Mänskliga sköldar stora som små

En regel för judarna, och en helt annan för alla andra.

Irans Hamaskrig mot den judiska staten har nyligen avslutats med en vapenvila. Visserligen en vapenvila som Hamas redan brutit flera gånger med ändå.

Det relativa lugnet används av omvärlden – ni vet, samma omvärld som satt tyst under åtta långa år medan 10 000 Hamasraketer sköts mot dagis, sjukhus och äldreboende i Israel – för att rikta skadeståndsanspråk på förövaren.

Med ”förövaren” menas förstås den som efter 2920 dagar svarade med en 21 dagar lång kampanj för att få ett slut på de dagliga Hamasraketerna.

Med ”förövaren” menas förstås den part som försvarade sina civila.

Med ”förövaren” menas förstås den part som ”började” kriget genom att slå tillbaka.

Som alltid, med ”förövaren” menas juden. I det här fallet den judiska staten Israel.

Denna underbara omvärld vill nu inleda rättsliga processer mot alla israeliska officerare och soldater som deltog i detta försvarskrig.

Men omvärlden vill inte inleda några rättsliga processer mot de Hamasterrorister som stolt visat sig i TV under åtta långa år, eller deras politiska och militära överordnade. Alltså de som har beordrat det åttaåriga raketbombardemanget mot israeliska civila. Man kan börja med Ismail Haniya och Khaled Meshaal.

Anledningen till att omvärlden vill inleda rättsliga processer mot den judiska statens försvarare är att Israel ska ha använt ”oproportionerligt våld”. Hur använder man oproportionerligt våld mot 10 000 raketer? Hur siktar man på dem som skjuter raketerna när de medvetet använder civila, vuxna som barn, som sköldar för att skydda sig mot israeliska skyddsåtgärder?

En bild sägs berätta mer än tusen ord. Inget bättre då än att se lite bilder – arabiska bilder, Hamasbilder, tagna i Gaza.

Första filmklippet visar den arabiska journalisten Hannan al-Masri från Alarabiya TV som bekräftar att en Hamasraket just avfyrats från bottenvåningen i Gaza Citys presskontor. Kontoret blev mycket senare under kriget utsatt för israelisk bombning eftersom Hamas fortsatte att använda pressbyggnaden för raketavskjutning.



http://www.youtube.com/watch?v=JY50cktUKbA

Det andra filmklippet visar hur Hamas hanterar inte bara vuxna civila i sin konstanta krigsföring mot judar, utan även småbarn.

Tyvärr är också här kommentarer överflödiga.



http://www.youtube.com/watch?v=eTGbP55HGi8

Kommentarer, ja, men inte frågor.

Eller rättare sagt en fråga: varför reses inte krav på att ställa hela Hamasledningen inför rätta?

Med vilket ord som börjar på ”anti” och slutar på ”semitism” ska vi bedöma omvärldens iver att angripa Israels svar på Hamas terror? Samma omvärld har varit helt tyst om Hamas upprepade övergrepp mot både civila vuxna och barn – deras egna och de israeliska.

Den enda lösningen i det längre perspektivet är att Hamas ställs inför rätta.

Den enda lösningen i det kortare perspektivet är att allt bistånd till Gaza omedelbart fryses tills Hamas infinner sig i rättssalen.

Vapenvila idag. Vilka brott har Hamas begått mot sitt folk?

En bräcklig vapenvila inleddes i natt av Israel. Hamas svarade med att fortsätta raketanfallen mot israeliska civila under några timmar innan terrororganisationen slutligen meddelande att den kommer att respektera vapenvilan.

Om vapenvilan håller kommer journalister in i Gazaremsan och kan börja rapportera därifrån.

Eftersom journalisterna älskar en snyfthistoria som kan berättas monokromt – helt svart och helt vitt – kommer Israel ensamt att beskyllas för Gazas lidande.

Inför stormen av ensidigt reportage vinklat mot Israel finns det därför några viktiga saker att komma ihåg. Den som vill bilda sig en uppfattning om läget har två val:

Antingen ta reda på sanningen. Denna webbsida säljer ingenting.

Eller förlita sig på de etablerade svenska medierna, som behöver betalande läsare för att överleva.

I motsats till vad många svenska medier verka tro, började inte kriget när judarna slog tillbaka. Orsak och verkan. Hamas raketanfall började för 8 år sedan, hittills har mer än 10 000 missiler skjutits mot enbart israeliska civila. Israels aktion för att förhindra en fortsättning av Hamas krigsföring började för 21 dagar sedan och har nu avslutats.

