Vad händer efter Hamas krig mot södra Israel?

Egentligen är rubriken fel. Den borde lida:

Vad händer efter Israels svar på Hamas åtta år långa krig mot Israel?

För någon gång kommer kriget att ta slut. Ju förr desto bättre – för palestinier och israeler, för judar, kristna och muslimer, för de stridande och, framför allt, för de civila.

Det är de civila som har lidit mest. Att Hamas började skjuta raketer på israeliska civila redan för åtta år sedan och hittills har skjutit mer än 10 000 missiler mot dagisbarn, skolelever, sjukhus och äldreboende hör egentligen inte hit.

Inte heller att som svar på åtta års bombardemang har Israel hittills stridit mot Hamas i två (2) veckor.

Det väsentliga är vad som händer när väl bomberna slutar.

Det är vägen framåt som är det enda intressanta.

Det är med Hamas som det är med Hizbollah, någon gång får man dra ett streck över det förflutna. Man kanske inte kan glömma det men om man har den egna civila befolkningens bästa för ögonen kan man åtminstone börja lägga det förflutna där det hör hemma: bakom sig. Bakom sig för att bygga en framtid för den egna befolkningen.

Detta är inget man behöver övertyga Israel om eftersom den judiska staten upprepade gånger har sagt att namnet på organisationer inte är det väsentliga, inte heller vad organisationen gjorde igår. Det enda intressanta är vad organisationen gör idag och vad den ämnar göra imorgon. Sedan får de heter Hizbollah, Hamas, Fatah eller vad som helst.

Om Hamas inte överger sin regeringsdeklaration om att striden ska fortsätta tills den sista juden har kastats i havet, lär dagens situation upprepas med förödande frekvens även i framtiden.

Om Hamas medger att den med tanke på den palestinska civila befolkningens bästa nu tänker överge förstörelse av grannstaten Israel och istället bygga upp den egna staten, då ändras läget över en natt.

Företag och industrier, banker och universitet väntar på att etableras i Gaza. Gaza väntar på att blomstra – vilket är befolkningens rättighet.

Det gäller bara för Gazas ledare gömda i Hamastunnlarna att förstå det.

Det gäller för Gazas ledarskap att äntligen leda sitt eget folk – eller försvinna.

För palestiniernas bästa.

En framtid efter morgondagen

Hamas åtta år långa krig mot Israel och Israels 11 dagar långa svar mot Hamas är nu inne i ett avgörande skede.

Antingen hinner Israel oskadliggöra Hamas raketsmugglings-, tillverknings- och avskjutningskapacitet innan krigshandlingarna avstannar.

Eller så kommer omvärlden till Hamas undsättning innan Israel hinner göra färdigt jobbet, precis som med Hizbollah i Libanon för drygt två sedan.

Det är helt rätt att internationella ansträngningar görs – utan avbrott – för att få ett stopp på detta förödande krig. Det är de civila på bägge sidor som betalar priset. Israels civila under åtta år och mer än 10 000 terrormissiler, och Gazas civila under 11 dagar av fasansfullt våld när Israel försöker slå ut Hamas raketkapacitet.

Inget är svart eller vitt. Att lägga skulden på den ena eller den andra parten är lönlöst. Däremot är det av värde att inse vad problemet är och att ta de mått och steg som behövs för att förhindra en upprepning.

Problemet består i att Hamas anser det vara deras rätt att skjuta missiler mot civila israeler. Detta gör man från civila palestinska områden. Båda handlingarna är folkrättsvidriga.












Civila agerar mänskliga sköldar













Raketer avfyrade från bostadsområde

Se nedan hur enskilda israeliska bomber sätter igång kedjeexplosioner i moskéer, skolbyggnader och boningshus – bekräftelse på att byggnaderna används för förvaring av raketer, vilket är emot Genèvekonventionen och folkrätten. Israel förvarnar alltid innan offentliga byggnader/illegala vapenförvaringslokaler bombas utom i de fall då Israel besvarar eldgivning från byggnaderna.




Se här hur Hamas soldater har kastat av sig sina uniformer och tagit på sig civila kläder medan de fortsätter att skjuta raketer och granater, vilket är emot Genèvekonventionen och folkrätten.



Det är tunnlarna som Hamas använder för att smuggla in sina iranska raketer som är problemet. Israel ger en tretimmars varning innan man bombar de byggnader som täcker tunnlarna. Detta ger de civila tillräckligt med tid att sätta sig i säkerhet, men inte tillräckligt med tid för Hamas att transportera bort de stora lagren av raketer i tunnlarna.

Förhoppningsvis kommer ett omfattande eldupphör att träda i kraft inom mycket kort tid.

Förhoppningsvis kommer omvärlden att denna gång inte bara betala för att bygga upp all den förstörda infrastrukturen, utan för en gångs skull även bygga upp en robust mekanism för att förhindra fortsatt vapentillförsel från Iran, samt ordentlig utbildning för Gazas barn så att de inte längre indoktrineras i judehatets konst enligt Hamas doktrin.

Förhoppningsvis kommer omvärlden att prisa Israel för de åtta år landet utstod Hamas raketterror innan Israel äntligen svarade.

I Mellanöstern är signaler minst lika viktiga som handlingar. Om omvärlden missar tillfället att signalera till Hamas och dess ägare i Teheran att det nu råder en ny världsordning, kommer samma scener att spelas igen om några månader.

Det vill nog ingen i södra Israel eller Gaza uppleva en gång till.

Västvärlden är sin egen värsta fiende

I sju år har Hamas skjutit raketer mot israeliska civila. 10 000 raketer närmare bestämt.

Dessa raketer har nästan uteslutande skjutits från skyddet av palestinska sjukhus, moskéer, bostadshus och skolor och de har skjutits uteslutande mot civila mål i Israel. Parallellt med dessa folkrättsvidriga attacker mot civila från skyddet av civila områden har Hamas även invaderat Israel, dödat israeler på oomstridd israelisk mark, samt kidnappat israeliska medborgare.

Under dessa sju år har omvärlden varit helt tyst. Man har inte protesterat, det har inte förekommit några massdemonstrationer mot Hamas, inga krav har rests på bojkott av Hamas, det har inte varit några diskussioner på EUs ministernivå om någon samordnad aktion för att tvinga Hamas att upphöra med dessa brott mot folkrätten.

Kontraster är ibland det bästa sättet att se saker i rätt perspektiv:

I sju dagar har Israel attackerat Hamas med målet att övertyga terrorrörelsen att upphöra med sin sju år långa raketbeskjutning av israeliska civila. Och redan är omvärlden i febril aktivitet för att stoppa Israels självförsvarsaktioner.

Sju år av raketattacker mot judar, gentemot sju dagar av respons mot dessa attacker – och omvärlden riktar all sin energi mot att tvinga de israeliska offren att upphöra med sitt självförsvar.

Ett av de mest befängda argumenten som förs fram som skäl till att stoppa Israels självförsvar är att långt fler Gazabor har dött än israeler – man åberopar det magiska ordet ”proportionalitet” som om detta Hamaskrig är något av ett sällskapsspel där alla ges lika stora chanser att ”vinna”.

Krig är inget sällskapsspel, det är dödligt allvar. Att Hamas inte lyckas åstadkomma högre dödssiffror bland judar förtar inte terrororganisationens avsikt: att döda judar i deras hem. Proportionalitet mäts sålunda inte i antalet civila som faktiskt dör utan istället i intentionerna bakom försöken att döda dem och riskerna som dessa ständiga försök innebär. För några dagar sedan landade en Hamasraket i ett dagis men ingen dog eftersom inga barn fanns där just vid det tillfället. Men det betyder inte att försöket till massmord plötsligt blir mindre allvarligt för att det misslyckades. Internationell rätt tvingar inte Israel att på något sätt tillåta Hamas ett andra eller tredje försök till massmord.

Israels respons till Hamas brott mot folkrätten är tillåten under artikel 51 I FNs stadgar, vilken lagstadgar varje nations rätt till självförsvar mot beväpnad attack. 10 000 raketer mot civila israeler under sju långa år räknas som en långt utdragen beväpnad attack.

Just för att minimera civila skador förvarnar Israel om attacker mot raketlager – man ger de civila tillräckligt tid att avlägsna sig men tiden räcker inte för Hamas att flytta på materielen. Hamas vill inte förlora sin arsenal vilken lagras i bostadsområden, och istället skickas mödrar med spädbarn i famnen upp på byggnadens tak för att avvärja den israeliska attacken. Israel avhåller sig från att attackera – och raketerna skjuts en kort stund senare mot civila israeler.

Det märkliga idag, den sjunde dagen för Israels svar mot Hamas sju år långa krig, är att i stort sett hela arabvärlden har varit och är påfallande tyst. I arabvärlden vet man vad detta Hamaskrig handlar om – Irans ständiga expansion västerut.

Istället är det västvärlden som gräver sin egen grav genom att allt högljuddare kräva att Israel slutar skydda sig självt. Man påstår helt felaktigt att det inte finns något sätt att lösa konflikten genom krig.

Självfallet är det enbart genom krig som konflikten kommer att vinnas. En sida måste klart och tydligt vinna, den andra måste lida ett otvetydigt nederlag. Men alla krig behöver inte nödvändigtvis föras – och vinnas – med vapen. Ekonomin och diplomatin är minst lika viktiga och ofta långt mer effektiva.

Arabvärlden inser detta och har mangrant undanhållit Hamas det sedvanliga diplomatiska stödet. Det är förkrossande att västvärlden inte inser vilken draghjälp man har fått genom arabvärldens helomvändning. Sin vana trogen struntar västvärlden i arabvärldens verkliga behov och framsteg, genom att reflexmässigt ge sitt stöd till diktaturens högborg Iran och dess lydmilis Hamas.

Om inte västvärlden tänker om inom några få timmar kommer det att ta ytterligare några decennier innan arabvärlden åter vågar lita på väst.

It’s now or never. Avsluta konflikten genom att helt strypa den diplomatiska, politiska och finansiella hjälpen till Iran och dess underlydande Hamas; låt Israel sköta den militära aktionen på marken men se till att det långt viktigare kriget – i medierna, i FN-skrapan och i Bryssel – förs målmedvetet mot Irans hegemoni.

Irans krigföring går nu in i sin andra fas

Israels försvarskrig mot Iran via den iranska lydmilisen Hamas går nu in på sin andra vecka. För Israels del påverkar kriget för det mesta landets södra och centrala delar, då raketerna söker sig allt längre norrut.

Det är inte första gången Iran har attackerat Israel i försöket att sprida militant Shiaislam västerut. Förra gången var sommaren 2006, via lydmilisen Hizbollah i norr. Då var det Israels norra del som tog emot Irans raketer, och den urskillningslösa raketterrorn spreds till Israels centrala delar.

Då Israel endast är 9 kilometer bred vid sin smalaste punkt och Iran oavbrutet försöker skaffa sig ett Hamasfäste även i Judéen och Samarien (Västbanken) är det lätt att inse att Israels dilemma är verkligt och månghövdat - landet är omgivet av Iran.

Än så länge håller sig Hizbollah lugn, trots alltmer hotfulla toner från norr. Hamas däremot är inte lugn. Under ”vapenvilan” som Hamas själv ville ha förra året sköt terrororganisationen 830 raketer mot civila mål i Israel och firade ”vapenvilans” slut med att trappa upp raketkriget med upp till 80 missiler om dagen. När nu Israel skyddar sin civilbefolkning mot Hamas terrorraketer har den judiska staten ett stort problem: det är svårt att förstöra Hamas raketramper och vapengömmor eftersom de uteslutande finns i civila bostadskvarter – ett brott mot folkrätten och mot Genèvekonventionen.

Israel har därför ett svårt jobb framför sig. Målet är att få ett absolut stopp på Hamas beskjutning av civila israeler. Om Hamas väljer att skydda sig bakom civila, i brott mot folkrätten, är ansvaret för varje skadad och dödad civil Hamas ansvar. Men icke desto mindre är alla civila skadade och döda personliga tragedier för offren och deras familjer. Tragedier som bara spär på hatet och avlägsnar försoning än mer. Precis vad Iran vill ha.

