Problemlösning i Mellanöstern

Mycket har skrivits om UNRWAs och UNHRCs ansvar för att flyktingproblemet i Mellanöstern har förevigats – till ingen som helst nytta, till ofantliga kostnader och utan minsta vilja eller utsikt till en lösning eller anständig framtid för de drabbade.

UNRWA är till för att skapa jobb för de egna anställda. Inget annat. Definitivt inte för att lösa de 3-4 miljoner (av ursprungliga 700 000) palestinska flyktingarnas situation. UNHCR, som har samma budget som UNRWA men som har hand om mångdubbelt fler flyktingar i hela resten av världen, har som uppgift att lösa deras flyktingstatus – och lyckas med det.

Är det för att UNRWA inte kan arbeta lika effektivt som UNHCR? Eller är det för att UNRWA inte vill? I vilket fall som helst bör den stängas med omedelbar verkan för att ersättas av en organisation med helt andra mandat: att lösa situationen. Inte att förlänga den i ytterligare 60 år.

Någon har med utsökt elegans och enkelhet liknat arabvärldens inställning till Israel som att köpa en lott med hopp om att vinna en miljon kronor – men att när det visar sig vara en nitlott, kräva tillbaka insatsen. Efter att Palestinamandatet delades, 80 procent till araber (Transjordanien, sedermera Jordanien, där 80 procent av befolkningen är palestinska araber) och 20 procent till judar, och efter att judarnas del delades ytterligare en gång 50-50 för att skapa det arabiska Palestina och det judiska Israel, anföll arabvärlden ändå den judiska staten.

Anfallet misslyckades. Nu kräver arabvärlden att allt ska gå tillbaka till utgångsläget för att möjliggöra ytterligare ett anfall. Iran står beredd, dess kärnvapen är snart färdiga att tas i tjänst. När arabvärlden inte kammade hem storvinsten, kräver de alltså lottpriset tillbaka för att kunna spara till en ny insats.

Den arabiska flyktingströmmen orsakades av arabvärldens misslyckade anfall mot judarna. Arabvärlden har ändå konsekvent vägrat ta hand om sina arabiska bröder. Istället är det omvärlden, via främst UNRWA men även en mängd andra organ finansierade av världssamfundet, som får betala notan för att bevara deras flyktingstatus – nu i tredje och även fjärde generation.

Den judiska flyktingströmmen, dock, som orsakades av att samma arabländer kastade ut sina judiska medborgare, fick absorberas på egen bekostnad av den judiska staten Israel. Inga FN-pengar här inte.

Hur var det nu man kallar särbehandling av judar?

Arabvärldens avoga inställning till judar har historiska anor. Se här en artikel och film från SvDs ledarredaktionsblogg, som behandlar det sätt på vilket stora delar av arabvärlden, med Jerusalems Stormufti i spetsen, ivrigt anammade nazism och stödde Hitler under Andra världskriget. Arabvärldens negativa inställning till judar har inte vuxit i ett vakuum, det har heller inte kommit till efter Israels återskapande 1948, utan hade en stark inre drivkraft långt innan.

UNRWA är förstås inte ensam om att missbruka enorma summor donerade medel för att föreviga flyktingproblemet, utan att ägna minsta tanke på de mänskliga tragedierna som utspelas i hopplöshetens spår. Det är många organisationer, nominellt klassade som biståndsorgan, där missbruk av finansiella medel, ofattbar slöseri, total avsaknad av finansiell transparens, korruption, samt inte minst en kultur där många biståndsgivare på olika sätt tillskansar sig fördelar har blivit praxis. SIDA dras med enorma finansiella och etiska problem, likaså Rädda Barnen. Arabvärldens minimala hjälpinsatser blir föremål för allt öppnare och intensivare kritik – även i arabvärlden. Framför allt ifrågasätter man allt tydligare arabvärldens eget ansvar för problemets uppkomst och dess fortsatta existens, 60 år senare.

