Sanningen offras på politikens altare

”Krigets första offer är sanningen” skrev Phillip Knightley i boken med samma namn.

Sverige är inte i krig och har varit befriat från denna farsot under många generationer, men Sveriges utrikesminister Laila Freivalds fäktar mot såväl Elisabeth Krantz, mamman till de fem barnen som kidnappades och hölls fängslade i Gaza i sju månader, som mot offren för tsunamikatastrofen i Asien, mot hennes eget departementsanställda, mot de politiker och journalister som stred för Gazabarnens frigivande, och nu mot själva sanningen bakom barnens frigivande.

Freivalds nonchalerar dokumenterade fakta när hon helt tar åt sig äran för frigivandet – barnen och deras mamma intygar att UD hela tiden ignorerat dem under fångenskapen.

Så här skriver Laila Freivalds till Riksdagsledamoten Annelie Enochson (Kd) som svar till interpellationen (noteras bör att det dröjde drygt 8 veckor innan svaret gavs):

I ärendet rörande de fem barnen i Gaza konstaterar jag att fadern tidigt under juldagsmorgonen återkom med barnen till Sverige. Därmed hade den samförståndslösning som UD och Generalkonsulatet i Jerusalem tillsammans med palestinska myndigheten, den anlitade advokaten i Gaza samt palestinier i Sverige och i Gaza under de senaste månaderna gemen­samt och intensivt arbetat för glädjande nog givit resultat.

Enbart påstådd palestinsk assistans nämns. Inte de långvariga ansträngningarna i både Sverige och utomlands, framför allt i Israel, från privata personer, medier och organisationer som till slut satte press på UD att agera. Mamman själv hävdar kategoriskt att hon vare sig erbjudits eller fått någon hjälp av palestinska instanser här i Sverige eller någon annanstans. Dock har hon fått en räkning på 15.000 kronor för denna hjälp.

Sanningen är att barnen inte frigavs på grund av utan trots Freivalds ”samförståndslösning” – som mest bestod i varningar till mamman att inte kontakta media. Juridisk hjälp kom inte från Gaza utan från en israelisk advokat i Jerusalem, och palestinskt intresse väcktes först de två sista veckorna sedan det stod klart att fallet redan engagerat hela världen i flera månader tack vare enskilda svenska oppositionspolitikers och massmedias hängivenhet.

Med barnen tillbaka sedan en dryg månad och deras far i häkte för missdådet, verkar det som om tiden kändes mogen för historieomskrivning enligt klassisk stalinistisk förlaga. Sanningen blir alltså vad makthavaren bestämmer att den ska vara när politik står på spel.

Annelie Enochson kommer att svara Laila Freivalds i interpellationsdebatten tisdagen den 1:e februari och begära klargörande kring utrikesministerns märkliga påståenden.

Aid for Palestinian Arabs, none for Swedes

Think about this:

Within 24 hours of the catastrophe in SE Asia, Israeli aid was on its way. This has been reported and praised throughout the world – but the story has scarcely made it into the mainstream Swedish media.

Lottie Knutson, spokeswoman for Swedish travel agency Fritidsresor, has done a fantastic job in the media, providing constant information and reassurance from just a few hours after the disaster struck.

Her reward: according to media reports she was warned by Swedish Foreign Minister Laila Freivalds just seconds before going on air on national TV to “Watch out! Watch your step very carefully indeed!”

All the Swedish telecom companies cancelled phone call charges to and from the stricken area, including otherwise expensive mobile phone charges, so people could get in touch with family and friends.

The Swedish Foreign Office asked all Swedish survivors to sign a contract whereby they agreed to repay the full cost of a loan for their repatriation back to Sweden. Plus ten percent interest on the loan. This after the survivors had lost all their belongings, and in many cases family members, in the disaster.

Yes, you read the above right.

After a huge public outcry, the Foreign Office withdrew its demand for interest, and for the loan itself.

With Sweden having the largest number of tourists in the stricken area, it was always going to be difficult if not impossible for the country to handle its needs single-handedly. The US and Australia both had resources in the area, but Sweden declined to request their help. One wonders how many more Swedes suffered additionally because of this steadfast refusal to request US and Australian assistance. Is there perhaps something in the suggestion that Sweden, virulently opposed to the war against Saddam, was prepared to go to any lengths rather than request the assistance of two countries that were part of the coalition against Saddam? Following a public outcry, Sweden requested US and Australian help.

All the Swedish insurance companies immediately joined forces and announced they would bring everyone back home without any need to worry about insurance policies – every company would also take care of policyholders with other companies; the only concern was to bring everyone back home as soon as possible, including those without any travel insurance. This was their highly appreciated contribution to the relief effort.

Foreign Minister Laila Freivalds, on the other hand, went to the theatre and didn’t turn up at her office until 31 hours after the disaster struck.

Private Swedish companies Volvo and Ericsson placed their corporate jet at the disposal of the Swedish aid effort, packing the aircraft with medical staff and medical supplies and dispatching it to the area within hours of the catastrophe.

The Swedish government, which sent its own government plane to fetch a Swedish cabinet minister from a football match in Portugal last year, now kept this craft firmly on the tarmac as the disaster unfolded. The Swedish authorities also declined to send their Hercules aircraft to SE Asia because they aren’t considered comfortable or fast enough for such a long flight. They were the only aircraft available at a time when every survivor removed from the area freed additional space and resources for other more needy survivors.

At one of the aid centres in Thailand where the Thais had done fantastic work in grouping survivors of the various nations together and giving them every assistance possible, surviving Swedes asked if there were no Swedish authorities available to help them, as there were representatives of Finnish, Italian, Israeli, British, German and other victims. The answer was that there indeed were Swedish representatives on site, they were waiting in an air-conditioned building at the edge of the site; it was rather too warm for them outside. When some of the survivors finally made it there later that afternoon, after first seeing to the needs of their injured friends and family members, they found they had arrived a little too late – it was after 5 pm and thus the end of the work-day for the Swedish staff. This according to the survivors themselves.

The Swedish authorities are the only authorities in the world withholding the identities of those presumed missing. The reason? To protect their homes and property back home in Sweden. However, if they did announce the names of all those missing, as all the other countries have done, this would immensely speed up the identification process. Sweden’s private security companies have all said they will guard such properties free of charge until the homeowners return from SE Asia. But the Swedish government is unmoved.

One wonders just how much longer such a government can last. Because it certainly isn’t functioning on behalf of its citizens.

15-year-old Swedish girl dying in Gaza

15-year-old Swede Miriam Nowajha will soon slip into a coma. Miriam, who together with her four siblings aged 6-16 was kidnapped and has been incarcerated in Gaza since June, suffers from Type 1 diabetes and is about to die.

Miriam has no more facilities for testing her blood-sugar level. Without knowing her blood-sugar level, she does not dare take insulin in case the dosage is wrong. Without her constant medication, Miriam is incapable of making rational decisions, even those affecting her health and life.

