2922 is less than 22

In December 2008, Operation Cast Lead saw Israel finally respond to 2922 days of constant missile barrages from the Gaza Strip – up to 50 missiles a day – aimed at Israeli towns, villages, hospitals, schools, power stations and factories.

The Israeli response to these 2922 days of Palestinian Arab aggression lasted 22 days. Much of the outside world – led by UN-funded judge and jury Richard Goldstone – lamented the disproportionate nature of the Israeli response.

This wasn’t exquisite sarcasm – they genuinely felt that 22 days of Jewish response to 2922 days of Islamist aggression was disproportionate.

The Goldstone Commission – paid for by our tax dollars – roundly condemned the Jewish state for its response to the existential attacks it suffered from right across its border. The US and the UK governments were among the countries most vociferous in their condemnation of Israel’s violent armed response.

Today the US and UK are involved in a massive war. Not on their own borders like Israel was and still is, but thousands of kilometres away.

In fact on a totally different continent. Afghanistan is in Asia, for heaven’s sake.

There is, however, no condemnation by the US and UK governments of the violence in which their own troops are engaged – in a conflict which is far removed from their own shores. On the contrary, President Barack Hussein Obama, who came to power pledging to end US involvement in foreign conflicts, added a further 30,000 US troops to the overseas force to continue a US war far removed from US borders.

Like the US, the UK has a huge troop presence not only in Afghanistan but in Iraq too. It needs to be reiterated: neither of these countries has a border with either the US or UK.

The sheer hypocrisy, the glaring insincerity, the inconsistent double-standards are staggering.

Has Richard Goldstone been brought in to investigate US and UK violence on a country far removed from US and UK shores? He was, after all, brought in to investigate Israel’s response to the 10,000 missiles fired by the Islamist regime in Gaza at civilian Israeli communities over a period of eight long years.

It isn’t going to happen.

Meantime, we continue paying for America’s and Britain’s wars far from home – while Israel is routinely condemned for protecting itself at home.

Useful links:
Jerusalem Post
CNN
Independent
Independent
Washington Post
Washington Times
Boston.com
Huffington Post
Xinhua.net
Reuters
BBC
ABC
Economist
Telegraph
CBS
New Kerala
Sindh Today
The Statesman/India
Big News Network
Cleveland.com
VOA
Yahoo News
Hispanic Business
Guardian
 
 
Related links from this website:
What's in a phone call?
Sweden on its way to becoming the first Islamic republic in Europe
The UN Human Rights Council: the best purchase the Arab world has ever made
Operation Rescue Sweden: a legal precedent
The music dies out as the West stumbles towards its destiny
Put an end to UNRWA's occupation of Palestine
UNRWA versus UNHCR - a revealing comparison

What’s in a phone call?

A whole lot, actually.
At least, it is if you’re one of our Palestinian Arab “partners for peace” and you have now taken to using your phone to torment Jewish police officers. 

Judea and Samaria Police nowadays field up to 40,000 phone calls a month from Palestinian Arabs who hurl crude abuse at the officers. The police manning the switchboards are trained not to respond in kind but to instead hang up the phone when they receive crank calls of this nature.

But whatever you do, don’t tell Richard Goldstone about the aggressive and disproportionate Zionist response because he’ll immediately appeal to the UN for additional millions out of our hard-earned tax dollars and set up a commission to condemn the Israeli police officers for hanging up the phone while they are being abused. After all, the torrent of naked abuse might just be a precursor to the caller’s wish to report that his cat is stuck up a tree, or that he suspects his neighbour hasn’t paid his TV licence fee.

Improbable, but possible. Which in UN-speak would probably translate into “definitely worth protecting and funding from public money as a human right specific only to Palestinian Arabs unto the ninth generation”.

But let’s be creative: all calls to the police should be automatically charged at a rate of say NIS 100 per call. Bona fide calls to the police will automatically result in this sum being immediately reimbursed to the caller’s phone account – the process will take a nanosecond – whereas any bogus call prompting the police to hang up will mean that the fee is applied in full.

Israel leads the world in software development. Any high-school kid could develop the software needed to run this application.