Därför tillämpar Israel extraordinära åtgärder för att i möjligaste mån minska risken för civila offer. Först släpper man ner hundratusentals flygblad med varningar om vilka byggnader som ska bombas eftersom de innehåller raketer, sedan skickas tusentals SMS-meddelanden till mobiler i Gaza med samma varning, och sedan kommer bombplanen för att oskadliggöra de olagligt lagrade raketerna.

Olagligt lagrade? Ja, för de finns i moskéer, sjukhus, skolor, bostadshus. Alltid mitt i bostadskvarter.

Och under tiden Hamas raketer dundrar fram över Israel och israeliska flygplan besvarar elden över Gaza, och vanliga civila Gazabor och israeler betalar priset med sina liv, fortsätter den andra delen av Israels strategi, dag ut och dag in: bistånd till Gazaborna i form av mat, medicin, bränsle och andra förnödenheter. Under de senaste fem dagarna har 7800 ton förnödenheter skickats från Israel till Gaza, och sjuka och skadade Gazabor fortsätter att få vård i Israel – trots den uppenbara svårigheten med att genomföra dessa hjälpinsatser eftersom terminalerna som används för dessa hjälptransporter dagligen bombarderas av Hamas. Hamas gör allt i sin makt för att hålla Gazaborna kvar som gisslan. Det är så Iran vill ha det – ett öppet sår av mänskligt lidande som aldrig kommer att få läkas om Ahmadinejad får sin vilja fram. Inget palestinskt lidande är för mycket för att Iran ska vinna kriget mot omvärlden.

Lösningen ligger i stabilitet. Stabilitet kräver inte i första hand att Hamas eller Hizbollah kuvas, trots att detta är viktigt i det korta perspektivet.

Bestående stabilitet bygger på att Iran inser att västvärlden är fast besluten att sätta stopp för Teherans fortsatta sabotage. Vare sig Hizbollah eller Hamas kan överleva längre än till den sista lagrade raketen utan Irans hjälp. Att slå ut Hamas och Hizbollah är möjlig, fast till ett mycket högt pris i civila liv eftersom dessa terrororganisationer använder sig av mänskliga sköldar och dessutom skjuter mot civila. Långt mer förnuftigt är därför att sikta in sig, beslutsamt och orubbligt, mot Iran. När raketkällan torkar, kommer även Hizbollah och Hamas att inse sina begränsningar.

För bland det mest talande i Irans senaste krig i Mellanöstern är den öronbedövande tystnaden från den övriga arabiska världen. Där man för 5 år sedan hade sett ett automatiskt massivt stöd för attacker mot Israel, upplever man nu istället den smått overkliga situationen att arabvärlden i stort sett är tyst, förutom några mumlade kondoleanser till Gazaborna för formens skull.

Arabvärlden har haft nog av Irans växande herravälde i Mellanöstern. Arabvärldens politiska ledare och journalister har börjat göra något de aldrig tidigare gjort: höja sin röst mot den fortsatta terrorn. De börjar kräva att palestinierna koncentrerar på att bygga upp sitt eget blivande land, istället för att förstöra grannlandet Israel – och de kräver att Iran tillåter dem att göra det utan fortsatt sabotage.

Om arabvärlden äntligen är modig nog att vilja få ett slut på evig terror och iransk inblandning, skulle det vara ironiskt om det var västvärlden som inte hoppade på tåget och gjorde gemensam sak med arabvärlden för att en gång för alla sätta stopp för Irans växande hegemoni.

Medlen är många: diplomati, politik, ekonomi, teknik, och som sista utväg militären.

Klockan är fem i tolv. Om fem minuter har Iran sitt åtråvärda kärnvapen. Och sekunderna tickar iväg.

Gaza i händerna på Hamasrasister

Hamas krig mot den judiska staten Israel:
Orsak och verkan. Citat och bilder säger allt. Kommentarer egentligen överflödiga, men frågorna hopar sig.

Hamas stadgar, introduktion:
”Israel får existera tills Islam utplånar det, precis som Islam tidigare har utplånat andra.”

Paragraf 7:
“Profeten, Allah prisar honom, har sagt: Domedagen kommer inte förrän muslimerna strider mot judar och dödar dem, då judarna gömmer sig bakom stenar och träden. Då säger stenarna och träden ’O muslim, O Abdullah, en jude gömmer sig bakom mig, kom hit och döda honom’.”

Någon som fortfarande tror att Hamas krig mot Israel har med gränser att göra? Eller handlar det helt enkelt om den värsta sortens primitiva rasism, den som bygger på förnekande av andra religioners rättigheter?




Som svar på Hamas rasism levererar Israel ambulanser och lastbilar till Gaza medan Hamas skjuter raketer mot gränsterminalen som används för att leverera fordonen.

Hamas stadgar, introduktion:
”Vår strid mot judarna är oerhört allvarlig och viktig.”
Notera: inte israeler, utan judar. Alltså inte ett politiskt ställningstagande utan ett religiöst.



Medan Hamas slår fast att det är varje troende muslims religiösa plikt att döda judar varhelst de finns skickar Israel tonvis med mat till Gaza. Terminalen som används för denna införsel av förnödenheter för civila Gazabor bombas ändå dagligen av Hamas.

Israel tar hand om skadade palestinska civila: en israelisk sjukvårdare i hjälm skakar hand med en palestinsk sjukvårdare som lämnar över en skadad palestinsk pojke för vård på israeliskt sjukhus.




Samtidigt fortsätter Hamas att regna ner raketer på israeliska civila. Förloppet under 32 minuter 090101:

12.28 Brand i en byggnad som träffades av en Hamasraket i den israeliska staden Ashdod
12.36 Hamas raketattack mot hyreshus i Ashdod, inga personskador
12.39 Missilalarm i Ashkelon i Israel, inkommande raketer
12.40 Tre raketnedslag i Ashkelon
12.52 Två raketer i bostadsområde i Ashkelon
13.01 Byggnaden i Ashdod som några minuter tidigare träffades av raket nära kollaps
13.04 Fjärde Hamasraketen inom loppet av 21 minuter träffar bostadskvarter i Ashkelon

Det är lättare att förstå Hamas aktioner mot civila judar om man läser organisationens programförklaring och inser vilken central roll rasismen spelar för Hamas.

Klarnar bilden nu? Eller förstår Joakim Wohlfeil, Pierre Schori, Birger Schlaug, Helle Klein och Bitte Hammargren fortfarande inte varför läget är som det är?

Gazas civila vill ha fred. Israels civila vill ha fred. Hamas vill ha krig i religionens namn.

Hur primitivt får man lov att vara och fortfarande åtnjuta frikostigt svenskt bistånd?

6 000 Hamasraketer mot civila israeler bryter mot folkrätten

I juni 2005 lämnade Israel hela Gazaremsan, med industri, jordbruk och infrastrukturen intakt. Inte en enda jude fanns kvar – Gazas etniska rensning var fullbordad.

Sedan dess har 6 000 Hamasraketer regnat ner på civila i södra Israel från Gaza – ett flagrant brott mot folkrätten. Folkrätten säger att man inte får sikta på civila.

Raketförstört hus, Ashkelon, Israel.

Pojke gråter efter Hamas raketattack.

Folkrätten säger också att stridande inte får gömma sig bland civila. Tvångsanvändning av värnlösa som mänskliga sköldar är förbjudet. Hamas 6 000 raketer har skjutits från bostadsområden, skolor och sjukhus.

Raketer avfyras från utanför en skola i Gazaremsan.

Hamas avfyrar raketer från bostadsområden i Gaza.

Hamas vapenlager är inhysta i vanliga bostadshus, vanligtvis på nedre våning i flervåningshus med civila boende som skydd på de övriga våningar.

”Proportionalitetsprincipen” betyder inte att samma antal raketer får skjutas tillbaka mot Gaza som kommer därifrån – tror ISM att krig är ett slags sällskapsspel där alla får lika chans att vinna? Rosalyn Higgins, President för Internationella domstolen i Haag (ICJ) säger att ”proportionalitet kan inte relateras till någon specifik tidigare skada – den måste relateras till det övergripande legitima målet att få ett slut på aggressionen”. 6 000 raketer från Gaza är vad Israel måste få ett slut på. Om Hamas avfyrar sina raketer från bostadsområden, blir dessa områden legitima mål under det resulterande militära responsen. Skulden för eventuella civila skador beläggs den part som använder sig av mänskliga sköldar.

Som här när Israel attackerar raketramper och raketerna exploderar och landar i näraliggande bostadshus.

Enligt ISM började dock kriget när israelerna slog tillbaka – en bakvänd logik utan like. Orsak och verkan – först ett massangrepp med 6 000 raketer från Gaza mot hela södra Israel under flera år, sedan svar från Israel med början 27 december i år.

ISM har dock rätt i en sak: Sverige måste agera kraftigt. Genom att omgående stoppa allt Gazabistånd tills Hamasregimen uppför sig civiliserat – mot både den israeliska och den egna befolkningen. Både israeler och palestinier har allt för länge hållits gisslan av Hamas medan våra skattepengar har underhållit dessa despoter.

Barnen i Gaza och i Israel förtjänar en ändring av den havererade svenska biståndspolitiken.

Hamas och Israel: varandras totala motsatser

Under den 6 månader långa vapenvila som Hamas själva bad om, avfyrade terrorgruppen 830 missiler mot israeliska civila – barnfamiljer, skolor, sjukhus, arbetare, restauranger. Så långt det avtalet om ”vapenvila” som Hamas själva önskade – och bröt dagligen.

När så avtalsperioden närmade sitt slut tog man för givet att det skulle förlängas, trots de dagliga raketer som terrorgruppen sköt mot Israel. Palestiniernas president Mahmud Abbas tog det för givet, Israel tog det för givet, Egypten tog det för givet, Jordanien tog det för givet.

Alla tog det för givet, förutom Hamas, som meddelade att när avtalsperioden var slut skulle kriget återupptas i full skala. Så skedde också, med uppemot 80 Hamas raketer per dag mot Israel under julhelgen.

Palestiniernas president Mahmud Abbas sade 081227: ”Jag säger i all ärlighet: vi kontaktade Hamasledarna i Gazaremsan. Vi pratade med dem öppet och direkt, och därefter pratade vi med dem indirekt via ombud, via flera arabiska och icke-arabiska kontakter... vi pratade med dem i telefon och vi sade till dem: ‘Snälla, vi ber er, avsluta inte vapenvilan. Låt vapenvilan fortsätta och inte sluta så här’ så att vi kunde undvika det vi nu ser hända.”

Men Hamas lyssnade inte ens till palestinierna, som de säger sig representera. Under Israels hittills 3 dagar långa attack med mål att få bukt med raketbeskjutningen visar Hamas ytterligare prov på sitt cyniska ointresse för den palestinska civilbefolkningen: de tillåter inte skadade att åka till sjukhus i Egypten. Se länken http://switch3.castup.net/cunet/gm.asp?ai=58&ar=egypt-minister-2-view&ak=null.

Samtidigt tar Israel in sjuka och skadade Gazabor för behandling och vård, trots att Barzilaisjukhuset i Ashkelon där de vårdas ständigt beskjuts av Hamas raketer.

Och samtidigt skickar Israel tonvis med förnödenheter till Gaza för att i största möjliga mån göra det som Hamas vägrar göra: säkerställa den civila befolkningens välbefinnande så gott det går under brinnande krig. Samtidigt som terminalerna som hanterar denna humanitära hjälp raketbeskjuts av Hamas. Se http://switch3.castup.net/cunet/gm.asp?ai=58&ar=humanitarian28-12-2008-V&ak=null. Inte bara det, Hamas raketer skjuts från tättbebyggt område, i flagrant brott mot Genévekonventionen (http://switch3.castup.net/cunet/gm.asp?ai=58&ar=qassam-humanitarian-V&ak=null).

Situationen kommer förmodligen att bli långt värre innan den förbättras. Idag på morgonen har ytterligare Gazabor och israeler fått sätta livet till och ingen i världen förutom Hamas och deras mästare i Iran vill att dödandet ska fortsätta. Men det Iran vill blir gjort, som så ofta tidigare. För drygt två år sedan ville Iran att den betalda lydmilisen Hizbollah skulle attackera israeliska civila med missiler och så också skedde. Idag vill Iran att Hamas ska attackera israeliska civila med missiler, och så också sker.

