Vem äger sanningen med stort ”S”?

Uppenbarligen inte Sveriges utrikesminister Carl Bildt.

Han skriver på sin blogg om sin oro över att israeliska spaningsplan överflyger Libanon – men nämner inte med ett ord anledningen till detta: att Hizbollah och Libanon i flagrant brott mot en resolution i FNs Säkerhetsråd fortsätter att med Irans hjälp beväpna Hizbollah i Libanons södra del. Ändå bloggar Bildt om det som han ser – eller vägrar att inse – från helikoptern som flyger i Libanons luftrum och som ger honom en utmärkt överblick över situationen. Om han bara inte blundade.

Uppenbarligen ser inte de stora medierna sanningen heller. Vare sig i Sverige eller ute i världen. FNs eget Mellanösternsändebud Robert Serry säger klart och tydligt att det inte finns någon humanitär kris i Gazaremsan. Underförstått att all hysteri kring Gazabornas påstått trängda situation är mediemanipulerad, upphaussad av politiskt motiverade aktivister med en bestämd strategisk dagordning. Han ignoreras av de stora medierna världen över – budskapet passar lika illa med den önskade bilden som Bildts ”blunda och tala” politik.

Under tiden byggs islamismens högborgar lite varstans – även i Storbritannien. Samtidigt som Bildt inte rapporterar om vad han ser, och Robert Serry ignoreras för att han rapporterar om vad han ser, växer styrkan hos islamistiska terroristorganisationer inte bara i Mellanöstern utan även utomlands. Journalisten Martin Bright rapporterar om att Storbritannien har utvecklats till ett avgörande centrum för Hamas – som har stämplats som terrororganisation av såväl FN som EU och Kvartetten. Det är skrämmande läsning.

Här i Sverige ses inget av detta. Flamman har en intervju med Anna Wester, informationsansvarig för Palestinagrupperna i Sverige, där hon bland annat vill ”kalla tillbaka den svenska militärattachén och att vapenexporten till Israel upphör om de rödgröna vinner valet”. Hon uttryckte inga åsikter om nödvändigheten av att på motsvarande sätt upphöra med kontakter med Libanon, Syrien och Iran för den fortsatta beväpningen av Hizbollah. Ej heller uttryckte hon någon åsikt om det folkrättsriktiga i att kidnappa en israelisk tonåring från Israel och hålla honom inspärrad i Gaza utan tillgång till vare sig advokat (han är inte anklagad för något förutom att vara jude), läkare, Röda korset (som han heller inte krävt att få träffa honom), föräldrar eller andra än Hamasterrorister.

Flamman går faktiskt ett steg vidare: i god Aftonbladet-anda skriver man på ett insinuant sätt att det nog kanske måhända har skett massvåldtäkter på kvinnor i Gaza (underförstått av israeler) eftersom massvåldtäkter sker i andra oroshärdar i världen. Den selektiva tystnaden och den ännu selektivare frispråkigheten säger måhända mer om de röd-gröna än om till exempel Hamas, som ju fortsätter att idka människohandel som man alltid gjort – också det ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Samtidigt som inte ens Hamas påstår att det har skett massvåldtäkter av kvinnor i Gazaremsan. Nog har Flamman sitt alldeles eget lilla smutsiga krig att föra mot den judiska staten.

I övrigt fortsätter den tilltagande och alltmer öppna röd-grön-bruna antisemitismen i Sveriges tredje största stad, Malmö. Vissa svenska skribenter har varit föredömligt tidiga med att rikta rampljuset mot denna avart i civilisation som antisemitism faktiskt är – namn som Per Gudmundson, Gulan Avci, Mathias Sundin och Dilsa Demirbag-Sten är prominenta bland andra.

Det konstiga är att otaliga bloggare skrev redan för ett år sedan om det fullständigt olämpliga i att kommunistledaren Lars Ohly stolt bar på ett plagg där hela Israel hade ersatts av ett arabiskt Palestina, medan hela resten av den svenska medievärlden valde att tiga om det. År 2010, dock, som är valår, har detta plötsligt blivit hett stoff.

Bättre sent än aldrig, förstås. Men varför så sent?

För en vacker dag kommer det att bli alldeles för sent. Offren har redan utsetts – och inte bara här i Sverige.

Ömsom tystnad, ömsom oväsen. Till den senare kategorin tillhör Mellanösterns ständige ståuppare, Libyens Kadaffi, som manar till jihad mot bland andra Schweiz. Schweiz!
 
Medan Libyen piskar upp en jihadi stämning mot Europa, tar Iran målmedvetet de steg som krävs för att genomföra planen på den globala jihadens intåg på världsscenen på ett sätt som aldrig tidigare skådats. Läs vad Reuters skriver om Irans planer på att tvinga omvärlden på knä. Man syftar inte på Israel eller USA, utan hela omvärlden, första anhalt Europa.
 
 
Läs andras åsikter om antisemitism, jihadism, islamism och om hur röd + grön alltid blir brun:
Fred i Mellanöstern
ME Aktualia mm
Dagen
SvD
SvD
SvD
SvD
Sydsvenskan
UNT
Expressen
Aftonbladet
KvP
Corren
NSK
Sapere Aude
Karin Rebel
SwedenIsrael
MXp
I Gilboas Svala Skugga
Israel i Sverige
 
 
 

Medierna noterar hatklimatet mot judar i Sverige

TV4 ska ha en eloge.



Äntligen en nyhetskanal som vågar ta upp ett problem som växer år från år.

Den muslimska antisemitismen. Det vill säga omotiverat hat mot judar just för att de är judar.

Som grupp är judar bland de äldsta invandrarna i det moderna Sverige.

Judarna hotas av de nyaste invandrarna i det moderna Sverige - folk från den arabiska och övriga muslimska världen.

