Vem äger sanningen med stort ”S”?

Uppenbarligen inte Sveriges utrikesminister Carl Bildt.

Han skriver på sin blogg om sin oro över att israeliska spaningsplan överflyger Libanon – men nämner inte med ett ord anledningen till detta: att Hizbollah och Libanon i flagrant brott mot en resolution i FNs Säkerhetsråd fortsätter att med Irans hjälp beväpna Hizbollah i Libanons södra del. Ändå bloggar Bildt om det som han ser – eller vägrar att inse – från helikoptern som flyger i Libanons luftrum och som ger honom en utmärkt överblick över situationen. Om han bara inte blundade.

Uppenbarligen ser inte de stora medierna sanningen heller. Vare sig i Sverige eller ute i världen. FNs eget Mellanösternsändebud Robert Serry säger klart och tydligt att det inte finns någon humanitär kris i Gazaremsan. Underförstått att all hysteri kring Gazabornas påstått trängda situation är mediemanipulerad, upphaussad av politiskt motiverade aktivister med en bestämd strategisk dagordning. Han ignoreras av de stora medierna världen över – budskapet passar lika illa med den önskade bilden som Bildts ”blunda och tala” politik.

Under tiden byggs islamismens högborgar lite varstans – även i Storbritannien. Samtidigt som Bildt inte rapporterar om vad han ser, och Robert Serry ignoreras för att han rapporterar om vad han ser, växer styrkan hos islamistiska terroristorganisationer inte bara i Mellanöstern utan även utomlands. Journalisten Martin Bright rapporterar om att Storbritannien har utvecklats till ett avgörande centrum för Hamas – som har stämplats som terrororganisation av såväl FN som EU och Kvartetten. Det är skrämmande läsning.

Här i Sverige ses inget av detta. Flamman har en intervju med Anna Wester, informationsansvarig för Palestinagrupperna i Sverige, där hon bland annat vill ”kalla tillbaka den svenska militärattachén och att vapenexporten till Israel upphör om de rödgröna vinner valet”. Hon uttryckte inga åsikter om nödvändigheten av att på motsvarande sätt upphöra med kontakter med Libanon, Syrien och Iran för den fortsatta beväpningen av Hizbollah. Ej heller uttryckte hon någon åsikt om det folkrättsriktiga i att kidnappa en israelisk tonåring från Israel och hålla honom inspärrad i Gaza utan tillgång till vare sig advokat (han är inte anklagad för något förutom att vara jude), läkare, Röda korset (som han heller inte krävt att få träffa honom), föräldrar eller andra än Hamasterrorister.

Flamman går faktiskt ett steg vidare: i god Aftonbladet-anda skriver man på ett insinuant sätt att det nog kanske måhända har skett massvåldtäkter på kvinnor i Gaza (underförstått av israeler) eftersom massvåldtäkter sker i andra oroshärdar i världen. Den selektiva tystnaden och den ännu selektivare frispråkigheten säger måhända mer om de röd-gröna än om till exempel Hamas, som ju fortsätter att idka människohandel som man alltid gjort – också det ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Samtidigt som inte ens Hamas påstår att det har skett massvåldtäkter av kvinnor i Gazaremsan. Nog har Flamman sitt alldeles eget lilla smutsiga krig att föra mot den judiska staten.

I övrigt fortsätter den tilltagande och alltmer öppna röd-grön-bruna antisemitismen i Sveriges tredje största stad, Malmö. Vissa svenska skribenter har varit föredömligt tidiga med att rikta rampljuset mot denna avart i civilisation som antisemitism faktiskt är – namn som Per Gudmundson, Gulan Avci, Mathias Sundin och Dilsa Demirbag-Sten är prominenta bland andra.

Det konstiga är att otaliga bloggare skrev redan för ett år sedan om det fullständigt olämpliga i att kommunistledaren Lars Ohly stolt bar på ett plagg där hela Israel hade ersatts av ett arabiskt Palestina, medan hela resten av den svenska medievärlden valde att tiga om det. År 2010, dock, som är valår, har detta plötsligt blivit hett stoff.

Bättre sent än aldrig, förstås. Men varför så sent?

För en vacker dag kommer det att bli alldeles för sent. Offren har redan utsetts – och inte bara här i Sverige.

Ömsom tystnad, ömsom oväsen. Till den senare kategorin tillhör Mellanösterns ständige ståuppare, Libyens Kadaffi, som manar till jihad mot bland andra Schweiz. Schweiz!
 
Medan Libyen piskar upp en jihadi stämning mot Europa, tar Iran målmedvetet de steg som krävs för att genomföra planen på den globala jihadens intåg på världsscenen på ett sätt som aldrig tidigare skådats. Läs vad Reuters skriver om Irans planer på att tvinga omvärlden på knä. Man syftar inte på Israel eller USA, utan hela omvärlden, första anhalt Europa.
 