All proceeds could go towards the cost of extending the security barrier.

FN: Stör oss inte med fakta

Vad FN inte kan se.


Gilad Schalit (höger) och hans far Noam Schalit. Efter att har kidnappats från Israel som 18-åring har pojken i mer än 3 år suttit inspärrad hos Hamas i Gaza utan tillgång till familj, Röda korset eller advokat, i trots mot FN-stadgarna om mänskliga rättigheter.

Hamas skyddas fortfarande av FN genom enorma penningbidrag och den automatiska pro-islamistiska majoriteten i FN.

Familjen Hatuel, mamma Tali samt hennes fyra barn – det yngsta 2 år gammalt – sköts till döds från en meters håll av Hamas med en kula vår i huvudet. Mamman, som var gravid i åttonde månaden, fick en extra kula i den havande magen.

Hamas skyddas fortfarande av FN genom enorma penningbidrag och den automatiska pro-islamistiska majoriteten i FN.

Efter det 30 dagar långa kriget i Gaza i januari 2009 – ett svar på 8 år av palestinska missiler mot israeliska civila – bestämde sig FN via sin ”människorättsorganisation” UNHRC att tillsätta en kommission ledd av Richard Goldstone vars förutbestämda uppgift var att fördöma Israels svar på de 12 000 palestinska missilerna. De palestinska missilerna mot israel skulle inte undersökas.

Kriget började sålunda när Israel slog tillbaka…

Richard Goldstone. Hans enda källa till information, i strikt enlighet med det mandat han fick av FN och som betalades av FN – det vill säga våra skattepengar – var Hamasinformatörer.

Richard Goldstones mandat från FN var att undersöka endast Israels svarsoperation, inte de 8 år av palestinska attacker som föranledde Israels svar.

FN, år 2009. Betala din medlemsavgift men stör oss inte med fakta.

FN. Förenta Nationerna. Ärligt talat, vad är det som förenar världens kvarvarande demokratier med den stora majoriteten pro-islamistiska diktaturer?

Dags för en ny organisation som förenar världens demokratiska nationer. De övriga får gärna behålla sin privata organisation. Den får gärna fortsätta att kallas för FN. Med den enda skillnaden att de får finansiera den själva.

Washington Post

David Makovsky

Israel i Sverige

The Independent om palestinska flyktingar/FN:s del i den pågående konflikten

UN Watch/Richard Kemp - försvar är varje nations rätt

Kuwait Times om den interna palestinska krigsföringen

The Spectator/Melanie Phillips - Storbritanniens svek

The Guardian - A Moral Atrocity

The Washington Post om den nya generationens flyktingar till Israel - från muslimska länder

New York Times - om männikso-orättsorganisationen UNHRC

The Washington Times - FN gullar med terrorister

Jeffrey Goldberg om flyktingar

Ilya Meyer om behovet av en ny internationell kommission

IM om Evolutionsteori i Mellanöstern

IM om Bantningsdiet i Mellanöstern

IM om Problemlösning i Mellanöstern

IM: Avsluta ockupationen av FN

IM: Slut på rasism - lika behandling för alla

FN är död. Länge leve FN

En betydande investering

A promising investment

The UN Human Rights Council is the best, the most promising, the most successful purchase the Arab regimes have made to date.

An investment worth its weight in oil.

The UN used its funds to commission a UNHRC report whose planning brief specified in advance that it was to find Israel guilty of war crimes after Israel suffered eight (8) years of missile bombardment. During these eight years, 12,000 missiles were fired from within civilian areas in the Gaza Strip onto exclusively civilian areas in Israel. Schools, power stations, shops, petrol stations, kindergartens, hospitals, car-parks, apartments.

The UNHRC accordingly put together a team called “The United Nations Fact Finding Mission on the Gaza Conflict”. Bearing in mind the UNHRC’s corporate backers – including such illustrious human rights champions as Saudi Arabia, China, Egypt and Pakistan – the results were a foregone conclusion.

