Hopplös röd-grön Mellanösternpolitik

Palestinska regeringspartiet Fatah beslagtar palestinska terroristers kassamraketer på Västbanken och överlämnar dem till Israel, som ytterligare ett steg i en ömsesidig normalisering av relationerna.

PLO och Fatah verkar vara angelägna om att göra upp med sitt väldokumenterade förflutet som terrororganisation och till och med betalar enorma summor i kompensation till PLOs många terroroffer. Det är en anmärkningsvärd framsteg.
 
Helle Klein är tyst.
 
NATO-styrkan i Afghanistan dödar av misstag flera afghanska civila vid åtminstone två tillfällen under den senaste veckan – förödande misstag i krigets hetta i kampen mot Talibaner som slaktar religiösa och politiska oliktänkande samt kvinnor varhelst de påträffas.

Helle Klein är tyst.

Sunnimuslimer utför våldsamma attacker mot shiamuslimer, och shiamuslimer utför våldsamma attacker mot sunnimuslimer.

Helle Klein är tyst.
 
Ilmar Reepalu gör en serie fördömande uttalanden mot judar – i Sverige. Hans uttalanden upplevs som rasistiska - även av medierna och politikerna.

Helle Klein är tyst.

Arablandet Dubai är värdland för en internationell tennisturnering där israeliskan Shachar Pe’er deltar, medan israeler som ville spela tennis i den svenska staden Malmö först förbjöds av Kleins partikamrat Reepalu, sedan fick spela inför tomma läktare – och därigenom förlorade det ekonomiskt hårt trängda Malmö värdefulla biljett- och turistintäkter.
 
Helle Klein är tyst.
 
De utländska medierna börjar allt mer få upp ögonen för ett nytt Sverige vars anseende i allt högre grad befläckas röd-brunt med kontrasterande islamistiska färger i form av den gula Hizbollahflaggan och den svarta Islamiska Jihadflaggan. Den gröna Hamasflaggan har vajat i Malmö sedan länge.
 
Helle Klein är tyst.
 
Sveriges anseende som tolerant land börjar allvarligt ifrågasättas. Läs Dick Erixons utmärkta bloggpost i ämnet.
 
Helle Klein är tyst.
 
Muslimska asylsökanden flyr genom det muslimska Egypten i ett desperat försök att söka fristad i världens enda judiska land, Israel, men de skjuts i ryggen av muslimska soldater i Egypten.

Helle Klein är tyst.
 
Islamistiska Hamas attackerar det svenskaste som tänkas kan – Palmecentrets verksamhet i Gazaremsan. Läs vad SMP, Palmecentret och FiM skriver om detta väl magstarka tillvägagångsätt, då välmenande svenskt bistånd blir föremål för islamistiska påhopp.
 
Helle Klein är tyst.

Men nu äntligen tar Helle Klein bladet från munnen. Nu äntligen är hon inte tyst. Hon skriver om en ”Hoppfull rödgrön Mellanösternpolitik”. Hon hänvisar till en artikel i den i internationella journalistkretsar helt sågade populistiska publikationen Aftonbladet skriven av företrädare för extremvänstern, och hon prisar just Olof Palmes Internationella Center som tillsammans med andra aktörer ska hålla seminarium där temat är Gaza och den internationella rätten.
 
Helle Klein är inte känd för sitt sinne för humor, hon menar allvar. Hon syftar inte på man inom ramen för den internationella rätten nu ska rannsaka Hamas för att terroristorganisationen trakasserar Palmecentret i Gaza, ej heller syftar hon på att terroristorganisationen än idag skjuter missiler mot civila judar i Israel.
 
Nej, hon menar att man bör anstifta en total bojkott mot den judiska staten just för att Israel besvarar Hamas angrepp. Hon vill bland annat driva på en total svensk bojkott av all handel med Israel, i synnerhet gällande försvarsangelägenheter.
 
