Det obarmhärtiga propagandakriget

Tystnad under 2920 dagar av palestinska terrorraketer mot israeliska bostadhus, sjukhus, skolor och dagis.

Men rabalder och krav på bojkott av offren när Israel svarar med angrepp under 21 dagar. Proportionerlighet är sannerligen en svårbedömd parameter.

Gilad Schalit: en ung kille kidnappad av Hamas från inuti Israel och hållen fången i fler än 1000 dagar, utan tillgång till familj, Röda Korset (kanske inte så konstigt, de har aldrig bett om att få träffa honom), Amnesty International (samma tystnad), Human Rights Watch (samma tystnad), eller advokat. Han är inte anklagad för något förutom att vara jude, men ändå.

Samtidigt åtnjuter palestinska terrorister som är dömda för barbariska brott rättigheter garanterade i israelisk lag och noggrant kontrollerade av ovanstående grupper – alltså samma grupper som envisas i sin tystnad om unge Gilad Schalit.

Det visar sig att inte bara proportionalitet är svårbedömt utan även rättvisa – eller lika behandling för judar och icke-judar, för att använda den korrekta termen.

Och nu i spåret av Israels framgångrika aktion Operation Cast Lead, under vilken Hamas och övriga terrororganisationer led så stora förluster att deras 100 raketer om dagen nu är nere i 3 om dagen, dyker den selektiva bedömningen upp igen.

En erkänd anti-israelisk brittisk tidning, The Guardian, publicerar obekräftade rapporter som senare visar sig vara ogrundade, om att israeliska soldater systematiskt begick krigsbrott. Tidningen grundar sig på två incidenter som ingen tycks ha bevittnat men där alla tillfrågade hänvisar till ytterligare källor som inte var närvarande i Gazaremsan.

Men strunt samma – effekten har uppnåtts: ingen talar idag om något annat än just dessa händelser vilka aldrig ägde rum. Att de inte ägde rum är mindre väsentligt. Lika framgångsrika propagandainsatser har gjorts flera gånger tidigare under arabiska attacker mot världens enda judiska stat. Propagandainsatserna sker inte med benäget bistånd av internationella medier utan organiseras och genomförs av internationella medier.

Vem minns inte raden av döda kroppa i den libanesiska staden Qana efter en ”israelisk flygattack” – när plötsligt flera av ”de döda” började röra på sig för de tyckte att de hörde regissören säga ”bryt”.

Eller de palestinska ambulanser där israeliska raketer hade slitit hål i taken men där hålens perfekt runda form (med symmetriskt placerade små skruvhål runt om) talade om att här i fordonens tak satt en taklucka och att dessa ambulanser helt enkelt var skrotade och hade hämtats från skroten för att strategiskt placeras för att fotograferas av Reuters, The Guardian, BBC, CNN, TT och alla de övriga stridande parterna i kriget mot Israel.

Se bilderna här för att förstå hur mediernas propaganda utelämnar både text och bilder för att understryka en förutbestämd politisk åsikt.

Eller ”Massakern i Jenin” där 5000 arabiska civila uppgavs har massakrerats av Israel. Det revideras senare till 500, senare till ett par hundra. Men facit är 54 döda araber, fler än 40 med vapen i händerna. De civila som dog i samma aktion dödades av de försåtsminor som Fatah lade ut i vanliga bostadshus utan att tala om detta för de som bodde i husen.

Terroristernas vapendragare i mediernas högborgar runt om i världen gör sina anfall på ett metodiskt, välplanerat sätt. Om det är något de har lärt sig under åren så är det att när skadan väl är skedd, är den nästan omöjlig att bota, vilket också är meningen. Genom historien har judarna ofta anklagats för hemskheter som ett sätt att piska upp stämningen mot dem. Nu har samma andas människor upptäckt att man kan göra likadant fast på en mycket större skala mot judarnas land och nation och etnicitet och religion genom att attackera staten Israel.

Durban II, en förödande tystnad om Gilad Schalit, medvetna medielögner och den konsekventa användningen av olika måttstockar för Israel och alla andra länder har alla samma mål: demoniseringen och så småningom förstörelsen av världens enda judiska land.

Det är därför självaste FN leder attacken mot Israel. Samma FN som en gång i tiden godkände återskapandet av ett judiskt Israel gör nu sitt yttersta för att diskriminera den judiska staten; en enda judisk nation bland 22 arabiska länder är uppenbarligen för mycket. Därför hävdar nu FNs B. Lynn Pascoe att stängningen av gränserna mellan Israel och Gazaremsan är ”oacceptabel”. Han anser inte att stängningen av gränsen mellan Egypten och Gazaremsan är ”oacceptabel”, bara gränsen till den judiska staten.

Han krävde vidare i FNs Säkerhetsråd att Israel måste ”leva upp till sina åtaganden under den internationella lagen om humanitär hjälp och öppna gränsövergångarna för leverans av nödproviant och byggnadsmaterial, utan vilka det blir omöjligt att åter bygga upp Gaza.”

Inga krav på det muslimska Egypten att sköta om dessa transporter. Inga krav på det muslimska Hamas att upphöra med sina dagliga raketer mot israeliska samhällen – fortfarande 2-3 missiler om dagen. Inga krav på att Hamas måste upphöra med indoktrinering av nya generationer arabiska barn i hatets ädla konst. Och absolut inga krav på att Hamas måste frige den kidnappade israelen Gilad Schalit och följa elementära lagar om mänskliga rättigheter.

Bara krav på Israel. Världens enda judiska stat. TT hakar på, naturligtvis. Rolf Porseryd hakar på (vilken överraskning). Medier som är tysta om Hamas dagliga brott mot de mänskliga rättigheterna hakar på.

Med Ryssland ska man samtala. De är starka. Glöm mänskliga rättigheter i Tjetjenien.

Med Iran ska man samtala. De har olja. Glöm mänskliga rättigheter i Teheran.

Med Kina ska man samtala. De har världens största potentiella marknad. Glöm mänskliga rättigheter i Tibet.

Av Israel ska man kräva. Trots att Israel värnar palestiniernas mänskliga rättigheterna medan palestinierna skjuter rakter mot israeliska bostadshus från palestinska bostadshus.

Inget nytt under solen.

HonestReporting, MXp, FiM, Israel i Sverige, Camera, Haaretz, Khaled Abu Toameh, Zvi Mazel, SvD,

Vad är ett ”svenskt vittnesmål” värt?

Systematisk, metodisk ondska

”Jag ser spåren av en systematisk, metodisk ondska, som man inte skulle tro på om man inte såg det med egna ögon.”

”I stort sett alla hus i flyktinglägret är skadade.”

”Det är i stort sett bara kvinnor och barn kvar. Inga män mellan 20 och 30 år. De har förts bort eller är döda.”

”Israeliska soldater har grävt en massgrav inne i flyktinglägret Jenin på Västbanken och kastat ned döda palestinier.”

”Mitt i lägret har man röjt bort palestinska hus med bulldozers för att stridsvagnarna ska kunna ta sig fram.”

”Vi tog oss till Jenin för att bevittna vad som hänt, och händer, innan israelerna lyckas röja undan bevisen.”

”Ett helt bostadsområde med 300 hus har malts sönder.”

Ovanstående är vittnesmål. Då måste de vara sanna.

De publicerades i fyra högst respekterade svenska tidningar – Helsingborgs Dagblad, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Borås Tidning. I så fall måste de helt enkelt ha källkontrollerats och sålunda vara sanna. Svenska medier kan inte fara med osanningar eller obekräftade uppgifter – det skulle vara emot yrkesetiken.

De kommer från ett ögonvittne som är lärare. Lärare ansvarar för att undervisar barn – den kommande generationen. En lärare skulle aldrig ljuga – det skulle vara emot yrkesetiken.

Läraren är svensk, från Stockholm. Präktigare och pålitligare än så kan det knappast bli. Då måste helt enkelt vittnesbörden vara sann.

Fast …

Inget av ovanstående är sant.

Det var ingen massaker. 54 palestinier dog i Jenin, 48 av dem var stridande män med vapen i hand. På svenska kallas det för krig, med stupade soldater. En svensk lärare borde kunna åtminstone så mycket svenska.

Massgravarna som ögonvittnet omnämner fanns, mycket riktigt. Men de grävdes av palestinierna själva under den flera dagar långa operationen – muslimsk tradition påbjuder begravning helst inom 24 timmar. Sanning – en obekväm detalj som kommer i vägen för en bra story.

Det var ingen allmän förödelse. Ett enda kvarter förstördes i operationen, som förutom att kräva 54 palestiniers liv även krävde 23 israelers liv. Bostadshusen förstördes av palestinierna själva – husen minerades för att döda israeliska soldater. Att använda civila bostadshus i krig är olaglig. 23 israeler dog när lägenheterna sprängdes, och då kom den israeliska armén in och sprängde resten för att förhindra mer blodsspilla.

Påstående: ”Mitt i lägret har man röjt bort palestinska hus med bulldozers för att stridsvagnarna ska kunna ta sig fram.”

Sanning: Ett kvarter raserades först av palestinska minor, och den israeliska armén slutförde arbetet för att förhindra att fler dog i de minerade bostadshusen.

Fråga: Om hus röjdes bort bara för att stridsvagnarna skulle kunna ta sig fram som det påstås, hur kom stridsvagnarna dit till att börja med? Varför röjdes inte hus längs hela vägen fram till detta centrala område för att de skulle kunna ta sig fram? Flögs stridsvagnarna dig? Byggdes de upp på plats som IKEA-möbler?

Ögonvittnet är lika kategoriskt idag efter palestiniernas Gazakrig som han var 2002 om palestiniernas Jeninkrig. Idag påstår han att Israel har utfört en ”massaker” i Gazaremsan (900 dödade Hamassoldater i ett krig som Hamas började, av totalt 1100-1200 döda).

Ögonvittnet påstår lika kategoriskt idag att Israel är skyldig till ”folkmord” i Gaza och har så gjort under många år. Egendomligt. När Israel intog Gazaremsan 1967 efter attackerna därifrån mot den judiska staten uppgick den arabiska befolkningen till 360 000 människor. Idag, drygt 40 år senare, har denna befolkning vuxit till 1,5 miljoner.

”Folkmord” som utmynnar i en fyrdubbling av folket? Vår svenske lärare visar sig vara lika dålig på matte som han är på svenska.

Så vad är det han undervisar i, egentligen?

Det visar sig att han är medlem i ISM, International Solidarity Movement. En organisation som vid flera tillfällen har ertappats med att gömma både vapen och palestinska terrorister.

Ögonvittnet är Andreas Malm. Samme Andreas Malm som förhindrade de övriga debattörerna från att prata under TV-programmet Debatt 090115 genom att överrösta dem och högljutt avbryta dem. Så han undervisar uppenbarligen inte heller i vett och etikett.

En person som ljuger, har samröre med terroristorganisationer och inte tror på demokratiska umgängesformer.

Han får stort utrymme i de svenska medierna. Det får även Fadia Ayad – hon som påstod att israeliska soldater sköt ihjäl en busschaufför framför ögonen på ungefär 400 människor, inklusive representanter för Röda korset. Ett vittnesmål från 2009 som visade sig vara lika pålitligt som Andreas Malms från 2002.

Obekräftade uppgifter som senare visar sig vara lögner får generöst utrymme i de stora svenska medierna. Medier som gärna publicerar utan att kontrollera sanningshalten – om bara målet är det rätta.

Svenska nyhetskonsumenter bör vakna innan det är för sent. Systematisk, metodisk ondska är redan ett etablerat arbetssätt i de svenska medierna. Fråga bara dess utövare.

I begynnelsen var ordet…

… och ordet fullständigt förvrängdes av Hamas och ordet missbrukades medvetet av de svenska medierna.

Irans Hamaskrig mot den judiska staten pågick i 2920 dagar innan Israel inledde en 21 dagar lång operation för att stoppa Hamas raketbombardemang mot israeliska dagis, skolor och sjukhus.

Enligt Hamas och deras svenska propagandister dog över 1300 palestinska araber och över 5000 skadades, de allra flesta civila.

Enligt Hamas talesman Abu Obeida sköts fyra israeliska helikoptrar ned och 80 israeliska soldater stupade.

Enligt Hamas förstördes flera israeliska pansarvagnar och två israeliska soldater tillfångatogs.

Inget av ovanstående är sant. Det är bara ord. Förljugna ord.

En italiensk journalist som besökt Gazaremsan efter vapenvilans inträde, Lorenzo Cremonesi, skriver i tidningen Corriere della serra att sjukhusen står nästan tomma. De tomma sängarna motsäger Hamas påståenden att minst 5000 civila skadades. Enligt Cremonesi visar ett besök i området att Hamas påståenden är tomma ord. Lögner.

Israel bekräftar att den totala dödssiffran i Gaza verkligen är 1300 döda, av vilka 900 var väpnade Hamas-, Islamiska Jihad- och andra terrorister med vapen i hand. Siffrorna över påstådda civila offer har blåsts upp av två anledningar: dels var Hamaskrigarna civilklädda för att skapa förvirring bland de israeliska soldaterna och för att orsaka de egna civila så stora skador som möjligt – ett vidrigt knep i Hamas propagandakrig; och dels ligger enligt Israel ett stort antal Hamasterrorister döda i ett bårhus i Shifasjukhuset. De har inte begravts eftersom Hamas inte vill att Gazaborna ska se vilka enorma förluster terrorgruppen har lidit.

Enligt muslimsk sed ska den döde helst begravas inom 24 timmar. Det fundamentalistiska Hamas verkar ha en ganska tänjbar relation till sin egen religion.

Enligt den palestinske socialministern Mahmoud Habbash har Hamas stulit 63 lastbilar med FN-hjälpsändningar. Innehållet finns nu till privatförsäljning runt om i Gazaremsan. Habbash nämner också att Hamas har avrättat flera politiska meningsmotståndare och skjutit ytterligare 60 i benen för att paralysera dem.

Allt detta kan läsas i Gaza, på Västbanken, i många arabiska medier, i Israel. Men sällan i Sverige.

Röda korset säger inget. FN säger inget. Ändå var det dessa två organisationer som gång efter annan tog Hamas siffror som Den Enda Sanningen och hjälpte till att indoktrinera en hel omvärld med felaktiga siffror.

Man kan inte lita på vare sig FNs eller Röda korsets ord.

Tillbaka till den italienska reportern Cremonesi som i intervjuer i Gaza upprepade gånger fick höra att civila där skrek åt Hamasmännen att lämna deras hus och barn i fred. ”Försvinn – och ta era gevär och missiler med er!” var ett ständigt återkommande rop reportern fick höra.

Och Hamas soldater svarade dessa föräldrar och deras småbarn: ”Förrädare, kollaboratörer, spioner, fegisar! Det heliga krigets soldater kommer att bestraffa er! Ni kommer i alla fall att dö – när vi strider mot judarna (observera, inte israelerna utan judarna) kommer vi alla att gå till paradiset. Vill ni inte dö tillsammans med oss?”

Uppenbarligen inte, för nu när Gazas civila börjar ta till ordet om sina upplevelser börjar sanningen sippra ut: om Hamasterrorister klädda som läkare, om ambulanser som användes för att transportera terrorister och krigsmateriel, om FN-byggnader som användes för att avfyra missiler.

Och så är vi tillbaka till ordets makt. Vems ord ska man lita på? FN och Röda korset vars siffror nu visats vara fullständigt påhittade? FN och Röda korset som fortfarande inte krävt frigivning av den unge israeliske grabben Gilad Schalit, kidnappad av Hamas för 940 dagar sedan och sedan dess inspärrad i en underjordisk håla utan tillgång till solljus, advokat, familj? Ska man lita på Hamas ord när de vägrar att släppa döda kroppar för begravning i trots mot muslimsk religiös sed bara för att skapa en propagandapoäng?

Eller ska man gå ifrån det sedvanliga svenska bruket och faktiskt öppna öronen? För det är rätt många berörda som tar till ordet och vill bli hörda. I Gazaremsan, i södra Israel.

Endast den medvetet döve hör inte.

Glädjen som bara israeliska armén kan ge araber

Det går inte att rapportera från de israeliska marktruppernas positioner i Gazaremsan. Andledningen är dels att Israel inte vill riskera civila journalisters liv i en svår krigszon. Och dels att erfarenhet från tidigare krig visar att många journalister medvetet ljuger, vinklar vissa händelser och utelämnar andra händelser samt aktivt hjälper Israels fiender under brinnande krig, allt för att demonisera den judiska staten.

Ändå skrivs det väldigt ofta i medierna om Israels ”oproportionerliga” respons och att Israel medvetet siktar på palestinska civila. Dessa ”reportage” skrivs alltså av människor som inte är på plats.

Här kommer därför en ögonvittnesskildring från en ung israelisk soldat. Jag känner honom väl. Han är min son.

Av förklarliga skäl beskriver inte denna text den pågående operationen i Gaza, utan den beskriver händelser på Västbanken. Han skrev artikeln för några månader sedan men ingen svensk tidning vill publicera den.

Läs här en ögonvittnesskildring om hur Israel för krig mot sina fiender.


Jag är född i Israel. Som israel blir man inkallad i armén när man fyllt 18. Jag tjänstgjorde som fallskärmsjägare. Våren 2007 muckade jag. Här vill jag försöka beskriva en normal operation, en sådan operation som vi utförde nästan varje natt. Följande berättelse är baserad på sanna händelser.

Sent på natten anlände vi till ett flyktingläger, kanske det i Jenin. Bara några timmar tidigare hade vi fått reda på, genom arméns underrättelsetjänst, att det fanns en grabb, 16 bast, som hade kommit till sista steget i sina förberedelser för att spränga sig själv på en israelisk skolbuss. Tidigt morgonen därpå på väg till Tel Aviv skulle han hämta sitt bombbälte. Vi lämnade allt vi höll på med, lärde oss så mycket vi kunde om honom och om området där han fanns. Han befann sig i sina föräldrars hus tillsammans med sina 5 småsyskon där den yngsta var knappt 2 år. Om allt gick enligt hans planer skulle de inte ha någon storebror dagen därpå.

Vi anlände till huset tidigt på morgonen, efter en stund hade alla intagit sina positioner. Klockan var runt 2 på morgonen. Tolken började tala i sin megafon och bad alla i huset komma ut. Ingen kom ut, istället så blev vi, som varje natt, beskjutna från flera olika håll. Skotten kom från familjebostäder där det låg sovande barn. Vi har ju såklart inte tillstånd att skjuta tillbaka eftersom vi är i ett tätbefolkat område med risk för att träffa oskyldiga. Efter några minuter har hela området vaknat. Det kan ju inte vara särskilt kul att väckas klockan 2 på morgonen av skott, fast å andra sidan, så har ju inte vi sovit mer än några få timmar de senaste dagarna. Vi forstsatte att vänta, vi forstsatte att bli beskjutna och tolken fortsatte att be folket i huset komma ut…

Efter mer än en timma hade människorna i huset bestämt sig för att komma ut. Vi gick genom deras ID-handlingar, hittade grabben vi sökte, arresterade honom och åkte därifrån.

Jag kommer aldrig att glömma minen på grabbens mor och far när de kom ut ur byggnaden, de stora leendena som de försökte dölja, deras ögon fyllda av tacksamhet – tacksamhet till oss. Mamman och pappan visste naturligtvis vad deras son planerade – även om inte sonen hade berättat något – föräldrar är inte idioter. Tack vare vår insats den kvällen kommer deras son att arresteras, tillbringa tid i ett israeliskt fängelse och han kanske till och med kommer att besluta sig för att studera under sin tid i fängelset. Sedan kommer han ut. Ut till sin familj och till sitt hem.

Detta vet familjen, de vet även att hade inte vi arresterat honom så hade han dött några timmar senare på en buss i Israel. Hade de försökt stoppa grabben hade de blivit betraktade som förrädare av sina grannar och då hade hela familjen slaktats. Familjen vet att vi var deras enda hopp för att få se sonen igen. Hur Israels arméunderrättelsetjänst fungerar har jag ingen aning om, men ju mer jag tänker på det ju mer undrar jag om inte det är föräldrarna själva som ringer armén som sista utväg i nöd och hopp om att armén ska rädda deras son.

Runt sex på morgonen kommer vi tillbaka till vår bas, duschar och går och lägger oss med gott samvete för att vi har räddat en pojke och ytterliggare 20 skolbarn. Sömnen varar förstås inte länge, för några timmar senare är det upp och hoppa, ny natt samma visa – hoppas bara jag och mina vänner kommer hem levande och friska.

Ett av mina tidigaste minnen från barndomen är sångerna jag lyssnade till, de handlade alltid om ”shalom”, fred. Från åldern noll tyckte mina föräldrar att detta var ett viktigt budskap att ge sina barn. Vi tog till oss budskapet. Men fred kommer aldrig att uppnås, inte förrän andra sidan slutar med sånger om ”jihad”, heligt krig, och också börjar med sånger om fred.

Ingen seriös person kan tro att vår generation kan uppnå fred; vi har redan sett blod, men hoppet är ännu inte över för våra barn. Om vi börjar idag, om araberna ändrar idag den uppfostran de ger sina barn, finns det ingen anledning till att vi inte kan ge våra barn en bättre framtid än vi fick, en framtid full av hopp och av fred. En framtid där mina barn inte behöver tjänstgöra i armén. Bara tillsammans kan vi förvandla vår dröm till verklighet.

Hamas vapen: raketer och propaganda

Propagandakriget trappas upp – medan sanningen tonas ned

Frankrikes public-service TV kanal, France 2, är återigen i blåsväder. Återigen gäller det förfalskning och propagandaspridning under täckmantel av ”nyhetsrapportering”.

För några år sedan regisserade och klippte France 2 ordentligt i flera filmsekvenser för att "bevisa" att en liten arabisk pojke, Mohammed al-Dura, sköts till döds av israeliska soldater i Gazaremsan. När fallet väl togs upp i rätten kom det fram att Hamas hade placerat kameror på strategiskt valda platser och att när sedan pojken sköts kom kulan bakifrån, dvs från Hamas. De i förväg utplacerade kamerorna och den välregisserade inspelningen hade för avsikt att skuldbelägga Israel för pojkens död. Allt för att vinna propagandapoäng gentemot Israel. France 2 var en aktiv del av förfalskningen. Cyniskt och barbariskt så det förslår, speciellt eftersom händelsen användes som ursäkt för massiva våldsamheter runt om i världen.

Och historien upprepar sig. Den 6 januari visade France 2 bilder föreställande skador som Israel har åsamkat Gaza 090101 sedan Israel bestämde sig för att besvara Hamas åtta år långa raketkrig. Bilderna visade dussintals döda kroppar.

Sanningen är dock att bilderna är från 2005, tre år tidigare, och att dödsfallen uppkom när en Hamas lastbil lastad med raketer av misstag exploderade mitt bland civila i Jabaliya.

Det första offret i krigstid brukar vara sanningen.

Här ser vi den sanning som Hamas vill visa oss. Skadade småbarn.

Och här ser vi den sanning som Hamas inte vill visa oss. Småbarn indoktrinerade i våld, hat och extremism.

Men propaganda är inte bara vad man ser, den är lika mycket vad man inte får lov att se.

Här är en film som visar hur Hamas anser att palestinska barn bör uppfostras. Detta är Hamas stolt över och vill visa.




Här är en film som Hamas och deras kollaboratörer i medierna INTE vill visa:




Hamas propaganda litar inte enbart på egna resurser och public-service TV såsom France 2 och det ökända BBC, i folkmun kallad ”Voice of Palestine”. Andra ärevördiga organisationer som FN spelar också gärna med. Här är en filmsekvens som visar hur en FN-ambulans används för att transportera tungt beväpnade Hamasterrorister under strider med israeliska soldater:




Och här ser vi hur Hamas använder en FN-skola för att avfyra raketer, oktober 2007:

Här kan man se lite mer sådant som Hamas inte vill ska ses av allmänheten: hur terrororganisationen använder civil infrastruktur såsom moskéer, skolor, sjukhus och bostadshus för att skjuta raketer och granater, vilket är strängt förbjudet enligt folkrätten och Genèvekonventionen. Följande filmsekvens är sanning, den är inte regisserad såsom vi är vana från France 2 och Hamas egen Pallywoodstudio:




Som sagt, propagandakriget trappas upp. Kriget består av det du ser och även det de inte vill att du ser.

När man inte längre kan lita ens på kameran, är det kanske dags att gå tillbaka till den gamla hederliga färgkritan och rita den bild som sammanfattar kriget som har påtvingats Israel av den iranska lydmilisen Hamas:

Gert Gelotte på GP versus sanningen

För ett år sedan (november 2007) var Göteborgs Postens Gert Gelotte i farten med att förklara för svenska läsare hur snälla Hamas, Islamiska Jihad och de övriga Gazaorganisationerna egentligen var. Under det året som gått sedan han skrev sin serie artiklar har de snälla Gazagossarna avfyrat ungefär 1500 missiler mot civila i Israel.

Det har lett till dagens storkrig i södra Israel och Gaza, där alla civila är förlorare. Tänk vad gott det skulle vara om Gelotte erkände sina misstag. Här en artikel från ett år tillbaka, som sätter Gelottes skriverier då och den tragiska situationen idag i sammanhang.

Å ena sidan har vi Gert Gelottes vältaliga spalter.
Å andra sidan har vi sanningen.
Här kommer några fakta som inte figurerade i Gelottes artiklar i november 2007:

Från den moderate palestinska presidenten Mahmud Abbas Palestinska Myndighetens TV, 23-28 oktober 2007 (alltså drygt en vecka sedan):
”Vi kommer att befria Palestina, religionernas modersland … detta land är arabiskt i både dess historia och identitet … Palestina är arabiskt i såväl historia som identitet … från Nablus (på Västbanken) till Galilén (i Israel), från Tiberias (i Israel) till Hebron (på Västbanken) …”. För palestinierna finns ingen Israel och inga israeler.

Här kommer ytterligare fakta som Gert Gelotte glömde när han skrev sin artikel ”Det finns inga palestinier!” (GP 071108).

Varenda palestinsk rörelse visar som sin symbol HELA Israel införlivad med deras vision om ett framtida Palestina. Gelotte verkar ha missat detta.

Några fler symboler som förbigick Gelotte (nerladdade från Internet, det är svårt att förstå hur en journalist kan ha missat denna offentliga informationskälla):

Islamiska Jihad

Hamas

Palestine Liberation Front

Alla visar ett tilltänkt Palestina där den judiska staten är utraderad.

I den palestinska föreställningsvärlden finns inga israeler och ingen Israel. Världens enda judiska stat är utraderad – i palestinsk TV och i palestinska skolböcker – till förmån för ytterligare ett muslimskt land att lägga till världens 50 muslimska länder.

50 mot 1 är ändå lite för dåligt odds för Gelotte, han vill jämna ut det lite till med sin artikelserie i GP.

Med hjälp av propaganda – nu när de sista kvarlevorna av journalistisk etik har sprängts bort.

Propaganda betald med mänskligt lidande

Medierna hävdar att Gazas enda kraftverk nu är stängd på grund av en israelisk blockad.
Det är inte sant.

Den israeliska staden Ashkelon har en kraftstation som levererar 75% av Gazaremsans elektricitet, 141 megawatt. Detta trots att kraftstationen under 5 års tid har varit mål för palestinska raketer från Gaza. Dessa 141 megawatt levereras alltjämt, trots beskjutningen.
Det som Israel inte längre levererar är det dieselbränsle som används för generering av viss tilläggskraft.

Israel gör det eftersom detta bränsle inte används för Gazabornas humanitära behov utan enbart av Hamasfabriker som tillverkar raketer – raketer som sedan skjuts mot kraftstationen i Ashkelon. Och mot civila i den israeliska staden Sderot.

Hamas har tagit de egna civila som gisslan i ett mediejippo, ett propagandakrig där man försöker utmåla staten Israel som orsaken till Gazabornas brist på elektricitet.

Om raketerna upphör, kommer dieselbränslet att åter levereras om bara detta bränsle inte används av fabriker för tillverkning av raketer.

Hamas spelar ett cyniskt spel, med de egna medborgarnas välfärd som insats.

Propaganda står alltid högre i kurs än mänskligt lidande eller ens människoliv, enligt Hamas.

Gert Gelotte i GP är skrämmande enögd

Gelotte berättar bara en del av sanningen.

Här några fakta som saknades i hans serie propagandaartiklar:

Palestinska Myndighetens TV, 23-28 oktober 2007:
”Vi kommer att befria Palestina … Palestina är arabiskt i såväl historia som identitet … från Nablus (på Västbanken) till Galilén (i Israel), från Tiberias (i Israel) till Hebron (på Västbanken) … ”.
För palestinierna finns ingen Israel, världens enda judiska stat är utraderad genom 50 års indoktrinering i palestinsk TV och palestinska skolböcker.

Alla palestinska rörelser – Fatah, PLO, Islamiska jihad, Hamas och de 14 övriga – har på sin symbol införlivat HELA Israel i deras vision om Palestina. Gelotte har träffat en (1) israel, en privat individ, som anser att palestinier inte är ett folk.

Inte ett ord om de tusentals civila israeler som fått ögon, armar, ben, magar, hela ansikten bortsprängda av palestinska kullagerförsedda bomber vars avsikt inte är att döda utan att orsaka obeskrivliga fysiska och psykiska skador.

Inget om israeliska skolbarn som tvekar att gå på en skolbuss av rädsla för att sprängas i småbitar.

Inget om hur vanligt förekommande Hitlers ”Mein kampf” är i palestinska bokaffärer.

Ingen illustration om hur palestinska polismän står i givakt och gör Hitlerhälsning.

Mycket saknas i Gelottes krönikor.

Skattesubventionerad propaganda

På Frölunda kulturhus har ett flertal utställningar visats de senaste åren med tema Palestina, antisionism och palestinsk flyktingskap.

Det sistnämnda handlar om palestinier i tredje generationen födda i andra länder men som betraktar sig som ”flyktingar” eftersom de inte ges medborgarskap i respektive födelseland, till exempel Libanon, i strid med FN:s konvention om mänskliga rättigheter.

Bakom dessa utställningar finns organisationer som Röd kommunistisk ungdom och Emmaus. Vad dessa utställare har gemensamt är att de betraktar hela Israel som del av ett muslimskt Palestina där islamistisk sharialag ska härska.

Trots förfrågningar från föreningen FiM – Fred i Mellanöstern – om möjligheten att göra en utställning som visar verkligheten i det av fanatisk islamism terrordrabbade Israel, vars existens dessa organisationer motverkar, har Frölunda kulturhus varje gång vägrat tillstånd.

Frölunda kulturhus bör uppmuntra balans i sitt utställningsprogram. Annars omvandlas kulturutbudet till simpel propaganda.

TT: ett politiskt verktyg

I spåret av Israels uttag ur Gazaremsan gör hela omvärlden sitt yttersta både för att uppmuntra israeler och palestinier till framsteg och för att möjliggöra en ljusare framtid.

Hela omvärlden, det vill säga, förutom TT – svenska Tidningarnas Telegrambyrå. När till och med svurna fiender som Israel och Hamas lovar återhållsamhet under denna mycket svåra process; när Palestinska Myndigheten plötsligt kunnat hitta 12 000 beväpnade poliser som med stor bestämdhet patrullerar och skjuter skarpt för att hålla palestinska militanta lugna – trots samma myndighets ständiga försäkringar under tio år att de inte hade vare sig manskap eller vapen för att stoppa terroristattacker på civila israeler – ja då väljer TT att fortsätter sin desinformationskampanj. Hos TT förändras ingenting – även när omvärlden förändras.

Grotestk TT propaganda
Det senaste, men långt ifrån mest groteska, exemplet av TT:s propagandaverksamhet står att läsa i dess ”bakgrundsfakta” om Israel/Gaza, som återgavs i flera svenska tidningar 17:e augusti, exempelvis i SvD (http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_10339871.asp).

Där står det att ”När staten Israel bildades 1948 kom Gazaremsan att förvaltas av Egypten, Västbanken och östra Jerusalem av Jordanien. Till följd av Suezkriget ockuperade Israel Gaza i ett halvår 1956–57.”

Illegal arabisk ockupation blir hos TT "arabiks förvaltning"
Detta är intressant ur flera synpunkter. Inte minst eftersom Israel tycks ”ockupera” medan dess arabiska grannar bara ”förvaltar”. Sanningen är istället att fem arabiska arméer attackerade oprovocerat den judiska staten 1948, varvid Egypten avancerade till utkanten av Jerusalem innan dess armé drevs tillbaka av Israel. Men egyptierna retirerade endast till området kring Gaza och annekterade och ockuperade en långsmal remsa där – Gazaremsan. Men någon oprovocerad attack ledd av Egypten står inte att läsa om hos TT – de bara ”kom att förvalta” ett område på ospecificerat sätt.

Likaså attackerade samtidigt Jordanien österifrån (tillsammans med Libanon, Irak och Syrien). Den jordanska arablegionens invasionstrupper gick över Jordanfloden, ockuperade landområdet som de utropade till Västbanken (dvs västra banken av ett tilltänkt Storjordanien), inklusive östra Jerusalem, från vilket område de kastade ut samtliga judar. Begreppet ”etnisk rensning” var inte myntat då. Jordanien annekterade detta ockuperade område. Men någon oprovocerad attack ledd av Jordanien står inte att läsa om hos TT – de bara ”kom att förvalta” ett område på ospecificerat sätt.

Selektiv vokabulär för världens enda judiska land
Enligt TT utmynnade alltså inga av dessa invasioner i arabisk ockupation. Det laddade ordet förbehålls bara den judiska staten, då den övertog Gazaremsan under 6 månader 1956. Men varför tog Israel detta steg? Inget svar ges av TT. Sanningen är att i brott mot internationell rätt hade Egypten stängt Suezkanalen för enbart Israel – alla andra länders fartyg fick använda den. Då protester via FN inte gav något resultat gick Israel till anfall för att åter öppna kanalen och garantera denna livsviktiga transportväg. Mycket riktigt behöll Israel området i ungefär sex månader, men drog sig tillbaka sedan man tyckte sig fått försäkringar om att den judiska staten skulle få åtnjuta samma transporträttigheter som alla andra länder – i enlighet med internationell rätt.

TrovärdigheT. Verkligen?
TT påstår i sin verksamhetsförklaring att den står för trovärdighet och att dess journalister är mycket måna om att kontrollera sina uppgifter. En titt på en webbsida som länge spårat TT:s grövsta övertramp och dess bristfälliga rapportering från Mellanöstern (http://tt-kritik.blogspot.com) ger vid hand att enda beröringspunkten mellan TT och trovärdighet är begynnelsebokstaven. TT har utvecklat förljugenhet till en svart konst, och dess förljugenhet går att bevisa – med klockslag, datum och citat. Till och med TT:s översättningar är medvetet vinklade – utanför TT:s monopolvärld hade översättningar som så markant skiljt sig från ursprungstexten obönhörligen lett till åtal, stora skadeståndsanspråk och avskedanden.

TT eldar på hatet
I en tid då omvärlden håller andan och hoppas att sansade krafter äntligen kan få övertaget i denna långvariga konflikt där både palestinier och israeler har lidit ofantligt mycket, är det oerhört sorgligt att TT går mot strömmen och fortsätter hälla bränsle på elden.

Antingen bör TT göra det som organisationen får betalt för, dvs förmedla nyheter, eller så borde organisationen öppet erkänna att den är part i konflikten, extremfanatismens informationsenhet med siktet inställt på informationscensur eller informationsretuschering. För i en demokrati som Sverige har man naturligtvis rätt att sprida information eller desinformation som man vill, bara man inte kallar det för nyhetsförmedling.

Men det gör TT. Därför finns all anledning för TT:s huvudmän att dra åt sig öronen och ta en närmare titt på hur deras pengar används.

Lögner och propaganda
”TT har en enorm genomslagskraft.” Så formuleras det på den egna webbsidan. Just därför behöver organisationen underkastas en detaljerad och oberoende revision. Och det brådskar: för när bevisbara lögner och dokumenterad propaganda får ”enorm genomslagskraft” via ett monopol, och vare sig privata medborgare eller statens beslutsfattare kan undvika monopolets inflytande, är det ingen överdrift att påstå att rikets grundvärderingar – till och med rikets säkerhet – står på spel.

Denna selektiva blindhet bland somliga journalister...

I sin artikel i Dagen daterad 041109 återger Jonatan Sverker den ena sidas berättelse i en situation där två sidor lider.

Rubriken skriker ”Barn utsätts för tortyr”, vi läser om ”övergrepp” och ”tortyr” och mycket annat. Inramningen är ett seminarium med temat ”Stolen Youth” (stulen ungdom) på Juridiska Institutionen på Göteborgs Handelshögskola. Där satt en panel bestående av propalestinska aktivister, inklusive advokat och jurist från Internationella Juristkommissionen (IJC).

Temat var barnens rättigheter, fast enbart palestinska barns rättigheter. Och enbart rättigheter som påstås trampas på av israeler. Som en i panelen, en palestinsk socialarbetare, ständigt kallade för ”judar”, inte israeler. Detta synsätt talar för sig själv.

Jag var inbjuden att delta i debatten som motvikt. Men med den syn på demokrati som uppvisades av arrangörerna, var upplägget följande: den propalestinska sidan skulle få 90 minuter på sig att visa en film samt presentera en bok, båda med titel ”Stolen Youth”. Den fyramanna palestinska panelen skulle under dessa 90 minuter lägga fram oemotsagda påståenden om israeliska övertramp av palestinska barns rättigheter.

Sedan skulle jag, som ensamrepresentant för motsidan, få fem (5) minuter på mig att diskutera uppkomsten till konflikten i Mellanöstern, varvid motsidan också skulle få 5 minuter för samma ändamål, samt 5 minuter att diskutera lösningen på konflikten, som också motsidan skulle få. Jag fick inte ta upp innehållet i den 90 minuter långa ensidiga presentationen som palestinagruppen inledde seminariet med. Jag fick inte ha en juridisk bisittare som motvikt till deras två. Jag fick agera ensamt gentemot deras panel på 4 personer plus en palestinaaktiv jurist från ICJ.

Jag drog mig ur eftersom jag ansåg hela upplägget vara en skymf mot varje demokratisk princip som vi är vana vid här i Sverige.

Sverker citerar George Abu Al-Zulof, en av deltagarna, som sade: ”Barn utsätts för tortyr och övergrepp i det israeliska rättssystemet.” Det enda beviset som framfördes var påståenden i boken – skriven av aktivistgruppen – samt påståenden i filmen – gjord av aktivistgruppen. Ingen företrädare från den israeliska sidan intervjuades, inga bevis lades fram och jag fick naturligtvis ingen möjlighet att besvara påståendena – förhållningsreglerna hade ju fastställts före seminariet. Frågan är naturligtvis varför man är rädd för sanningen.

Flera studenter i publiken lämnade ilsket tillställningen som de beskrev som en ensidig hatfest. De hade kommit för att lära sig något, den möjligheten uteblev. Det blev en tre timmars uppvisning i ensidig propaganda.

Men ensidighet hjälper ingen. Inom föreningen Fred i Mellanöstern (FiM) är vi mycket måna om att understryka att lösningen bygger på att vi inte enbart tar hand om en sidas intressen, utan båda sidors – bara om grannen mår bra kan även vi må bra. Detta kräver kompromisser – och en stor portion ärlighet.

Ärlighet genom att antingen själva nämna eller tillåta mig nämna att det visst sker brott mot barnens rättigheter i denna härjade del av världen – mot palestinska barn som blir tagna av israeliska militären för inblandning i terroraktioner; mot palestinska barn av palestinska vuxna som medvetet indoktrinerar och hjärntvättar dem i skolböcker, TV, radio, mosképredikningar, sagoberättelser och teaterpjäser till att bli självmordsbombare; mot palestinska barn som används som levande sköldar av palestinska terrorister; mot palestinska barn som blir utnyttjade som vapenkurirer; mot palestinska barn som dödas av palestinska vuxna när de försöker förhindrar terroristerna från att använda deras hem för avfyrning av missiler mot israeliska skolor och dagis; och inte minst mot israeliska barn som sprängs, lemlästas och bränns till döds av palestinska barn och vuxna i sökande efter ett från högsta ort utlovat martyrskap.
När allt detta får lov att nämnas i ärlighetens namn, finns det även utrymme att ta upp påstådda israeliska övergrepp – de som går att bevisa. Innan detta sker, är varje försök att belasta enbart ena sidan dömt att föreviga den horribla situationen som nu råder – där barn på bägge sidor lider.

Inom FiM vill vi söka vägar som leder framåt, vägar som får användas av båda parter i dispyten. Den väg som Sverker visade med sitt ensidiga referat är en apartheidväg, en väg som judarna (vem annars) inte fick lov att beträda – man hade ju inte ens yttranderätt! Att seminariets palestinska företrädare ivrar för denna sorts vägbygge är en sak – de militanta palestinska rasistiska kraven på ett judenreint Hebron, till exempel, är bara ett ärligt uttryck för vad de vill åstadkomma. Men att en journalist antingen övertalas eller är naiv nog att beträda denna väg gör en mycket fundersam.

Sannerligen en mörk dag när en journalist inte förmådde lyfta fram något av detta. Men trots allt en ganska ljus dag, egentligen, för det var dagen då IJC-juristen medgav utan omsvep – fast bara i privat samtal, förstås – att det visst sker fruktansvärda övergrepp mot palestinska barn i de palestinska områden och mot arabiska barn i alla de omringande arabiska länderna, men att dessa inte kommer att belysas. Anledningen? ”Israel är det enda landet i regionen som släpper in oss, tillåter oss att granska, medverka, intervjua – och sedan lämna landet och avlägga våra rapporter där helst vi vill.”

Låter knappast som ett land där övergrepp mot barn sätts i system. Synd bara att en rutinerad journalist inte lyckades dra denna slutsats.

Stolen Youth

Seminariet ”Stolen Youth” hölls på Göteborgs Universitet, Juridiska Insitutionen, fredag 5:e november 2004.

Föreningen Fred i Mellanöstern (FiM) i vilken jag är medlem verkar för en rättvis lösning på situationen i Israel och på Västbanken/Gaza.

FiM är mycket mån om att skapa en atmosfär där allas bästa tillgodoses på bästa möjliga sätt. Som samhälle skapar man inga förbättringar genom att enbart gynna den egna sidan på bekostnad av den andra – det bara förlänger problemet.

Fredag den 5:e november håller dock Juridiska Institutionen, Göteborgs Universitet, ett seminarium under namnet ”Stolen Youth”. Syftet är att belysa ungdomars lidanden i konflikten mellan Israel och palestinierna. Man syftar då enbart på palestinska barns lidande; de israeliska barnoffrens situation tas inte upp, ej heller att palestinska ledare hjärntvättar och indoktrinerar småbarn till att begå fasansfulla, människovidriga aktioner såsom självmordsbombningar, vapentransport och vapenträning.

Seminariets upplägg visar på ett oroväckande förakt för demokratiska principer:

1. Man upplåter en och en halv timme för en ensidig presentation av en bok samt videofilm i ämnet ”Stolen Youth”, som enbart syftar på palestinska barns lidanden. Ingen replik tillåts. ”Stolen Youth” syftar enbart på de palestinska ungdomar som av olika anledningar hålls i fängsligt förvar av Israel men som lever och återvänder hem. ”Stolen Youth” syftar alltså inte på de israeliska barn som bombats sönder, slitits i småstycken och lemlästats för livet som resultat av palestinska vuxnas och indoktrinerade palestinska barns ständiga attacker mot israeliska skolor, daghem, skolskjutsar och fester. De israeliska ungdomar som dör i dessa attacker återvänder inte hem. Men detta får inte tas upp på seminariet.

2. Den efterföljande paneldebatten vars tema är ”Barnens agerande – civilt motstånd eller terrorism” är ett mycket intressant ämne. Problemet är att det är även ett stort ämne. Endast 5 minuter per talare har avdelats för denna del av programmet. FiM får inte lov att besvara innehållet i den tidigare presentationen på en och en halv timme, utan får enbart lov att diskutera följande:
i) Vad är uppkomsten till problemet?
ii) Hur löser vi problemet?
FiM är inbjudna enbart för att med sin minimala närvaro legitimera seminariet.

3. I paneldebatten kommer en, eventuellt två, personer att representera den palestinska sidan. Därtill finns en svensk jurist tillgänglig för att ge sin syn på de juridiska förhållandena. Juristen får endast ta hänsyn till de utvalda delarna av situationen som presenterats under de föregående en och en halv timmarna. Med hänvisning till ”tidsbrist” nekades först FiM att ha med egen juridisk bisittare, sedan ändrades detta dock med förbehållet att 5-minuters total taltid fortfarande gällde.

4. Universitetet anordnar alltså ett seminarium där bara en sida av ett problem belyses. Denna sida får, enligt seminarieanordnarna, inte kritiseras. Vidare får företrädarna för den andra sidan ingen möjlighet att lägga fram sin syn på saken. Seminariet har karaktären av ett propagandajippo. Denna metod är varken akademiskt eller vetenskapligt tillfredsställande. Skattepengar går till att universitetet för ut propaganda.

Universitet gör sig till megafon för Palestinarörelsen.

HOPPet är ute när Svenska kyrkan motarbetar världens enda judiska land

Svenska kyrkan står bakom HOPP-kampanjen. HOPP ska stå för Häv Ockupationen av Palestina.

När Svenska kyrkan talar om Palestina menar de – i likhet med Yasser Arafat – ett område som enbart ska tillhöra araber. Araber som idag kallar sig palestinier men som före Israels självständighet 1948 aldrig tidigare utgjorde vare sig ett folk eller nation eller politisk statsbildning.

När Svenska kyrkan uppmanar till ekonomiska sanktioner mot enbart Israel som man menar alldeles självt orsakat våldet i området, väljer man att helt bortse från Arafats, Al Fatahs, Hamas, Islamiska Jihads och andra palestinska grupperingars roller. Kritik riktas enbart mot den judiska staten. Terrorhandlingar begångna av palestinier får inte samma behandling.

Inte heller när Yasser Arafat lördagen den 15:e maj uttryckligen uppmanar till terror vill Svenska kyrkan ändra sitt ensidiga ställningstagande för palestinierna, mot israelerna. Inte ens när Arafat uppmanar sitt folk att i egenskap av ”jihads krigare … terrorisera din fiende och Guds fiende”.

Frågan är vad som överhuvudtaget kan få Svenska kyrkan och dess HOPP-kampanj att inse sanningen om de brutala människor de företräder. Det är, trots allt, samma brutala människor som förra veckan sparkade fotboll på staden Rafahs gator under allmänt jubel. Men fotbollen utgjordes av det avhuggna huvudet på en dödad israelisk soldat.

Tänk vad mycket positivt Svenska kyrkan kunde ha skapat om dess HOPP-kampanj istället siktat på att återge områdets alla människor verkligt hopp. Tänk om Svenska kyrkan hade levt upp till sann kristen lära och sträckt ut en hand till alla som far illa och ingett dem hopp om en bättre framtid. Tänk om Svenska kyrkan hade tagit fasta på Jesus lära och handlat i enlighet med vad Jesus predikat, istället för att vända en del av folket – det judiska folket – ryggen.

Svenska kyrkan och dess HOPP-kampanj är en skam för sann kristen lära. För det finns inte längre något utrymme i kristen lära för det två tusen år gamla hatet mot judar – förutom i Svenska kyrkans HOPP-kampanj.

Ensidighet föder hat. Kristendom handlar om kärlek. Svenska kyrkan behöver grundläggande kunskaper i kristendom, kärlek, respekt, historia och modern samhällsvetenskap.

Och om hatpropagandans avigsidor.

Swedish government funding of Palestinian propaganda

The following is a translation of an article published in Swedish daily Expressen on 1 march 2004

Expressen’s revelations that Swedish foreign-aid organisation SIDA has donated more than 20 million kronor to PLO propaganda machine NSU will now become an issue for the Swedish government.

Kept in the dark at the very top

MP Ewa Björling (Conservative) is today demanding that the Government bring everything out into the open regarding the scandal of clandestine support to the PLO’s propaganda unit, the NSU (Negotiation Support Unit).Expressen revealed that Sweden, through its national aid organisation SIDA, has donated more than 20 million kronor of taxpayers’ money to the Palestinian propaganda machine’s NSU or Negotiation Support Unit.

According to the PLO’s own homepage, the role of the NSU is to “influence international opinion to support the Palestinian viewpoint”.

Sweden’s financial support has been kept secret from the politicians appointed as members of SIDA's board.

Steamrollered
“As a member of the board of SIDA, I feel completely steamrollered. The question is just what role our board can be expected to play when aid is kept hidden from us.

“Today in the House I will ask the minister in charge of international aid what she thinks about our country making generous donations to a propaganda organisation currently engaged in an international conflict.”

"Had no idea"

SIDA's Director General, Maria Norrfalk, commented to Expressen that she had no idea that her own organisation is donating millions to the PLO’s propaganda machine:

“I am not familiar with the NSU and I cannot comment on this issue. We are involved in such an incredibly vast array of efforts, I am not familiar with each and every one of them.

“However, I shall immediately request all information on this question from the relevant department at SIDA.”

Not a word

SIDA’s massive website lists a vast number of foreign-aid projects in which it is involved.

But there’s not a word to be found about support for the NSU.

School quiz is political propaganda

I am writing with regard to your quiz no. 9 (May 2003, Basic), which my 13-year old son enjoyed doing this morning.

I would like to congratulate you on putting together a well-expressed and highly topical quiz that trains the spotlight on current events in an interesting and easy to understand way, yet without talking down to youngsters.

I do, however, take serious issue with one of the questions in this quiz:
The first question asks: “Yassir Arafat is the President of Palestine. Now the country also has a Prime Minister. What is his name?”

While it is highly laudable to draw attention to such a topical event of great current interest and potentially far-reaching importance, I strongly object to what is at best perhaps an unintentional error, at worst an invidious departure from fact designed to indoctrinate impressionable young children: there is no country called Palestine.