USA, EU, Kvartetten – de kan lägga fram vilka förslag de vill, inget kommer att förändras för det. Förändringen kommer endast när omvärlden en gång för alla rensar upp i biståndsträsket och istället börjar använda bistånd för att lösa problem, inte att föreviga dem.

Israelerna och deras arabiska grannar förtjänar hjälp och incitament till fred, till lösningen av sina problem. Det de inte behöver är skandalöst stora investeringar specifikt ämnade att bevara ett existerande problem.

Problemet har visserligen skapats av arabvärlden. Men det är ändå människor som blir lidande, människor i andlig misär under 60 långa år. Att kallsinnigt använda finansiella medel som ett slags vapen och därigenom förlänga deras misär, att odla hopplöshet som ett politiskt verktyg istället för att lösa problemet, ligger på världssamfundets samvete.

Valuta för pengarna. UNRWA, SIDA, Rädda Barnen – alla förevigar de problemet via våra pengar.

Gör nu plats åt problemlösare. Använd pengarna ansvarsfullt. Till att lösa – inte föreviga – problemet.

MXp om Rädda Barnen
IsraeliSverige (artikel från 2005 om att palestinerna förtjänar ett långt bättre öde)
IsraeliSverige om ökande terrorangrepp mot Israel under september månad
IsraeliSverige om behovet av en UNHRC undersökning om 1000 Hamasmissiler
UNHCR vs UNRWA
Avsluta ockupationen
En ny internationell kommission behövs
Missbruk av medierna som skadar palestinierna

Rädda barnens fortsatta ensidighet

Jag läste med stigande larm Rädda Barnens rapport ”Nyhetsbrev från Gaza/Västbanken” (http://www.rb.se/www/sv/Aktuellt/Nyheter/Nyhet_nyhetsbrevfranvastbankengazamaj2003.htm), där man kan få information om den utsatta situationen för palestinska barn i båda dessa områden.

Jag fick en mycket obehaglig bild av ensidiga övergrepp utförda av vuxna, där barn av en viss etnicitet selekteras och drabbas av Mellanösterns våld.

Jag letade förgäves efter en lika utförlig rapport – eller del av samma rapport – som även behandlade den fruktansvärda psykiska pressen som judiska israeliska barn genomlider varje gång de ska stiga på en buss för att åka till skolan.

Jag väntade med spänning på den del av rapporten – eller en hänvisning till någon annan rapport – som nämnde det stigande antalet judiska israeliska barn som lemlästas; judiska israeliska barn vars ben slits av, som får sina armar avskurna och sina ögonen utstuckna av vässade spikar doppade i råttgift och packade runt självmordsbomber som vuxna palestinska ”förhandlare” för med sig in i Israel för att övertyga den israeliska allmänheten om hur barnens mänskliga rättigheter tolkas i Gaza och på Västbanken.

Jag var säker på att jag skulle läsa om attacken på en skolbuss för drygt ett år sedan där lärare och barn mördades. Det hände ju i Gaza så det borde rimligtvis ha omfattats av er rapport om Gaza som annars återgav i stor detalj exempel på svårigheterna som drabbar områdets skolbarn. Tills jag insåg att just den incidenten handlade om judiska israeliska barn. Och mycket riktigt, någon hänvisning till den incidenten finns inte i er rapport trots detaljrikedomen annorstädes.

Visserligen handlade er rapport om lidande hos barn, men alla barns lidande tycks inte väcka samma sympati i er organisation.

När till och med barnens välbefinnande politiseras, finns det inte mycket hopp i en värld där ”Rädda Barnen” alltmer kommer att betyda ”Rädda Vissa Barn”.

Med stor besvikelse från en hittills hängiven supporter av och donator till ”Rädda Barnen”, ”Barncancerfonden” samt ”BRIS”.

