Mellanöstern: ockupationen av det svenska medierummet

Den svenska medierapporteringen om Mellanöstern karakteriseras av vissa grundläggande felaktigheter.

Dessa felaktigheter färgar debatten och den allmänna uppfattningen om läget, varför det är av värde att reda ut kärnbegreppen. Främst bland dessa är uttrycket ”ockuperat område” när man syftar på det som Israel kallar för Judéen och Samarien och de palestinska araberna kallar för Västbanken.

Judéen och Samarien är de 2000-åriga namnen på de områden som bildar hjärtat av generationer av judisk suveränitet i Israel. Landet Israel har genom historien haft två huvudstäder vid olika tidpunkter – Jerusalem samt Hebron.

”Västbanken” är ett namn som uppfanns på 1940-talet av den invaderande arabisk-muslimska armén från Transjordanien vars mål var att krossa den judiska staten Israel. Transjordanien var en artificiell uppfinning skapat ur det tidigare Ottomanska imperiet, som bröts ner och bildade bland annat det lika nykonstruerade ’Palestinska mandatet’. Man importerade en klanledare från Arabien och installerade honom som kung över det nyskapade ’Transjordanien’, det vill säga på omkring 80 procent av det nyskapade Palestinska mandatet.

Innan dess fanns ingen stat vid namn "Palestina", och beteckningen "Palestinier" som folk användes enbart för judar boende i landet Israel efter att det skövlades av Rom och döptes om som provinsen Palestina. De återstående 20 procenten av detta Palestinska mandat, det som idag betecknas som Israel samt Judéen och Samarien (även kallad ’Västbanken’), skulle bilda en judisk stat, Israel. Den första ockupationen, på 80 procent av det nyskapade ’Palestinska mandatet’ var därmed ett faktum. Det var en arabisk-muslimsk ockupation.

1948 invaderades den judiska staten av Transjordanien (senare ändrades namnet till Jordanien). Efter ett bittert krig slutade stridigheterna i vapenstillestånd: man tog en grön penna och markerade den linje vid vilken stridigheterna upphörde. Denna linje kallas därför för ”Gröna linjen”, och felaktigt också för ”gräns”. Det har dock aldrig varit en gräns. Jordaniens angreppskrig gjorde att de judiska provinserna Judéen och Samarien nu hamnade i ockupation bakom Gröna linjen, alltså i Jordanien.

Jordanien beslöt sig för att ge Judéen och Samarien ett nytt namn, på engelska ”The West Bank”, alltså västra stranden av Jordanfloden, för att därigenom särskilja det från den lagliga delen av Jordanien, som helt och hållet låg öster om Jordanfloden. Detta var den andra ockupationen i det Palestinska mandatet. Även det en arabisk-muslimsk ockupation, och även det en olaglig handling.

Vem bodde då i denna region, det vill säga det som idag är Jordanien, Judéen och Samarien/Västbanken, samt Israel? Om man som riktlinje betraktar det som sägs vara den största stötestenen, Jerusalem, ser man att Jerusalem har sedan judendomens början för 3500 år sedan alltid varit judarnas spirituella hemvist, med Templet som fokus. Islam är som bekant endast ungefär 1400 år gammal. Araber bärande islams fana invaderade området för ungefär 600 år sedan, dessförinnan fanns inga araber i det aktuella området. Därtill har Jerusalem varit huvudstad för otaliga judiska kungadömen, samt haft en judisk majoritet så långt tillbaka som statistiskt säkerställbart, det vill säga åtminstone under de senaste 150 år. Jerusalem nämns i de heliga judiska skrifterna flera hundra gånger.

Jerusalems omnejd, Judéen och Samarien, har sålunda alltid varit judiskt. Förutom när muslimska arméer tvingat bort judarna och/eller dödat dem i religionens namn. Som kontrast har Jerusalem aldrig varit huvudstad i någon arabisk nation, det har aldrig funnits någon lokal arabisk valuta, och Jerusalem nämns inte en enda gång i muslimernas heliga skrifter.

Tillbaka alltså till frågan: vem bodde då i det nyskapade Palestinska mandatet? Svaret är: de som invandrade för att ta del av den spirande ekonomiska utvecklingen som resulterade från den stadiga strömmen av judar som sökte sig tillbaka till sitt hemland. Denna invandring omfattade såväl judar som arabiska muslimer, och även i viss mån arabiska kristna. Judarna kom från både Europa (Ashkenazim) och de arabiska länderna (de som kallas för Sefardadim och Mizrachim), medan muslimerna kom från både arabiska länder och de nordafrikanska muslimska kolonialländerna.

Den judiska invandringen växte ur längtan efter att återvända hem, medan den arabiska invandringen hade sitt ursprung i sökandet efter ett humant liv i spåret av de förbättrade ekonomiska förutsättningarna och de många jobb som skapades av den judiska invandringen. Faktum är att de arabisk-muslimska och dessförinnan de ottomansk-muslimska härskarna i området höll de få lokala araberna (fellaheen) i miserabla omständigheter, de var livegna utan hopp om alternativ. ”De få lokala araberna”? Ja, eftersom området var så eftersatt och så plågat av sjukdomar som malaria att det inte fanns någon ekonomisk eller demografisk bärkraft för en större befolkning.

Tillbaka till historien: tillsammans med fyra andra arabländer invaderade den importerade transjordanska kungen Judéen och Samarien 1948 och döpte om provinserna till ”Västbanken”. Arabvärldens konstanta krigsföring mot den judiska staten resulterade i ytterligare ett krig, 1967, som Israel vann. Israel tryckte då tillbaka de jordanska styrkorna till öster om Jordanfloden – Judéen och Samarien var åter befriade. Det var sålunda ett olagligt arabiskt ockuperat område som Israel befriade.

Det var ett område som jordanierna, mot en rad internationella avtal, hade etniskt rensat från samtliga judar och de förbjöd judar från att besöka sina allra heligaste platser, däribland Västra muren (ibland felaktigt kallad "Klagomuren"), den enda kvarlevan av Templet. Enligt sedvanligt mönster hade de invaderande muslimska arméerna för länge sedan byggt en moské (al-Aksamoskén) ovanpå ruinerna av Templet för att symbolisera den islamiska religionens överlägsenhet över andra religioner. Jordanien spann vidare på temat genom att förstöra synagogor och man använde judiska gravstenar för att bygga vägar. Det var detta ”Västbanken” som Israel befriade 1967 och återbördade dess rätta historiska namn – Judéen och Samarien.

Fram till idag väntar Judéen och Samarien/Västbanken på en slutlig uppgörelse om dess legala status. Enligt lagen är det ”omtvistat område”. Enligt lagen kan det inte benämnas ”ockuperat område” eftersom endast mark som tidigare tillhört en stat kan betecknas som ockuperat. Jordanien har aldrig hävdat att ”Västbanken” var en legitim del av Jordanien, endast att marken skulle användas som språngbräda för att tillintetgöra den judiska staten Israel. Eftersom Judéen och Samarien/Västbanken aldrig någonsin tillhört någon stat, är dess status fortfarande ”omtvistat”.

Det är denna tvist som parterna – den judiska staten Israel och de invandrande araber som idag betecknar sig som palestinier – ska avgöra. Palestinierna är naturligtvis redan i majoritet i Jordanien, det land de redan besatt när en klanhövding importerades från Arabien och gjordes till kung över dem, men de har siktet inställt på att skapa ytterligare en palestinsk stat utan inblandning från importerade klanhövdingar.

Israel vill att tvisten ska avgöras via förhandlingar, medan palestinierna hellre vill avgöra tvisten via fortsatta krigshandlingar. Det är där palestinska regeringstrupper som Fatah, Islamiska Jihad, Al-Aksabrigaderna, Hamas, Styrka 17 och otaliga andra kommer in i bilden. De anser att vägen till framgång ska gå via den judiska staten Israels förintelse. Inte via återtagandet av den redan existerande palestinska staten Jordanien där 70 procent av befolkningen består av palestinska araber, eller via förhandlingar med Israel för skapandet av ytterligare en palestinskt-arabiskt stat i de judiska provinserna Judéen och Samarien.

Vad exakt säger då lagen och de många redan ingångna avtalen? Den ofta felciterade FN-resolutionen 242 kräver fred ”inom säkra och erkända gränser”. Den specificerar inte var dessa gränser ska gå, annat än att uppmana parterna att förhandla om dem. En utgångspunkt som anses lämplig för att starta diskussionerna är stilleståndslinjen efter Jordaniens anfallskrig – Gröna linjen. Utifrån denna linje ska parterna förhandla om något som aldrig tidigare existerat i historien: en gräns.

Men att benämna stilleståndslinjen för gräns är faktamässigt och juridiskt felaktigt. Jordanierna själva nekar att stilleståndslinjen någonsin avsågs som gräns. Den jordanska formulering var: ’Ingen del av detta stilleståndsavtal ska på något sätt inkräkta på någondera parts rättighet, anspråk eller status gällande Palestinafrågan, då avtalets villkor bestäms enbart av militära hänsyn.’

I klarspråk: en slutlig gräns bestäms utifrån säkerhetskraven, inte religion, demografi eller andra parametrar.

Med Jordaniens ståndpunkt i åtanke bekräftade Lord Caradon, Storbritanniens FN-ambassadör, att ’Det hade varit fel att kräva att Israel skulle tillbaka till sina ställningar före 1967 års krig eftersom de ställningarna inte kunde försvaras’. Håll i minnet att det var Jordanien som insisterade att militär säkerhet skulle gälla som utgångspunkt för förhandlingarna. De tog för givet att denna ståndpunkt skulle gynna dem själva, inte Israel.

De amerikanska och sovjetiska FN-ambassadörerna höll också med jordanierna:

USA: ‘Resolutionen talar om tillbakadragande utan att definiera hur mycket man bör dra sig tillbaka’ och vidare att man inte tanker sig ett totalt tillbakadragande ’eftersom Israels tidigare gränser visade sig vara totalt oförsvarbara’.

Sovjet: Israel har rätt att ’dra tillbaka sina styrkor till de linjer landet anser sig kunna försvara’.

Sedan 1967 har Israel byggt samhällen i de judiska provinserna Judéen och Samarien, en del av sitt historiska hemland, eftersom det aldrig funnits och fortfarande inte finns parter med vilka man kan förhandla. För varje år som går utan att de palestinska araberna sätter sig ner och förhandlar om ett erkännande av Israel och villkoren för ett avtal i vilket båda parter måste kompromissa, blir deras förhandlingsposition allt svagare – fakta skapas ju på marken i form av bostäder.

Är då dessa bostäder, ofta benämnda ”bosättningar”, lagliga eller olagliga? Svaret är att de är fullt lagliga i avvaktan på ett avtal om slutstatusen för området. Israel har redan visat otaliga gånger att för fred – även en kall fred som med Egypten och Jordanien – är man beredd att gå långt. Israel utrymde hela Sinaihalvön – inklusive Israels enda oljekällor – i utbyte mot fred med Egypten. Israel drog sig tillbaka från varenda kvadratcentimeter av Libanon i hopp om fred. Istället tog Irans Hizbollah över och regnade raketer över israeliska städer. Resultatet blev Libanonkriget 2006. Israel drog sig tillbaka från varenda kvadratcentimeter av Gazaremsan, man lämnade över avancerade odlingar och konstbevattningsinfrastruktur som en fredlig gest till sina grannar. Istället tog Irans Hamas över och regnade raketer över israeliska städer. Resultatet blev Gazakriget 2008.

Under tiden som palestiniernas krigsföring fortsätter, fortsätter även Israels tillväxt. Ett resultat av detta är behovet av bostäder och infrastruktur, inklusive bostäder och infrastruktur i samtliga judiska provinser såsom Judéen och Samarien. Medan palestinierna fortsätter att visa att de är oförmögna att bygga fred, fortsätter Israel att bygga bostäder, eftersom det inte existerar någon lag som säger att man inte får göra det. Internationella önskemål finns i frågan, ja, men inte lagar. Det som däremot är juridiskt bindande är att man inte får tvångsförflytta folk, vare sig israeliska judar till, eller palestinska araber från, sina respektive områden. Det sker inte heller.

I avsaknad av fred men i ett tillstånd av fortsatt arabisk krigsföring, i avsaknad av ockupation men i ett tillstånd där marken är fortsatt omtvistat, fortsätter även fakta att skapas på denna mark. Till syvende och sist är det enbart genom avtal som tvisten kan lösas. Avtal skrivs inte medan missiler regnar ner på civila. De skrivs först när missilerna slutar och partnerna sätter sig runt bordet för seriösa förhandlingar – för allas bästa.

Ett svenskt medie- och debattklimat som karakteriseras av faktafel, inkorrekta beskrivningar och okunskap bidrar inte till att skapa det lugn som behövs. Det är viktigt att i detta sammanhang komma ihåg att Sverige är världens största per capita bidragsgivaren till de palestinska araberna, så det sättet på vilket situationen framställs i Sverige är av reelt intresse och är påtagligt relevant.


Länkar på svenska från denna blogg:
En enda demokrati i Mellanöstern är ändå en för mycket
Rätt låt vann
En predikan för fred och samförstånd
'Palestinas' uppkomst och fall - med kartor
Konsten att ignorera fakta
GPs expert om dumhet talar ut
Skriv om problemen - de verkliga problemen
Same procedure as last year
Vaddå politisk korrekthet?
Arabvärlden börjar få någ av arabiskt våld och hyckleri
TT - ett politiskt verktyg
TT bestämmer i Sverige
Nyckeln till framgång: skapa, inte förstör
Om konsten att "förlora" något man aldrig ägt. Sådant brukar kallas bedrägeri...
Selektivt språkbruk - senaste vapnet i den globala jihaden


Links from this blog in English:
End the Illegal British Occupation of Australia, New Zealand and Canada
The Plight of the Palestinian Arab Refugees has to be Resolved
A Legal Precedent

Arabvärlden börjar få nog av arabiskt våld och hyckleri

Arabvärldens vägar äro ofta outgrundliga och våldsamma. Men arabisk kritik mot våldsverkare som Hamas och Hizbollah växer sig starkare.

Så här skriver den arabiska nyhetskanalen Al Jazeera på www.Aljazeera.com 081228:
”Hur konstigt detta än låter sprängde sig en självmordsbombare i Mosul, Irak, mitt bland araber som demonstrerade mot Israels flygattacker i Gazaremsan. I självmordsdådet dödades en civil och 16 skadades. Enligt polisen kom självmordsbombaren på en cykel. Irak och regeringen i Bagdad har fördömt Israels attack mot Gaza.”

Och så här skriver den kända egyptiska journalisten Mona Eltahawy i den egyptiska engelskspråkiga tidningen Daily News http://www.thedailynewsegypt.com/article.aspx?ArticleID=18767:

”I söndags sprängde sig en man på en cykel mitt i en anti-israelisk demonstration i den irakiska staden Mosul. Den teknik som har legitimiserats och välsignats av präster i hela den arabiska världen som ett vapen mot Israel har gått fullständigt snett och användes mot araber som demonstrerade mot Israels bombardemang i Gaza.”

Hon skriver vidare: ”Detta fullständigt förvrängda och morbida kretslopp som fullbordades på Mosuls gator kan endast förstås genom att parafrasera Karl Marx - Israel är folkets opium.” ”Hur kan vi annars förklara den kollektiva minnesförlusten som vi såg nu i helgen i Mellanöstern?”

Hon syftade på terrororganisationen Hizbollahs ledare Hassan Nasrallahs kritik mot Egyptens tystnad under Hamas pågående krig mot Israel, samtidigt som ”generationer palestinska flyktingar hålls i Libanon i läger som inget annat är än fängelser”.

Vidare påminde hon den arabiska läsekretsen om att demonstranterna i Jordanien och Libanon har allt annat än rena samveten, då den jordanska regimen redan på 70-talet slaktade tiotusentals palestinska civila och militanta i kriget över herraväldet i Jordanien. Därifrån flydde tusentals till Libanon 1982 där de kristna Falangisterna dödade ett par tusen flyktingar i flyktinglägren Sabra och Shatila.

Och för att återknyta till 70- och 80-talets bristande arabiska ledarskap och cyniska manipulerande av människoliv till dagens tragiska händelser i Gaza och Södra israel, skriver Eltahawy: ”Det är svårt att kritisera palestinierna när så många ha dött under den gångna helgen, men deras Hamasledare är helt enkelt de senaste i en lång rad palestinska ledare som svikit dem … Var fanns vreden när två palestinska skolflickor dödades i Gaza när Hamasraketer avsedda för Israel felaktigt exploderade på avskjutningsrampen, blott en dag före Israels attack? … Gazas palestinier är lika mycket offer för Hamas som för Israel.”

Det som gör ovanstående så intressant är att det visst finns många röster i den arabiska världen som protesterar mot Hamas fortsatta våldföring på både den egna och grannlandet Israels civila. Dessa röster kommer från araber boende i Gaza och i andra länder.

Det som är ännu intressantare är det stora antal svenska ”analytiker” och ”experter” som Pierre Schori, Diakonia och Svenska kyrkan som väljer att ignorera arabiska röster som inte passar in i deras förutbestämda dagordning där israelhat står i främsta rummet.

Visst kan man länge ignorera folkets röst – Sovjet lyckades med det under flera decennier – men till syvende och sist vinner folkets vilja trots allt.

Och folkets vilja i Gaza och i Israel är fred, utveckling, utbildning, samarbete. En framtid helt enkelt.

Inte otillbörlig inblandning från fåtöljrevolutionärer som är beredda att offra hur många palestinska och israeliska liv som helst genom fortsatt stöd till Hamas, Hizbollah och andra terrororganisationer via svenska skattepengar utan minsta krav på reciprocitet.

Pierre Schori, Birger Schlaug, Mahmud Ahmedinejad, Joakim Wohlfeil, Kim Jong Il och alla ni andra: läs det som Mona Eltahawy skriver.

Tänk på de civila som lider i Gaza och Israel. Inte på era egna politiska ambitioner.

"Palestinas" uppkomst och fall hänger helt på vad deras ledare vill

I spåret av Hizbollahs krig mot norra Israel 2006 och Hamas krig mot södra Israel idag florerar en hel del faktafel om bakgrunden till dessa krig. Kort sagt saknar de flesta svenska "analytiker" grundläggande faktakunskaper.

Utan att erkänna antisemitismens historiska dragningskraft i stora delar av den muslimska och arabiska världen är det omöjligt att få ett fast grepp om uppkomsten till dagens konflikt. Här kommer kortfattade fakta som förklarar den traditionellt antijudiska drivkraften som utmynnar i forsatt krig när 2008 glider in i 2009.

Judarna har sin hemvist i området (kungadömena Israel samt Juda, därav namnet ”judar”). Som religion är judendomen 3300 år gammal.

Araberna, av vilka det finns både kristna och muslimer, har bott i området i 600 år. Araberna är invandrare från den arabiska halvön (därav namnet ”araber”).

Palestina var hem till såväl infödda palestinska judar som infödda palestinska araber.

Palestina blev med åren också hem till såväl invandrande judar som invandrande araber.