Långt ifrån alla araber och muslimer hyser vedervärdiga rasistiska tankar om judar i det Sverige där vi idag båda lever. Men de araber och muslimer som tycker annorlunda hörs tyvärr sällan eller aldrig. Och hörs deras ledare, är det tyvärr påfallande ofta med ett "men" som någon sorts bortförklaring.

Rasism ska inte kunna bortförklaras.

Det är ett problem som är lika stort som politikernas tystnad i ämnet.

Om vi undantar politiska begåvningar som Ilmar Reepalu, Per Gahrton och Lars Ohly.

Det är fullständigt oacceptabelt att beskylla muslimer i Sverige bara för att vissa muslimer slaktar civila i Irak, eller som igår i Indien, eller för att islamister spränger bort ovärderliga kulturskatter i form av buddhastatyer i Afghanistan, eller för att bedjande kristna mördas mitt under gudstjänst i sina kyrkor i Pakistan och Egypten, eller för att islamister begår folkmord i Darfur, eller för att den muslimska Sharialagen verkställer halshuggning och stympning i Saudiarabien, eller för att könsstympning utövas på småflickor i Sudan.

Dessa aktioner är förkastliga. Utan "om" och "men".

Lika förkastligt skulle det vara att beskylla någon enda svensk muslim för dessa vidrigheter som hans eller hennes religionsfränder gör i främmande länder. Utan "om" och "men".


Länkar:
FiM - Ilmar Reepalu angriper Malmös judar
Jihad i Malmö - Judar flyr Sveriges Gaza
MXp - True Face of Islam i Storbritannien
MXp - Judehatet i Sverige liknar antisemitismen i tyskt 30-tal
SII - Sydsvenskan/Ilmar Reepalu

Ett Sverige i förvandling

Förvandlingsprocessen avgörs den 13 september 2010.

Om några månader går Sverige till nyval. I en tid då massarbetslöshet hamnar farligt nära 1920-talets ekonomiska och sociala djupdykningar, är det av intresse att ta ett steg tillbaka och begrunda vilka problem som ligger de politiska partier varmast om hjärtat. Vilka värderingar partierna och deras kandidater står för, helt enkelt.

Nyligen valdes Jasenko Selimovic in som andranamn på Folkpartiet-Göteborgs riksdagslista. Selimovic har ofta uttryckt sig öppet rasistiskt. Eller vad sägs om följande stycke där han gottar sig i de värsta antisemitiska uttrycken som någonsin ekat genom seklerna: ”Sex judar. En är innerligt trött på Förintelsen. En annan på Israel. En tredje har förgiftade barn. Medan en fjärde skiter blankt i Kosher. En femte älskar att tjäna pengar. Och en sjätte kan inte komma över att hans oomskurna snopp är fulare än pappans. Judarna är nakna.” (Sex nakna judar)

På Radioteatern, där Selimovic är chef och ansvarig utgivare, stod han nyligen bakom pjäsen ”Mellan detta andetag och dig”, en antisemitisk upprepning av gamla pogrominspirerande påståenden om judar som dödar icke-judar av religiösa och/eller penninghungrande skäl. Läs SvD, SI-Info samt Rogntudjuu för att få en bred uppfattning om hur rumsrent öppet uttryckta antisemitiska åsikter numera har blivit i det nya Sverige.

Folkpartiet är långt ifrån det enda partiet med högst tvivelaktiga kandidater på sin riksdagslista. Moderaternas Abdirisak Waberi i Göteborg anser att ”man kan ha fyra fruar. Mannen är den starke som bestämmer i familjen. Man och kvinna har olika roller i livet. Om en kvinna är otrogen får hennes man slå henne. Men bara först efter att han pratat med henne och slutat ha sex med henne.” Våld och sex som verktyg för att lära det lägre stående könet vem som bestämmer – av tystnaden hos Moderaterna kan man tyda att partiet antingen håller med dessa åsikter, eller att man under inga omständigheter vill kritisera en människa – alldeles oavsett vidrighetsgraden på dess åsikter – om vederbörande är muslim. Läs till exempel i Göteborgs-Posten och hos RFSU i ämnet.

Centerpartiet deltar också i tävlingen. Ettan på Malmölistan och aktiv inom Palestinska föreningen, Bassem Nasr, bjöd in Hamas till sin stad samtidigt som Hamas mördade 9 civila judar och lemlästade ytterligare 50 i Tel Aviv år 2006. Sydsvenskan tog upp ämnet i sin ledare. Artikeln påpekade att samtidigt som nästan en halv miljon skattekronor skänktes till Nasrs Palestinska förening användes detta tillskott till att finansiera Hamas besök till Sverige under det att Hamas av hela EU samt USA deklarerats som terrororganisation.

Andra har också kommenterat det smaklösa i att en potentiell riksdagspolitiker är aktiv medhjälpare till att terrororganisationer med ett tydligt antisemitiskt program blir rumsrena i det nya Sverige, här och här.

Kristdemokraterna då? Där också finns en rabiat besatthet med judar bland vissa kandidater. KDs Rabih Ballout ifrågasätter om judar verkligen förföljdes i nazityskland. Det är synd att min egen svärmor inte längre är vid liv – hon överlevde flera års gästfrihet i nazitysklands trevliga semesteranläggningar i Auschwitz och Ravensbruck. När hon vid 23 års ålder anlände till Sverige med de Vita Bussarna vägde hon mindre än en 11-åring.

Är det då enbart de borgerliga partiernas kandidater som är så upptagna med judar och Israel? Ingalunda. Socialdemokraternas Mona Sahlin ser det som sin huvuduppgift att gå i demonstrationståg där Hamas- och Hizbollahflaggor vajar, hon talar om för svenska folket i TV-programmet Agenda att antisemitism inte existerar i Sverige, i all synnerhet inte muslimsk antisemitism. Detta gör hon i samma program där Agenda just visat ett 20 minuter långt reportage om en ung judisk pojke i Göteborg som flera gånger blivit attackerad för att han bär en ”Magen David” – Davidsstjärna – runt halsen, precis som kristna bär ett kors eller muslimska damer bär symboler på sin religion i form av en schal/hijab/burqa, eller sikher bär turban och så vidare. Pojkens attackerare var alltid unga killar med rötter i arabvärlden, och de var alltid noga med att poängtera att de hatade judar. Trots polisjournaler och TV-reportage nekade Mona Sahlin att det fanns något som helst bevis för antisemitism i Sverige.