”Skyddade personer må i intet fall användas för att genom sin närvaro skydda vissa platser eller områden från stridshandlingar.” Fjärde Genèvekonventionen, artikel 28.

”Om civila skadas som resultat av ett försök att skydda stridande eller militära mål, ligger ansvaret hos den part som placerar oskyldiga civila i riskzonen.” Yoram Dinstein, Conduct of Hostilities under the Law of International Armed Conflict.

Australian Defense Force Manual: ”The presence of non-combatants in or around military objective does not change its nature as a military objective. Non-combatants in the vicinity of a military objective must share the danger to which the military objective is exposed.”

Belgian Teaching Manual for Soldiers: ”Objects occupied or used by enemy military forces are military objectives even if these objects were civilian at the outset (houses, schools or churches occupied by the enemy).”

Spain's Law of Armed Conflict Manual: ”The principle of proportionality...is based on recognition of the fact that it is difficult to limit the effects of modern weapons and methods of warfare exclusively to military objectives and that it is likely that they will cause collateral damage to civilians and civilian objects.”

Allt detta handlar om hur man ska bete sig i krigszoner.

Hamas började kriget – för 8 år sedan – och använde de egna civila som skydd, vilket är olagligt, och sköt mot civila i Israel, vilket också är olagligt. Hamas har medvetet ansträngt sig för att skada så många civila som möjligt – på bägge sidor gränsen.

Följande videofilm visar vad BBC - den kanske mest anti-israeliska av alla stora TV-bolag - ändå anser om Israels ansträngingar för att föra sitt försvarskrig utan att skada civila. Klicka på länken nedan för att starta filmen:

Israel å sin sida har gjort allt för att minimera skador på civila. Israel är det enda landet i världshistorien som mitt under brinnande krig annonserat exakt vilka militära mål man ämnar attackera för att ge de av Hamas beordrade mänskliga sköldarna tid att avlägsna sig från målområdet. Dagligen har upp till 300 000 flygblad distribuerats över specifika mål, 20 000 samtal har ringts till mobiltelefoner och fasta linjer i de berörda områdena för att avisera vilka mål man kommer att beskjuta.

Allt för att i så stor utsträckning som möjligt förhindra civila offer. Icke desto mindre finns det ett stort antal civila offer i Gazaremsan.

Varje skadad civil, varje dödad civil är en tragedi som aldrig borde ha hänt.

Hamas, som inledde detta krig för 8 år sedan, har inte byggt ett enda skyddsrum för sin civilbefolkning trots att organisationen har utsatt dem för uppenbar fara genom att angripa grannlandet i skydd av de egna civila.

Hamas är därför skyldig till brott mot de mänskliga rättigheterna. Krigsröken kommer att skingras och internationella mekanismer kommer att förhindra en upprepning av Hamas vådliga äventyrslust. En av åtgärderna bör vara undanhållandet av internationellt bistånd om terrororganet inte uppfyller ingångna avtal.

Medan allt detta sker är det lika viktigt att parallellt med återuppbyggandet av Gaza, ställa Hamasledarna inför rätta för deras brott mot de mänskliga rättigheterna – i södra Israel och i hela Gazaremsan.

The security only an IDF soldier can bring to a Palestinian Arab

It is not possible to report first-hand from the war in Gaza. One reason is that Israel does not want to jeopardise the lives of civilian journalists in a war zone. The other is that experience from previous conflicts has shown Israel that many journalists deliberately lie, spin certain events and leave out other events – all so as to fit in with a predetermined view of what they want the public to know. And to assist Israel’s enemies in a time of war. Demonisation of the Jewish state and active aid in bringing about its demise.

Yet the media is filled with reports about Israel’s “disproportionate” response and claims that Israel deliberately targets Palestinian civilians. These “reports” are written by people who are not on location and thus cannot conceivably have anything to “report”.

Here therefore is an eyewitness report from a young Israeli soldier. I know him well. He is my son.

For obvious reasons his text does not describe the ongoing operation in Gaza. Instead, it describes events on the West Bank. He wrote the article a few months ago and sent it to a number of newspapers. Not one agreed to publish.

Read here an honest eyewitness account of how Israel actually prosecutes its wars against its enemies. Then make up your mind about “proportionality” and “targeting of civilians”.