 
Läs andras åsikter om antisemitism, jihadism, islamism och om hur röd + grön alltid blir brun:
Fred i Mellanöstern
ME Aktualia mm
Dagen
SvD
SvD
SvD
SvD
Sydsvenskan
UNT
Expressen
Aftonbladet
KvP
Corren
NSK
Sapere Aude
Karin Rebel
SwedenIsrael
MXp
I Gilboas Svala Skugga
Israel i Sverige
 
 
 

Hopplös röd-grön Mellanösternpolitik

Palestinska regeringspartiet Fatah beslagtar palestinska terroristers kassamraketer på Västbanken och överlämnar dem till Israel, som ytterligare ett steg i en ömsesidig normalisering av relationerna.

PLO och Fatah verkar vara angelägna om att göra upp med sitt väldokumenterade förflutet som terrororganisation och till och med betalar enorma summor i kompensation till PLOs många terroroffer. Det är en anmärkningsvärd framsteg.
 
Helle Klein är tyst.
 
NATO-styrkan i Afghanistan dödar av misstag flera afghanska civila vid åtminstone två tillfällen under den senaste veckan – förödande misstag i krigets hetta i kampen mot Talibaner som slaktar religiösa och politiska oliktänkande samt kvinnor varhelst de påträffas.

Helle Klein är tyst.

Sunnimuslimer utför våldsamma attacker mot shiamuslimer, och shiamuslimer utför våldsamma attacker mot sunnimuslimer.

Helle Klein är tyst.
 
Ilmar Reepalu gör en serie fördömande uttalanden mot judar – i Sverige. Hans uttalanden upplevs som rasistiska - även av medierna och politikerna.

Helle Klein är tyst.

Arablandet Dubai är värdland för en internationell tennisturnering där israeliskan Shachar Pe’er deltar, medan israeler som ville spela tennis i den svenska staden Malmö först förbjöds av Kleins partikamrat Reepalu, sedan fick spela inför tomma läktare – och därigenom förlorade det ekonomiskt hårt trängda Malmö värdefulla biljett- och turistintäkter.
 
Helle Klein är tyst.
 
De utländska medierna börjar allt mer få upp ögonen för ett nytt Sverige vars anseende i allt högre grad befläckas röd-brunt med kontrasterande islamistiska färger i form av den gula Hizbollahflaggan och den svarta Islamiska Jihadflaggan. Den gröna Hamasflaggan har vajat i Malmö sedan länge.
 
Helle Klein är tyst.
 
Sveriges anseende som tolerant land börjar allvarligt ifrågasättas. Läs Dick Erixons utmärkta bloggpost i ämnet.
 
Helle Klein är tyst.
 
Muslimska asylsökanden flyr genom det muslimska Egypten i ett desperat försök att söka fristad i världens enda judiska land, Israel, men de skjuts i ryggen av muslimska soldater i Egypten.

Helle Klein är tyst.
 
Islamistiska Hamas attackerar det svenskaste som tänkas kan – Palmecentrets verksamhet i Gazaremsan. Läs vad SMP, Palmecentret och FiM skriver om detta väl magstarka tillvägagångsätt, då välmenande svenskt bistånd blir föremål för islamistiska påhopp.
 
Helle Klein är tyst.

Men nu äntligen tar Helle Klein bladet från munnen. Nu äntligen är hon inte tyst. Hon skriver om en ”Hoppfull rödgrön Mellanösternpolitik”. Hon hänvisar till en artikel i den i internationella journalistkretsar helt sågade populistiska publikationen Aftonbladet skriven av företrädare för extremvänstern, och hon prisar just Olof Palmes Internationella Center som tillsammans med andra aktörer ska hålla seminarium där temat är Gaza och den internationella rätten.
 
Helle Klein är inte känd för sitt sinne för humor, hon menar allvar. Hon syftar inte på man inom ramen för den internationella rätten nu ska rannsaka Hamas för att terroristorganisationen trakasserar Palmecentret i Gaza, ej heller syftar hon på att terroristorganisationen än idag skjuter missiler mot civila judar i Israel.
 
Nej, hon menar att man bör anstifta en total bojkott mot den judiska staten just för att Israel besvarar Hamas angrepp. Hon vill bland annat driva på en total svensk bojkott av all handel med Israel, i synnerhet gällande försvarsangelägenheter.
 
För drygt ett år sedan var det Ilmar Reepalu som hellre förhindrade hans stad från att tjäna välbehövliga pengar under en tennisturnering om det innebar att judar skulle komma till hans stad – inget pris var för högt för det politiska ändamålet. Slutsumman för Reepalus islamistiska vurm kostade både staden och staten mångmiljoner kronor i polisinsatser och förstörd egendom - förutom uteblivna intäkter. Läs här hur Reepalus framfart har gett namn åt ett föga hedervärt tillstånd – Malmösyndromet.
 
Och idag är det partikollegan Helle Klein, några dagar efter att två svenska soldater tragiskt stupade i Afghanistan i frontlinjen mot internationell terrorism, som anser att det är bättre att fler svenska soldater dör än att de skyddas av den bästa utrustning som finns i form av obemannade bevakningsflygplan – av israelisk tillverkning. Läs bloggen Mellanöstern Aktualia MM för en skarp analys om vilka effekter en sådan bojkott kan ha för svenskars liv.
 