Snart avslutas ämbetsperioden för den sittande amerikanska presidenten, Republikanen George W Bush, av många uppfattad som en högervriden hök. Han ersätts av en betydligt mer diplomatisk president som eftersträvar konsensus, Demokraten Barack Obama. Man skulle därför vänta sig en mjukare, mer försonligare ton gentemot Hamas. Men så här säger den liberale, avsevärt mer diplomatiske Obama om Hamas och uppkomsten till dagens krig i Israel och Gaza: http://www.youtube.com/watch?v=PFoj-PKJhck samt http://www.youtube.com/watch?v=oLLCdb9kwI0&feature=channel.Det verkar som om Hamas och deras dockmästare i Iran står verkligen ensamma. Det gäller för omvärlden att övertyga dem att sluta med otyget innan hela regionen exploderar. För ännu större raketer finns redan uppställda och Irans Ahmadinejad och Hizbollahs Nasrallah väntar bara på rätt signal för att avfyra dem.

Denna signal är svaghet, obeslutsamhet. Israel har efter sex månaders konstanta bombardemang visat en stark, beslutsam respons till Hamas krig. Det är upp till övriga världen att visa samma styrka och beslutsamhet.

Alternativet tål inte ens att tänkas på.

Hamas är palestiniernas värsta fiende

Man behöver inte vara politiker eller matematiker för att inse allvaret i situationen i Gaza och södra Israel.

Efter ett dygn av Israels svar på Hamas dagliga bombardemang av södra Israel, är facit hittills 270 döda i Gaza och många skadade.

Den politiskt lagda inser det lönlösa i att människor måste sätta livet till när den enda lösningen är ett förhandlat avtal. Frågan är bara hur många fler som ska dö under tiden.

Den mer statistiskt lagda inser siffrornas värde och kanske undrar varifrån israelerna har hämtat sitt tålamod under Hamas konstanta bombardemang av Israels civila befolkning. (Se http://maillist.tehila.gov.il/t/800/4667/143/0/ för att bevittna effekten av en (1) missil från Hamas. Organisationen har hittills avfyrat 10 000 sådana mot israeliska civila.)

I skrivande stund är detta fortfarande 2008, och vad kan vara bättre än att titta på lite siffror från 2008. Närmare bestämt Hamas missilnedslag i israeliska städer under året.

Januari: 241 missiler

Februari: 262 missiler

Mars: 292 missiler

April: 502 missiler

Maj: 425 missiler

Juni (vapenvila 19 juni): 235 missiler

Juli: 20 missiler

Augusti: 8 missiler

September: 2 missiler

Oktober: 2 missiler

November: Israel stoppade ett försök av Hamas att kidnappa israeliska medborgare från Israel den 4 nov): 193 missiler

December (fram till 27 dec): 370 missiler


Men varför den senaste våldsamma urladdningen, då?

Återigen ser man svaret i siffror, återigen Hamas missilstatistik:

18 december: 27 missiler
19 & 20 december: 35 missiler
21 december: 22 missiler
22 december: 3 missiler
23 & 24 december: 70 missiler
25 december: 16 missiler
26 december: 25 missiler

Mot denna statistiska bakgrund är det värdefullt att se vad de politiska ledarna från palestiniernas Gazaregering respektive den israeliska regeringen säger:

Hamas parlamentsledamot Fathi Hammad, i Hamas Al-Aqsa TV, 081002:
”Alla våra Hamashjältar som sitter i israeliska fängelser för att ha dödat judar bör veta att Allah betraktar varje dödad jude som första steget mot dödandet av 30 miljoner judar.”

Sheik Ahmad Bahr, Talman i det Palestinska Lagstiftande Rådet, i en mosképredikning 070427
”O Allah, förstör alla judar. O Allah, räkna dem noga, och döda dem alla, varenda sista jude. O Allah, visa judarna Mörkrets dagar. O Allah, som gav oss Boken, som förintade Profetens fiender, förinta också judarna och ge oss seger över dem.”

Ehud Olmert, Israels premiärminister, i ett öppet brev 081227
"Under sju år har hundratusentals israeliska civila i landets södra del lidit av missiler som skjutits mot dem. Livet i söder har under missilattackerna blivit outhärdligt. Israel gjorde allt som stod i dess makt för att situationen i söder skulle vara lugn och för att invånarna i städerna och samhällena nära Gazaremsan skulle kunna leva ett normalt liv. Svaret på det bibehållna lugnet blev beskjutning.

Inget land kan acceptera att leva på detta sätt. Våra medborgares liv är inte förhandlingsbara. De senaste dagarna har det klart framkommit att Hamas vill ha en konflikt. Alla som lyssnat på uttalandena från Hamas förstår att de har beslutat att öka attackerna mot invånarna i Israel genom urskillningslöst skjutande av raketer och granater. I en sådan situation kunde vi inte göra annat än svara. Vi gläds inte åt att behöva vidta stridsåtgärder men vi låter oss heller inte avskräckas från att använda oss av det.

Torsdagen den 25 december 2008 gjorde jag klart för invånarna i Gaza att vi inte agerar mot dem och att vi inte har för avsikt att straffa dem för Hamas aktioner. Vi kommer att se till att befolkningen I Gaza har vad de behöver och vi kommer att göra vårt yttersta för att förhindra att en humanitär kris uppstår.

Invånare i Gaza, vi är inte era fiender och vi kämpar inte mot er. Denna terroristorganisation har dragit olycka över två folk. Israel bekämpar inte det palestinska folket utan terroristorganisationen Hamas som egenmäktigt agerar mot invånarna i Israel. Målen som attackerades idag var följaktligen utvalda med betoning på att undvika att skada oskyldiga."


Mahmud Abbas, palestinsk president, Cairo 081227
”Vi pratade med dem och sade ‘Snälla, vi ber er, avsluta inte vapenvilan. Låt vapenvilan fortsätta och inte sluta så här’ så att vi kunde undvika det vi nu ser hända.”


Lösningen är lika enkel som den är omöjlig för Hamas: sluta terrorisera judar, sluta med kollektiv bestraffning av hela södra Israel, sluta använda den egna palestinsk-arabiska befolkningen som mänskliga sköldar, sluta använda den egna befolkning som gisslan för Hamas egen politiska vinnings skull.

Hamas kommer aldrig självmant att gå med på dessa krav. Det är upp till omvärlden att tvinga terrororganisationen att acceptera dessa villkor.

Men det kräver i sin tur att omvärlden verkligen sätter palestinsk-arabiska och israeliska liv i fokus.

Enda sättet att få Hamas att gå med på villkoren är genom att omgående strypa allt bistånd till regimen i Gaza.



Fördubbla det gärna efteråt, men först lugn, sedan ekonomisk hjälp. Belöning för framsteg, inte för massmord.

Det finns inget alternativ.

Hamas krig mot Israel: svenska medier väljer vad de rapporterar om

För drygt en vecka sedan sade Hamas upp vapenvilan med Israel.

Denna ”vapenvila” har under sina sex månader kännetecknats av att Hamas dagligen terroriserat israeliska civila med raketer.

I gengäld har Israel skickat bränsle, pengar, medicin, mat och andra förnödenheter.

Läs det en gång till: dagliga raketer från Gaza mot Israel, och i utbyte fick Gaza leveranser av förnödenheter.

Visserligen inte varje dag – ibland kunde de israeliska lastbilarna inte köra in i Gaza eftersom terminalen där lastbilarna skulle avlossas regelbundet besköts av Hamas. Det var deras sätt att förhindra inkommande leveranser av förnödenheter, så att de efteråt kunde påstå (med rätta) att de inte fick sina leveranser. Medierna spelade med i detta makabra spektakel, man ställde inga frågor till Hamas, man filmade endast där man blev anvisade av Hamas för att skapa den propagandabild som Hamas vill ha.

Efter det att Hamas förkunnat att vapenvilan var slut och att den inte skulle förnyas, ökade terrorgruppens raketbeskjutning av Israel flerfaldigt. Under julhelgen sköt Hamas uppemot 200 raketer och granater mot civila mål i Israel – på juldagen en missil var femte minut.

Detta är fullskaligt krig, hur man än ser på det.

Men i de svenska medierna rapporterades inget.

Tidpunkten för Hamas upptrappning var noga vald för att skapa antijudiska stämningar under de kristnas viktigaste helg – skulle Israel inte svara, var allt frid och fröjd för Hamas för fler judar skulle lemlästas och dödas, men om Israel svarade skulle Hamas propagandamaskin fokusera på symboliken i att judar dödar människor i det Heliga Landet mitt under julen.

Manipulativt så det förslår. Men Hamas är ju erkända propagandamästare.

Under Israels inledande motattack lördag 27 december dödades ungefär 140 Gazabor. Trots att Hamas propagandaministerium påstår att de allra flesta är civila, har såväl BBC som AFP bekräftat att alla var Hamasterrorister som befann sig i olika Hamasbefästningar, samt att ett 15-tal civila också dödats.

De första bilderna från Gazas Shifasjukhus visade mycket riktigt många vuxna, kortklippta, vältränade män som bars in i sjukhuset. De var täckta med damm, ibland blod, en del hade förlorat medvetande. Så brukar det se ut när man attackeras med missiler – fråga vem som helst i den israeliska staden Sderot, som hittills har tagit emot 10 000 raketer från Gaza. Men efter en stund, när fler kameror väl hade samlats framför sjukhusentrén, började folk också komma in med småbarn i sina händer. Både barnen och de vuxna var helt rena, prydligt klädda, barnen såg sig runt medan de bars hit och det. Hamas propagandamaskineri var nu uppe i överväxel – här skulle visas hjärtslitande bilder minsann. Precis som i Hizbollahs Libanon lade man ut rekvisita där det ansågs behövas för kamerorna, men återigen som i fallet Libanon hade Pallywoods direktörer inte gjort ett tillräckligt bra jobb – rekvisitan var för ren för att riktigt passa in i bilden.

Problemet är egentligen inte Hamas. De gör det enda de vet: dödar judar urskiljningslöst, var helst de träffas av Hamas 10 000 raketer.

Problemet är de svenska medierna: de flesta har inte skrivit en enda rad när Sderot, Netivot, Ashkelon och andra israeliska samhällen besökts med raketer från Gaza, dag ut och dag in. Upp till 80 raketer om dagen.

De svenska medierna har inte frågat varför Hamas kidnappade en ung israelisk grabb, Gilad Schalit, och fortfarande håller honom inlåst i en underjordisk håla, mer än 900 dagar senare, utan tillgång till familj, advokat, Röda korset, Human Rights Watch, Amnesty. Pojken har inte ens fått se solljus under den här tiden. Hamas kan läsa, de vet att de har lyckats med den största mediebluffen i modern tid: förövaren uppvisas som offer, medan offren framställs som skyldiga.

De svenska medierna bör granska Hamas närmare.

Exempelvis genom att läsa vad som står på det arabiska Al Arabiyas egen webbsajt:

http://rs6.net/tn.jsp?e=001k13Gw-11oqIipdg3OR-sqVBCQMM_V1lKjWFcLgl1ZVVJcuL10VzA_uPha_rf4EJfm7oS-UH3CHZ7QsWF74VHCKS5qtP_EHFAa9wC9LIDux3AQAF-vYb8JOgoajxGwbPGtPHRL0wkFDoveU3LOzi1ywomQV5JC_VQXTflPJHwG_E=
Rubrik:
Hamas godkänner lagar där straffen består av piskrapp, handhuggning, korsfästelse och avrättning som ett led i tillämpningen av islamisk Sharialag.

Artikel:
Hamas ledamöter i det palestinska lagstiftande församlingen (som lider under det palestinska parlamentet) godkände en ny lag … vars mål är att "införa koranens straff". Londontidningen Al Hayat rapporterade 24 december 2008 att detta steg är mycket extremt och har rapporterat fallet till organisationer för mänskliga rättigheter i Gazaremsan, speciellt eftersom lagen omfattar straff bestående av piskrapp, avhuggning av hände, korsfästelse och avrättning...”