Judarna flydde till sitt historiska hem i Palestina undan pogromer i de arabländer där de hade levt i många år. Araberna drogs till Palestina, där de aldrig någonsin haft vare sig självständighet eller ens anspråk, i jakt på arbete sedan judarna öppnade fabriker, jordbruk, skolor och landets första fungerande kommersiella hamn.

1. Brittiska mandatet Palestina 1920


2.
Mandatet Palestina, hem till såväl judar som muslimska och kristna araber, delas i två 1921.


De palestinska araberna får ungefär 75 procent av marken i ett nytt land som kallas ”Transjordanien”. Resterande 25 procent, som fortfarande heter ”Palestina”, ska vara ett judiskt land.

De palestinska araberna förkastar dock delningen, de anser att de palestinska judarna har fått ”för mycket mark”.

3. Förslag från Peel Commission, 1937

Det föreslås då att den resterande 25 procenten delas en gång till för att blidka araberna. De palestinska araberna förkastar dock delningen, de anser att de palestinska judarna har fått ”för mycket mark”. Den tilltänkta arabiska staten har som grannar likaledes arabiska Egypten och Jordanien.

4.FN:s delningsplan 1947


Ytterligare en ny delning föreslås. De palestinska araberna förkastar återigen delningen, de anser att de palestinska judarna har fått ”för mycket mark”. Den tilltänkta judiska staten har som grannar de fientligt inställda arabiska staterna Syrien, Egypten och Jordanien – planen var att judarna skulle få sin stat men slukas av de omringande muslimsk-arabiska grannarna samma dag som självständigheten utropades. Därigenom kunde FN svära sig fri – de hade gett judarna sin självständighet – men ändå inte behöva riskera en självständig judisk stat eftersom den arabiska övermakten talade sitt tydliga språk. Som vi vet lyckades inte vare sig FN:s eller arabernas plan.

Men många svenska "experter" och "analytiker" vill hellre få den svenska publiken att tro att det är de palestinska judarnas fel att de inte dog planenligt i händerna på araberna.

Detta är hela dagens konflikt i ett nötskal. Fakta skiljer sig från vad många "experter" vill få den svenska publiken att tro.

Svenska investeringar på Västbanken för freden framåt

Det är dags att utföra en objektiv granskning av svenska investeringar på Västbanken – ett omtvistat område för såväl israeliska judar som palestinska araber.

Den senaste tiden har uppmärksamhet riktats kring svenska investeringar i israeliska företag som ger arbete åt både israeler och palestinska araber på det omtvistade Västbanken.

Vad är Västbankens / Judéens & Samariens status?
Israel tillerkändes självständighet som Palestina-judarnas hemland av det internationella samfundet år 1948. Omgående attackerades den judiska staten av palestinsk-arabiska terrorister som ansåg att judar inte fick leva i Mellanöstern. Terroristerna assisterades av bland andra Jordanien, som bildats några år tidigare som hemland för Palestina-araberna. Efter sitt anfallskrig ockuperade Jordanien Västbanken i brott mot FN:s stadgar och fördrev judarna från stadens östra del. Judar förbjöds att besöka sina heliga platser, däribland Västra muren som är judendomens heligaste plats, synagogor plundrades och judiska begravningsplatser vandaliserades av ockupationsmakten Jordanien – gravstenarna användes som gatubeläggning.

Vapenstilleståndslinjen är ingen gräns
Platsen där Israel nedkämpade de attackerande arabiska styrkorna till stillestånd är en vapenstilleståndslinje. Den kallas också för ”Gröna linjen” och ibland felaktigt för en gräns. Någon gräns mellan Israel och det andra palestinsk-arabiska landet vid sidan om Jordanien, med arbetsnamnet ”Palestina”, har aldrig existerat. Förhandlingarna om en gräns har förts alltsedan anfallskriget 1948 mot den judiska staten.

Jordanska ockupationen
I juni 1967 när Jordanien gjorde sig redo för ytterligare en attack mot Israel tryckte Israel tillbaka de jordanska ockupationsstyrkorna till östra sidan av Jordanfloden. Israel befriade Västbanken och hela Jerusalem gjordes tillgänglig för alla religioner för första gången. Då Jordanien vägrade garantera att området inte återigen skulle användas för krig mot den judiska staten, beslöt Israel att bygga byar, städer, jordbrukssamhällen och industriområden på Västbanken i avvaktan på en medgörlig regering i Jordanien. Dessa israeliska samhällen kallas ofta för bosättningar. Idag bor omkring 260 000 israeler i ungefär hundra sådana samhällen på Västbanken, exklusive östra Jerusalem där ytterligare 160 000 israeler bor.

För att uppmuntra till investeringar i detta område erbjuder Israel en rad förmåner. Det finns dock ett antal vägspärrar och andra rörelsehindrande åtgärder på Västbanken som hämmar palestinsk ekonomisk utveckling. De har införts därför att den arabiska befolkningen har utvecklat en industrimässig infrastruktur för storskalig massmord på de lokala judarna. De säkerhetshöjande medlen förhindrar fri rörelse för terroristerna, vars attacker har minskat med 97%, men samtidigt förhindras fri rörelse för palestinsk-arabiska civila som vill leva ett normalt liv.

Hur ser Sverige på de israeliska samhällena på Västbanken?
Målet för Sveriges och EU:s fredsansträngningar i konflikten är en förhandlad tvåstatslösning, efterföljande av FN:s resolutioner och efterföljande av Vägplanen för fred – vilka alla bygger på ett slut på terror. En annan utgångspunkt – accepterad av såväl israeliska som palestinsk-arabiska företrädare – är Gröna linjen, stilleståndslinjen där de attackerande arabiska arméerna nedkämpades till vapenstillestånd.

De israeliska samhällena på Västbanken, inklusive i östra Jerusalem, är byggda i full enlighet med folkrätten. Folkrätten förbjuder tvångsförflyttning av den israeliska befolkningen dit eller tvångsförflyttning av den arabiska befolkningen därifrån. Inget av detta har skett. Sverige och EU liksom övriga delar av den fria världen som inte styrs av diktaturer har också varit mycket tydliga med att dessa samhällen kan komma att vara föremål för gränsjustering i slutstatusförhandlingarna för att möjliggöra en hållbar tvåstatslösning. Huvudtesen är att ingen ska tvångsförflyttas pga tvåstatslösningen, lika lite som människor tvångsförflyttades innan dess.

Vad betyder detta för svenska företags verksamhet på Västbanken?
Svenska företag förväntas bete sig ansvarsfullt oavsett var i världen de verkar. OECD:s riktlinjer för multinationella företag och principerna i FN:s Global Compact utgör universella normer för företag. Utrikesdepartementet uppmanar företag att tillämpa dessa normer. I fråga om svenska företags verksamhet i samhällen på det omtvistade Västbanken bör de stödja alla initiativ som uppmuntrar till fredlig samlevnad mellan araber och judar, nära affärskontakter, skapande av arbetstillfällen oavsett religion, etnicitet eller nationalitet. Det bör ligga i Sveriges intresse att investera i industriområden på Västbanken så att arbetstillfällen skapas för alla närboende, oberoende av nationell tillhörighet.

Därtill gör man en större insats för fred eftersom de industriområden som hamnar inom det nya Palestina blir en grundplåt med färdigbyggd infrastruktur för landets framtida välfärd. Förhoppningen är att det palestinska samhället mognar innan dess så att araberna inte demolerar jordbruks- och industriinfrastrukturen som de gjorde med infrastrukturen Israel donerade vid sitt uttåg ur Gaza 2005.

Moralisk och etisk skyldighet att stödja fredlig samlevnad
Varken Sverige eller EU kan framtvinga europeiska investeringar i Västbankens industriområden. Däremot kan det ses som en moralisk och etisk skyldighet att säkerställa så mycket produktivt arbete som möjligt i samförståndsstrukturer som ger jobb åt såväl judar som muslimska och kristna araber så att lugn, ekonomisk välfärd, ömsesidig respekt och sann välvilja underlättas.

Svensk handel och investering bör uppmuntras även i Israel och inte bara i de områdena som bildar kärnan till detta andra palestinska land vid sidan om Jordanien: ekonomisk välfärd uppmuntrar sällan till extrema politiska åsikter, på någon sida av den framtida gränsen.

Framtidens utsikter för fred i detta konfliktområde vilar i allra högsta grad på svenska företags välvilja och långsiktiga byggande av broar mellan folken via ekonomiska lockbeten.

Motsatsen – bojkott – är ett destruktivt vapen förbehållen bakåtsträvare, extremister och fanatiker.

Nyckel till framgång: skapa - inte förstör

Nyckeln till en fredlig framtid i Mellanöstern är skapande av den egna framgången – inte sörjandet av grannens existens.

Palestinska Myndighetens Mahmud Abbas tycks inte ha lärt sig detta.

Den 15 maj 2005 fortsatte hans statliga palestinska TV indoktrinering av en hel generation palestinska barn i konsten att vägra blicka framåt och arbeta för sin egen framgång, utan att istället blicka bakåt och sjunka allt djupare ner i hatets och konfliktens misär.

Dagen för Israels grundande kallas på arabiska för ”nakba” (katastrofen). I ett barnprogram den 15 maj får unga tittare veta att ”Israel tog allt 1948”. Att britterna härskade över hela det palestinska mandatet fram till 1948 och skapade ett palestinskt land – Jordanien – på hela 80 procent av mandatet; att Västbanken ockuperades av Jordanien i strid mot FN mellan 1948 och 1967; att Gazaremsans härskare vid samma tid var Egypten; att Israel inte ”tog allt 1948” utan tvärtom byggde något som aldrig tidigare existerade – områdets första universitet – i bjärt kontrast mot Jordaniens och Egyptens styre då palestinska araber inte tilläts högre utbildning utan skulle hållas kvar i fattigdom och feodal misär av sina egna arabiska bröder. Inget av detta nämns överhuvudtaget. Allt det onda börjar med judarna och Israel.

Detta är även vad de vuxna hör. Så här lät den TV-sända predikan i palestinsk TV fredagen den 13 maj i år:

”Denna ’nakba’ (katastrof) är den värsta minnesdagen för palestinierna … eftersom med detta förlorades den arabiska nationen, och med etablerandet av den falska staten Israel förlorades hela den muslimska nationen … Den som påstår att judarna har någon rätt till någon del av detta land … är en lögnhals, och dessa människor kommer att försvinna.”[Ibrahim Mudayris, 13 maj 2005. Palestinska Myndighetens TV]

Budskapet är alltså inte etablerandet av en palestinsk stat utan förstörelsen av den israeliska. Mer än så, budskapet är en direkt uppmuntran till religiösa motsättningar för politisk vinning.

Denna antipati är så inarbetad hos den indoktrinerade palestinska befolkningen att över hela det palestinska området ljöd sirenerna 15 maj – inte för att uppmärksamma Israels övertagande av Västbanken och Gaza 1967, utan bildandet av Israel 1948.

Och för att verkligen hamra fast detta budskap använder sig Palestinska Myndigheten av en grafisk symbol – en nyckel. En nyckel till hela Israel. Se till exempel myndighetens officiella tidning Al-Hayat Al-Jadida, 15 maj 2005:

Nyckeln symboliserar Palestinska Myndighetens anspråk på hela Israel, inte bara Västbanken och Gaza.

Förnekandet av Israels existens är sålunda ett ständigt inslag i den palestinska vardagen.
Frågan är hur mycket längre denna våg av hat och denna vägran att blicka framåt kan tolereras av en omvärld som vill se förändring och framsteg.

Inte bara israeler utan i all synnerhet palestinier förtjänar ett palestinskt ledarskap som uppför sig ansvarsfullt och med blicken inställt på verklig förändring. Regionen vet redan vad alternativet innebär.

Broar in i Medelhavet?

Pierre Schori ondgör sig i Brännpunkt (2/11 2003) över Israels säkerhetsbarriär.

Han påpekar att FN:s generalförsamling protesterade ”mot denna styggelse” med röstsiffrorna 144 mot 4.

Schori kan inte visa på lika massivt motstånd mot den styggelse som grundat säkerhetsbarriären, dvs palestinsk terrorism mot civila israeler i restauranger, på bussar och i barnkammare. Frågan om palestinsk terror kommer inte upp i generalförsamlingen eftersom den stoppas av den automatiska majoriteten som inte vill bygga broar, utan vittra sönder Israels fundament.

Att det ska vara så svårt att i FN fördöma palestinsk terror med majoritet 144 mot 4! Att det inte går att påpeka att dessa industrialiserade mord är del av ett globalt finansierat system utan att i samma text nödvändigtvis poängtera något negativt om Israel.

Schori pratar om ”Israels utomrättsliga avrättningar av palestinier” som om 850 israeliska civila massakrerade av palestinska terrorister inte väger lika mycket som livet på de palestinska ledare som har beordrat massakrerna.

Schori pratar om ”den israeliska militära attacken i ett tätbefolkat område i Gaza” – trots att videoupptagningen av attacken visar att det inte fanns någon annan i området.

Schori lovordar byggandet av broar. Palestinska Myndighetens egna TV-program visar klart vad man avser att göra med Israel och dess judar. Ska Israel bygga ”broar” rakt ut i Medelhavets djupa vatten? Det är ju precis vad Arafat och Hamas vill.

Om Schori istället fick stopp på arabernas program av judehat och blind terror, kunde han då rikta lika mycket energi på att tvinga Israel till eftergifter.

Men han skulle då upptäcka att han inte har något att göra eftersom Israel är mycket tillmötesgående i avsaknad av aggression från motsidan. Beviset ligger i återlämnandet av Sinai till Egypten i utbyte mot fred, i den lugna gränsen mot Jordanien i utbyte mot fred.

Pierre Schori motverkar en fred som innefattar Israels fortsatta existens.

Yttrandefrihet i all ära – men måttet är snart rågat

Rektor Isam Bardaqji skriver i NT att ”det finns gott om plats för sionister och judar på europeisk, amerikansk och kanadensisk mark till exempel”.

Vi kan nog inte längre tala om smygande rashets när dylika uttalanden får fritt utrymme i svensk media, utan detta är ett tecken på ett ohälsosamt högt tak vad gäller religions- och rasintolerans. I likhet med en tilltagande skara fanatiker predikar Bardaqji en radikalisering av samhället där judar inte har en plats.

Sedan kan man förstås analysera annat av det Bardaqji skrev. Som till exempel att ”vi palestinier visar vårt stöd för vårt fosterland”. Det anmärkningsvärda är att inga palestinier tycks ha fattat något tycke för ett fosterland när området ockuperades av de muslimska turkarna. Eller de kristna britterna. Eller de muslimska jordanierna (Västbanken). Eller de muslimska egyptierna (Gazaremsan). Det är först när judarna i Israel kommer på scenen som de lokala araberna – till överväldigande del inflyttade från de omringande fattiga arabländer i jakt efter arbete i kölvattnet på judisk invandring och arbetsskapande – plötsligt upptäcker att de vill ha del av det ”fosterland” som betalats för och skapats av judarna. De ville då, och de vill än idag, helt enkelt ha en del av det som någon annan har byggt upp och betalat för och som de aldrig tidigare gjort något som helst anspråk på.

Bardaqji skriver om terrorbombningar mot israeliska civila som ”självförsvar och frihetskamp mot ockupationen”. Han anser att judarna inte har i denna arabisk-muslimska del av världen att göra, och att alla medel är tillåtna i kampen mot dem. Tänk bara om en kristen eller jude hade sagt att muslimer inte hade att göra i en viss del av världen på grund av sin religion! Man hade – med all rätt i världen – blivit anklagade och förmodligen rannsakats för hets mot folkgrupp. Men här accepteras detta vidriga argument som en legitim åsiktsförklaring.

Och ska vi acceptera Bardaqjis förhållningssätt, måste man väl ur ren logisk synpunkt tillstå att även Israel i så fall har rätt att kräva samma sak – ett judiskt land utan ”främmande” muslimer.

Tack och lov är detta en tanke som är så främmande det judiska (och även kristna) tankesättet att idén inte ens väcks. Tur det, för då hade judarna anklagats för etnisk rensning. Men det går tydligen lika bra att uttrycka precis samma sak om man som Bardaqji är rektor med ansvar för småbarns utbildning och framtid och även företräder Palestina Informationscenter i Norrköping.

Konflikten började när Israel slog tillbaka

Började konflikten när Israel slog tillbaka?

På sistone (februari 2003) har det varit tyst kring självmordsbombningar i Israel. Överhuvudtaget hör man ganska litet om Israel, förutom när israeliska trupper arresterar eller dödar palestinska terrorister.

Antalet verksamma självmordsbombare har inte minskat, men deras framgång har decimerats. Anledningen är att Israel har tagit kriget till terroristernas planhalva.

Västerländska ’fredsaktivister’ rasar och ställer upp som mänskliga sköldar i palestinska arabers hem på Västbanken och i Gazaremsan. Men Israel letar inte efter civila palestinier utan enbart efter terrorister. Frågan är då varför dessa ’skyddsänglar’ känner sig kallade att skydda massmördare.

Intressant är även att dessa ’fredsaktivister’ aldrig kritiserar palestinsk terror mot civila israeler eller erbjuder sig att skydda israeliska bussar, restauranger eller diskotek. När vare sig palestinska araber eller utländska ’fredsaktivister’ utanför Israel demonstrerar mot terrorn eller visar intresse av att stoppa massmorden i Israel, tvingas Israel att ensamt agera.

Under första halvåret 2002 genomfördes 31 självmordsattacker mot israeler. De krävde 166 människoliv, medan 1167 skadades och lemlästades. Allt under en period då den israeliska regeringen chansade och hörsammade omvärldens krav på återhållsamhet. Det hjälpte föga. På mindre än en vecka i månadsskiftet mars-april skedde 4 självmordsbombningar på raken utan att Israel besvarade våldet och utan att omvärlden agerade med krafttag mot terroristerna. Denna återhållsamhet uppmuntrade till ett femte illdåd, varför en israelisk självförsvarskampanj till slut blev ofrånkomlig. Den inleddes med punktinsatser men självmordsattackerna fortsatte. Den israeliska aktionen galvaniserade dock omvärlden till påtryckningar på Israel att sluta skydda sig om skyddet krävde våld.

Först när Israel tog över kontrollen från den palestinska myndigheten har en markant vändning i terrorstatistiken noterats. Sedan december har inte en enda självmordsbombare lyckats tränga in i Israel, men ca 10 försök om dagen har stoppats.

En yttre skyddsring, som av nödvändighet innebär en stor mänsklig, moralisk och ekonomisk belastning på den palestinska befolkningen, är följaktligen det enda som är effektivt i kampen mot terrorn när dess baser ligger runt knuten. Åtminstone så länge befolkningen inte gör ett strategiskt val för fred och demokrati.

Tills detta sker är dörren till fri rörelse, ekonomisk stabilitet, arbeten, skolor låst. Men nyckeln ligger i händerna på de palestinier som inget hellre vill än att leva i säkerhet och välmående. Problemet är att majoriteten av palestinierna ar påfallande tyst, och tysthet är ingen bra grogrund för förändringar.

För drygt två sedan förde förändringar israeler och palestinier närmare varandra än någonsin tidigare. Hade Yasser Arafat inte utlöst sin intifada för att med våld skaffa sig det han inte uppnått genom förhandling, hade Israel aldrig behövt skydda sig proaktivt.

Frågan är därför när palestinierna väljer att omsätta insikten om att våld inte lönar sig till handling och istället försöker något banbrytande.

Fast inte så banbrytande egentligen: Israel återlämnade hela Sinai när Egyptens President Sadat lade ner vapnen. Jordanien skrev under ett fredsavtal med Israel. Båda länder har nu bättre politiska och ekonomiska relationer med sin omvärld än någonsin tidigare.

Om de palestinska araberna vill ha en stat bredvid – men inte istället för – Israel, kan den bara skapas av palestinier som är modiga nog att genomföra nödvändiga förändringar. De måste ha mod att motsätta sig Yassir Arafats och Hamas diktatoriska styre. Först då kan Israel lämna områden som de inte har något egenintresse av att kontrollera, vore det inte för att skydda sin civilbefolkning mot fundamentalistiska massmördare.

Det är upp till palestinierna att genomföra denna förändring.

Och att överge mantrat om att kriget började när Israel slog tillbaka.

Mellanösternjournalistik: tyckande eller rapportering?

I debatten om Mellanöstern hör man åsikter som att ”Ariel Sharon vill inte ha fred” (Lena Askling, Aftonbladet 030120). Påståenden bör backas upp av källor. Enligt mina källor (Jerusalem Post, också 030120) sade Ariel Sharon: ”Vi har ingen avsikt att stanna. Om palestinierna hade stoppat sina attacker mot oss, hade vi för länge sedan dragit oss tillbaka från de palestinska städerna.” Sharon gick till interna Likudval med parollen “Tvåstatslösning för Fred” – och vann.

Fakta behövs. Som att palestiniernas Hamas, Islamiska Jihad, Tanzim, Fatah avrättar civila israeler på bussar, i restauranger, skolor, barnsängar – fakta som ofta förtigs i svensk media. Vi har dock upplevt det förut – en sanning för judarna och en helt annan för alla andra.

Är det israeler som spränger civila på bussar, restauranger, diskotek? Sanningen är att det är palestinska terrorister – ofta i svensk media omskrivna som ”aktivister” – som utför dessa massmord. Men vissa svenska journalister stödjer en enkelfacetterad demonisering av Israel. Sydsvenskan (030128) t ex ger en partisk skildring om svenskar som ”åker (palestinsk) ambulans på nätterna så att ambulanserna inte behöver vänta mer än tio minuter vid vägspärrarna istället för två timmar”. Det man inte berättar är att flera israeliska och palestinska ambulanser har kapats av palestinska terrorister för transport av vapen och för senare bruk som mobila bomber. Härav de långa väntetiderna medan de undersöks. Men enögda journalister tycks inte ha vare sig tid eller utrymme för att förmedla den sortens sanning i sina artiklar. Vi har dock upplevt det förut – en sanning för judarna och en helt annan för alla andra.

Man läser om ”Israels brott mot folkrätten” (upprop i DN 030118). Men man läser väldigt sällan sanningen om palestinsk media: rått judehat basunerat ut i skolböcker, på kartor, från minareterna, i TV, radio och tidningar. Man läser aldrig att Palestinska Myndigheten glorifierar våldet, exempelvis genom en fotbollsturnering som enligt den palestinska tidningen ”Al Hayat Al Jadida” kallas ”Självmordsmartyrernas Fotbollsturnering till minne av Shahid Abd Al-Baset Odeh” (som sprängde 23 påskfirande judar till döds i fjol).

Omvärlden bör ”sätta ökad press på Israel att återgå till fredssamtal”. Så skriver bl a ärkebiskop KG Hammar i DN-uppropet nyligen. Vilka fredssamtal är det man syftar på? Samtalen om att ge palestinierna land? De bör absolut få ett land som de kan kalla sitt eget. De har aldrig ägt det förut, men det spelar ingen roll – vi lever i nuet och vi måste med gemensamma ansträngningar och god vilja lösa nuets problem.

Konflikten handlar inte om ”ett folk som kräver tillbaka” ett land, utan om att vissa araber bland andra araber nu vill ha land som de aldrig tidigare ägt och som idag administreras av Israel, tidigare av Jordanien respektive Egypten, innan dess av Storbritannien, och dessförinnan av Turkiet. Detta är sanning – sanning som delar av svensk massmedia förtiger.

Icke desto mindre betyder inte denna sanning att dagens palestinier för alltid är dömda att leva under andras beskydd. Men vill man ha något man inte äger är nog alla civiliserade samhällen överens om att det rätta sättet att be om det är just att be om det. Exempelvis runt ett förhandlingsbord. Ett sådant förhandlingsbord som Israels Ehud Barak dukade fram och som nästan ledde till undertecknandet av ett fredsavtal för två år sedan – innan Arafats intifada satte stopp för det. Sanningen om dessa förhandlingar har förvrängts. T ex skrev Aftonbladets Olle Svenning (2002-07-13) att ”via Oslo-avtalet hade palestinierna redan avstått 78 procent av sitt land”. Det han inte nämnde var att sagda 78 procent syftade på det BRITTISKA MANDATET Palestina, det som blev det arabiska Jordanien. Detta är sanning, men för den sortens sanning finns varken tid eller utrymme. Vi har dock upplevt det förut – en sanning för judarna och en helt annan för alla andra.

Som i alla konflikter har båda sidor legitima farhågor. Båda sidor har behov som måste tillgodoses, så att de kan leva sida vid sida i fred och säkerhet. För att skapa de rätta förutsättningarna krävs att media bidrar genom att förmedla nyheterna med objektivitet och sanning.

Stora delar av svensk media tycks dock inte ha vare sig tid eller utrymme för den sortens sanning. Vi har dock upplevt det förut – en sanning för judarna och en helt annan för alla andra.

Historiekunskaper är rätt bra att ha när man skriver artiklar

En mycket kort historieläxa angående det land som palestinierna vill ha.

Det handlar inte om ”ett folk som kräver tillbaka” ett land, utan om att vissa araber bland många andra araber vill ha ett stycke land som de aldrig tidigare ägt och som idag administreras av Israel, tidigare av Jordanien respektive Egypten, innan dess av Storbritannien, och dessförinnan av Turkiet.

Detta är sanning – sanning som Lena Askling (Aftonbladet 030120) och hennes medlöpare inte tycks känna till. Icke desto mindre betyder inte denna historia att dagens palestinier för alltid är dömda att leva under andras beskydd, men när man vill ha någonting som man inte äger och aldrig tidigare varit intresserade av att äga, ja då är nog alla civiliserade samhällen överens om att det rätta sättet att be om det är just att be om det.