Det är naturligtvis en politik som för står för det rödgröna blocket, med figurer som Reepalu, Klein och Gahrton i spetsen.

Samtidigt bör man komma ihåg att kombinationen röd + grön = brun.

Helle Klein avslutar sina tankar med det oförglömliga ”De rödgrönas artikel bådar gott för framtiden”.
 
Vilket gör det så mycket bättre att jag redan några dagar före henne skrev om just den rödgröna sörjan i en bloggpost med titeln ”Den oheliga treenigheten” och vilka förödande konsekvenser det skulle ha för Sverige och faktiskt för Mellanöstern.

Helle Klein och de rödgröna: vare sig först med nyheterna, eller speciellt logiska i sina tankar, eller ens solidariska vad gäller nationens intressen.
 
Men hörs – det gör de allt.

Medierna noterar hatklimatet mot judar i Sverige

TV4 ska ha en eloge.



Äntligen en nyhetskanal som vågar ta upp ett problem som växer år från år.

Den muslimska antisemitismen. Det vill säga omotiverat hat mot judar just för att de är judar.

Som grupp är judar bland de äldsta invandrarna i det moderna Sverige.

Judarna hotas av de nyaste invandrarna i det moderna Sverige - folk från den arabiska och övriga muslimska världen.

Långt ifrån alla araber och muslimer hyser vedervärdiga rasistiska tankar om judar i det Sverige där vi idag båda lever. Men de araber och muslimer som tycker annorlunda hörs tyvärr sällan eller aldrig. Och hörs deras ledare, är det tyvärr påfallande ofta med ett "men" som någon sorts bortförklaring.

Rasism ska inte kunna bortförklaras.

Det är ett problem som är lika stort som politikernas tystnad i ämnet.

Om vi undantar politiska begåvningar som Ilmar Reepalu, Per Gahrton och Lars Ohly.

Det är fullständigt oacceptabelt att beskylla muslimer i Sverige bara för att vissa muslimer slaktar civila i Irak, eller som igår i Indien, eller för att islamister spränger bort ovärderliga kulturskatter i form av buddhastatyer i Afghanistan, eller för att bedjande kristna mördas mitt under gudstjänst i sina kyrkor i Pakistan och Egypten, eller för att islamister begår folkmord i Darfur, eller för att den muslimska Sharialagen verkställer halshuggning och stympning i Saudiarabien, eller för att könsstympning utövas på småflickor i Sudan.

Dessa aktioner är förkastliga. Utan "om" och "men".

Lika förkastligt skulle det vara att beskylla någon enda svensk muslim för dessa vidrigheter som hans eller hennes religionsfränder gör i främmande länder. Utan "om" och "men".


Länkar:
FiM - Ilmar Reepalu angriper Malmös judar
Jihad i Malmö - Judar flyr Sveriges Gaza
MXp - True Face of Islam i Storbritannien
MXp - Judehatet i Sverige liknar antisemitismen i tyskt 30-tal
SII - Sydsvenskan/Ilmar Reepalu

Ett Sverige i förvandling

Förvandlingsprocessen avgörs den 13 september 2010.

Om några månader går Sverige till nyval. I en tid då massarbetslöshet hamnar farligt nära 1920-talets ekonomiska och sociala djupdykningar, är det av intresse att ta ett steg tillbaka och begrunda vilka problem som ligger de politiska partier varmast om hjärtat. Vilka värderingar partierna och deras kandidater står för, helt enkelt.

Nyligen valdes Jasenko Selimovic in som andranamn på Folkpartiet-Göteborgs riksdagslista. Selimovic har ofta uttryckt sig öppet rasistiskt. Eller vad sägs om följande stycke där han gottar sig i de värsta antisemitiska uttrycken som någonsin ekat genom seklerna: ”Sex judar. En är innerligt trött på Förintelsen. En annan på Israel. En tredje har förgiftade barn. Medan en fjärde skiter blankt i Kosher. En femte älskar att tjäna pengar. Och en sjätte kan inte komma över att hans oomskurna snopp är fulare än pappans. Judarna är nakna.” (Sex nakna judar)

På Radioteatern, där Selimovic är chef och ansvarig utgivare, stod han nyligen bakom pjäsen ”Mellan detta andetag och dig”, en antisemitisk upprepning av gamla pogrominspirerande påståenden om judar som dödar icke-judar av religiösa och/eller penninghungrande skäl. Läs SvD, SI-Info samt Rogntudjuu för att få en bred uppfattning om hur rumsrent öppet uttryckta antisemitiska åsikter numera har blivit i det nya Sverige.

