Integration är för viktig för att missbrukas för vänsterpopulistiskt röstfiskeri

Det märks att det är valår i år.

Det märks inte minst på att extremvänstern och dess kollaboratorer ökar sina ansträngningar i populistiska frågor som invandring och integration.

Peter Weiderud på socialdemokratiska Broderskapsrörelsen, till exempel, anser att ingen mindre än Integrationsministern Nyamko Sabuni – själv med invandrarbakgrund – bidrar till ”polarisering” genom att hon gett SÄPO i uppdrag att kartlägga militant islamism i Sverige.

Weiderud anser att kartläggning av militant islamism bidrar till islamofobi. Förutom hos islamisterna och extremvänstern torde han vara rätt ensam om den åsikten.

De flesta svenskar med invandrarbakgrund delar inte Weideruds åsikt. Läs till exempel Nalin Pekgul, Gulan Avci och Dilsa Demirbag-Sten. De vill inte ha med militant islamism att göra. Militant islamism är påfallande ofta en av anledningarna till att muslimer flyr sina födelseländer.

Weiderud anklagar Sabuni för att ”utmåla både islam och muslimer som opålitliga och farliga”. Det är ett egendomligt påstående. Weiderud tycks sakna grundläggande kunskaper i skillnaden mellan religionen islam och den politiska rörelsen islamism. Han tycks anse att eftersom de två orden har så många gemensamma bokstäver är även företeelserna samma.

Samtidigt som Weiderud sammanblandar islam med islamism, sammanblandar han även Folkpartiet med Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna: han skriver, utan minsta tillstymmelse till ironi: ”Ändå tillhör Genève de mer toleranta kantonerna och majoriteten förkastade det förslag att förbjuda minareter som de schweiziska motsvarigheterna till sverigedemokrater och kristdemokrater lyckades få en betryggande majoritet av schweizarna att rösta för - mot alla andra partier.”

Han medger att det är rätt att Säpo ”sedan många år, och som en del i sitt självklara ansvar för rikets säkerhet, kartlagt och följt religiösa extremister som är våldsbenägna”.

Men Weiderud är kritisk till att Säpo har ”begränsat sig endast till extrema muslimska bekännare, inte kristna eller andra religiösa extremister”.

Sitter Weiderud inne med något som inte Säpo vet om våldsbenägna kristna, judiska, hinduiska eller sikhiska politiska grupper som planerar, finansierar, tränar för och förespråkar terrorism som hotar Sverige och/eller andra demokratiska stater? I så fall bör han genast underrätta det svenska säkerhetsetablissemanget då undanhållande av sådan information kan vara straffbart.

Det problematiska med Broderskapsrörelsens synsätt är att man tycks anse att enda sättet att angripa en sjukdom är genom att döda hela kroppen. För att kunna bemöta våldsbenägenheten bland svenska islamister vill rörelsen att samhället i rättvisans namn även slösar bort resurser på att bevaka svenskar som inte är våldsbenägna islamister. Det är ett utslag av politisk korrekthet in absurdum. Adam Cwejman skriver mycket insiktsfullt att Peter Weiderud är en del av problemets fortlevnad i Sverige.

Weiderud skriver i den socialdemokratiska Broderskapsrörelsens namn att ”dagens Europa (riktar sig) i hög grad mot muslimer, i synnerhet muslimer som vill praktisera sin tro och sina traditioner”.

Det är naturligtvis fel, ett påstående helt utan belägg. Moskéer och muslimska skolor byggs samt byggs ut som aldrig förr. Vare sig Sverige eller Europa har något problem med muslimer eller deras religion islam. Däremot är den politiska rörelsen islamism ett tilltagande problem.

Weiderud tycks inte ha märkt den tilltagande råa tonen från den svenska socialdemokratins Ilmar Reepalu och den växande islamistiska rörelsen i Malmö vars våld och hat riktas mot svenska judar. Han tycks inte heller ha noterat att TV4 uppmärksammar att Malmös judar flyr staden – som resultat av islamisternas och socialdemokraten Reepalus framfart i staden.



Invandring, integration och bejakande av det multietniska nya är alldeles för allvarliga – och för komplicerade – ämnen för att Broderskapsrörelsen ska försöka kortsiktigt kapa åt sig politiska poäng inför valet.