För drygt ett år sedan var det Ilmar Reepalu som hellre förhindrade hans stad från att tjäna välbehövliga pengar under en tennisturnering om det innebar att judar skulle komma till hans stad – inget pris var för högt för det politiska ändamålet. Slutsumman för Reepalus islamistiska vurm kostade både staden och staten mångmiljoner kronor i polisinsatser och förstörd egendom - förutom uteblivna intäkter. Läs här hur Reepalus framfart har gett namn åt ett föga hedervärt tillstånd – Malmösyndromet.
 
Och idag är det partikollegan Helle Klein, några dagar efter att två svenska soldater tragiskt stupade i Afghanistan i frontlinjen mot internationell terrorism, som anser att det är bättre att fler svenska soldater dör än att de skyddas av den bästa utrustning som finns i form av obemannade bevakningsflygplan – av israelisk tillverkning. Läs bloggen Mellanöstern Aktualia MM för en skarp analys om vilka effekter en sådan bojkott kan ha för svenskars liv.
 
Det är naturligtvis en politik som för står för det rödgröna blocket, med figurer som Reepalu, Klein och Gahrton i spetsen.

Samtidigt bör man komma ihåg att kombinationen röd + grön = brun.

Helle Klein avslutar sina tankar med det oförglömliga ”De rödgrönas artikel bådar gott för framtiden”.
 
Vilket gör det så mycket bättre att jag redan några dagar före henne skrev om just den rödgröna sörjan i en bloggpost med titeln ”Den oheliga treenigheten” och vilka förödande konsekvenser det skulle ha för Sverige och faktiskt för Mellanöstern.

Helle Klein och de rödgröna: vare sig först med nyheterna, eller speciellt logiska i sina tankar, eller ens solidariska vad gäller nationens intressen.
 
Men hörs – det gör de allt.

A noble cause?

So the Nobel Awards for 2009 have come and gone.

US Nobel Peace Prize laureate Barack Hussein Obama – who was nominated for the prize within mere days of taking up office – arrived in Oslo, accepted the award and promptly left.

Obama said that “the instruments of war do have a role to play in preserving the peace”. That’s when the US itself is involved. However, it appears not to be a consideration he extends to America’s staunchest ally, Israel.

President Obama, whose very entitlement to the US presidency has been called into question owing to uncertainty over his country of birth, has come in for fierce criticism for accepting the Peace Prize when he has not actually contributed to peace.

Swedish journalist and commentator Per Gudmundson said on Swedish TV that President Obama makes as fitting a Peace Prize laureate as Yasser Arafat did – both have done equally little to advance the cause of peace, albeit in entirely different spheres. Arafat through decades of terrorist attacks on civilian Jews in Israel and around the world, Obama though ongoing and heightened military commitments in Iraq and Afghanistan respectively.

Here’s the speech Nobel Peace Prize Laureate Barack Hussein Obama should have made in Oslo:


Dear friends of peace,

I am humbled by your gesture and vow to act in the spirit in which this signal honour was bestowed on me. If there is one lesson recent history has taught us, it is that of Northern Ireland. Decades of violence ended when funding for weapons and training dried up. As a result of international determination to strangle the supply of armaments to hate-mongers and violent terror groups, guns have been replaced by conference tables and very real progress has been made towards genuine, lasting peace. Friendship requires trust, and trust is based on mutual recognition of the other’s concerns and rights.

It is this same approach that I will apply now that I am in receipt of this, the greatest honour I have ever received. I have admittedly done nothing whatsoever to deserve it, yet, but I promise to live up to your expectations and to deliver on those expectations.

Here’s how I will do it: in Afghanistan and Iraq I will use military means to fight the hate-mongers and violent terror groups to a standstill. I will use the money from my Award to set up foundations for education so that future generations in these two war-torn countries see a different reality, a better future. I will above all else do absolutely everything it takes to proactively battle the supply of arms to these two fractured societies.

It is this very same approach I will adopt in that other Middle East hot-spot, the one that for so many decades has pitched the 50-odd Arab and Muslim states against the world’s sole Jewish nation, Israel. To paraphrase a former US President, read my lips: there will be an absolute stop to the supply of weapons to hate-mongers and violent terror groups. When the ability to perpetrate violence has been removed from the equation, the relevant sides will sit down and negotiate a solution. A solution that is a compromise. Because only a mutually agreed compromise will once and for all put an end to this conflict. A conflict that the community of nations has deliberately maintained as a running sore over a number of decades for reasons of political expediency.