Folkpartiet är långt ifrån det enda partiet med högst tvivelaktiga kandidater på sin riksdagslista. Moderaternas Abdirisak Waberi i Göteborg anser att ”man kan ha fyra fruar. Mannen är den starke som bestämmer i familjen. Man och kvinna har olika roller i livet. Om en kvinna är otrogen får hennes man slå henne. Men bara först efter att han pratat med henne och slutat ha sex med henne.” Våld och sex som verktyg för att lära det lägre stående könet vem som bestämmer – av tystnaden hos Moderaterna kan man tyda att partiet antingen håller med dessa åsikter, eller att man under inga omständigheter vill kritisera en människa – alldeles oavsett vidrighetsgraden på dess åsikter – om vederbörande är muslim. Läs till exempel i Göteborgs-Posten och hos RFSU i ämnet.

Centerpartiet deltar också i tävlingen. Ettan på Malmölistan och aktiv inom Palestinska föreningen, Bassem Nasr, bjöd in Hamas till sin stad samtidigt som Hamas mördade 9 civila judar och lemlästade ytterligare 50 i Tel Aviv år 2006. Sydsvenskan tog upp ämnet i sin ledare. Artikeln påpekade att samtidigt som nästan en halv miljon skattekronor skänktes till Nasrs Palestinska förening användes detta tillskott till att finansiera Hamas besök till Sverige under det att Hamas av hela EU samt USA deklarerats som terrororganisation.

Andra har också kommenterat det smaklösa i att en potentiell riksdagspolitiker är aktiv medhjälpare till att terrororganisationer med ett tydligt antisemitiskt program blir rumsrena i det nya Sverige, här och här.

Kristdemokraterna då? Där också finns en rabiat besatthet med judar bland vissa kandidater. KDs Rabih Ballout ifrågasätter om judar verkligen förföljdes i nazityskland. Det är synd att min egen svärmor inte längre är vid liv – hon överlevde flera års gästfrihet i nazitysklands trevliga semesteranläggningar i Auschwitz och Ravensbruck. När hon vid 23 års ålder anlände till Sverige med de Vita Bussarna vägde hon mindre än en 11-åring.

Är det då enbart de borgerliga partiernas kandidater som är så upptagna med judar och Israel? Ingalunda. Socialdemokraternas Mona Sahlin ser det som sin huvuduppgift att gå i demonstrationståg där Hamas- och Hizbollahflaggor vajar, hon talar om för svenska folket i TV-programmet Agenda att antisemitism inte existerar i Sverige, i all synnerhet inte muslimsk antisemitism. Detta gör hon i samma program där Agenda just visat ett 20 minuter långt reportage om en ung judisk pojke i Göteborg som flera gånger blivit attackerad för att han bär en ”Magen David” – Davidsstjärna – runt halsen, precis som kristna bär ett kors eller muslimska damer bär symboler på sin religion i form av en schal/hijab/burqa, eller sikher bär turban och så vidare. Pojkens attackerare var alltid unga killar med rötter i arabvärlden, och de var alltid noga med att poängtera att de hatade judar. Trots polisjournaler och TV-reportage nekade Mona Sahlin att det fanns något som helst bevis för antisemitism i Sverige.

Miljöpartiets Per Gahrton ska man bara inta tala om. Här kommer en förgrundsfigur för Miljöpartiet som sällan yttrar sig om miljön men som istället använder sin offentliga ställning till att stödja Palestinagrupperna i Sverige, ett slags halvofficiell subvention för hans privata hobby – besatthet med den judiska staten.

Extremisten Mohammed Omar bildar ett antisionistiskt parti – i Sverige! – med enbart antisionism och antisemitism på partiets dagordning. Han gör det i skön förening med vänsterradikaler, högerradikaler och islamister. Ju färre ord man slösar på denna avart i svensk politik desto bättre, men faktum är att han och hans kollaboratörer finns i allra högsta grad och de siktar på riksdagen.

Vänsterpartiets Lars Ohly klär sig glatt i en keffiyeh där hela området mellan Medelhavet och Jordanfloden – det vill säga hela Israel samt hela det tilltänkta Palestina – visas som ”Palestina”. Inget märkvärdigt i och för sig, för precis samma ståndpunkt finns i Hamas programförklaring – ett ”Storpalestina” etniskt rensat från varenda jude.

Ett klädesplagg som visar att Israel har suddats ut och ersatts av ett arabiskt "Storpalestina" anses vara lämplig klädstil hos företrädare för ett riksdagsparti. Inte 1939 utan 2009.

Intressant i sammanhanget är att alla stora partier är rörande överens om att frysa ut, utesluta, ignorera och på alla möjliga sätt åsidosätta Sverigedemokraterna. SD i likhet med Mohammed Omars parti tycks ha en mycket begränsad dagordning. Den går ut på att bekämpa invandring och invandrare. SD vill återskapa något som för länge sedan har försvunnit – ett helvitt Sverige – medan riksdagskandidater som Moderaten Abdirisak Waberi vill nyskapa ett Sverige som är minst lika främmande – ett Sverige med ett förnedrande människosyn, samtidigt som Mohammed Omar vill omvandla Sverige till Europas antisemitiska spjutspets. Stormtruppens ränder går tydligen inte ur.