I was born in Israel. As an Israeli you get drafted into the military at the age of 18. I served as a paratrooper. In the spring of 2007 I completed my military service. In the following text I will describe a regular operation, one of those operations we were performing almost every night during my period of service. The following story is based on true events.

Late one night we arrived at a refugee camp, perhaps it was the one in Jenin. Only a couple of hours earlier we had found out, through Military Intelligence, that there was a kid, just turned 16, who was now in the final stages of his preparations to blow himself up on an Israeli school bus. Early the following morning on his way to Tel Aviv he was supposed to pick up his explosive belt. We obviously dropped everything we were doing and learned as much as possible about this kid and the area he was in. He was at his parents’ house together with his 5 younger siblings, of whom the youngest was barely 2 years old. If all went according to our 16 year old’s plans, these youngsters would have no older brother by the end of the day.

We arrived at the house early in the morning and quickly took up our positions. It was about 2 am. The interpreter started speaking into his megaphone, asking everyone in the house to please come out. Not a soul exited the house. Instead, just like on every single night, we came under heavy fire from several different locations. We were being shot at from residential houses, houses with families living in them. Houses with little children sleeping in them. We obviously have no permission to return fire since we are in an urban area with too high a risk of accidentally hitting a civilian. After just a few minutes the entire neighbourhood had awoken. It can’t be a great lot of fun being woken from a deep sleep at 2 am by gunfire, but on the other hand, we hadn’t either slept more than a few hours during the last few days. We carried on waiting, we carried on getting shot at and the interpreter carried on asking the people in the house to exit.

After over an hour the people in the house decided to come out. We checked their IDs, found the kid we were looking for, arrested him and left the scene.

I will never forget the smiles on the boy’s mother and father as they came out of the house, the big smiles they were so desperately trying to hide and their eyes filled with gratitude – gratitude to us. The boy’s mum and dad obviously knew what their son was planning – even if the son never told them; parents aren’t idiots. Thanks to our effort that night their son was arrested, he will spend some time in an Israeli prison where, if he chooses to, he can spend his time studying. Then he will get out. Back to his family his home.

This the family knows, they also know that had we not arrested him he would have died a few hours later on a bus in Israel. Had they tried to stop him they would have been regarded as traitors by their neighbours and the entire family would have been slaughtered. The family knows that we were their only hope for their ever seeing their son again. How Israel’s Military Intelligence works I have no idea, but the more I think about it, the more I wonder if it isn’t the parents themselves who call the army as a last resort, out of sheer distress, hoping that the army will save their son.

At about 6 am we arrive back at our army base, shower and go to sleep with a clean conscience knowing that we saved a boy’s life and the lives of perhaps 20 schoolchildren. Our sleep obviously only lasts a short time because a couple of hours later we have to get up and get dressed, new night same story – just hope that my friends and I make it out alive and in one piece.

Among my first memories from childhood are the songs to which I used to listen, they were always about “shalom”, peace. From the age of zero my parents felt it was an important message to relay to their children. We absorbed the message. But peace will never be achieved until the other side stops teaching their youth songs about “jihad”, holy war, and also starts teaching their children songs of peace.

No serious person can believe that we can achieve peace in our generation; we have already seen bloodshed, but that hope is far from over for our children. If we start today, if the Arabs today start changing the education they give their children, there is no reason why we cannot give our children a better future than the one our Arab neighbours gave us, a future full of hope and of peace. A future where my children will not have to serve in the army. Only together can we transform our dream into reality.

Glädjen som bara israeliska armén kan ge araber

Det går inte att rapportera från de israeliska marktruppernas positioner i Gazaremsan. Andledningen är dels att Israel inte vill riskera civila journalisters liv i en svår krigszon. Och dels att erfarenhet från tidigare krig visar att många journalister medvetet ljuger, vinklar vissa händelser och utelämnar andra händelser samt aktivt hjälper Israels fiender under brinnande krig, allt för att demonisera den judiska staten.

Ändå skrivs det väldigt ofta i medierna om Israels ”oproportionerliga” respons och att Israel medvetet siktar på palestinska civila. Dessa ”reportage” skrivs alltså av människor som inte är på plats.

Här kommer därför en ögonvittnesskildring från en ung israelisk soldat. Jag känner honom väl. Han är min son.

Av förklarliga skäl beskriver inte denna text den pågående operationen i Gaza, utan den beskriver händelser på Västbanken. Han skrev artikeln för några månader sedan men ingen svensk tidning vill publicera den.

Läs här en ögonvittnesskildring om hur Israel för krig mot sina fiender.