The facts of the matter are that Arabs of former Jordanian and Egyptian colonies – people who never previously expressed a wish for independence while under Arab occupation – now express a wish to create an independent state on lands currently administrated by Israel, lands that were secured from the aforementioned two Arab countries by Israel following a series of wars aggressed against Israel by these and other Arab states. Before that, Palestine was a geographical area (not a politically defined entity) administrated by Britain, and before that by Turkey. This historical Palestine included all of what is today Israel, as well as parts of the Lebanon, Syria, Iraq, all of Jordan and Egypt.

It is an unequivocal fact that local Arabs on the West Bank and in Gaza identify themselves as Palestinian Arabs. Equally so, it is an unequivocal fact that the region as a whole stands to reap immense benefits from a solution to the conflict that would grant the Palestinian Arabs the right to determine their own future once they stop perpetrating suicide-bombing massacres and armed ambushes against Israeli civilians. There is a wide gap, however, between this highly desirable theoretical state of affairs, on the one hand, and the presentation of “Palestine” as an already existing fact, on the other – this simply smacks of the indoctrination of impressionable schoolchildren.


Until the current state of conflict is resolved, might I suggest the use in future of the internationally accepted definition for the area under advisement? It is referred to by all the foremost authorities, including the UN, as “the Palestinian Territories” or “the Palestinian Authority Area”. I feel sure you would not wish to put yourselves forward as a greater authority on the subject than even the UN – the very body under whose auspices the conflict erupted in the first place.

Idag Kenya. Och imorgon?

Vi behöver inte ”tolka” terror – vi behöver krossa den.

Efter attackerna mot ett flygplan samt semesterfirare på ett hotell i Kenya (021229), är facit 15 döda (2 barn) och 60 skadade. De 270 i flygplanet undkom mirakulöst. Ytterligare 6 människor som väntade på att rösta i partival i norra Israel dödades där de stod utanför vallokalen.

Vad har dessa människor gemensamt? Jo, de är judar. Legitima mål – varhelst de finns – för extrema islamistiska fanatikers hat. I april var målet en judisk synagoga i Tunisien. 19 döda.
Inga politiska mål – bara rått antisemitiskt hat.

Men ändå matas vi av ”analyser” där vi uppmanas att skylla på den stagnerade politiska processen mellan Israel och Palestinska Myndigheten. Just samma myndighet som länge matat sin befolkning med hatpropaganda mot allt judiskt och Israeliskt, där människor som dödar och lemlästar civila Israeler koras som hjältar.

Normala människor har svårt att tro att ”hjältar” medvetet kan skolas i dödandet av spädbarn – och sedan firas av sina ledare. Men vi ser det – dagligen.

Vi behöver inte spilla mer tid på att ”tolka” terrorism i Mellanöstern, eller dess uppkomst. Upphovet lyder ”antisemitism”. Precis som det står på svarta tavlan hos terrormisstänkte Abubakar Bashir vid Balimassakern: ”Ner med Judenheten.”

Terrorism drivs inte av hopplösa stackare utan något att förlora. Den drivs av cyniska, välutbildade, fanatiska psykologiexperter som indoktrinerar sina svagare bröder i en ond ideologi. Det är detta som är terrorns uppkomst och dagliga föda.

För två år sedan var man snubblande nära en bestående och genuin fred undertecknad Barak och Arafat. Men de fanatiker som styr Arafat saboterade den – för hur skulle de annars kunna fortsätta sin hatkampanj?

Oavsett vem som sköt iväg missilerna på torsdagen eller tryckte på utlösaren i hotellet, är drivkraften signerad rått antisemitiskt våld.

Ska vi fortsätta ”tolka” terrorn?

Lögner blir inte sannare för att de hamnar i en tidning

Den arabiska ståndpunkten är att roten till alla deras problem och den palestinska befolkningens misär är Israels uppkomst.

Bo-Inge Andersson (december 2002) vet precis som alla andra att detta är ett medvetet valt arabiskt verktyg ämnat att utöva press på den judiska staten. En stat som erbjöd alla som stannade kvar inom 48-års gränser lika medborgerliga rättigheter. De som inte stannade kvar (på uppmaning av de omringande arabiska länderna) blev och förblev flyktingar.

Men den arabiska lögnen blir inte sannare av att det upprepas av Bo-Inge Andersson i TV utan att han tydligt tar avstånd från det. Är den arabiska lögnen – exemplifierad t ex av Tariq Aziz – en absurd ståndpunkt, så är den det. Bo-Inge Andersson borde fördöma det i så fall – i TV – rutan. Annars bidrar han till dess spridning.

Bo-Inge Andersson underlättar för andra att ifrågasätta Israels existensberättigande genom det tomrum han skapar när han låter absurda påståenden hänga obestritt i luften. Om han återger dessa lögner utan att fördöma dem bidrar han till deras spridning.

Bo-Inge Andersson skriver i ett brev till mig att det arabiska synsättet är "att man ser sig själv som offer för följderna av Förintelsen. Dvs. att staten Israels grundande de facto ledde till att vi idag har en rad palestinska flyktingar i läger runt Israel."

De av parterna som var offer för Förintelsen var judarna, inte palestinierna. Det är att neka och revidera historia om man manipulerar med begreppen "Förintelsen - offer". Det som "de facto ledde till att vi idag har en rad palestinska flyktingar i läger runt Israel" är att arabregimerna ville ha det så - ett högexplosivt mänskligt vapen att användas mot judarna. Och de räknade rätt. Det enda de räknade fel på var just hur lång tid de skulle behöva låsa in dessa stackars människor innan regimerna nådde sitt slutliga mål. Palestinierna är mycket riktigt offer – för sina egna ledare. Blanda för allt i världen inte Förintelsen in i resonemanget – för det tror ärligt talat inte ens arabledarna själva på. Fördöm dem som påstår det. Annars bidrar Du till dess spridning.

Med tillståndet i världen som det är just nu, behöver vi alla ett forum där man med värdighet och med säkerheten i behåll kan dra ett streck över tidigare förhållningssätt, och gör vårt yttersta för att åstadkomma verkliga förändringar. Världen och freden har inget behov av att ytterligare belysa absurda och farliga arabiska propagandalögner. Däremot behöver vi alla hjälpa till att presentera fakta på ett objektivt sätt. Hur ska annars arabiska barn som växer upp i Sverige kunna lära sig en sanning som de avskärmats från under hela sin uppväxttid?

Fördöm dem som döljer denna sanning. Annars bidrar Du till dess spridning.

Idag Kenya. Och imorgon?

Vi behöver inte ”tolka” terror – vi behöver krossa den.

Efter torsdagens attacker mot ett flygplan samt semesterfirare på ett hotell i Kenya, är facit 14 döda (2 barn) och 60 skadade. De 270 i flygplanet undkom mirakulöst. Ytterligare 5 människor som väntade på att rösta i partival i norra Israel dödades där de stod utanför vallokalen.

Vad har dessa människor gemensamt? Jo, de är judar. Legitima mål – varhelst de finns – för extrema Islamistiska fanatikers hat. I april var målet en judisk synagoga i Tunisien. 19 döda.

Inga politiska mål – bara rått antisemitism; hat mot judar för att de är judar.

Men ändå matas vi av ”analyser” där vi uppmanas att skylla på den stagnerade politiska processen mellan Israel och Palestinska Myndigheten. Just samma myndighet som länge matat sin befolkning med hatpropaganda mot allt judiskt och Israeliskt, där människor som dödar och lemlästar civila Israeler koras som hjältar.

Normala människor har svårt att tro att ”hjältar” kan medvetet skolas i dödandet av spädbarn – och sedan firas av sina ledare. Men vi ser det – dagligen.

Vi behöver inte spilla mer tid på att ”tolka” terrorism i Mellanöstern eller dess uppkomst. Upphovet lyder ”antisemitism”. Precis som det står på svarta tavlan hos terrormisstänkte Abubakar Bashir vid Balimassakern: ”Ner med Judenheten.”

Terrorism drivs inte av hopplösa stackare utan något att förlora. Den drivs av cyniska, välutbildade, fanatiska psykologiexperter som indoktrinerar sina svagare bröder i en ond ideologi. Det är detta som är terrorns uppkomst och dagliga föda.

För två år sedan var man snubblande nära en bestående och genuin fred undertecknad Barak och Arafat. Men de fanatiker som styr Arafat saboterade den – för hur skulle de då kunna fortsätta sin hatkampanj?

Oavsett vem som sköt iväg missilerna på torsdagen eller tryckte på utlösaren i hotellet, är drivkraften signerad rått antisemitiskt våld.

Ska vi fortsätta ”tolka” terrorn?

National Geographic hijacked

It would appear that National Geographic, that last bastion of neutrality in an increasingly polarized world, has finally succumbed to the relentless onslaught of pro-Arab bias and propaganda (“West Bank: Lines in the Sand”, October 2002).

With his infamously tainted background, it is scarcely surprising that Andrew Cockburn would wish to disseminate his own brand of anti-Israel prejudice. But did National Geographic not see fit to curb his worst excesses by insisting on the application of at least a veneer of honesty to some of his more outrageous sentiments?

I am thinking, in particular, of Cockburn’s Middle East timeline that skips from 1967 straight through to 1978 and the Camp David process – ignoring the lethal 1973 Arab invasion of Israel. An unequivocally Arab aggression, the 1973 Yom Kippur War simply does not fit in with the doctrine according to Cockburn. Being thus inconvenient, it was expunged from the record.

National Geographic, Magazine has been well and truly hijacked. Civilised people around the world know who gave the world this wicked weapon, and we also all know its cruel effects in the air and on the ground. Now we’re witnessing it in print.

Vem behöver ljuga? Att undvika sanningen går lika bra.

Ska man tro TT-artikeln intagen i Göteborgs-Posten fredag 18 oktober 2002, får man intrycket av att journalisten har tillgång till information inifrån.

Korrespondenten ”vet”, exempelvis, att hela vitsen med USA-planen om en internationell fredskonferens för mellanöstern planerad till nästa höst är att underlätta för ”Sharon (att) gå till val, tänkt att hållas i oktober eller november nästa år, på framgången att fredssamtal är på gång, utan att faktiskt ha börjat förhandla”.

Vilken cynism. Och vilken insiderinformation vederbörande journalist måste ha haft för att kunna avslöja detta ”faktum”. Man anar ju vilken kanal journalisten har haft, eftersom det levereras även andra ”fakta” från en nämnd källa – Terje Röd Larsen. Just samme Larsen som än idag framhärdar ståndpunkten om en ”massaker i Jenin” när till och med härdade propalestinska propagandister skruvar generat på sig när denna lögn kommer på tal.

I TT-artikeln poängterar Larsen (som är den enda citerad källa) ”palestiniernas ’nästan ofattbart’ dåliga humanitära situation” och därtill ”den israeliska förstörelsen av palestinska myndigheter” som bevis på destruktionisternas framfart. Journalisten såg sig inte nödgad att inhämta åsikter från den israeliska sidan. Och tyvärr kunde inte Larsen precisera någon destruktiv tendens eller aktion utfört av någon enda palestinsk individ eller grupp – vare sig Hamas användandet av anti-tank missiler mot israeler, eller Islamiska Jihads självmordsbombningar mot israeliska skolbarn, eller Tanzims sprängladdningar placerade vid israeliska busshållplatser, eller Hizbollahs raketsalvor i norra Israel mot förskolebarn som sover middag, eller…

Grundas månne Larsens bitterhet i hans djupt personliga besvikelse över att inte uppnå världserkännande som mannen som, vid sida av Rabin, Peres, Clinton och Arafat, levererade freden till mellanöstern? Och låter han israelerna känna av hans vrede för att han snuvats på nyckeln till de fina salongerna?

Men hur förklarar man TT-korrespondentens attityd? Journalistetiken kräver att reportern står över allt detta – yrket förespråkar ju kall, objektiv, oberoende rapportering. Om inte man bara ser yrket som en bro till något annat, dvs en möjlighet att hetsa den tidningsläsande befolkningen i en förutbestämd riktning.

Det är just därför det känns så isande olustigt att läsa TT-korrespondentens snedvridna personliga åsikter serverade som ”journalism”. Alla vi som kämpat och fortfarande kämpar för en lösning som genuint tillgodoser allas – läs ALLAS – rättmätiga behov, som tar båda sidors oro på lika stort allvar, som förstår att en lösning som favoriserar ena sidan på bekostnad av den andra är dömt att misslyckas; som sagt, alla vi som tror på en verklig fred fjärran destruktionisterna, kan bara se på med oro när TT fortsätter att vinkla sin rapportering om mellanöstern.

För fortsätter man i denna takt, omvandlas så småningom spådom till sanning. Vilket gagnar ingen.

Den 16:e oktober skrev TT:s Jonas Lindgren en ursäkt för en lika snedvriden artikel. Han bad då om ursäkt för en kollega som han kännetecknade som en ”mycket ambitiös, men ovan, reporter (som) läst in alldeles för mycket” i sin iver att skriva.

Var det samma reporter denna gång också? Börjar det inte bli dags att göra något åt problemet? Vinklad rapportering – vare sig det är medvetet utfört eller resultat av bristande yrkeskunskap – spär på det hatklimat som världen känner av i allt större utsträckning sedan 11:e september.

Omsorg om framtiden kräver sansat reportage!

Vem vinner på förvriden rapportering?

I Svenska Dagbladet av 15:e oktober citerar man TT, och skriver att FN i en resolution kräver ”… att Israel ska upphöra med all våldsanvändning inklusive terrorhandlingar, provokationer, uppvigling och förstörelse.”

TTs översättning har dock medvetet förvrängt den ursprungliga engelska texten:

”The Security Council … reiterates its demand for the complete cessation of all acts of violence, including all acts of terror, provocation, incitement and destruction.”

Ingenstans skönjer man någon som helst hänvisning till Israel. Den som skrev den svenska formuleringen har velat ge texten en alldeles egen innebörd. Sanningen är som bekant det första offret i orostider, och journalistiskt etik har här offrats på egenintressens altare.

Det är svårt för en stor tidning som SvD att kontrollera allt inkommande material. Som ansvarsfull och tongivande mediaspelare utgår tidningen naturligtvis ifrån att inkommande journalistiskt material är fullt förenligt med god journalistisk sed. Här har man tyvärr blivit ordentligt vilseledd.

Dock har den senaste tidens massterror, urskillningslös dödande och skrupelfri desinformation tydligt visat att världens instabilitet grundas i just det hatklimat som under åren byggts upp av medvetet förvrängd information och skrupelfritt förvridna människosjälar.

Det är inte första gången man läser propaganda uppsåtligt förmedlad som ”nyheter”.

Som alltid är det undertecknat TT.

TT: svenska mästare i snedvriden "journalistik"

TT är svenska mästare i snedvridning av nyheter. Det är inte alltid TT ljuger, men det är ytterst sällan TTs artiklar har någon fast förankring i sanningen.



Följande stod att läsa undertecknad TT (020616):

"Två israeler dödade i Hamasattack Två israeliska soldater dödades och ytterligare tre skadades när palestinska aktivister besköt en armépatrull utanför bosättningen Dugit i norra Gazaremsan på lördagen. Det meddelade den israeliska armén natten mot söndagen."

Fråga:
När är terrorister som mördar människor i lömska bakhåll ”aktivister”?

Svar:
När terroristerna i fråga är palestinier och offren judar. På Nordirland benämns mördare med lösa politiska förtecken som terrorister, likaså i Colombia, i Kashmir, på Filippinerna, i Saudiarabien, i Spanien, på Sri Lanka, i Frankrike. Ja överallt i världen – förutom i Israel om de fanatiska våldsaktioner utförs av palestinier.

Fanatiska israeler som arresterats av Israel för att de planerar våldsamma aktioner mot palestinier kallas i pressen för terrorister – trots att de inte någon gång lyckats iscensätta sina aktioner. Anledningen till deras ”misslyckande” är den Israeliska statsmaktens vakande öga och beslutsamhet att inte tillåta terrorism på dess territorium – oavsett signaturen. Människor som verkligen lyckas i sitt mördande – planerat och implementerat från Palestinskt territorium – kallas dock för ”aktivister” av TT.

Ställningstagande i all ära, men är inte TT moget nog att förhindra missbruket av sin särställning på detta sätt? Detta är inte journalism utan propaganda. När till och med Israeliska media rapporterar kritiskt, orädd och opartiskt från bägge sidor i konflikten, är det skamligt att TT inte förhöjer sig ovan denna trubbiga, mest primitiva sortens hatpropaganda.

Tänk bara hur många liv skulle kunna sparas om bara TT slutade stödja fanatikerna med den här sortens snedvridna rapportering.

Mediernas ansvar för hatsamhället

Inte ens den mest naiva betraktaren eller den mest hängivna deltagaren i händelserna i Mellanöstern skulle påstå att det finns en sida med full rätt på sin sida och en med totalt fel. Båda sidor är i rimlighetens namn skyldiga till kontraproduktiva handlingar, missade tillfällen och misstolkningar. Det tjänar inget till att – för hundrade gången – upprepa den ena eller andra sidans fel. Omvärlden är vid det här laget mycket medveten om vad som har skett, och om resultatet av det som har skett.

Man kan med visst mått av objektivitet misstänka att President Bill Clinton hade för bråttom med sin tidtabell för fred – att hans behov av att kröna sin ämbetsperiod med ett storverk gick före en grundlig förankring i de båda lägren.

Man kan med visst mått av objektivitet kritisera Israel för att det tog så många år innan en ledare med Ehud Baraks vision tog steget och erbjöd en banbrytande lösning. Att superhöken Menachem Begin lämnade tillbaka Sinai till Egypten i utbyte mot fred – därtill utan ett enda skott under förhandlingsprocessen – borde ha uppmuntrat de efterföljande israeliska ledarna att följa efter medan tid var, istället för att ovilligt släpas dit av en utomstående part.

Man kan med visst mått av objektivitet kritisera den Palestinska Myndigheten för sin oförmåga – eller cyniska ovilja – att strypa självmordsbombningarna och beskylla denna inaktivitet på den av Israel tillämpad isoleringen. Samtidigt som samma Palestinska Myndighet besitter så mycket rörelsefrihet och auktoritet samt ledningsförmåga att man har kunnat beordra och genomföra summariska avrättningar och ibland även rättegångar av misstänkta Palestinska kollaboratorer trots isoleringen.

Vi är alla medvetna om vilken syn som möter oss när vi tittar i backspegeln. Vi kan alla – på bägge sidor i konflikten – ”vår” del av historien. Det sägs att den som inte lär av sin historia är dömd att misslyckas med sin framtid.

Samtidigt vet vi av bitter erfarenhet att om vi låter enbart vår historia forma våra ställningstaganden idag, kommer vi aldrig att bygga en framtid för imorgon. Grunden för undergång befästes därmed.

Är allt det ovanstående bara vackra tankar? Är filosofiska funderingar en lyx som förbehålls dem som har tid över för teoretiska lekar? Icke alls – de styr vårt tankesätt och därför våra handlingar på ett mycket konkret sätt.

I fallet Mellanöstern kan det hela sammanfattas med en uppmaning till pressen: Kyl ner situationen. Bidra inte till hets. Titta förbi fasader som består av orättvisa, grovt förenklade ”svartvita” förklaringar och bortförklaringar. Som yrke är journalistikens uppgift att ifrågasätta – inte att ge färdiglagade svar som backar upp förutfattade meningar.

I t ex Aftonbladet skriver Carl Hamilton att President Bush är ”blodtörstig”, och på ledarsidan påstår man att Palestiniernas President Arafat ”korsfästs” (1 april). Ingenstans i samma skrivelser står något om blodsutgjutelse från Palestinskt håll, ej heller att hela den muslimska världen reagerade med oerhörd ilska när President Bush använde just det religiöst laddade uttrycket ”korståg mot terror” efter 11:e september. Varför är Hamiltons användande av begreppet plötsligt acceptabelt? När man i Aftonbladet läser samme Carl Hamiltons betraktelser om ”nio miljoner Israeler” (7 april) kan man bara dra slutsatsen att det har skett en massinvandring av ca 3 miljoner människor under natten – Israels befolkning är ju inte större än ca 6 miljoner. Sanningen brukar som bekant vara det första som korsfästs när pressetik får stå tillbaka för personligt tycke och en högst personlig agenda.

Om man nu vänder sig till GöteborgsPosten är det intressant att analysera Britt-Marie Mattsons artiklar. Mattson skriver ur en snedvriden propalestinsk och antiisraelisk synvinkel. Till exempel påstår hon att ”Israels olycka är valet av en ledare som lovade det som han aldrig hade för avsikt att uppfylla” (6 april). Har Sharon verkligen anförtrott Mattsson detta? Just det faktum att Israel valde den hårdföre Sharon pga att Baraks mjuka linje möttes av Palestinskt våld, figurerar inte alls i Mattssons resonemang.

Hamilton och Mattsson befäster polariseringen då de skriver så grovt vinklat. Deras obalanserade ”reportage” ger bra grogrund för samhällets mörka krafter, som även de hoppas kunna dra nytta av turbulensen i Mellanöstern. Resonemanget är lika isande makabert som det är logiskt: om journalister ostraffat kan skriva så uppenbart vinklat om Israel, kan väl även dessa människor uppträda på samma sätt: oemotsagd antiisraelisk propaganda (som ju får härja fritt) får tjäna som bärare för antijudisk verksamhet. Samhällets tystnad tolkas som samhällets stöd.

Och vi ser redan resultatet här hemma. Det ohämmade hatet som idag villigt publiceras i media – både i form av hejdlöst partiska ”reportage” och som öppet hatiska insändare utan understöd av fakta – börjar få genomslag på gator och torg. Alldeles nyligen i till exempel Göteborg har judar och judiska verksamheter fått utstå bombhot, vandalisering, telefonterror. Judar slås ned på öppen gata för att de bär kalotten, den judiska huvudbonaden.

Frågan är: Kommer medierna att inse sitt ansvar och samhället att upptäcka vad som pågår först när kristna svenskar inte vågar gå ut bärande halsband med ett kors? När kommer vi som samhälle att inse att våra handlingar – och brist på handlingar – faktiskt har konkreta effekter?

Mediernas viktiga roll i en konflikt är att vägleda i fråga om respekt, sanningshalt och bevisföring i det skrivna ordet. Allt vars syfte är att enbart gagna ena sidan på bekostnad av den andra är destruktivt.

Ett rykande färskt exempel: EU-representanternas försök att besöka Palestiniernas President Yasser Arafat för att visa sitt stöd under belägringen var ett principiellt viktigt och mycket lovvärt initiativ.

Tyvärr var det inte ett dugg trovärdigt eftersom samma aktioner inte genomdrevs till förmån för Israel medan Israel var belägrad: när 4 självmordsbombningar på raken och otaliga attacker med skjutvapen utfördes av palestinska terrorister utan någon respons från Israel. Responsen kom först när bedjande judar massakrerades under påskfirande, och det är den responsen som alltjämt pågår.

Samma sak gäller Norska Nobelkommitténs uttalade vilja att ta ifrån Shimon Peres hans Fredspris. Arafat, å andra sidan, föreslås behålla sitt. På vilket sätt ska sådana partiska inlägg tolkas, om inte att det är ytterligare ett sätt att särbehandla allt som har med judar och Israel att göra?

Det samma gäller de fredsaktivister som så modigt visar sin solidaritet med de nu drabbade Palestinierna genom att agera som mänskliga sköldar. Mycket lovvärt, en aktion som med rätta hyllas i media. Men var fanns alla dessa mänskliga sköldar när hela Israel höll sig inomhus av rädsla för fler självmordsbombare? Varför, om de ville vara trovärdiga, satt inte dessa människor på Israeliska kaféer och åkte på Israeliska bussar med sina banderoller och flaggor för att visa sin solidaritet med Israelerna?

Men framför allt, varför ställer inte media denna fråga? Istället prisas dessa människor som hjältar. Det finns dock inget hjältemodigt i att skydda ett folk men samtidigt blunda för ett annat folks död. Uppmuntrar inte detta rasism, hat som segregerar folk?

Bygg istället broar! Det genereras tillräckligt med hat mellan dem i Mellanöstern som verkligen lever med dagens våld och motvåld. Det ligger inte i någons intresse att avlägsna ”experter” på bekvämt och säkert avstånd spär på hetsen och underblåser blind partiskhet, religiöst raseri och grovt våld även här hemma.

Det är medias skyldighet att se till att publiken får en rättvis bild av det som sker. Det är en skyldighet så att vi gemensamt kan arbeta för ett rättvist närmande från bägge sidor.

Annars bär medierna ansvaret för det hatsamhället som byggs upp. Och det gagnar ingen – speciellt inte i det avlägsna Sverige.

Sansat reportage tack!

GPs Britt-Marie Mattsson har världens bästa jobb! Hon får skriva vad hon vill, de egna åsikterna får blandas friskt med ostyrkta påståenden på tidningens utrikesnyhetssida.

Mattsson lägger all skuld för dagens fruktansvärda situation i Mellanöstern på Israels premiärminister Ariel Sharon. Enligt henne har ingen annan i hela världen något ansvar för situationen än just Sharon. Att vågen av självmordsbombningarna inleddes medan Israels mjukaste duva genom tiderna, Ehud Barak, satt vid styret och förhandlade fram en politisk lösning berörs inte i hennes artikel. Denna sanning skulle ju bara vara i vägen för hennes resonemang.

Dock kommer Mattsson sanningen snubblande nära vid ett tillfälle, då hon skriver om mordet på Israels premiärminister Yitzhak Rabin: ”Extremister finns på alla sidor.”

Så sant, Britt-Marie: De finns på alla sidor och i det demokratiska Israel låter man arrestera och rannsaka dem i domstolar, och döma dem enligt lagen.

Vilket är precis vad Israel har bett Yasser Arafat göra under de senaste 19 månaderna. Arrestera dem som planerar och genomför slakten mot Israeliska barn på väg till skolan eller födelsedagsfesten, vuxna på väg till snabbköpet eller arbetet. Svaret är istället ännu fler självmordsbombare. Helt i linje med Faisal Husseini, Palestinska Myndighetens Minister för Jerusalemfrågor, som säger: ”Valet ligger inte alls mellan förhandling och strid – man bör ha både förhandling och strid på samma gång … med vapen, med jihad, med intifada, med självmordsaktioner.” Omvärldens opinionsmakare mobiliseras först då Israels tålamod tryter – som förra helgen efter det att 3 självmordsbombningar och 2 attacker genomfördes på raken utan svar från Israel, med 50 döda och hundratals skadade.

Men det finns en lösning:

Tvinga Yasser Arafat uppmana sitt folk – på arabiska – att sluta slakta civila Israeler. Rikta därefter lika mycket energi på att tvinga Israel lämna de ockuperade områden – det skulle då inte finnas någon som helst ursäkt för en enda Israelisk soldat att närvara på Palestinsk mark.

Eller vill man hellre tvinga dem vara kvar på Västbanken och Gazaremsan, för att cyniskt använda deras närvaro i propagandasyfte?

Vad vill Yasser Arafat egentligen? Blod eller ett eget land, verklig fred och ömsesidig respekt?

Journalismens tudelade ansikte

Utåt är vissa journalister måna om att se ut att vara objektiva, men inåt anstränger de sig för att vara subjektiv nog att locka anhängare med en redan förutbestämd åsikt.

Ingen i målgruppen skall känna sig direkt hotad av den subjektiva journalistens framfart. Det är grunden för den smygande propaganda som förtäckt kallas för ”analytisk journalism”. Effektivast är detta vapen när det utåt ges ett stort mått av objektivitet under journalistisk täckmantel.

Britt-Marie Mattsson på GP vet precis vad jag talar om – det är ju i stort sett hennes formuleringar jag använder ovan. Men till skillnad från Mattsson, väljer jag att belysa något som hon konstigt nog inte klarade av i GP den 25:e oktober. I en ”analys” av terrorismen i världen i efterdyningarna av det människovidriga gisslantagandet av mer än 700 civila i Moskva, lyckas hon med bedriften att reorientera nyheten så att den istället fokuserar på Israel. Inte på Israel av idag, men för 60 år sedan. Mycket vilseledande skriver hon att i upptakten till ”etablerandet av en judisk stat var terror, inklusive bombdåd, det viktigaste vapnet”. Det Mattsson inte lyckades förmedla var att denna terror, då som nu, utövades av palestinska araber. De militanta judiska aktivister som tog till sådana handlingar mot civila rannsakades och fängslades alla av den gryende israeliska staten. Just samma åtgärd som Israel idag vill att Yasser Arafats Palestinska Myndighet ska göra. Utan gensvar. Tvärtom glorifierar Arafat våldet och dödandet av civila israeler.

Det är intressant att inget av detta nämns i Mattssons skriverier. Intressant, men knappast förvånande. Det som är märkvärdig tär inte att hon skriver det hon tror på. Den felande länken måste istället vara hos dem som tillåter en oberoende tidning att kapas för ett sådant ändamål. Mattsson har ju en pro-palestinsk dagordning. Som verktyg i striden ljuger hon aldrig eller i alla fall ytterst sällan; hon undviker helt enkelt de delar av sanningen som inte matchar den förutbestämda bild hon till varje pris vill förmedla. Exempelvis är hon ytterst noga med att inte använda ordet ”terrorist” i textavsnitt som handlar om palestinier, trots otaliga bussbombningar och restaurangsprängningar bland civila i Israel än idag; nej, det ordet använder hon först i sammanhanget Israels återkomst – för 60 år sedan.

Kom igen Mattsson: hymla inte om vad du står för, säg precis som det är: det är helt OK att du står stadigt på den palestinska sidan – det är ju din rättighet. Men kalla det för allt i världen inte för ”journalism” eller ”analys”. Ordet du söker är ”propaganda”. Möjligtvis ”PR”...

Låt oss mötas på lika villkor, spaltcentimeter för spaltcentimeter. Skriv precis det du vill, precis som du gjort hittills. Men ge mig lika stor möjlighet att möta dina argument. Du vet att det skulle innebära nedmontering av vartenda argument du kan komma med, bit för bit.

För inte är du väl rädd för att behöva stå för dina gärningar mot en motpart som debatterar på samma villkor som du gör?