Political expediency is at an end. From today the focus is on the human being. Whether Christian in Bethlehem, Muslim in Ramallah, Baha’i in Haifa or Jew in Jerusalem – the Nobel Peace Prize is going to sow the seeds for an approach that brings equal dignity to human beings across this conflict-ridden region.

Human dignity. For everyone. That means an end to Palestinian Arabs living in squalid refugee camps. It means full citizenship, and compensation, for all displaced peoples, both Arab Muslims and Arab Christians, as well as Jews from Arab lands. It means an absolute – and resolutely enforced – ban on arms shipments to all groups engaged in violence, as well as the financing of such groups by any means whatsoever. It means an unequivocal refusal to countenance a nuclear-armed Iran. That will not happen, for the simple reason that the Iranian regime has clearly announced it intends to erase a fellow member of the UN family, Israel, off the map. The UN is not Mafia family which countenances the rubbing out of other family members. It is supposed to be a family of tolerant nations that enshrine mutual respect. If this kind of family is not to your taste, you’re welcome to leave.

And it means, finally, the immediate and absolute ban on all further state-sponsored interference in the affairs of other sovereign nations. This means – and I spell it out very clearly – the total and absolute cessation of government funding of subversion within Israel. The Israelis and their Arab neighbours, including the Palestinians, need to have sufficient peace of mind to work out their differences without outside interference. I am absolutely convinced that without the interference and active subversion of nations such as Sweden via a plethora of “NGOs” – activities that only serve to preserve and extend the atmosphere of mutual distrust and conflict – the Israelis and their Arab neighbours will come to an agreement that meets the widest possible consensus. Not everybody will be satisfied, but the majority will – on all sides.

However, that requires an end to subversion through the use of state-funded organisations that really serve as the extended arm of various nations’ covert foreign policy aims.

That has got to stop. No more covert interference from outside.

While I am here in Oslo, allow me therefore to spell it out clearly for your Swedish neighbours: no more use of Swedish tax revenues to fund disparate organisations such as SIDA, Diakonia, Palestinagruppen, Palmecentret, the Swedish Church and their obsessive meddling in the Middle East. Swedish foreign policy should be conducted openly and transparently through its Foreign Minister. Sweden’s Foreign Minister Carl Bildt has used his time and energy and his nation’s considerable resources to try and persuade the entire EU to push through the division of Jerusalem. Some observers may find it remarkable that the EU would actively support partition in one city while celebrating the 20th anniversary of reunification in another city, Berlin.

However, while the drive to partition Jerusalem may be cheered in certain quarters and abhorred in others, it is nonetheless the openly declared policy of Sweden, through its Foreign Ministry, and as such perfectly legitimate. It is a policy that can be contested in many forums, and doubtless will. What is not legitimate, however, is for the Swedish Foreign Ministry to extend its reach under the table by employing a web of subversive organisations, providing massive government funding for the execution of an invisible policy. To give one single example, Sweden’s extremist Palestinagruppen, with membership totalling just 800 or so members, gets government grants totalling in the region of 5.5 million US dollars, which it uses to fund anti-Israel operations both in Sweden and in Israel. Sweden is of course far from the only country engaged in this subversion. Many European and other countries pursue an active strategy of parallel yet invisible foreign policy via various NGOs.

This will stop.

Today I received the Nobel Peace Prize, for which I offer my heartfelt thanks. It is an award that brings with it serious obligations. I intend to live up to the obligations that came with this award – I will promote peace. Robustly.

Because sometimes, promoting peace requires going to war.

If you are engaged in subverting peace, I put you on notice.

I am Nobel Peace Prize Laureate Barack Hussein Obama, and I am prepared to go to war to ensure peace. Because the instruments of war have a very real role to play in preserving the peace.

