Ockupation och bosättning - vem gör vad

Ockupation och bosättning – inte lika enkelt som det ser ut att vara.

Det finns en hel del här som många länder, regeringschefer, religiösa ledare och etniska grupper helst av allt inte vill tala om – samtidigt som de fortsätter att peka med handen mot den judiska staten Israel.

 
(Tack till Yaakov Kirschen, Israel, som regelbundet publicerar utsökta kommentarer om sociala och politiska skeenden i serieteckningsform i The Dry Bones Blog: http://drybonesblog.blogspot.com/2010/03/response.html)


Men hacka för allt i världen inte bara på USA.

Det finns, trots allt, Storbritannien och dess fortsatta bosättningspolitik i Gibraltar, som Spanien ser som spansk mark.

För att inte nämna Falklandsöarna, strax utanför Argentinas kust men hela 13 000 kilometer från Storbritannien – som hotar med att än en gång gå i krig för att skydda dess rätt till fortsatt bosättning och kolonisering av Las Malvinas, som är det spanska namnet på öarna.

Kina fortsätter sin aggressiva bosättningspolitik i Tibet. En miljoner – 1 000 000 – etniska tibetaner har tvingats bort från sitt hemland i den av omvärlden totalt ouppmärksammade etniska rensninen som även bevittnade en miljon kineser transporterade till Tibet för att ersätta den inhemska befolkningen.

Hur står det till med Rysslands ockupation av och bosättning i Japans strategiska ogrupp, Kurilena? Vi nämner väl inte Rysslands framfart i Tjetjenien...

Sedan är det Irans ockupation av några av Iraks saftiga oljefält, en ockupation som inleddes så sent som i December i fjol. Hur mycket läste du om det?

Samt Syriens de facto fortsatta ockupation av Libanon – numera sanktionerad av USA under Barack Hussein Obama, som utbytte ambassadörer med Damaskus just för att signalera hur nöjd han är med Syriens hegemoni.

Ingen sådan lista skulle kunna betraktas som komplett utan att nämna Frankrikes fortsatta ockupation och vidsträckta bosättningar i ett stort antal territorier i Atlantiska Oceanen, Stilla Havet och Indiska Oceanen samt ockuperat territorium på Sydamerikas fastland. Idag finns det fler än 2,6 miljoner – 2 600 000 – människor som bor i dessa bosättningar och ockupationen av samtliga dessa territorier fortsätter. Förutom när Frankrike inte helt sonika transporterar bort hela befolkningar och spränger bort deras hem som del av sin kärnvapen utprovning. Då blir deras hemöar obebodda för all framtid. Åk till den underbara lilla ön St Martin i det avlägsna Västindien och du kommer att få prata franska. Köp något där och idag betalar du i Frankrikes nya valuta euro, tills nyligen var det franc som gällde.

Fast ovanstående är inte riktigt, riktigt sant. St Martin är inte bara en fransk koloni med franska bosättningar. Efter att ha invaderats och koloniserats av européer har ön delats i två - den andra delen ockuperas av Nederländerna, som har stora bosättningar på ön som de för egen del har döpt om till St Maarten. Där pratar man holländska, men även där betalar man med den europeiska valutan, euro. I Västindien...

Naturligtvis kan ingen diskussion om bosättning eller ockupation anses vara komplett utan att rikta uppmärksamhet mot Turkiets fortsatta ockupation och bosättningspolitik på Cypern – ön där en apartheidbarriär skiljer invaderande turkar och bofasta greker åt.

Och där, faktiskt, är hela kruxet: det finns ingen diskussion om något av ovanstående. Ingen diskussion alls.

Det finns bara diskussion om fördömanden av Israel för att man bygger 1600 bostäder i ett område som aldrig någonsin varit del av något annat land i regionens historia sedan mänsklighetens början.

Hyckleri är bara förnamnet.

Redo för mer hyckleri? Samma Obamaregering som fördömde Israel för att landet bygger bostäder, förblev knäpptyst när Jordanien alldeles nyligen började återkalla medborgarskap från palestinska araber som fötts, skolats och hela sitt liv arbetat och betalat skatt i kungadömet, av den enkla anledningen att det är dyrt att bygga bostäder åt dem. Lika knäpptyst var det förresten från EU, FN, Sverige, Ryssland…



Relevanta länkar:
Det terroristkontrollerade Gaza, där det inte finns någon israelisk ockupation eller bosättningar, får mer bistånd än det jordbävningsförstörda Haiti.

Igår sköts den 27e raket från Gaza in mot Israel, där en jordbruksarbetare dödades.

Medierna och politikerna ignorerar den fortsatta antisemitiska indoktrineringen hos Mahmoud Abbas palestinska regering.

Dags att skaffa nya glasögon?

Det är dags för Israel att gå till optikern.

Dags att titta noggrant på var landets egentliga stöd finns nu när USA:s President Obama signalerar en väsentligt ändrad policy gentemot demokratin Israel och diktaturen Iran.

USA har under Obamas första 100 dagar i Vita Huset klart signalerat att landets Mellanösternpolicy väsentligen kommer att skilja sig från det förflutna. Objektiva bedömare anser att denna kursändring inte beror på någon övertygelse om vikten av en nydanande politik, utan snarare beror på ett närmast desperat behov av att på någon punkt – vilken som helst – skilja sig från det förgångna. Obama har lovat förändring (”Yes, we can”) utan att specificera vad denna förändring går ut på, och hans administration är i trängande behov av att leverera en förändring – vad som helst.

