Sverige i finansiell kris och Västbanken i förtroendekris

Svenska biståndsmiljarder fortsätter ändå att pumpas in i Västbanken.

Palestiniernas icke-president Mahmoud Abbas från Fatahrörelsen är på besök i Sverige. Hans mandatperiod har gått ut men han sitter ändå kvar vid makten.



Palestinsk president Mahmud Abbas välkomnas av Fatahsoldater. Nazisalut.

Abbas är inte här på artighetsvisit. Han är här för att ta med sig så mycket pengar som möjlighet i bagaget hem till Ramallah. Han styr i vissa delar av den staden, men inte så mycket mer. Inte på hela Västbanken, för det finns många palestinska araber som gärna skulle vilja döda honom. Och absolut inte i Gazaremsan, där Irans förlängda arm Hamas sedan länge styr med järnhand. Med, stöld, terror, tortyr och arkebusering som maktmedel och med Talibanliknande kvinnoförtryck som mål.

Ett av målen, rättare sagt. Det andra målet är förintelsen av Israel och av judarna. Till det ädla målet används barnen som levande vapen.



http://www.youtube.com/watch?v=eTGbP55HGi8

Sverige tycks ännu inte gett upp hoppet om att med svenskarnas surt förvärvade skattepengar styra utvecklingen i Mellanöstern.

Hittills under 61 år har dessa pengar endast borgat för fortsatt terror i de palestinsk-arabiska samhällen, åsidosättande av mänskliga rättigheter hos den egna befolkningen och hos grannbefolkningen i Israel, samt en oförmåga att se sig själv som annat än offer.

Miljarderna har inte använts till att bygga upp en livskraftig industriell infrastruktur eller avancerat jordbruk som i grannlandet Israel, eller fri- och demokratiska rättigheter på den politiska planen, eller ett konkurrenskraftigt bankväsende på den finansiella planen, eller utbildning i samförstånd och för god grannsämja på den akademisk-sociala planen.

Miljarderna har använts till att bevara status quo. Situationen från 1948 kvarstår än idag. På Västbanken och i Gazaremsan men ingen annanstans i världen tycks klockan ha stannat. Biståndsmiljarderna fortsätter att rulla in som om det hade skett en massiv jordbävning eller annan omvärldsförändring igår eller för ett par dagar sedan. Men det som skedde – det panarabiska kriget som satt sammanlagt 1,5 miljoner människor i rörelse – skedde redan för 61 år sedan när fem arabiska arméer plus de lokala palestinska araberna attackerade den judiska staten Israel. Som följd av detta arabiska krig flydde ungefär 650 000 araber från sina hem, samtidigt som ungefär 850 000 judar fick fly från sina hem i arabvärlden.

Dagens situation härstammar direkt från den händelse. Judarna har integrerats i Israel och i resten av världen, medan FNs arabiska och muslimska majoritet har bestämt att de palestinska araberna ska hållas kvar som eviga flyktingar, finansiellt understödda av hela omvärlden förutom arabländerna som orsakade flyktingströmmen från allra första början.

Det är mot denna bakgrund som ”president-utan-val” Mahmoud Abbas besök till svenska Riksbankens djupaste gömmor ska betraktas. Att föreviga palestiniernas fortsatta arbetsvägran kostar pengar. Svenska pengar. Arabvärldens fortsatta vägran att stödja de palestinska arabernas eviga flyktingskap kostar också svenska skattebetalare stora mängder svenska pengar.

Tidningar i arabvärlden tycks inse det som svenska politiker inte inser: pengar till Mahmoud Abbas och hans Fatahmilis är lika med pengar till Khaled Mashaal och hans Hamasmilis. Pengarna till Abbas är ett sätt att kringgå förbudet mot att ge finansiellt understöd till terroristorganisationen Hamas – som under det pågående ”vapenstilleståndet” har avfyrat 65 missiler mot israeliska civila. När svenska kronor vandrar ur landet i Mahmoud Abbas handbagage borde man ha klart för sig hur dessa pengar används.

Judar i södra Israel vet hur svenska pengar används. Sjukhusen i södra Israel som tar emot raketskadade civila vet hur svenska pengar används. Tidningar i arabvärlden vet hur svenska pengar används. Fatah och Hamas vet hur svenska pengar används.

Endast den svenska regeringen inte vet hur svenska pengar används.

