Swedish Prime Minister candidate sacrifices Swedish Jews’ security for Muslim votes

This is a translation and adaptation of an article that University of Malmö student Peter Rubinstein originally published in Swedish on Newsmill.
He writes from his first-hand perspective of the situation in Malmö, the rise of Muslim anti-Semitism in the city and the unwillingness of the political establishment to deal with the issue.

In recent weeks, discussions about Malmö’s left-wing mayor Ilmar Reepalu and his controversial statements about Jews and Israel have caused anti-Semitic sentiment in the nation’s third-largest city to bubble to the surface. His extremist views, widely regarded as racist, are one part of the problem. Another, perhaps more important, aspect is that large sections of Sweden’s media and political establishment appear unwilling to acknowledge the nature of the problem.

Christian Democrat party leader Göran Hägglund (Minister for Health and Social Affairs in the governing centrist coalition) noted in a TV debate on March 7 that the rising tide of anti-Semitic threats in Malmö came from sections of the city’s Muslim population. That Hägglund mentioned Muslims by name may well have been an indiscreet slip of the tongue rather than a deliberate decision – he may have just injudiciously voiced what many Swedes feel but seldom put into words for reasons of political correctness. With one eye firmly fixed on the results of the latest pre-election polls, Social Democrat party leader Mona Sahlin, currently in opposition but according to various polls likely to win the national elections this September, calmly professed outrage and insisted that Hägglund apologise. Hägglund quickly changed the subject and avoided this issue during the rest of the debate, possibly because he too did not want to risk alienating the Muslim electorate.

Yet the recent spate of anti-Semitic hate crimes in Malmö is not attributed to a bunch of disaffected right-wing skinheads or uneducated yobs. Rather, it is a direct result of anti-Jewish feeling among sections of the city’s Muslim population. I know, because I live in Malmö and I am a Jew. I’ve experienced it at first hand and I know several of the victims of both physical attacks and verbal abuse. The perpetrators have one single factor in common: their roots in Muslim countries.



This is something that has to be recognised openly and debated in public if Sweden is to overcome this problem. Mona Sahlin and her party comrade Ilmar Reepalu refuse even to acknowledge the source of the problem. If Sweden does not recognise and label its substantial undercurrent of Muslim anti-Semitism, it stands no chance of overcoming it.

It is a matter of shielding elementary democratic values: if the powers that be feel it is important for Jews continue to live in Malmö instead of fleeing the city, as they are at present, then it is necessary to bring about a change of attitude among Malmö’s Muslim population. Sweden is by no means unique in hosting a large Muslim population with openly expressed antipathy towards Jews. Mein Kampf is a best-seller in many Muslim countries, and the Arabic-language media are rife with raw anti-Jewish propaganda. This has been thoroughly documented worldwide, not least by news site Memri TV which translates news items from Arabic TV channels. Last year the Kristelig Dagblad newspaper in Denmark reported on a survey among Danish Muslims who revealed widespread anti-Jewish sentiment.

In Sweden cases of openly expressed anti-Semitism are on the rise. A couple of years ago there was the documented case of a Stockholm mosque selling audio tapes in which Jews were referred to as pigs and apes. There are clips on YouTube showing a large group of young Muslim men in Malmö last year shouting Arabic slogans inciting the massacre of Jews. There are film clips showing how a peaceful pro-Israeli manifestation on January 25 last year was smashed by a wild Islamist mob shouting “Hitler! Hitler”, “Death to the Jews” and “Death to the Zionists”.

As the pro-Israeli demonstrators, many of them survivors of the Holocaust, were forced to flee for their lives, Muslim youths pursued them to continue their attacks. One of my friends told me how some of these youngsters pointed to her father and shouted “There’s a Jew!” My friend’s father, who speaks fluent Arabic, replied “Yes, I’m a Jew. So what?” They replied: “We’re going to kill you, you Jew!” During this exchange, one of the gang members threw a glass bottle that hit my friend.

These examples are just the tip of the iceberg, showing how widespread hatred of the Jews is among Sweden’s Muslim population – and how openly it is expressed in front of a remarkably silent media and political establishment, with some notable exceptions. It is strongly reminiscent of the open hatred with which Jews were regarded and treated in 1930s Germany.

For this very reason it is not at all surprising that the situation for us Jews in Malmö worsens steadily when political figures such as Social Democrats Sahlin and Reepalu ignore blatant Muslim anti-Semitism and try instead to portray the situation as some kind of general intolerance on the part of unidentified groups. The perpetrators are clearly identified. So too are their victims. Sahlin and Reepalu encourage anti-Semitism by refusing to openly state what everyone else sees and knows – the Muslim source of Sweden’s anti-Semitism.

Mona Sahlin expressed outrage when government minister Göran Hägglund did just that – clearly identified the source of Sweden’s anti-Semitism. Why? Is it because Sahlin remains totally ignorant of the situation despite the fact that she actually met with representatives of the Jewish community in Malmö? Because at that meeting, she must have been informed in no uncertain terms as to the precise source of Malmö’s anti-Semitism.

Or has Mona Sahlin simply made the same deliberate calculation as her party colleague, Malmö mayor Ilmar Reepalu, and decided not to offend the city’s and the nation’s Muslim population this election year? Sweden has about 18,000 Jews and about 400,000 Muslims. Whether Sahlin’s posture stems from cynical vote-catching or sheer ignorance is immaterial – either way the result is unworthy of someone who regards herself as a candidate for the highest office in this country.

My maternal and paternal grandparents were forced to flee the Nazis and lost their entire families in the Holocaust. In 1969 my parents fled Poland as a result of Polish anti-Semitism disguised as anti-Zionism. Today history appears to be repeating itself and like many other Jews in Malmö and elsewhere in this country, I am being forced to consider fleeing Sweden because Jews are regarded as legitimate targets by Muslim anti-Semites disguised as anti-Zionists.

It is time for Sweden to confront its problem, or see an accelerating demographic change take place. Ultimately at risk is this country’s democratic self-esteem.

Peter Rubinstein
The original article in Swedish was published on Newsmill:

Links in English:
Sweden, Israel and the Jews
Anti-Zionist party formed in Sweden
Tundra Tabloids
Ilmar Reepalu - wrong in every language
The unholy trinity


Links in Swedish:
GP
Fred i Mellanöstern - Reepalu angriper Malmös judar
Fred i Mellanöstern - Ilmar Reepalu svävande om judeförföljelserna i Baltikum
IM - rödbrunt i Malmö
IM - Hopplös röd-grön Mellanösternpolitik
Jihad i Malmö - läs denna alltid lika intressanta blogg

Ankaras Erdogan och Malmös Reepalu: tvillingsjälar

De talande orden.

“Det har aldrig hänt att judar har attackerats. Om judar vill lämna staden och flytta till Israel är det deras ensak och inget med Malmö att göra.”
Malmös socialdemokratiska kommunalråd Mayor Ilmar Reepalu, i en intervju med Sunday Telegraph


Hatbrott riktade mot judar i Malmö fördubblades jämfört med året innan och judar flyr staden.
Polisstatistik, Malmö.
 
 
“Det är omöjligt för en muslim att begå folkmord.”
Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan, rapporterad i EuropeNews.
 
Erdogan har uppenbarligen aldrig hört talas om Darfur. Eller Bangladesh, där 3 miljoner östpakistanska muslimer slaktades av västpakistanska muslimer under självständighetskriget. Inte konstigt att han inte erkänner det muslimska Turkiets folkmord på armenier eller kurder heller - en muslim kan inte begå sådana brott just på grund av att han är muslim. Ett rasistiskt tankesätt så det förslår.
 
 
Här några mer balanserade, mindre rasistiska, åsikter. Artiklarna knyter samman teman Folkmord, Turkiet, Kurder och Armenier.
 
Tidningen The Times om Turkiets folkmord på armenier.
 
Turkiets aktioner riktade mot kurder.
 
Turkiets aktioner riktade mot armenier.
 
Turkiets behandling av en statsman från ett vänligt sinnat land. Här visas en bild föreställande juden Israels president Shimon Peres bugande inför den muslimska överhögheten i form av Erdogan.