USA har närmat sig Iran, vars regims grundpelare är fyra till antal: kvinnoförtryck, antisemitism, det uttalade målet att förinta en nation som är medlem i FN, samt uttalat antipati mot demokrati. Det kan kännas egendomligt att en amerikansk president som själv representerar en minoritet sällar sig till en iransk regim med sådana mål, men det är något för de amerikanska väljarna att ta ställning till

Som så ofta förut är det Israel som får betala priset när USA i desperation prövar ny kurs. USA tvingar nu Israel att backa inför den hårdföre iranska diktaturens krav, utan att vare sig Iran eller dess lydmiliser Hamas och Hizbullah ger något. Tvärtom ser det nära stundande libanesiska valet ut att bli en förkrossande seger för Hizbollah.

Israel ser sig därigenom allt mer omringad av fiender i Irans uniform, från Hizbollah i norr till Hamas i söder och med Iran spelande en allt större roll i Irak i öster.

För israelerna återstår snart endast ett val: Medelhavet. Islamisternas gamla dröm om ett Mellanöstern etniskt rensat från judar tar nu ett steg närmare avgörande, med USA:s aktiva hjälp via en president som i bästa fall är farligt naiv, och som i värsta fall vet precis vad han gör – åsikterna går fortfarande isär huruvida President Obama i grund och botten fortfarande är troende muslim (han uppfostrades som muslim och har Hussein som mellannamn) och därigenom har en helt annan dagordning för USA gentemot Israel än vad som uttalats. Därtill är det juridiska läget angående Obamas presidentskap fortfarande oklart – han använder den amerikanska statens juridiska och polisiära instanser för att förhindra allmänheten från att ta reda på hans födelsestatus. Enligt amerikansk lag har endast de som är födda i USA rätten att bli president, och mycket talar för att Obama är född i Afrika och att han missbrukar statliga medel för att dölja detta faktum.

Vad har allt detta att göra med Israel?

Följande: När nu USA under President Obama signalerar sin avsikt att lämna Israels sida är det dags för Israel att se sig om efter riktiga vänner. En alldeles färsk undersökning visar att av alla världens länder, hamnar USA först på andra plats (56%) gällande stöd till Israel. Det land som har starkast sympatier för Israel är Indien (58%). På tredje respektive femte plats återfinns Ryssland (52%) och Kina (50%).

Varför är detta intressant? Av följande mycket enkel anledning: USA:s stjärna är i dalande. Dess ekonomi är körd i botten, dess moraliska kompass är sedan länge krossad, dess ledarskaps ärlighet och avsikter är höljda i dunkel.

De tre starkaste ekonomierna och de länder med vilka Israel redan har stor handel och stort säkerhetsutbyte är just Indien, Ryssland och Kina. Därtill är dessa tre länder, i likhet med Israel, hotade av våldsamma islamistiska element vars mål är att använda civila som politiska brickor i det våldsamma krossande av respektive lands regering. Med andra ord är det mycket som förenar dessa fyra länder.

USA har av tradition värderat kortsiktiga vinster och snabba resultat. Dagens behov är det som styr. Ett litet land som Israel har inte råd att tänka så kortsiktigt.

Medan USA medvetet styr om till Iran, är det sålunda dags för även Israel att objektivt omvärdera sin kurs. Israel behöver ta att en lång, hård titt på var dess framtid ligger – i ett redan moraliskt sönderfallet USA och de västländer som fortfarande finns i dess sfär (notera att till exempel Storbritannien (34%) , Frankrike (27%) och Spanien (23%) visade bara ungefär hälften så mycket stöd för Israel som Indien gjorde).

Eller om Israel istället bör blicka österut mot de tre ekonomiska och militära stormakter vars stjärnor skjuter i höjden: Ryssland, Indien och Kina.

Att betänka inte minst i dessa tider av ekonomiskt fritt fall och kommande transportbehov: det israeliska företaget Better Place ligger långt framme i utvecklingen av inte bara bilar utan en helt integrerad infrastruktur för serieproducerade personbilar som drivs med el. Världens främsta utvecklare och tillverkare av hypermoderna, högeffektiva batterier för bland annat drivning av fordon, BYD Co, ligger i Kina.

Och såväl Kina som Ryssland och Indien utgör en enorm framtida marknad för persontrafik och godstransport. Behoven och möjligheter förenar. Amerikanska GM och Ford, å andra sidan, drar ner hela USA i fördärv. Ett fördärv som är symptomatisk för hela det amerikanska synsättet.

Om några dagar åker den israeliska premiärminister Benjamin Netanyahu till USA för överläggningar med President Obama. Situationen uppfattas som så prekär att Israel för första gången i dess historia har tagit det extraordinära steget att ge landets president, Shimon Peres, i uppdrag att åka i förväg för att om möjligt mjuka upp Obamas inställning. Peres har ett formidabelt rykte som diplomat och han är varmt omtyckt över i stort sett hela världen. Men inte ens han kan åstadkomma mirakel.

Den judeo-kristna teologin säger att när Jesus – som av judarna anses som en viktig profet – föddes, uppvaktade tre visa män från öster honom och därigenom riktade omvärldens uppmärksamhet på honom.

I Israel idag står landets framtid till tre stjärnor som också de kommer från öst: Indien, Kina och Ryssland.

Det är dags att lämna det sjunkande skeppet USA, medan USA fortsätter att göra allt intimare affärer med den ena hårdföre islamistregim efter den andra. Risken är att de sjunker tillsammans.

Netanyahus ansvar är att se till att västvärlden inte drar ner Israel i virvlarna. Han får kasta ankar i öst.

På engelska:
Ynet, Daniel Pipes, Barry Rubin, Haaretz, Haaretz2, JPost,

På svenska:
FiM, SapereAude, IsraeliSverige, MEAktualia, Dick Haas, Erixon, MXp, Boccara, Gudmundson, Mats Tunehag,

Från denna blogg:
IM1, IM2, IM3,