Jag är född i Israel. Som israel blir man inkallad i armén när man fyllt 18. Jag tjänstgjorde som fallskärmsjägare. Våren 2007 muckade jag. Här vill jag försöka beskriva en normal operation, en sådan operation som vi utförde nästan varje natt. Följande berättelse är baserad på sanna händelser.

Sent på natten anlände vi till ett flyktingläger, kanske det i Jenin. Bara några timmar tidigare hade vi fått reda på, genom arméns underrättelsetjänst, att det fanns en grabb, 16 bast, som hade kommit till sista steget i sina förberedelser för att spränga sig själv på en israelisk skolbuss. Tidigt morgonen därpå på väg till Tel Aviv skulle han hämta sitt bombbälte. Vi lämnade allt vi höll på med, lärde oss så mycket vi kunde om honom och om området där han fanns. Han befann sig i sina föräldrars hus tillsammans med sina 5 småsyskon där den yngsta var knappt 2 år. Om allt gick enligt hans planer skulle de inte ha någon storebror dagen därpå.

Vi anlände till huset tidigt på morgonen, efter en stund hade alla intagit sina positioner. Klockan var runt 2 på morgonen. Tolken började tala i sin megafon och bad alla i huset komma ut. Ingen kom ut, istället så blev vi, som varje natt, beskjutna från flera olika håll. Skotten kom från familjebostäder där det låg sovande barn. Vi har ju såklart inte tillstånd att skjuta tillbaka eftersom vi är i ett tätbefolkat område med risk för att träffa oskyldiga. Efter några minuter har hela området vaknat. Det kan ju inte vara särskilt kul att väckas klockan 2 på morgonen av skott, fast å andra sidan, så har ju inte vi sovit mer än några få timmar de senaste dagarna. Vi forstsatte att vänta, vi forstsatte att bli beskjutna och tolken fortsatte att be folket i huset komma ut…

Efter mer än en timma hade människorna i huset bestämt sig för att komma ut. Vi gick genom deras ID-handlingar, hittade grabben vi sökte, arresterade honom och åkte därifrån.

Jag kommer aldrig att glömma minen på grabbens mor och far när de kom ut ur byggnaden, de stora leendena som de försökte dölja, deras ögon fyllda av tacksamhet – tacksamhet till oss. Mamman och pappan visste naturligtvis vad deras son planerade – även om inte sonen hade berättat något – föräldrar är inte idioter. Tack vare vår insats den kvällen kommer deras son att arresteras, tillbringa tid i ett israeliskt fängelse och han kanske till och med kommer att besluta sig för att studera under sin tid i fängelset. Sedan kommer han ut. Ut till sin familj och till sitt hem.

Detta vet familjen, de vet även att hade inte vi arresterat honom så hade han dött några timmar senare på en buss i Israel. Hade de försökt stoppa grabben hade de blivit betraktade som förrädare av sina grannar och då hade hela familjen slaktats. Familjen vet att vi var deras enda hopp för att få se sonen igen. Hur Israels arméunderrättelsetjänst fungerar har jag ingen aning om, men ju mer jag tänker på det ju mer undrar jag om inte det är föräldrarna själva som ringer armén som sista utväg i nöd och hopp om att armén ska rädda deras son.

Runt sex på morgonen kommer vi tillbaka till vår bas, duschar och går och lägger oss med gott samvete för att vi har räddat en pojke och ytterliggare 20 skolbarn. Sömnen varar förstås inte länge, för några timmar senare är det upp och hoppa, ny natt samma visa – hoppas bara jag och mina vänner kommer hem levande och friska.

Ett av mina tidigaste minnen från barndomen är sångerna jag lyssnade till, de handlade alltid om ”shalom”, fred. Från åldern noll tyckte mina föräldrar att detta var ett viktigt budskap att ge sina barn. Vi tog till oss budskapet. Men fred kommer aldrig att uppnås, inte förrän andra sidan slutar med sånger om ”jihad”, heligt krig, och också börjar med sånger om fred.

Ingen seriös person kan tro att vår generation kan uppnå fred; vi har redan sett blod, men hoppet är ännu inte över för våra barn. Om vi börjar idag, om araberna ändrar idag den uppfostran de ger sina barn, finns det ingen anledning till att vi inte kan ge våra barn en bättre framtid än vi fick, en framtid full av hopp och av fred. En framtid där mina barn inte behöver tjänstgöra i armén. Bara tillsammans kan vi förvandla vår dröm till verklighet.