Exempelvis runt ett förhandlingsbord. Ett sådant förhandlingsbord som Ehud Barak dukade fram och som nästan ledde till undertecknandet av ett fredsavtal för två år sedan, innan Arafats terror och judehat satte stopp för det. Sanningen om dessa förhandlingar har Lena Askling förtigit. För den sortens sanning har inte hon tid eller utrymme för i sin artikel. Vi har dock upplevt det förut – en sanning för judarna och en helt annan för alla andra.

Situationen i Mellanöstern behöver kylas ned, den behöver inte späs på med ytterligare bränsle för att en naiv svensk med total brist på verklighetsförankring tycker det är kul att leka åsiktsbildare. Som i alla konflikter finns det mer än en sanning eller en rätt i bilden. Båda sidor har legitima farhågor som måste tas på allvar och båda sidor har behov som till slut helt enkelt måste tillgodoses, så att båda folken kan leva sida vid sida i fred och säkerhet. Asklings alster hade kunnat tas på allvar om den hade visat minsta tecken till förståelse för den andra sidans syn på sanningen.

Men den sortens sanning har inte Askling tid eller utrymme för i sin artikel. Vi har dock upplevt det förut – en sanning för judarna och en helt annan för alla andra.

Brist på kunskap förälnger lidandet

KG Hammar och de övriga undertecknarna av uppropet i DN 18 januari 2003 är måhända bekanta var och en med sin egen historia, och förmodligen är de fullt läskunniga, men de visar inte något tecken på att de är pålästa vad gäller Mellanösterns historia. Tyvärr hindrar inte denna brist dem från att offentligt visa sin okunnighet.

Läs noga: En suverän och demokratisk palestinsk stat är INTE en förutsättning för en rättvis och långsiktig fred i Mellanöstern, så som ni skriver. Den enda förutsättningen för en rättvis och långsiktig fred i Mellanöstern är att Israels arabiska grannar – inkluderande de palestinska araberna – gör otvetydig avkall på sina decennier gamla beslutsamhet att förinta den judiska staten.

Inget annat är relevant. Av den enkla anledningen att allt annat som krävs för att genomdriva en rättvis fred – rättvis för såväl israeler som alla andra i hela regionen, inklusive palestinierna – följer helt automatiskt när detta krav undanröjs.

Är verkligen det viktigaste behovet ”en suverän och demokratisk palestinsk stat” som det står i uppropet? Även när denna suveräna och demokratiska stat leds av en regim som dagligen – i skolböcker, på kartor, från minareterna, i TV, radio och tidningar – kräver det allra enklaste av sina egna: att offra sina liv i den ”heliga kampen” att döda judar varhelst de finns – på bussar, på restauranger, under firandet av religiösa högtider, i sina sängar.

Nej, det allra viktigaste är absolut INTE en suverän och demokratisk palestinsk stat för att dessa termer låter imponerande, utan en stat som alla andra, en stat av den typ som vi i väst har förmånen att kalla för våra grannar: en fredlig stat, en stat som löser tvister runt förhandlingsbordet, en stat som först och främst accepterar sina grannars rätt att leva i fred. Storbritannien och Frankrike löser inte sina problem angående köttimport med hjälp av vapen, ej heller gör Sverige och Norge upp om sina respektive länders syn på säljakt med hjälp av självmordsbombare. Nej, det är en lösning som tycks vara förbehållen den av KG Hammar så prisade Arafat och hans styre.

Ingenstans i uppropet står ett enda ord om krav på upphörandet av mord på israeliska barn. Eller kidnappningar. Eller självmordsbombningar. Dock nämns i uppropet ordet ”självmordsbombare”. På ett grovt förolämpande sätt som försöker göra gällande att dessa vidrigheter äger rum som svar på israeliska övergrepp, när sanningen är att händelseförloppet är precis tvärtom. Men sanningen är, som bekant, det första offret i krig, och KG Hammar förråder sitt ämbete och överger sin tro för att återigen ta upp svärdet i kriget mot judarna. Inget nytt, sålunda. Hammars version av sanningen är att ”civila palestinier dödas nästan dagligen, ledande politiker har fängslats eller mördats”. Bara civila palestinier. Inte en enda bombmakare, inte en enda terrorist med gevär eller handgranat i handen, inte en enda palestinsk förare som medvetet mejat ner oskyldiga människor vid busshållplatsen, inte en enda självmordsbombare som stoppats av israeliska kulor innan sprängladdningen briserat. Bara civila palestinier. Och bara enligt KG Hammar och hans medlöpare.

Nej, KG Hammar och alla ni andra som undertecknat uppropet: valet är inte så enkelt som ni tycks tro. Det handlar inte om ett folk som kräver ”tillbaka” ett land, utan det handlar om ett folk som vill ha ett land som idag administreras av Israel, tidigare av Jordanien respektive Egypten, innan dess av Storbritannien, och dessförinnan av Turkiet. Detta är historia – historia som KG Hammar och hans kumpaner inte tycks känna till. Icke desto mindre betyder inte denna historia att palestinierna för alltid är dömda att leva under andras beskydd, men när man vill ha någonting som man inte äger, är nog alla civiliserade samhällen överens om att det rätta sättet att be om det är just att be om det. Exempelvis runt ett förhandlingsbord. Ett sådant förhandlingsbord som Ehud Barak dukade fram och som nästan ledde till undertecknandet av ett fredsavtal för två år sedan innan Arafats intifada satte stopp för detta.

Palestinierna förtjänar naturligtvis att leva i fred sida vid sida med sina israeliska och sina arabiska grannar, men de leds av en regim som styrs av både inhemska och utländska despoter. Få bort dessa ledare och få fram skolböcker som inte glorifierar judehat, och vi kommer omgående tillbaka till det oerhört lovande läget som vi hade för drygt två sedan, när allt i stort sett var klappat och klart och endast små justeringar behövdes innan undertecknandet av en varaktig och rättvis fred var ett faktum.

Allt annat är lögn, men lögn med en mycket viktig skillnad: den sprids av människor vars pondus ligger i deras titlar. Och som sålunda får ett medieutrymme som vi andra bara kan drömma om. För bara i vänligt sinnade media (eller fientligt, beroende på synsättet) skulle man kunna ge så stort utrymme till ett upprop som består av paragraf efter paragraf innehållande krav på Israel, men utan prestationskrav på palestiniernas regim.

Mer talande kan inte uppropet vara.