Svenska English

Close
Integrationsforum

Intresserad av föreläsningar om integration, multikulturalism och invandring?


Jag sätter pennan – eller tangentbordet – åt sidan och tar istället upp mikrofonen.

Hos dig.

Det vill säga hos statliga verk, statliga/regionala/lokala myndigheter, företag, föreningar, skolor, religiösa samfund.

Hälsningar
Ilya

Klicka här för att veta mer.

fredag 12 mars 2010

Swedish Prime Minister candidate sacrifices Swedish Jews’ security for Muslim votes

This is a translation and adaptation of an article that University of Malmö student Peter Rubinstein originally published in Swedish on Newsmill.
He writes from his first-hand perspective of the situation in Malmö, the rise of Muslim anti-Semitism in the city and the unwillingness of the political establishment to deal with the issue.

In recent weeks, discussions about Malmö’s left-wing mayor Ilmar Reepalu and his controversial statements about Jews and Israel have caused anti-Semitic sentiment in the nation’s third-largest city to bubble to the surface. His extremist views, widely regarded as racist, are one part of the problem. Another, perhaps more important, aspect is that large sections of Sweden’s media and political establishment appear unwilling to acknowledge the nature of the problem.

Christian Democrat party leader Göran Hägglund (Minister for Health and Social Affairs in the governing centrist coalition) noted in a TV debate on March 7 that the rising tide of anti-Semitic threats in Malmö came from sections of the city’s Muslim population. That Hägglund mentioned Muslims by name may well have been an indiscreet slip of the tongue rather than a deliberate decision – he may have just injudiciously voiced what many Swedes feel but seldom put into words for reasons of political correctness. With one eye firmly fixed on the results of the latest pre-election polls, Social Democrat party leader Mona Sahlin, currently in opposition but according to various polls likely to win the national elections this September, calmly professed outrage and insisted that Hägglund apologise. Hägglund quickly changed the subject and avoided this issue during the rest of the debate, possibly because he too did not want to risk alienating the Muslim electorate.

Yet the recent spate of anti-Semitic hate crimes in Malmö is not attributed to a bunch of disaffected right-wing skinheads or uneducated yobs. Rather, it is a direct result of anti-Jewish feeling among sections of the city’s Muslim population. I know, because I live in Malmö and I am a Jew. I’ve experienced it at first hand and I know several of the victims of both physical attacks and verbal abuse. The perpetrators have one single factor in common: their roots in Muslim countries.



This is something that has to be recognised openly and debated in public if Sweden is to overcome this problem. Mona Sahlin and her party comrade Ilmar Reepalu refuse even to acknowledge the source of the problem. If Sweden does not recognise and label its substantial undercurrent of Muslim anti-Semitism, it stands no chance of overcoming it.

It is a matter of shielding elementary democratic values: if the powers that be feel it is important for Jews continue to live in Malmö instead of fleeing the city, as they are at present, then it is necessary to bring about a change of attitude among Malmö’s Muslim population. Sweden is by no means unique in hosting a large Muslim population with openly expressed antipathy towards Jews. Mein Kampf is a best-seller in many Muslim countries, and the Arabic-language media are rife with raw anti-Jewish propaganda. This has been thoroughly documented worldwide, not least by news site Memri TV which translates news items from Arabic TV channels. Last year the Kristelig Dagblad newspaper in Denmark reported on a survey among Danish Muslims who revealed widespread anti-Jewish sentiment.

In Sweden cases of openly expressed anti-Semitism are on the rise. A couple of years ago there was the documented case of a Stockholm mosque selling audio tapes in which Jews were referred to as pigs and apes. There are clips on YouTube showing a large group of young Muslim men in Malmö last year shouting Arabic slogans inciting the massacre of Jews. There are film clips showing how a peaceful pro-Israeli manifestation on January 25 last year was smashed by a wild Islamist mob shouting “Hitler! Hitler”, “Death to the Jews” and “Death to the Zionists”.

As the pro-Israeli demonstrators, many of them survivors of the Holocaust, were forced to flee for their lives, Muslim youths pursued them to continue their attacks. One of my friends told me how some of these youngsters pointed to her father and shouted “There’s a Jew!” My friend’s father, who speaks fluent Arabic, replied “Yes, I’m a Jew. So what?” They replied: “We’re going to kill you, you Jew!” During this exchange, one of the gang members threw a glass bottle that hit my friend.

These examples are just the tip of the iceberg, showing how widespread hatred of the Jews is among Sweden’s Muslim population – and how openly it is expressed in front of a remarkably silent media and political establishment, with some notable exceptions. It is strongly reminiscent of the open hatred with which Jews were regarded and treated in 1930s Germany.

For this very reason it is not at all surprising that the situation for us Jews in Malmö worsens steadily when political figures such as Social Democrats Sahlin and Reepalu ignore blatant Muslim anti-Semitism and try instead to portray the situation as some kind of general intolerance on the part of unidentified groups. The perpetrators are clearly identified. So too are their victims. Sahlin and Reepalu encourage anti-Semitism by refusing to openly state what everyone else sees and knows – the Muslim source of Sweden’s anti-Semitism.

Mona Sahlin expressed outrage when government minister Göran Hägglund did just that – clearly identified the source of Sweden’s anti-Semitism. Why? Is it because Sahlin remains totally ignorant of the situation despite the fact that she actually met with representatives of the Jewish community in Malmö? Because at that meeting, she must have been informed in no uncertain terms as to the precise source of Malmö’s anti-Semitism.

Or has Mona Sahlin simply made the same deliberate calculation as her party colleague, Malmö mayor Ilmar Reepalu, and decided not to offend the city’s and the nation’s Muslim population this election year? Sweden has about 18,000 Jews and about 400,000 Muslims. Whether Sahlin’s posture stems from cynical vote-catching or sheer ignorance is immaterial – either way the result is unworthy of someone who regards herself as a candidate for the highest office in this country.

My maternal and paternal grandparents were forced to flee the Nazis and lost their entire families in the Holocaust. In 1969 my parents fled Poland as a result of Polish anti-Semitism disguised as anti-Zionism. Today history appears to be repeating itself and like many other Jews in Malmö and elsewhere in this country, I am being forced to consider fleeing Sweden because Jews are regarded as legitimate targets by Muslim anti-Semites disguised as anti-Zionists.

It is time for Sweden to confront its problem, or see an accelerating demographic change take place. Ultimately at risk is this country’s democratic self-esteem.