Andra intressanta länkar:
Arutz Sheva
JPost
Vos iz Neias
Huffington Post
Debka
Ilya Meyer

Ankara’s Erdogan and Malmö’s Reepalu: twin souls

Interesting words.

“There haven't been any attacks on Jewish people, and if Jews from the city want to move to Israel that is not a matter for Malmo.”
Malmö Mayor Ilmar Reepalu, Social Democratic Party, in an interview with the Sunday Telegraph

 
Hate crimes against Jews (link in Swedish) in Malmö increased by 100 percent in the past year and Jews are fleeing the city.
Police statistics, Malmö.


“It’s not possible for a Muslim to commit genocide.”
Turkish Prime Minister Recep Tayyip Erdogan, reported in EuropeNews.

 
Here are the views of other observers with a more objective and less racist viewpoint. The following articles tie together the themes of Genocide, Turkey, Kurds and Armenians.
 
The Times on the Armenian genocide.
 
Turkey’s treatment of the Kurds.
 
Turkey’s treatment of the Armenians.
 
Turkey on how to treat statesmen from friendly countries. Here a picture of a Jew, Israel’s President Shimon Peres, manipulated to look as though he is bowing down to Muslim superiority in the form of Erdogan.
 
 
Other links of interest:
Arutz Sheva
Ynet
JPost
Vos iz Neias
Huffington Post
Debka
Ilya Meyer
 
 

Allt mindre rött i Malmö, allt mer brunt

Så kan man sammanfatta hur Reepalus Malmö uppfattas.

Inte bara av svenska judar som flyr staden tack vare Reepalus aktioner och ord.

Utan även av andra svenskar – såväl privata individer som respektabla medier.

Och nu även i allt högre grad medier i utlandet. Som idag Wall Street Journal i USA och för någon vecka sedan brittiska Sunday Telegraph.

Intressant nog finns det en enda tidning i Sverige som anser att Reepalu gör helt rätt i sin hantering av judarnas tilltagande utsatthet i Malmö och den växande antisemitismen bland stadens aggressiva islamister som orsakar judarnas utsatthet: Aftonbladet.

Alltså samma tidning som förra året begåvade världen med de Boströmska fantasierna om en världomspännande judisk konspiration kring organtrafficking. Fantasier som sågades av en enig presskår världen över som ovärdig det journalistiska yrket.

Den bruna färgen känns igen.

Det är knappast förvånande att Aftonbladet skulle rusa till Reepalus försvar medan han sjunker allt djupare i ett träsk av uttalanden som många betraktar som antisemitiska.

Men det är uppfriskande – samt hedervärt och mycket talande – att inga andra medier försvarar honom.

Krister Thelin, lagman i Skånska hovrätten samt ledamot i FNs kommitté för mänskliga rättigheter, anser att Ilmar Reepalus behandling av Malmös judar bottnar i röstfiske.

Det är en anmärkningsvärt objektiv, lugn och sansad analys som Thelin presenterar.

Och ett bevis på att det tyvärr begås rovfiske i verkligt grumliga svenska vatten.


Intressanta länkar:
FiM
SvD
SvD
Gunnar Hökmark
Fredrik Malm

Vem äger sanningen med stort ”S”?

Uppenbarligen inte Sveriges utrikesminister Carl Bildt.

Han skriver på sin blogg om sin oro över att israeliska spaningsplan överflyger Libanon – men nämner inte med ett ord anledningen till detta: att Hizbollah och Libanon i flagrant brott mot en resolution i FNs Säkerhetsråd fortsätter att med Irans hjälp beväpna Hizbollah i Libanons södra del. Ändå bloggar Bildt om det som han ser – eller vägrar att inse – från helikoptern som flyger i Libanons luftrum och som ger honom en utmärkt överblick över situationen. Om han bara inte blundade.

Uppenbarligen ser inte de stora medierna sanningen heller. Vare sig i Sverige eller ute i världen. FNs eget Mellanösternsändebud Robert Serry säger klart och tydligt att det inte finns någon humanitär kris i Gazaremsan. Underförstått att all hysteri kring Gazabornas påstått trängda situation är mediemanipulerad, upphaussad av politiskt motiverade aktivister med en bestämd strategisk dagordning. Han ignoreras av de stora medierna världen över – budskapet passar lika illa med den önskade bilden som Bildts ”blunda och tala” politik.

Under tiden byggs islamismens högborgar lite varstans – även i Storbritannien. Samtidigt som Bildt inte rapporterar om vad han ser, och Robert Serry ignoreras för att han rapporterar om vad han ser, växer styrkan hos islamistiska terroristorganisationer inte bara i Mellanöstern utan även utomlands. Journalisten Martin Bright rapporterar om att Storbritannien har utvecklats till ett avgörande centrum för Hamas – som har stämplats som terrororganisation av såväl FN som EU och Kvartetten. Det är skrämmande läsning.

Här i Sverige ses inget av detta. Flamman har en intervju med Anna Wester, informationsansvarig för Palestinagrupperna i Sverige, där hon bland annat vill ”kalla tillbaka den svenska militärattachén och att vapenexporten till Israel upphör om de rödgröna vinner valet”. Hon uttryckte inga åsikter om nödvändigheten av att på motsvarande sätt upphöra med kontakter med Libanon, Syrien och Iran för den fortsatta beväpningen av Hizbollah. Ej heller uttryckte hon någon åsikt om det folkrättsriktiga i att kidnappa en israelisk tonåring från Israel och hålla honom inspärrad i Gaza utan tillgång till vare sig advokat (han är inte anklagad för något förutom att vara jude), läkare, Röda korset (som han heller inte krävt att få träffa honom), föräldrar eller andra än Hamasterrorister.

Flamman går faktiskt ett steg vidare: i god Aftonbladet-anda skriver man på ett insinuant sätt att det nog kanske måhända har skett massvåldtäkter på kvinnor i Gaza (underförstått av israeler) eftersom massvåldtäkter sker i andra oroshärdar i världen. Den selektiva tystnaden och den ännu selektivare frispråkigheten säger måhända mer om de röd-gröna än om till exempel Hamas, som ju fortsätter att idka människohandel som man alltid gjort – också det ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Samtidigt som inte ens Hamas påstår att det har skett massvåldtäkter av kvinnor i Gazaremsan. Nog har Flamman sitt alldeles eget lilla smutsiga krig att föra mot den judiska staten.

I övrigt fortsätter den tilltagande och alltmer öppna röd-grön-bruna antisemitismen i Sveriges tredje största stad, Malmö. Vissa svenska skribenter har varit föredömligt tidiga med att rikta rampljuset mot denna avart i civilisation som antisemitism faktiskt är – namn som Per Gudmundson, Gulan Avci, Mathias Sundin och Dilsa Demirbag-Sten är prominenta bland andra.

Det konstiga är att otaliga bloggare skrev redan för ett år sedan om det fullständigt olämpliga i att kommunistledaren Lars Ohly stolt bar på ett plagg där hela Israel hade ersatts av ett arabiskt Palestina, medan hela resten av den svenska medievärlden valde att tiga om det. År 2010, dock, som är valår, har detta plötsligt blivit hett stoff.

Bättre sent än aldrig, förstås. Men varför så sent?

För en vacker dag kommer det att bli alldeles för sent. Offren har redan utsetts – och inte bara här i Sverige.

Ömsom tystnad, ömsom oväsen. Till den senare kategorin tillhör Mellanösterns ständige ståuppare, Libyens Kadaffi, som manar till jihad mot bland andra Schweiz. Schweiz!
 
Medan Libyen piskar upp en jihadi stämning mot Europa, tar Iran målmedvetet de steg som krävs för att genomföra planen på den globala jihadens intåg på världsscenen på ett sätt som aldrig tidigare skådats. Läs vad Reuters skriver om Irans planer på att tvinga omvärlden på knä. Man syftar inte på Israel eller USA, utan hela omvärlden, första anhalt Europa.
 