In an almost 600 page report, Israel was found guilty of innumerable human rights violations in its pursuit of a way to prevent a ninth consecutive year of rocket bombardment of its civilian population. Iran’s Hamas were not investigated, Israeli testimony was disregarded, and unsubstantiated claims made by any Arab in the Gaza Strip were duly recorded and included in the findings of this august body.

Existentially frustrating for Israel, acutely embarrassing for other democracies the world over, but above all a paramount success for the Arab investors behind this corporate takeover of yet another UN body. An investment success-story that flies in the face of the current global economic gloom and doom.

The aim of the investment was not to bring relief to a situation in desperate need of a solution. The aim was to entrench the main proponents even further in their own corners, to prevent any change in the status quo. With everyone busy looking after their own interests this would leave the market free for the investors to continue their buying spree. There are, after all, still some UN organisations that have not yet been included in the Arab investment portfolio. UNESCO recently resisted a bullish takeover bid that prompted the would-be investor, Egypt’s Culture Minister Farouk Hosni, to reassert his old commitment to burning Hebrew-language books (in the Egyptian Parliament in May 2008, with the UNESCO stock ripe for the picking, he announced “I’d burn Israeli books myself if I found any in libraries in Egypt”).

For an objective take on the Goldstone Report, read what retired Major-General Jim Molan has to say on the subject of the law of war and the judiciary’s role in dealing with how war is supposed to be prosecuted.

Read also what legal expert Ben-Dror Yemini has to say on the subject on human rights abuses within and by the UN.

Professor Barry Rubin of the Glora Center says the Goldstone Report is a disaster for human rights and peace.


Ilya Meyer on the UN, Ilya Meyer on the UN and Islamism, Ilya Meyer on the UNHCR

Same procedure as last year - and the last 2000 years

Det judiska nyåret stundar och det kan vara på sin plats att begrunda hur det gamla året avslutas.

Vi kan lämna Aftonbladet och dess kontroversiella svartmålning av Israel och judarna utanför – tillräckligt mycket har skrivits om tidningens dunkla politiska syften.

För världens enda judiska land, Israel, avslutas det judiska året 5769 med en FN-rapport. Goldstonerapportens syfte var att granska huruvida brott begicks under Israels månadslånga långa militära aktion i Gaza i januari i år. Men inte att granska de åtta år av palestinsk missilbeskjutning mot israeliska civila – 10 000 missiler – som föregick Israels svar.

Undersökningskommissionen vägrade låta fakta störa dess förutbestämda slutsats: att åtta år av Hamas missilattacker mot civila i Israel inte var tillräcklig anledning för Israel att inleda en 30 dagar lång operation för att tysta missilerna.

Utan att fördjupa sig för mycket i historia, kan hela situationen sammanfattas på några korta rader: i 2000 år var judarna – som alltid levt i Israel – förföljda av såväl kristna som muslimska härskare. För några decennier sedan gavs tillstånd – bara det en arrogans utan like – för judarna att åter bygga en stat i sitt historiska hemland, ett hemland som alltid genom millennierna beboddes av judar. Innan planen hann realiseras steg dock Hitler in på arenan och iscensatte en fabriksmässig utrotning av Europas judar. 6 miljoner judar gick bokstavligen upp i rök.

Enligt majoritetsopinionen i arabvärlden ägde dock Förintelsen aldrig rum; det är bara ett billigt propagandatrick av judarna för att tillskansa sig såväl ekonomiska fördelar som arabernas land. Ett land som araberna invandrade till i stora skaror först efter att judarna byggde upp det, sökande efter jobb som judarna skapade via sina investeringar i det som tidigare var ömsom öken, ömsom träskmark.

FN godkände etablerandet av staten Israel samt ytterligare en palestinsk-arabisk stat vid sidan om den redan skapade palestinsk-arabiska staten Transjordanien. Men det räckte inte för arabvärlden, som svarade med att skicka fem arméer plus lokala palestinsk-arabiska terrorister för att driva judarna i havet. Mot alla odds lyckades judarna stå emot och staten Israel stod kvar. Då omvandlades detta panarabiska nederlag till ”Naqba” – katastrofen – och omvärlden bestämde sig för att förbise det enkla faktum att katastrofen helt och hållet orsakades av arabvärlden.