Peter Rubinstein
The original article in Swedish was published on Newsmill:

Links in English:
Sweden, Israel and the Jews
Anti-Zionist party formed in Sweden
Tundra Tabloids
Ilmar Reepalu - wrong in every language
The unholy trinity


Links in Swedish:
GP
Fred i Mellanöstern - Reepalu angriper Malmös judar
Fred i Mellanöstern - Ilmar Reepalu svävande om judeförföljelserna i Baltikum
IM - rödbrunt i Malmö
IM - Hopplös röd-grön Mellanösternpolitik
Jihad i Malmö - läs denna alltid lika intressanta blogg

Etiketter: , , , , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

lördag 30 januari 2010

Code Red in Malmö

Sweden’s third-largest city is Malmö.

Malmö is ruled by a Social Democratic mayor with extremist left-wing leanings. In deference to his red political leanings, Malmö mayor Ilmar Reepalu states – publicly and on the day that the civilised world commemorates the 6 million Jews slaughtered in the Holocaust – that Swedish Jews are required to publicly display their animosity towards the Jewish state of Israel. If they don’t, they deserve what’s coming to them.

And what’s coming to them is anti-Semitic attacks, physical attacks on individual Jews, mass attacks on Jews congregating in public places, attacks on synagogues, vandalism of Jewish cemeteries and a ban on Jews playing tennis in public, if these Jews are Israelis.

In this context it ought to be mentioned that something in the region of 30 percent of Malmö’s population is Muslim. In fact, with Reepalu at the helm, Malmö has forged student-exchange links between schools in Malmö, Sweden, and that other beacon of democracy, gender equality and religious freedom, Saudi Arabia. (Link in Swedish.)

Furthermore, it needs to be pointed out that 2010 is election year in Sweden.

The mayor of Malmö, Ilmar Reepalu, his brown shirt sleeves rolled up for action, is fishing for votes. In some very murky waters indeed.

To their credit, large swathes of the Swedish media have been scathing in their condemnation of Reepalu’s overtly racist comments.

What is disturbing, however, is the politically correct disconnect that this media condemnation highlights: Ilmar Reepalu was born in Estonia, a country which during the Second World War was noted for its strong Nazi sympathies. Virtually identical statements by Swedish citizens with Islamist affiliations, however, have for years passed by without media comment.

It is a worrying discrepancy in a country that is nominally a democracy. It would appear that Sweden's direction is not determined by elections but rather by political correctness.

Ilmar Reepalu’s party leader, Social Democrat Mona Sahlin, continues to remain silent. It’s a silence that speaks volumes.

Sweden's voters have the opportunity to speak far louder in the upcoming parliamentary elections this September.

Because in Sweden, red truly signals danger.


Read also:
The Local
Caroline Glick in the Jerusalem Post
Cnaan Liphshiz
5T Jewish Times
CFCA
WJC
YNet
Pravda
Islam Online
AOL
EAJC
UJF
CBN
Le Monde


To review the situation in France, read JTA's "Islamic extremists threaten Jewish-friendly imam"

Etiketter: , , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

torsdag 28 januari 2010

Sweden at the crossroads: choice between dignity and anti-Semitism

Yesterday the entire civilised world remembered the 6 million Jewish victims who 60-odd years ago were selected for the worst anti-Semitic barbarity in modern time – the Holocaust.

With breathtaking callousness, yesterday was also the day Ilmar Reepalu, the Social Democratic mayor of Malmö who last year tried to stop Jews playing tennis in his city because they were Israelis, chose to make the following statements:

  • Zionism – The Jewish national movement that is the very cornerstone of the State of Israel – is “unacceptable”. Reepalu declares this in the same interview in which he nevertheless goes on to say that “At City Hall we do not deal with foreign policy – that is against the law.”
  • Reepalu regards Zionism, the Jewish national movement as an expression of “extremism … which places its adherents above all other groups and regards other people as inferior.” That is an odd claim bearing in mind that 20 percent of the Zionist State of Israel consists of Arabs – both Muslims and Christians – and the fact that the Jewish state is the only country to which Muslims fleeing Muslim-on-Muslim pogroms in Muslim states and regions such as Darfur and Nigeria deliberately cross several Muslim countries to claim refugee status in the world’s sole Jewish state. In fact, these “extremist” Zionists travel the world to bring aid to “inferior” groups of people suffering as a result of natural disasters – Hindus in India, Muslims in Turkey, Christians in Haiti, black Africans in Kenya, Asians in China. These are also the very same Zionists who, while under rocket bombardment from the Muslim regime in Gaza, transport hundreds of thousands of tonnes of supplies to the Hamas enclave – an area ethnically cleansed of all Jews, including the dead – even though the Hamas charter specifies as its aim the destruction of the Jewish state of Israel. Interestingly, Swedish Social Democratic mayor of Malmö Ilmar Reepalu has no comment on any other national movements. Only the Jewish national movement is selected for criticism.
  • Israel is described by Ilmar Reepalu as a “festering sore”. Reepalu has no comment on any other people’s native countries. Only the Jewish state is selected for criticism.
  • Jews who refuse to strongly and publicly criticise Israel “send the wrong signals” to the society around them. Reepalu has no comments on any other religious or ethnic groups who refuse to criticise their own native countries. For instance, he has not demanded that Malmö’s Muslims criticise Iran, Somalia, Saudi Arabia, the Palestinian Authority or Egypt for the countless documented human rights abuses in those countries. He does not feel that they “send the wrong signals” to the society around them if they do not express criticism of their native countries. Only Jews are selected for criticism.
  • Jews who demonstrate their support for Israel have themselves to blame if they are attacked. Reepalu has no comments on any other groups that demonstrate their support for countries such as Iran or terror groups such as Hamas or Hizbollah.
  • The only antisemitism that exists, according to Reepalu, comes from “the Right”; he does not accept that there is any Left-wing anti-Semitism or any Islamist anti-Semitism in Sweden. Despite thoroughly conducted investigations by the police which state the exact opposite.
  • The Jewish State of Israel has no right to self-defence according to Swedish Social Democrat Ilmar Reepalu. 10,000 Hamas missiles from Gaza fired over a period of 8 years at Israeli towns and villages merits no comment from the Social Democrat strongman of Malmö. It is only when Jews respond to the bombardment that he is spurred to comment – stating that Israel’s response is “disproportionate”. Israel’s response to the 2922 days of Islamist missile bombardment lasted 22 days. Disproportionate indeed.
The above hammer-blows against democratic belief systems and common humanity were delivered by Swedish Social Democratic mayor of Malmö Ilmar Reepalu, on the day when the civilised world commemorated the 6 million Jews selected for slaughter during the Holocaust.