I will go to war to preserve peace because I hold human dignity dear.

Thank you for you attention.

Barack Hussein Obama


NGO Monitor: Promoting Israel's isolation
NGO Monitor: Lawfare
Gerald Steinberg: European Funding
Barbara Sofer: Letter to the Swedish Foreign Minister
Manfred Gerstenfeld: Behind the Humanitarian Mask
Jerusalem Post: Raising funds for Hamas on US campuses
JCPA/Dore Gold: Europe Seeks to Divide Jerusalem
IPT: Radical Movement's Leader Forecasts America's Demise
Honest Reporting: UNRWA Perpetuating the Misery
Spectator/Melanie Phillips: An Inconvenient Truth
Spectator/Melanie Phillips: Spot the Difference
Daniel Pipes: Sheikh Obama and his Two Wars
GLORIA/Barry Rubin: Radical Islamism
Isi Leibler: Candidly Speaking: Europe Has Forsaken Israel
Israel National News: Sweden's Radical Anti-Israel Programme
Ilya Meyer: The Swedish Foreign Minister's Crusade Against Israel
Ilya Meyer: EU Buys Swedish Votes

Inlåst i underjordisk håla i 900 dagar - och Diakonia är tyst

En ung jude, Gilad Schalit, kidnappades från Israel av palestinska regeringspartiet Hamas för 900 dagar sedan. Han har sedan dess spärrats in i en underjordisk håla. Hamas meddelar att han inte har sett solen sedan dess. Röda Korset får inte träffa honom, men å andra sidan har Röda korset aldrig krävt att få göra det.

Schalit får inte heller träffa en advokat – han inte anklagad för något och han får inte anlita advokat som kan arbeta för hans frigivning.

Han får inte heller besök av sin familj. Allt detta i strid mot såväl Genévekonventionen och uppenbara mänskliga rättigheter.

Söndagen den 13 december firade Hamas 21 år. För att markera dagen spelades en pjäs där en man föreställande Gilad Schalit offentligt bad för sitt liv framför tusentals jublande Hamasanhängare i Gaza. ”Snälla pappa och mamma, jag saknar er” skrek han. ”Varför har ni glömt mig?” Hamasanhängarna svarade med ”Vi erkänner aldrig Israel.”

Detta obscena barbari är bara ett exempel på Hamas medeltida grymhet. En högt uppsatt Hamasrepresentant togs nyligen emot av Palmecentret.

Hamas har de senaste dagarna skjutit över 100 missiler mot den israeliska staden Sderot – under pågående ”vapenvila”.

Vare sig Palmecentret, Diakonia, Svenska Kyrkan eller Sveriges Kristna Råd har kritiserat dessa inhumana handlingar. Inget fördömande av kollektiv bestraffning mot hela Sderot eller Hamas vägran att erkänna Israel, inget om att Gilad Schalit nekas grundläggande mänskliga rättigheter. Svenska organisationer som säger sig arbeta för fred och rättvisa i Mellanöstern har fortfarande inte gjort ett tydligt ställningstagande. Men svenska SIDA-pengar fortsätter att stödja Hamas via dessa organisationer. Så det kanske trots allt ska ses som ett klart ställningstagande.

Palmecentret, Diakonia, Svenska Kyrkan och Sveriges Kristna Råd visar inga tecken på engagemang när judar är offer för systematiska arabiska övergrepp, men är högljudda i sin kritik när araber är offer för påstådda och verkliga israeliska övergrepp.

Den systematiska obalansen och selektiva tystnaden från dessa svenska opinionsbildande och kristna hjälporganisationer är mycket besvärande för svenska kristna, svenska demokrater och – kanske framför allt – svenska skattebetalare.