Kanske är man allt för upptagen med att skära ner anslagen till de svenska skolorna och sjukhusen för att hinna analysera hur svenska pengar används utomlands.


GP, AB, SvD, Regeringen, Sydsvenskan, KT, Världen Idag, NWT, Norran, Dagen


Lyssna också på:
Arutz7 (ungefär halvvägs igenom, utländskt reportage om vart Sverige är på väg, med fokus på Malmö)

Läs också följande för att skaffa en bild av det Sverige från vilket pengar tas för att understödja Fatah/Hamas:
FiM, FiM2

Tidigare inlägg om svenskt bistånd:
IM, IM2

Kompromiss lektion A1 enligt palestinierna

I det palestinska samhället är kompromisskonsten lika raffinerad som den är enkel: ge oss vad vi vill ha.

Annars…

Den unge israeliske grabben Gilad Schalit har nu suttit i en underjordisk håla någonstans i Gaza – om han överhuvudtaget lever – i nästan 1000 dygn. Utan tillgång till familj, Röda korset, läkare, advokat – han har naturligtvis inte anklagats för något, han är helt enkelt en gisslan som kidnappades från Israel, en bricka i ett makabert palestinskt förhandlingsspel med människoöden som insats.

Hamas, som håller Gilad Schalit olagligt fången sedan hans kidnappning, vill att över 1000 dömda terrorister ska friges i utbyte mot honom. 1000 mot 1 är en bra proportion enligt Hamas. Ändå klagar Hamas när siffror över krigsskadade och dödade palestinier är högre än de i Israel – uppenbarligen är proportionalitet intressant endast när den tjänar palestinska syften.

Men kompromiss då? Är inte Hamas intresserade av en kompromiss? Absolut. I utbyte mot Gilad Schalit vill de ha 1000 dömda terrorister. Slut på diskussionen. Men inte riktigt slut på diskussionen. För bland de morddömda terroristerna vill Hamas även att Fatahs Marwan Barghouti friges.

Nu börjar det bli intressant. Den palestinska Hamasregeringen och den palestinska Fatahregeringen är i luven på varandra, har till och med utkämpat krig mot varandra. Men hur kan palestinierna ha två regeringar kanske du frågar? Svaret är enkelt: kompromiss. Man kompromissar om makten och marken. Fatah tar med våld det de kan på Västbanken, och Hamas tar med våld det de kan på Gazaremsan. Vips har man plötsligt två regeringar. Två regeringar som undan för undan utrotar varandra på var sin lilla täppa.

Men Marwan Barghouti? Han tillhör ju Fatah, varför skulle då Hamas kräva att Israel släpper den femfaldigt livstidsdömde Fatahterroristen? Här når den palestinske kompromissviljan ännu högre höjder: Hamas vill se Fatahs Barghouti släppt eftersom Fatah inte vill att han ska släppas.

Och Fatah vill inte att Barghouti släpps eftersom han hotar Fatahs ledare Mahmoud Abbas. Abbas skickade nyligen sin rådgivare Hussein a-Sheikh till Barghouti för att avråda honom från att kritisera Fatah om Israel frisläpper honom.

Varför skulle Marwan Barghouti kritisera sitt eget parti Fatah? Jo, för att Fatah inte har hållit partival de senaste två decennierna. All makt och alla pengar koncentreras hos ledaren – tidigare Yasser Arafat under vars styre miljarder kronor donerade av det internationella samfundet försvann medan palestinierna fortsatte att leva i misär, och idag Mahmoud Abbas – denne ”moderat” som varnar politiska rivaler att inte kritisera partiet och styret.

Så Hamas kompromissar genom att sätta frigivning av Barghouti från den rivaliserande Fatah som högsta prioritet.

Och Fatah kompromissar genom att försöka övertyga Israel att hålla partiets egen Marwan Barghouti kvar i fångenskap – fem livstidsdomar borde vara fem livstidsdomar, resonerar Fatah.

Och i spåret av det nyss avslutade israeliska valet då landets olika partier nu ligger i tuffa koalitionsförhandlingar, kompromissar alla israeliska partier med varandra om i stort sett allt för att kunna bilda nästa regering.