Something is truly rotten in the state of Sweden, in Sweden’s Social Democratic party, when Ilmar Reepalu is allowed to make such statements, with such macabre timing – and is allowed to remain in office.

Social Democratic party leader Mona Sahlin needs to wake up to the dangers facing not only her party but her country. For the sake of Sweden’s well-being at home and reputation abroad.

Bearing in mind Mona Sahlin’s track record of photographic proximity to Islamist terror organisations and her remarkable denial as Minister of Integration that there was any anti-Semitism in Sweden, in particular not Muslim anti-Semitism (this was during a TV programme in which a 13 year old Jewish boy recounted his suffering at the hands of Muslim anti-Semites, the police have a detailed account of every attack), there may not perhaps be much point in expecting any response from Ms Sahlin.

Christians here routinely monitor the Jewish population. This is not a case of sinister profiling – rather, they bemoan the fact that after more than 200 years in what used to be a Scandinavian paradise, so many Jews are leaving the country for the safety of foreign shores, usually Israel. Christians watch and wonder. They wonder when it will be their turn to leave, and who will welcome them as they leave the country they have inhabited since the dawn of Christianity and indeed well before that.

Sweden is at a moral crossroads. And an ethnic, religious and existential one.


Links in English:
Tundra Tabloids

Etiketter: , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

onsdag 27 januari 2010

Ödesdigert val i Sverige: antingen lika rättigheter för alla, eller Ilmar Reepalu

Idag är det minnesdagen för de 6 miljoner judiska offren som för drygt 60 år sedan selekterades för den värsta antisemitiska slakten i modern tid, Förintelsen.

Samma dag väljer socialdemokraten Ilmar Reepalu, kommunalråd Malmö stad, att säga följande:
  • Sionism – den judiska nationalrörelsen som är fundamentet för staten Israel – är ”oacceptabel”. Reepalu deklarerar ändå i samma intervju att ”Vi hanterar inte utrikespolitik i kommunen. Lagen förbjuder det.”
  • Reepalu anser att sionism, den judiska nationalrörelsen, är en ”ytterlighet … som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda.” Ett egendomligt påstående med tanke på att 20 procent av den sionistiska staten Israel består av araber – både muslimer och kristna – samt att Israel är det enda landet i hela Mellanöstern som tar emot muslimska flyktingar som flyr muslimska pogromer mot andra muslimer i till exempel Darfur. Sionisterna anser även att andra grupper är så mycket mindre värda att de åker världen runt för att undsätta katastrofdrabbade grupper av hinduer i Indien, muslimer i Turkiet, kristna i Haiti, svarta i Kenya, asiater i Kina. Och samtidigt transporterar flera hundratusen ton förnödenheter till en regim i Gaza som har som deklarerat mål att utradera den sionistiska staten. Intressant i sammanhanget är att Reepalu inte har några kommentarer om några andra nationalrörelser. Endast den judiska nationalrörelsen selekteras för kritik.
  • Israel – judarnas hemland – är en ”varböld”. Reepalu har inga kommentarer om några andra folks hemländer. Endast det judiska hemlandet selekteras för kritik.
  • Judar som vägrar uttalar stark kritik mot Israel ”sänder fel signalertill sin omgivning. Reepalu har inga kommentarer om några andra religiösa eller etniska grupper som vägrar kritisera sitt eget hemland. Han har till exempel inte krävt att Malmös muslimer måste starkt kritisera Iran, Somalia, Saudiarabien, Palestinska myndigheten eller Egypten för dokumenterade brott mot de mänskliga rättigheterna, han anser inte att de ”sänder fel signaler” till sin omgivning om de inte yttrar kritik. Endast judarna selekteras för kritik.
  • Judar som demonstrerar stöd för Israel får skylla sig själva om de blir utsatta för våld. Reepalu har inga kommentarer om andra grupper som demonstrerar sitt stöd för olika länder som Iran eller terrorgrupper som Hamas.
  • Den enda antisemitism som finns, enligt Reepalu, kommer från ”högerkanten”; någon vänsterantisemitism eller islamistisk antisemitism finns inte. Trots polisens och SÄPOs undersökningar som bevisar motsatsen.
  • Det judiska landet Israels rätt till självförsvar är oacceptabel enligt Reepalu. 10 000 Hamasmissiler från Gaza avfyrade under 8 år mot israeliska städer kommenteras inte av socialdemokraten Reepalu. Först när judarna svarar på bombardemanget sporras han till kommentar – med att Israels svar är ”oproportionerligt”. Israels svar på dessa 2922 dagars missilbeskjutning varade i 22 dagar. Detta om proportionalitet.
Ovanstående dråpslag mot demokratiska värdegrunder och medmänsklighet fäller alltså socialdemokraten Ilmar Reepalu på minnesdagen för de 6 miljoner judar som selekterades för döden under Förintelsen.

Något är oerhört ruttet i ett Sverige, i en svensk socialdemokrati, där en Ilmar Reepalu får lov att sitta kvar.

Vakna Mona Sahlin – för Sveriges anseendes skull.

 
Läs också:
Fredrik Fischer
Geobastard
Al-Hamatzav
Fredrik Axelsson
Adam Cwejman
Fredrik Thoresson
Svenska Dagbladet
UNT
Patrik Öhberg och Eli Göndör
Samfundet Sverige-Israel
Jihad i Malmö
Tundra Tabloids

Etiketter: , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

tisdag 22 december 2009

Attack Bildt but not Sweden

The following is the English version of an article published in Israeli weekly Makor Rishon by Dr Manfred Gerstenfeld, Chairman of the Board of Fellows of the Jerusalem Center for Public Affairs (JCPA).

The recent Swedish proposal to the European Union to recognize East Jerusalem as the capital of a future Palestinian state was a severe hostile act against Israel. The proposal was watered down by other member countries. The attitude of Sweden which, for another few weeks, holds the rotating presidency of the European Union, may tempt Israel to hit back at the country’s government.

For several reasons, however, this strategy would be wrong. The anti-Israel campaign is led by one person, the Swedish Foreign Minister and former Prime Minister Carl Bildt, who is the dominant figure in this government. Rather than targeting the entire government or country, Israel should focus on its major adversary in the current coalition.