Istället betalade omvärlden enorma summor pengar för att hålla katastrofen vid liv. Fast det är inte riktigt sant. Den arabiska världen betalade ingenting, det var resten av världen som axlade det finansiella ansvaret medan de oljerika arabstaterna blev allt rikare och de palestinska araberna sänktes i en dvala av totalt beroende.

Krig följde på krig. Ibland träffades fred – först mellan Israel och Egypten och sedan mellan Israel och Jordanien – och ibland när det inte fanns någon motpart drog Israel helt enkelt tillbaka från markområden som användes för krigföring mot Israel, det vill säga södra Libanon och Gazaremsan. Dessa två tillbakadraganden resulterade dock i två fruktansvärda krig då arabiska härskare tolkade Israels agerande som svaghet och utlyste massiva terroroperationer mot Israel. Medlet var missiler mot israeliska civila.

Nu kommer en rapport som bekostats av FN där Israel redan på förhand är dömd. Goldstonerapporten har lyckats med konsten att kritisera Israels månadslånga självförsvar, utan att nämna de åtta års missilattacker från Gaza som föranledde svarsaktionen. Rapporten kritiserar Israel då det bland arabiska offer även fanns civila (80 procent av de döda är dock Hamasterrorister) samtidigt som den ignorerar det faktum att Hamas endast sköt mot israeliska civila, och använde egna arabiska civila som mänskliga sköldar.

Rapporten är därför ytterligare ett bidrag till demonisering av världens enda judiska stat, samtidigt som omänskligt grova krigsbrott begångna i arabvärlden förbises. Man stödjer på detta sätt fortsatt arabisk intransigens och kompromissovilja. Man befäster extremism och dömer regionen till fortsatt misär.

Under den muslimska högtiden Ramadan hade det varit välgörande med utsikter för en fredlig utveckling. Under det stundande judiska nyåret hade det varit välgörande med utsikter för en fredlig utveckling.

Men politiskt spel i ett FN kapat av arabvärlden gör att allt fortsätter i samma gamla spår.

Araber och israeler fortsätter att betala priset med sina liv.

Och vi i Sverige betalar notan med våra skattepengar via våra aldrig sinande FN-bidrag.

Till ingen nytta.

Same procedure as last year.

‘Shana tova’ – gott nytt år 5770.

FiM, Guardian, Israel i Sverige, Bicom, SvD, SvD2, Svansbo, DN, Honest Reporting, JPost, Melanie Phillips, MFA, NGO Monitor, Ilya Meyer, Ilya Meyer2, Ilya Meyer/Newsmill, IM/Newsmill2

Konsten att föreviga ett krig

Den 27 december 2008 inledde Israel en militär operation mot Hamasstyret i Gaza efter att ha lidit under åtta års palestinsk missilbeskjutning av civila israeliska samhällen och efter att alla andra alternativ prövats och misslyckats.

Under åtta år lamslogs hela södra Israel av ständiga raketattacker med upp till 40 missiler om dagen mot skolor, fabriker, sjukhus, bensinmackar, bostadshus och kraftstationer. Totalt slog 12 000 missiler ner i civila israeliska samhällen. Både FN som organisation och omvärlden som världssamhälle intog en märklig tystnad.

Inget politiskt, ekonomiskt, diplomatiskt eller militärt tryck utövades på Gazaregimen för att få den att upphöra med sina åtta års brott mot de mänskliga rättigheterna. Inte heller utövades något tryck på Gazas Hamasregim för frisläppandet av israelen Gilad Schalit, som kidnappades från Israel och som idag, 1200 dagar senare, ännu inte fått träffa vare sig familj, advokat, Röda korset, FN-sändebud eller läkare. Ett flagrant brott mot de mänskliga rättigheterna.