Det är detta Hamas som de svenska medierna vägrar rapportera om, samtidigt som Israels försvarsaktioner mot Hamas ges stort medieutrymme.

Så vem egentligen bär ansvaret för situationen: Hamas, en primitiv organism som instinktivt likt en krokodil gör det enda den är programmerad att göra, eller medierna, som medvetet döljer Hamas avsikter, åsikter och aktioner och därigenom uppmuntrar dem till fortsatt våld?

Med israeliska och arabiska liv som insats.

Rätt och fel i Mellanöstern

Våldet mellan Gazapalestinier och israeler har trappats upp ordentligt på sistone. Gazaborna hävdar att deras missiler mot civila i israel – hittills mer än 5000 raketer avfyrade enbart mot civila mål såsom skolor, sjukhus, fabriker och bostadshus – är ett svar på Israels ständiga angrepp på palestinska militanta/soldater/terrorister/kriminella (läsaren kan välja begrepp i enlighet med den egna politiska övertygelsen).

Israel å sin sida säger att så länge raketanfallen fortsätter, kommer operationer för att stoppa dessa raketanfall att fortsätta. I försöken att stoppa missilerna, skadas eller dör palestinska civila. Israels aktioner kallas för självförsvar/offensivt försvar/mord/riktade mord/massmord (här också kan läsaren välja begrepp i enlighet med den egna politiska övertygelsen).

Kvar står det faktum att om palestinska raketanfall mot civila i Israel upphör, så upphör omgående även Israels aktioner mot raketanfallen.

Kvar står också det faktum att Hamas, Islamiska Jihad och andra palestinska regeringsorgan hävdar att det är inte bara en politisk utan även en religiös plikt att döda judar. Att inte döda judar betyder per definition att man är en dålig muslim. Gazaborna vill inte vara dåliga muslimer. Våldshysterin är därmed officiellt sanktionerat. Från allra högsta instans.

Israelkritiker brukar kräva att landets svar mot palestinska massmord bör bli ”återhållsamt” eller ”proportionerligt”. Frågan är vad detta egentligen betyder. Situationen är en strid på liv eller död. Antingen dör de tilltänkta offren där de sitter på bussarna eller går till skolan, eller så dör attackerarna, helst innan de lyckas fullborda massmordet.

Återhållsamhet verkar därför vara ett ord ämnat att blidka de extremistiska islamistiska krafter som man i Väst är påfallande rädd för. Det arabiska språket har ett ord för detta religiöst betingad och med våld framtvingad underdånighet: dhimmitud. Fullkomlig underkastelse.

Återstår då ”proportionalitet”. Kan Israel svara ”proportionerligt” på raketer avfyrade från Gaza? Kassamraketerna är inte guidade, de skickas upp och landar var som helst. På bussar, i skolor, i sjukhus, i vägkorsningar, i restauranger. Gazapalestiniernas raketer är sålunda terrorvapen, som används mot hela det civila samhället i södra Israel.

”Proportionalietet” kan därför bestå i att Israel börjar tillämpa samma princip – blunda och avfyra raketer tillbaka någonstans mot Gaza. Problemet är världsopinionen. En opinion som sällan tvekar att fördöma Israels försvar av det egna landet, samtidigt som den verkar vara blind för de palestinska attacker som förorsakar Israels försvarsaktioner.

Bör därför Israel ha som policy att (1) skjuta tillbaka samma mängd raketer, det vill säga mellan 20 och 60 raketer dagligen oavsett om det finns anledning eller inte; eller att (2) ignorera antalet raketer och istället skjuta tillbaka med samma mål som palestinierna har, det vill säga inga som helst riktade mål; eller att (3) enbart försöka döda och lemlästa exakt samma antal civila palestinier som israeliska offer för palestinska raketanfall? Men är inte detta samma sak som de förhatliga ”riktade morden” som Israels kritiker inte vill att landet ska tillgripa?

Så frågan är var exakt Israels kritiker menar att gränsen ska gå. Svaret framstår som ganska givet: det ska finnas en klar gräns för Israels svar, men ingen gräns alls för de palestinska attackerna som föranleder Israels svar.

Israel lämnade Gaza för nästan tre år sedan. Det var startskottet för Gazapalestiniernas raketkrig mot Israels civila.

Det är egentligen inte Gazabornas fel. De gör bara det som deras religiösa och politiska ledare säger är ett påbud från allra högsta ort: att döda judar.

Felet är Sveriges. Och alla andra länders som oåterhållsamt fortsätter att ge oproportionerligt stora bidrag till Gazapalestinierna samtidigt som man i den politiska arenan försöker bakbinda Israels varje möjlighet att försvara sig.

Det är Sverige som ansvarar för Hamas oproportionerliga våld mot israeliska civila. Skär av det svenska biståndet tills raketerna upphör. Fördubbla gärna biståndet om raketanfallen uteblir.

Men fortsätt inte att premiera Gazapalestiniernas oåterhållsamma våld mot försvarslösa civila i Israel. För då blir svaret oproportionerligt.

Så blir det när man står med ryggen mot väggen.

Mitt försök att hjälpa Bitte Hammargren bli en bra journalist

Nedanstående brev skickade jag till Bitte Hammargren på SvD för att uppmuntra henne att skriva mer balanserat. Fick tyvärr inget svar. Detta ska inte nödvändigtvis tas som bevis att alla svenska Mellanösternreportrar är enögda, arroganta och politiskt drivna.

Hej Bitte,

Jag vill tacka dig för en mycket bra och för det mesta överraskande objektiv och balanserad artikel om den förödande situationen i Gaza.

Det fanns dock några luckor som både du som journalist och ämnet som är så känsligt hade vunnit på om de klargjorts mer fullständigt.

Du skriver till exempel:

”På ett möte för jordbrukarkooperationen i Beit Hanoun passerar vi nedlagda industrier och den igenbommade godsterminalen i Karni som tidigare var navet för all handel mellan Israel och Gaza.”

Det du inte förklarade är att industrierna är nedlagda inte minst eftersom all metall beslagtas av Hamas och övriga terrorister för att bygga raketramper och raketer som skjuts mot civila israeler i Sderot med omnejd.

Det du också inte förklarade är att Karni liksom alla andra gränsövergångar har tvingats att stänga eftersom Hamas och övriga terrorgrupper har upprepade gånger skjutit raketer mot dem – de vill inte att Gazaborna ska uppleva någon form av normalisering med judar. Din artikel hade blivit mycket mer välrundad om du hade lagt din kommentar ovan i detta perspektiv, eftersom detta är sanningen i ett bredare perspektiv.

Du skrev också mycket riktigt om hur undermålig den egyptiska transportinfrastrukturen är jämfört med den israeliska. Du skrev:
” Israel har mycket bättre logistik för export. Här talar vi inte politik. Från Israel kan våra grödor snabbt flygas ut eller gå på lastfartyg, därifrån går flera avgångar per dag. Men ska vi skicka våra produkter via Egypten kommer blommorna att fastna där i en vecka och då är de vissna när de kommer fram, säger lantbrukarna i Beit Hanoun.”

Det din artikel hade vunnit på var den enkla kommentaren att det naturligtvis inte är en mänsklig rättighet att få exporträttigheter via ett grannland som man samtidigt bombarderar sönder och samman, med dagliga raketsalvor på 40 till 50 missiler. Hade du nämnt det faktum att den transportväg och den transportinfrastruktur som dessa palestinska odlare kräver faktiskt sköts av invånare från Sderot, som dagligen tar emot upp till 50 raketer och granater avfyrade från dessa odlingar, hade din artikel gett en mycket mer avrundad och balanserad bild på orsak och verkan.

Och därigenom kanske bidragit till att svenska läsare får en större förståelse för situationen.

Med vänliga hälsningar,
Ilya

Att döda sin granne är ingen mänsklig rättighet

Palestinierna i Gazaremsan skjuter uppemot 50 raketer mot civila i Israel varje dag. Israel har svarat genom att tillfälligt avbryta införsel av dieselbränsle till Gaza därför att Hamas använder bränslet i sina raketfabriker.

EU:s Kommissionär för Yttre Förbindelser Benita Ferrero-Waldner har sagt att Israel är ansvarig för ”strömavbrott i delar av Gaza, som slår mot bostäder och sjukhus”. Hon nämner inget om Gazaraketer som avfyras mot israeliska bostäder eller sjukhus – eller mot den israeliska kraftstation varifrån 70 % av Gazas el kommer. Hon är ”emot kollektiv bestraffning av civila i Gaza”, men tar inte upp kollektiv bestraffning av civila i Sderot i Israel, som i år redan beskjutits med 460 raketer.

Arabstaterna har krävt att FN:s Säkerhetsråd sammankallar ett möte om situationen i Gaza, som de betecknar som en humanitär kris.

En artificiell kris
Hamas har skapat denna ”humanitära kris” genom att dels kanalisera dieselbränslet till sina raketfabriker och dels strypa flödet av bränslet till sjukhus för att skapa skenet av en kris.

Krisen kan avslutas snabbt och permanent, genom ett stopp på raketer från Gaza mot civila i Israel, som då inte behöver ta några åtgärder alls mot Gaza. Fritt fram för bränsle och allt annat som ett normalt samhälle behöver.

Men är Gaza ett normalt samhälle? Hamas kräver rätten till gratis bränsle för att använda det för tillverkning av raketer, vilka sedan riktas mot civila i grannlandet och mot den kraftstation som förser Gaza med el. Det är en logisk absurditet.

Hamas har makten att stoppa raketerna. Det har de gjort tidigare. Hamas visade sin makt genom att med våld ta över Gaza. Hamas väljer att inte avsluta raketregnet eftersom det inte passar deras behov just nu – de är inte tillräckligt pressade.

Olika måttstock
Hamas vill hellre övertyga världen om att Gazaborna utsätts för ”kollektiv bestraffning”. Men varken Hamas eller FN, EU eller ICRC säger något om Sderots kollektiva bestraffning – sju långa års palestinsk raketbeskjutning.

Strömavbrott och brist på bränsle är inte direkt trevliga, men Hamas har dragit slutsatsen att det är en mänsklig rätt att få gratis tilldelning av bränsle medan man skjuter raketer mot civila.

Det märkliga är att länder och institutioner som ömmar för mänskliga rättigheter, som säger sig verka för fred i Mellanöstern, accepterar Hamas självpåtagna rätt att ostraffat raketbeskjuta civila samtidigt som organisationen kvitterar ut gratis bränsle för tillverkning av raketerna.

Är det skillnad på förnödenhet och förnödenhet?
Det finns ytterligare en dimension: det är ingen mänsklig rättighet att alla förnödenheter som Hamas behöver för sitt krig mot judarna i Israel ska transporteras genom Israels territorium. Hamas kan få vilka förnödenheter som helst via Egypten. Hittills har de skött detta med den äran, visserligen via tunnlar men det har inte hindrat införseln av skjutvapen, raketer, dynamit, granater, bomber, kemikalier för bomber, pengar, till och med människor. Endast civila förnödenheter tycks vara omöjliga att transportera via Egypten.

FN bör därför utveckla transportvägen via Egypten. Det arabisk-muslimska Egypten, som har olje- och gasresurser, ansvarar för 5% av det arabisk-muslimska Gazas kraftförsörjning, medan det judiska Israel, som inte har några som helst olje- eller gaskällor, ansvarar för resten. Israel förväntas sålunda bekosta sin egen undergång.

Det Hamas behöver veta är följande: att döda sin granne är ingen mänsklig rättighet.

Det är det internationella samfundets ansvar att förklara, klart och tydligt: inget mer subventionerat våld. Hamas behöver tämjas via omvärldens ekonomiska påtryckningar.

Propaganda betald med mänskligt lidande

Medierna hävdar att Gazas enda kraftverk nu är stängd på grund av en israelisk blockad.
Det är inte sant.

Den israeliska staden Ashkelon har en kraftstation som levererar 75% av Gazaremsans elektricitet, 141 megawatt. Detta trots att kraftstationen under 5 års tid har varit mål för palestinska raketer från Gaza. Dessa 141 megawatt levereras alltjämt, trots beskjutningen.
Det som Israel inte längre levererar är det dieselbränsle som används för generering av viss tilläggskraft.