Bildt’s hostile record toward Israel can be easily proved. On a Swedish radio program in April he said: “It is possible to make peace without Hamas the same way it is possible to make peace without Netanyahu on the Israeli side.” An Israeli Foreign Ministry official reacted diplomatically: “He clearly does not understand the difference between the leader of an Israeli political party and a group that is engaging in the terror that threatens Europe as much as Israel.”(1)

Bildt’s anti-Israeli sentiment came to the fore again in the Aftonbladet organ affair. In August this anti-Israeli daily published an article which accused Israel of killing Palestinians in order to acquire organs for transplant. Bildt refused to condemn it, saying that there is freedom of the press in Sweden and that the government therefore cannot condemn the press. When, however, a few weeks later, Aftonbladet published an article by a member of the right wing Sweden Democrats party, Prime Minister Fredrik Reinfeldt condemned it. Suddenly, when Israel was not concerned, it was permissible to criticize the same paper.

Ilya Meyer, a writer who has held senior positions in the Swedish Jewish community, has a blog which reports regularly – in both English and Swedish – on Sweden’s misbehavior toward Israel. He notes that the Swedish state finances almost the entire $6 million budget of an extreme pro-Palestinian group in the country, Palestinagrupperna. This body has links to various terrorist organizations. In an annual report Palestinagrupperna claimed that Bildt had told them that he agrees with them on every point in the Israeli-Palestinian conflict.(2)

There are many friends of Israel in the four parties currently in the Swedish government – the Moderates, the Christian Democrats, the Liberals and the Center Party. However, the present coalition is severely trailing the opposition in the most recent polls.(3) New parliamentary elections will take place in September 2010.

The opposition consisting of the Social Democrats, Sweden’s largest party, the Green Party and the Left Party is far more hostile to Israel than the present government, with the main exception of Bildt.

During the Gaza Campaign Mona Sahlin, the leader of the Social Democrats, participated in an anti-Israel rally in Stockholm(4) at which Hizballah and Hamas flags were flown and an Israeli flag was burned.(5) Jan Eliasson, the former foreign minister,(6) and Wanja Lundby Wedin, chair of the Swedish Trade Union Confederation,(7) also took part in that event.

Many senior party members participated in such demonstrations. In Norrköping, an ex-parliamentarian and former party secretary of the Social Democrats, Lars Stjernkvist, spoke with a Hizballah flag and swastikas in the background.(8) In Malmö, the Social Democrat parliamentarian, Luciano Astudillo, spoke as someone next to him held up a picture of Hizballah leader Hassan Nasrallah.(9)

Sahlin’s attitude toward Israel may develop in directions similar to those of Sweden’s best known prime minister, the Social Democrat Olof Palme. He was the first Western-European prime minister to label Israel as a Nazi state.

In the past few years Israel has missed the opportunity to confront the current government on many anti-Israel matters, including its indirect subsidies to anti-Israel hate bodies, mainly leftovers from the Social Democrat government.

This is especially unfortunate since the Swedish Minister of International Development Cooperation, Gunilla Carlsson, is currently revising the country’s foreign aid policies. She aims to move funding away from corrupt and dictatorial regimes to democracies and to projects that foster economic and political goals that are in line with those of Sweden. Pointing out how Palestinian organizations which receive major Swedish aid are abusing this could have had some actual influence on the country’s foreign aid policy.

If the current coalition, led by the Moderates, remains in power, one can raise these issues anew and try to solve them over a four year period. If the Social Democrats win the elections, ongoing confrontations with Sweden will be almost unavoidable. This is the more so as, for the first time, the Left and Green parties will probably join the government. There are many possibilities for Israeli retaliation against hostile Swedish acts, but it would be counterproductive to disclose them today.

Dr. Manfred Gerstenfeld is Chairman of the Board of Fellows of the Jerusalem Center for Public Affairs. He has published fifteen books among which :


Behind the Humanitarian Mask, the Nordic Countries, Israel and the Jews. (2008)


(1) Gil Hoffman, “Swedish FM Likens Netanyahu to Hamas,” Jerusalem Post, 10 April 2007.

(2) Ilya Meyer, “The Swedish Foreign Minister’s Crusade against Israel,” 9 December 2009. www.ilyameyer.com.


(3) Opposition poll lead “very worrying”: Reinfeldt, The Local 14 december 2009.

(4) Per Gudmundson, “Mona Sahlin, hakkorsen och Hamasflaggorna,” Gudmundson, 15 January 2009 http://gudmundson.blogspot.com. [Swedish]

(5) “Israelska flaggan brändes,” Dagens Nyheter, 10 January 2009. [Swedish]

(6) Per Gudmundson, “Rödflaggat,” Gudmundson, 13 January 2009, http://gudmundson.blogspot.com. [Swedish]

(7) Per Gudmundson, “Swedish Leading Social Democrats in Rally with Hezbollah Flags,” Gudmundson, 10 January 2009, http://gudmundson.blogspot.com. [Swedish]

(8) Erik Svansbo, “Folkbladet uppmärksammar ‘bloggkupp,’” Svansbo, 14 January 2009, http://blogg.svansbo.se. [Swedish]

(9) Per Gudmundson, “Rödflaggat,” Gudmundson, 13 January 2009, http://gudmundson.blogspot.com. [Swedish]

Etiketter: , , , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

fredag 27 november 2009

Ett Sverige i förvandling

Förvandlingsprocessen avgörs den 13 september 2010.

Om några månader går Sverige till nyval. I en tid då massarbetslöshet hamnar farligt nära 1920-talets ekonomiska och sociala djupdykningar, är det av intresse att ta ett steg tillbaka och begrunda vilka problem som ligger de politiska partier varmast om hjärtat. Vilka värderingar partierna och deras kandidater står för, helt enkelt.

Nyligen valdes Jasenko Selimovic in som andranamn på Folkpartiet-Göteborgs riksdagslista. Selimovic har ofta uttryckt sig öppet rasistiskt. Eller vad sägs om följande stycke där han gottar sig i de värsta antisemitiska uttrycken som någonsin ekat genom seklerna: ”Sex judar. En är innerligt trött på Förintelsen. En annan på Israel. En tredje har förgiftade barn. Medan en fjärde skiter blankt i Kosher. En femte älskar att tjäna pengar. Och en sjätte kan inte komma över att hans oomskurna snopp är fulare än pappans. Judarna är nakna.” (Sex nakna judar)

Radioteatern, där Selimovic är chef och ansvarig utgivare, stod han nyligen bakom pjäsen ”Mellan detta andetag och dig”, en antisemitisk upprepning av gamla pogrominspirerande påståenden om judar som dödar icke-judar av religiösa och/eller penninghungrande skäl. Läs SvD, SI-Info samt Rogntudjuu för att få en bred uppfattning om hur rumsrent öppet uttryckta antisemitiska åsikter numera har blivit i det nya Sverige.