 
Läs andras åsikter om antisemitism, jihadism, islamism och om hur röd + grön alltid blir brun:
Fred i Mellanöstern
ME Aktualia mm
Dagen
SvD
SvD
SvD
SvD
Sydsvenskan
UNT
Expressen
Aftonbladet
KvP
Corren
NSK
Sapere Aude
Karin Rebel
SwedenIsrael
MXp
I Gilboas Svala Skugga
Israel i Sverige
 
 
 

Ilmar Reepalu of Malmö: Wrong in every language

Estonian-born mayor of Malmö Mr Illmar Reepalu seems to have an inbred need to disseminate hatred of everything Jewish.

He also appears to have a rather uncomfortable relationship with the truth.

And he seems to have a markedly selective grasp of the English language.

In fact, every time he speaks or writes – whatever the language of his choice – he adds further anti-Semitic hatred to a race crisis he deliberately sparked over a year ago when he attempted to prevent Jews from playing tennis in the southern Swedish city of Malmö.

In his latest diatribe, the Social Democratic mayor of Malmö, more than one-quarter of whose population is Muslim, makes a wildly inaccurate claim about the Community Security Trust (CST), a British charitable organisation that, among other things, monitors cases of anti-Semitism in the British Isles. Ilmar Reepalu writes in Swedish daily Svenska Dagbladet:

“The UK saw a record increase in anti-Semitic incidents in 2009. The Community Security Trust, a Jewish security organisation, says the reason for this is Israel’s offensive in Gaza. But when I say exactly the same thing, I am called an anti-Semite.”

Here follows a lesson in English, truth and integrity all in one:

Start off with what the CST actually wrote, in its own words:

“The reason for this unprecedented rise in antisemitic incidents lies in the reactions to the conflict between Israel and Hamas in Gaza and southern Israel, which led to record numbers of incidents in January and February.”

(Page 10 of the CST report)

And again, more specifically:

“The unprecedented rise in the number of antisemitic incidents in the UK in 2009 occurred largely because of the extreme reactions to the trigger event of the Gaza conflict …

(Page 23 of the CST report)
At no stage does the CST write, claim or otherwise insinuate that the reason for the spike in anti-Semitic attacks in the UK is because of “Israel’s offensive in Gaza”, as Ilmar Reepalu claims.

The CST makes no value judgements as to who did what first. That is beyond its remit. The CST does not state that Hamas started the conflict by kidnapping an Israeli teenager from inside sovereign Israel. Nor does it state that even before the kidnapping, Hamas had fired more than 10,000 missiles on civilian Israeli communities in southern Israel, with the rate of Hamas missile fire actually increasing during a six-month cease-fire.

Nor, for that matter, does the CST say that Israel’s actions are a subsequent response, or an initiated action, or anything else. It simply notes that the Gaza conflict served as a “trigger event” for a sharp increase in anti-Semitic attacks in the UK. Nothing else.

Mr Reepalu’s misrepresentations do not stem from an inability to understand English.

They stem from his animosity toward Jews.

In Malmö, in the rest of Sweden, in the Middle East and even in Britain.

Several Swedish journalists and politicians have taken the Social Democratic mayor of Sweden’s third-largest city to task for his unsavoury views and his extremist statements.

After weeks and months of highly troubling silence, the leader of the Swedish Social Democratic party, Ms Mona Sahlin, has finally spoken on the subject. Mr Reepalu has previously gone on record as saying that the Jews of Malmö have only themselves to blame for anti-Semitic attacks against them because they did not clearly state their animosity towards the Jewish state of Israel. He has never required that the Muslims of Malmö adopt an equally dismissive stance towards rogue Muslim regimes such as Iran, Hamas, Hizbullah, Saudi Arabia or Somalia, for instance. Disparity in the treatment of two ethnic groups or two religions is recognised the world over as a clear expression of racism.

Now Mr Reepalu’s party leader Mona Sahlin says in an interview with Swedish daily Svenska Dagbladet that “Ilmar is not an anti-Semite but rather someone who fights against racism”.

Bearing in mind Mr Reepalu’s track record of animosity towards Jews, this has been perceived as a rather extraordinary statement.

Ms Sahlin had more to say: “Jews deserve strong support but it is also necessary never to confuse the issues of anti-Semitism and Zionism”. Some analysts in Sweden see this as advice to the country’s Jews not to cry “anti-Semitism” every time Swedish Jews are attacked by Islamist and left-wing mobs demonstrating their hatred of the Jewish state by attacking Jews in the streets, Jewish places of worship and Jewish cemeteries. It calls into question Social Democratic party leader Mona Sahlin's judgement and credibility.

Ms Sahlin, who hopes to win the general elections in Sweden this September, did, however, concede that “Ilmar did make some rather unfortunate statements”.

That might go down in the history books as the understatement of the year. And this is still only February.


Links to articles and blogs condemning Ilmar Reepalu for racism (in Swedish):
Gulan Avci: Are Jews worth nothing to the Social Democrats?
Matthias Sundin: Reepalu is responsible for increase in attacks on Jews
Svenska Dagbladet: Big debate in the media following SvD's editorial about Reepalu
SvD article: Ilmar Reepalu should resign
SvD article: The Jews flee Malmö as Ilmar Reepalu watches
Sydsvenskan: An unpleasant picture of Malmö emerges

 
Links on the situation in which the Jews of Sweden find themselves:
Unholy Trinity
Boycott the Jews in Sweden
Sweden: an Islamic republic in Europe?

Hopplös röd-grön Mellanösternpolitik

Palestinska regeringspartiet Fatah beslagtar palestinska terroristers kassamraketer på Västbanken och överlämnar dem till Israel, som ytterligare ett steg i en ömsesidig normalisering av relationerna.

PLO och Fatah verkar vara angelägna om att göra upp med sitt väldokumenterade förflutet som terrororganisation och till och med betalar enorma summor i kompensation till PLOs många terroroffer. Det är en anmärkningsvärd framsteg.
 
Helle Klein är tyst.
 
NATO-styrkan i Afghanistan dödar av misstag flera afghanska civila vid åtminstone två tillfällen under den senaste veckan – förödande misstag i krigets hetta i kampen mot Talibaner som slaktar religiösa och politiska oliktänkande samt kvinnor varhelst de påträffas.

Helle Klein är tyst.

Sunnimuslimer utför våldsamma attacker mot shiamuslimer, och shiamuslimer utför våldsamma attacker mot sunnimuslimer.

Helle Klein är tyst.
 
Ilmar Reepalu gör en serie fördömande uttalanden mot judar – i Sverige. Hans uttalanden upplevs som rasistiska - även av medierna och politikerna.

Helle Klein är tyst.

Arablandet Dubai är värdland för en internationell tennisturnering där israeliskan Shachar Pe’er deltar, medan israeler som ville spela tennis i den svenska staden Malmö först förbjöds av Kleins partikamrat Reepalu, sedan fick spela inför tomma läktare – och därigenom förlorade det ekonomiskt hårt trängda Malmö värdefulla biljett- och turistintäkter.
 
Helle Klein är tyst.
 
De utländska medierna börjar allt mer få upp ögonen för ett nytt Sverige vars anseende i allt högre grad befläckas röd-brunt med kontrasterande islamistiska färger i form av den gula Hizbollahflaggan och den svarta Islamiska Jihadflaggan. Den gröna Hamasflaggan har vajat i Malmö sedan länge.
 
Helle Klein är tyst.
 
Sveriges anseende som tolerant land börjar allvarligt ifrågasättas. Läs Dick Erixons utmärkta bloggpost i ämnet.
 
Helle Klein är tyst.
 
Muslimska asylsökanden flyr genom det muslimska Egypten i ett desperat försök att söka fristad i världens enda judiska land, Israel, men de skjuts i ryggen av muslimska soldater i Egypten.

Helle Klein är tyst.
 
Islamistiska Hamas attackerar det svenskaste som tänkas kan – Palmecentrets verksamhet i Gazaremsan. Läs vad SMP, Palmecentret och FiM skriver om detta väl magstarka tillvägagångsätt, då välmenande svenskt bistånd blir föremål för islamistiska påhopp.
 
Helle Klein är tyst.