En ung jude, Gilad Schalit, kidnappades från Israel av palestinska regeringspartiet Hamas för 900 dagar sedan. Han har sedan dess spärrats in i en underjordisk håla. Hamas meddelar att han inte har sett solen sedan dess. Röda Korset får inte träffa honom, men å andra sidan har Röda korset aldrig krävt att få göra det.
Schalit får inte heller träffa en advokat – han inte anklagad för något och han får inte anlita advokat som kan arbeta för hans frigivning.
Han får inte heller besök av sin familj. Allt detta i strid mot såväl Genévekonventionen och uppenbara mänskliga rättigheter.
Söndagen den 13 december firade Hamas 21 år. För att markera dagen spelades en pjäs där en man föreställande Gilad Schalit offentligt bad för sitt liv framför tusentals jublande Hamasanhängare i Gaza. ”Snälla pappa och mamma, jag saknar er” skrek han. ”Varför har ni glömt mig?” Hamasanhängarna svarade med ”Vi erkänner aldrig Israel.”
Detta obscena barbari är bara ett exempel på Hamas medeltida grymhet. En högt uppsatt Hamasrepresentant togs nyligen emot av Palmecentret.
Hamas har de senaste dagarna skjutit över 100 missiler mot den israeliska staden Sderot – under pågående ”vapenvila”.
Vare sig Palmecentret, Diakonia, Svenska Kyrkan eller Sveriges Kristna Råd har kritiserat dessa inhumana handlingar. Inget fördömande av kollektiv bestraffning mot hela Sderot eller Hamas vägran att erkänna Israel, inget om att Gilad Schalit nekas grundläggande mänskliga rättigheter. Svenska organisationer som säger sig arbeta för fred och rättvisa i Mellanöstern har fortfarande inte gjort ett tydligt ställningstagande. Men svenska SIDA-pengar fortsätter att stödja Hamas via dessa organisationer. Så det kanske trots allt ska ses som ett klart ställningstagande.
Palmecentret, Diakonia, Svenska Kyrkan och Sveriges Kristna Råd visar inga tecken på engagemang när judar är offer för systematiska arabiska övergrepp, men är högljudda i sin kritik när araber är offer för påstådda och verkliga israeliska övergrepp.
Den systematiska obalansen och selektiva tystnaden från dessa svenska opinionsbildande och kristna hjälporganisationer är mycket besvärande för svenska kristna, svenska demokrater och – kanske framför allt – svenska skattebetalare.

Låt inte våldsförespråkarna ta över

Låt inte våldsförespråkarna ta över:
Thomas Hammarberg spär på våldet i Mellanöstern

Israels Ariel Sharon fortsätter samtalen med palestiniernas Abu Mazen trots självmordsbombningar. Enligt Palmecentrets Thomas Hammarberg måste Israel på förhand acceptera samtliga palestinska krav för att överhuvudtaget ges rätten att närvara vid förhandlingsbordet. Israels vägran att gå med på dessa villkor rättfärdigar fortsatt palestinskt våld.

”Förhandla: överlägga i syfte att utarbeta överenskommelse av kompromisstyp.”
Definitionen återfinns i Nordstedts Stora Svenska Ordbok. Ändå skriver Palmecentrets Thomas Hammarberg på ett sätt som ifrågasätter hans förståelse av ordets innebörd (GP Debatt 030520). Efter 5 palestinska självmordsbombningar i Israel inom loppet av 48 timmar, väljer Hammarberg en rubrik ”Låt inte våldsmännen ta över” – men med en bild av Israels premiärminister Ariel Sharon under rubriken. En logisk kullerbytta som tar omvänd argumentering till helt absurda höjder.

Hammarberg kritiserar Israels vägran att i förväg och utan förbehåll acceptera ”vägkartan” i sin helhet. Detta kallar han för att ”underminera fredsprocessen” – det visar på Israels ovilja att förhandla. ”Att vägra ens diskutera detta är att sabotera fredsförsöken” skriver Hammarberg lite senare i sin artikel. Då syftar han på flyktingarna, men det är principen som är kärnan – att vägra diskutera är likställt med sabotage.

Palestiniernas lika bestämda krav att Israel ovillkorligen måste acceptera samtliga punkter i vägkartan ses dock inte av Hammarberg som något tecken på ovilja att förhandla – där är det ett tecken på beslutsamhet. Inga kraftiga fördömanden om ”att vägra ens diskutera (ett alternativ) är att sabotera fredsförsöken”.