Folkpartiet är långt ifrån det enda partiet med högst tvivelaktiga kandidater på sin riksdagslista. Moderaternas Abdirisak Waberi i Göteborg anser att ”man kan ha fyra fruar. Mannen är den starke som bestämmer i familjen. Man och kvinna har olika roller i livet. Om en kvinna är otrogen får hennes man slå henne. Men bara först efter att han pratat med henne och slutat ha sex med henne.” Våld och sex som verktyg för att lära det lägre stående könet vem som bestämmer – av tystnaden hos Moderaterna kan man tyda att partiet antingen håller med dessa åsikter, eller att man under inga omständigheter vill kritisera en människa – alldeles oavsett vidrighetsgraden på dess åsikter – om vederbörande är muslim. Läs till exempel i Göteborgs-Posten och hos RFSU i ämnet.

Centerpartiet deltar också i tävlingen. Ettan på Malmölistan och aktiv inom Palestinska föreningen, Bassem Nasr, bjöd in Hamas till sin stad samtidigt som Hamas mördade 9 civila judar och lemlästade ytterligare 50 i Tel Aviv år 2006. Sydsvenskan tog upp ämnet i sin ledare. Artikeln påpekade att samtidigt som nästan en halv miljon skattekronor skänktes till Nasrs Palestinska förening användes detta tillskott till att finansiera Hamas besök till Sverige under det att Hamas av hela EU samt USA deklarerats som terrororganisation.

Andra har också kommenterat det smaklösa i att en potentiell riksdagspolitiker är aktiv medhjälpare till att terrororganisationer med ett tydligt antisemitiskt program blir rumsrena i det nya Sverige, här och här.

Kristdemokraterna då? Där också finns en rabiat besatthet med judar bland vissa kandidater. KDs Rabih Ballout ifrågasätter om judar verkligen förföljdes i nazityskland. Det är synd att min egen svärmor inte längre är vid liv – hon överlevde flera års gästfrihet i nazitysklands trevliga semesteranläggningar i Auschwitz och Ravensbruck. När hon vid 23 års ålder anlände till Sverige med de Vita Bussarna vägde hon mindre än en 11-åring.
Är det då enbart de borgerliga partiernas kandidater som är så upptagna med judar och Israel? Ingalunda. Socialdemokraternas Mona Sahlin ser det som sin huvuduppgift att gå i demonstrationståg där Hamas- och Hizbollahflaggor vajar, hon talar om för svenska folket i TV-programmet Agenda att antisemitism inte existerar i Sverige, i all synnerhet inte muslimsk antisemitism. Detta gör hon i samma program där Agenda just visat ett 20 minuter långt reportage om en ung judisk pojke i Göteborg som flera gånger blivit attackerad för att han bär en ”Magen David” – Davidsstjärna – runt halsen, precis som kristna bär ett kors eller muslimska damer bär symboler på sin religion i form av en schal/hijab/burqa, eller sikher bär turban och så vidare. Pojkens attackerare var alltid unga killar med rötter i arabvärlden, och de var alltid noga med att poängtera att de hatade judar. Trots polisjournaler och TV-reportage nekade Mona Sahlin att det fanns något som helst bevis för antisemitism i Sverige.

Miljöpartiets Per Gahrton ska man bara inta tala om. Här kommer en förgrundsfigur för Miljöpartiet som sällan yttrar sig om miljön men som istället använder sin offentliga ställning till att stödja Palestinagrupperna i Sverige, ett slags halvofficiell subvention för hans privata hobby – besatthet med den judiska staten.

Extremisten Mohammed Omar bildar ett antisionistiskt parti – i Sverige! – med enbart antisionism och antisemitism på partiets dagordning. Han gör det i skön förening med vänsterradikaler, högerradikaler och islamister. Ju färre ord man slösar på denna avart i svensk politik desto bättre, men faktum är att han och hans kollaboratörer finns i allra högsta grad och de siktar på riksdagen.

Vänsterpartiets Lars Ohly klär sig glatt i en keffiyeh där hela området mellan Medelhavet och Jordanfloden – det vill säga hela Israel samt hela det tilltänkta Palestina – visas som ”Palestina”. Inget märkvärdigt i och för sig, för precis samma ståndpunkt finns i Hamas programförklaring – ett ”Storpalestina” etniskt rensat från varenda jude.
Ett klädesplagg som visar att Israel har suddats ut och ersatts av ett arabiskt "Storpalestina" anses vara lämplig klädstil hos företrädare för ett riksdagsparti. Inte 1939 utan 2009.

Intressant i sammanhanget är att alla stora partier är rörande överens om att frysa ut, utesluta, ignorera och på alla möjliga sätt åsidosätta Sverigedemokraterna. SD i likhet med Mohammed Omars parti tycks ha en mycket begränsad dagordning. Den går ut på att bekämpa invandring och invandrare. SD vill återskapa något som för länge sedan har försvunnit – ett helvitt Sverige – medan riksdagskandidater som Moderaten Abdirisak Waberi vill nyskapa ett Sverige som är minst lika främmande – ett Sverige med ett förnedrande människosyn, samtidigt som Mohammed Omar vill omvandla Sverige till Europas antisemitiska spjutspets. Stormtruppens ränder går tydligen inte ur.
UNRWA, en FN-organisation, ska ta hand om ursprungliga 700 000, idag ca 3,5 miljoner, palestinska araber (denna femfaldiga ökning kallas av svenska politiker in spe som Mohammed Omar, Ali Esbati och Ammar Maqboul för den judiska statens ”massaker”, ”etnisk rensning” och ”utrotning” av palestinierna). Denna UNRWA får en budget som är lika stor som FNs andra flyktingorgan, UNHCR, som dock ska ta hand om nästan tio gånger fler flyktingar i hela resten av världen. Se här en statistisk jämförelse mellan UNRWA och UNHCR.

UNHCR arbetar framgångsrikt inom sin budget, UNRWA går back med ett par hundra miljoner dollar per år. Arabstaterna, som med sin attack mot Israel skapade flyktingströmmen 1948, bidrar med endast 3% – tre procent! – av UNRWAs budget, trots årliga oljeinkomster i miljardbelopp. Resten bekostas av oss skattebetalare i Västvärlden, däribland Sverige som är världens största bidragsgivare per capita till palestinierna. Inget av detta tycks bekomma den radikala falangen som växer snabbt och starkt och som släpps fritt in i det politiska finrummet. Det nya – och främmande – Sverige skapas medan dessa ord skrivs.