Det finns bara en sak som Israel inte kompromissar om: om Gilad Schalit inte friges ur sin olagliga fångenskap i Gazaremsan kommer Israel inte att öppna gränsövergångar för byggnadsmaterialet som så väl behövs för att Gazaborna ska kunna återuppbygga sina förstörda hem. Deras hem förstördes när Israel gick till angrepp mot Hamas terrorinfrastruktur i en operation som varade i 21 dagar. Dessförinnan hade Hamas och övriga terroristorganisationer angripit israeliska civila med över 10 000 missiler under 2920 dagar.

Och det är samma punkt som inte heller Hamas är villiga att kompromissa om – folket i Gazaremsan får fortsätta lida utan att kunna bygga upp sina förstörda hem bara Hamas får fortsätta driva sin heliga linje: fortsatt fångenskap för israelen Gilad Schalit.

Låt se nu: hittills har den palestinska kompromisskonsten resulterat i att palestinier i Gazaremsan har fått sina hem förstörda, de får inte möjlighet att bygga upp sina hem, Hamas får inte som de vill vilket är internationellt erkännande eftersom de håller Schalit fången, Fatah får inte som de vill vilket är kontroll över makten, Gilad Schalit och hans familj får inte som de vill vilket är hans frihet, och Israel får inte det enda de vill – lugn och fred med sina grannar – över 30 missiler har skjutits från Gazaremsan under detta senaste ”eldupphör”.

Den palestinska kompromisskonsten är sannerligen svårbegriplig.

Speciellt med tanke på att alla vinner om bara Gilad Schalit släpps ur sin olagliga fångenskap.

SvD, GP, DN, Aftonbladet, Corren, VLT, MXp, JPost1, JPost2, JPost3, Time, KCStar, AsiaNews

Gert Gelotte på GP versus sanningen

För ett år sedan (november 2007) var Göteborgs Postens Gert Gelotte i farten med att förklara för svenska läsare hur snälla Hamas, Islamiska Jihad och de övriga Gazaorganisationerna egentligen var. Under det året som gått sedan han skrev sin serie artiklar har de snälla Gazagossarna avfyrat ungefär 1500 missiler mot civila i Israel.

Det har lett till dagens storkrig i södra Israel och Gaza, där alla civila är förlorare. Tänk vad gott det skulle vara om Gelotte erkände sina misstag. Här en artikel från ett år tillbaka, som sätter Gelottes skriverier då och den tragiska situationen idag i sammanhang.

Å ena sidan har vi Gert Gelottes vältaliga spalter.
Å andra sidan har vi sanningen.
Här kommer några fakta som inte figurerade i Gelottes artiklar i november 2007:

Från den moderate palestinska presidenten Mahmud Abbas Palestinska Myndighetens TV, 23-28 oktober 2007 (alltså drygt en vecka sedan):
”Vi kommer att befria Palestina, religionernas modersland … detta land är arabiskt i både dess historia och identitet … Palestina är arabiskt i såväl historia som identitet … från Nablus (på Västbanken) till Galilén (i Israel), från Tiberias (i Israel) till Hebron (på Västbanken) …”. För palestinierna finns ingen Israel och inga israeler.

Här kommer ytterligare fakta som Gert Gelotte glömde när han skrev sin artikel ”Det finns inga palestinier!” (GP 071108).

Varenda palestinsk rörelse visar som sin symbol HELA Israel införlivad med deras vision om ett framtida Palestina. Gelotte verkar ha missat detta.

Några fler symboler som förbigick Gelotte (nerladdade från Internet, det är svårt att förstå hur en journalist kan ha missat denna offentliga informationskälla):

Islamiska Jihad

Hamas

Palestine Liberation Front

Alla visar ett tilltänkt Palestina där den judiska staten är utraderad.

I den palestinska föreställningsvärlden finns inga israeler och ingen Israel. Världens enda judiska stat är utraderad – i palestinsk TV och i palestinska skolböcker – till förmån för ytterligare ett muslimskt land att lägga till världens 50 muslimska länder.

50 mot 1 är ändå lite för dåligt odds för Gelotte, han vill jämna ut det lite till med sin artikelserie i GP.

Med hjälp av propaganda – nu när de sista kvarlevorna av journalistisk etik har sprängts bort.

Hamas är palestiniernas värsta fiende

Man behöver inte vara politiker eller matematiker för att inse allvaret i situationen i Gaza och södra Israel.

Efter ett dygn av Israels svar på Hamas dagliga bombardemang av södra Israel, är facit hittills 270 döda i Gaza och många skadade.