Israel gör det eftersom detta bränsle inte används för Gazabornas humanitära behov utan enbart av Hamasfabriker som tillverkar raketer – raketer som sedan skjuts mot kraftstationen i Ashkelon. Och mot civila i den israeliska staden Sderot.

Hamas har tagit de egna civila som gisslan i ett mediejippo, ett propagandakrig där man försöker utmåla staten Israel som orsaken till Gazabornas brist på elektricitet.

Om raketerna upphör, kommer dieselbränslet att åter levereras om bara detta bränsle inte används av fabriker för tillverkning av raketer.

Hamas spelar ett cyniskt spel, med de egna medborgarnas välfärd som insats.

Propaganda står alltid högre i kurs än mänskligt lidande eller ens människoliv, enligt Hamas.

Sökes: någon att ta emot 53 miljarder i utbyte mot inget

53 miljarder kronor. Så mycket får palestinierna.

Vad behöver de göra för att tjäna denna hiskeliga summa? Absolut ingenting.

De behöver inte sluta skjuta raketer mot civila i israeliska städer – 50 raketer om dagen.

De behöver inte upphöra med grov antisemitism i skolböckerna, på TV, i tidningar eller i moskéer.

De behöver inte sluta hjärntvätta sina småbarn i dödsdyrkande.

De behöver inte etablera fabriker eller jordbruk.

I dagens tuffa ekonomiska klimat brukar man avkrävas en prestation i utbyte mot pengar.

Inte om man är palestinier.

Jag vill vara palestinier.

En märklig tystnad

Svenska medier har drabbats av en märklig tystnad.

Hundratals palestinier har dödats de gångna veckorna och ytterst lite har hörts från organisationer som Human Rights Watch, Amnesty International, Internationella Röda Korset, Svenska Kyrkan. Inte ett enda resolutionsförslag i FN:s generalförsamling eller säkerhetsråd. De senaste 2 dygnen har mer än 20 palestinier dödats i Gazaremsan, en kastades från femtonde våningen på ett höghus. Det pågår regelrätta strider med maskingevär och raketer inuti Gazaremsans sjukhus.

Den svenska vänstern har inte fördömt detta oproportionerliga våld, såsom den alltid gör när till exempel Israel besvarar palestinsk raketbeskjutning av civila israeliska samhällen.

Lika tyst är det också från ovanstående organisationer när ett palestinskt flyktingläger i Libanon bombas sönder och jämnas med marken. Det pågår regelrätta strider mellan terrorister förskansade i de trånga gatorna och libanesiska säkerhetsstyrkor vars uppgift är att förhindra terrorism och som löser uppgiften genom att spränga sönder husen där terroristerna gömmer sig. Hundratals civila, såväl libaneser som palestinier, har dödats och skadats.

Det är viktigt att särskilja mellan dessa två grupper i Libanon eftersom palestinier födda i Libanon inte får lov att bli libanesiska medborgare, de får inte arbeta i en mängd yrken eller ens äga hus. FN:s konvention om absorption av flyktingar tillämpas på alla världens flyktingar, förutom just palestinska flyktingar. Men de är lika mycket offer för den libanesiska arméns oproportionerliga våld som den övriga libanesiska befolkningen är.

Ändå denna märkliga tystnad från Human Rights Watch, Amnesty International, Internationella Röda Korset, Svenska Kyrkan, FN.

En tystnad som är lika talande som samma organisationers högljudda protester när Israel försvarar sig själv under exakt samma förhållanden.

Vad betyder det när dessa organisationer fördömer den judiska staten för det som arabiska stater och muslimska grupperingar får lov att göra? Ska det tolkas som ett uttryck för simpel, primitiv rasism i form av antisemitism, där enbart juden fördöms?

Eller ska det tolkas som ett uttryck för simpel, primitiv rasism i form av nedvärdering av araber och muslimer eftersom ”man kan ju inte förvänta sig en normal moralstandard av dem”?

Vad exakt betyder denna märkliga, för att inte säga motbjudande, särbehandling?

Gazaraketer i utbyte mot israelisk fred

Vapenstilleståndet i mellan palestinier och israeler i Gaza är mer än en månad gammal. Under den tid har Gazas palestinier skjutit mer än 60 raketer in över gränsen till Israel, ett genomsnitt på två raketer om dagen.

Israel har hittills inte besvarat en enda av attacken, i enlighet med vapnestilleståndsvillkoren.

För två dagar sedan skadade palestiniernas raketer två unga israeliska pojkar i 13-års åldern, den ena med livshotande splitterskador. Israel har hotat att börja rikta eld mot raketavskjutningsramperna.

Varvid palestinierna meddelar att om Israel skjuter på deras avfyrningsramper, är vapenstilleståndet definitivt över.

Är det verkligen ingen som ifrågasätter det absurda i palestiniernas ställningstagande? Finns det verkligen inget en palestinsk fanatiker kan göra eller säga som någonsin kan framkalla fördömanden, eller ens en höjning på Västvärldens ögonbryn? Är palestinierna verkligen dömda att fortsätta lägga sin framtid och sina liv i händer på så-kallade ledare som inte ens besitter de allra enklaste regler om logiskt tänkande?

Och kommer Västvärlden att fortsätta ösa in sina skattebetalares surt förvärvade pengar till ett palestinskt samhälle som genomsyras av detta slags ohyggliga inkompetens, utan att i gengäld begära något alls, inte ens att våldet ska upphöra?

2006 slutar mycket bekymmersamt. 2007 kan knappast vara värre, men med det palestinska ledarskapet är till och med möjligt.

Vapenstillestånd Gaza-style

Vapenstilleståndet mellan palestinier och israeler i Gaza är mer än en månad gammal. Under den tiden har palestinierna skjutit mer än 60 raketer över gränsen in i Israel, ett genomsnitt på två raketer om dagen.

Israel har inte besvarat attackerna ens en enda gång, i enlighet med vapenstilleståndsvillkoren.

För två dagar sedan skadade palestiniernas raketer två unga israeliska pojkar i 13-års ålder, den ena med livshotande splitterskador. Israel har hotat med att börja rikta eld mot avskjutningsklara raketramper.

Varvid palestinierna meddelar att om Israel skjuter på deras avfyrningsramper, är vapenstilleståndet över.

Vilket vapenstillestånd?!

Är det verkligen ingen som ifrågasätter det absurda i palestiniernas ställningstagande? Finns det verkligen inget en palestinsk fanatiker kan göra som någonsin framkallar fördömanden? Är palestinierna verkligen dömda att fortsätta ledas av människor som inte besitter ens den enklaste förmågan om logiskt tänkande och moraliskt ansvar?

Och kommer Västvärlden att fortsätta ösa sina skattebetalares surt förvärvade pengar till ett palestinskt samhälle som genomsyras av detta slags ledarskapsinkompetens, utan att villkora bidragen till våldets upphörande?

2006 slutar mycket bekymmersamt. 2007 kan knappast vara värre, men med det palestinska ledarskapet är inget omöjligt.

72 rakter lika med vapenstillstånd. Fråga bara Hamas

Svenska akademin behöver utkomma med en ny ordbok för det nya året.

Eller åtminstone en ny definition av ordet ”vapenstillestånd”.

Kanske kan experterna definiera hur 72 raketer under en månad från Gaza mot Israel kan av palestinier betecknas som ”vapenstillestånd”, medan israeliska hot om att slå till mot skjutklara raketramper och deras bemanning kan betecknas som ”vapenstilleståndsbrott”.

Den palestinska premiärministerns egen milis, al-Aksa brigaderna, har dessutom sagt att om Israel agerar mot skjutklara raketramper riktade mot israeliska civila, kommer organisationen att återuppta sina självmordsbombningar mot civila inne i Israel. Omvärldens tystnad ekar fortfarande.

Kanske är det orättvist att be Svenska akademin lösa denna delikata lingvistiska omöjlighet. Kanske behöver vi helt enkelt en separat ordbok just för Mellanösterns logiska kullerbyttor.

"Guds parti" dödar i religionens namn

Hizbollah, detta ”Guds parti”, väcker hat bland muslimer, kristna, judar, sekulära libaneser, saudier, israeler och palestinier. FN, EU och hjälporganisationer som Human Rights Watch alla kritiserar det Iran-inspirerade Hizbollah för deras barbariska sätt att föra krig från bakom libanesiska kvinnors kjolar. Militära strateger världen över uttrycker avsky för denna den värsta sortens feghet, vilken för Hizbollah dock är normen.

Human Rights Watch, en organisation som under många år utmärkt sig för sin mycket kritiska inställning till Israel, kräver att Hizbollah omgående upphör med den vederstyggliga taktiken att skjuta raketer in bland israeliska civila.

”Att Hizbollah skjuta raketer rakt in i civila folkmassor är utan tvekan ett krigsbrott”, sade Kenneth Roth, verkställande direktör för Human Rights Watch. ”Inget kan rättfärdiga detta anfall mot den civiliserade världens mest minimala standard vars mål är att undanta civila från krigets faror.”

”De flesta attackerna tycks vara medvetet riktade mot civila områden och slår till mot fotgängare, sjukhus, skolor, bostäder och arbetsplatser”, står det på organisationens webbsida.

”När soldater eller militära mål inte finns innanför, får sjukhus aldrig någonsin attackeras”, fastslår Human Rights Watch. ”Att medvetet attackera sjukhus är ett krigsbrott.”

Så långt Human Rights Watch, denna sekulära och oberoende organisation vars uppgift är att säkerställa civilas rättigheter. Synen på Hizbollah, dessa självutnämnda tolkare av Guds vilja på moder jord, blir än mer intressant när man tittar på vad andra i den muslimska världen säger.

En högt uppsatt Saudiarabisk imam, vars idéer till och med en gång in tiden inspirerade Osama bin Laden till hans stordåd, tog starkt avstånd från Hizbollah och utfärdade en fatwa mot organisationen eftersom den har orsakat så många muslimers död.

”Hizbollah, som betyder ’Guds parti’, är istället ’djävulens parti’”, stormade Sheik Safar al-Hawali. ”Be inte för Hizbollah”, fortsatte han i sin fatwa.

Trots den offentliga palestinska uppslutningen för ”broderfolkets” krig mot Israel, rasar palestinierna privat mot Hizbollah, eftersom världens politiker och medier är helt upptagna med Hizbollah och ingen längre fokuserar på palestinierna.

FN kräver att Libanons regering tar full kontroll över sitt eget territorium, och påpekar det absurda i att regeringen kräver suveräniteten över hela sitt land men samtidigt erkänner att ett minoritetsparti inom regeringskoalitionen, Hizbollah, har kapat hela regeringen genom att tvinga på Libanon ett anfallskrig som landets regering inte ens visste något om. FN ”understryker hur viktigt det är att den libanesiska regeringen tar kontrollen över hela sitt territorium i enlighet med tidigare resolutioner 1559 (från 2004) samt 1680 (år 2006)”.

FN kräver säkerhetsåtgärder för att förhindra att den tidigare rådande situationen, där Hizbollah fritt kunde genomföra 24 oprovocerade attacker mot Israel under 6 år, skulle kunna uppkomma igen. FN kräver ”etablerandet av ett område mellan den internationella gränsen och Litanifloden helt fria från beväpnade miliser, vapeninfrastruktur och vapen, förutom dem tillhörande Libanons armé och FN-styrkorna”.

Så om civila libaneser är emot den förstörelse av liv och egendom som Hizbollahs krig medför, och religiösa ledare är emot det, och FN är emot det, och internationella hjälporganisationer är emot det, och det civila israeliska samhället som utgjort Hizbollahs enda mål är emot det, är frågan given: när kommer trycket att äntligen riktas mot dem som drar i Hizbollahs snören? När kommer omvärlden att börja tala klarspråk med Teheran?

För Hizbollahs modiga kämpar får inte avfyra sina iranska raketer utan klartecken från Teheran – och definitivt inte utan skydd från libanesiska kvinnor och barn, som ju får betala priset för omvärldens flathet och feghet.

Sanning: Hizbollahkrigets första offer

Det sägs att krigets första offer är sanningen. Det är därför av värde att analysera Hizbollahs cyniska användning av PR-offer i organisationens krig i Libanon.