UNRWA, en FN-organisation, ska ta hand om ursprungliga 700 000, idag ca 3,5 miljoner, palestinska araber (denna femfaldiga ökning kallas av svenska politiker in spe som Mohammed Omar, Ali Esbati och Ammar Maqboul för den judiska statens ”massaker”, ”etnisk rensning” och ”utrotning” av palestinierna). Denna UNRWA får en budget som är lika stor som FNs andra flyktingorgan, UNHCR, som dock ska ta hand om nästan tio gånger fler flyktingar i hela resten av världen. Se här en statistisk jämförelse mellan UNRWA och UNHCR.

UNHCR arbetar framgångsrikt inom sin budget, UNRWA går back med ett par hundra miljoner dollar per år. Arabstaterna, som med sin attack mot Israel skapade flyktingströmmen 1948, bidrar med endast 3% – tre procent! – av UNRWAs budget, trots årliga oljeinkomster i miljardbelopp. Resten bekostas av oss skattebetalare i Västvärlden, däribland Sverige som är världens största bidragsgivare per capita till palestinierna. Inget av detta tycks bekomma den radikala falangen som växer snabbt och starkt och som släpps fritt in i det politiska finrummet. Det nya – och främmande – Sverige skapas medan dessa ord skrivs.

I det nya Sverige är det kvinnofientlighet, antisemitism och stöd till terror som upptar den kommande riksdagens kandidater.

Analysen är långt ifrån uttömmande, men slutsatserna – baserade på faktiska uttalanden och händelser – talar sitt klara språk.

Det är onekligen ett nytt Sverige vi ser framför oss. Ett Sverige som inte längre är ett nominellt kristet land men där Politisk Korrekthet ändå har upphöjts till statsreligion. En politisk korrekthet som bekämpar ärlighet. Som ny svensk själv tittar jag i backspegeln och längtar faktiskt tillbaka till det gamla Sverige, ett Sverige där dagens ytterligheter aldrig någonsin hade tolererats, än mindre släppts in i Riksdagens finrum.

Så vart är Sverige på väg? Frågan avgörs om några månader.

För läsare som vill veta vart Sverige är på väg ur en global islamistisk synvinkel, läs här Professor Barry Rubins kortfattade kommentar om en uttömmande analys skriven av Johann Hari i den ansedda brittiska tidningen The Independent: "Renouncing Islamism: To the Brink and Back Again".

Swedish Greens emerge in fashionable brown shirts

Swedish Green Party politician Per Gahrton, who is also Chairman of the rabidly anti-Israel "Palestinagruppen", strongly condemned Sweden’s ambassador to Israel.

This after Ambassador Ms Elisabet Borsiin Bonnier expressed her distaste over Swedish tabloid Aftonbladet’s grotesque anti-Semitic article. The populist daily painted a picture of Israel and Jews worldwide engaged in a murky conspiracy to illegally harvest human organs from Palestinian Arabs, suggesting there is an Israeli army unit set up to kill Arabs for the purpose.

Gahrton insisted that Ms Bonnier be recalled to Sweden by Swedish Foreign Minister Carl Bildt and taught “the basics of Swedish freedom of speech” for her denunciation of the article. This was in August 2009.

In April 2009, at the height of the Danish Muhammed cartoon controversy, the same Per Gahrton lambasted Denmark’s former PM Fogh Rasmussen: “By refusing to criticize Danish newspaper Jyllands-Posten’s Muhammed cartoons … he has contributed to the ‘clash of civilisations’ that certain conservative circles seem to want”, thundered Per Gahrton.

The quixotic Gahrton thus demands official interference in the press for articles that risk offending Muslims, yet equally stridently decries official interference in the press for articles that offend Jews. Either his logic needs adjusting, or his medication does.

What the barely democratic Per Gahrton and his collaborators fail to understand is that "freedom of speech" is just that: everyone is entitled to express an opinion.

It is not illegal in Sweden for a newspaper to publish unadulterated nonsense. It is not a crime to be an idiot or to display an embarrassing lack of intelligence in a public place - otherwise Aftonbladet's journalists and editors would have been behind bars years ago.

Nor, by the same token, is it a crime to comment on the idiocy of journalists. The Swedish ambassador was exercising her freedom of speech by commenting on the absurdity and nastiness of Aftonbladet's article. Remarkable though it may seem, it is actually permissible for Aftonbladet to produce such unsubstantiated rubbish, even though it is borderline gross anti-Semitism. It is also equally permissible for a Swedish ambassador to comment on it. What Per Gahrton and his ilk don't seem to understand is that "freedom of speech" actually applies to all citizens - not just the select few that he selects.

Like the rest of his brown-shirted compatriots, Gahrton feels it is wrong for politicians to interfere with freedom of the press. There are however two exceptions: it is OK if it is Israel that is being criticised, and it is not OK if it is Muslim intransigence, violence, criminality and megalomania that are being criticised.

