Arabvärlden börjar få nog av arabiskt våld och hyckleri

Arabvärldens vägar äro ofta outgrundliga och våldsamma. Men arabisk kritik mot våldsverkare som Hamas och Hizbollah växer sig starkare.

Så här skriver den arabiska nyhetskanalen Al Jazeera på www.Aljazeera.com 081228:
”Hur konstigt detta än låter sprängde sig en självmordsbombare i Mosul, Irak, mitt bland araber som demonstrerade mot Israels flygattacker i Gazaremsan. I självmordsdådet dödades en civil och 16 skadades. Enligt polisen kom självmordsbombaren på en cykel. Irak och regeringen i Bagdad har fördömt Israels attack mot Gaza.”

Och så här skriver den kända egyptiska journalisten Mona Eltahawy i den egyptiska engelskspråkiga tidningen Daily News http://www.thedailynewsegypt.com/article.aspx?ArticleID=18767:

”I söndags sprängde sig en man på en cykel mitt i en anti-israelisk demonstration i den irakiska staden Mosul. Den teknik som har legitimiserats och välsignats av präster i hela den arabiska världen som ett vapen mot Israel har gått fullständigt snett och användes mot araber som demonstrerade mot Israels bombardemang i Gaza.”

Hon skriver vidare: ”Detta fullständigt förvrängda och morbida kretslopp som fullbordades på Mosuls gator kan endast förstås genom att parafrasera Karl Marx - Israel är folkets opium.” ”Hur kan vi annars förklara den kollektiva minnesförlusten som vi såg nu i helgen i Mellanöstern?”

Hon syftade på terrororganisationen Hizbollahs ledare Hassan Nasrallahs kritik mot Egyptens tystnad under Hamas pågående krig mot Israel, samtidigt som ”generationer palestinska flyktingar hålls i Libanon i läger som inget annat är än fängelser”.

Vidare påminde hon den arabiska läsekretsen om att demonstranterna i Jordanien och Libanon har allt annat än rena samveten, då den jordanska regimen redan på 70-talet slaktade tiotusentals palestinska civila och militanta i kriget över herraväldet i Jordanien. Därifrån flydde tusentals till Libanon 1982 där de kristna Falangisterna dödade ett par tusen flyktingar i flyktinglägren Sabra och Shatila.

Och för att återknyta till 70- och 80-talets bristande arabiska ledarskap och cyniska manipulerande av människoliv till dagens tragiska händelser i Gaza och Södra israel, skriver Eltahawy: ”Det är svårt att kritisera palestinierna när så många ha dött under den gångna helgen, men deras Hamasledare är helt enkelt de senaste i en lång rad palestinska ledare som svikit dem … Var fanns vreden när två palestinska skolflickor dödades i Gaza när Hamasraketer avsedda för Israel felaktigt exploderade på avskjutningsrampen, blott en dag före Israels attack? … Gazas palestinier är lika mycket offer för Hamas som för Israel.”

Det som gör ovanstående så intressant är att det visst finns många röster i den arabiska världen som protesterar mot Hamas fortsatta våldföring på både den egna och grannlandet Israels civila. Dessa röster kommer från araber boende i Gaza och i andra länder.

Det som är ännu intressantare är det stora antal svenska ”analytiker” och ”experter” som Pierre Schori, Diakonia och Svenska kyrkan som väljer att ignorera arabiska röster som inte passar in i deras förutbestämda dagordning där israelhat står i främsta rummet.

Visst kan man länge ignorera folkets röst – Sovjet lyckades med det under flera decennier – men till syvende och sist vinner folkets vilja trots allt.

Och folkets vilja i Gaza och i Israel är fred, utveckling, utbildning, samarbete. En framtid helt enkelt.

Inte otillbörlig inblandning från fåtöljrevolutionärer som är beredda att offra hur många palestinska och israeliska liv som helst genom fortsatt stöd till Hamas, Hizbollah och andra terrororganisationer via svenska skattepengar utan minsta krav på reciprocitet.

Pierre Schori, Birger Schlaug, Mahmud Ahmedinejad, Joakim Wohlfeil, Kim Jong Il och alla ni andra: läs det som Mona Eltahawy skriver.

Tänk på de civila som lider i Gaza och Israel. Inte på era egna politiska ambitioner.

Givarkonferens för krigsoffer – men bara vissa

Det är glädjande att Sverige vill i slutet av denna månad anordna en internationell givarkonferens för krigsdrabbade.

Vad som förbryllar är att endast Libanon står som hjälpmottagare. Libanon är det land som illegalt övertogs och användes av den iranska regimens Hizbollahmilis för att iscensätta ett oprovocerat krig riktat mot civila i Israel.

Ett kapat land
Hela Libanon kapades av det libanesiska regeringsparti som hade minst antal mandat – Hizbollah med endast 2 ministerposter. Hela Libanon påtvingades ett krig av detta minoritetsparti, och hela Libanon är med all rätt nu fokus för en stor internationell hjälpverksamhet. Skamligt vore det annars om världssamfundet inklusive Sverige, som stillatigande under sex år tillät Hizbollah bygga upp sina aggressiva styrkor medan vi tittade på, nu inte skulle hjälpa Libanon ur den förödelsen som omvärlden därigenom bidragit till. Det hedrar nu Sverige att vi vill hjälpa Libanon, ett offer för Hizbollahs brutala krig.

Två offer
Men det som förbryllar är att givarkonferensens organisatörer inte tycks anse att Libanon bara är ett av två offer. Israel drabbades ju också av Hizbollahs krig, men den judiska staten anses inte vara värd någon internationell hjälpinsats. En miljon israeler har fått leva i underjordiska skyddsrum i en månad, nästan en halv miljon israeler har blivit flyktingar, fler än 2000 bostadshus har förstörts, ekonomin är slagen i spillror, Hizbollahs krig har kostat Israel i runda tal 300 miljarder kronor, såväl sjukhus och skolor som fabriker och transportinfrastruktur har förstörts av Hizbollahs raketer. Men Sverige tycks inte anse att den judiska staten förtjänar samma hjälp som den arabiska stat som också drabbades av samma krig. Det är en skrämmande inställning.Det tål att upprepas att det var terrorregimen Hizbollah och inte det arabiska Libanon som startade kriget. Libanon får nu finansiell hjälp för sin återuppbyggnad. Men trots att det inte heller var Israel som startade kriget, anses inte den judiska staten vara värd någon hjälp.

Segregation?
Förhoppningsvis är det inte något inbyggt anti-israeliskt eller, vad värre är, antisemitiskt i detta handlingssätt. Förmodligen har man så starkt och med all rätt fokuserat på det libanesiska folkets skriande behov att man helt enkelt glömt det israeliska folkets lika skriande behov. Att göra misstag, att glömma, är trots allt bara mänskligt.

Det svenska sättet
Att rätta ett misstag, att agera när glömska påpekas, är värdigt och mänskligt. Det är också det svenska sättet, det som gör Sverige så internationellt uppskattat som neutral medlare. Det är därför en from förhoppning att givarkonferensen nu görs om så den ger välbehövligt stöd till alla offer för Hizbollahs krig, oavsett etnicitet, hudfärg eller religion.

Signalen som skickas ut vore förödande annars.