Det krävs inte särskilt mycket mod för att föra krig bakom skyddet av kvinnors kjolar – det främsta kännetecknet för Hizbollahs krigsföring. Hizbollah riktar sina missiler – hittills fler än 2500 – enbart mot civila samhällen i Israel, och packar dem med sylvassa metallskärvor och kullager för att slita så många mänskliga kroppar som möjligt i smala strimlor. De avfyrar sina missiler uteslutande från skyddet av libanesiska civila samhällen, i trots mot FN och Genèvekonventionen. De räknar kallt med att det israeliska svaret kommer att kräva många civila libanesiska liv – civila libaneser förnekas ju tillgång till skyddsrum som är byggda av och enbart för Hizbollah. Civila offer är sålunda en integrerad del av Hizbollahs krigsföring.

Även om en stor del av kriget utkämpas på slagfältet med raketer och maskingevär, sker det långt mer förödande kriget i tidningsspalter och i radio och TV: ett förstört hus går ju alltid att återuppbygga efter kriget, ett demolerat rykte orsakat av civila dödsfall tar generationer att rengöra. Och det är just det som är Hizbollahs främsta mål – att demolera Israels rykte genom cyniskt utnyttjande av kvinnor och barn som mänskliga sköldar. Uttrycket ”oproportionerligt våld” får en ny och bisarr innebörd i Hizbollahs tappning då organisationen skjuter raketer mot israeliska lekskolor och sjukhus från libanesiska lekskolor och sjukhus, för att sedan gömma sig under jord och invänta världens fördömanden av Israel när det landet besvarar eldgivningen.

Mycket medieutrymme har getts åt rapporter att många libanesiska civila har dödats och skadats genom Israels svar på Hizbollahs krig, nu senast och oerhört tragiskt i staden Qana. Det som Hizbollah vägrar att svara på är hur det kommer sig att byggnaden, som bombades runt midnatt, exploderade en gång till och kollapsade först nästan åtta timmar senare. Vid attacktillfället fanns inga civila i huset, enligt oberoende libanesiska källor togs de dit av Hizbollah först efteråt för att skydda Hizbollahs vapenförråd. Byggnaden användes för avfyrning av fler än 150 raketer mot Israel och där lagrades stora mängder ammunition och raketer – trots att delar av dess källare användes av civila för skydd. Men iranska Hizbollah fortsätter att kallsinnigt använda libanesiska civila som mänskliga sköldar – självaste Jan Egeland, chef för FNs humanitära insatser, anklagar Hizbollah för ”att fegt gömma sig bland civila”.

Om nu någon tvivlade på Hizbollahs användning av barn i krig, kan man med fördel läsa en intervju med en Hizbollahledare i staden Tyr, som den brittiska tidningen Guardian publicerade 060729: ”Vi tar inte emot vem som helst som knackar på vår dörr och säger att de vill vara med”, sade imamen och truppledaren Sayed Ali. ”Vi odlar våra krigare från späd ålder. Vi tar emot dem som småbarn och lär dem att vara Hizbollahkrigare. Varenda en av oss krigare anser att det ultimata målet är att uppnå martyrdöden.”

Det finns en dimension till: vi ser gång på gång bilder av civilklädda Hizbollahkrigare där de bemannar katyusharaketer eller går i ställning i tättbefolkade områden. Följden är ju att om de skadas eller dödas, räknas de som civila när TV-kamerorna rullar. Allt noga uträknat som del av en omfattande och skickligt genomförd PR-kampanj.

En snabb titt på två färska incidenter visar på Hizbollahs strategi och omvärldens blåögdhet: nyligen dödades fyra FN-observatörer av israelisk eldgivning. Det som inte rapporterades var att Hizbollah under flera dagar hade använt FN-posteringen för att skjuta missiler mot israeliska byar. Den kanadensiska observatören majoren Paeta Hess-von Kruedener skickade flera meddelanden om detta, men FN valde att inte göra något åt saken – förrän Israel sköt tillbaka för att skydda sina civila. I den eldgivningen dödades majoren och tre andra observatörer.

Dödsbeskjutningen togs upp brådskande av FN, EU, G8. När dock fem dagar tidigare Hizbollah sköt mot en näraliggande FN-postering och en FN-observatör skadades svårt, var det knäpptyst i såväl FN, EU och G8 som världens medier. Lika tyst var det när Hizbollahs raketer regnade ner på sjukhuset i den israeliska staden Nahariya förra veckan. Men det kanske är att betrakta som ytterligare en dimension i detta ”oproportionerliga” krig, då Hizbollahs ”stat i staten” inom den libanesiska staten ges friheter som den judiska staten förnekas.

Dessa friheter att agera mot allt och alla inbegriper även FN:s humanitära insatser. I en rapport den 26:e juli skrev FN att ”UNIFIL har även utstått direkta attacker från Hizbollah, vilket fick till följd att vi fick avbryta vårt uppdrag att eskortera libanesiska civila till säkrare områden, samtidigt som FN-truppers rörelsefrihet för att hjälpa andra nödställda libaneser har förhindrats av Hizbollah på andra håll”.

Hela Libanon och hela Israel är sålunda offer för Hizbollahs smutsiga krigsföring, där TV-kameran är minst lika effektiv som katyusharaketen.

Hizbollahs krigsoffer

Den 12:e juli genomförde Hizbollah en attack i Israel som resulterade i åtta döda och två kidnappade israeler samt omfattande raketbeskjutning av norra Israel. Därmed bestämde Hizbollah Libanons öde för lång tid framöver. Världen enades i sitt fördömande av ytterligare en i en lång rad av provokationer från denna terrorstämplade grupp.

Det är intressant att analysera Hizbollah och vad organisationen står för.

Hizbollah säger sig representerar den libanesiska ”mannen på gatan”. Det är en intressant synpunkt, för när Israel besvarade Hizbollahs attacker visade det sig att de enda skyddsrummen som fanns i Libanon var enbart var avsedda för Hizbollahs krigare. När bomberna och raketerna regnade ner i norra Israel och den judiska staten besvarade med samma mynt, fick den libanesiska mannen på gatan utstå regnet just på gatan, medan Hizbollah förskansade sig i säkerhet 30 meter under jord.

Hizbollah gör stor sak av att organisationen har ett omfattande socialt program, vilket naturligtvis är sant. Den driver skolor, ger ekonomiskt stöd till fattiga och så vidare. Och den inkasserar lika naturligt återbetalningen genom att rekrytera barn från dessa hjälpmottagare så att organisationens fortlevnad på det sättet garanteras. Så här till exempel säger Hizbollahkrigaren och prästen (en egendomlig kombination) Sayed Ali i staden Tyr i en intervju i brittiska Guardian 060729: ”Vi odlar våra krigare från späd ålder. Vi tar emot dem som småbarn och lär dem att vara Hizbollahkrigare. Varenda en av oss krigare anser att det ultimata målet är att uppnå martyrdöden.”

Det är även intressant att analysera Hizbollahs insatser i ett mer historiskt perspektiv: även Hitler var mån om att ge fattiga tyskar omfattande ekonomiskt stöd, han byggde skolor, motorvägar, såg till att varje hem skulle ha en radio – en lyx i 30-talets Europa. Eftervärlden vet hur Hitler inkasserade sin investering från dåtidens tyska massor. En fattig befolkningsgrupp som står i tacksamhetsskuld till en demagogisk ledare är aldrig ett bra recept för fredlig utveckling.

Hizbollahs existensberättigande mals sönder i takt med att deras krig i Libanon mal sönder det landets infrastruktur, så nu tar organisationen till ett intressant nytt grepp: nu heter det att de strider för ett område som heter Shebaa Farms som de vill befria från Israel. Det finns dock ett litet problem: vare sig FN, Israel eller Libanon anser att Shebaa Farms tillhör Libanon, utan det är ett omtvistat område som Israel övertog från Syrien efter det att Syrien invaderade Israel därifrån i oktober 1973.

Med det argumentet ur bilden tar Hizbollah till ett nytt: nu heter det att de har inlett sitt krig mot Israel från Libanon för att visa sitt stöd för palestinierna. Men här också finns det en hake: palestinierna är ursinniga på Hizbollah, eftersom organisationens krig har ändrat fokus totalt från palestiniernas situation i Gaza och på Västbanken. Israel har redan utrymt hela Gazaremsan och har aviserat stora tillbakadraganden från Västbanken som ett första steg i ett långtgående paket för att skapa möjligheter för fred med palestinierna. Nu är det dock ingen som ägnar palestiniernas situation minsta intresse medan hela världens uppmärksamhet är riktad mot Hizbollah-Israel. Såväl palestiniernas Mahmud Abbas som Ismail Haniyeh är därför ordentligt förbannade på Hizbollah.

När sålunda även det argument försvinner i tomma intet vädjar Hizbollah till den muslimska omvärlden och slår sig för bröstet som islams väktare i det heliga kriget att befria regionen från judar. Problemet här är dock att en överväldigande majoritet av regionens och världens muslimer är sunni, medan Hizbollah tillhör shia-islam, som är allmänt avskydd av sunni och ahmadiya-muslimerna. Den muslimska omvärlden ser gärna att Hizbollah, som ju är den iranska shia-statens lydmilis, försvagas i krig, och ännu bättre i ett krig som även försvagar den judiska staten. Därigenom uppnås två mål med samma krig, i deras ögon.

Kort sagt är den ingen som är gynnad av Hizbollah, denna shia-stat i Libanon som står utanför libanesisk lag men samtidigt innanför den libanesiska regeringen.

Alla är offer för Hizbollahs krig.

Irans blodiga stormaktspolitik

Irans och Hizbollahs krig mot Israel skördar allt fler offer på båda sidor gränsen.

I Israel, där 2500 Hizbollah raketer landat, lever en miljon civila i skyddsrum sedan två veckor. Fler än 2000 hem har förstörts. Fler än en kvarts miljon civila har flytt sina hem. Det finns inga barn norr om Haifa under 15 år – alla har satt sig i säkerhet i läger längre söderut. Hizbollah riktar om sina raketer för att söka just dessa barnläger. Avsikten är att döda en hel generation.

Igår lämnade jag mina åldrande föräldrar i hamnstaden Haifa. De är beroende av hemtjänsten som levererar deras måltider. När Hizbollah inledde sina raketanfall skars matleveranserna ner till varannan dag – flera bilister hade dödats på gatorna – så matransonerna fick drygas ut till två dagar. Sedan en vecka levereras ingen mat alls. De kan inte gå ut och handla eftersom gatorna är dödsfällor. Kriget har redan skördat inte bara direkta offer utan vad man kan kalla ”sekundäroffer”, människor som dött på grund av utebliven medicinering, hjärtinfarkt och stress.

Mellan begravningar frågar sig israeler hur allt detta kunnat hända. Svaret får de när en av Hizbollahs raketer slår ner i staden Nazareth och dödar två israeliska bröder. Pojkarna, tre och ett halvt år och sju år, var israeliska araber. Hizbollah bad föräldrarna om ursäkt – missilerna var enbart avsedda att döda judar, inte muslimer. Hizbollahs krig handlar inte om gränser – gränsen mot Israel är ju erkänd till och med av Libanon. Hizbollahs mål är enbart judar.

Libanon och norra Israel är slagfält för Irans lydmilis Hizbollah. Vare sig Iran eller Hizbollah erkänner den internationella gränsen.

Krigets fasor på bägge sidor den libanesisk-israeliska gränsen är bara inledningen till vad som komma skall. Världssamfundet måste sätta stopp för Iran och befria Libanon och Israel från dess stormaktspolitik.

FNs bristande logik

FN:s generalsekreterare Kofi Annan är bestört över civila dödsfall i libanesiska staden Qana. Han vill undersöka om Israels krigsföring kränker internationell rätt.

Det är en logisk och principlös absurditet: Kofi Annan vill undersöka om Israel bryter mot internationell rätt då civila dödas av misstag, men han har inga synpunkter på att Hizbollah uteslutande riktar sina raketer mot israeliska civila – fem israeliska sjukhus har hittills träffats.

Kofi Annan bör ställas inför rätta – FN under hans styre har stillatigande tillåtit Hizbollah att iscensätta ett oprovocerat krig mot Israel, utan att FN någonsin försökt stoppa Hizbollah. Trots att detta är vad FN-styrkan får betalt för – ur våra fickor. Ni läsare har alltså blivit bestulna av FN under Kofi Annan.