Without insulin, the 15-year-old will slip into a coma within 48 hours. She will then die in a slow but irreversible process. She has not been eating since the 6th of December.

Her mother Elisabeth Krantz has appealed to Swedish Prime Minister Mr Göran Persson, to Foreign Minister Ms Laila Freivalds, and to the Swedish Foreign Office. She has appealed to the Swedish Consulate General in Israel, which is the local Swedish authority best able to obtain the children’s release. Thus far without result.

The Swedish media have interviewed Elisabeth Krantz on a number of occasions. She has explained on the air and in the papers that her estranged husband, the children’s father, has announced his intention to marry off the two eldest girls, Sara and Miriam aged 16 and 15, to their first cousins, his own brother’s sons. Elisabeth has explained that the children – who were taken to Gaza back in June at the height of the summer when clothing requirements were minimal – do not even have shoes.

Elisabeth Krantz is appealing to media and politicians the world over to help save her children. Miriam’s situation is critical. In another couple of days’ time, it may be too late.

There is one means of getting the children released immediately: freeze Swedish aid to the PA, which is doing nothing to secure the children’s release. PM Persson stated in Parliament that it “would be a most unfortunate development if we were to confuse aid with any one legal case”.

Miriam is not a legal case, she is a 15-year-old Swede who will die far from home. She will die while Sweden continues to make huge financial contributions to the Palestinian Authority – which has still not released Miriam or her four siblings. Linking aid to the lives of Miriam, Sara, Zakarias, Amina and Adam is not an “unfortunate development” – failure to do so is tantamount to criminal negligence. Financial aid can be restored within a few seconds, without any side-effects. Miriam has one life. It cannot be restored, and it is ebbing away while these words are being read.

15-årig svensk flicka snart död i Gaza

15-åriga Kungsbackaflickan Miriam Nowajha kommer snart att sjunka in i koma. Miriam, som tillsammans med sina övriga fyra syskon i åldrarna 6-16 kidnappats och hålls inspärrade i Gaza sedan juni, lider av typ 1 diabetes och håller nu på att dö.

Miriam har bara en teststicka kvar för att mäta sitt blodsockervärde, som idag är farligt höga 28. Utan att veta blodsockervärdet vågar hon inte ta sitt insulin av rädsla för att dosen blir felaktig. Utebliven medicinering leder bland annat till att hon blir oförmögen att fatta avgörande beslut, ens när det rör hennes hälsa eller liv.

Utan insulin kommer 15-åriga Miriam att sjunka in i koma inom 48 timmar. Därefter dör hon i en sakta men oåterkallelig process. Sedan den 6:e december äter hon inte.

Mamman Elisabeth Krantz har vädjat till statsministern, till utrikesminister Laila Freivalds och till UD. Hon har vädjat till svenska generalkonsulatet i Israel som är den lokala svenska myndigheten som har möjlighet att få ut barnen, och i all synnerhet Miriam, från Gaza. Inget har hittills gett något resultat.

Svensk media har ställt upp och intervjuat Elisabeth Krantz. Hon har bland annat berättat att barnens pappa har sagt att han tänker gifta bort de två äldsta flickorna, 15 och 16 år gamla, med deras kusiner, hans brorsbarn. Hon har berättat att barnen – som ju togs till Gaza under sommarens varmaste månad, juni – inte ens har skor på fötterna.

Nu vädjar Elisabeth Krantz till media och politiker att rädda barnen. Läget är nu absolut kritiskt för Miriam. Inom ett par dagar kommer Miriams liv inte att kunna räddas.

Det finns ett verktyg som kan få barnen släppta omgående: fryst svenskt bistånd. Statsministern anser att det ”vore en olycklig utveckling om vi blandade ihop biståndet med ett enskilt rättsfall”.

Miriam är inget rättsfall, hon är en svensk 15-årig medborgare som kommer att dö. Hon kommer att dö medan Sverige fortsätter att betala pengar till den palestinska myndigheten. Att inte pröva icke-konventionella möjligheter att rädda Miriam är ingen ’olycklig utveckling’, det är ett brott. Biståndet kan återställas inom några sekunder utan några biverkningar. Miriam har bara ett liv, och det håller på att sippra ut medan dessa rader läses.

Swedish children for sale in Gaza

The welfare – perhaps even the lives – of 5 Swedish children is being sacrificed on the altar of political expediency.

Swedish mother Elizabeth Krantz’s five children were kidnapped from Sweden back in June 2004 by her estranged Palestinian husband Ismail Nowajah. The children – Adam, Amina, Zakarias, Miriam and Sara – range in age from six to sixteen. They were taken to the Gaza Strip against their will and in contravention of Swedish law and have since been incarcerated in separate locations. Their mother, from a small town outside Gothenburg on Sweden’s west coast, has custody of the children, with visitation rights granted to her estranged husband.

Holding children as ransom

Ismail Nowajah says he disapproves of the upbringing the children were getting in Sweden, where they were born, and that he wishes to bring them up according to a stricter Islamic code which he says cannot be done in Sweden but is possible in Gaza. However, he has signalled that he is willing to release the children back into the custody of their mother against a payment of five million Swedish kronor (about 720,000 US dollars).

The children are Swedes. They are unfamiliar with Arab culture and have no knowledge of the Arabic language. They are thus unable to communicate with the surroundings into which they have been forcibly thrust. They are being denied schooling, and 15-year-old Miriam suffers from an unusual form of diabetes – type 1 – that requires special medication, treatment that has thus far been denied her by her father.

“A sensitive issue”
Commenting on the case, the Swedish Foreign Office noted that the situation is highly sensitive since the children have dual nationality – Swedish and Palestinian – and that according to Palestinian law the children are the wards of their father.

This is a remarkable point of view on several accounts. Firstly because Swedish law applies to Swedish citizens, the more so since they were kidnapped from Sweden. No other legislation is relevant until the children have been returned home. The father is in breach of Swedish law, for a crime committed in Sweden.

The second consideration is the illogic of the Foreign Office’s standpoint: the children do not – and in point of law cannot – have dual nationality. There is no country called Palestine. While the emergence of such a country may well be a highly desirable goal for reasons of geopolitical interest, Palestine does not today exist. The children therefore do not have dual nationality, and Sweden accordingly need take no such consideration into account.

“Citizens” – yet “stateless”: a matter of expediency
What is even more remarkable about Sweden’s claim that the children are citizens of a country called Palestine, is that Sweden at the same time provides asylum to countless Palestinians as “stateless refugees”. They are apparently both stateless and nationals – depending on the political niceties at stake.

In the most recent twist to the plight of the five kidnapped children, they have now been enrolled by UNWRA as refugees. Sweden is one of the largest per capita contributors to UN aid in the Gaza Strip, and is now in the remarkable position of witnessing the kidnapping of its own citizens from the country of their birth, seeing them incarcerated against their will in a foreign country – which according to the political needs of the day either exists as a legal entity or does not – and then paying from its own coffers to maintain them as refugees in their place of imprisonment.