Men nu äntligen tar Helle Klein bladet från munnen. Nu äntligen är hon inte tyst. Hon skriver om en ”Hoppfull rödgrön Mellanösternpolitik”. Hon hänvisar till en artikel i den i internationella journalistkretsar helt sågade populistiska publikationen Aftonbladet skriven av företrädare för extremvänstern, och hon prisar just Olof Palmes Internationella Center som tillsammans med andra aktörer ska hålla seminarium där temat är Gaza och den internationella rätten.
 
Helle Klein är inte känd för sitt sinne för humor, hon menar allvar. Hon syftar inte på man inom ramen för den internationella rätten nu ska rannsaka Hamas för att terroristorganisationen trakasserar Palmecentret i Gaza, ej heller syftar hon på att terroristorganisationen än idag skjuter missiler mot civila judar i Israel.
 
Nej, hon menar att man bör anstifta en total bojkott mot den judiska staten just för att Israel besvarar Hamas angrepp. Hon vill bland annat driva på en total svensk bojkott av all handel med Israel, i synnerhet gällande försvarsangelägenheter.
 
För drygt ett år sedan var det Ilmar Reepalu som hellre förhindrade hans stad från att tjäna välbehövliga pengar under en tennisturnering om det innebar att judar skulle komma till hans stad – inget pris var för högt för det politiska ändamålet. Slutsumman för Reepalus islamistiska vurm kostade både staden och staten mångmiljoner kronor i polisinsatser och förstörd egendom - förutom uteblivna intäkter. Läs här hur Reepalus framfart har gett namn åt ett föga hedervärt tillstånd – Malmösyndromet.
 
Och idag är det partikollegan Helle Klein, några dagar efter att två svenska soldater tragiskt stupade i Afghanistan i frontlinjen mot internationell terrorism, som anser att det är bättre att fler svenska soldater dör än att de skyddas av den bästa utrustning som finns i form av obemannade bevakningsflygplan – av israelisk tillverkning. Läs bloggen Mellanöstern Aktualia MM för en skarp analys om vilka effekter en sådan bojkott kan ha för svenskars liv.
 
Det är naturligtvis en politik som för står för det rödgröna blocket, med figurer som Reepalu, Klein och Gahrton i spetsen.

Samtidigt bör man komma ihåg att kombinationen röd + grön = brun.

Helle Klein avslutar sina tankar med det oförglömliga ”De rödgrönas artikel bådar gott för framtiden”.
 
Vilket gör det så mycket bättre att jag redan några dagar före henne skrev om just den rödgröna sörjan i en bloggpost med titeln ”Den oheliga treenigheten” och vilka förödande konsekvenser det skulle ha för Sverige och faktiskt för Mellanöstern.

Helle Klein och de rödgröna: vare sig först med nyheterna, eller speciellt logiska i sina tankar, eller ens solidariska vad gäller nationens intressen.
 
Men hörs – det gör de allt.

Integration är för viktig för att missbrukas för vänsterpopulistiskt röstfiskeri

Det märks att det är valår i år.

Det märks inte minst på att extremvänstern och dess kollaboratorer ökar sina ansträngningar i populistiska frågor som invandring och integration.

Peter Weiderud på socialdemokratiska Broderskapsrörelsen, till exempel, anser att ingen mindre än Integrationsministern Nyamko Sabuni – själv med invandrarbakgrund – bidrar till ”polarisering” genom att hon gett SÄPO i uppdrag att kartlägga militant islamism i Sverige.

Weiderud anser att kartläggning av militant islamism bidrar till islamofobi. Förutom hos islamisterna och extremvänstern torde han vara rätt ensam om den åsikten.

De flesta svenskar med invandrarbakgrund delar inte Weideruds åsikt. Läs till exempel Nalin Pekgul, Gulan Avci och Dilsa Demirbag-Sten. De vill inte ha med militant islamism att göra. Militant islamism är påfallande ofta en av anledningarna till att muslimer flyr sina födelseländer.

Weiderud anklagar Sabuni för att ”utmåla både islam och muslimer som opålitliga och farliga”. Det är ett egendomligt påstående. Weiderud tycks sakna grundläggande kunskaper i skillnaden mellan religionen islam och den politiska rörelsen islamism. Han tycks anse att eftersom de två orden har så många gemensamma bokstäver är även företeelserna samma.

Samtidigt som Weiderud sammanblandar islam med islamism, sammanblandar han även Folkpartiet med Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna: han skriver, utan minsta tillstymmelse till ironi: ”Ändå tillhör Genève de mer toleranta kantonerna och majoriteten förkastade det förslag att förbjuda minareter som de schweiziska motsvarigheterna till sverigedemokrater och kristdemokrater lyckades få en betryggande majoritet av schweizarna att rösta för - mot alla andra partier.”

Han medger att det är rätt att Säpo ”sedan många år, och som en del i sitt självklara ansvar för rikets säkerhet, kartlagt och följt religiösa extremister som är våldsbenägna”.

Men Weiderud är kritisk till att Säpo har ”begränsat sig endast till extrema muslimska bekännare, inte kristna eller andra religiösa extremister”.

Sitter Weiderud inne med något som inte Säpo vet om våldsbenägna kristna, judiska, hinduiska eller sikhiska politiska grupper som planerar, finansierar, tränar för och förespråkar terrorism som hotar Sverige och/eller andra demokratiska stater? I så fall bör han genast underrätta det svenska säkerhetsetablissemanget då undanhållande av sådan information kan vara straffbart.

Det problematiska med Broderskapsrörelsens synsätt är att man tycks anse att enda sättet att angripa en sjukdom är genom att döda hela kroppen. För att kunna bemöta våldsbenägenheten bland svenska islamister vill rörelsen att samhället i rättvisans namn även slösar bort resurser på att bevaka svenskar som inte är våldsbenägna islamister. Det är ett utslag av politisk korrekthet in absurdum. Adam Cwejman skriver mycket insiktsfullt att Peter Weiderud är en del av problemets fortlevnad i Sverige.

Weiderud skriver i den socialdemokratiska Broderskapsrörelsens namn att ”dagens Europa (riktar sig) i hög grad mot muslimer, i synnerhet muslimer som vill praktisera sin tro och sina traditioner”.

Det är naturligtvis fel, ett påstående helt utan belägg. Moskéer och muslimska skolor byggs samt byggs ut som aldrig förr. Vare sig Sverige eller Europa har något problem med muslimer eller deras religion islam. Däremot är den politiska rörelsen islamism ett tilltagande problem.

Weiderud tycks inte ha märkt den tilltagande råa tonen från den svenska socialdemokratins Ilmar Reepalu och den växande islamistiska rörelsen i Malmö vars våld och hat riktas mot svenska judar. Han tycks inte heller ha noterat att TV4 uppmärksammar att Malmös judar flyr staden – som resultat av islamisternas och socialdemokraten Reepalus framfart i staden.



Invandring, integration och bejakande av det multietniska nya är alldeles för allvarliga – och för komplicerade – ämnen för att Broderskapsrörelsen ska försöka kortsiktigt kapa åt sig politiska poäng inför valet.

Vi är många i Sverige som tänker betydligt långsiktigare än så. Vi är många invandrare som inser att integration och assimilering inte nödvändigtvis är samma sak, men som också inser att det är kontraproduktivt att anklaga en invandrarminister som själv är invandrare för att ”utmåla både islam och muslimer som opålitliga och farliga”.

Sådana populistiska uttalanden skrämmer medborgarna in i varsitt hörn istället för att inbjuda till gemensam dialog.

Dialog är det enda sättet för ett samhälle att utvecklas. Nyamko Sabuni bedömer helt korrekt att dialog bara kan upprätthållas om Säpo håller i schack våldsbenägna islamister som är ett lika stort hot mot svenska muslimer som de är mot övriga svenskar.

Broderskapsrörelsen borde tänka på Sverige, inte på att vinna nästa svenska val.

Målet borde vara mer integration, inte fler röster.

Sweden: Well on the Way To Becoming The First Islamist Republic of Europe

When Malmö Mayor Ilmar Reepalu expresses anti-Semitic sentiments and decries the legitimacy of only one state in the world - Israel - and no other, this is not an exception to the rule in Sweden.

It is the rule in Sweden.