Och Annan vill nu undersöka Israels – offrets – agerande. Men inte Hizbollahs – det vållande partiets!

Palestinska lögner och raketer i utbyte mot israelisk fred

För ett år sedan drog sig Israel ur Gaza. Palestinierna har sedan dess avfyrat över 1000 raketer mot Israel.

I veckan kidnappade Hamas en israelisk soldat och en 18-årig pojke. Soldatens kidnappning rättfärdigades med att han var soldat, pojkens med att han i framtiden skulle bli soldat. 18-åringen avrättades omgående.

Enligt regeringspartiet Hamas är detta legitim krigsföring. Hamas kräver att Israel accepterar vapenstilleståndslinjerna från det krig palestinierna själva inledde för att upphöra med attackerna ”tills vidare”.

Taktiken heter ”takija” och betyder att ljuga för fienden, att inge falskt hopp tills man är stark nog att anfalla igen. Till dess gäller ”hudna” eller vapenstillestånd.

Även svenska Emmaus återger Hamas syn i en egen broschyr: ”Palestina utgörs idag av staten Israel och dess ockuperade områden; Gazaremsan, Västbanken och östra Jerusalem”. Hela ”staten Israel”.

Hamas program är staten Israels förstörelse. Palestinierna valde Hamas. Raketregnet från Gaza understryker detta val – en palestinsk stat inte bredvid utan istället för Israel. Målet uppnår de genom missbruk av civila – en taktik som är förbjudet enligt Genèvekonventionen:

Punkt 51/2:
Civilbefolkningen … skall inte utsättas som mål för attack. Våld vars huvudavsikt är att sprida terror bland civilbefolkning är förbjudet.

Punkt 51/7:
Civilbefolkningen skall inte användas … för att skydda militära mål från attack.

Punkt 58b:
De stridande partierna skall … undvika att förlägga militära mål i eller nära tätbefolkade områden.

Kraven ignoreras systematiskt av palestinierna.

Eftersom omvärlden finansierar palestinierna är det dags att vi villkorar hur våra skattepengar används: palestinierna måste uppfylla krav på civiliserat uppförande.

För att rädda civila palestinier och civila israeler och för att möjliggöra fred i regionen.

Raketer, kidnappning och avrättning: Hamas recept för fred

Sedan Israel drog sig ur Gaza har fler än 1000 raketer avfyrats därifrån mot israeliska städer.

Nu har Hamas kidnappat en israelisk soldat samt en 18-årig civil israel. I det förra fallet åberopar Hamas legitimitet eftersom han var soldat, i det senare fallet eftersom 18-åringen så småningom skulle bli soldat. Han avrättades omgående.

Båda är krigshandlingar – det säger Hamas, det palestinska regeringspartiet. Nu säger Hamas att om Israel accepterar vapenstilleståndslinjerna från det krig de själva påbörjade mot Israel, går de med på att inte attackera den judiska staten ”tills vidare”.

Taktiken beskrivs på arabiska som ”takija” och betyder att ljuga för fienden och inge falskt hopp tills man har byggt upp den egna styrkan och kan anfalla med full kraft. Till dess ingår man en ”hudna” eller vapenstillestånd.

Till och med helyllesvenska Emmaus återger Hamas långtidsplaner i en egen broschyr: ”Palestina utgörs idag av staten Israel och dess ockuperade områden; Gazaremsan, Västbanken och östra Jerusalem”. Hela ”staten Israel”, alltså.

Palestinierna valde Hamas i fria val. Hamas står för staten Israels förstörelse. Samtidigt har israelerna valt Kadima, som står för fortsatt bildande av en palestinsk stat bredvid Israel. Via det dagliga raketregnet från Gaza understryker palestinierna sitt val – en palestinsk stat inte bredvid utan istället för Israel.

Genèvekonventionen säger följande om palestiniernas missbruk av civila i krigsföring:

Punkt 51/2:
Civilbefolkningen … skall inte utsättas som mål för attack. Våld vars huvudavsikt är att sprida terror bland civilbefolkning är förbjudet.

Punkt 51/7:
Civilbefolkningen skall inte användas … för att skydda militära mål från attack.

Punkt 58b:
De stridande partierna skall … undvika att förlägga militära mål i eller nära tätbefolkade områden.

Samtliga krav ignoreras systematiskt av palestinierna.

Det finns en lösning: eftersom omvärlden finansierar palestinierna är det dags att villkorar detta stöd – våra skattepengar – till vissa minimala krav på civiliserat uppförande.

Till gagn för civila palestiniers liv, civila israelers liv och hela regionens framtida fredsutsikt.

Dialog är enda vägen att nå resultat

Dialog är enda vägen att nå resultat –
men dialog är något Hamas inte vill ha

Den palestinske flyktingministern Atef Adwan fick tillgång till hela Europa efter att Sverige som enda land bröt en internationell överenskommelse om bannlysning av terrororganisationen. Än mer anmärkningsvärt än Sveriges trots mot det internationella samfundet är sättet att föra omvärlden bakom ryggen.

Till Sverige kom flyktingministern Adwan i egenskap av regeringsminister för att söka stöd för något som aldrig tidigare existerat – bildandet av ett oberoende arabiskt Palestina. Det är en framtidsvision han delar med den israeliska regeringen. Men i egenskap av flyktingminister var Atef Adwan i Sverige för att få stöd för Hamas mycket säregna sätt att skapa denna oberoende stat: genom massinvandring av palestinier till just Israel – ett land som Hamas inte erkänner, ett land som enligt Hamas skall ersättas av ett islamistiskt Palestina, ett land som enligt Hamas skall tömmas på sina judiska invånare.

Förtroende på flykt
Det är till denna flyktingminister, och det är till denna flyktingpolitik, som Sverige som enda land gav en megafon. De sista resterna av Sveriges förtroendekapital försvann tillsammans med Atef Adwan när han lämnade landet. Det försvann på samma sätt som de många miljarder i bidrag som palestinierna förskingrat genom årtionden.

Vapen kommer till Gaza, men inte mat
I Sverige sade Atef Adwan: ”vi har kunnat förklara hur det palestinska folket lider under den belägring … som har lett till brist på mat, vatten, mediciner och bränsle”. Han kommenterade inte hur det trots ”belägringen” strömmar mängder av vapen, bomber, raketer och ammunition in i Gaza. Det verkar vara en mycket selektiv israelisk belägring där mat, vatten, mediciner och bränsle blockeras medan vapnen tillåts, trots att vapnen ju används mot israeliska civila. En alternativ förklaring är att palestinierna helt enkelt ignorerar sitt eget folks välbefinnande och hellre smugglar in vapen än mat, eftersom det är viktigare att döda judar än att mata muslimer.

Adwan förstår inte omvärldens inställning till hans terrororganisation. ”Allt vi har gjort är att genomföra ett demokratiskt val och nu straffas folket för det” säger han. Faktum är att de har gjort både långt mer och samtidigt långt mindre än att bara ”genomföra ett demokratiskt val”.

Systematisk rasism hos Hamas
Långt mer därför att palestinierna har demokratiskt valt en terrororganisation vars program är att med Irans hjälp sudda bort en annan stat från världskartan, av den enkla anledningen att den statens befolkningsmajoritet är judar. Hamas är en rasistisk antisemitisk organisation som drivs främst av judehat.

Och långt mindre därför att Adwan underlät att nämna att omvärlden gärna omprovar sin inställning till Hamas om bara organisationen upphör med våld mot Israel, stoppar antisemitisk indoktrinering av småbarn, håller redan ingångna avtal och, framför allt, erkänner Israels rätt till existens som judisk stat på samma sätt som den själv kräver erkännandet av ett Palestina som arabisk stat. Att Hamas därutöver kräver att det framtida Palestina skall vara judefritt medan 20 procent of befolkningen i Israel är araber – såväl muslimska som kristna – säger allt om Hamas syn på etnisk renhet och om den palestinska befolkningen som valt detta parti, och lika mycket om Israels omfamnande av det mångkulturella samhället.

Ta utan att ge
Men Hamas vill inte kompromissa på någon punkt, de vill bara fortsätta att ta emot utan att ge något i gengäld. Samtidigt hotar de med upptrappat våld om inte de får som de vill. Problemet är att det de vill är ett annat lands utplånande, ett helt folks etniska rensning. Och Sverige har bidragit genom att ge Hamas den megafon denna rasistiska organisation behöver för att få ut budskapet.

Hamas: ingen dialog med judar
Dialog är enda vägen att nå resultat. Dialog avvisas av Hamas eftersom dialog med judar är under partiets värdighet (judar kallas rutinmässigt för ”bröder till apor och grisar” – till och med från moskéernas predikstolar). Och det tilltänkta resultatet står att läsa i Hamas programförklaring: en värld utan Israel. Så frågan är vilken dialog, vilket resultat Sverige vill bidra till.

De som hjälpte Hamas föra fram detta budskap i Sverige borde ställas till svars. Om inte juridiskt så åtminstone moraliskt.

Därför att de har bidragit till att förlänga misären för såväl palestinier som israeler i åratal framåt.

Hamilton säger som det är

Carl Hamilton säger som det är: judarna i Israel ”har upptäckt hur goda affärer som finns att göra genom att sälja mat, rent vatten och medicin till de instängda (palestinierna) i utbyte mot palestinskt guld, juveler, smycken”.

Hamilton skriver inte ovanstående som antisemit, utan som objektiv observatör, även om både språkbruket och bilderna hans språk frammanar är klassiskt antisemitiska. Han bör absolut inte beskyllas för antisemitism bara för att det han observerar ser antisemitiskt ut, bara för att hans ord avhumaniserar judarna.

Det hade förstås hedrat Hamilton om han även observerat att i det av honom betecknade palestinska ghettot tycks palestinierna visa en sällan skådad uppfinningsrikedom när det gäller olika sätt att smuggla in vapen, bomber, TNT, dynamit och raketer, men att de av någon outgrundlig anledning aldrig lyckas smuggla in mat och medicin.

Nej, för att få dessa livsnödvändigheter måste en stackars palestinsk kvinna sälja sina smycken. Hamilton kan inte precisera vilka det är som köper kvinnans smycken, men observerar att det måste väl vara judar som, trots att de inte finns inom Gazaremsan och inte kan smuggla in mat och medicin, ändå måste profitera från utsmugglingen av smycken i utbyte mot den mat och medicin som inte smugglas in.

Ställ frågan: när är antisemitiska ord, antisemitiska bilder och antisemitiska intentioner inte tecken på antisemitism?

Palestina fanns – men finns inte idag på grund av palestinierna

Daniel Söderberg ’tror’ väldigt mycket men vet desto mindre.

Han påstår att det varit lugnt sedan Hamas kom till makten. Endast två självmordsattacker har skett. Allt går att förvränga med lite statistik.

Fakta: Sedan Israels uttåg ur Gazaremsan har raketanfallen därifrån tiodubblats. Och visserligen har bara två självmordsbombningar genomförts, men 74 stoppades innan de verkställdes.

Fakta: Hamas erkänner inte Israel i någon del av mellersta östern. Däremot accepterar de en vapenvila i 20 år för att bygga upp sina styrkor för det ”avgörande slaget mot dessa bröder till apor och svin” – alltså judar. Läs Hamas stadgar och programförklaring.

Fakta: Vare sig Hamas eller något arabiskt land förutom Egypten och Jordanien är berett att acceptera Israel inom 1948-års gränser – som Israel accepterade då. Istället inledde araberna 1948 ett ”utrotningskrig” för att ”avhysa judarna från hela det muslimska Palestina mellan Medelhavet och Jordanfloden”.

Fakta: palestinierna har raket- och bombverkstäder utspridda genom hela det civila samhället. Söderberg undrar hur jag ”tror att palestinierna ska ha kunnat bygga bombfabriker … utan att Israel fått reda på det”. Fakta: i nittio procent av fallen får Israel informationen från civila palestinier som inte vill att deras hem används som bas för terrorverksamhet.