Den politiskt lagda inser det lönlösa i att människor måste sätta livet till när den enda lösningen är ett förhandlat avtal. Frågan är bara hur många fler som ska dö under tiden.

Den mer statistiskt lagda inser siffrornas värde och kanske undrar varifrån israelerna har hämtat sitt tålamod under Hamas konstanta bombardemang av Israels civila befolkning. (Se http://maillist.tehila.gov.il/t/800/4667/143/0/ för att bevittna effekten av en (1) missil från Hamas. Organisationen har hittills avfyrat 10 000 sådana mot israeliska civila.)

I skrivande stund är detta fortfarande 2008, och vad kan vara bättre än att titta på lite siffror från 2008. Närmare bestämt Hamas missilnedslag i israeliska städer under året.

Januari: 241 missiler

Februari: 262 missiler

Mars: 292 missiler

April: 502 missiler

Maj: 425 missiler

Juni (vapenvila 19 juni): 235 missiler

Juli: 20 missiler

Augusti: 8 missiler

September: 2 missiler

Oktober: 2 missiler

November: Israel stoppade ett försök av Hamas att kidnappa israeliska medborgare från Israel den 4 nov): 193 missiler

December (fram till 27 dec): 370 missiler


Men varför den senaste våldsamma urladdningen, då?

Återigen ser man svaret i siffror, återigen Hamas missilstatistik:

18 december: 27 missiler
19 & 20 december: 35 missiler
21 december: 22 missiler
22 december: 3 missiler
23 & 24 december: 70 missiler
25 december: 16 missiler
26 december: 25 missiler

Mot denna statistiska bakgrund är det värdefullt att se vad de politiska ledarna från palestiniernas Gazaregering respektive den israeliska regeringen säger:

Hamas parlamentsledamot Fathi Hammad, i Hamas Al-Aqsa TV, 081002:
”Alla våra Hamashjältar som sitter i israeliska fängelser för att ha dödat judar bör veta att Allah betraktar varje dödad jude som första steget mot dödandet av 30 miljoner judar.”

Sheik Ahmad Bahr, Talman i det Palestinska Lagstiftande Rådet, i en mosképredikning 070427
”O Allah, förstör alla judar. O Allah, räkna dem noga, och döda dem alla, varenda sista jude. O Allah, visa judarna Mörkrets dagar. O Allah, som gav oss Boken, som förintade Profetens fiender, förinta också judarna och ge oss seger över dem.”

Ehud Olmert, Israels premiärminister, i ett öppet brev 081227
"Under sju år har hundratusentals israeliska civila i landets södra del lidit av missiler som skjutits mot dem. Livet i söder har under missilattackerna blivit outhärdligt. Israel gjorde allt som stod i dess makt för att situationen i söder skulle vara lugn och för att invånarna i städerna och samhällena nära Gazaremsan skulle kunna leva ett normalt liv. Svaret på det bibehållna lugnet blev beskjutning.

Inget land kan acceptera att leva på detta sätt. Våra medborgares liv är inte förhandlingsbara. De senaste dagarna har det klart framkommit att Hamas vill ha en konflikt. Alla som lyssnat på uttalandena från Hamas förstår att de har beslutat att öka attackerna mot invånarna i Israel genom urskillningslöst skjutande av raketer och granater. I en sådan situation kunde vi inte göra annat än svara. Vi gläds inte åt att behöva vidta stridsåtgärder men vi låter oss heller inte avskräckas från att använda oss av det.

Torsdagen den 25 december 2008 gjorde jag klart för invånarna i Gaza att vi inte agerar mot dem och att vi inte har för avsikt att straffa dem för Hamas aktioner. Vi kommer att se till att befolkningen I Gaza har vad de behöver och vi kommer att göra vårt yttersta för att förhindra att en humanitär kris uppstår.

Invånare i Gaza, vi är inte era fiender och vi kämpar inte mot er. Denna terroristorganisation har dragit olycka över två folk. Israel bekämpar inte det palestinska folket utan terroristorganisationen Hamas som egenmäktigt agerar mot invånarna i Israel. Målen som attackerades idag var följaktligen utvalda med betoning på att undvika att skada oskyldiga."


