to prevent any chance of Israelis and Palestinians from discussing the issue themselves, by dictating to the Israelis preconditions that even the Palestinians themselves are to shy to ask for.

Now into the breach steps Homer Simpson. The 2-D figure from Springfield so beloved from TV screens the world over has done what the 2-D figure from Washington has failed to do: Homer took his family and visited Israel AFTER the US elections, when there were no votes in the balance.

It was no cosy, sweet-as-cotton-candy picture that Homer tried to paint. On the contrary, his retinue included the in-your-face Jacob, voiced-over by Sacha Baron Cohen, whose highly controversial on-screen personas include Bruno and Borat.

But still Homer Simpson and his family did something that Obama and his family wouldn’t: visit, learn at first hand, have their pictures taken at Judaism’s holiest site when it is NOT election year.

Let me say what increasing numbers of Americans are saying:

 Homer Simpson for President.

There’d certainly be more chance of peace than with the current incumbent.

Silence and condemnation

Greenwich Street, New York, NY 10007.

More specifically, 250 Greenwich Street.

It’s where the World Trade Center used to stand.

The street is going to be renamed.

Its new name: Osama bin Laden Plaza.

You may not have heard about this. No international protests. No public demonstrations about the unsuitability of naming the site after a terrorist and mass-murderer of civilians. No debates in the UN Security Council. No hasty meetings convened between the US and EU to discuss the aggressive tone of this deliberate insult, no inter-governmental agreements on how best to punish the decision-makers behind this tasteless, counterproductive measure. No UN comment on how this unnecessarily subverts attempts to bridge cultural, political and religious divides.

The reason for the silence?

Perhaps it’s because the US prizes consistency. After all, the US signally refused to comment on – let alone condemn – the Palestinian Authority for naming the public square outside Ramallah town hall in honour of terrorist and mass-murderer Dalal Mughrabi, who a number of years ago killed 38 Jewish civilians in Israel, including 13 children. The dedication of the town square was scheduled to coincide with US Vice-President Joe Biden’s visit to the region.

Before we go any further, let me clarify that there are no plans to rename the Twin Towers site. It was merely a ruse to make a point. But that point, however, is still frighteníngly valid. Why the US silence on dedicating a town square to a terrorist and mass-murderer? The US is, after all, bankrolling the Palestinian Authority and even arming and training its fighters. Does the US administration really feel so comfortable with this decision by its protégé?

Not only was it not Joe Biden’s policy to comment on the decision, he did not actually have time to comment on it – he was too busy “condemning” Israel for wanting to build apartments for Jews in a part of Jerusalem that even the Palestinian Arabs recognize will always remain part of Israel, whatever the shape and details of a possible future final-status peace agreement.

Interestingly, neither Joe Biden nor Barack Hussein Obama nor Hillary Clinton has ever spoken out against the unsuitability of China building apartments for ethnic Chinese in Tibet, after first transferring one million Tibetans out of their ancestral home and carting them off to China, with one million ethnic Chinese taking their place in Tibet.

So perhaps it has nothing to do with consistency, after all.

Perhaps it’s simply a question of Joe Biden and Hillary Clinton - as well as Israel's Prime Minister Benyamin Netanyahu - being held to ransom by a pathetically immature US president.

(With thanks to Yaakov Kirschen, Israel, who regularly publishes exquisite social and political commentary in cartoon form in the Dry Bones Blog: http://drybonesblog.blogspot.com/2010/03/family-relationship.html)


A president who is tough on his nation’s colleagues and allies, but soft on his nation’s enemies. A president who sets greater store by personal prestige than by strategic sensibilities. A president who has keener affiliations with the Muslim world than with the Western world.

Incomprehensively, Obama keeps trying to force Israel to pay the price for Palestinian Arab intransigence. "Intransigence"? Yup. This week the Palestinian Arabs - both the extremist Islamist Hamas and the extremist secular PA - joined forces to launch a violent yet comically named "Day of Rage" (read also here) to protest Israel's rebuilding of the Hurva Synagogue in Jerusalem. This is the synagogue that the Palestinian Arabs destroyed in 1948. Absorb it: the Palestinian Arabs are protesting the rebuilding of a Jewish religious site that they destroyed, and claim that by doing so they are protecting the freedom of their own religious sites. So much for adherents of what is constantly being touted as the "religion of peace". Read here an unguardedly honest view of one Muslim cleric on the implications of his own religion. (Hat tip to blogger Loganswarning).

No comment from Obama, Biden or Clinton on this either. They seem to have an innate inability to comment on any negative steps taken by Muslim regimes or on any expressions of Muslim extremism as stemming from ... well ... Islam.



Of course, perhaps the US administration is simply far too busy cowering in the face of the increasingly strident position being taken by Iran, Hezbollah, Hamas, Syria and Turkey.

See a common denominator?


For expert analysis from a broad range of perspectives, read the following:
Naomi Ragen
Barry Rubin
Yossi Klein Halevy
Noah Pollak
David Frum
Michael Fenenbock
Washington Post

Is Barack Hussein Obama the only politician to focus unfairly on the Jewish people and on Israel?
Here's what's going on in Sweden: Read Rosie DiManno in The Star.

From this blog:
Swedish Prime Minister Candidate Sacrifices Swedish Jews' Security for Muslim Votes by guest writer Peter Rubinstein
Turkey's Erdogan and Sweden's Reepalu: Twin Souls

What exactly do the Palestinians want?

Question:
When is it OK to demolish a Muslim graveyard in order to use the property to build factories, shops, banks and offices?
Answer:
When Muslims in Jerusalem want to make money. (Read the Palestine Post from November 22, 1945 for proof.)

Question:
When is it an insult against Islam to build on a derelict former parking lot that happens to be located beside a Muslim graveyard that is guaranteed preservation as a holy Muslim site for all time to come?
Answer:
When Jews in Jerusalem want to build a museum dedicated to inter-religious tolerance and cohesion. (Read also a press release on the subject by the Simon Wiesenthal Center as well as comments by Elder of Ziyon and Elder of Ziyon again for more detailed background.)

Palestinian Arab hypocrisy knows no bounds when it comes to exploiting every opportunity to express anti-Semitic feeling and to preventing any form of bridge-building in the name of tolerance, respect and peace.

The Israelis create, the Palestinians talk about creating (as far back as1945) but they actually create nothing. Instead, all their resources are invested in curtailing development and destroying potential – both their own and that of their Israeli neighbour.

There is one thing, however, that the Palestinians are good at creating – their own version of history. This explains why, more than 60 years later, they are still in the same situation today that they were back then.

In order to truly understand how they ever got themselves into this position in the first place, read their own explanation courtesy of Palestinian Media Watch of the creation of the Palestinian Arab refugee problem instead of a second Palestinian Arab nation alongside the original Palestinian Arab nation of Transjordan, later renamed Jordan.

In the Palestinian Arabs’ own words:



More than 60 ears on, the Palestinian Arabs still lack the will to admit the truth, recognise the cynical manipulations and historic miscalculations of their leaders and abandon their drive to dismantle the Jewish state of Israel. The creation of the second Palestinian Arab state in the Jewish provinces of Judea and Samaria was simply never on the agenda, even though it encompassed the ethnic cleansing of all Jews at the same time as more than 20 percent of the population of the Jewish state consists of both Muslim and Christian Arabs. They always wanted and still want more.

How much more? The Palestinian Arabs do not agree for the Jews to have any part of the Jewish homeland at all. That is why it was regarded as perfectly acceptable to demolish a Muslim graveyard and build a commercial centre on its hallowed ground – if the plans were submitted by Muslims.

At the same time as it is regarded as an insult to build a museum dedicated to tolerance and peace beside a protected Muslim graveyard – if the plans are submitted by Jews.

Caroline Glick, Senior Contributing Editor at the Jerusalem Post, puts it very succinctly: the Palestinian Arabs do not want peace. They cannot afford to take any steps towards peace because that would automatically mean relinquishing their ultimate aim – the destruction of their Jewish neighbours. Read the exact words that Zahir Muhsein, PLO Executive Committee Member, uses to deny the existence of a Palestinian people whily detailing the strategy for destroying the Jewish state. This explains why the highly secular Palestinian Authority – already an entity without any legal standing according to Palestinian electoral legislation – is so keen to embrace religious bigotry if that weapon can be used against the Jewish state.

The Palestinians continue cementing the conflict into permanency through their disparaging, racist way of viewing and treating their Jewish neighbours. As a result, peaceful resolution and mutual respect are more distant prospects than ever before – even after more than 60 years.

The Palestinian Arabs and their Jewish neighbours deserve a far better fate.

To find out just how divorced the Palestinian Arab mainstream is from reality, read Barry Rubin's most recent article entitled "Why Isn't There Peace? One Reason: Few People Know How Much is Being Offered".

It's an eye-opener.


Relevant links from this blog:
Israeli-Palestinian Conflict? Get a Grip on the Facts
Look who supports a Palestinian state in place of Israel: is Sweden anti-Semitic?
Swedish foreign minister represents Palestine
Pop quiz for peace
Reality Check for the EU
Swedish Foreign Minister’s Crusade against the Jewish State
Double-dealing or mere incompetence?

Olika regler för olika religioner

Fråga:
När är det OK att skövla en muslimsk begravningsplats för att bygga fabriker, affärer, banker och kontor i dess ställe?
Svar:
När muslimer i Jerusalem vill tjäna pengar. (Läs Palestine Post, 22 november 1945 för beviset.)


Fråga:
När är det en skymf mot islam att bygga på en öde före detta parkeringsplats som ligger bredvid en muslimsk begravningsplats, som därigenom kommer att skyddas som helig muslimsk mark för all framtid?
Svar:
När judar i Jerusalem vill bygga ett museum tillägnad interreligiös tolerans och samlevnad. (Läs också här, här och här för detaljerad bakgrund.)


Det palestinska hyckleriet känner inga gränser när det gäller att till varje pris och i varje sammanhang ge uttryck för antisemitiska känslor och förhindra brobyggande i fredens och toleransens namn.
 
Israelerna skapar, palestinierna talar om att skapa (redan 1945) men gör inget. Istället läggs alla resurser på att förstöra utveckling – den egna såväl som den israeliska grannens.

En sak är dock palestinierna bra på att skapa – sin egen version of historia. Det förklarar varför de palestinska araberna fortfarande efter mer än 60 befinner sig i samma situation nu som då.

För att riktigt förstå hur de överhuvudtaget hamnade i denna situation från första början, läs deras egen förklaring till uppkomsten av palestinskt flyktingskap istället för palestinsk nationsbyggande.

Och i de palestinska arabernas egna ord:



60 år senare saknar palestinierna fortfarande viljan att se sanningen i vitögat, erkänna sina ledares historiska missbedömningar och skapa grunden för en palestinsk-arabisk stat sida vid sida med Israel. Det räcker inte att det tilltänkta Palestina är etniskt rensat från judar, levande såväl som döda, medan drygt 20 procent av den judiska staten Israels befolkning består av muslimska och kristna araber.

Palestinierna vill helt enkelt inte att judarna ska få något land alls. Därför är det helt OK att skövla en muslimsk begravningsplats och bygga affärer i dess ställe om planerna läggs fram av muslimer.

Medan det är en förolämpning om det byggs ett museum i toleransens och samlevnadens tecken bredvid en skyddad muslimsk begravningsplats, om planerna läggs fram av judar.

Palestinierna permanenterar konflikten genom detta nedvärderande sätt att betrakta och behandla sina judiska grannar. Det gör att en fredlig lösning och ömsesidig respekt blir allt mer avlägsen - även efter mer än 60 år.

De palestinska araberna och deras judiska grannar är värda ett långt bättre öde än detta.


Relevanta länkar från denna blogg:
Palestina fanns - men finns inte idag på grund av de palestinska araberna
Jerusalem i blickfånget - vad gäller?
Carl Bildt skapar internationell turbulens
Bokmässan kapad
Västbanken i förtroendekris
Telefon som vapen
Oproportionerlig tystnad

Mellanöstern: ockupationen av det svenska medierummet

Den svenska medierapporteringen om Mellanöstern karakteriseras av vissa grundläggande felaktigheter.

Dessa felaktigheter färgar debatten och den allmänna uppfattningen om läget, varför det är av värde att reda ut kärnbegreppen. Främst bland dessa är uttrycket ”ockuperat område” när man syftar på det som Israel kallar för Judéen och Samarien och de palestinska araberna kallar för Västbanken.

Judéen och Samarien är de 2000-åriga namnen på de områden som bildar hjärtat av generationer av judisk suveränitet i Israel. Landet Israel har genom historien haft två huvudstäder vid olika tidpunkter – Jerusalem samt Hebron.

”Västbanken” är ett namn som uppfanns på 1940-talet av den invaderande arabisk-muslimska armén från Transjordanien vars mål var att krossa den judiska staten Israel. Transjordanien var en artificiell uppfinning skapat ur det tidigare Ottomanska imperiet, som bröts ner och bildade bland annat det lika nykonstruerade ’Palestinska mandatet’. Man importerade en klanledare från Arabien och installerade honom som kung över det nyskapade ’Transjordanien’, det vill säga på omkring 80 procent av det nyskapade Palestinska mandatet.

Innan dess fanns ingen stat vid namn "Palestina", och beteckningen "Palestinier" som folk användes enbart för judar boende i landet Israel efter att det skövlades av Rom och döptes om som provinsen Palestina. De återstående 20 procenten av detta Palestinska mandat, det som idag betecknas som Israel samt Judéen och Samarien (även kallad ’Västbanken’), skulle bilda en judisk stat, Israel. Den första ockupationen, på 80 procent av det nyskapade ’Palestinska mandatet’ var därmed ett faktum. Det var en arabisk-muslimsk ockupation.

1948 invaderades den judiska staten av Transjordanien (senare ändrades namnet till Jordanien). Efter ett bittert krig slutade stridigheterna i vapenstillestånd: man tog en grön penna och markerade den linje vid vilken stridigheterna upphörde. Denna linje kallas därför för ”Gröna linjen”, och felaktigt också för ”gräns”. Det har dock aldrig varit en gräns. Jordaniens angreppskrig gjorde att de judiska provinserna Judéen och Samarien nu hamnade i ockupation bakom Gröna linjen, alltså i Jordanien.

Jordanien beslöt sig för att ge Judéen och Samarien ett nytt namn, på engelska ”The West Bank”, alltså västra stranden av Jordanfloden, för att därigenom särskilja det från den lagliga delen av Jordanien, som helt och hållet låg öster om Jordanfloden. Detta var den andra ockupationen i det Palestinska mandatet. Även det en arabisk-muslimsk ockupation, och även det en olaglig handling.

Vem bodde då i denna region, det vill säga det som idag är Jordanien, Judéen och Samarien/Västbanken, samt Israel? Om man som riktlinje betraktar det som sägs vara den största stötestenen, Jerusalem, ser man att Jerusalem har sedan judendomens början för 3500 år sedan alltid varit judarnas spirituella hemvist, med Templet som fokus. Islam är som bekant endast ungefär 1400 år gammal. Araber bärande islams fana invaderade området för ungefär 600 år sedan, dessförinnan fanns inga araber i det aktuella området. Därtill har Jerusalem varit huvudstad för otaliga judiska kungadömen, samt haft en judisk majoritet så långt tillbaka som statistiskt säkerställbart, det vill säga åtminstone under de senaste 150 år. Jerusalem nämns i de heliga judiska skrifterna flera hundra gånger.

Jerusalems omnejd, Judéen och Samarien, har sålunda alltid varit judiskt. Förutom när muslimska arméer tvingat bort judarna och/eller dödat dem i religionens namn. Som kontrast har Jerusalem aldrig varit huvudstad i någon arabisk nation, det har aldrig funnits någon lokal arabisk valuta, och Jerusalem nämns inte en enda gång i muslimernas heliga skrifter.

Tillbaka alltså till frågan: vem bodde då i det nyskapade Palestinska mandatet? Svaret är: de som invandrade för att ta del av den spirande ekonomiska utvecklingen som resulterade från den stadiga strömmen av judar som sökte sig tillbaka till sitt hemland. Denna invandring omfattade såväl judar som arabiska muslimer, och även i viss mån arabiska kristna. Judarna kom från både Europa (Ashkenazim) och de arabiska länderna (de som kallas för Sefardadim och Mizrachim), medan muslimerna kom från både arabiska länder och de nordafrikanska muslimska kolonialländerna.

Den judiska invandringen växte ur längtan efter att återvända hem, medan den arabiska invandringen hade sitt ursprung i sökandet efter ett humant liv i spåret av de förbättrade ekonomiska förutsättningarna och de många jobb som skapades av den judiska invandringen. Faktum är att de arabisk-muslimska och dessförinnan de ottomansk-muslimska härskarna i området höll de få lokala araberna (fellaheen) i miserabla omständigheter, de var livegna utan hopp om alternativ. ”De få lokala araberna”? Ja, eftersom området var så eftersatt och så plågat av sjukdomar som malaria att det inte fanns någon ekonomisk eller demografisk bärkraft för en större befolkning.

Tillbaka till historien: tillsammans med fyra andra arabländer invaderade den importerade transjordanska kungen Judéen och Samarien 1948 och döpte om provinserna till ”Västbanken”. Arabvärldens konstanta krigsföring mot den judiska staten resulterade i ytterligare ett krig, 1967, som Israel vann. Israel tryckte då tillbaka de jordanska styrkorna till öster om Jordanfloden – Judéen och Samarien var åter befriade. Det var sålunda ett olagligt arabiskt ockuperat område som Israel befriade.

Det var ett område som jordanierna, mot en rad internationella avtal, hade etniskt rensat från samtliga judar och de förbjöd judar från att besöka sina allra heligaste platser, däribland Västra muren (ibland felaktigt kallad "Klagomuren"), den enda kvarlevan av Templet. Enligt sedvanligt mönster hade de invaderande muslimska arméerna för länge sedan byggt en moské (al-Aksamoskén) ovanpå ruinerna av Templet för att symbolisera den islamiska religionens överlägsenhet över andra religioner. Jordanien spann vidare på temat genom att förstöra synagogor och man använde judiska gravstenar för att bygga vägar. Det var detta ”Västbanken” som Israel befriade 1967 och återbördade dess rätta historiska namn – Judéen och Samarien.

Fram till idag väntar Judéen och Samarien/Västbanken på en slutlig uppgörelse om dess legala status. Enligt lagen är det ”omtvistat område”. Enligt lagen kan det inte benämnas ”ockuperat område” eftersom endast mark som tidigare tillhört en stat kan betecknas som ockuperat. Jordanien har aldrig hävdat att ”Västbanken” var en legitim del av Jordanien, endast att marken skulle användas som språngbräda för att tillintetgöra den judiska staten Israel. Eftersom Judéen och Samarien/Västbanken aldrig någonsin tillhört någon stat, är dess status fortfarande ”omtvistat”.

Det är denna tvist som parterna – den judiska staten Israel och de invandrande araber som idag betecknar sig som palestinier – ska avgöra. Palestinierna är naturligtvis redan i majoritet i Jordanien, det land de redan besatt när en klanhövding importerades från Arabien och gjordes till kung över dem, men de har siktet inställt på att skapa ytterligare en palestinsk stat utan inblandning från importerade klanhövdingar.

Israel vill att tvisten ska avgöras via förhandlingar, medan palestinierna hellre vill avgöra tvisten via fortsatta krigshandlingar. Det är där palestinska regeringstrupper som Fatah, Islamiska Jihad, Al-Aksabrigaderna, Hamas, Styrka 17 och otaliga andra kommer in i bilden. De anser att vägen till framgång ska gå via den judiska staten Israels förintelse. Inte via återtagandet av den redan existerande palestinska staten Jordanien där 70 procent av befolkningen består av palestinska araber, eller via förhandlingar med Israel för skapandet av ytterligare en palestinskt-arabiskt stat i de judiska provinserna Judéen och Samarien.

Vad exakt säger då lagen och de många redan ingångna avtalen? Den ofta felciterade FN-resolutionen 242 kräver fred ”inom säkra och erkända gränser”. Den specificerar inte var dessa gränser ska gå, annat än att uppmana parterna att förhandla om dem. En utgångspunkt som anses lämplig för att starta diskussionerna är stilleståndslinjen efter Jordaniens anfallskrig – Gröna linjen. Utifrån denna linje ska parterna förhandla om något som aldrig tidigare existerat i historien: en gräns.

Men att benämna stilleståndslinjen för gräns är faktamässigt och juridiskt felaktigt. Jordanierna själva nekar att stilleståndslinjen någonsin avsågs som gräns. Den jordanska formulering var: ’Ingen del av detta stilleståndsavtal ska på något sätt inkräkta på någondera parts rättighet, anspråk eller status gällande Palestinafrågan, då avtalets villkor bestäms enbart av militära hänsyn.’

I klarspråk: en slutlig gräns bestäms utifrån säkerhetskraven, inte religion, demografi eller andra parametrar.

Med Jordaniens ståndpunkt i åtanke bekräftade Lord Caradon, Storbritanniens FN-ambassadör, att ’Det hade varit fel att kräva att Israel skulle tillbaka till sina ställningar före 1967 års krig eftersom de ställningarna inte kunde försvaras’. Håll i minnet att det var Jordanien som insisterade att militär säkerhet skulle gälla som utgångspunkt för förhandlingarna. De tog för givet att denna ståndpunkt skulle gynna dem själva, inte Israel.

De amerikanska och sovjetiska FN-ambassadörerna höll också med jordanierna:

USA: ‘Resolutionen talar om tillbakadragande utan att definiera hur mycket man bör dra sig tillbaka’ och vidare att man inte tanker sig ett totalt tillbakadragande ’eftersom Israels tidigare gränser visade sig vara totalt oförsvarbara’.

Sovjet: Israel har rätt att ’dra tillbaka sina styrkor till de linjer landet anser sig kunna försvara’.

Sedan 1967 har Israel byggt samhällen i de judiska provinserna Judéen och Samarien, en del av sitt historiska hemland, eftersom det aldrig funnits och fortfarande inte finns parter med vilka man kan förhandla. För varje år som går utan att de palestinska araberna sätter sig ner och förhandlar om ett erkännande av Israel och villkoren för ett avtal i vilket båda parter måste kompromissa, blir deras förhandlingsposition allt svagare – fakta skapas ju på marken i form av bostäder.

Är då dessa bostäder, ofta benämnda ”bosättningar”, lagliga eller olagliga? Svaret är att de är fullt lagliga i avvaktan på ett avtal om slutstatusen för området. Israel har redan visat otaliga gånger att för fred – även en kall fred som med Egypten och Jordanien – är man beredd att gå långt. Israel utrymde hela Sinaihalvön – inklusive Israels enda oljekällor – i utbyte mot fred med Egypten. Israel drog sig tillbaka från varenda kvadratcentimeter av Libanon i hopp om fred. Istället tog Irans Hizbollah över och regnade raketer över israeliska städer. Resultatet blev Libanonkriget 2006. Israel drog sig tillbaka från varenda kvadratcentimeter av Gazaremsan, man lämnade över avancerade odlingar och konstbevattningsinfrastruktur som en fredlig gest till sina grannar. Istället tog Irans Hamas över och regnade raketer över israeliska städer. Resultatet blev Gazakriget 2008.

Under tiden som palestiniernas krigsföring fortsätter, fortsätter även Israels tillväxt. Ett resultat av detta är behovet av bostäder och infrastruktur, inklusive bostäder och infrastruktur i samtliga judiska provinser såsom Judéen och Samarien. Medan palestinierna fortsätter att visa att de är oförmögna att bygga fred, fortsätter Israel att bygga bostäder, eftersom det inte existerar någon lag som säger att man inte får göra det. Internationella önskemål finns i frågan, ja, men inte lagar. Det som däremot är juridiskt bindande är att man inte får tvångsförflytta folk, vare sig israeliska judar till, eller palestinska araber från, sina respektive områden. Det sker inte heller.

I avsaknad av fred men i ett tillstånd av fortsatt arabisk krigsföring, i avsaknad av ockupation men i ett tillstånd där marken är fortsatt omtvistat, fortsätter även fakta att skapas på denna mark. Till syvende och sist är det enbart genom avtal som tvisten kan lösas. Avtal skrivs inte medan missiler regnar ner på civila. De skrivs först när missilerna slutar och partnerna sätter sig runt bordet för seriösa förhandlingar – för allas bästa.

Ett svenskt medie- och debattklimat som karakteriseras av faktafel, inkorrekta beskrivningar och okunskap bidrar inte till att skapa det lugn som behövs. Det är viktigt att i detta sammanhang komma ihåg att Sverige är världens största per capita bidragsgivaren till de palestinska araberna, så det sättet på vilket situationen framställs i Sverige är av reelt intresse och är påtagligt relevant.


Länkar på svenska från denna blogg:
En enda demokrati i Mellanöstern är ändå en för mycket
Rätt låt vann
En predikan för fred och samförstånd
'Palestinas' uppkomst och fall - med kartor
Konsten att ignorera fakta
GPs expert om dumhet talar ut
Skriv om problemen - de verkliga problemen
Same procedure as last year
Vaddå politisk korrekthet?
Arabvärlden börjar få någ av arabiskt våld och hyckleri
TT - ett politiskt verktyg
TT bestämmer i Sverige
Nyckeln till framgång: skapa, inte förstör
Om konsten att "förlora" något man aldrig ägt. Sådant brukar kallas bedrägeri...
Selektivt språkbruk - senaste vapnet i den globala jihaden


Links from this blog in English:
End the Illegal British Occupation of Australia, New Zealand and Canada
The Plight of the Palestinian Arab Refugees has to be Resolved
A Legal Precedent

Kidnappningsvågen har nått Sverige

Kidnappningsvågen har spridit sig från Mellanöstern till Sverige.

Kidnappning, gisslantagande driven av personlig och/eller politisk vinning, har nu definitivt tågat in i det svenska finrummet.

Gisslantagande är inte längre förbehållet fanatiska islamistiska grupper med en dunkel politisk dagordning eller våldsdyrkande Talibankåta anhängare i Peshawar, Ramallah, Beirut, Bagdad eller Fort Hood.

Nu utövas otyget här hemma i Sverige.

Dess främste förespråkare är Sveriges minst diplomatiske och mest aggressive utrikesminister genom tiderna: Carl Bildt. Aftonbladet publicerade i augusti en antisemitisk artikel om påstådd israelisk organhandel och hela världen väntade på att den svenska regeringen skulle följa i Sveriges Israelambassadör Elisabet Borsiin Bonniers fotspår och uttrycka avsmak för artikelns innehåll samtidigt som man klargjorde tidningens rätt att publicera den (pinsamt amatör yrkesutövning och infantilt språkbruk är inte olagliga i Sverige). JK har gjort klart att ett sådant ställningstagande från Carl Bildt möter inga juridiska hinder.

Carl Bildt gjorde dock precis tvärt om: drog tillbaka ambassadörens uttalande och vägrade yttra sig om Aftonbladets osmakliga artikel som smutskastade judar. Några veckor senare gjordes dock starka uttalanden från regeringshållet – men då var det muslimer som hade svartmålats i samma tidning.

Carl Bildt kritiserades av Israel för hans ovanligt hårdföre och även för honom klumpiga framfart i Aftonbladetfallet. Som svar på kritiken tar nu Carl Bildt Sveriges utrikespolitik och landets anseende utomlands gisslan genom att gå i spetsen för en aggressiv handling utan like i Sveriges historia: medan Sverige fortfarande har EU-klubban företräder han den islamistiska vägrarfronten och agerar för att Israels huvudstad Jerusalem tas från israelerna och ges till palestinierna. Genom att tvinga fram ett beslut i ärendet bygger han långsiktigt upp ett juridiskt underlag för internationell militär aktion mot den judiska staten. Det är en makalöst aggressiv handling som kommer att få vidsträckta konsekvenser för Sveriges anseende utomlands – och krossa varje möjlighet till fred i Mellanöstern.

Carl Bildt är en pinsam belastning för Sverige. Inte att undra på att flera partier är på stark frammarsch inför nästa års val, på både extremvänster- och extremhögerkanten.

Carl Bildt använder utrikesdepartementet som sin egen privata utpressningsliga. Han har kidnappat Sverige och håller den svenska utrikespolitiken gisslan medan han driver sin egen privata vendetta mot den judiska staten.

Svenska investeringar på Västbanken för freden framåt

Det är dags att utföra en objektiv granskning av svenska investeringar på Västbanken – ett omtvistat område för såväl israeliska judar som palestinska araber.

Den senaste tiden har uppmärksamhet riktats kring svenska investeringar i israeliska företag som ger arbete åt både israeler och palestinska araber på det omtvistade Västbanken.

Vad är Västbankens / Judéens & Samariens status?
Israel tillerkändes självständighet som Palestina-judarnas hemland av det internationella samfundet år 1948. Omgående attackerades den judiska staten av palestinsk-arabiska terrorister som ansåg att judar inte fick leva i Mellanöstern. Terroristerna assisterades av bland andra Jordanien, som bildats några år tidigare som hemland för Palestina-araberna. Efter sitt anfallskrig ockuperade Jordanien Västbanken i brott mot FN:s stadgar och fördrev judarna från stadens östra del. Judar förbjöds att besöka sina heliga platser, däribland Västra muren som är judendomens heligaste plats, synagogor plundrades och judiska begravningsplatser vandaliserades av ockupationsmakten Jordanien – gravstenarna användes som gatubeläggning.

Vapenstilleståndslinjen är ingen gräns
Platsen där Israel nedkämpade de attackerande arabiska styrkorna till stillestånd är en vapenstilleståndslinje. Den kallas också för ”Gröna linjen” och ibland felaktigt för en gräns. Någon gräns mellan Israel och det andra palestinsk-arabiska landet vid sidan om Jordanien, med arbetsnamnet ”Palestina”, har aldrig existerat. Förhandlingarna om en gräns har förts alltsedan anfallskriget 1948 mot den judiska staten.

Jordanska ockupationen
I juni 1967 när Jordanien gjorde sig redo för ytterligare en attack mot Israel tryckte Israel tillbaka de jordanska ockupationsstyrkorna till östra sidan av Jordanfloden. Israel befriade Västbanken och hela Jerusalem gjordes tillgänglig för alla religioner för första gången. Då Jordanien vägrade garantera att området inte återigen skulle användas för krig mot den judiska staten, beslöt Israel att bygga byar, städer, jordbrukssamhällen och industriområden på Västbanken i avvaktan på en medgörlig regering i Jordanien. Dessa israeliska samhällen kallas ofta för bosättningar. Idag bor omkring 260 000 israeler i ungefär hundra sådana samhällen på Västbanken, exklusive östra Jerusalem där ytterligare 160 000 israeler bor.