Absurd logic
The situation is a logic-defying absurdity that has been further exacerbated by the impenetrable wall of obstruction thrown in the face of the children’s mother by the Swedish Foreign Office. It was not until she packed her bags and flew to Israel on her own cognizance that Elisabeth Krantz was finally able to meet her children, albeit for only a few short hours before she was forced to leave them again. Their desperate plea: “When are we coming home?”

Mr Jan Norlander of the Swedish Foreign Office repeated most recently in a radio interview on Monday 15th November that his staff have to tread most carefully in this highly volatile area, as they do not want to expose either themselves or Elisabeth Krantz to danger. That is not an argument that is calculated to put Elisabeth’s mind at ease. She took the risk that the Swedish consular staff are paid to take on her behalf and visited her children. At no time have the Swedish consular staff attempted to visit the children themselves to monitor their condition, or offered their mother the opportunity to do so.

No help from official Sweden
Swedish Foreign Minister Ms Laila Freivalds visited Ramallah back in September 2004 and maintains that she received assurances from Yasser Arafat that he had dealt with the issue and that the children would soon be on their way home. That was then, Mr Arafat is no more, and the children are still imprisoned without access to either medical care or schooling. Elisabeth Krantz contacted Swedish MP Yvonne Ruwaida – herself a Palestinian – in the hope that Ms Ruwaida might feel a strong inclination to have the matter cleared up smoothly and swiftly. MP Ruwaida did not even acknowledge receipt of the letter. There was some hope that Swedish Prime Minister Göran Persson’s attendance at Yasser Arafat’s funeral might assist in opening doors to the Palestinian hierarchy – after all, PM Persson was accompanied by Arafat’s lifelong friend, former Swedish Foreign Minister Sten Andersson. However, they landed in Cairo and like most of the non-Arab participants, witnessed the proceedings from afar, returning to Sweden within two hours of touching down. So from Swedish officialdom, there appears to be little hope.

Stop financial aid. Immediately.
There remains just one highly effective means of persuading the Palestinian Authority to abide by its legal and moral obligations: Sweden must stop all financial aid to the PA until the children have been returned to their mother. Financial aid can always be returned, the children’s stolen youth cannot.

There is only one effective means of persuading Sweden to adopt this measure – foreign media attention. The foreign press are invited to tackle the Swedish authorities on this issue to help bring the situation to a swift resolution. Past experience reveals that Sweden is highly sensitive to the foreign media spotlight.

The fact is that the Swedish government’s vision for a future Palestinian state is at a formative stage. It appears the Swedish authorities will go to any length to avoid jeopardizing the delicate balance while the government carves out a role for itself as a peace-broker and nation-maker.

The welfare of five Swedish children and their Swedish mother is simply getting in the way of Swedish political ambition. The children have been sold for political coin – and Swedish citizens are paying for the children’s incarceration with monetary coin.

Huvuden borde redan rulla på Aftonbladet

Svenska Elisabeth Krantz fem barn har kidnappats av hennes frånskilde palestinske man och olagligen forts till Gaza.

Den 26:e oktober hade Aftonbladet följande förstasidesrubriker: "Elisabeths barn är instängda i Israel", "Barnen: varför är det ingen som hjälper oss?" samt "Nu söker Elisabeth sina barn i Israel".

Publicitet behövs kring detta tragiska fall där barnen har rövats bort och tvångsinternerats i Gazaremsan. Barnen måste förenas med sin mamma i enlighet med svensk lagstiftning.

Dock gör sig Aftonbladet skyldig till grovt förtal när man väljer att medvetet vilseleda sina läsare. Rubriksättningen är ämnad att få läsaren att tro att Israel ligger bakom bortrövandet. Barnen är inte "instängda i Israel", utan i Gaza. Elisabeth Krantz söker inte "sina barn i Israel", utan hon vet att de finns i Gaza; Israel är det närmaste hon kan komma dem.
Avsikten och effekten med rubriksättningen är att läsare som enbart ögnar igenom rubrikerna får en helt förvrängd bild av situationen och skyller på den judiska staten.

Det är svårt att tro att Aftonbladet har svängt i sin politiska uppfattning och numera anser – till skillnad från resten av världen inklusive Israel självt – att Gaza tillhör Israel. Tidningen slår kallblodigt mynt av en svensk mammas desperation. Alla vapen är tillåtna i tidningens förtalskampanj mot den judiska staten.

Men fallet har inget med storpolitik att göra. Det är en högst personlig humanitär kris som drabbar en västsvensk mamma och hennes fem svenska barn.

Aftonbladet visar prov på en ofattbart låg etisk moral. Tidningen missbrukar desperata människoöden för att driva sin hatkampanj mot Israel istället för att rikta kritik mot Yasser Arafat. Det var ju Arafat som framför TV-kamerorna redan för flera veckor sedan lovade Laila Freivalds att han hade löst problemet och att barnen var på väg hem till sin mamma.

Huvuden borde redan rulla på Aftonbladet.

The Swedish recipe: all children are equal, unless they are Israelis

Swedish Foreign Minister Ms Laila Freivalds will shortly be visiting Ramallah to enlist Yasser Arafat’s help in ending the anguish of a Swedish mother whose five children were kidnapped by her estranged Palestinian husband and are being held hostage in Gaza under armed guard.

Ms Freivalds is to be commended for playing such a personal role in the wellbeing of young children. She deserves every best wish in her endeavour. She will hopefully be able to bring about a happy resolution to the agony of a mother who has had her children taken away – albeit temporarily – and that she will be thus able to alleviate the fear and anxiety of the children themselves, the youngest a mere 6 years old.

What seems strange in this context, however, is that the Swedish Foreign Minister has apparently never been equally moved to make a similarly personal appeal to Yasser Arafat to end the indiscriminate killing of Israeli children on streets, in buses, at parties, at religious celebrations. This despite the murder of a Swedish citizen and the attempted murder of several others at a Pesach celebration in Netanya, and the murder of a 20 year-old Swedish citizen at an Egged bus stop in Israel. All carried out by Palestinian terrorists closely or loosely affiliated with Yasser Arafat. These victims – many of them children under school age – are not being temporarily held against their will by estranged family members – they have been murdered, their families will never see them again.

It would be absurd to suggest that Ms Freivalds is anti-Semitic or that she reflects an anti-Semitic Swedish government. However, it cannot take much imagination to realise that this is precisely the kind of subtle signal that is – quite correctly – interpreted by Islamist fanatics in Sweden and elsewhere that they are immune regardless of their actions and that Europe applies one yardstick to Jews and Israelis and quite another to Muslims and Palestinians.

Swedish Foreign Minister Freivalds deserves all the support she can muster in the delicate task facing her. It would be so much more of a credit to her government if she were to apply the same dedication to Israelis suffering in the same way – children and parents alike.

Quiet diplomatic support and off-the-record words of encouragement to Swedish and Israeli Jews not only do not go far enough – it is the very absence of outright public support that by definition encourages a growing anti-Semitic undercurrent among extreme Islamists in Sweden and abroad.

Samma empati för alla?

Sveriges utrikesminister Laila Freivalds åker snart på personligt besök till Ramallah på Västbanken. Där kommer hon personligen att be om Yasser Arafats hjälp för att få ett slut på det svåra lidandet hos en svensk mamma, Elisabeth Krantz, sedan hennes fem barn kidnappats av deras palestinska far och nu hålls inspärrade någonstans i Gaza.

Laila Freivalds bör reservationslöst lovordas för att hon tar en sådan framstående personlig roll i dessa barns välbefinnande. Hon förtjänar all uppmuntran och stöd i detta mycket känsliga ärende. Förhoppningen är att hon kan hjälpa till att snabbt få ett slut på en moders oanade vånda sedan hon berövats sina barn, och dessutom hjälpa till att få ett slut på de drabbade barnens konstanta rädsla och oro. Det yngsta barnet är blott 6 år gammalt.

Det som dock är anmärkningsvärt är att utrikesministern inte någon gång tyckts känna sig lika manad att rikta en liknande personligt levererade vädjan till Yasser Arafat att stoppa det urskillningslösa dödandet av israeliska barn på gator, i bussar, vid religiösa sammankomster – inklusive mordet på svenska medborgare samt mordförsök på flera andra vid påskfirandet i staden Netanya.

Det krävs inte mycket fantasi för att räkna ut att denna sorts subtila signal helt naturligt uppfattas av en liten skara aggressiva, fanatiska islamister som att man tillämpa en måttstock för judar och israeler och en helt annan för muslimer och palestinier.

Utrikesministern förtjänar allt stöd och all tacksamhet för den viktiga och svåra uppgiften hon har framför sig. Det skulle dock öka trovärdigheten i den berömda svenska neutraliteten och omtänksamheten om hon var lika mån om att uttrycka och visa precis samma medkänsla för resten av områdets lidande befolkning – alltså de ständigt rädda israeliska barnen och deras ständigt ångestfyllda föräldrar som utsätts för ständiga mordförsök av palestinska terrorister.

Att bakom scenen ge tyst stöd till en svensk-judisk befolkning som utsätts för ständiga trakasserier, och lika tyst visa privat sympati för de israeliska barnens och föräldrars svåra umbäranden, är inte tillräckligt. Tvärtom, det är just avsaknaden av ett klart balanserat förhållningssätt som per definition tolkas som ett slags tyst acceptans av tilltagande antisemitism bland en liten men aggressiv del av Sveriges befolkning.

Det är inte längre enbart våra ord eller aktioner som bestämmer var vi står, utan även i lika hög grad vilka ord och aktioner vi väljer att avstå från.

Utrikesminister Freivalds är värd allt stöd i världen för att hon väljer att med ord och aktion ingripa för att försöka rädda de fem bortrövade barnen.

One law for Israelis and Jews, another for Palestinians and Muslims

Swedish Foreign Minister Ms Laila Freivalds will soon be making a personal visit to Ramallah. There she will enlist Yasser Arafat’s help in bringing to an end the anguish of a Swedish mother, Elisabeth Krantz, whose five children have been kidnapped by their Palestinian father and held hostage in Gaza.

Ms Freivalds is to be commended for playing such a personal role in the well-being of young children. She deserves every best wish in her endeavour and it is to be hoped that she manages to put a swift end to the unimaginable agony of a mother who has lost her children, and to the constant fear and anxiety of five children, the youngest a mere 6 years old.

What is remarkable, however, is that the Swedish Foreign Minister has never felt it necessary to make an equally personal appeal to Yasser Arafat to bring an end to indiscriminate killing of Israeli children on public streets, in buses, at parties, at religious celebrations – including the murder of a Swedish citizen and the attempted murder of several others at a Pesach celebration in Netanya.

While not for one moment suggesting that Ms Freivalds is either personally anti-Semitic or that she in any way reflects an anti-Semitic Swedish government, it cannot take much imagination to realise that this is precisely the kind of subtle signal that is – quite correctly – interpreted by Islamist fanatics in Sweden and elsewhere that they are indeed off-limits and that Europe does indeed apply one yardstick to Jews and Israelis and quite another to Muslims and Palestinians.

The Swedish Foreign Minister deserves all the support she can muster in the immensely delicate task facing her. It would be so much more of a credit to the Swedish administration if she were to apply the very same standards to the rest of an equally suffering regional population.

Behind-the-scenes support for and quiet words of encouragement to Sweden’s Jewish population not only don’t go far enough – the very absence of outright public support is per definition encouragement of a growing anti-Semitic undercurrent among the more extreme fringes of Sweden’s Muslim population.

Vart leder Sveriges Vita Bussar?

Genom att underblåsa antisemitism drar en svensk ledare vanära över sina modiga föregångare.

För sextio år sedan skapade Sverige stora internationella rubriker. Landets berömda Vita Bussar åkte till Nazityskland och räddade hundratals judiska Förintelseöverlevare ur ett helvete av europeisk antisemitism. Om svenska ledare hamnar i nyhetsrubrikerna idag är det på grund av luckor i logik och empati stora nog att köra en buss igenom – alltmedan svensk antisemitism når nya höjder.

Nyligen hamnade Sveriges utrikesminister Laila Freivalds i blåsväder. Under ett besök på en gymnasieskola i Göteborg höll Laila Freivalds med när en elev anklagade israelerna för att uppträda mot palestinierna på samma sätt som Nazityskarna gjorde mot judarna. Hon uttryckte också sin beundran för en av eleverna, en muslimsk tjej, som hävdade att enligt Toran, de heliga judiska skrifterna, har landet Israel lovats till judarna den dagen Messias återkommer till jorden, men att eftersom Messias bevisligen inte är här, äger inte judarna någon rätt att vara i Israel.
Detta hände i en skola med en hög andel invandrarbarn, många av dem muslimer, och en enda judisk elev. När sedan denne judiske elev skrev i tidningarna om sin känsla av att ha förråtts av utrikesministern i det land där han är född och uppvuxen genom hennes nonchalanta behandling av sanningen, nekade Freivalds till allt.

Spola framåt nu till Laila Freivalds besök vid Israels Yad Vashem Museum (Förintelsemuseum) den 9:e juni. I sitt tal där sade utrikesministern: ”Jag är orubblig i min ståndpunkt att det är helt legitimt att kritisera israelisk regeringspolitik på samma sätt som det är legitimt att kritisera vilket annat lands politik. Sådan kritik kan aldrig likställas med antisemitism, och vi tar kraftigt avstånd från alla försök att dra en parallell.”

Inte någon enda gång under hennes tal eller i något sammanhang dessförinnan visade dock Freivalds intresse av att uttala kritik mot de arabregimer som omger Israel. Kritik av Israel, världens enda judisk stat, utan att ens nämna de hemskheter som begås av arabregimerna, vilket faktiskt är anledningen till att Israel i sin tur tvingas till sina aktioner, har ett enda resultat: den ger näring åt antisemitism.

Men Freivalds hade ännu mer att säga under sitt tal vid Yad Vashem: "I Sverige hamnar antisemitism under det lagstiftade förbudet som omfattar hets mot folkgrupp. Svensk lagstiftning reagerar kraftfullt mot alla sådana straffbara aktioner. De skyldiga åtalas med lagens fulla kraft."

Antingen är Freivalds oroande ovetande om verkligheten i Sverige eller så har hon ett ganska flexibelt förhållande till sanningen.

För så här ser verkligheten ut: för att ett antisemitiskt brott ska upptas i den statistik som Freivalds stödjer sig på måste enligt svensk lagstiftning spridningsrekvisiten i brottsrubriceringen ”hets mot folkgrupp” uppfyllas. Detta innebär att för att brott ska konstateras måste det finnas minst tio vittnen.

Om det inte fått tillräckligt stor spridning är det alltså inte hets mot folkgrupp, tillräckligt många människor anses inte har hetsats; därför finns inget brott att åtala. Fallet avskrivs.
Jag skriver detta från personlig erfarenhet. Flera fall av antisemitiska attacker utförda av muslimska ungdomar mot min 13-åriga son har avskrivits av just denna anledning. Om det lagstadgade antal vittnen inte finns går inte fallet ens till domstol. Inte heller kommer fallet till rätten om förövarna är under straffmyndig ålder – vilket tyvärr omfattar en ganska stor proportion av förövarna. I bägge fall går förövarna fria. Så långt alltså Freivalds tal om tillämpningen av ”lagens fulla kraft”.

Freivalds sade vidare att “vi för noggrann statistik som publiceras varje år. Enligt våra senaste siffror håller antalet antisemitiska brott i Sverige på att minska." Laila Freivalds tycks vara omedveten om följande: de flesta antisemitiska brott i Sverige begås av unga killar med arabisk och muslimsk bakgrund. Om dessa killar är under straffmyndig ålder, kommer fallet aldrig till domstol så de figurerar aldrig i den statistik som Freivalds ständigt återkommer till. Om stora gäng attackerar en enstaka jude – oftast en yngling – finns inte heller här något sätt att skaffa den numerära bevistyngden som krävs. Här också avskrivs fallet – som återigen aldrig inkluderas i den statistik som Freivalds hänvisar till. Därav Freivalds påstående om ”minskning” av antalet antisemitiska brott.

Blott två dagar after Freivalds tal i Jerusalems Förintelsemuseum var det fotbollsmatch för 15-åriga pojkar i Stockholms St Erikscupen. Lagen som mötte varandra var IK Makkabi, judiska pojkar från Stockholmsområdet och Iftin KoIF, killar från Spångaområdet där många av föräldrarna kommer från det muslimska Somalia. Under hela matchen förolämpas de judiska killarna av sina motståndare: ”död åt judarna”, ”krossa sionismen”, ”vi tar det lugnt nu men tar hand om dem efter matchen” – det sistnämnda från lagkaptenen.

När matchen är över ska de två lagen enligt sedvanlig svensk sportslig tradition ta varandra i hand och tacka för matchen. Iftins lagkapten håller istället sin judiske motspelare med ena handen och slår honom i ansiktet med den andra. Omedelbart följer resten av det somaliska laget sin lagkaptens exempel därtill hjälpta av sina egna tillskyndade supportrar som springer in på fotbollsplanen. Det utvecklas till en regelrätt attack mot de 15-åriga judiska fotbollsspelarna. Dessa leds från platsen blödande, chockade, traumatiserade – men inte förrän de gett sina motståndare en läxa dessa inte kommer att glömma i första taget.

Ingen försöker göra gällande att Freivalds hade en lika aktiv del i denna skandal som när hon uppmuntrade till hat, segregation och splittring vid skolan i Göteborg, men den anda hon representerar tycks ha genomsyrat varenda por i det svenska samhället. Dessa 15-åriga somaliska ungdomar har rättat sig efter ett ledarskap som är berett att göra vad som helst i sin iver att neka att den har skapat och alltjämt ger näring åt ett stort problem.

Men Sverige lider inte av ett problem, landet håller på att gå under i en varbildande sjukdom. Första steget när man vill bota en sjukdom är att identifiera dess art, andra steget är att ge rätt medicinering. Att neka att man lider av en sjukdom på grund av dess pinsamma art är ju en ganska förståelig mänsklig reaktion, men det främjar knappast läkningsprocessen.

Ibland är kirurgi den enda utvägen. Utrikesminister Laila Freivalds kanske upptäcker att hon är en del av sjukdomsbilden, inte botemedlet, och att avlägsna henne från sin post kanske är enda sättet att kurera ett allt sjukare Sverige.

Hon kanske även upptäcker att oavsett hur många Vita Bussar som kördes av gårdagens svenska ledare, blir det allt svårare för dagens svenska ledare att motverka den stora skam som sker dagligen i det nya Sverige – av vissa av landets företrädare. Statsminister Göran Persson, denne store visionär och mannen bakom Levande Historia, borde agera medan det fortfarande finns något att rädda.

Whither the White Buses?

By fomenting anti-Semitism, a Swedish leader shames her brave forebears.

Sixty years ago, Sweden made headlines sending its White Buses to bring scores of Jewish Holocaust survivors out of the terrifying hell of European anti-Semitism to a safe haven in Sweden. Today if Swedes were to make news, it would be over gaps in logic and empathy large enough to drive a bus through - while Swedish anti-Semitism reaches new heights.

A few weeks ago, Swedish Foreign Minister Laila Freivalds achieved considerable notoriety when, during a visit to a class of 16-year-olds in Gothenburg, she accused Israelis of behaving like Nazis towards the Palestinians. She beamed with appreciation when one of the pupils, a Muslim girl, voiced the theory that according to the Torah, the Land of Israel was promised to the Jews upon the return of the Messiah, and since the Messiah had not returned the Jews had no right to be there and should accordingly be expelled.

This happened at a school with a high proportion of immigrants, many of them Muslims, and one solitary Jewish student. When that pupil, devastated to the core of his being, wrote in the newspapers of his sense of betrayal that the foreign minister in the country of his birth could treat the truth in such cavalier fashion, Freivalds denied it all.

Fast forward to the visit by the same Laila Freivalds to Yad Vashem in Jerusalem on June 9. In her speech there, she said, "Let me state very clearly that it is legitimate to criticize Israeli government policies as it is to criticize the policy of any government. Such criticism can never in itself be equated with anti-Semitism, and we firmly reject attempts to do so."

At no time during that speech or in any context prior to that speech, however, did Freivalds show interest in expressing criticism of the Arab regimes surrounding Israel. Criticism of Israel, the world's only Jewish state, while failing to even mention the reprehensible actions of the regimes surrounding it, has one effect: it nurtures anti-Semitism.

Freivalds had more to say in her speech at Yad Vashem: "In Sweden, anti-Semitism falls under the legal ban on racial, ethnic, or religious incitement. Swedish law enforcement acts firmly against any such punishable actions. They are prosecuted to the full."

Either Freivalds is severely out of touch with reality, or she is being somewhat flexible with the truth.

Here are the facts: For an anti-Semitic crime to work its way into the statistics by which Freivalds sets such store, Swedish law requires that there be 10 witnesses. The reason is that racial hatred has to have been spread for it to constitute a crime of incitement. If it is not spread (to the requisite number of witnesses), there is no crime to prosecute. Case closed.
I SPEAK from personal experience. Several cases involving anti-Semitic attacks by Muslim youths on my 13-year-old son have been closed for precisely this reason. If the required number of witnesses cannot be furnished, the case does not get as far as court. Nor does it get to court if the perpetrators are too young to be prosecuted - which, unfortunately, describes a significant proportion of the perpetrators.

Freivalds went on to claim that "statistics are kept, and published annually. According to the latest figures, the number of anti-Semitic crimes in Sweden is declining." Ms. Freivalds is apparently oblivious of the following: Most anti-Semitic crime in Sweden is perpetrated by youngsters of Arab and Muslim background. If they are under age, the case does not go to court - so it does not figure in Ms. Freivalds' statistics. If the gangs attack a solitary Jew (usually a youngster), then here too there is no means of bringing a case against the perpetrators without the requisite number of witnesses. Again, such incidents do not make it into Freivalds' statistics.
Just two days after Freivalds spoke at Yad Vashem, there was a football match in Stockholm between two teams of 15-year-olds. One team is IK Maccabi, Jewish boys from Stockholm; their opponents were kids from families originally from Somalia. Throughout the match, the Jewish kids were being taunted with "Death to the Jews," "We'll deal with the lot of you after the match," "Smash Zionism," and "We'll take it easy now and sort them out after the match," this last by the team captain.

At the end of the match, according to customary sportsmanlike tradition the teams were to line up on the pitch and shake hands with each other. However, led by the team captain, who instead of shaking hands held his opponent with one hand and hit him in the face with the other, the Somalian team launched a full attack on the Jewish team. They were immediately joined by their supporters, who also laid in with punches and kicks to the 15-year-old Jewish football players. The Jewish team was led away bleeding, shocked, and traumatized. Not, however, before administering a lesson their opponents would not easily forget.

No one is suggesting that Freivalds was as active in supporting this disgrace as she was in encouraging hate and division at the school in Gothenburg, but her spirit seems to have pervaded every pore of Swedish society. The 15-year-old Somalian kids have taken their cue from a leadership that will go to any lengths to deny it has created and is nurturing a problem.
But Sweden does not have a problem, it has a festering sickness. The first step in curing any sickness is to identify it and administer the appropriate medicine. Denying one has an ailment because it is a highly embarrassing one may be a perfectly understandable human reaction, but it is hardly conducive to pursuing a cure.

Sometimes surgery is the only option. Freivalds may find she is part of the sickness, not the cure, and her removal from office may be the only option if there is to be a cure for an increasingly ailing Sweden.

She may also find that no number of White Buses furnished by yesterday's Swedish leaders will do anything to undo the disgrace of some of their successors. Prime Minister Göran Persson, that man of immense vision and the force behind Sweden's renowned Living History program, should act before there is nothing left to save.

Is the Swedish Foreign Minister out of touch with reality?

60 years ago, Sweden made the headlines by sending its White Buses to bring scores of Jewish Holocaust survivors out of the terrifying hell of European anti-Semitism to a safe haven in Sweden. Today Swedes are hitting the headlines with gaps in logic and empathy large enough to drive a bus through – while Swedish anti-Semitism reaches new heights.


A few weeks ago (May 2004), Swedish Foreign Minister Laila Freivalds achieved considerable notoriety when, during a visit to a class of 16-year-olds in Gothenburg, she accused Israelis of behaving like Nazis towards the Palestinians. She beamed with appreciation when one of the pupils, a Muslim girl, voiced the theory that according to the Torah, the Land of Israel was promised to the Jews upon the return of the Messiah, and since the Messiah had not returned, the Jews had no right to be there and should accordingly be expelled. This was a school with a high proportion of immigrants, many of them Muslims, and one solitary Jewish pupil. When that pupil, devastated to the core of his being, wrote in the newspapers of his sense of betrayal that the Foreign Minister in the country of his birth could treat the truth in such cavalier fashion, Ms Freivalds denied it all.

Wind forward to the visit by Swedish Foreign Minister Laila Freivalds to Yad VaShem in Jerusalem on 9 June 2004. In her speech there, she said: “Let me … state very clearly that it is legitimate to criticise Israeli government policies, as it is to criticise the policy of any government. Such criticism can never in itself be equated with anti-Semitism, and we firmly reject attempts to do so.” At no time during that speech or in any context prior to that speech, however, did Ms Freivalds evince any interest in expressing criticism of the Arab regimes surrounding Israel. Criticism of Israel – the world’s only Jewish state – while failing to even mention the reprehensible actions of the regimes surrounding the Jewish state, has one effect and one effect only: it nurtures anti-Semitism. End of discussion.

Ms Freivalds had more to say in her speech at Yad VaShem: “In Sweden, anti-Semitism falls under the legal ban on racial, ethnic or religious incitement. Swedish law enforcement acts firmly against any such punishable actions. They are prosecuted to the full.” Either Ms Freivalds is severely out of touch with reality, or she is being somewhat flexible with the truth.

Because here are the actual facts: For an anti-Semitic crime to work its way into the statistics by which Ms Freivalds sets such store, Swedish legislation requires that there be ten witnesses. The reason is that racial hatred has to have been spread for it to constitute a crime of incitement. If it is not spread (to the requisite number of witnesses) there is no crime to prosecute. Case closed. I speak from personal experience – several cases involving anti-Semitic attacks by Muslim youths on my own 13-year-old son have been closed for precisely this reason. If the required number of witnesses cannot be furnished the case does not get as far as court. Nor does it get to court if the perpetrators are too young to be prosecuted – which unfortunately describes a significant proportion of the perpetrators.

Ms Freivalds went on to claim that “statistics are kept, and published annually. According to the latest figures, the number of anti-Semitic crimes in Sweden is declining.” Ms Freivalds is apparently oblivious of the following: most anti-Semitic crime in Sweden is perpetrated by youngsters of Arab and Muslim background. If they are underage the case does not go to court – so it does not figure in Ms Freivalds’ statistics. If the gangs attack a solitary Jew (usually a youngster), then here too there is no means of bringing a case against the perpetrators without the requisite number of witnesses. Again, such incidents do not make it into Ms Freivalds’ statistics.

Flash forward a couple of days to a football match in Stockholm on the 11th of June between two teams of 15-year-olds. One team is IK Maccabi, Jewish boys from Stockholm, their opponents are kids whose families originally hailed from Somalia. Throughout the match, the Jewish kids are being taunted with “Death to the Jews”, “We’ll deal with you lot after the match”, “Smash Zionism”, “We’ll take it easy now and sort them out after the match” – this latter by none other than the team captain.

At the end of the match, according to customary sportsmanlike tradition the teams were to line up on the pitch and shake hands with each other. However, led by the team captain – who instead of shaking hands held his opponent with one hand and hit him in the face with the other – the Somalian team launched a full attack on the Jewish team. They were immediately joined by their supporters, who also laid in with punches and kicks to the 15-year-old Jewish football players. The Jewish team was led away bleeding, shocked and traumatised. Not, however, before administering a lesson their opponents would not easily forget.

No-one is suggesting that Foreign Minister Laila Freivalds was as active in supporting this disgrace as she was in encouraging hate and division at the school in Gothenburg, but her spirit seems to have pervaded every pore of Swedish society. The 15-year-old Somalian kids have taken their cue from a leadership that will go to any lengths to deny it has created and is nurturing a problem.

But Sweden does not have a problem, it has a festering sickness. The first step in curing any sickness is to identify it and administer the appropriate medicine. Denying one has an ailment because it is a highly embarrassing one to have to admit to it in public may be a perfectly understandable human reaction, but it is hardly conducive to effecting a cure.

Sometimes surgery is the only option. Foreign Minister Laila Freivalds may find she is part of the sickness, not the cure, and that political surgery to remove her from office may be the only option if there is to be a cure for an increasingly ailing Sweden.

She may also find that no number of White Buses furnished by yesterday’s Swedish leaders will do anything to undo the disgrace of some of today’s Swedish leaders. Prime Minister Göran Persson, that man of immense vision and the force behind Sweden’s renowned “Living History” programme, should act before there is nothing left to save.

Fråga till Utrikesminister Laila Freivalds om antisemitism

Jag läste med stor besvikelse Dina kommentarer i Israel, rapporterade av TT, att israeler och israelvänner försöker ’röra ihop’ antisemitism med kritik mot Israels politik. Du rapporteras ha sagt: ”Man måste kunna skilja på de här sakerna. Vi för mycket noggrann statistik över brott som har antisemitiska inslag, och vi kan se att (antalet sådana brott) faktiskt gått ned något.”

Därmed verkar Du tyvärr vara omedveten om något som de flesta svenska judar upplever i stort sett dagligen – att antisemitism i Sverige är på stark frammarsch.

Som far till ett av de judiska barnen som drabbats av allt grövre antisemitism, där han till och med har avslängts från bussar och trakasserats på sin schackklubb under nästan ett års tid, kan jag förklara hur statistiken ser ut som den gör: samtliga fall av antisemitiska attacker mot min son (av polisen rubricerat som ’hets mot folkgrupp’) har avskrivits – även de fall där man känner förövarnas namn och personnummer. Anledningarna ger en fingervisning i hur lätt statistik kan misstolkas när polisens händer är bundna av en otidsenlig lagstiftning: ibland är förövarna för unga för att straffas, vilket gör att fallet avskrivs. Ibland krävs helt enkelt att ett större antal människor måste bevittna händelsen för att den ska räknas som brottsligt. Eller som det så kliniskt heter: "Brott kan inte styrkas - spridningsrekvisitet i aktuellt lagrum är inte uppfyllt (NJA 1999:93)". Här också avskrivs fallet. Det finns alltså inget tvivel om att händelsen verkligen ägt rum, det är bara det att fler måste bevittna det för att det ska kunna rubriceras som hets mot folkgrupp – i det här fallet antisemitism. Därför figurerar inget av detta i den statistik Du hänvisar till.

Du påstod att i Israel rör man ihop antisemitism med kritik mot landets politik. Det finns dock ett stort problem i detta påstående: i samtliga de åtta (8) fall av antisemitiska attacker som vår då 13-åriga son utsatts för, har det aldrig förekommit någon diskussion med förövarna om Mellanöstern, politik, Arafat, Sharon, Israel eller Palestina - pojken var ju blott 13 år. Hans huvud var (och är – han har nyss fyllt 14) fyllt med fotboll, ishockey, schack, datorspel, kompisar. Den enda anledning till att han attackerats verbalt och fysiskt dessa 8 gånger är för att han bär en synlig Davidsstjärna runt halsen. Dina israeliska värdar har inte ’rört ihop’ någonting i ett försök att avleda uppmärksamhet från landets politik, de hänvisar bara till faktiska händelser i Sverige som hela omvärlden tycks känna till men inte Sveriges Utrikesminister.

Tilläggas skall att några av attackerna inte ens föregicks av någon som helst ordväxling, det är det synliga judiska tecknet som har utlöst våldsamheterna. Polisen ville att vår son tar av sig Davidsstjärnan; han kontrade att de som attackerar honom är rasister. Polisen svarade att det är precis vad de är, men att vår son först och främst bör ta hand om sig själv genom att inte provocera fram våld från dessa rasister. Vår son svarade att om dessa rasister inte var emot honom för att han är jude, utan för att han var svart, skulle polisen aldrig ens överväga att kalla det för provokation när han går omkring med sin svarta hy; att det på något sätt tycks vara OK att be en jude att dölja sitt ursprung men inte en svart människa, trots att båda utsätts för förnedring av rasister.

Polisen hade inga kommentarer - de försöker ju bara hjälpa vår son att undvika bråk, de vet att lagstiftningen inte ger dem några större befogenheter att agera i en situation som kräver 10 vittnen för att brottet ska kunna styrkas (hets mot folkgrupp) medan de flesta andra brott kräver bara ett vittne, som t ex vid rån, våldtäkt osv. "Spridningsrekvisitet" är en mycket effektiv barriär mot generande hög statistik om antisemitism.

Ta i beräkningen alla dessa avskrivna fall av antisemitism som aldrig kommer till åtal. Först då får man en verklig bild av den tilltagande antisemitism som Du påstår håller på att minska.

Svenska barn av judisk börd skulle känna sig säkrare om deras utrikesminister tog deras situation på lika stort allvar som polisen gör. Polisen och åklagarna behöver en lagstiftning värd namnet. Som far till ett drabbat barn skulle jag verkligen uppskatta det om Du dels verkade för en ändring i bevisföringsfrågan, och dels rättade till missuppfattningen som Din spontana kommentar har gett upphov till.

Tacksam också för ett svar när Din tidtabell och annalkande semestertider så tillåter.

Freivalds döljer sanningen bakom missvisande statistik

Sveriges utrikesminister vägrar erkänna något som alla svenska judar vet och lever med: antisemitism i Sverige är på stark frammarsch.

Sveriges utrikesminister Laila Freivalds tillbakavisade kritiken från Israel om att hon intar en farlig passivitet ifråga om den tilltagande antisemitismen i Sverige.

Hon sade att israelerna försöker ’röra ihop’ antisemitism med kritik mot Israels politik: ”Man måste kunna skilja på de här sakerna. Vi för mycket noggrann statistik över brott som har antisemitiska inslag, och vi kan se att (antalet sådana brott) faktiskt gått ned något.”