One law for the Jews, another for everyone else. Per Gahrton should leave the Greens and shift to his ideological home among the Brownshirts – their numbers are growing here in the Swedish media.

JPost, JPost2, Haaretz, Haaretz2, Haaretz3, HonestReporting

Is Sweden anti-Semitic?

The answer is an emphatic “no”.

There is no institutional anti-Semitism in Sweden. Among the vast majority of Swedes anti-Semitism provokes the same revulsion as all other forms of racism do.

There are exceptions, however. One may safely discount the oddballs on the extreme Right – there are few people in Swedish society who would ever say a word in their defence.

The problem, instead, lies on the extreme Left, which is embracing ever-larger tracts of the mid-Left and huge swathes of this small country’s fast-growing Muslim minority. Of a total population of about 9 million, there are about 400,000 Muslims living in Sweden.

This Nordic country has traditionally had a very generous policy toward asylum-seekers and immigrants from the Muslim Middle East. The problem is that by and large, networking with immigrants or “New Swedes” as they are known is generally limited to throwing large sums of money at them and then proceeding to leave them to get on with life. Good-quality housing is provided, schooling – including Swedish classes for adults, job training, social benefits when needed (statistics suggest that 25 percent of the southern Swedish city of Malmö’s population is Muslim, and that 40 percent of them are unemployed).

And integration? Very little. It is little wonder then that Muslim immigrants increasingly group together in ethnic sub-communities, having little interaction with the host society in which they live and into which their children are born. It is no coincidence that Swedish local politician Adly Abu Hajal states (the article is in Swedish) that “the best Islamic state is Sweden”. He is talking about a state within the state.

The result is a sub-culture of outsiders who are permanent outsiders. It is here that the political and religious fanatics are harvesting followers. And it is here that Sweden is nurturing a generation of “New Swedes” who ought to be labelled “Old Swedes” – people either born in Sweden or living here for so long that they ought by now to be fully integrated with and aware of both the facilities available to them and the moral and legal obligations under which they live in their adopted country.

None of which is happening. That is why a popular TV debate programme bringing together Jews and Palestinian Arabs results in the Arabs refusing even to look at the Jews. That is why people demonstrating their support for the Palestinians march under the flags of Hamas and Hizbollah – both classified as terrorist organisations by Sweden and the rest of the EU, as well as the USA. That is why marches to support the Palestinians can bring together thousands of Swedish Muslims shouting “Khaiber, Khaiber ya yahud, ya’ish Muhammad saufa ya‘ud” (which translates as "Khaiber, Khaiber, Oh Jews, Mohammed’s army will return to finish you off") – a blood-curdling racist battle-cry recalling the Muslim slaughter of Jews about 1300 years ago in the oasis of Khaiber in the Arabian peninsula. And it is why these racist marchers are led by leaders and other prominent figures in the Socialist (nee Communist) Party, the Labour Party and the Green Party.


http://www.youtube.com/watch?v=qMP0_DMaIjU

With some notable exceptions, Swedish journalism is of the “tell me who to feel sorry for” variety – nothing sells like a good sob story and most mainstream Swedish journalists would not recognise terms like “fact-finding” and “background check” if they so jumped up and bit them in the nose. Swedish journalists – again with some notable exceptions such as Per Gudmundsson (http://gudmundson.blogspot.com/) and Dilsa Demirbag-Sten (kulturen@expressen.se), among others, enjoy a quiet life. Nothing is simpler to handle than black-and-white concepts. Like an electric switch, either on or off. Nothing in between.

Sweden has quite rightly traditionally prided itself on its cultural, religious and ethnic diversity. And has made the cardinal mistake of assuming that it is sufficient to feel sorry for a bunch of people, bring them here, shower them with all the physical trappings of a safe life and a decent living standard, and then convince themselves that in order to make their new citizens feel at home in their new culture, they need to efface their own culture.

Immigration is all about integration. It is not about the physical relocation of the human body, but about the adjustment of the mind to a new cultural setting. It most emphatically does not mean discarding or in any way demeaning one’s original culture, but it does require a desire to live alongside the new culture, not supplanting but enriching it.

Which is where Sweden falls flat on its face. Leaving 400,000 immigrants from a very different culture and sometimes very difficult origins to fend for themselves is the first step toward failure.

Giving people the impression that nothing they do, however reprehensibly racist, anti-Semitic or anti-democratic, will ever result in a severe reprimand, is the second step. That is simply praying on the altar of Political Correctness.

And allowing extremist political parties who refuse to distance themselves from racist stances to work their poison into the very fabric of the immigrant society is the third and final step. It creates the only functioning interface between New and Old Swedes. Greens Party figurehead Per Gahrton said on national TV on March 12, 2009 that thousands of Arabs calling for the slaughter of Jews in Sweden was simply a matter of “a few enthusiastic people letting of steam”.

So is Sweden anti-Semitic? Definitely not. Are political correctness, lame-duck journalism and opportunistic political extremists creating a cesspool of anti-Semitism among a huge section of the population left to their own devices? Definitely.