Miljöpartiets Per Gahrton ska man bara inta tala om. Här kommer en förgrundsfigur för Miljöpartiet som sällan yttrar sig om miljön men som istället använder sin offentliga ställning till att stödja Palestinagrupperna i Sverige, ett slags halvofficiell subvention för hans privata hobby – besatthet med den judiska staten.

Extremisten Mohammed Omar bildar ett antisionistiskt parti – i Sverige! – med enbart antisionism och antisemitism på partiets dagordning. Han gör det i skön förening med vänsterradikaler, högerradikaler och islamister. Ju färre ord man slösar på denna avart i svensk politik desto bättre, men faktum är att han och hans kollaboratörer finns i allra högsta grad och de siktar på riksdagen.

Vänsterpartiets Lars Ohly klär sig glatt i en keffiyeh där hela området mellan Medelhavet och Jordanfloden – det vill säga hela Israel samt hela det tilltänkta Palestina – visas som ”Palestina”. Inget märkvärdigt i och för sig, för precis samma ståndpunkt finns i Hamas programförklaring – ett ”Storpalestina” etniskt rensat från varenda jude.

Ett klädesplagg som visar att Israel har suddats ut och ersatts av ett arabiskt "Storpalestina" anses vara lämplig klädstil hos företrädare för ett riksdagsparti. Inte 1939 utan 2009.

Intressant i sammanhanget är att alla stora partier är rörande överens om att frysa ut, utesluta, ignorera och på alla möjliga sätt åsidosätta Sverigedemokraterna. SD i likhet med Mohammed Omars parti tycks ha en mycket begränsad dagordning. Den går ut på att bekämpa invandring och invandrare. SD vill återskapa något som för länge sedan har försvunnit – ett helvitt Sverige – medan riksdagskandidater som Moderaten Abdirisak Waberi vill nyskapa ett Sverige som är minst lika främmande – ett Sverige med ett förnedrande människosyn, samtidigt som Mohammed Omar vill omvandla Sverige till Europas antisemitiska spjutspets. Stormtruppens ränder går tydligen inte ur.

UNRWA, en FN-organisation, ska ta hand om ursprungliga 700 000, idag ca 3,5 miljoner, palestinska araber (denna femfaldiga ökning kallas av svenska politiker in spe som Mohammed Omar, Ali Esbati och Ammar Maqboul för den judiska statens ”massaker”, ”etnisk rensning” och ”utrotning” av palestinierna). Denna UNRWA får en budget som är lika stor som FNs andra flyktingorgan, UNHCR, som dock ska ta hand om nästan tio gånger fler flyktingar i hela resten av världen. Se här en statistisk jämförelse mellan UNRWA och UNHCR.

UNHCR arbetar framgångsrikt inom sin budget, UNRWA går back med ett par hundra miljoner dollar per år. Arabstaterna, som med sin attack mot Israel skapade flyktingströmmen 1948, bidrar med endast 3% – tre procent! – av UNRWAs budget, trots årliga oljeinkomster i miljardbelopp. Resten bekostas av oss skattebetalare i Västvärlden, däribland Sverige som är världens största bidragsgivare per capita till palestinierna. Inget av detta tycks bekomma den radikala falangen som växer snabbt och starkt och som släpps fritt in i det politiska finrummet. Det nya – och främmande – Sverige skapas medan dessa ord skrivs.

I det nya Sverige är det kvinnofientlighet, antisemitism och stöd till terror som upptar den kommande riksdagens kandidater.

Analysen är långt ifrån uttömmande, men slutsatserna – baserade på faktiska uttalanden och händelser – talar sitt klara språk.

Det är onekligen ett nytt Sverige vi ser framför oss. Ett Sverige som inte längre är ett nominellt kristet land men där Politisk Korrekthet ändå har upphöjts till statsreligion. En politisk korrekthet som bekämpar ärlighet. Som ny svensk själv tittar jag i backspegeln och längtar faktiskt tillbaka till det gamla Sverige, ett Sverige där dagens ytterligheter aldrig någonsin hade tolererats, än mindre släppts in i Riksdagens finrum.

Så vart är Sverige på väg? Frågan avgörs om några månader.

För läsare som vill veta vart Sverige är på väg ur en global islamistisk synvinkel, läs här Professor Barry Rubins kortfattade kommentar om en uttömmande analys skriven av Johann Hari i den ansedda brittiska tidningen The Independent: "Renouncing Islamism: To the Brink and Back Again".

Is Sweden anti-Semitic?

The answer is an emphatic “no”.

There is no institutional anti-Semitism in Sweden. Among the vast majority of Swedes anti-Semitism provokes the same revulsion as all other forms of racism do.

There are exceptions, however. One may safely discount the oddballs on the extreme Right – there are few people in Swedish society who would ever say a word in their defence.

The problem, instead, lies on the extreme Left, which is embracing ever-larger tracts of the mid-Left and huge swathes of this small country’s fast-growing Muslim minority. Of a total population of about 9 million, there are about 400,000 Muslims living in Sweden.

This Nordic country has traditionally had a very generous policy toward asylum-seekers and immigrants from the Muslim Middle East. The problem is that by and large, networking with immigrants or “New Swedes” as they are known is generally limited to throwing large sums of money at them and then proceeding to leave them to get on with life. Good-quality housing is provided, schooling – including Swedish classes for adults, job training, social benefits when needed (statistics suggest that 25 percent of the southern Swedish city of Malmö’s population is Muslim, and that 40 percent of them are unemployed).