Historiskt sett finns åtskilliga situationer där en definition tillämpats för judar och en helt annan för icke-judar – situationer som har lett till katastrofer för det judiska folket. Hammarberg har kanske inte läst de historieböckerna.

Fem palestinska självmordsbombningar inom loppet av 48 timmar, och Sharon upprepar sin ståndpunkt att han fortsätter att hålla alla dörrar öppna för Abu Mazen. Detta rimmar illa med Hammarbergs påstående om att Sharon inte vikit från sitt tidigare krav på ”absolut lugn som villkor för att förhandla”. Hammarbergs selektiva blindhet tycks sålunda inte gälla enbart historia, utan även nutida fakta. Inklusive fakta som att de senaste bombningarna egentligen inte är riktade mot Israel, utan utgör ett varningsskott från Hamas och Islamiska Jihad mot Palestinska Myndigheten – men där som vanligt judiskt blod offras i de interna palestinska maktkamperna.

För Hammarberg är ett minikrav att Abu Mazen måste ”kunna visa något enda resultat av fredsarbetet” – därför är det så viktigt att Israel ger honom något. Annars får inte Abu Mazen sitt folks stöd. Israels judar behöver dock tydligen inte se ”något enda resultat av fredsarbetet” – som exempelvis möjligheten att kunna ta sig till skola, daghem, arbete utan att bli sprängd i luften. Om den judiska staten insisterar på ett goodwilltecken som undanröjer denna dagliga fara, då visar man hårdnackat motstånd mot fred. En definition för judarna, en annan för övriga. Måhända är det inte det som Hammarberg förespråkar, men lyxen att avsäga sig ansvaret för effekterna av ens ord och aktioner är ett privilegium som är få förunnat.

Hammarberg talar varmt för palestiniernas rätt att bosätta sig i Israel. Han syftar på de ”700,000 palestinier (som) drevs, skrämdes eller lockades iväg från sina hem”. Hammarberg talar dock inte alls om upphovet till denna tragedi: att de invaderande arabiska arméerna beordrade de arabiska invånarna att utrymma området för att förenkla invasionen och krossandet av den judiska staten. Detta trots att Israel utan förbehåll accepterade delningsplanen som skulle ge såväl palestinska judar som palestinska araber varsitt självständigt land. Idag, 55 år senare, pratar Hammarberg om nödvändigheten av att Israel utan förbehåll accepterar villkoren. En märklig förhållning till historisk fakta.

Betyder ovanstående att de palestinska flyktingarna och deras ättlingar för evigt är dömda att leva i misär hos sina egna arabiska bröder, så som de hållits fångna under 5 decennier? Inte alls: med lite välvilja från dessa arabiska bröder kunde de integreras där de bor – på samma sätt som judiska flyktingar från arabländerna togs emot av Israel och integrerades. Med lite välvilja kunde Hammarberg göra det enda ärliga och upplysa om det som han vet är sanningen – att Israel har garanterat att bekosta flyktingarnas integration där de bor eller att bekosta deras flytt till ett framtida Palestina. Trots att inget arabland någonsin erbjudit sig att göra motsvarande för Israel.

Vi pratar förstås om ett Palestina som skapas sida vid sida med – inte istället för – Israel. En titt på vilken palestinsk skolbok som helst belyser dock hur palestinska myndigheten (som ju ansvarar för skolundervisningen) ser på framtiden – Israel finns inte, hela området mellan Medelhavet och Döda Havet benämns Palestina.

Är det den här sortens ”förhandlingsvilja” som Hammarberg förespråkar? Indoktrinering, att skapa ”fakta” i hjärnan på varje litet barn så att en ändring blir omöjlig att genomföra när de blir vuxna?

Fem självmordsbomber i Israel inom loppet av 48 timmar. ”Låt inte våldsmännen ta över” skriver Thomas Hammarberg. Med en obeskrivlig smaklöshet väljer man att para ihop rubriken med en bild på offrens premiärminister, Ariel Sharon.