Reepalu does what he does because he has the full backing of large swathes of the Swedish media. In Sweden, the media set the agenda based on personal political affiliations and the politicians comply.

In functioning democracies, on the other hand, it is usually the politicians who listen to the citizens, set the agenda and run the country, while the media monitor and report on their progress.

The Institute for Global Jewish Affairs recently published an in-depth analysis of the aftermath of last year's controversial Aftonbladet affair in which the Swedish newspaper published allegations - refuted by the people cited as witnesses and subsequently withdrawn by the writer himself - that the Israeli army routinely killed Palestinian Arabs for the purpose of harvesting their organs. The article itself was roundly condemned the world over by journalists and media analysts as a piece of exceptionally shoddy work, devoid of research, blatantly propagandistic and designed to promote racial agitation.

Six months have now passed since the controversial article was published by Swedish left-wing tabloid Aftonbladet. Last week analyst and researcher Mikael Tossavainen published his findings on the original article, the climate in which it was produced and the atmosphere it was designed to engender, in a report entitled The Aftonbladet Organ-Trafficking Accusations against Israel: A Case Study.

Tossavainen's excellent study ought to be compulsory reading for all foreign office staffers and all journalists everywhere. It methodically analyses background and effect. It tangents the dangers of inactivity in the face of increasing polarisation nurtured by a politically motivated and powerful media.

Ignore it at your peril.


Related articles from this site:
How Sweden became anti-Israel (2005)
The art of terror, Swedish style (2004)
In Sweden, silence is golden
Israel does not exist - according to Swedish news agency TT
How the West was won
Sweden boycotts Haiti
Sweden at a crossroads - choice between dignity and anti-Semitism
Code Red in Malmö

Code Red in Malmö

Sweden’s third-largest city is Malmö.

Malmö is ruled by a Social Democratic mayor with extremist left-wing leanings. In deference to his red political leanings, Malmö mayor Ilmar Reepalu states – publicly and on the day that the civilised world commemorates the 6 million Jews slaughtered in the Holocaust – that Swedish Jews are required to publicly display their animosity towards the Jewish state of Israel. If they don’t, they deserve what’s coming to them.

And what’s coming to them is anti-Semitic attacks, physical attacks on individual Jews, mass attacks on Jews congregating in public places, attacks on synagogues, vandalism of Jewish cemeteries and a ban on Jews playing tennis in public, if these Jews are Israelis.

In this context it ought to be mentioned that something in the region of 30 percent of Malmö’s population is Muslim. In fact, with Reepalu at the helm, Malmö has forged student-exchange links between schools in Malmö, Sweden, and that other beacon of democracy, gender equality and religious freedom, Saudi Arabia. (Link in Swedish.)

Furthermore, it needs to be pointed out that 2010 is election year in Sweden.

The mayor of Malmö, Ilmar Reepalu, his brown shirt sleeves rolled up for action, is fishing for votes. In some very murky waters indeed.

To their credit, large swathes of the Swedish media have been scathing in their condemnation of Reepalu’s overtly racist comments.

What is disturbing, however, is the politically correct disconnect that this media condemnation highlights: Ilmar Reepalu was born in Estonia, a country which during the Second World War was noted for its strong Nazi sympathies. Virtually identical statements by Swedish citizens with Islamist affiliations, however, have for years passed by without media comment.

It is a worrying discrepancy in a country that is nominally a democracy. It would appear that Sweden's direction is not determined by elections but rather by political correctness.

Ilmar Reepalu’s party leader, Social Democrat Mona Sahlin, continues to remain silent. It’s a silence that speaks volumes.

Sweden's voters have the opportunity to speak far louder in the upcoming parliamentary elections this September.

Because in Sweden, red truly signals danger.


Read also:
The Local
Caroline Glick in the Jerusalem Post
Cnaan Liphshiz
5T Jewish Times
CFCA
WJC
YNet
Pravda
Islam Online
AOL
EAJC
UJF
CBN
Le Monde


To review the situation in France, read JTA's "Islamic extremists threaten Jewish-friendly imam"

Sweden at the crossroads: choice between dignity and anti-Semitism

Yesterday the entire civilised world remembered the 6 million Jewish victims who 60-odd years ago were selected for the worst anti-Semitic barbarity in modern time – the Holocaust.

With breathtaking callousness, yesterday was also the day Ilmar Reepalu, the Social Democratic mayor of Malmö who last year tried to stop Jews playing tennis in his city because they were Israelis, chose to make the following statements:

• Zionism – The Jewish national movement that is the very cornerstone of the State of Israel – is “unacceptable”. Reepalu declares this in the same interview in which he nevertheless goes on to say that “At City Hall we do not deal with foreign policy – that is against the law.”
• Reepalu regards Zionism, the Jewish national movement as an expression of “extremism … which places its adherents above all other groups and regards other people as inferior.” That is an odd claim bearing in mind that 20 percent of the Zionist State of Israel consists of Arabs – both Muslims and Christians – and the fact that the Jewish state is the only country to which Muslims fleeing Muslim-on-Muslim pogroms in Muslim states and regions such as Darfur and Nigeria deliberately cross several Muslim countries to claim refugee status in the world’s sole Jewish state. In fact, these “extremist” Zionists travel the world to bring aid to “inferior” groups of people suffering as a result of natural disasters – Hindus in India, Muslims in Turkey, Christians in Haiti, black Africans in Kenya, Asians in China. These are also the very same Zionists who, while under rocket bombardment from the Muslim regime in Gaza, transport hundreds of thousands of tonnes of supplies to the Hamas enclave – an area ethnically cleansed of all Jews, including the dead – even though the Hamas charter specifies as its aim the destruction of the Jewish state of Israel. Interestingly, Swedish Social Democratic mayor of Malmö Ilmar Reepalu has no comment on any other national movements. Only the Jewish national movement is selected for criticism.
• Israel is described by Ilmar Reepalu as a “festering sore”. Reepalu has no comment on any other people’s native countries. Only the Jewish state is selected for criticism.
• Jews who refuse to strongly and publicly criticise Israel “send the wrong signals” to the society around them. Reepalu has no comments on any other religious or ethnic groups who refuse to criticise their own native countries. For instance, he has not demanded that Malmö’s Muslims criticise Iran, Somalia, Saudi Arabia, the Palestinian Authority or Egypt for the countless documented human rights abuses in those countries. He does not feel that they “send the wrong signals” to the society around them if they do not express criticism of their native countries. Only Jews are selected for criticism.
• Jews who demonstrate their support for Israel have themselves to blame if they are attacked. Reepalu has no comments on any other groups that demonstrate their support for countries such as Iran or terror groups such as Hamas or Hizbollah.
• The only antisemitism that exists, according to Reepalu, comes from “the Right”; he does not accept that there is any Left-wing anti-Semitism or any Islamist anti-Semitism in Sweden. Despite thoroughly conducted investigations by the police which state the exact opposite.
• The Jewish State of Israel has no right to self-defence according to Swedish Social Democrat Ilmar Reepalu. 10,000 Hamas missiles from Gaza fired over a period of 8 years at Israeli towns and villages merits no comment from the Social Democrat strongman of Malmö. It is only when Jews respond to the bombardment that he is spurred to comment – stating that Israel’s response is “disproportionate”. Israel’s response to the 2922 days of Islamist missile bombardment lasted 22 days. Disproportionate indeed.

The above hammer-blows against democratic belief systems and common humanity were delivered by Swedish Social Democratic mayor of Malmö Ilmar Reepalu, on the day when the civilised world commemorated the 6 million Jews selected for slaughter during the Holocaust.

Something is truly rotten in the state of Sweden, in Sweden’s Social Democratic party, when Ilmar Reepalu is allowed to make such statements, with such macabre timing – and is allowed to remain in office.

Social Democratic party leader Mona Sahlin needs to wake up to the dangers facing not only her party but her country. For the sake of Sweden’s well-being at home and reputation abroad.

Bearing in mind Mona Sahlin’s track record of photographic proximity to Islamist terror organisations and her remarkable denial as Minister of Integration that there was any anti-Semitism in Sweden, in particular not Muslim anti-Semitism (this was during a TV programme in which a 13 year old Jewish boy recounted his suffering at the hands of Muslim anti-Semites, the police have a detailed account of every attack), there may not perhaps be much point in expecting any response from Ms Sahlin.