Nu äntligen har FN talat. I en nästan 600 sidor lång rapport fördömer FNs sändebud Richard Goldstone Israel för brott mot de mänskliga rättigheterna under landets månadslånga svar på 8 års missilbeskjutning från Gaza. Rapporten säger inget om de föregående åtta årens missilattacker. Eller om kidnappningen av Gilad Schalit. Eller om att en av huvudpersonerna som sammanställt rapporten, professor Christine Chinkin, redan i förväg sade att hennes uppgift var att se till att Israel fördömdes internationellt. Rapporten åberopar Human Rights Watch (HRW) mer än 30 gånger, men nämner inte att HRWs främste rådgivare är en man med nazistkopplingar, Marc Garlasco. Han har till och med fått avgå på grund av sin tvivelaktiga bakgrund, men det hindrar inte att Goldstones rapport bygger på Garlascos tvivelaktiga uppgifter och inställning.

Trots att rapporten kallas för ”Gaza Fact Finding Mission” har man inte någonstans i rapporten lyckats fastslå att Hamas medvetet använde civila samhällen som skydd. Detta trots att såväl Hamas som Gazas civila med stolthet medgett att så var fallet, och trots att journalister på plats dokumenterat användandet av civila som mänskliga sköldar.

Intressant nog används ordet ”terror” nästan inte alls trots åtta års palestinskt bombardemang av civila israeliska mål. Dock fördömer rapporten Israel i kraftiga ordalag för påstådda krigsbrott, trots att Israel dokumenterat gett förhandsvarningar om attacker mot Hamasmål om det även fanns risk att civila kunde skadas eller dödas.

Nästan mest bisarrt av allt är rapportens kritik mot ”nedtystandet av oliktänkande i Israel”. Denna anklagelse baseras på det faktum att en majoritet av israeler ansåg att landets militära aktion mot Hamas var berättigad – vilket enligt rapporten tyder på att inga andra åsikter tilläts i Israel. Det har alltså övergått rapportförfattarnas förstånd att de flesta israeler kanske helt enkelt stödde sin regering.

Denna omvända logik påminner starkt om hur palestinier för några år sedan anklagade Israel för diskriminering på grund av att inga israeliska soldater våldtog palestinska kvinnor trots att israelerna hade makten att göra det. Detta, menade man, var ett uttryck för diskriminering eftersom ”alla” visste ju att segerarmén alltid våldtog kvinnorna. Samma anklagelser här. Det säger en hel del om kvaliteten av och målet med rapporten.

Det är inte enbart Israel som är avigt inställd till rapporten. Många stater såsom EU, Schweiz, Kanada, Sydkorea och Japan vägrade stödja dess inriktning och dess resultat. Till och med FN:s tidigare Hög-kommissarie för mänskliga rättigheter Mary Robinson – annars känd som är stark kritiker av Israel – vägrade medverka i rapporten och sade tydligt att den ”styrdes inte av omtanke för mänskliga rättigheter utan av politik”.

Överlag är rapporten en på förhand bestämd och planerad politisk kampanj mot Israel. Dess rekommendationer försöker tvinga Säkerhetsrådet, Generalförsamlingen, den Internationella brottmålsdomstolen, FN:s råd för mänskliga rättigheter och hela det internationella samfundet att delta i kampanjen.

Rapportens mål var inte att bringa klarhet i ett krig startat av Hamas och avslutat av Israel. Dess mål var att iscensätta en kampanj för att delegitimisera FNs medlemsstat Israel och att göra det genom att kapa en lång rad FN-organisationer för att genomföra kampanjen.

Eftersom rapporten rentvår Hamas och i förlängning all arabisk fanatism och extremism inklusive tydliga brott mot de mänskliga rättigheterna, uppmuntrar rapporten till en fortsättning av sådant uppförande från fanatiska arabiska regimer.

Sålunda bidrar rapporten till att förlänga krig och lidande för israeler, araber och hela Mellanöstern. Rapporten har bekostats av våra skattemedel via FNs medlemsstaters bidrag. Svenska skattemedel används sålunda till att föreviga krig och förlänga elände.

För objektiva, ärliga synpunkter på rapporten, läs nedan.

DN, Bicom, NGO-Monitor, MFA, JPost, UN-Watch, Ilya Meyer, Ilya Meyer2, Ilya Meyer3