And integration? Very little. It is little wonder then that Muslim immigrants increasingly group together in ethnic sub-communities, having little interaction with the host society in which they live and into which their children are born. It is no coincidence that Swedish local politician Adly Abu Hajal states (the article is in Swedish) that “the best Islamic state is Sweden”. He is talking about a state within the state.

The result is a sub-culture of outsiders who are permanent outsiders. It is here that the political and religious fanatics are harvesting followers. And it is here that Sweden is nurturing a generation of “New Swedes” who ought to be labelled “Old Swedes” – people either born in Sweden or living here for so long that they ought by now to be fully integrated with and aware of both the facilities available to them and the moral and legal obligations under which they live in their adopted country.

None of which is happening. That is why a popular TV debate programme bringing together Jews and Palestinian Arabs results in the Arabs refusing even to look at the Jews. That is why people demonstrating their support for the Palestinians march under the flags of Hamas and Hizbollah – both classified as terrorist organisations by Sweden and the rest of the EU, as well as the USA. That is why marches to support the Palestinians can bring together thousands of Swedish Muslims shouting “Khaiber, Khaiber ya yahud, ya’ish Muhammad saufa ya‘ud” (which translates as "Khaiber, Khaiber, Oh Jews, Mohammed’s army will return to finish you off") – a blood-curdling racist battle-cry recalling the Muslim slaughter of Jews about 1300 years ago in the oasis of Khaiber in the Arabian peninsula. And it is why these racist marchers are led by leaders and other prominent figures in the Socialist (nee Communist) Party, the Labour Party and the Green Party.


http://www.youtube.com/watch?v=qMP0_DMaIjU

With some notable exceptions, Swedish journalism is of the “tell me who to feel sorry for” variety – nothing sells like a good sob story and most mainstream Swedish journalists would not recognise terms like “fact-finding” and “background check” if they so jumped up and bit them in the nose. Swedish journalists – again with some notable exceptions such as Per Gudmundsson (http://gudmundson.blogspot.com/) and Dilsa Demirbag-Sten (kulturen@expressen.se), among others, enjoy a quiet life. Nothing is simpler to handle than black-and-white concepts. Like an electric switch, either on or off. Nothing in between.

Sweden has quite rightly traditionally prided itself on its cultural, religious and ethnic diversity. And has made the cardinal mistake of assuming that it is sufficient to feel sorry for a bunch of people, bring them here, shower them with all the physical trappings of a safe life and a decent living standard, and then convince themselves that in order to make their new citizens feel at home in their new culture, they need to efface their own culture.

Immigration is all about integration. It is not about the physical relocation of the human body, but about the adjustment of the mind to a new cultural setting. It most emphatically does not mean discarding or in any way demeaning one’s original culture, but it does require a desire to live alongside the new culture, not supplanting but enriching it.

Which is where Sweden falls flat on its face. Leaving 400,000 immigrants from a very different culture and sometimes very difficult origins to fend for themselves is the first step toward failure.

Giving people the impression that nothing they do, however reprehensibly racist, anti-Semitic or anti-democratic, will ever result in a severe reprimand, is the second step. That is simply praying on the altar of Political Correctness.

And allowing extremist political parties who refuse to distance themselves from racist stances to work their poison into the very fabric of the immigrant society is the third and final step. It creates the only functioning interface between New and Old Swedes. Greens Party figurehead Per Gahrton said on national TV on March 12, 2009 that thousands of Arabs calling for the slaughter of Jews in Sweden was simply a matter of “a few enthusiastic people letting of steam”.

So is Sweden anti-Semitic? Definitely not. Are political correctness, lame-duck journalism and opportunistic political extremists creating a cesspool of anti-Semitism among a huge section of the population left to their own devices? Definitely.

Is anything being done to counteract this trend? Not a thing.

Are leaders of Left-wing political parties continuing to march under terrorist banners, wearing terrorist symbols and leading demonstrations where thousands chant their desire to slaughter Jews? Yes. Prominent Socialist Party figure Muhammad Omar openly supports his party leader (this article is in Swedish).

Lars Ohly, leader of the Socialist (nee Communist) Party wearing a scarf showing the obliteration of Israel and its replacement by an Islamist Palestinian state. Party leader Ohly has said that his favourite blogger is reviled anti-Semite Jinge whose work is considered so extremist that even many far-right-wingers will not associate with him.

So is Sweden anti-Semitic? Ask me the same question in a year’s time.

Articles in English on this subject:
WeeklyStandard, IM, 2, 3, 4, 5, 6, 7, TundraTabloids, TundraTabloids

Newspaper articles in Swedish:
SvD, 2, 3, 4, 5, 6, 7, DN, 2, Dag, 2, 3, Hd, Ab, 2, 3, 4, 5, Debatt, 2, Hd, B, 2, Smp, 2, 3, Kri, 2, 3, Y, Tra, ST, SVT

More in mixed Swedish and English:
Johan Ingerö om SvD-skribenten Paulina Neudings artikel ‘Welcome to Ramallmö‘ i Weekly Standard
Johan Ingerö om debatten inom vänstern
Jonathan Leman om gårdagens SVT Debatt
MXp om Hamasledarens son som tar avstånd från faderns terrorgrupp

More in Swedish:
Gudmundson, 2, Svansbo, Expressens sportblogg, MXp2, ‘Som jag ser det’ med bild på Ohly, IiS, Kamferdroppar om ett vänsterupprop mot antisemitism, 2, FiM, 2

Swedish independence in jeopardy

Who sets the political agenda in Sweden?

And who actually holds the reins of power?

A large number of Swedish Muslims, backed up by extremist supporters flooding in from Denmark, marched through the streets of Malmö in southern Sweden shouting the notorious Muslim battle-cry ”Khaiber, Khaiber ya yahud, ya’ish Muhammad saufa ya‘ud" (Khaiber, Khaiber, Oh Jews, Mohammed’s army will return to finish you off). This racist call to arms refers to the Muslim slaughter of Jews about 1300 years ago in the oasis of Khaiber in what is now Saudi Arabia. The problem is that this racist battle-cry is echoing through the streets of Malmö in March 2009 – and nobody is being arrested for racial incitement.

http://www.youtube.com/watch?v=qMP0_DMaIjU

This is one picture of how some Muslims choose to profile their social mores, political beliefs and religious affiliations.

A totally different picture of Muslim-Jewish relations is obtained when reading an article written by an objective observer of Israel from the inside.

The writer is an Arab. And a Muslim.Ishmael Khaldi holds is Israel’s deputy consul general for the Pacific Northwest in the United States. He writes as follows.

Other Muslims with insight into both the Muslim and the Jewish Israeli worlds also provide a different view. Their perceptions are based on their flight from Muslim Sudan through Muslim Egypt and past a whole raft of Muslim states in order to seek and receive asylum in the world’s only Jewish nation, Israel.


http://www.youtube.com/watch?v=ZGa2_8tgsKw&eurl

There thus appears to be a worrying disconnect between how Swedish Muslims view Jews on the one hand, and the way Israeli Muslims and Muslim refugees from countries formally at war with Israel view Jews.

How is it that perceptions in Sweden are so radically and frighteningly different?

Could it be because of Sweden’s infatuation with political correctness, no matter what that costs Swedish society? Or because the Left has so totally infiltrated the media that there is no longer any room for an alternative discourse other than the radically pro-Islamist and anti-Semitic narrative pursued among an increasingly vociferous Muslim population? It should be noted that about one-quarter of the population of Malmö is Muslim and the Left-wing parties are currently in opposition, with the government being headed by a centrist coalition. With Sweden’s Muslims numbering about 400,000 (out of a total population of 9 million) the next election could be decided on the streets of Malmö. One TV report among many others that poses interesting questions can be seen here.


http://www.youtube.com/watch?v=wRnP-XzB_U0

Irrespective of whether one’s political affiliations are aligned towards the Left or the Right or anywhere in between, these contrasting snapshots undoubtedly pose some interesting questions.

Perhaps foremost among these questions is: how is it that the Swedish Left consistently refuses to strongly, openly and unequivocally distance itself from the extremist Islamist forces that always seem to figure so prominently in Left-wing gatherings? The demonstration against Israel’s participation in the Davis Cup tennis tournament in Malmö on March 7 turned into an outright anti-Semitic hate-fest, yet Socialist Party (formerly known as the Communist Party) leader Lars Ohly was proudly wearing a keffiyeh which showed all of Israel erased and replaced by the single Islamistic Arab state of Palestine. A policy entirely in line with what prominent – and highly vocal – Socialist Party figure Muhammad Omar openly supports (this article is in Swedish).

A Swedish Member of Parliament wearing a keffiyeh that clearly shows the whole of Israel eradicated and replaced by a single Islamist Palestine. Democracy in Sweden in 2009 has a distinctly worrying future.

If Swedish domestic security is not to continue to be shaped by cruel events from Middle Ages Khaiber in the Arabian Peninsula, and if Swedish foreign policy is not to continue to be dictated by political demagogues sowing seeds of racist hatred in order to reap a political harvest in the next elections, then Swedish politicians, the media, the police and judiciary, the nation’s schools – in short, Swedish society – is going to have to think very carefully about where the nation is headed.

Towards democracy, or towards democracy’s destruction.

Svenskt oberoende i gungning

Vem sätter den politiska dagordningen i Sverige?

Och vem har den egentliga makten?

Vissa svenska muslimer, uppbackade av hitresta extremister från Danmark, skanderar på Malmös gator det ökända islamistiska pogromstridsropet ”Khaiber, Khaiber ya yahud, ya’ish Muhammad saufa ya‘ud" (Khaiber, Khaiber, Khaybar, o judar, Muhammeds armé kommer för att återerövra er). Det rasistiska stridsropet hänvisar till en muslimsk slakt på judar i Khaiber i nuvarande Saudiarabien för ungefär 1300 år sedan. Problemet är att det skanderas år 2009 på Malmös gator – och ingen har ännu arresterats för uppvigling.


http://www.youtube.com/watch?v=qMP0_DMaIjU

Det är en bild av hur vissa muslimer väljer att profilera sig.

En helt annan bild får man när man läser en artikel skriven av en sansad betraktare som beskriver det riktiga Israel inifrån.

Tilläggas bör att skribenten är arab.

Och muslim.

Han innehar den israeliska muslimska minoritetens högste sekulära befattning utomlands – han är Israels vicekonsul i San Francisco, USA. Han skriver så här.

Även webbsidan MXp beskriver andra perspektiv från den muslimska världen om judar och Israel.

http://www.youtube.com/watch?v=ZGa2_8tgsKw&eurl

Detta om hur svenska muslimer betraktar Israel, kontra hur muslimska flyktingar från muslimska länder betraktar Israel, kontra hur israeliska muslimer betraktar Israel.

Hur kan det vara att just i Sverige är uppfattningarna så totalt annorlunda?

Kan det vara på grund av vår förkärlek för politisk korrekthet, oavsett vad det kostar oss som samhälle?

En TV-rapport bland många andra som ställer intressanta frågor kan ses här.

http://www.youtube.com/watch?v=wRnP-XzB_U0

Alldeles oavsett man hör hemma på den politiska vänsterkanten eller högerkanten eller någonstans mittemellan, ställer dessa tre betraktelser onekligen intressanta frågor.

Den kanske viktigaste frågan är hur det kommer sig att den svenska vänstern inte vill ta kraftigt och offentligt avstånd från de extremistiska islamistiska krafterna som går i samma demonstrationståg som deras ledare. Tvärt om, Lars Ohly till och med bär på en halsduk där hela Israel är utraderad och ett islamistiskt Palestina finns i dess ställe. Helt i linje med vad Muhammad Omar öppet förespråkar.


En svensk partiledare bär en halsduk där hela Israel har raderats och ersatts av ett islamistiskt Palestina. Demokrati i Sverige 2009 ser verkligen annorlunda ut.

Om svensk inrikessäkerhet inte ska fortsätta dikteras från medeltidens Khaiber och svensk utrikespolitik inte ska fortsätta dikteras av Ilmar Reepalu i Rosengård istället för Carl Bildt i Rosenbad, är det hög tid att politikerna, medierna, poliserna, skolorna – ja samhället i stort – tar sig en allvarlig funderare över vart Sverige är på väg.

Mot demokrati, eller mot demokratins undergång.

SvD, BT, KB

Sweden v. Israel: game, set and match

The weekend of 6-8 March 2009 is something of a turning-point in history.

It marks the date when Israel met Sweden in the Davis Cup tennis tournament in the southern Swedish city of Malmö.

Two teams played. There was one victor, but two losers.

After a hard-fought and generally very evenly matched contest on the tennis court, Israel won the series 3-2. But it really could have gone either way, both teams put up a magnificent fight.

Israel emerged the victor.

Inauguration of the 2009 Davis Cup tennis tournament in an empty arena.

But there were two losers. Firstly, the Swedish Davis Cup team, despite a great showing and spirited playing.

And secondly, what is quickly emerging as the fading democracy of Sweden – the even bigger loser.

“In my opinion, there should be no question of Sweden playing a match against Israel at all…”

Radical left-wing Malmö mayor Ilmar Reepalu

Ilmar Reepalu is mayor of Malmö, Sweden’s third-largest city where Muslims make up almost 30 percent of the population. While the event was still in the planning stages, Mayor Reepalu made it clear that he did not want Jews from Israel in his city. He quoted “security concerns” – despite being told by the police that this was never going to be a problem.

Mr Reepalu then changed tack: “In my opinion, there should be no question of Sweden playing a match against Israel at all bearing in mind the situation (Israel’s 21-day operation in Gaza in response to 2920 days of Palestinian missile barrages on Israeli civilians)”. He went on to clarify his stance: “This is just not a tennis match against any old country. This is a match against the State of Israel.”

Mayor Reepalu appeared determined to set Sweden’s foreign policy in Malmö. The Swedish government in the country’s capital city, Stockholm, appeared to be completely sidelined by the brazen takeover of the nation’s foreign policy agenda.

At Malmö Town Hall the city council decided to make a very public issue of out its political stance, with radical left-wing parties winning the vote 5-4 to ban spectators from the venue as a means of persuading the Israeli team to abandon its plans to play at all.

The Israeli team turned up nonetheless. And won.

Sweden lost. It lost its chances of advancing in the Davis Cup tournament.

Sweden also lost its reputation as a democracy – like the Palestinians who seem uncertain as to whether their government is in Gaza City or Ramallah, Swedes no longer know whether their government’s foreign policy is set in Stockholm or Malmö.

And Sweden lost financially: with spectators banned by a city mayor keener to play foreign-policy demagogue than local civic leader, Malmö lost revenue from ticket sales, hotel and restaurant turnover, bus and taxi earnings.

And then had to foot the bill for mounting a multi-million kronor security operation the likes of which had never been seen in this country. One thousand police officers drafted in to maintain law and order, upwards of one hundred police vehicles involved.

Police cordon around a pair of wrecked police vehicles

Did they succeed? The police security cordon was impenetrable. I witnessed several attempts in the hours before and during the tennis games to breach security, and none succeeded. Game, set and match to the police, then.

The aftermath: one of many police vehicles being towed away after the Malmö riots

Rioters in Malmö attempted to set fire to police vehicles, with the officers inside

But at what cost? The photographs and film images show a fraction of the damage caused by the largely Muslim rioters aided and abetted by radical left-wing saboteurs.

Rioters on the rampage in Malmö

The rioters were first warmed up with firebrand speeches by the likes of Swedish Socialist (nee Communist) MP Lars Ohly sporting a keffiyeh showing a map WITHOUT the state of Israel and talking about the Jewish nation’s “crimes against humanity”. He was referring to Israel’s 21-day response after suffering an onslaught of 10,000 missiles from Gaza. The results were predictable. Violent riots, attempts to set police vehicles alight – with the officers sitting inside them – the use of granite paving-stones to try and smash the police vehicles and their occupants. The financial cost is going to suck the city of Malmö dry for years to come.




Swedish Socialist (nee Communist) MP Lars Ohly draped in a keffiyeh warming up the crowd prior to the riots



A clearer view of the Swedish MP's keffiyah showing the non-existence of Israel

Malmö city mayor Ilmar Reepalu seems unaware of the worldwide recession. From somewhere in his already depleted coffers he is now going to have to foot the bill for the repairs – after first losing out on the revenue from a tennis tournament which went ahead anyway despite his sabotage attempts.

And to round it all off, Malmö has now ended up on the international list of pariahs – a city in which no self-respecting organisation is ever going to hold a major event for risk of running aground on the whims of its mayor’s agenda of the day.

So many achievements in a few short days for the Mayor Who Would Be King.

Articles in English on the subject:
Wiesenthal, WSJ, Newsmill, JPost, JPost,

Articles from this website on the subject:
IM, 2, 3, 4, 5,

Sverige förlorade i Malmö

Sveriges ekonomi är körd i botten. Det är ett öde vårt land delar med många andra länder som genomgår den värsta finansiella krisen på många decennier.

Men två industrier går alldeles lysande i dessa tider:

1. Hatmångleri. Den yttersta vänstern, den yttersta högern och de våldsammare islamistiska rörelserna går samman i skön – om än smaklöst ohelig – förening och gör alla storvinster i dagens klimat. Lars Ohly, Per Gahrton och Ilmar Reepalu borde känna sig riktigt rika idag.