Läsarna väntar fortfarande på att Thomas Hammarberg ska upplysa om vilka av dessa fem självmordsbombare som skickades av Ariel Sharon. För Hammarberg nämner inte Arafat, Hamas eller Islamisk Jihad med ett enda ord.

Statssponsrad hets mot folkgrupp

030201:

Till Statsminister Göran Persson, med kopia till Anna Lindh, Mona Sahlin och de ansvariga på Palmecentret.

Jag skulle vara mycket tacksam för Er kommentar på följande synpunkter.

Vi lever i ett samhälle präglat av statssponsrad hets mot folkgrupp.

Hur ska man annars tolka vår egen utrikesministers förolämpande och våldsuppmuntrande uttalande i skuggan av situationen i Mellanöstern och ordkriget mellan USA och Irak:

”Jag fruktar att det palestinska folket snart förlorar allt hopp och att Israel släpper alla moraliska värden.”

En gång till: Sveriges utrikesminister uttrycker ospecificerade farhågor om något som inte hänt, angående ospecificerade angrepp utförda av ospecificerade människor, rörande aktioner som ej skett men som hon befaras kan riktas (i den händelse de sker) mot en grupp människor som ej identifieras, på ett datum som inte anges, i händelse av ett krig (som det ännu inte beslutats om) mellan krigsmakter där vare sig israeler eller palestinier är inblandade.

Och denna icke-händelse ges egna feta rubriker i svensk text-TV (”Lindh fruktar omoraliskt Israel”, SVT-text, sid. 138, http://www.svt.se/texttv/138.html ).

Det är inte konstigt när en person som palestiniern Hanan Ashrawi fäller dylika kommentarer – det är ju hennes jobb att fästa offentlig uppmärksamhet kring det hon säger.

Fast hon vill inte ha för mycket uppmärksamhet kring ALLT hon har sagt. Exempelvis är hon inte speciellt glad när hon påminns om sin artikel publicerad i den officiella Palestinska myndighetens tidning Al-Hayat Al-Jadeeda 980702. Där beskrev Ashrawi Förintelsen av judarna under andra världskriget som ”en bedräglig myt som judarna har betecknat som Förintelsen och exploaterat för ett få sympati.”

Ej heller är Hanan Ashrawi speciellt glad när hon påminns om sin kommentar: ”Vi…hoppas att de som står bakom (självmordsterror) mot israeliska civila, vill överväga sina aktioner och upphöra att uppmuntra våra pojkar att utföra dessa operationer, därför att vi inte ser några resultat från dessa aktioner…” (tidningen Al-Quds 000619). Ashrawi är inte upprörd över det dubbla brottet mot mänskliga rättigheter genom att palestinska barn hjärntvättas till levande bomber och israeliska civila slaktas i dessa attacker; nej, hon är bara missnöjd med att strategin inte lyckats – över att hon ”inte ser några resultat från dessa aktioner”.

Ändå är det samma Hanan Ashrawi som i Stockholm tar emot Olof Palmes pris för insatser för fred och mänskliga rättigheter. Hon lovordas av ingen mindre än Anna Lindh – den duo som för tillfället tycks staka ut Sveriges Mellanösternpolitik.

Det är hög tid att Göran Persson tar en ordentlig funderare kring Lindh, Tham och alla de andra som utgör en allvarlig utrikespolitisk belastning för Sverige. Sverige glider allt mer i händerna på onyanserade människor med egen dagordning som tar varje tillfälle att genomdriva en utomdemokratisk och ensidig mellanösternpolitik. Det rent antisemitiska resultatet av denna ständiga ström av hätska, obalanserade uttalanden ses nu dagligen i vår media – lyssna bara på Morgonpasset i P3 från 030130 eller läs Ali Esbatis hemsida från vilken dag som helst.

Anna Lindh talar om faran att ”släppa alla moraliska värden”, men hon syftar inte på de palestinska självmordsbombarna. Nej hon ger istället näring till dem – medvetet eller omedvetet – genom att kritisera insatserna vars syfte är att stoppa massmord på civila israeler.

Vakna, Sverige!