Vi är många i Sverige som tänker betydligt långsiktigare än så. Vi är många invandrare som inser att integration och assimilering inte nödvändigtvis är samma sak, men som också inser att det är kontraproduktivt att anklaga en invandrarminister som själv är invandrare för att ”utmåla både islam och muslimer som opålitliga och farliga”.

Sådana populistiska uttalanden skrämmer medborgarna in i varsitt hörn istället för att inbjuda till gemensam dialog.

Dialog är det enda sättet för ett samhälle att utvecklas. Nyamko Sabuni bedömer helt korrekt att dialog bara kan upprätthållas om Säpo håller i schack våldsbenägna islamister som är ett lika stort hot mot svenska muslimer som de är mot övriga svenskar.

Broderskapsrörelsen borde tänka på Sverige, inte på att vinna nästa svenska val.

Målet borde vara mer integration, inte fler röster.

SVT-programmet Existens erkänner inte judarnas existens

Existens i SVT2 (060930) kännetecknades av partiskhet, tolkningsföreträde för människor avogt inställda till Israel, bristfälliga kunskaper och oroväckande blandning av politik och religion.

I programmet kommenterade Brödraskapsrörelsens Peter Weiderud kristet stöd för judarnas återkomst till Israel. Som både kristen och politiker varnade Weiderud för religiösa fundamentalister som blandar religion med politik. Sedan pratade han länge om palestinska kristna och muslimers rätt till Det heliga landet och hur orättvist Israel behandlar icke-judar – ett skolexempel i blandning av religion med politik.

Enligt Peter Weiderud är palestinierna de ursprungliga kristna. Som alla vet var dock Jesus jude, likaså hans apostlar, Maria Magdalena och de flesta av hans anhängare. Om palestinierna är de ursprungliga kristna bevisar detta bara att judarna bott i området längst och att dagens palestiniers förfäder var judar. Weiderud kanske vill ta upp detta med Hamas.

Weiderud pratade om konflikten mellan palestinier och judar. Han antingen kan inte eller medvetet vill inte skilja mellan en nation och en religion – judendomen står i vägen för palestiniernas nation, enligt honom. Detta är antisemitisk uppviglig av grövsta sort.

Programmakarna ansåg Weiderud vara den lämpligaste personen att tolka judarnas inställning till kristet stöd. Vill de inte ha en judes åsikt i frågan? Låt mig därför ge det som Existens ansåg irrelevant: min judiske far är palestinier (det finns även muslimska och kristna palestinier) och min mormor föddes i Jerusalem och var sålunda också judisk palestinier. Resten av min familj, alla judar, härstammar från Irak och Iran – dit judarna deporterades från Jerusalem och varifrån de senare flydde undan muslimska pogromer.

Som individ med en stark tro på ärlighet, öppenhet och ansvar; som demokrat med en stark tro på alla människors lika värde oavsett religion, etnicitet, hudfärg eller kön; och som jude född, uppvuxen och utbildad i Indien bland hinduer, sunni-, shia- och ahmadiyamuslimer, buddhister, judar, zoroastrer, katoliker och protestanter vill jag uttrycka min enorma tacksamhet till alla kristna individer och samfund, kyrkor och organisationer, som stödjer min rätt att leva utan rädsla för mitt liv eller för deportering, vare sig jag väljer att leva i Sverige eller i Israel.

Israels existens är inte en fråga för den kristna världen att avgöra. Den stora majoriteten kristna visar oss judar och vårt ursprungsland Israel samma respekt som de visar alla andra religioner, folk och nationer. Judar och kristna lever i en symbios av genuin ömsesidig respekt i den moderna civilisationen, eftersom vi båda mognat i takt med samhällsutvecklingen.

Däremot är Israels existens en fråga som den muslimska världen inte tycks kunna släppa av anledningar som bara blir begripliga om man förstår klassisk antisemitism i både historiskt och nutidssammanhang, en monstruös kvarleva från en ond tid. Begreppet religiös fundamentalism tillämpas långt bättre på muslimsk fanatism och på Peter Weideruds världsåskådning än på de kristna vars brott är att stödja Israel.

Israel garanterar i lag Weideruds rätt att säga vad han vill, var han vill. Han och Existens bör testa gränsen för yttrandefrihet i grannstater som Libanon, Syrien, Egypten, Iran och i Gaza. De bör dock i utbildningssyfte prata först med Salman Rushdie, Taslima Nasreen och Påve Benedict XVI, som alla har en global islamistisk dödsdom utfärdat mot sig för vad de sagt.