I det nya Sverige är det kvinnofientlighet, antisemitism och stöd till terror som upptar den kommande riksdagens kandidater.

Analysen är långt ifrån uttömmande, men slutsatserna – baserade på faktiska uttalanden och händelser – talar sitt klara språk.
Det är onekligen ett nytt Sverige vi ser framför oss. Ett Sverige som inte längre är ett nominellt kristet land men där Politisk Korrekthet ändå har upphöjts till statsreligion. En politisk korrekthet som bekämpar ärlighet. Som ny svensk själv tittar jag i backspegeln och längtar faktiskt tillbaka till det gamla Sverige, ett Sverige där dagens ytterligheter aldrig någonsin hade tolererats, än mindre släppts in i Riksdagens finrum.

vart är Sverige på väg? Frågan avgörs om några månader.

För läsare som vill veta vart Sverige är på väg ur en global islamistisk synvinkel, läs här Professor Barry Rubins kortfattade kommentar om en uttömmande analys skriven av Johann Hari i den ansedda brittiska tidningen The Independent: "Renouncing Islamism: To the Brink and Back Again".

Etiketter: , , , , , , , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

onsdag 2 september 2009

Socialdemokratins oroväckande tystnad

Under två veckor har Sveriges och även omvärldens fokus legat på Aftonbladet för dess kontroversielle publicering av en artikel som av många anses som otillräckligt underbyggd. Förväntningarna har även varit stora på statsminister Fredrik Reinfeldt, många medborgare och analytiker väntar med intresse på att se om och i så fall hur han reagerar på Aftonbladets artikel.

Det element som tycks saknas från omvärldens förväntningar och från inrikes håll är hur den svenska oppositionen håller sig till kontroversen. Aftonbladet anses av många gå i socialdemokraternas ledband. I den fortsatta tystnaden ifrågasätter allt fler vilka skillnaderna egentligen är mellan Socialdemokrater och Sverigedemokrater i fråga om rasism.

Två veckor har gått sedan Aftonbladet publicerade 17 år gamla obekräftade antydningar om systematiska israeliska organstölder från araber.

Aftonbladet länkade ihop dessa anklagelser – som tillbakavisas av den enda arabiska familjen som tidningens reporter åberopar – till en story om organhandel i USA. Länken bestod av att en av de misstänkta amerikanerna är jude. Resultatet blev en artikel med starka påminnelser om urgamla grovt antisemitiska beskyllningar mot judar.

Artikeln var ofin, stilistiskt omogen, journalistiskt ogenomtänkt och researchmässigt bristfällig. Betraktat som exempel på svensk journalistik kan man med fog hävda att vilken 17-årig praktikant som helst hade kunnat åstadkomma ett mer professionellt arbete.

Inget av detta är dock relevant. Det som är relevant är Aftonbladets avsikt med artikeln. Till och med palestiniernas kände förkämpe Per Gahrton vägrade att ta med dylika beskyllningar i sin hårda och frekventa kritik mot Israel eftersom han inte ansåg att bevis fanns. Bevisbrist var dock inget hinder för Aftonbladet.

Flera medicinska experter har intygat att den process som Aftonbladet beskriver inte kan resultera i organ lämpliga för transplantation – beskyllningarna fallerar såväl logiskt som logistiskt och medicinskt. I valet mellan att publicera obekräftade antisemitiska beskyllningar mot judar och att publicera bekräftade uppgifter om systematiskt arabiskt människorov, människohandel och andra arabiska brott mot de mänskliga rättigheterna, har Aftonbladet valt den klassiska antisemitismens väg.

Anledningen är enkel. Det första fallet svartmålar världens enda judiska stat, Israel, samt judar i avlägsna länder. Det andra fallet pekar ut Hamas i Gaza, som i mer än tre år har hållit en ung jude, Gilad Schalit, fången efter att ha kidnappat honom från Israel. Schalit har inte tillåtits få besök från Röda korset i enlighet med den internationella lagen om hur fångar ska behandlas. Han har inte fått representeras av någon advokat – han är heller inte anklagad för något förutom att vara jude, ett brott i Gaza. Han har inte fått träffa eller kontakta sin familj – ett brott enligt de mänskliga rättigheterna.

För Aftonbladet är inget av detta intressant. Det är fakta som går att bekräfta. Men det målar inte precis Gazas arabiska och muslimska härskare i någon positiv färg, alltså är det en ickehändelse. Aftonbladets läsare får inget veta.

Aftonbladet försvarar istället sina grova anklagelser mot den judiska staten med hänvisning till ”tryck- och yttrandefrihet”. Detta verkar begränsa sig till friheten att förtala ett enda land, en enda religion och folkgrupp: Israel och judarna.

För Aftonbladet vill inte yttra sig i lika klara ordalag om arabisk och muslimsk människohandel i Gaza. Eller om systematisk tortyr och våldtäkt på politiskt oliktänkande – kvinnor som män – i Iran (annat än att återge de iranska myndigheternas dementi).

Yttrandefrihet är inte likställt med frihet att förstöra eller förtala. Pressfrihet är inte likställt med frihet att fara med lögner i ena riktning samtidigt som man förtiger sanningen i en annan – allt beroende på tidningens politiska dagordning.

Återstår då vad som är Aftonbladets dagordning. Så här ett år före valet kan man misstänka att tidningens påhopp endast utgjorde en av många kommande populistiska drag ämnade att generera röster vid valet 2010.

Om så är fallet är den stora frågan om ett demokratiskt Sverige verkligen har råd med en kommande regering vars främste fanbärare är Aftonbladet. De som räds SD bör vara minst lika rädd för AB.

Det bådar inte gott för demokratin när rasistiska påhopp blir ett bejublat verktyg.

Till syvende och sist är det inte enbart den nuvarande regeringen som bör ta avstånd från Aftonbladets artikel; lika viktigt är det att Socialdemokraterna klart uttrycker sitt avståndstagande.

Eller vill Mona Sahlin att Aftonbladet ska fortsätta profilera sig så här i Socialdemokratins namn?


Mats Skogkär, Lisa Abramowicz, Jonathan Leman, Viggo, Jackie Jakubowski, Ilya Meyer, Sapere Aude,

Etiketter: , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

Why is the Swedish Social Democratic party silent?

For two weeks now the world has been focusing on Swedish tabloid Aftonbladet in the wake its publication of a controversial article regarded by many as insufficiently researched and poorly executed. The spotlight is also on Swedish PM Fredrik Reinfeldt – many Swedes and foreign analysts wait with interest to see if, and if so how, he will ultimately respond to Aftonbladet’s article.