2. Transportnäringen. Dels för att till Malmö igår transporterades ett tusen poliser och flera dussin polisfordon från när och fjärran i vårt rike. Och dels för att när en handfull israeler kommer till vårt land för att spela tennis, strömmar tusentals människor till Malmö för att protestera mot … ja, mot vad, exakt?

På plats i Malmö lördagen den 7 mars var det svårt att veta vad de protesterade mot. De protesterade i alla fall inte mot brott mot de mänskliga rättigheterna i Sudan, Saudiarabien, Iran, Egypten, Syrien, Hamas Gazaremsan, Fatahs Västbanken, Libanon, Pakistan, Bangladesh, Kina, Ryssland, Burma.

Däremot var det lättare att veta vad de protesterade för: de protesterade för rätten att krossa demokratin Sverige, de protesterade för rätten att attackera tennisspelare från världens enda judiska land, de protesterade för rätten att ge sig på poliser inlåsta i sina polisfordon. Just hur skrämmande det måste ha varit att omges av tusentals rasande våldsman som slog sönder plåt- och glasfängelset poliserna satte i kan man knappast föreställa sig.

http://sydsvenskan.se/malmo/article417781/Polis-drog-vapen-under-kravallerna.html
Polis under attack drog vapen.

Både före och efter tennismatchen pratade jag med poliser, civila ordningsvakter, förbipasserande, fans ur den lilla samlade publiken, tennisförbundets representanter och spelare. Alla uppvisade en total oförståelse för demonstranternas mål, deras medel och den skada de orsakat Sveriges och speciellt Malmös rykte.

Jag träffade en del mycket trevliga poliser från Göteborg som före matchen var vid gott mod och försäkrade att polisens förberedelser var så starka att inget skulle ha minsta chans att störa matchen. Vilket visade sig vara sant – för de själva fick ta hela smällen från uppemot 6000 rasande demonstranter.

http://playrapport.se/#/video/1471511
Från TVs nyhetsprogram Rapport 090307

Alla poliser och funktionärer jag talade med sade att samhället, ekonomin, idrotten, Sveriges anseende och Malmös framtid som evenemangsstad allvarligt har skadats. Många jag talade med hänvisade till att utrikespolitik vanligtvis bedrivs i Rosenbad i Stockholm, inte Rosengård i Malmö.

Jag ville ha lite mer än detta, så jag stängde av mina kameror och stoppade undan mitt anteckningsblock. Då uttrycktes mycket starka fördömanden av Malmös Ilmar Reepalu (någon kallade honom en rödbrun dinosaurie). Och av beslutet att låta idrotten kapas och tas som gisslan av människor som främjar sina egna politiska ambitioner via Malmös stads förlorade inkomster och via Sveriges skyhöga kostnader för skyddsoperationen – och nu kostnaden för den omfattande skadegörelsen.

Det israeliska laget uttryckte sin bestörtning över situationen. En spelare förklarade att man åker överallt i världen för att spela tennis, inklusive i arabvärlden. Men ingenstans har de mött ett så massivt motstånd, ett så klart uttryckt hat och en så öppen antisemitism som här i Sverige.

En annan spelare sade att man kan ha olika åsikter om politik i till exempel Kina, Ryssland, Dubai, Kroatien, länder om vilka det i världssamfundet bland annat råder stor oenighet beträffande de mänskliga rättigheterna och politiska frihet, men att man ställer politik utanför dörren när man kommer in för att spela tennis.

En lagmedlem poängterade att protesterna inte hade karaktären av politiska åsikter utan rent rasistiska hot. Han förstod inte hur Sverige, tidigare ett föredöme när det gäller frihet och demokrati, kunde acceptera att stillatigande hållas som gisslan medan man först hotar med och sedan verkställer raskravaller. Han undrande vem som hade den egentliga makten i landet – regeringen och polisen, eller politiska ytterlighetsgrupperingar som arbetade i maskopi med de etablerade medierna.

Den kommentaren förstår man lite bättre när man i de olika medierna läser vilka skönmålningar som framkommit. DN t ex skriver om ”Stökigt slut på lugn protest mot matchen”. Stökigt? Jag var där. Det var regelrätta kravaller i rashetsens namn.

En annan lagmedlem lade till att i en värld där politik tvingar isär människor bör idrott agera som brobyggare för att förena, för någonstans måste man mötas om det ska finnas minsta chans för att tillsammans finna den gemensamma vägen framåt.

Det verkar som om just möjlighet till gemenskap är vad 6000 samhällsterrorister i Malmö till varje pris ville förhindra igår.

Varje pris? Inte riktigt. Ditt pris – i den mån du, käre läsare, betalar skatt i vårt land. För om du är laglydig, arbetar hårt och betalar skatt som en mönstermedborgare, har just du fått betala priset för gårdagens samhällsomstörtande aktioner.

Terroraktioner mot våra poliser. Polisen fick uppenbarligen order om att ta det väldigt försiktigt, att inte ”provocera” våldsverkarna genom att reagera ens när de blev attackerade. Polisens enda aktion tycks ha varit att slå på sina sirener och köra fram ett antal polisbussar några tiotal meter efter att attackerna hade pågått ett bra tag. Enligt uppgift omhändertog polisen uppemot ett hundratal våldsverkare under kravallerna.

Det var igår. Imorgon är det kanske inte poliserna som är målet. Imorgon är det kanske civila medborgare som är målet.

Förhoppningsvis kommer polisen då att få order om att vara betydligt mer aktiva.

Efter matchen minglade jag med några av de svenska tennisfansen, unga entusiaster i 20-25-års ålder. De var oerhört besvikna över Sveriges förlust. Visserligen är jag ingen Björn Borg men så mycket tennis kan jag att jag tyckte mig förstå att Sverige faktiskt vann matchen igår. ”Jo matchen alltså, den vann vi. Men vi förlorade allt annat”, sade en ung vältränad kille med färsk solbränna. Han skakade på huvudet och pekade på barrikaderna, raderna av polisfordon, de hundratals kravallutrustade poliserna, och de dussintals och åter dussintals civila ordningsvakterna som ständigt bevakade anläggningen. ”Är detta en vinst?” frågade han. ”Sverige förlorade stort. Tennisen förlorade stort. Och den här djävla stan är körd, aldrig mer att jag sätter min fot här.”