Som far till ett av de judiska barnen som drabbats av allt grövre antisemitism, där han till och med har avslängts från bussar och trakasserats på sin shackklubb under nästan ett års tid, kan jag förklara hur statistiken ser ut som den gör: samtliga fall av antisemitiska attacker (som av polisen rubricerats som ’hets mot folkgrupp’) har avskrivits – även de fall där man känner förövarnas namn och personnummer. Anledningarna ger en fingervisning i hur en politiker kan anpassa statistik när polisens händer är bundna av en otillräcklig lagstiftning: ibland är förövarna för unga för att straffas, alltså avskrivs fallet. Ibland krävs helt enkelt att ett större antal människor måste bevittna händelsen för att den ska räknas som brottsligt. Eller som det så kliniskt heter: "Brott kan inte styrkas - spridningsrekvisitet i aktuellt lagrum är inte uppfyllt (NJA 1999:93)". Alltså avskrivs fallet. Det finns inget tvivel om att händelsen verkligen ägt rum, det är bara det att fler måste bevittna det för att det ska kunna rubriceras som hets mot folkgrupp – i det här fallet antisemitism.

Ta i beräkningen dessa avskrivna fall av antisemitism som aldrig kommer till åtal. Först då får man en verklig bild av den tilltagande antisemitism som Laila Freivalds tvärtom påstår håller på att minska.

Svenska barn av judisk börd skulle känna sig säkrare om deras utrikesminister tog deras situation på lika stort allvar som polisen gör. Att neka hjälper inte, polisen och åklagarna behöver lagstiftning värd namnet.

Laila Freivalds uppmuntra till hat

Tidningen Expressen (040601) är att gratulera för att ha publicerat en insändare skriven av en 17-årig gymnasist i Göteborg.

I insändaren skriver eleven att utrikesminister Laila Freivalds vid ett besök på pojkens skola underlät att bemöta påståendet att "Israel behandlar palestinierna så som nazisterna gjorde med judarna". Som om inte detta är tillräckligt grovt bekräftade utrikesministern i sitt efterföljande samtal med killen att Israel visst behandlar palestinierna på samma sätt som nazisterna gjorde med judarna under andra världskriget.

I det klimat som bl a Laila Freivalds uppmuntrar på det här anmärkningsvärda sättet är det inte konstigt att Sveriges judar känner sig allt mer utsatta. All heder åt Expressen för att ha publicerat elevens artikel och inte fallit för frestelsen att gå i de inkörda spåren av onyanserad israelkritik.

Europa bör spela en konstruktiv roll i Mellanöstern

Konflikten i Mellanöstern är återigen i en intensiv våldsspiral. Lördagen den 17:e april dödade Israel Abdel Aziz Rantisi, den palestinske Hamasledaren som med glödande entusiasm hängett sig till utplånandet av staten Israel. Detta gör han medelst självmordsbombningar utförda av intet anande skolbarn, tvångsrekryterade ungdomar, indoktrinerade unga mammor eller hjärntvättade arbetslösa.

Europa exploderade i fördömanden av Israel efter Rantisis död. Till exempel fördömde såväl statsminister Persson som utrikesminister Freivalds attentatet i starkaste ordalag. Frankrike var inte nådig, Tyskland och Storbritannien överträffade varandra i fördömanden av denna ”utomrättsliga avrättningen”. Storbritanniens utrikesminister Jack Straw sade, till exempel, att attentatet var ”olagligt, orättfärdigt och motverkade sitt syfte”.

Ungefär 5 timmar före det attentatet hade Hamas dödat en israelisk polis samt skadat tre andra i södra Israel. Märkligt nog var det inga fördömande ord från alla dessa betydelsefulla europeiska potentater, inga fördömande om att orättfärdiga avrättningar inte tjänade något syfte, inga starkt uttryckta krav på ett slut på våldsaktioner. Det var lika tyst ett par veckor innan, när en ung palestinska sprängde sig själv och några israeler till döds vid den industripark som Israel driver tillsammans med palestinierna som ett sätt att skapa arbetstillfällen och normalisering dem emellan. Hamas vill inte att sitt eget folk ska kunna leva ett normalt liv, arbeta och tjäna en inkomst – kitteln ska istället hållas kokande genom Hamas påtvingade tvångsseparation. Världens statsministrar var märkbart tysta även då.

Tystheten bryts alltså bara när den palestinska barnläkaren Rantisi – som skickat palestinska barn som levande självmordsbomber mot bland andra israeliska barn – dödas. Rantisi och den Hamas han var med och grundade kom till makten genom att brutalt tysta ner all palestinsk opposition. Den taktik har Hamas framgångsrikt exporterat till Europa, som med rädsla förbiser alla vidrigheter som åstadkommits av Hamas samtidigt som man fördömer varje israeliskt försökt att göra något åt problemet. Det är precis denna sorts signaler som välkomnas så hjärtligt av Hamas som en seger – de vet ju att inget de gör kan förmå ett skärrat Europa att tala klarspråk med och om dem – än mindre ta i med hårdhandskarna.

Det är nu dags för Europa att visa ståndaktighet genom att våga kalla saker vid sitt rätta namn, att våga behandla parterna i enlighet med deras ansträngningar och prestanda. För att uppfattas som trovärdig, måste Europa införa ett mått av balans och objektivitet istället för att negativt särbehandla Israel. Det är i Europa som det är så nödvändigt att rätt signaler skickas ut till de berörda: Israel har redan med all önskvärd tydlighet fått de negativa signaler som Europa skickat det landet, men signalerna som kommer till Hamas uttrycker starkt stöd för dess linje.

Medan Israel försöker bygga upp en gemensam plattform för en delad ekonomisk tillväxt – inte minst i industrizonen Erez – anstränger sig Hamas och Arafats övriga terrororganisationer till att rasera varje gryende försök till normalisering. När nu Israel drar sig tillbaka från Gazaremsan, bör Europa göra klart för palestinierna att denna helomvändning innebära en historisk öppning för en bättre framtid. Ingen ska låtsas att tillbakadragandet sker under de mest lämpliga formerna för vare sig israelerna eller palestinierna, men det innebär onekligen en kraftig brytning av dödläget – inget så nytt eller omfattande har någonsin tidigare provats, och alternativt känner vi till sedan drygt 60 år. Palestinierna måste övertygas att de inte har något att vara rädda för om de tar tillfället till en banbrytande förkastning av våld och terror som medel, de måste övertygas om att stöd för Hamas per definition betyder avsaknad av ekonomisk, politisk, personlig, demokratisk och nationell utveckling.

För det är precis detta tryck som Europa så högljutt tillämpar på Israel, dag ut och dag in. Men Israel är en demokrati, och trots idel försök att strypa dess ekonomi är det ett land med en stark exportindustri.

Den enda framgångsrika palestinsk exportindustri är självmordsbombningar. Det har visat sig vara en förödande framgång i Europa, Nordafrika, Mellanöstern, Nordamerika och Asien. Dags nu för Europa att sätta stopp för det.