Söderberg tror inte på kopplingen mellan oljepriset och Israel-Palestinakonflikten – utan det beror på ”USA:s orättfärdiga krig nere i Mellanöstern”. Arabländerna förutspådde alltså redan på 1970-talet att USA skulle inleda ett krig i Mellanöstern på 2000-talet! Det var ju på 70-talet som den första arabiska oljekrisen inleddes för att tvinga omvärlden att sluta handla med judar. Historieböcker är intressant läsning.

Söderberg ”tror att om palestinierna skulle slippa Israels förtryck och ockupation” skulle attackerna upphöra. Säg det till de efterlevande till de drygt 120 judar som massakrerades av palestinier i staden Hebron på 1920-talet – decennier innan Israel ens kom till, innan ”ockupation” blev ett så användarvänligt vapen i mediekriget.

Men Söderberg har rätt i en sak. Jag skrev att palestinierna vill förstöra vattentillförseln från Israel. Jag menade eltillförseln – deras raketer har som mål Ashkelons kraftstation i södra Israel, som förser Gazaremsan med el. Att Gaza blir totalt strömlös är alltså ett litet pris att betala bara Israel blir utan.

Det blir aldrig fred förrän palestinierna älskar sina egna mer än de hatar israeler. Med Hamas vid makten är utsikterna avlägsna.

Heder åt Saudiarabien. Försök att säga det utan att skratta.

Gunnar Olofsson (i ”Heder åt Saudiarabien” 0605024) kommer med intressanta synpunkter.

I begreppen ”Saudiarabien” och ”heder” är det främst det unikt islamistiska begreppet ”hedersmord” man tänker på. Olofsson skriver istället utan självironi att det ”finns ingen internationell regel som tvingar en regering eller stat att erkänna en annan”.

Samtidigt anser han att omvärlden är skyldig att ekonomiskt underhålla den Hamasledda terrorstat som vägrar erkänna sina grannar.

Olofsson verkar inte se den logiska kullerbytta detta innebär: Hamas är inte lagenligt tvungen att erkänna något annat land – men andra länder är moraliskt tvungna att ekonomiskt underhålla Hamas i dess strävan att skapa ett Mellanöstern utan vare sig Israels land eller dess judar. En svår ekvation för läsare belastade med demokratiska värderingar.

Vilket Hamasledda palestinskt land är det då som omvärlden uppenbarligen har så svårt att finansiellt stödja ur sina redan hårt ansträngda statskassor? Jo, det är samma palestinska land vars regim – trots att den är världens utan jämförelse största bidragstagare genom tiderna – inte lyckats skapa fabriker, vägar, skolor, fungerande vattenförsörjning, sportarenor. Trots de miljarder dollar regimen fått genom åren.

Fast det är en sanning med modifikation: fabriker har skapats – för tillverkning av självmordsbomber. Vägar finns – inte för civilbefolkning utan tunnlar för smuggling av knark och vapen. Skolor finns – där barn från 3 år indoktrineras i hur man bäst tar med sig så många judar som möjligt i martyrdöden. Vattenförsörjning försöker man faktiskt slå ut med raketanfall, allt för att skapa en bild av palestinskt lidande – som om de inte redan lider tillräckligt. Sportarenor finns – det är härifrån man skjuter raketer mot civila mål inne i Israel.

Detta har pågått sedan 1920-talet. Omvärlden lägger nu sina knappa resurser – knappa på grund av det ständigt upptrissade oljepriset orsakat av ständigt bråk i arabvärlden – på den egna sjukvården, äldreomsorgen, skolan. De gör det hellre än prioritera palestinska regimer vars deklarerade mål är utplånande av Israel, tvångsdeportering av judar, etablerandet av ett kalifat där islam blir den härskande religionen och där judendomen och kristendomen ska underkasta sig eller kastas ut.

Västvärlden är trött på att se sina donationer försvinna i palestinska gevärspipor istället för framtida projekt, och vill för första gången i historien uppmuntra de många omkringliggande muslimska länderna att stödja sina egna palestinska bröder. Något de aldrig tidigare visat minsta intresse av att göra - utan det är vi i väst som har betalat hela kalaset.

Vänsterns synfel blir bara värre med åren

Berglund, Larsson och Lindgren (HT, 060102) kräver att Israel river en ”apartheidmur” men pga synfel har de ännu inte upptäckt att säkerhetsbarriären består till 96 procent av genomskinligt staket, 4 procent mur. ”Mur” kanske bara låter bättre?

Liknande brister upptäcks när skribenterna kritiserar Israels krav på kontrollen över vem som släpps in i landet. De skriver att ”ingen kan ta sig in eller ut ur Gaza utan tillstånd av Israel”. Rätt – utan Israels tillstånd kommer ingen in i Israel. Det kallas för gränskontroll. Precis som sker på Arlanda, till exempel. Och samtidigt fel – kontrollen över förbindelserna mellan Gaza och Egypten är helt utanför Israels händer – och resultatet ses i det mångdubbla raketanfall mot Israel som skett sedan kontrollen överlämnades i palestinska händer.

Skribenterna ondgör sig över Israels säkerhetsbarriär, men nämner förstås inte att den har drastiskt minskat antal attacker mot oskyldiga civila sedan den byggdes.

Skribenterna ondgör sig över svårigheterna för palestinierna att ”leva, verka och bo”, men nämner inte med ett ord att det är just palestinska massmord som gjort barriären nödvändig. Onekligen lider palestinierna av barriären, men att jämställa palestinsk komfort med israeliska liv – än mer när det är just palestinierna som tar livet av israelerna – är groteskt.

Sist ondgör sig skribenterna över att Israels säkerhetsbarriär ”strider mot internationell rätt”. De har förstås inte nämnt något om palestiniernas upprepade brott mot FN:s och EU:s rättmätiga krav att upphöra med terror mot israeliska civila och palestinska oliktänkande.

Skribenterna ter sig lika enögda som de extremister de företräder. Tydligen ett ganska vanligt synfel i deras kretsar.

Alla dessa ständiga "måste" - som gäller enbart Israel

Den 15:e augusti skrev utrikesminister Freivalds och biståndsminister Jämtin en artikel med rubrik ”Israels reträtt ur Gaza bara ett första steg”.

Ordet ”måste” förekommer inte mindre än sex gånger; fem gånger är det Israel som ”måste” göra fler eftergifter, en gång kräver författarna att EU ”måste” se till att Kvartetten tvingar fram fortsatta förändringar.

Vid en genomläsning av artikeln är det lätt att tro att Israel lever och agerar i ett vakuum – att det inte finns någon motpart med skyldigheter. Det nämns inga ”måsten” för palestinierna – exempelvis att de måste upphöra med sina självmordsbombningar, sina ständiga raketbeskjutningar (två raketer föll minuterna efter att Israel inledde sin evakuering), sin ständiga hatpropaganda mot judar och israeler, att de palestinska prästerna måste sluta predika dödandet av judar därhelst de finns, att den palestinska presidenten Mahmud Abbas måste sluta upprepa (nu senast i fredags) att uttaget ur Gaza bara är första steget – att nästa steg är befrielsen av Jerusalem, judarnas främsta religiösa och nationella symbol.

Författarna nämner inte att Jerusalem nämns över 700 gånger i Torah, judarnas heliga bok, men inte en enda gång i Koranen, muslimernas heliga bok. De nämner inte det som alla pålästa vet: att drivkraften bakom de palestinska extremisterna inte är politiska gränser, mark eller arbetstillfällen – allt detta fick de senast för fyra år sedan men utlyste som svar sin intifada – utan just ivern att fördriva judarna från Jerusalem och resten av landet. I TV sågs den palestinska imamen Sheikh Ibrahim Mudeiras den13 maj i år predika att ”judarna kommer aldrig att tillåtas leva i fred under vår överhöghet”, ”judarna är ett virus likt AIDS”, ”Israel är en cancer som spridits i den islamiska nationens kropp”. Detta i statlig palestinsk TV!

Det som nu händer i Gaza är oerhört uppmuntrande och saknar motstycke: Israel är det första landet i modern historia som ger upp markområden erövrat i ett defensivt krig, i ett försök att skapa förutsättningar för fred med sin fiende – en fiende som alltjämt kräver dess undergång. En gång tidigare har Israel gett upp markområden erövrat i ett defensivt krig, när man lämnade tillbaka Sinai – inklusive Israels enda oljekälla – till Egypten i utbyte mot fred. Idag får man dock inte något fredsfördrag – tvärtom säger palestinska terrororganisationen Hamas att den nu kommer att förflytta sina ansträngningar från Gazaremsan till Västbanken – allt för att driva judarna ur Jerusalem.

Med stigande förvåning märker läsaren att Freivalds och Jämtin inte nämner Hamas vid namn någon enda gång i sin text. Inga måsten här, inte.

Israel vill ha fred. Premiärminister Ariel Sharon har gjort det som ingen palestinsk ledare någonsin förmått göra – lagt grunden till en framtida palestinsk stat. Han har gjort det trots enorm personlig politisk kostnad och trots en oöverskådlig risk för Israels framtida säkerhet, men han har vågat göra det därför att han föreställer sig en regional framtid vars hörnstenar består av demokrati, oberoende och respekt.

Men dessa tre faktorer ignoreras av Freivalds och Jämtin. De undviker att nämna Hamas som den starka parten bland palestinierna och de vägrar att nämna Hamas program om utrotning av judar och den judiska staten. De nämner inte vikten av att palestinierna själva bör bygga upp en infrastruktur för eget ekonomiskt oberoende, utan anser att det är israelernas plikt att tillhandahålla all infrastruktur medan resten av världen finansierar det nya landet, om Israel envisas med att behålla gränskontrollen under en säkerhetsstyrd övergångsperiod. Inga krav på att palestinierna ska ta ansvar för sig själva, själva skapa det de vill ha. Det är en märkligt nedlåtande syn de har på palestinierna. Medan Ariel Sharon tar steget i en modig ny riktning mot oberoende, förespråkar Freivalds och Jämtin det gamla vanliga – öppna europeiska plånböcker. Inte arabiska plånböcker, intressant nog – man tycks inte ha några förväntningar därifrån.

Och så kommer man till sista punkten – respekt. Författarna skriver: ”Om tillbakadragandet genomförs på det sätt som planerats kommer Israel att behålla kontrollen över de lämnade palestins­ka områdenas luftrum, gränser och vatten.” Frågan är hur lite respekt författarna har för israeliska liv när de vägrar inse att detta tillbakadragande är del av en längre process. En process där inga krav har ställts på en motpart, en motpart som dessutom är rabiat omedgörlig (Hamas) eller i bästa fall tandlös och ovillig (Palestinska Myndigheten). Anledningen till att Israel under en övergångsperiod behöver behålla kontrollen över gränserna är just för att palestinierna ska få tid att bevisa att de verkligen inte har andra avsikter än just en blomstrande ekonomi och fredlig samexistens.

Situationen i Mellanöstern hanteras bäst av dem som lever i den, inte av utomstående med en begränsad insikt eller förutbestämd dagordning. För faktum är att Israels premiärminister Ariel Sharon har uttalat att tillbakadragandet från Gaza är ett första steg i en längre process mot bestående fred – och han har sagt detta helt utan insatser från Freivalds och Jämtin. Samtidigt som Hamas talar om att erövra ”hela Palestina från Medelhavet till Döda Havet” – dvs hela Israel – och Mahmud Abbas gör segertecknet i TV och talar om att ”erövra Jerusalem i nästa steg”. Man hoppas att även dessa uttalanden är helt utan Frevialds och Jämtins insatser.

Författarna avslutar med ”Den dagen den israeliska ockupationen är avslutad och två självständiga stater, Israel och Palestina, lever i fred sida vid sida – den dagen är världen säkrare för oss alla.”

Helt rätt. Men för att ockupationen ska upphöra krävs ett moget, ansvarsfullt palestinskt ledarskap. Så länge Freivalds och Jämtin undviker att kalla saker vid dess rätta namn – och namnet stavas Hamas – bör de stå vid sidan av och låta parterna själva lösa situationen. Ariel Sharon har gett prov på enastående ledarskap, förhoppningsvis kan Mahmud Abbas så småningom följa i hans fotspår. Det återstår att se om Hamas tillåter honom att göra det.