Is anything being done to counteract this trend? Not a thing.

Are leaders of Left-wing political parties continuing to march under terrorist banners, wearing terrorist symbols and leading demonstrations where thousands chant their desire to slaughter Jews? Yes. Prominent Socialist Party figure Muhammad Omar openly supports his party leader (this article is in Swedish).

Lars Ohly, leader of the Socialist (nee Communist) Party wearing a scarf showing the obliteration of Israel and its replacement by an Islamist Palestinian state. Party leader Ohly has said that his favourite blogger is reviled anti-Semite Jinge whose work is considered so extremist that even many far-right-wingers will not associate with him.

So is Sweden anti-Semitic? Ask me the same question in a year’s time.

Articles in English on this subject:
WeeklyStandard, IM, 2, 3, 4, 5, 6, 7, TundraTabloids, TundraTabloids

Newspaper articles in Swedish:
SvD, 2, 3, 4, 5, 6, 7, DN, 2, Dag, 2, 3, Hd, Ab, 2, 3, 4, 5, Debatt, 2, Hd, B, 2, Smp, 2, 3, Kri, 2, 3, Y, Tra, ST, SVT

More in mixed Swedish and English:
Johan Ingerö om SvD-skribenten Paulina Neudings artikel ‘Welcome to Ramallmö‘ i Weekly Standard
Johan Ingerö om debatten inom vänstern
Jonathan Leman om gårdagens SVT Debatt
MXp om Hamasledarens son som tar avstånd från faderns terrorgrupp

More in Swedish:
Gudmundson, 2, Svansbo, Expressens sportblogg, MXp2, ‘Som jag ser det’ med bild på Ohly, IiS, Kamferdroppar om ett vänsterupprop mot antisemitism, 2, FiM, 2

Sverige förlorade i Malmö

Sveriges ekonomi är körd i botten. Det är ett öde vårt land delar med många andra länder som genomgår den värsta finansiella krisen på många decennier.

Men två industrier går alldeles lysande i dessa tider:

1. Hatmångleri. Den yttersta vänstern, den yttersta högern och de våldsammare islamistiska rörelserna går samman i skön – om än smaklöst ohelig – förening och gör alla storvinster i dagens klimat. Lars Ohly, Per Gahrton och Ilmar Reepalu borde känna sig riktigt rika idag.

2. Transportnäringen. Dels för att till Malmö igår transporterades ett tusen poliser och flera dussin polisfordon från när och fjärran i vårt rike. Och dels för att när en handfull israeler kommer till vårt land för att spela tennis, strömmar tusentals människor till Malmö för att protestera mot … ja, mot vad, exakt?

På plats i Malmö lördagen den 7 mars var det svårt att veta vad de protesterade mot. De protesterade i alla fall inte mot brott mot de mänskliga rättigheterna i Sudan, Saudiarabien, Iran, Egypten, Syrien, Hamas Gazaremsan, Fatahs Västbanken, Libanon, Pakistan, Bangladesh, Kina, Ryssland, Burma.

Däremot var det lättare att veta vad de protesterade för: de protesterade för rätten att krossa demokratin Sverige, de protesterade för rätten att attackera tennisspelare från världens enda judiska land, de protesterade för rätten att ge sig på poliser inlåsta i sina polisfordon. Just hur skrämmande det måste ha varit att omges av tusentals rasande våldsman som slog sönder plåt- och glasfängelset poliserna satte i kan man knappast föreställa sig.

http://sydsvenskan.se/malmo/article417781/Polis-drog-vapen-under-kravallerna.html
Polis under attack drog vapen.

Både före och efter tennismatchen pratade jag med poliser, civila ordningsvakter, förbipasserande, fans ur den lilla samlade publiken, tennisförbundets representanter och spelare. Alla uppvisade en total oförståelse för demonstranternas mål, deras medel och den skada de orsakat Sveriges och speciellt Malmös rykte.

Jag träffade en del mycket trevliga poliser från Göteborg som före matchen var vid gott mod och försäkrade att polisens förberedelser var så starka att inget skulle ha minsta chans att störa matchen. Vilket visade sig vara sant – för de själva fick ta hela smällen från uppemot 6000 rasande demonstranter.

http://playrapport.se/#/video/1471511
Från TVs nyhetsprogram Rapport 090307

Alla poliser och funktionärer jag talade med sade att samhället, ekonomin, idrotten, Sveriges anseende och Malmös framtid som evenemangsstad allvarligt har skadats. Många jag talade med hänvisade till att utrikespolitik vanligtvis bedrivs i Rosenbad i Stockholm, inte Rosengård i Malmö.

Jag ville ha lite mer än detta, så jag stängde av mina kameror och stoppade undan mitt anteckningsblock. Då uttrycktes mycket starka fördömanden av Malmös Ilmar Reepalu (någon kallade honom en rödbrun dinosaurie). Och av beslutet att låta idrotten kapas och tas som gisslan av människor som främjar sina egna politiska ambitioner via Malmös stads förlorade inkomster och via Sveriges skyhöga kostnader för skyddsoperationen – och nu kostnaden för den omfattande skadegörelsen.