För att uppmuntra till investeringar i detta område erbjuder Israel en rad förmåner. Det finns dock ett antal vägspärrar och andra rörelsehindrande åtgärder på Västbanken som hämmar palestinsk ekonomisk utveckling. De har införts därför att den arabiska befolkningen har utvecklat en industrimässig infrastruktur för storskalig massmord på de lokala judarna. De säkerhetshöjande medlen förhindrar fri rörelse för terroristerna, vars attacker har minskat med 97%, men samtidigt förhindras fri rörelse för palestinsk-arabiska civila som vill leva ett normalt liv.

Hur ser Sverige på de israeliska samhällena på Västbanken?
Målet för Sveriges och EU:s fredsansträngningar i konflikten är en förhandlad tvåstatslösning, efterföljande av FN:s resolutioner och efterföljande av Vägplanen för fred – vilka alla bygger på ett slut på terror. En annan utgångspunkt – accepterad av såväl israeliska som palestinsk-arabiska företrädare – är Gröna linjen, stilleståndslinjen där de attackerande arabiska arméerna nedkämpades till vapenstillestånd.

De israeliska samhällena på Västbanken, inklusive i östra Jerusalem, är byggda i full enlighet med folkrätten. Folkrätten förbjuder tvångsförflyttning av den israeliska befolkningen dit eller tvångsförflyttning av den arabiska befolkningen därifrån. Inget av detta har skett. Sverige och EU liksom övriga delar av den fria världen som inte styrs av diktaturer har också varit mycket tydliga med att dessa samhällen kan komma att vara föremål för gränsjustering i slutstatusförhandlingarna för att möjliggöra en hållbar tvåstatslösning. Huvudtesen är att ingen ska tvångsförflyttas pga tvåstatslösningen, lika lite som människor tvångsförflyttades innan dess.

Vad betyder detta för svenska företags verksamhet på Västbanken?
Svenska företag förväntas bete sig ansvarsfullt oavsett var i världen de verkar. OECD:s riktlinjer för multinationella företag och principerna i FN:s Global Compact utgör universella normer för företag. Utrikesdepartementet uppmanar företag att tillämpa dessa normer. I fråga om svenska företags verksamhet i samhällen på det omtvistade Västbanken bör de stödja alla initiativ som uppmuntrar till fredlig samlevnad mellan araber och judar, nära affärskontakter, skapande av arbetstillfällen oavsett religion, etnicitet eller nationalitet. Det bör ligga i Sveriges intresse att investera i industriområden på Västbanken så att arbetstillfällen skapas för alla närboende, oberoende av nationell tillhörighet.

Därtill gör man en större insats för fred eftersom de industriområden som hamnar inom det nya Palestina blir en grundplåt med färdigbyggd infrastruktur för landets framtida välfärd. Förhoppningen är att det palestinska samhället mognar innan dess så att araberna inte demolerar jordbruks- och industriinfrastrukturen som de gjorde med infrastrukturen Israel donerade vid sitt uttåg ur Gaza 2005.

Moralisk och etisk skyldighet att stödja fredlig samlevnad
Varken Sverige eller EU kan framtvinga europeiska investeringar i Västbankens industriområden. Däremot kan det ses som en moralisk och etisk skyldighet att säkerställa så mycket produktivt arbete som möjligt i samförståndsstrukturer som ger jobb åt såväl judar som muslimska och kristna araber så att lugn, ekonomisk välfärd, ömsesidig respekt och sann välvilja underlättas.

Svensk handel och investering bör uppmuntras även i Israel och inte bara i de områdena som bildar kärnan till detta andra palestinska land vid sidan om Jordanien: ekonomisk välfärd uppmuntrar sällan till extrema politiska åsikter, på någon sida av den framtida gränsen.

Framtidens utsikter för fred i detta konfliktområde vilar i allra högsta grad på svenska företags välvilja och långsiktiga byggande av broar mellan folken via ekonomiska lockbeten.

Motsatsen – bojkott – är ett destruktivt vapen förbehållen bakåtsträvare, extremister och fanatiker.

Det finns faktiskt stor skillnad mellan fiction och fakta, Nabila Abdul Fattah

Nabila Abdul Fattah skriver vältaligt men vet desto mindre.

Hon säger sig har varit i Jerusalem när en 19-årig arab misslyckades i sitt uppsåt att mörda fotgängare, obeväpnade soldater på permis, på trottoaren vid Gamla stadens murar, judendomens heligaste plats.

Han ’lyckades’ endast skada 20 människor.

Hon skriver 464 ord om händelsen. Hon utelämnar en hel del men tillägger en hel del annat. Hon utelämnar att mannen medvetet mejade ner fotgängarna. Hon utelämnar att han inte hade körkort. Hon utelämnar att han kände sig frustrerad eftersom han ville gifta sig med sin egen kusin (bara det!) som inte ville ha honom – då tog han ut sin frustration på gammalt hederligt vis, genom att meja ner några på måfå selekterade judar. Inget nytt sålunda, så har det alltid fungerat i den antisemitiska delen av världen.

Så långt det hon utelämnar. Men det mest häpnadsväckande är det hon lägger till: att de israeliska säkerhetsstyrkorna letar nu efter hans hem ”för att riva ner det … att hans fru och barn blir hemlösa är mindre viktigt”.