En funktionär som stod alldeles i närheten nickade instämmande. Poliserna inom hörhåll såg mest ut att vilja åka hem till sina familjer i Borås, Alingsås, Ystad, Stockholm. Några kom säkert också från Malmö. Dem tycker man idag kanske mest synd om. Det är aldrig roligt när ens hemstad sågas i den allmänna opinionen.

Malmö, mars 2009. Förlorarens stad medan det svenska DC-laget firade en välförtjänad seger.

Men det är svårt att prata om seger idag.

Hur kunde Sverige lida ett sådant nederlag? Svaret står att finnas hos dem som eldade på pöbeln timmen innan: Lars Ohly och Pehr Gahrton som höll brandtal som slutade i – om inte bränder så åtminstone flera försök till att sätta Malmö i brand.

Ohly och Gahrton: demokratins avigsida dagen då det svenska DC-laget vann men Sverige förlorade. Stort.

Syd, 2, 3, 4, 5, 6, 7, Ab, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, SvD, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 11, 12, 13, DN, 2, 3, GP, Expressen, Dala, NWT, VF, Barometern, BLT, DT,

In English:
Haaretz, Ynet, IHT, AP, YahooNews, METimes, JPost, 2, AFP, Eurosport, Reuters,

Bloggare:
Adania, FiM, MXp, I Mitt Sverige,

När partiledare är blinda och döva går ingen säker.

Allra minst civila palestinier.

Det förtjänar att sägas klart och tydligt: Vänsterpartiets Lars Ohly och Hans Linde fumlar i mörkret. De har vare sig förmåga eller intresse av att se framåt, att arbeta för en ljusare framtid. Deras enda intresse är att permanenta det förflutna – hur mörkt och hur eländigt det än har varit.

Det har de råd att göra – de sitter i säkerhet och komfort i det underbara Sverige medan de dömer palestinier och israeler till en permanent framtid av våldshelvete.

Läs bara deras senaste alster i SvD Brännpunkt 090202. Det är en uppvisning i klassisk ensidighet, nidbilder och försvar av palestinsk terror. Alla ingredienser som under mer än 60 år har dömt palestinierna till ett liv av elände och våld, av hopplöshet just för att sådana utomstående som Ohly och Linde ger dem hopp om att det omöjliga är möjligt: att bygga ett judenreint Palestina på Israels ruiner.

I en parallell värld som inte har någon anknytning till verkligheten skriver Ohly och Linde om ”Israels bombmattor”. Hade Israel lagt bombmattor över Gaza hade inga smuggeltunnlar varit kvar och hundratusentals civila hade dött. Som alternativ till Ohlys och Lindes utsvävningar kan påpekas att tunnlarna finns kvar och gör alldeles lysande affärer (läs artikeln ”Tunnel Vision” av journalisten Sarah A. Topol och se dagsfärska bilder i tidskriften New Republic 090202.) Av totalt 1100-1200 döda palestinier, var 900 stridande terrorister med vapen i hand. Men bevis är kanske inte Lars Ohlys eller Hans Lindes starka kort.

Ohly och Linde föredrar istället att skriva om ”folkrättsbrott”. Med det syftar de inte på 2920 dagar av Gazapalestiniers oavbrutna raketbeskjutning mot israeliska dagis, skolor, sjukhus. De syftar inte på det faktum att under dessa 2920 dagar mördades 1177 civila israeler i terroraktioner utförda av palestinska terrorister från Västbanken och Gazaremsan. Västbanksterrorn har för tillfället nästan helt avstannat – det kan man tacka säkerhetsbarriären för, samt Fatahs gryende förståelse för att de når fram till en egen stat mycket lättare genom att förhandla istället för att spilla blod.

Istället syftar Ohly och Linde på 21 dagar under vilka Israel besvarade 2920 dagar av missiler från Gaza. Alltid detta eländiga syndrom – ”bråket började när juden slog tillbaka”. Israels svar på dessa 2920 dagar av raketterror varade i 21 dagar, och orsakade max 1200 dödsfall, av vilka 900 Hamasterrorister. Det tycker Ohly och Linde är orättvist. Det får stå för dem.

Ohly och Linde kräver att ”De begångna folkrättsbrotten måste utredas och de ansvariga ställas inför rätta.” Fullständigt rätt. Man kan till exempel börja med Hamasledarna Khaled Meshaal som sitter i säkerhet i Damaskus och Ismail Haniyeh någonstans i Gazaremsan. Som en bra början. Sedan finns det hur många som helst fler att åtala. Alla dem som med våld använde civila bostadshus, sjukhus, skolor, TV-hus och FN-byggnader för att skjuta raketer.

Bland alla felaktigheter i Ohlys och Lindes artikel har de faktiskt rätt i en sak. De skriver ”Det är hög tid att gå till botten med problemet”.

Alldeles rätt. Sedan förstör de det lilla goda genom att tillägga: ”Varje långsiktig lösning på konflikten kräver att Israels ockupation av Palestina upphör.”

Alldeles fel. Sist jag tittade var det ingen ockupation av Gazaremsan. På Västbanken pågår någorlunda fredliga förhandlingar om en framtid byggd på ömsesidig respekt under vilken Israel och palestinierna ska komma överens om framtida gränser, om gränsjusteringar och förflyttning av befolkning på fredlig väg – precis så som skedde i Sinai för 30 år sedan och i Gazaremsan för 3 år sedan i utbyte mot fred.

I Gazaremsan finns inga sådana utsikter eftersom Gazas ledare är alldeles för upptagna med att tillverka raketer för att avlägga tid till förhandlingar.
Bara den blinde och döve ser inte beviset.