Ensidighet hos Rädda Barnen

Rädda Barnen uttrycker beundransvärt stöd för en del av Mellanösterns mest eftersatta invånare – de palestinska barnen – och jag hoppas verkligen att ni fortsätter era ansträngningar för dessa barns skull. I brist på vuxna palestinska ledare som uppträder ansvarsfullt är det ofta utomstående som Rädda Barnen som får fylla det tomrum som skapas.

Jag gladdes åt att läsa att ni inte förringar de judiska israeliska barnens ständiga rädsla för självmordsbombare (trots att ni konsekvent undviker att nämna att det är just palestinska självmordsbombare det handlar om – någon motsvarande glömska kunde jag inte upptäcka då ni specificerar allt elände som Israel anklagas för). Dock är jag inte riktigt klar över just när och hur ofta ni i tryck och med lika stort eftertryck har tagit avstånd från palestinska mord på israeliska barn. Ni kanske kan ge länkar till dessa artiklar, samt diarienummer på de brev ni överlämnat till utrikesminister Anna Lindh där ni kräver ett slut på palestinska mord på israeliska barn?

Jag tänkte mig ett brev där ni uttryckte er önskan att regeringen framför följande krav till Palestinska Myndigheten:

* att Palestinska Myndigheten häver bistånd (i och för sig bistånd som kommer från Sverige) till självmordsbombare och fängslar dem som ger och mottar finansiell kompensation för familjemedlemmar som spränger sig till döds i sin önskan att slakta oskyldiga judar. I stort sett vilken del av Human Rights Watch rapport ”Erased in a moment” (http://www.hrw.org/reports/2002/isrl-pa/) ger en skrämmande bild av hur systemet är uppbyggt och dess verkan.

* att Palestinska Myndigheten upphör med den avtalsstridiga och rättsvidriga behandlingen av sina minderåriga genom antisemitisk indoktrinering och användandet av skolböcker där vare sig ordet eller konceptet Israel finns, men där hela området mellan Medelhavet och Döda Havet benämns Palestina. Titta exempelvis på http://www.edume.org/reports/1/6.htm som visar kartor där Palestina ersatt hela Israel; http://www.edume.org/reports/1/7.htm som visar textavsnitt i skolböckerna där de israeliska städerna beskrivs som palestinska; http://www.edume.org/reports/1/8.htm där Jerusalem benämns huvudstaden i Palestina.Det är denna sorts indoktrinering som hjärntvättar palestinska barn så de växer upp till villiga våldsverkare och självmordsbombare.

* att Palestinska Myndigheten tvingas efterleva sina tidigare åtaganden gällande pressfrihet och ett slut på antisemitism i dess egen massmedia. Några exempel ges på http://www.pmw.org.il/bulletins-041102.html; http://www.adl.org/Anti_semitism/arab/media_2q02.asp där man drar paralleller mellan Zionism och Nazism; http://www.adl.org/issue_israel/Monopoly.asp där man framställer judarna i rollen som världskonspiratorer.

Visa mig var ni redan framställt dessa krav som ett led i er kamp för hela regionens barn och ni har större chans att bli tagna på allvar.

Sedan vill jag påpeka vissa grundläggande brister i ditt brev: du skriver gärna om barn ”vars rättigheter kränks”, men lägger skulden på Israel. Länken http://www.honestreporting.com/graphics/babies.jpg visar bilder på spädbarn uppklädda till självmordsbombare. Ni menar väl inte att detta skulle föreställa israeliska barn vars grundläggande rättigheter så groteskt kränks? Det om något är ett exempel på den sorts hjärntvätt som bryter inte bara mot varje barns rättighet till normal uppfostran, utan även mot allt vad anständighet heter. Men ni skriver inte ett ord om kränkningar av barnens rättigheter om kränkningarna utförs av palestinska araber.

Titta objektivt på vem det är som inte bara tillåter, utan faktiskt uppmuntrar och indoktrinerar de stackars palestinska barnen till sina våldsdåd. Läs exempelvis vad självaste Abu Mazen har att säga om saken i en intervju den 20:e juni 2002 med den jordanska tidningen ”Alrai” (http://honestreporting.com/graphics/abumazen.gif). Där säger han ”Minst 40 barn i staden Rafiah har fått sina armar bortslitna som resultat av rörbomber som exploderat för tidigt. Dessa barn får fem shekel (motsvarande tio kronor) för varje rörbomb de kastar.” Men på Rädda Barnen beskyller ni den israeliska militären som besvarar attackerna! Och ni skriver fortfarande inte ett ord om de kränkningar av barnens rättigheter som utgörs av att vuxna palestinska araber uppmuntrar till och faktiskt betalar för detta våld!

Du skriver också att ”minderåriga palestinska barn bl.a. anklagade för stenkastning hålls i israeliska militära arrester”. Du väljer att använda ordet ”anklagade”. Inte ”ertappade”, eller ”dömda”. Till och med här undviks sanningen! Och fortfarande skriver ni inte ett ord om att dessa barns rättigheter kränks när de offras av sina egna vuxna som frontsoldater genom ständig uppmuntran att konfrontera tungt beväpnade soldater som letar efter kända mördare. Vill Rädda Barnen bli påmind om de relevanta paragraferna som förbjuder användandet av barnsoldater och som påbjuder att barn aktivt ska skyddas från våldshandlingar i krigszoner?

Det är mycket lovvärt att ni ”påtalat kränkningar av … barnens rättigheter vid mötet med kommissionen för mänskliga rättigheter i Genève”. Jag förutsätter att ni i samma skrivelse även påkallade uppmärksamhet på det faktum att terrororganisationer som Hamas, Al Aqsa, Islamisk Jihad osv förlägger sina ledningscentraler, bombfabriker och vapengömmor i tättbefolkade civila områden – inklusive skolor? Detta i strid mot Fjärde Genévekonventionen [3:1:28] och trots direkta fördömanden från bl a FN-chefen Kofi Annan. Jag är mycket tacksam för en länk till den plats på nätet eller diarienumret på de överlämnade dokumenten där detta påtalats.

Du skriver om hur angelägna ni är om rättigheterna för ”barn av andra nationaliteter”. Det vet jag att ni är, varför jag gärna skulle vilja se de länkar till framställanden, artiklar och överlämnade brev som handlar om de fruktansvärda öden som möter barnen i Tjetjenien, Kongo, Bangladesh, för att bara nämna några. Gärna med en uppräkning av det totala antalet framställanden ni gjort i dessa ärenden jämte motsvarande framställanden om palestinska barn. Och så en motsvarande lista om era framställanden om hur de israeliska barnen far i det av Hamas, Al Aqsa, Islamiska Jihad och Yasser Arafat styrda våldet.

Du avslutar ditt brev med att det är ”de palestinska barnens situation vi anser vara värst för närvarande och det är därför vi för fram den”. Er åsikt delas inte av många. Exempelvis inte av Dr Avital Laufer från Adler Center For The Study of Children in Distress, som i en färsk studie citerad i tidningen Ha’aretz 20 april 2003 (http://www.haaretz.com/hasen/pages/ShArt.jhtml?itemNo=286539) påpekar att ungefär 40 procent av israels judiska barn lider av moderata till allvarliga symptom of ”post traumatic stress disorder” (PTSD). Enligt en undersökning som gjordes av Tel Aviv University, har 15 procent av Israels barn medium till allvarliga symptom, medan tillståndet för 9 procent av landets barn är kliniskt akut.

Mot denna bakgrund hade ni skapat ett mycket seriösare intryck om er rapport till Anna Lindh inkluderat ALLA fakta. Ni bedyrar att ni inte på något vis är partiska. Därför bör ni vilja göra allt för att inte uppfattas som sådana. Och därigenom förtjäna ännu bredare stöd i ert tyvärr nödvändiga arbete. För ALLA barn.