Fakta kanske inte är riktigt Nabilas grej: pojken som hade olovligt tagit en bil utan att ha körkort och medvetet rammat in den i en klunga fotgängare för att de var judar var bara 19 år! Han hade vare sig fru eller barn. Det var just det som var problemet – han fick nobben när han ville gifta sig med sin egen kusin, något som i de flesta civilisationer anses som motbjudande, för att inte säga olaglig. Det är mycket som Nabila utelämnar.

För några månader sedan var jag i Jerusalem när en arab från samma stadsdel som denne terrorist mördade åtta unga judar i skolan medan de bad kvällsbön. Jag var på plats och skrev en krönika om det. Metro vägrade publicera krönikan.

Det känns alltid konstigt att bli diskriminerad.

Israel: en enda demokrati i Mellanöstern är ändå en för mycket

Skribent med rötter i Jerusalem och Baghdad

Idag ifrågasätts värdegrunden för världens enda judiska stat. Man delegitimiserar Israel och ljuger om judarnas enda land. Man vill skapa ytterligare en muslimsk arabisk stat i dess ställe – utöver världens 22 arabiska och 48 muslimska stater.

Judarna har bott oavbrutet i Israel i 3500 år och två gånger haft nationalstat där med Jerusalem som huvudstad. Israel ska ändå bort. Till förmån för utövare av en religion som är 1400 år gammal och som aldrig har haft en nationalstat där. Ändå anses de vara områdets ”urinvånare”. 1400 muslimska år är fler än 3500 judiska år. Logiken försvinner tillsammans med sanningen.

Judar som andra klassens medborgare i arabvärlden
I arabvärlden levde judar som andra klassens medborgare. Särbehandling av judar var inte en naziuppfinning; i arabvärlden fick inte judars hus vara högre än muslimers. Till och med judarnas dörrar var lägre än muslimernas – judarna skulle påminnas om sin underdånighet varje gång de bugande steg ut i den muslimska omgivningen.

Hur vet jag det? Mina farföräldrar kom från Baghdad, min mormor från Jerusalem, min morfar från Basra, min mamma föddes i Teheran. Familjen var ständigt på flykt österut undan muslimska pogromer, flyende de länder där de levt i generationer. Och flyktingvågen växte – 850 000 judar flydde arabvärlden, lämnande allt.

Judarnas rätt till egen stat
Judarnas rätt till egen stat ifrågasätts av en enda anledning: antisemitism. Att ifrågasätta staten Israels aktioner är inte antisemitism. Att aldrig ifrågasätta andra staters aktioner, endast Israels, är antisemitism. Att aldrig ifrågasätta något muslimskt lands existens, endast Israels, är antisemitism. Att aldrig ifrågasätta skapandet av stater i Mellanöstern – Irak, Syrien, Libanon, Jordanien – men däremot ifrågasätta Israels skapande trots att länderna kom till ungefär samtidigt, är antisemitism.

Det knappt dolda judehatet
I väst får man inte visa öppet judehat; därför lägger man fokus på hat mot judarnas enda land och länken till judarnas heligaste plats, Jerusalem.

Man accepterar utan vidare att Iran kallar sig Islamisk Republik, att islam är enda tillåtna religion i Saudiarabien. Man accepterar att judar inte får besöka Saudiarabien, att besökare med halsband i form av ett kristet kors eller judisk davidsstjärna fängslas.

Däremot anser samma människor att det är en styggelse att Israel är ett judiskt land. De vill förgöra Israel, Mellanösterns enda land där minoriteter skyddas: 25 % av Israels befolkning består av muslimer, kristna, druser och bahá'íer; ahmadiyamuslimernas enda tillflyktsort i Mellanöstern– undan sunni- och shiamuslimska pogromer – är Israel; kristna araber från Palestinska Myndighetens Betlehem, Jesus födelsestad, flyr muslimska pogromer till just Israel.

Nazityskland ville förgöra judarna. Arabvärlden vill förgöra judarnas land.
Den 29 november skrev palestinska regeringspartiet Hamas att ”Palestina är arabisk-muslimsk mark … det finns inget utrymme här för judar”.

Opinionsbildare som negligerar detta men ifrågasätter världens enda judiska stats legitimitet främjar antisemitism.


Faktaruta:

1. Transjordanien bildades 1921 för att ge Palestina-araber en egen stat på 80 % av marken.

2. På de återstående 20 % skulle Palestina-judar återfå sin stat. Araberna vägrade. Marken delades än en gång, judarnas del omfattade mestadels öken. Det arabiska Palestina skulle få 1 % judisk befolkning, det judiska Israel skulle få 45 % arabisk befolkning. Judarna accepterade. Araberna vägrade. De började ett krig i vilket 1 % av Israels judar dödades. I Sverige motsvarar det 90 000 döda.

3. Palestina-araber beskrivs ofta som ”urbefolkningen”. Judarna har bott oavbrutet i Israel i 3500 år. Araberna kom dit ungefär samtidigt som de invaderade Spanien på 700-talet. Med samma logik blir araberna Spaniens ”urbefolkning”.

4. Sverige är en svensk stat, Israel en judisk stat. I Sverige och Israel har folk av olika etniciteter, religioner, politiska åsikter och kön lika rättigheter.

5. Det finns inget arabiskt/muslimskt land där folk av olika etniciteter, religioner, politiska åsikter eller kön har lika rättigheter.