Det israeliska laget uttryckte sin bestörtning över situationen. En spelare förklarade att man åker överallt i världen för att spela tennis, inklusive i arabvärlden. Men ingenstans har de mött ett så massivt motstånd, ett så klart uttryckt hat och en så öppen antisemitism som här i Sverige.

En annan spelare sade att man kan ha olika åsikter om politik i till exempel Kina, Ryssland, Dubai, Kroatien, länder om vilka det i världssamfundet bland annat råder stor oenighet beträffande de mänskliga rättigheterna och politiska frihet, men att man ställer politik utanför dörren när man kommer in för att spela tennis.

En lagmedlem poängterade att protesterna inte hade karaktären av politiska åsikter utan rent rasistiska hot. Han förstod inte hur Sverige, tidigare ett föredöme när det gäller frihet och demokrati, kunde acceptera att stillatigande hållas som gisslan medan man först hotar med och sedan verkställer raskravaller. Han undrande vem som hade den egentliga makten i landet – regeringen och polisen, eller politiska ytterlighetsgrupperingar som arbetade i maskopi med de etablerade medierna.

Den kommentaren förstår man lite bättre när man i de olika medierna läser vilka skönmålningar som framkommit. DN t ex skriver om ”Stökigt slut på lugn protest mot matchen”. Stökigt? Jag var där. Det var regelrätta kravaller i rashetsens namn.

En annan lagmedlem lade till att i en värld där politik tvingar isär människor bör idrott agera som brobyggare för att förena, för någonstans måste man mötas om det ska finnas minsta chans för att tillsammans finna den gemensamma vägen framåt.

Det verkar som om just möjlighet till gemenskap är vad 6000 samhällsterrorister i Malmö till varje pris ville förhindra igår.

Varje pris? Inte riktigt. Ditt pris – i den mån du, käre läsare, betalar skatt i vårt land. För om du är laglydig, arbetar hårt och betalar skatt som en mönstermedborgare, har just du fått betala priset för gårdagens samhällsomstörtande aktioner.

Terroraktioner mot våra poliser. Polisen fick uppenbarligen order om att ta det väldigt försiktigt, att inte ”provocera” våldsverkarna genom att reagera ens när de blev attackerade. Polisens enda aktion tycks ha varit att slå på sina sirener och köra fram ett antal polisbussar några tiotal meter efter att attackerna hade pågått ett bra tag. Enligt uppgift omhändertog polisen uppemot ett hundratal våldsverkare under kravallerna.

Det var igår. Imorgon är det kanske inte poliserna som är målet. Imorgon är det kanske civila medborgare som är målet.

Förhoppningsvis kommer polisen då att få order om att vara betydligt mer aktiva.

Efter matchen minglade jag med några av de svenska tennisfansen, unga entusiaster i 20-25-års ålder. De var oerhört besvikna över Sveriges förlust. Visserligen är jag ingen Björn Borg men så mycket tennis kan jag att jag tyckte mig förstå att Sverige faktiskt vann matchen igår. ”Jo matchen alltså, den vann vi. Men vi förlorade allt annat”, sade en ung vältränad kille med färsk solbränna. Han skakade på huvudet och pekade på barrikaderna, raderna av polisfordon, de hundratals kravallutrustade poliserna, och de dussintals och åter dussintals civila ordningsvakterna som ständigt bevakade anläggningen. ”Är detta en vinst?” frågade han. ”Sverige förlorade stort. Tennisen förlorade stort. Och den här djävla stan är körd, aldrig mer att jag sätter min fot här.”

En funktionär som stod alldeles i närheten nickade instämmande. Poliserna inom hörhåll såg mest ut att vilja åka hem till sina familjer i Borås, Alingsås, Ystad, Stockholm. Några kom säkert också från Malmö. Dem tycker man idag kanske mest synd om. Det är aldrig roligt när ens hemstad sågas i den allmänna opinionen.

Malmö, mars 2009. Förlorarens stad medan det svenska DC-laget firade en välförtjänad seger.

Men det är svårt att prata om seger idag.

Hur kunde Sverige lida ett sådant nederlag? Svaret står att finnas hos dem som eldade på pöbeln timmen innan: Lars Ohly och Pehr Gahrton som höll brandtal som slutade i – om inte bränder så åtminstone flera försök till att sätta Malmö i brand.

Ohly och Gahrton: demokratins avigsida dagen då det svenska DC-laget vann men Sverige förlorade. Stort.

Syd, 2, 3, 4, 5, 6, 7, Ab, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, SvD, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 11, 12, 13, DN, 2, 3, GP, Expressen, Dala, NWT, VF, Barometern, BLT, DT,

In English:
Haaretz, Ynet, IHT, AP, YahooNews, METimes, JPost, 2, AFP, Eurosport, Reuters,

Bloggare:
Adania, FiM, MXp, I Mitt Sverige,