The one element that appears to have escaped the world’s attention is the position of the Swedish Social Democratic opposition party on this controversy. Aftonbladet is regarded by many as serving the Social Democratic party’s interests. With continued silence from that quarter, many Swedes are asking what exactly separates Sweden’s left-wing Social Democratic party from the right-wing Sweden Democrats on the issue of racism.

A fortnight has passed since Aftonbladet published unsubstantiated 17 year old allegations regarding systematic Israeli organ theft from Palestinian Arabs.

Aftonbladet linked these allegations – which have been refuted by the Arab family named in the article – to an unrelated story about organ trafficking in the USA. The link consisted of the fact that one of the American suspects is a Jew. This was sufficient for Aftonbladet. It published an article with devastating elements of the kind of medieval anti-Semitic blood-libel in which Jews are accused of killing innocents for religious ritual and/or financial gain.

The article was linguistically coarse, stylistically immature, journalistically limp and woefully lacking in research integrity. Any 17 year old intern fresh from high school would have been able to produce a far more professional piece if proper journalism had been the objective.

None of these observations, however, are particularly relevant two weeks after the story broke. What is relevant today is Aftonbladet’s intentions, and the Swedish Social Democratic party’s silence. Even Sweden’s rabidly anti-Israel pro-Palestinian Per Gahrton refuses to include accusations of the Aftonbladet ilk in his frequent and vicious attacks on the Jewish state because he maintains there is not sufficient evidence to back the claims. Lack of evidence, however, appears not to be an obstacle to Aftonbladet.

Several medical experts have vouchsafed that the process Aftonbladet describes could under no circumstances produce human organs suitable for transplantation – the accusations crumble on logical, logistical and medical grounds. Faced with the choice between publishing unsubstantiated anti-Semitic claims against Jews and publishing confirmed and verifiable information on systematic kidnappings, human trafficking and other crimes against humanity in the Arab and Muslim worlds, Aftonbladet chose the path of classic anti-Semitism.

The reason is simple. The first case denigrates the world’s only Jewish state, Israel, and Jews all over. The second implicates Gaza’s rulers Hamas, who for more than three years have held a young Jew, Gilad Schalit, captive after kidnapping him. Schalit has not been granted visits by the Red Cross in accordance with international legislation governing the treatment of prisoners. He has not received legal representation – not that he is accused of anything other than being a Jew, a crime in Gaza. He has not been allowed to meet or have contact with his family – a crime against his established human rights.

For Aftonbladet none of this matters. These are all facts that can be confirmed. However, they do not exactly paint Gaza’s Arab and Muslim leaders in a positive light, so Schalit’s three years of illegal incarceration is a non-event. What is an event is a 17 year old unsubstantiated claim of Jewish organ theft – denied even by the victim’s family.

Aftonbladet shields its demonisation of the Jewish state behind claims of freedom. Not freedom for Gilad Schalit but freedom of the press and freedom of expression. But the tabloid’s freedom seems limited to the slander of one single country, one single religion and people: Israel and the Jews.

Because Aftonbladet refuses to write in equally clear terms – in fact it refuses to write at all – about Arab and Muslim human trafficking in Gaza. Or about systematic torture and rape of political dissidents – both women and men – in Iranian prisons (other than to report on the Iranian authorities’ denial).

Freedom of expression is not the same as freedom to destroy or libel. Freedom of the press is not the same as telling lies on the one hand while suppressing the truth on the other – all depending on the niceties of the tabloid’s political agenda.

So what is Aftonbladet’s political agenda? Today, one year before Sweden goes to elections there is every reason to suspect that the newspaper’s attack was merely one in a string of many populist measures designed to generate votes for its mentor, the Social Democratic party. There are about 15,000 Jews in Sweden, and something like half a million Muslims. Despite the immense outrage felt by Swedish Jews over the Aftonbladet attack and countless media outrages in previous years, no buildings have been burned down, no pensioners have been beaten in the streets, no police officers have been attacked or police vehicles vandalized. It’s not the way we Swedish Jews do things. We sit back and think, we try to make people see sense through reasoned argument, we use the persuasive power of the spoken and written word. It’s all part of something that we call “democracy”. Jews here in Sweden have never understood the need to attack people, public institutions, religious edifices or officers of the law as a means of expressing our dissatisfaction. We tend to address our concerns to the people concerned.

So we are now addressing the Swedish Social Democratic party. In the wake of Aftonbladet’s actions and the party’s silence, the big question to party leader Mona Sahlin is as follows:

Can a nominally democratic Sweden really afford a Social Democratic party whose foremost standard-bearer is Aftonbladet? Those who fear the Sweden Democrats should be at least as afraid of Sweden’s Social Democrats. For the very same reason.

On the bottom line it is therefore not only the current Right-Centre coalition government that needs to mark its revulsion for the Aftonbladet article; it is at least equally important for the Social Democratic party to clearly state its opposition to the use of racism as an electioneering tool.

Unless, of course, party leader Mona Sahlin is happy for Aftonbladet to continue profiling itself this way in the name of Swedish Social Democracy.

Links on this and related topics:
Wikipedia, Honest Reporting, TNR, JTA, Washington Post, JPost, JPost2, Arutz7, The Local, Expressen (Swedish),

Etiketter: , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

söndag 25 januari 2004

Brev till Statsministern och Integrationsministern

Till Statsminister Göran Persson
Cc Integrationsminister Mona Sahlin

I en debatt i ”Agenda” på TV2 söndag den 25:e januari, medgav Mona Sahlin att hon "tydligen" har fått ett brev om tilltagande antisemitism från en religionslärare – men brevet förblev obesvarat. Detta kan ju tyda på bristande myndighetsutövning i ett stort och växande samhällsproblem, eller helt enkelt ointresse.

I den del av inspelningen som gjordes med min son och mig och som inte visades i TV, nämnde jag att jag också hade skrivit till Mona Sahlin när trakasserierna var som värst. Faktum är att jag skrev till samtliga riksdagsledamöter och bad om hjälp med att uppmärksamma det svenska samhället på ett tilltagande problem som heter antisemitism. Inom loppet av 48 timmar fick jag ca 50 svar - samtliga från riksdagsledamöter från fp och kd. Men dessa sitter som bekant inte i regeringen. Från regeringshållet fick jag inte ett enda svar. Inte något enda.