Mahmud Abbas, palestinsk president, Cairo 081227
”Vi pratade med dem och sade ‘Snälla, vi ber er, avsluta inte vapenvilan. Låt vapenvilan fortsätta och inte sluta så här’ så att vi kunde undvika det vi nu ser hända.”


Lösningen är lika enkel som den är omöjlig för Hamas: sluta terrorisera judar, sluta med kollektiv bestraffning av hela södra Israel, sluta använda den egna palestinsk-arabiska befolkningen som mänskliga sköldar, sluta använda den egna befolkning som gisslan för Hamas egen politiska vinnings skull.

Hamas kommer aldrig självmant att gå med på dessa krav. Det är upp till omvärlden att tvinga terrororganisationen att acceptera dessa villkor.

Men det kräver i sin tur att omvärlden verkligen sätter palestinsk-arabiska och israeliska liv i fokus.

Enda sättet att få Hamas att gå med på villkoren är genom att omgående strypa allt bistånd till regimen i Gaza.



Fördubbla det gärna efteråt, men först lugn, sedan ekonomisk hjälp. Belöning för framsteg, inte för massmord.

Det finns inget alternativ.

Nyckel till framgång: skapa - inte förstör

Nyckeln till en fredlig framtid i Mellanöstern är skapande av den egna framgången – inte sörjandet av grannens existens.

Palestinska Myndighetens Mahmud Abbas tycks inte ha lärt sig detta.

Den 15 maj 2005 fortsatte hans statliga palestinska TV indoktrinering av en hel generation palestinska barn i konsten att vägra blicka framåt och arbeta för sin egen framgång, utan att istället blicka bakåt och sjunka allt djupare ner i hatets och konfliktens misär.

Dagen för Israels grundande kallas på arabiska för ”nakba” (katastrofen). I ett barnprogram den 15 maj får unga tittare veta att ”Israel tog allt 1948”. Att britterna härskade över hela det palestinska mandatet fram till 1948 och skapade ett palestinskt land – Jordanien – på hela 80 procent av mandatet; att Västbanken ockuperades av Jordanien i strid mot FN mellan 1948 och 1967; att Gazaremsans härskare vid samma tid var Egypten; att Israel inte ”tog allt 1948” utan tvärtom byggde något som aldrig tidigare existerade – områdets första universitet – i bjärt kontrast mot Jordaniens och Egyptens styre då palestinska araber inte tilläts högre utbildning utan skulle hållas kvar i fattigdom och feodal misär av sina egna arabiska bröder. Inget av detta nämns överhuvudtaget. Allt det onda börjar med judarna och Israel.

Detta är även vad de vuxna hör. Så här lät den TV-sända predikan i palestinsk TV fredagen den 13 maj i år:

”Denna ’nakba’ (katastrof) är den värsta minnesdagen för palestinierna … eftersom med detta förlorades den arabiska nationen, och med etablerandet av den falska staten Israel förlorades hela den muslimska nationen … Den som påstår att judarna har någon rätt till någon del av detta land … är en lögnhals, och dessa människor kommer att försvinna.”[Ibrahim Mudayris, 13 maj 2005. Palestinska Myndighetens TV]

Budskapet är alltså inte etablerandet av en palestinsk stat utan förstörelsen av den israeliska. Mer än så, budskapet är en direkt uppmuntran till religiösa motsättningar för politisk vinning.

Denna antipati är så inarbetad hos den indoktrinerade palestinska befolkningen att över hela det palestinska området ljöd sirenerna 15 maj – inte för att uppmärksamma Israels övertagande av Västbanken och Gaza 1967, utan bildandet av Israel 1948.

Och för att verkligen hamra fast detta budskap använder sig Palestinska Myndigheten av en grafisk symbol – en nyckel. En nyckel till hela Israel. Se till exempel myndighetens officiella tidning Al-Hayat Al-Jadida, 15 maj 2005:

Nyckeln symboliserar Palestinska Myndighetens anspråk på hela Israel, inte bara Västbanken och Gaza.

Förnekandet av Israels existens är sålunda ett ständigt inslag i den palestinska vardagen.
Frågan är hur mycket längre denna våg av hat och denna vägran att blicka framåt kan tolereras av en omvärld som vill se förändring och framsteg.

Inte bara israeler utan i all synnerhet palestinier förtjänar ett palestinskt ledarskap som uppför sig ansvarsfullt och med blicken inställt på verklig förändring. Regionen vet redan vad alternativet innebär.