Christians here routinely monitor the Jewish population. This is not a case of sinister profiling – rather, they bemoan the fact that after more than 200 years in what used to be a Scandinavian paradise, so many Jews are leaving the country for the safety of foreign shores, usually Israel. Christians watch and wonder. They wonder when it will be their turn to leave, and who will welcome them as they leave the country they have inhabited since the dawn of Christianity and indeed well before that.

Sweden is at a moral crossroads. And an ethnic, religious and existential one.


Links in English:
Tundra Tabloids

Ödesdigert val i Sverige: antingen lika rättigheter för alla, eller Ilmar Reepalu

Idag är det minnesdagen för de 6 miljoner judiska offren som för drygt 60 år sedan selekterades för den värsta antisemitiska slakten i modern tid, Förintelsen.

Samma dag väljer socialdemokraten Ilmar Reepalu, kommunalråd Malmö stad, att säga följande:

• Sionism – den judiska nationalrörelsen som är fundamentet för staten Israel – är ”oacceptabel”. Reepalu deklarerar ändå i samma intervju att ”Vi hanterar inte utrikespolitik i kommunen. Lagen förbjuder det.”
• Reepalu anser att sionism, den judiska nationalrörelsen, är en ”ytterlighet … som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda.” Ett egendomligt påstående med tanke på att 20 procent av den sionistiska staten Israel består av araber – både muslimer och kristna – samt att Israel är det enda landet i hela Mellanöstern som tar emot muslimska flyktingar som flyr muslimska pogromer mot andra muslimer i till exempel Darfur. Sionisterna anser även att andra grupper är så mycket mindre värda att de åker världen runt för att undsätta katastrofdrabbade grupper av hinduer i Indien, muslimer i Turkiet, kristna i Haiti, svarta i Kenya, asiater i Kina. Och samtidigt transporterar flera hundratusen ton förnödenheter till en regim i Gaza som har som deklarerat mål att utradera den sionistiska staten. Intressant i sammanhanget är att Reepalu inte har några kommentarer om några andra nationalrörelser. Endast den judiska nationalrörelsen selekteras för kritik.
• Israel – judarnas hemland – är en ”varböld”. Reepalu har inga kommentarer om några andra folks hemländer. Endast det judiska hemlandet selekteras för kritik.
• Judar som vägrar uttalar stark kritik mot Israel ”sänder fel signaler” till sin omgivning. Reepalu har inga kommentarer om några andra religiösa eller etniska grupper som vägrar kritisera sitt eget hemland. Han har till exempel inte krävt att Malmös muslimer måste starkt kritisera Iran, Somalia, Saudiarabien, Palestinska myndigheten eller Egypten för dokumenterade brott mot de mänskliga rättigheterna, han anser inte att de ”sänder fel signaler” till sin omgivning om de inte yttrar kritik. Endast judarna selekteras för kritik.
• Judar som demonstrerar stöd för Israel får skylla sig själva om de blir utsatta för våld. Reepalu har inga kommentarer om andra grupper som demonstrerar sitt stöd för olika länder som Iran eller terrorgrupper som Hamas.
• Den enda antisemitism som finns, enligt Reepalu, kommer från ”högerkanten”; någon vänsterantisemitism eller islamistisk antisemitism finns inte. Trots polisens och SÄPOs undersökningar som bevisar motsatsen.
• Det judiska landet Israels rätt till självförsvar är oacceptabel enligt Reepalu. 10 000 Hamasmissiler från Gaza avfyrade under 8 år mot israeliska städer kommenteras inte av socialdemokraten Reepalu. Först när judarna svarar på bombardemanget sporras han till kommentar – med att Israels svar är ”oproportionerligt”. Israels svar på dessa 2922 dagars missilbeskjutning varade i 22 dagar. Detta om proportionalitet.

Ovanstående dråpslag mot demokratiska värdegrunder och medmänsklighet fäller alltså socialdemokraten Ilmar Reepalu på minnesdagen för de 6 miljoner judar som selekterades för döden under Förintelsen.

Något är oerhört ruttet i ett Sverige, i en svensk socialdemokrati, där en Ilmar Reepalu får lov att sitta kvar.

Vakna Mona Sahlin – för Sveriges anseendes skull.

 
Läs också:
Fredrik Fischer
Geobastard
Al-Hamatzav
Fredrik Axelsson
Adam Cwejman
Fredrik Thoresson
Svenska Dagbladet
UNT
Patrik Öhberg och Eli Göndör
Samfundet Sverige-Israel
Jihad i Malmö
Tundra Tabloids

Minnesdagen för Förintelseoffren: om konsten att inte vilja se eller höra

Snart är det Förintelsens minnesdag.

Den dag då vi kommer ihåg offren för det största fabriksmässiga försöket i modern tid att utrota ett helt folk - det judiska folket. Det är tyvärr långt ifrån det enda försöket till folkutrotning i vår tid. Rwanda, Darfur, Kambodja, Armenien, Kurdistan är bland de värsta i modern tid.

Förintelsen var en uppfinning av Nazityskland under ledning av en verklighetsfrämmande, fullständigt galen despot vid namn Adolf Hitler. Hans försök till utrotning av judarna i hela världen avslutades med hans föga hedervärda död meddelst självmord år 1945. Vid hans död hade 6 miljoner judar slaktats enbart för att de var judar, samt många miljoner andra människor som han inte ansåg hade rätt att leva - romer, politiska motståndare, homosexuella och många fler grupper. Och det innan man ens räknar alla miljoner soldater som pressades in i ett vansinneskrig som påverkade vartenda land, varenda människa världen över.

Men Hitlers arv lever kvar än idag. I allra högsta grad.

Nazismens förespråkare idag talar inte tyska. De talar arabiska och persiska. Men även svenska - läs vad Gulan Avci skriver om islamisten Mohammed Omar och Förintelseförnekelse. Läs även Fredrik Malm, Tommy Hansson, Fred i Mellanöstern, Expressen i ämnet.

Lika lite som att alla tyskar var hängivna nazister för 65 år sedan, lika lite är alla araber eller iranier idag antijudiska, bokstavstrogna rasister med världsherravälde på önskelistan.

Men precis som nazisterna lyckades dra in en hel värld i ett förödande världskrig där den enande kraften var antisemitism, lyckas dagens nazistiska arvtagare i arabvärlden och Iran dra in alla muslimer i ett lika världsomspännande vågspel.

Mot den enskildes vilja.

För någon fri vilja, någon frihet att uttrycka sin egen mening, har inte folket i arabvärlden eller i Iran.

Vare sig i Iran eller någonstans i arabvärlden (läs Egyptens Al-Ahram) är demokrati tillåten. Hela världen - förutom Iran och arabvärlden - ser Hamas som en terroristorganisation men ändå finns Hamasstyret högst på listan av mottagare för ekonomisk hjälp från omvärlden. Trots att Hamas sedan nästan fyra år idkar människohandel med judar.

Svenska Diakonia, till exempel, arbetar oproportionerligt mycket med de muslimska palestinierna i Gazaremsan och på Västbanken och har ingen hjälpverksamhet i det kristna Haiti, trots att det sistnämnda landet i decennier har varit ett samhälle med stora behov av såväl sociala som ekonomiska hjälpinsatser. Och det innan man ens räknar in de omfattande behoven efter den förödande jordbävningen för snart två veckor sedan. Läs i Expressen en intressant artikel om svenskt bistånd rent generellt.

Det finns något mycket oroväckande i en västvärld som blundar för den islamistiska världens kultur av systematiserat judehat, som blundar för de stora behoven i en värld som är under allt hårdare attack från fanatisk islamism, som vägrar inse radikala islams dagordning som går ut på världsherravälde, som totalt ignorerar de grundläggande sociala behoven i den muslimska världen, men som ändå är uppslukade av ett ämne, och endast ett: den judiska staten Israels ständiga försök att överleva i ett hav av islamistiskt hat.

Judarna överlevde Hitlers utrotningsförsök för drygt 60 år sedan.

I dagarna minns vi offren för hans förfärliga försök att utrota ett helt folk.

Dags nu att upphöra med västvärldens besatthet med detta folks land.

Det finns oerhört många utsatta människor som behöver våra insatser. De flesta finns i den muslimska sfären.

Det finns allt fler röster, inklusive muslimska röster - även i Sverige - som kräver att västvärlden börjar ta itu med det verkliga problemet.

Islamism.

En fanatisk sekt inom religionen islam.


Här finns färska länkar till artiklar om antisemitism i Sverige skrivna 2 dagar före Minnesdagen för Förintelsens offer:
Norra Skåne
Skånskan
Skånskan.
Läs här JiMs reflektioner över varför antisemitism växer i Malmö.

Lite mer bakgrundsinformation om islamism och dess länkar till nazism:
Daniel Pipes: Antisemitism utvecklas
Barry Rubin: The suicidal rules of Arab political debate
Ilya Meyer: Hanan Ashrawi: Förintelsen har aldrig ägt rum
Ilya Meyer: Musiken tystnar medan vi leds till vårt öde

Segregering, selektiv behandling, rasism – och tystnad

När det gäller Mellanöstern, islamism och terrorism kan man vare sig dokumentera vad som sker eller analysera det utan att ingående behandla ämnen som segregering, selektiv behandling och rasism.

Mellanösternkonflikten bygger på segregering, selektiv behandling och rasism – både de palestinska araberna och de övriga arabländerna och i stort sett hela den muslimska världen vägrar acceptera en judisk närvaro i judarnas religiösa, etniska, politiska och fysiska hemvist – Israel. De vägrar acceptera Israel som ett judiskt land trots att de själva definierar sig själva som muslimska länder och lagstiftar mot andra religioner.

Det här är länder där det ofta är olagligt och alltid livsfarligt att tillhöra en annan religion än den statskontrollerade grenen av islam – fråga Egyptens kopter, Betlehems kristna, Pakistans Ahmadiyamuslimer, Irans Bahaianhängare, Gazaremsans judar (det finns inga, området är etniskt rensat från judar förutom en ung kille, Gilad Schalit, som kidnappades från Israel och har hållits som gisslan i 1050 dagar). Saudiarabien bygger enorma moskéer i England, Italien, USA – men vägrar tillåta kristna att bygga kyrkor i Saudiarabien. Införseln av bibeln till Saudiarabien är olaglig och kan beivras med halshuggning. Och så rullar det på i stora delar av den muslimska världen.

Som sagt, segregering, selektiv behandling och rasism – de centrala pelarna som alltjämt bär upp Mellanösternkonflikten och som exporteras mycket framgångsrikt.

Lite hårt draget kan man säga att välrenommerade organisationer som vi svenskar donerar enorma summor pengar till – såsom Diakonia, Svenska Kyrkan och Röda Korset – är verksamma där de visserligen behövs, men aldrig i områden eller länder där de verkligen behövs. Som till exempel i stora delar av den muslimska världen. Och är de verksamma där karakteriseras deras närvaro av underdånig tystnad, parallellt med högljudd kritik av världens enda judiska land, Israel – ett judiskt land där ungefär 25 procent av befolkningen tillhör andra religioner än judendom, främst islam och kristendom. En fungerade demokrati där integration och samexistens är de främsta ledorden, även om man inte alltid lyckas, mycket beroende på det existentiella trycket utifrån..

Diakonia, Svenska Kyrkan och Röda Korset är heller inte verksamma där fundamentalism, våld, segregering, selektiv behandling och rasism frodas. Där myndigheterna tycks ha totalt gett upp, där grundläggande samhällsnyttiga tjänster undanhålls minoritetsbefolkningen, där utanförskap och extremism växer sig starka och där närsamhället håller på att kollapsa i ett träsk av hopplöshet, fullständigt avsaknad av integration och konkretiserad selektiv behandling av minoriteter.

Det vill säga Rosengård. Malmö. Sverige. År 2009. Nu är måttet rågat, brandkåren vägrar att släcka bränder i det segregerade svenska Rosengård av risk för ytterligare attacker, stenkastning och andra faror som de utsätts för i sin arbetsutövning – ett bemötande de inte behöver utstå någon annanstans i Sverige.

Organisationer som svenska Diakonia, Svenska Kyrkan och Röda Korset refererar ibland till Israel i termer som tangerar ”etnisk rensning”, ”segregering”, ”selektiv behandling” och ”rasism”, men i det ”etniskt rensade” Israel växer den muslimska befolkningen snabbare än den judiska. Och till ”apartheidstaten Israel” söker sig både svarta muslimer från Sudan och palestinsk-arabiska muslimer och kristna. De förra på grund av att inget muslimskt land vill ta emot dem, och de sistnämnda på grund av att de är homosexuella – ett brott som bestraffas med döden i Gaza och på Västbanken. Israel tar emot dessa asylsökande.

Det verkar som om det finns mycket att göra för att motarbeta segregering, selektiv behandling och rasism.

Dock inte i Israel – men väl här hemma i Sverige.

Hittills har Diakonia, Svenska Kyrkan och Röda Korset intagit en märklig tystnad om oförrätterna här på hemmafronten. Hoppas att de läser detta och sätter in nödvändiga åtgärder där de verkligen behövs. I Malmö. De kan agera tämligen riskfritt där. I Sverige, precis som i Israel, får de arbeta ostört. Ett arv av demokrati.

Organisationerna kanske kan åstadkomma verkliga förbättringar. De behövs.

Om segregering, selektiv behandling och rasism i Rosengård, april 2009:
Syd, City, Nyheter24, Kvp, SVT, SR P1/Nordic Dervish, Efterdiskussion om P1-programmet,

Relaterat, om rasism/Durban II:
Syd, Axess, FiM, IsraelISverige, SapereAude, Gilboa, Boccara, MXp1, MXp2, MXp3, MXp4, Erixon,

Från denna blogg, om Malmö/integration/segregation/rasism:
Ilyameyer1, IM2, IM3, IM4, IM5, IM6, IM7, IM8, IM9, IM10, IM11,

The “Palestinian-Israeli Conflict”? Get a grip on the facts!

The biggest bluff in modern times: the myth of a “Palestinian-Israeli” conflict.

From the very outset to this very day, the conflict has been about an entirely different issue, whose least important ingredients are Palestinian Arabs and Palestinian Jews, today’s Israelis.

From the very outset to this very day, the real issue has been the centuries-old conflict between radical Islam with its clearly identified anti-Semitic charter, on the one hand, and Jews on the other.

Institutionalised anti-Semitism. Nothing else.

The region of Palestine, first under the rule of the Ottoman Turks and then under British mandate, permitted immigration of Jews, Christians and Muslims. Most of the immigrant Muslims and Christians were Arabs from the surrounding areas, today’s Lebanon, Syria, Jordan, Iraq, Egypt and Sudan. Most of the immigrant Jews came from these same countries, as well as the crescent of North Africa and Europe, including Eastern Europe/Russia.

More than 60 years ago, following repeated and increasingly horrendous Arab-Muslim pogroms and massacres of Jews in the name of Islam, the UN determined that the area would be divided into one Jewish country with a very large minority of Arab Muslims and Christians, and one Arab country from which Jews were to be effectively ethnically cleansed. The Jews accepted and the state of Israel was reborn on a small portion of the land that over the course of several centuries had been a Jewish kingdom with capitals in Jerusalem and, periodically, in Hebron.

The Arabs refused. They had never previously had or indeed expressed any interest in independence or a state in any part of this region, let alone a capital city. However, when they discovered that the price of their independence, their own state and a capital city was the existence of a Jewish state as well, they baulked. Instead, they went to war, aided by invading Arab armies financed by much of the Muslim world.

The “refusal front” in the Arab world has thus far steadfastly turned down all invitations to peace. On the contrary, the Arab world’s relations with Egypt and Jordan, both of which have signed extremely frigid peace treaties with Israel, are very strained indeed. Talking to Jews simply isn’t the done thing. Read the article by Israel’s former ambassador to Egypt, Zvi Mazel, on the subject.

In this atmosphere of pan-Arab and pan-Islamic resistance to peace and normalisation of relations, it is therefore hardly surprising to read that Israel recently bombed a convoy of trucks carrying weapons destined for Hamas. The convoy was bombed in Sudan. Far from Gaza, but in the mindset of the Arab refusal front there are no insurmountable distances when the cause is such a noble one. The missiles and other weapons were supplied by Iran, for transport via Sudan and Egypt to Gaza, where Hamas would as before fire them from within Palestinian residential areas, schools and hospitals, at civilian Israelis in residential areas, schools and hospitals.

The refusal front’s logic is as unfathomable as it is cynical and manipulative.

None of this is particularly surprising. Led by Iran, these countries doggedly pursue a policy whose main aim is the destruction of the democratic state of Israel. There are many countries that openly resist the destruction of the state of Israel. However, there is not a single Arab or Muslim state in the list of nations who oppose this disgraceful – and illegal – policy.

For example, the USA, Britain, Norway, Germany, France, Canada, Italy, the Netherlands and Denmark recently signed an agreement on the application of “non-coercive” means to counteract the flow of Iranian weapons to Hamas in Gaza for the terror organisation’s continued war of attrition on Israel’s civilian population. Thus far, over 10,000 missiles have been fired from the Gaza Strip into southern Israel over a period of eight years. These countries have agreed a strategy of using diplomacy, the military, intelligence-gathering and police resources to prevent continued arms shipments from Iran to Gaza. Israel’s strike against the weapons convoy in Sudan can be seen against the background of this exchange of information and this increasingly proactive stance among the world’s democracies.

Sweden is the world’s per capita biggest provider of “aid” to the Palestinian cause. Swedish “aid” simply frees up the corresponding funds in the Palestinian budget for the purchase of arms with which to attack Israeli civilians.

What is interesting to note in the context of international cooperation to freeze the ongoing violence emanating from Gaza is that Sweden is not a party to agreement. Its neighbours Norway and Denmark are.

Sweden and the Arab world’s refusal front appear to be on a joint mission. Sweden is standing increasingly alone.

Alone in Europe, that is to say. In the Arab world, Sweden is the absolute darling of dictators you would never allow your daughter to marry and dictatorial regimes that would never give your daughter a visa to visit in the first place.

All of which brings into even sharper focus the southern Swedish city of Malmö which recently tried to ban Jews from participating in the international Davis Cup tennis tournament because the Jews were Israelis. It puts the spotlight on Swedish Communist Party (recently renamed the Socialist Party) Lars Ohly and the keffiyeh he proudly wore showing the whole of Israel eradicated and replaced by a single Muslim Palestine. And it magnifies the callous viciousness of Swedish Greens Party member and European parliamentarian Per Gahrton and his deliberate lies about “a handful of enthusiastic youngsters” when in fact several hundred adult Swedish Muslims recently rioted in the streets shouting racist slurs against Jews and threatening that Islam would once again rise and massacre the Jews as in Mohammed’s heyday 1300 years ago.

Sweden is well on its way to becoming the first European member of the Arab League.

Read also:
Websites/blogs/articles in English:
JPost, 2, 3, 4, YNet, CommentaryMagazine, NationalPost, AFP, Zvi Mazel, Savo Heleta

From this website in English:
IlyaMeyer, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11

Websites/blogs/articles in Swedish:
Utrikesbloggen, DN, FiM, 2, 3, MXp, Erixon, Sapere, 2

From this website in Swedish:
IlyaMeyer, 2, 3, 4, 5, 6, 7

Sweden v. Israel: game, set and match

The weekend of 6-8 March 2009 is something of a turning-point in history.

It marks the date when Israel met Sweden in the Davis Cup tennis tournament in the southern Swedish city of Malmö.

Two teams played. There was one victor, but two losers.

After a hard-fought and generally very evenly matched contest on the tennis court, Israel won the series 3-2. But it really could have gone either way, both teams put up a magnificent fight.

Israel emerged the victor.

Inauguration of the 2009 Davis Cup tennis tournament in an empty arena.

But there were two losers. Firstly, the Swedish Davis Cup team, despite a great showing and spirited playing.

And secondly, what is quickly emerging as the fading democracy of Sweden – the even bigger loser.

“In my opinion, there should be no question of Sweden playing a match against Israel at all…”

Radical left-wing Malmö mayor Ilmar Reepalu

Ilmar Reepalu is mayor of Malmö, Sweden’s third-largest city where Muslims make up almost 30 percent of the population. While the event was still in the planning stages, Mayor Reepalu made it clear that he did not want Jews from Israel in his city. He quoted “security concerns” – despite being told by the police that this was never going to be a problem.

Mr Reepalu then changed tack: “In my opinion, there should be no question of Sweden playing a match against Israel at all bearing in mind the situation (Israel’s 21-day operation in Gaza in response to 2920 days of Palestinian missile barrages on Israeli civilians)”. He went on to clarify his stance: “This is just not a tennis match against any old country. This is a match against the State of Israel.”

Mayor Reepalu appeared determined to set Sweden’s foreign policy in Malmö. The Swedish government in the country’s capital city, Stockholm, appeared to be completely sidelined by the brazen takeover of the nation’s foreign policy agenda.

At Malmö Town Hall the city council decided to make a very public issue of out its political stance, with radical left-wing parties winning the vote 5-4 to ban spectators from the venue as a means of persuading the Israeli team to abandon its plans to play at all.

The Israeli team turned up nonetheless. And won.

Sweden lost. It lost its chances of advancing in the Davis Cup tournament.

Sweden also lost its reputation as a democracy – like the Palestinians who seem uncertain as to whether their government is in Gaza City or Ramallah, Swedes no longer know whether their government’s foreign policy is set in Stockholm or Malmö.

And Sweden lost financially: with spectators banned by a city mayor keener to play foreign-policy demagogue than local civic leader, Malmö lost revenue from ticket sales, hotel and restaurant turnover, bus and taxi earnings.

And then had to foot the bill for mounting a multi-million kronor security operation the likes of which had never been seen in this country. One thousand police officers drafted in to maintain law and order, upwards of one hundred police vehicles involved.

Police cordon around a pair of wrecked police vehicles

Did they succeed? The police security cordon was impenetrable. I witnessed several attempts in the hours before and during the tennis games to breach security, and none succeeded. Game, set and match to the police, then.

The aftermath: one of many police vehicles being towed away after the Malmö riots

Rioters in Malmö attempted to set fire to police vehicles, with the officers inside

But at what cost? The photographs and film images show a fraction of the damage caused by the largely Muslim rioters aided and abetted by radical left-wing saboteurs.

Rioters on the rampage in Malmö

The rioters were first warmed up with firebrand speeches by the likes of Swedish Socialist (nee Communist) MP Lars Ohly sporting a keffiyeh showing a map WITHOUT the state of Israel and talking about the Jewish nation’s “crimes against humanity”. He was referring to Israel’s 21-day response after suffering an onslaught of 10,000 missiles from Gaza. The results were predictable. Violent riots, attempts to set police vehicles alight – with the officers sitting inside them – the use of granite paving-stones to try and smash the police vehicles and their occupants. The financial cost is going to suck the city of Malmö dry for years to come.




Swedish Socialist (nee Communist) MP Lars Ohly draped in a keffiyeh warming up the crowd prior to the riots



A clearer view of the Swedish MP's keffiyah showing the non-existence of Israel

Malmö city mayor Ilmar Reepalu seems unaware of the worldwide recession. From somewhere in his already depleted coffers he is now going to have to foot the bill for the repairs – after first losing out on the revenue from a tennis tournament which went ahead anyway despite his sabotage attempts.

And to round it all off, Malmö has now ended up on the international list of pariahs – a city in which no self-respecting organisation is ever going to hold a major event for risk of running aground on the whims of its mayor’s agenda of the day.

So many achievements in a few short days for the Mayor Who Would Be King.

Articles in English on the subject:
Wiesenthal, WSJ, Newsmill, JPost, JPost,

Articles from this website on the subject:
IM, 2, 3, 4, 5,