Jag skrev därför senare till samtliga statsråd – naturligtvis inklusive Mona Sahlin. Tre veckor senare fick jag ett kort brev från en kontorsanställd på Utbildningsdepartementet med ett utdrag från Skollagen där man hänvisar till att svensk lagstiftning bland annat har som mål att inga elever tillhörande minoriteter skall diskrimineras. Brevet var på några rader.

I TV-intervjun har Mona Sahlin aldrig - inte någon enda gång - nämnt orden "jude", "antisemitism" eller "judehat" utan att i samma mening länka det till islamofobi eller andra problem upplevda av muslimer, homosexuella eller andra minoriteter. Men inslaget i TV handlade inte om något annat än just antisemitism. Mona Sahlin gav prov på en fullständig oförmåga att hantera frågan om antisemitism utan att ständigt urvattna dess innebörd genom att medvetet föra in diskussionen på ett sidospår. Det är en förolämpning mot dem vars problem hon var där för att diskutera.

Mona Sahlin borde avgå med omedelbar verkan.

Bland mycket - väldigt mycket - annat som inte visades i intervjun SVT gjorde hos oss, ställde jag en enkel fråga. Även om frågan inte togs upp i programmet, är jag mycket tacksam om Ni besvarar den nu:

Antisemiternas problem med t ex min son Nadav är ju att han så uppenbarligen är jude - han bär ju på en Davidsstjärna. Myndigheterna har gång efter annan talat om för oss att vi ju kan undvika våra problem genom att dölja detta yttre tecken på vår judiska identitet. Visst, det är en mycket pragmatisk lösning på ett växande problem som florerar i en stor del av vårt samhälle.

I det bandade materialet var min respons följande:
Tänk om vårt problem inte var att vi var judar utan att vi var svarta - det finns ju förkastliga människor som drivs av hat mot svarta människor just på grund av deras hudfärg. Alla är ju överens om att detta heter rasism och ska bekämpas både öppet i media och officiellt genom en upplyst statspolitik. Vad hade då samma myndigheter gett oss "svarta" för råd i ett sådant fall? Att likt judarna dölja det yttre tecknet - hudfärgen - eller om detta inte var möjligt stanna kvar i lägenheten bakom dess skyddande murar och be någon vit svensk granne att varje dag gå ut och handla, ta barnen till skolan, följa med dem till hockeyträningen - allt för att inte provocera fram våld genom att synas? Om inte myndigheterna är beredda att ge detta råd till Sveriges svarta, varför är det då acceptabelt att vi judar ska få det? Varför ska vi gömma oss bakom de osynliga gettomurar som håller på att byggas genom rådet att "inte synas"?

Tacksam för ett svar på denna punkt.

Med vänliga hälsningar,

Etiketter: , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

fredag 31 januari 2003

Statssponsrad hets mot folkgrupp

030201:

Till Statsminister Göran Persson, med kopia till Anna Lindh, Mona Sahlin och de ansvariga på Palmecentret.

Jag skulle vara mycket tacksam för Er kommentar på följande synpunkter.

Vi lever i ett samhälle präglat av statssponsrad hets mot folkgrupp.

Hur ska man annars tolka vår egen utrikesministers förolämpande och våldsuppmuntrande uttalande i skuggan av situationen i Mellanöstern och ordkriget mellan USA och Irak:

Jag fruktar att det palestinska folket snart förlorar allt hopp och att Israel släpper alla moraliska värden.”

En gång till: Sveriges utrikesminister uttrycker ospecificerade farhågor om något som inte hänt, angående ospecificerade angrepp utförda av ospecificerade människor, rörande aktioner som ej skett men som hon befaras kan riktas (i den händelse de sker) mot en grupp människor som ej identifieras, på ett datum som inte anges, i händelse av ett krig (som det ännu inte beslutats om) mellan krigsmakter där vare sig israeler eller palestinier är inblandade.

Och denna icke-händelse ges egna feta rubriker i svensk text-TV (”Lindh fruktar omoraliskt Israel”, SVT-text, sid. 138, http://www.svt.se/texttv/138.html ).

Det är inte konstigt när en person som palestiniern Hanan Ashrawi fäller dylika kommentarer – det är ju hennes jobb att fästa offentlig uppmärksamhet kring det hon säger.

Fast hon vill inte ha för mycket uppmärksamhet kring ALLT hon har sagt. Exempelvis är hon inte speciellt glad när hon påminns om sin artikel publicerad i den officiella Palestinska myndighetens tidning Al-Hayat Al-Jadeeda 980702. Där beskrev Ashrawi Förintelsen av judarna under andra världskriget som ”en bedräglig myt som judarna har betecknat som Förintelsen och exploaterat för ett få sympati.”

Ej heller är Hanan Ashrawi speciellt glad när hon påminns om sin kommentar: ”Vi…hoppas att de som står bakom (självmordsterror) mot israeliska civila, vill överväga sina aktioner och upphöra att uppmuntra våra pojkar att utföra dessa operationer, därför att vi inte ser några resultat från dessa aktioner…” (tidningen Al-Quds 000619). Ashrawi är inte upprörd över det dubbla brottet mot mänskliga rättigheter genom att palestinska barn hjärntvättas till levande bomber och israeliska civila slaktas i dessa attacker; nej, hon är bara missnöjd med att strategin inte lyckats – över att hon ”inte ser några resultat från dessa aktioner”.

Ändå är det samma Hanan Ashrawi som i Stockholm tar emot Olof Palmes pris för insatser för fred och mänskliga rättigheter. Hon lovordas av ingen mindre än Anna Lindh – den duo som för tillfället tycks staka ut Sveriges Mellanösternpolitik.

Det är hög tid att Göran Persson tar en ordentlig funderare kring Lindh, Tham och alla de andra som utgör en allvarlig utrikespolitisk belastning för Sverige. Sverige glider allt mer i händerna på onyanserade människor med egen dagordning som tar varje tillfälle att genomdriva en utomdemokratisk och ensidig mellanösternpolitik. Det rent antisemitiska resultatet av denna ständiga ström av hätska, obalanserade uttalanden ses nu dagligen i vår media – lyssna bara på Morgonpasset i P3 från 030130 eller läs Ali Esbatis hemsida från vilken dag som helst.

Anna Lindh talar om faran att ”släppa alla moraliska värden”, men hon syftar inte på de palestinska självmordsbombarna. Nej hon ger istället näring till dem – medvetet eller omedvetet – genom att kritisera insatserna vars syfte är att stoppa massmord på civila israeler.

Vakna, Sverige!

Etiketter: , , , , , , , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer